Posts Tagged ‘ Lars Kepler ’

Keplerhybris

Under sommaren förpassade jag överarbetade akademiska titlar som ”Från kön till genus” och ”Motiverande samtal” till periferin. Istället hägrade två böcker med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril alias Lars Kepler. De inledde sitt teamwork med den helt osannolika ”Hypnotisören” och fortsatte sedan i en helt annan stil med ”Paganinikontraktet”. Min sommarläsning bestod av Keplers två senaste alster:  ”Eldvittnet” och ”Sandmannen”. Författarna proklamerar att det blir åtta böcker om Joona Linna det vill säga fyra nervkittlande och blodiga thrillers till.

Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är minst sagt problematiskt. Vad som gör vissa böcker adekvata nagelbitare medan andra förblir intetsägande är svårt att sätta fingret på. Vissa har troligtvis  bara fingertoppsförmågan att harmoniera och balansera sitt skriveri typ Stieg Larsson och Dan Brown. Många författare skriver bättre än författarduon medan andra mejslar fram ett betydligt djupare personporträttgalleri, men få lyckas att skapa ett sådant bombastiskt stegrande helhetsintryck.

Teamet har verkligen gett sträckläsning en vattenskalle. Det som man har kvar av naglarna är bara ledbanden efter att ha knaprat febrilt på de organiska ytorna parallellt med ett hypnotiskt bladvänderi. Författarna lägger inte kraften på huvudkaraktärens relationsregister precis, utan på brottet, analyser och magkänslor. De penslar subtilt fram ett landskap som är flerdimensionellt i sin karaktär i syfte att förvilla sina läsare flera gånger om. Jag saknar inte de nordiska polisklyschorna där alkoholism, trasig barndom eller light-depressioner är självklara budbärare i huvudkaraktärernas personregister. Jonna Linna som Keplers huvudperson heter är en hybrid mellan Sherlock Holmes och James Bond eller en uppdaterad Agatha Christie detektiv.

Eldvittnet som är deras tredje titel är nästan i klass med ”Hypnotisören”. Precis som i deras tidigare böcker exponera så otroligt mycket ondska, övervåld och blod vilket är helt underbart att frossa i. Kriminalkommissarie Jonna Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder är för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm. Han skickas som observatör till Sundsvall där det har skett två brutala mord på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. I boken introduceras också ett spiritistiskt medium: Flora Hansen. Karaktären är som klippt och skuren att införlivas i denna redan komplexa våldsorgie. Kapitlen i sig är väldigt korta samtidigt som de indirekt är individuella cliffhangers vilka leder läsaren vidare i myriader av villospår. Spänningen stegras via ett skickligt berättardriv som gör det nästintill omöjligt att lägga ifrån sig bokuslingen.

Sandmannen är teamet Keplers fjärde och senaste bokalster. Deras tre tidigare böcker har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår; Sandmannen är inget undantag. Ett godståg på väg i vinternatten, plötsligt står en människa framför. Det visar sig att mannen på spåret är Mikael Kohler-Frost. Han och hans syster Felicia försvann som barn och blev dödförklarade efter sju år. Den skyldige hette Jurek Walter och sitter inne på en sluten avdelning för mycket störda brottslingar. Han har ett gigantiskt horn till kriminalkommisarien Jonna Linna eftersom det var han som upptäckte och grep honom. Sluten rättspsykiatrisk vård med total isolering blev resultatet utav de ultrablodiga handlingar som han utförde. Mannen utan märkbara känslor upptäcker brister i förvaringsprocessen och ser sin chans att hämnas på antagonisten Jonna. Sveriges svar på Hanibal Lector får mig att rysa av obehag; ett riktigt gott betyg. Saga Bauer, späd men atletisk och specialutbildad i avancerad förhörsteknik det vill säga en uppgraderad Lisbeth Salander får ett stort utrymme i boken. Hon är den som ska utföra det onaturligt otacksamma uppdraget att infiltrera bunkern och sedermera den intelligente seriemördaren. Halvvägs in i boken kolliderar läsningen med frågan om samhället verkligen ska behöva stå för kostnaden att låta massmördare få leva tills döden infinner sig? De täta intrigerna, den makabra stämningen, drivet och balansen utmynnar i en kolossalt spännande berättelse.

Vill man vara elak så kan man väl påstå att böckerna och karaktärerna i deras böcker är en ren skär orgie utav schabloner. Det är vare sig originellt eller nyskapande, men varför uppfinna hjulet en gång till? Jag blir groteskt underhållen av innehållet i författarduons böcker, något jag inte alltid kan säga om andra deckare som åtnjuter kritikernas gunst. Det är en konst i sig att vara populistisk och att svetsa ihop rätt schabloner med varandra utan att det blir för utstuderat. Jag läste klart de båda böckerna på två veckor och ser redan fram mot femte boken om  svenskfinnen Jonna Linna.