Förkärlek för de onaturliga

Andar, spöken, gengångare, gastar; okärt barn har många namn. Enda sedan barnsben har jag tyckts att det övernaturliga varit spännande och intressanta inslag i den vanligtvis gråa vardagen. Allt ifrån Ufon, seanser, till vampyrer, det vill säga det som inte kan förklaras vetenskapligt, så kallad  pseudovetenskap.

Jag har själv tyvärr aldrig sett något utöver det vanliga. Det kan bero på ren otur eller att man helt enkelt inte är tillräckligt mottaglig, eller på tok för snygg.

Min 13-åriga dotter Frida är ett stort fan av Jocke och Jonna, nästan som att de numera ingår i vår familj. Hon följer även Laxton spökjakter på Youtube.

Hanna min andra dotter fick chansen att följa med, men kycklingvingen valde Ektorps fritidsgård före denna livsupplevelse. Sådär är det att ha tonårsbarn.

Stenkullens Värdshus

Många har säkert passerat det nedgångna huset intill E4:an på väg till och från Stockholm. De flesta undrar nog vad som försiggår i detta spännande, annorlunda och lite hemligt ställe, få har besökt platsen.

”Det var den rika snusfabrikören Erik Swartz i Norrköping som 1863 lät uppföra Stenkullen som sommarvilla. Platsen var väl vald vid kanten av Kolmårdsbranten med vid utsikt över Bråviken och Kvillingeslätten. Sommarboendet fick ett kraftigt uppsving i slutet av 1800-talet då städerna industrialiserades och befolkningen ökade. De som hade råd flydde från de smutsiga städerna till det sunda lantlivet, vilket dels var en reaktion på stadens osunda sanitära förhållande, dels en romantisk syn på landsbygden.

Dessa sommarvillor var avsedda för ett representativt boende i likhet med det bekväma stadslivet. Norrköping var vid denna tid en av Sveriges största städer och en utpräglad industristad och Stenkullen är ett tydligt exempel på sommarboendets utveckling. Och just vid Kolmårdsbranten uppfördes flera påkostade sommarvillor, bland annat byggde Erik Swartz son Carl ett fantasifullt sommarnöje i andra delen av den stora parken.

Naturen var ett av Erik Swartz stora intressen och det speglades i den originella parken runt Stenkullen, men också i hans engagemang för att plantera alléer i Norrköping. De idag unika byggnadsminnesförklarade Promenaderna är hans verk.

Han tog också över faderns, John Swartz, engagemang för en järnväg mellan Linköping och Norrköping. Fadern var bekant med arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd, som främst är känd som Statens Järnvägars förste chefsarkitekt. 

I fyrtio år ritade han tusentals byggnader för de olika järnvägarna som byggdes i Sverige, men också ett stort antal privata villor och slott. Det var därför inte så märkligt att Erik Swartz gav Edelsvärd, som var tidens mest populära arkitekt, uppdraget att rita en sommarvilla.

Utformningen villan fick med asymmetrisk planlösning var mycket modern för sin tid. Erik Swartz stora naturintresse resulterade i att Stenkullen omgavs av en romantisk park där det planterades flera utländska barrträd.

Kolmårdsbrantens bergarter och växtzon var avgörande för att dessa exotiska träd kunde överleva. Rudolf Abelin, som var trädgårdsarkitekt och skaparen av en av landets mest kända trädgårdsanläggningar, Norrvikens trädgårdar i Båstad, växte upp på granngården Björnsnäs.

Han besökte Stenkullens park i unga år och det var enligt honom själv en oförglömlig upplevelse. Han uttryckte sin förtjusning inför Erik Swartz som svarade honom ”Naturen, ser Du, gosse, är konstens moder”. Dessa ord och detta besök kom att prägla hans liv.  (Kulturarv Östergötland)

Familjen Swartz var också politiker i tre generationer från kommunal- till regeringsnivå och de lämnade goda saker efter sig i Norrköping vars grönska till stor del vi har att tacka familjens Swartz för.

Stenkullens värdshus är minst sagt mytomspunnet. Här har kungligheter övernattat, på 1940-talet, långt hade den lokala nazistförening sammankomster. Ställets glanstid inföll i början av 1960-talet. Då anlände busslaster med bland annat italienska turister. Under sommaren kunde pensionatsgäster bo här under lång tid.

Dock hade läget en död hand över sig redan 1957 när föräldrarna köpte Stenkullen eftersom en planerad motorväg antogs härbärgera området invid. 1965 stod det bygget klart, något som inte precis skapade synergieffekter utifrån ett turismperspektiv. Tomten klövs i två delar. Parken med fruktträd och äppelmusteri hamnade på ena sidan vägen, hotellet på andra.

Hotbilden över värdshuset slutade inte med en sjukt trafikerad motorväg. Ostlänken har planerats i över två decennier, men hon och andra markägare inte fått något besked om den kommande omfattande sträckdragningen ska se ut, något som inte ingjuter dem i att investera, renovera eller bygga ut verksamheter.

Den erkänt duktige fotografen Peter Holgersson har tagit en bunt otroligt vackra bilder på Stenkullens Värdshus och dess omgivningar. Klicka här för att utmana era sinnen.

Värdinnan

Maria Svensson har bott på Stenkullen i nästan hela sitt liv och var bara ett år när föräldrarna köpte stället (1957). Under många år drev Maria värdshuset tillsammans med sina föräldrar, men efter deras död bor hon numera själv i det 575 kvadratmeter stora huset med sin kära Sankt Bernardshund, nyligen 1 år fyllda.

Hon  är numera 62 år ung, men sköter allt själv från all matlagning till marknadsföring och städning. Maria tar inte emot gäster som bara dyker upp, bara de som ringer och förbokar, föreståndaren själv väljer noga ut sina gäster.

Hon vill inte ha några jippon, därför dissade hon flera gånger bland annat Youtube kändisarna Jocke och Jonna när de ville ha material till sin spökjakt. TV-programmet ”Det Okända” fick däremot tillåtelse att övernatta på hotellet i ett av sina avsnitt (säsong 5, avsnitt 12).

Anledningen till de ibland ganska udda förfrågningar som Maria Svensson får, är att det sägs spöka i huset. Många gäster säger sig ha sett andar i rummen; exempelvis flydde några spökrädda gäster i taxi mitt i natten.

Maria själv säger sig inte ha sett den några spöken eller den långe mannen, men att hon känner närvaro av flera andar i huset. Det är dock inte något hon förknippar med obehagskänslor, utan det ger henne istället ett lugn, de är trots allt hennes enda sällskap förutom hunden.

Likt en gigantisk tidskapsel är det mesta är bevarat ända sedan barndomen, till och med hennes egen barnkammare samt lekutrymmen på vinden är intakta.

Tisdag 30 oktober

Så var det väl dags. Efter en återigen förödmjukande förlust mot Lino Ferrari i squash bar det iväg till platsen. Vädret var som gjort för dylika aktiviteter: strilande regn i ett  otacksamt gråmulet väder.

Runt 16.00 passerade vi förväntansfulla den bastanta ringrostiga järngrinden till Värdshuset, som vår värdinna låst upp inför vår ankomst.

Jag parkerade bilen i praktfull och övervuxen 1800-talsträdgård med bland annat prydnadskanoner, ett litet kapell och en damm med röda näckrosor.

Här vilade det en ödesmättad, nästan lite gotisk kuslig stämning, som om tiden har stått stilla några sekler. Det var bara Greve Vlad som saknades i fönstret i den italiensk inspirerade villan.

Efter vi stegat över tröskeln insåg jag snabbt att någon minimalist eller individ ed smak för stilrenhet hade fått spykänslor. Rummen var dess raka motsatta, likt en gigantisk  strukturell hoarding palats. Frida och jag  upplevde istället  att huset hade välsignats med personlighet, istället för tråkig stilism.

Tidningstravar, kristallkronor, orientaliska mattor, handmålade kakelugnar, vaser från Mingdynastin och jättelika oljemålningar i guldramar fyllde rum efter rum.

När E4 drogs tvärs igenom deras fastighet fick familjen en troligtvis ansenlig intrångsersättning, De bestämde att pengarna inte skulle spenderas på på huset utan på att göra det möjligt för familjen att resa ut i världen.

Resorna genomsyrade hela huset och gjorde sig sig påminda i exempelvis kryptiska skyltar med kryptiska budskap, en munkdress från Tibet,  ett svartvit-rutigt tak med schackpjäser är några få ting som familjen samlat på sig under alla sina exotiska resor världen över.

Maria Svensson välkomnade hos ödmjukt, gav oss en rejäl husesyn och frågade när vi ville äta middag. Hon berättade att det bara var vi som sov över på Värdhuset denna natt. På 50-, 60- och 70-talen var det fullt hus nästan jämt och de hade tre anställda, men idag är det knappast någon rusning, enligt Maria.

Den informationen berusade oss med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan förstärkte det känslan av att vara helt ensamma i ett hemsökt hus, å andra sidan kunde vi hantera det mentalt?

På övervåningen låg de tre gästrum som Värdshuset förfogade över. I ett av de tre rummen hade bland annat Oscar II bott i, med en säng som specialtillverkats för att passa den långe kungen. Det tredje rummet var inte iordningställt

Rummet bredvid var det vi sov i tillika det rum som hans fru Sofia sovit i. Lars Winnerbäck är en av de återkommande gästerna som brukar övernatta i just vårt rum. Att det rummet anses vara det där mest aktiviteter existerar skapade ännu mera skräckblandad förtjusning.

Klockan 18.00 bestämde vi för att inta vår middag. Tiden tills dess bestod utav att insupa rummens atmosfärer På vinden fick man kika in i Marias gamla barndomsrum, som var översållat av leksaker från hennes uppväxt, något vi dessvärre missade.

Källarvåningen fungerade mer som ett gytter av olika sällskapsrum tillika pubytrymmen,  självklart sprängfyllda med reseprylar av alla dess slag.

Tyvärr hittade jag de frestande skålarna med godis. Dessa dignade av Ahlgrens bilar och Fazers likörgodis. Ingen bra kombination alls. Likt en sockermissbrukare av högsta rang sköljde jag ner bilarna med likörpralinerna; dem var goda.

Definitivt inte den bästa strategier av strategier, när mitt fokus egentligen vilade på en informell avhållsamhet. Andarna tycktes tycka tilltaget var okej, eftersom ingen störde frosseriet.

Ensamma i den vackra matsalen fick vi personlig service av Maria Svensson. Hon delade med sig av nya som gamla anekdoter. Den ena intressantare än den andra. Middagen bestod av rikligt med äkta potatisgratäng.

Både jag och Frida upplevde den som den godaste vi ätit sedan mannaminne. Gräddsåsen, den välstekta fläskfilén och de matchande grönsakerna förstärkte matupplevelsen.

Salladen innan huvudrätten var förrädisk god. Melonkulor, sweet chili sås samt rostade edamernötter skapade en sallad som var svår att inte ta mera av. Till detta bjöds det på Marias inlagda grönsaker och  hemgjorda lingonsylt. Allt detta sköljdes ner med en Mariestad öl, Frida en Coca cola.

Smakar det så kostar det att uppleva det övernaturliga: ett epitet som passade väl in. 3 505 kr för övernattning, middag för 2 samt frukost var värt pengarna.

Prislistor saknades helt, men priserna låg mer i paritet med Dubais. 125 kronor för en 50 cl Mariestad var väl i överkant, precis som 150 konor styck för  ordinära vaniljpäron-parfait och 40 kronor för en kopp te.

Klockan 19.00 gjorde vi oss redo för att upptäcka tillhörande skog och trädgård. Spända som fiolsträngar med varsin ficklampa som enda verktyg besegrades farhågorna sakta men säkert för varje oförutsägbar meter som avverkades.

Den gotiska inramningen blev ännu mera påtaglig när mörkret lagt sig helt över området, förutom de moderna ljudet och ljusen från närliggande motorvägsbruset.

Utsikt över Bråviken…innan motorvägen. 

Efter denna välbehövliga halvtimmespromenad satte vi oss i värdhusets hjärta, dess vardagsrumsdel. Maria serverade oss tee, päronparfait med mintbitar till, mysigt var bara förnamnet.

Dessvärre fyllde densamme på pralinskålen med likörpraliner. Inom 15 minuter var också den skålen tömd. Ett tilltag som ökade på en redan maffig matkoma sedan middagen.

Någon form av skärm existerade inte i Värdshuset, något om egentligen var toppen. Istället för tv kunde man ägna sig åt att läsa, prata eller spela sällskapsspel…eller koncentrera sig på sin mobiltelefon.

Jag och Frida spelade många partier av fyra-i-rad, kinaschack samt fia med knuff. Atmosfären, anspänningen att vi var ensamma, kvalitetsegentid med dottern, var faktorer som ledde till vad komma skulle.

Vid halvtio sa vi godnatt till vår värdinna. Hon gick in till sin del av huset, jag och Frida till vårt rum.

På min vänstra sidan av sängen fanns det en garderob samt en stängd dörr till rummet bredvid. Problemet var inte det egentligen, utan att dörruslingen inte gick att stänga, inte ens med övervåld.

Det innebar en ytterst dysfunktionell glipa på cirka 25 cm. Sinnebilden av beckmörkt utkristalliserades framför mina halvt tårögda ögon. Jag erbjöd Frida hela 200 kronor om vi bytte sida av sängen, men cash var inte kung denna gång.

Jag fick finna mig vara iakttagen av någon form av likblek demon från helvetet under hela natten. Att jag nyligen avverkat underbara, men otäcka The haunting of Hill house på Netflix gjorde absolut inte saken bättre.

Duon äntrade sedan den mycket behagliga sängen som dessutom var en tvättäkta himmelssäng. I den varvades mobilspel, Youtube och sociala medier. Titt som tätt sneglade jag förbi dörrglipan för att eventuellt få en skymt av skräckfiguren i mörkret.

En halvtimme innan midnatt sa vi godnatt till varandra. Jag inledde försöka sova processen med att ligga mot Frida, det vill säga motsatt håll från demongruvan.

Den ställningen höll tills rygg-ömmande sa åt mig att vända mig på rygg. När samma ryggont-röst sa till mig att ändra ställning fanns inga andra alternativ än att vända mig mot ingången till helvetet.

Svetten, squashträningsvärken och det kalla rummet skapade kaos i ett redan halvt kaostillstånd. Att komma på några snälla demoner eller spöken var komplicerat. Spöket Laban kändes ju inte direkt så representativ precis. Mina silikonhörselproppar höll de flesta ljud ute, på gott som på ont.

Runt 02.00 på natten frågade Frida mig försynt om jag sov. Eftersom jag legat vaken dittills svarade jag nej på den frågan. Hon berättade att inte heller hon kunde komma till ro, eftersom hon upplevde att hon hela tiden hörde konstiga ljud.

Att jag instinktivt berättade att stolen till vänster om mig flyttat på sig sedan vi gått och lagt oss förbättrade inte hennes sinnestillstånd. Utifrån att jag försökt undvika att titta mot beckmörkret la jag fokuset på stolen.

Det kan ju tyckas konstigt att man överhuvudtaget öppnar ögonen istället för att hålla dem konstant stängda.

Det var troligtvis ett säkerhetsbeteende i syfte att få bekräftat att inget var på väg mot en. Vid dessa tillfällen blev jag medveten på detaljer som gardinerna färg och mönster, stolens läge i förhållande till stolen, formen på lampan och dylikt.

När jag insåg att stolen faktiskt flyttat på sig en bit närmare gardinen, men längre från garderoben blev det en mental härdsmälta. Från att kanske somna, till att glöm det helt och hållet.

Jag och Frida pratade på länge under natten. Hon påminde mig käckt att klockan blivit 3, 4, 5, 6 på natten tillika morgonen. Någon gång därefter måste jag slumrat till någon timme.

Spöket i badrumsspegel var jag själv, trött som ett skadeskjutet lodjur, med fåror som Motorhead-Lemmy hade varit avundsjuk på.

Klockan 09.00 var det dags för frukosten. Den bestod av hemmagjorda sylter och marmelader samt en sensationellt god ostomelett. Det starka kaffet bidrog till att jag kvicknade till i någon nanosekund.

Det  var dock en härlig frukost förutom att de olika bröden värmts upp i mikron, vilket bidrag till att vissa av dem var oätbara, men passade bra till vapen.

Maria Svensson svar på min upplevelse att stolen flyttat på sig var lika naturlig som när man äter ur nutellaburken, när familjen gått och lagt sig. Hon menade på att jag troligtvis flyttat stolen tidigare, det vill säga gjorde det andliga väsendet irriterad eftersom stolen ska stå där den står. Jag mindes tydligt  i min förtvivlan att få igen garderobsdörren flyttat stolen en bit bort.

Frida och jag packade sedan ihop våra saker. Jag betalade 3505 kronor för upplevelsen. Därefter  bilade vi hemåt. Frida hade höstlov medan jag skulle jobba sovjour från klockan 14.00 till 3.30 dagen efter

Topp – 5 spökfilmer

Skräckgenren inom film delar upp folk i två läger. Antingen avskyr man det och förstår inte alls varför man frivilligt skulle utsätta sig för obehag, eller så finner man stor njutning och nöje i den rädsla och de adrenalinkickar som en riktigt läskig skräckfilm ger.

Amityville House

Paranormal activity

The Conjuring

The Shining

The Ring

Topp 3 – Serier

The Haunting  of Hill house – säong 1 Netflix

American Horror story – säsong 1 och 2

The X-files

Topp – 3 horrorwriters

Gramham Masterton

Dean R Koonts

John Ajvide Lindqvis

 

Continue Reading »

En idol bland idoler

Min Hellstranddyrkan var resultaten utav min kompis Stefan Hammarströms maniska lyssnande på denna lågmälda samhällsrebell. På den tiden tyckte jag dels inte om den fjolliga nasala rösten, dels inte hans oborstade stil. Ju mer Stefan Hammarström spelade låtar utifrån dennes låtskatt bildades ett embryo till vad som skulle kunna kallas, ”några låtar är ju i alla fall bra”.

Steffe lockade med mig till före detta nöjespalatset Palace, med det obrytbara löfte att bjuda mig på minst två öl för att sedan se Staffan Hellstrand uppträda. Jag kan nog säga att det var den spelningen som ledde till att jag självmant började lyssna på denna originella artist.

Det var dock inte förrän albumet Pascha Jims dagbok som jag blev ett tvättäkta fan. Medan Stefan föredrar de tidigare plattorna så blev just Pasha Jim inkörsporten till troligtvis ett livslångt lyssnande där jag hellre lyssnar på de senare alstren.

Den 12 december 1999 så hängde min fru och hans dåvarande flickvän med till Flamman i Linköping. Det var Staffan och kompbandet The Nomads som stod på den perverst trånga scenen, vi cirka 1½ meter ifrån. Det här var långtifrån den avskalade Staffan Hellstrand som framträdde på Palace, här låg fokuset på ubertunga distade gitarrer, få ballader och ett ös av guds like.

Om jag blev fast på grund av albumet Pascha Jims dagbok så blev jag definitivt frälst i och med den svettiga studentspelningen i Linköping. Steffe och jag fick någon minut ensamma med Mr Hellstrand efter konserten. Jag visste inte vad jag skulle säga, men kände mig manad att fråga något när chansen väl dök upp. Jag hävde impulsivt ur mig frågan vilket hamburger tälle han helst föredrar: McDonalds eller Burger King?

Med en blick som skulle kunna stycka ett välgött får svarade han snuskigt kortfattat att han var vegetarian, därmed var den frågan snabbt avklarad. Blodet lämnade övre delen av kroppen, och det tog minst 3 veckor att mentalt landa från denna verbala fadäs. Ska jag vara riktigt ärlig har jag inte till hundra procent kommit över det hela riktigt än.

Det har hitintills blivit tärningspott i livespelningar för mig och Stefan. Dessa euforiska ögonblick har varit ytterst varierade såväl spelställenmässigt som musikaliskt.

Förutom melodier att döda för, karisma och vackra tänkvärda texter så brukar Staffan innan låtarna förklara innebörden det vill säga varför han skrev dem, till vem och när.

Det är något varje grupp/artist borde anamma i låtbagaget när de levereras sin musik på scen till sina fans, eftersom det gör upplevelsen betydligt större och definitivt mer minnesvärd.

Parhästen Fredrik Blank

Han återberättar sina historier om de utsatta och ensamma, möten mellan människor och om orättvisorna i samhället. Hela tiden genom kombinationen av poetiska texter och drivande gitarrbaserad rockmusik. Det enda som egentligen förändrats är vilka musiker han valt att samarbeta med från skiva till skiva förutom den ständige vapendragaren Fredrik Blank.

Den 29 april 2013 framför Staffan Hellstrand tillsammans med The Nomads hela albumet tillsammans med  stråkensemblen Stockholm Strings på Södra Teatern i Stockholm. Även om Stefan och jag tyvärr inte kan se den konserten så är jag säker på att det hinner att bli åtskilliga tillfällen då vi står längst fram och sjunger med i de odödliga melodislingorna.

Palace nightclub Norrköping

Flamman studentscen Linköping

Kyrka i Mjölby

F.D Lord Hill Norrköping

Pub Lokal Norrköping

Kulturkammaren med Damkören i Norrköping

The Nomads

”Staffan Hellstrand föddes på Sabbatsbergs BB i Stockholm, men flyttade fem år gammal till Nyköping med föräldrar och två bröder. Bodde sedan också två år i USA. Efter att ha luffat runt i Sverige och Danmark och försörjt sej på att spela på ålderdomshem och på gator & torg bildar han det symfonirockinfluerade bandet Dimmornas Bro, som släpper 3 plattor innan Staffan hoppar av.

Sedan tidigt influerad av Beatles, Neil Young och Bob Dylan – från 1977 spetsat med frekventa London-besök och Clash- och Sex Pistolskonserter – lägger han syntarna på hyllan, drar på sej elgitarren och bildar SH! tillsammans med fyra unga Stockholmsmusiker.

1984 släpptes debutsingeln ”Östberlin”, som Staffan skrev efter att ha blivit arresterad och kvarhållen i samma stad. Singeln blev rejält uppmärksammad i pressen och tidigare kallsinniga skivbolag började plötsligt ringa. 1985 släpptes fullängdaren ”VAD TYST DET ÄR”.

Redan där fanns mycket av det som sen dess präglat Staffan Hellstrands musik. SH! gjorde ytterligare två plattor med Staffan som huvudsaklig låtskrivare innan bandet splittrades 1990. Staffan tyckte tiden var mogen att gå solo.

Poeten Dan Andersson

Han hade tjuvstartat redan året innan med albumet ”HEMLÖS” där han bara använde texter av den svenske poeten Dan Andersson – en slags återspegling av hans tidiga konserter för åldringar. Denna folkrockinfluerade platta blev ett avstamp för hans första ”riktiga” soloalbum ”DEN STORA BLÅ VÄGEN” som kom 1991. Med radiohiten ”Hela vägen hem” började dörrarna plötsligt öppnas för en bredare publik.

På nästa album ”ELD” tog Staffan ett stort steg tillbaks in i rockens värld bland annat med hjälp av tunga Stockholmsrockarna The Nomads som kompade honom på fyra låtar. Med sitt helt egna recept av starka melodier, engagerande texter, elgitarrer och stråkar började han plötsligt stå ut bland sina kollegor. Sånger som ”Din mästares röst” och ”Bilder av dej” fyllde radiokanalerna och det var ingen överraskning (utom för Staffan själv) att han fick en Grammis som Årets manliga artist 1992.

I september 1993 släppte Staffan albumet ”REGN” med singeln ”Lilla Fågel Blå”, en sång om en barndomsvän som försvann in i schizofreni. Plötsligt var Staffan #1 på alla listor och fick oväntat se sej som en folkkär rikskändis som drog fulla hus överallt. Han fick både Rockbjörn och Grammis för Årets Låt 1993

På albumet ”SOT” från 1994 återfanns blev den blytunga antirasistlåten ”Var kommer du ifrån?” där Staffan tog hjälp av den då blott 18-årige Dogge från Latin Kings. 1995 skrev och producerade Staffan större delen av Idde Schultz debutalbum med bland annat monsterhiten ”Fiskarna i Haven”, som även den fick Rockbjörn för Årets Låt.

1996 återupptog Staffan Hellstrand det lyckade samarbetet med The Nomads och spelade in ”PASCHA JIMS DAGBOK”, där den svenska kultgruppen kompar honom på hela skivan. Det var enligt Aftonbladets kritikerkår årets bästa svenska album och skivan gav honom en grammisnominering – för femte året i rad!

1997 skrev Staffan Hellstrand musiken till pjäsen ”Tid & Otid” av Bodil Malmsten och följde upp med att producera den experimentella ”BLOSS” där den legendariska svenska skådespelerskan Lena Nyman tolkade Malmstens och Hellstrands sånger.

1998 och 1999 kom skivorna ”UNDERLAND” och ”UNDERBARN”, det sistnämnda ett avskalat gitarrbaserat album, som blev ett av Hellstrands mest kritikerrosade. Som livslång fotbollsfantast fick han år 2000 uppdraget att skriva det svenska fotbollslandslagets officiella EM-låt.

”Explodera” sålde nästan 40 000 ex trots ett svenskt misslyckande i fotbolls-EM och Staffan fick sin första platina-singel.Samma år åkte han på Karavan-turné med DiLeva och Lisa Nilsson. Efter flera skivor, flera stora turnéer och en enorm exponering i press, radio och TV valde Staffan att dra sej tillbaka från all offentlighet för att tänka över vad han ville göra i fortsättningen.

I september 2002 släpptes albumet ”Socker och synder” och singeln ”15-15-16” blev en av vårens och sommarens mest spelade svenska singlar i radio. Under sommaren 2003 gjorde Staffan en turné med Dom galna hundarna, det vill säga Olle Ljungström, The Nomads, poeten Bob Hansson & Staffan själv.

I november åkte Staffan till Oslo och spelade in albumet ”ELEKTRISKA GATAN”, med huvudsakligen norska musiker – ett samarbete initierat av producenten Michael Ilbert (Gessle, Hellacopters, Lundell m fl).

I april 2004 släpptes albumet, som fick fantastiska recensioner, inte minst singeln ”Romeo i Stocksund”, som Expressens Lennart Persson utnämnde till ”den bästa stockholmsskildringen någonsin” och Aftonbladets Per Bjurman till ”det bästa Hellstrand någonsin gjort”. Staffan gjorde över 75 akustiska spelningar under 2004 och 2005.

2006 släpptes albumet ”MOTLJUS” där Staffan kompades av Eggstone och som spelades in i bandets legendariska Tambourinestudio i Malmö. I oktober 2007 var det dags för ”SPÖKSKEPP”.

Plattan som till största delen är inspelad i Staffans egen studio Animal Farm. Skivan innehåller duetter med bla Titiyo, Lars Winnerbäck och Isabel DeLescano (www.staffanhellstrand.se)”.

I Melodifestivalen framförde Uno Svenningsson och Irma Schultz låten ”God morgon” som Hellstrand skrivit i samarbete med Uno. Denna låtskrivarduo ligger även bakom delar av Svenningssons album ”JAG SJUNGER FÖR DIG”  (2008).

Hellstrand har också ingått i gruppen Des Lescano tillsammans med argentinsk-finsk sångerskan Isabel De Lescano och trotjänaren Fredrik Blank som spelat på många av hans soloalbum.

Gruppens debutalbum ”DE LESCANO” släpptes i maj 2010 och den första singeln ”När jag sjunger igen” spelades flitigt i bland annat P3

2012  släppte Staffan sin  första platta på fem år: ”STAFFAN HELLSTRAND”. Den countryinfluerade och självbetitlade albumet är bitvis personlig med  sorgliga och tunga texter. Låten ”Spår” kretsar kring en dödssjuk far, ”Fyra dörrar till min syster” om en syskonrelation som kraschat. Trots att detta är långt ifrån hans bästa platta så känns denna Österfantatiker mer levande än någonsin.

Öster är tillbaka i Allsvenskan 2013. Vad tror du om säsongen?
– Det primära är att hålla sig kvar. Samtidigt känns det som att vi gör en riktig satsning och jag både tror och hoppas att vi kan sluta på den övre halvan. Vi har ju tonat ner gladfotbollen ganska mycket på senare år och jag även om det är kul att titta på fin fotboll så tror jag att det är viktigare, rent poängmässigt, att kunna kriga (ur Tidningen Offside).

2014 inleder han ett samarbete med poeten Bob Hansson och filmaren Helene Berg. Resultatet blir multikonstverket ”Nångång måste allting skaka”, som hade premiär i Flemingsbergs kyrka påsken 2014. Med ett gäng låtar ur Staffans gamla katalog och två stycken nyskrivna ihopflätade med Bob Hanssons texter och Helene Bergs videokonst skapade trion tillsammans med gitarristen Fredrik Blank någonting helt nytt i Staffans karriär.

Våren 2015 släpps albumet ”Blod & Tårar” där Staffan samarbetat med två helt nya producenter Johannes Berglund & Mikael Häggström.

2016 fortsätter Staffan turnera och skriva musik till kommande album, samtidigt som han tillsammans med Linda Ström skriver hela hennes album ”Med hjärtat på utsidan”.

2017 ser Staffan färdigställa albumet ”Svaret på allt”, som släpps i april 2018, ett album där Staffan spelar nästan allting själv..  Han framför också med stora körer  mässan ”Du går aldrig ensam”, som skapats utifrån 12 av Staffan sånger.

I april 2018 släpptes ”Svaret på allt”

I november 2020 släpper Staffan sitt nya album ”Mordet i Nürnbergbryggeriet” 13 sånger som bygger på ett verkligt morddrama i mitten av 1800-talet.

De plattor som jag uppskattar mest och bäst med Staffan är:  ”Underbarn”, ”Pascha Jims dagbok” och ”Spökskepp”.

• Hemlös (1989)
• Den stora blå vägen (1991)
• Eld (1992)
• Regn (1993)
• Sot (1994)
• Pascha Jims dagbok (1996)
• Underland (1998)
• Underbarn (1999)
• Starsång (2001)
• Socker & synder (2002)
• Elektriska gatan (2004)
• Motljus (2006)
• Spökskepp (2007)
• Staffan Hellstrand (2012)
• Blod & tårar (2015)
• Svaret på allt (2018)
• Mordet i Nürnbergbryggeriet (2020)

 

Continue Reading »