Förförståelsefasen

Då min käre kiropraktor ”Mr Shipanski” beskrev sin vandringssemester till denna del av Italien blev jag mentalt paralyserad, därefter knakade han till huvudet onaturligt långt till höger. I vilket fall som helst såddes ett frö som växte sig större för varje år som gick för att år 2014 bli ett fullskaligt semestermål för mig och min fru.

Jag läste in mig dels via den utmärkta ”Första klass reseguiden”, dels via nätet. Ju mer jag läste på desto mer fascinerad blev jag. I syfte att tona ner de horribelt höga förväntningarna som målats upp av bilder och text blev jag tvungen att hitta på konstruerade falluckor eller mindre bra saker med resmålet. Exempelvis hur mycket gluten jag kommer att få i mig via pizzor och pasta eller hur taskig engelska italienarna besitter.

Min fru och jag har lagt undan pengar i flera år för att gemensamt utan våra kära barn ta oss till något vackert ställe i Europa. Det var inte förrän jag fick ett fast arbete som visionerna kunde uppnås. Först lutade det åt Geneve/ Lausanne därefter låg Comsjön bra till för att ersättas av Ligurien med Cinque Terre, Portofino och Genova som primära huvudattraktioner.

Jag passade på att ta ledigt en extra dag med syftet att kunna bearbeta det som komma skulle istället för att dagen efter kravla sig till jobbet. Lägenheten bokade jag via Wimdu och skulle betalas på plats. Anledningen att det blev kuststaden Levanto med sina 60000 tusen invånare var dess läge i förehållande till Cinque Terre byarna, Portofino och Genua. Istället för att byta hotell så la vi basen i denna stillsamma och charmiga kustbygd.

Våra flygvärdar blev Ryanair vars servicevänlighet lämnar mycket att önska. Tyvärr ligger flygplatsen allt för logistiskt funktionellt till samtidigt som priserna är alltför bra, det blev en deal med djävulen helt enkelt. Trots det kommer allt som oftast planen i tid och det är sällan det uppstår något strul ifall man är på flygplatsen i god tid.

Dag 1 – En storstadsbörjan

Det enerverande alarmet ljöd klockan o3.45. Med en timme sömn i bagaget trevade vi efter det färdigpackade bagaget och bilade förväntansfulla till Skavsta i ett minst sagt kylslaget väder. Planet landade friktionsfritt på Pisas flygplats runt klockan 09.00. Vi hämtade bagaget och tog tåget till Pisa centrale som skulle ta 4 minuter, tyvärr var det en regional tågstrejk. Detta aber skapade kaos på hela tågstationen, de som satt i informationsdisken var lika barska som förvirrade. Efter ett antal köer lyckades vi efter ett tag fixa en tågtid till Levanto. De två timmarna vi hade på oss spenderades i den halvstora staden La Spezia. Vi strosade runt i de historiska miljöerna som ekade dåtid med råge.

Det tog runt 30 minuter  att färdas från La Spezia till vår bas Levanto. Vi checkade in på vårt mysiga pensionat med världens trevligaste och servicevänligaste dam. Bort med incheckningsväskan och handbagage, på med sandaler, shorts och T-shirt. Vi utforskade staden som hade runt 15 restauranger att välja mellan. Levanto visade sig något oväntat vara betydligt bättre än vi förväntat oss, vacker, gemytlig och precis sådär lagom stor.

Vi införskaffade oss två Cinque Terre kort för 46 euro och två dagar. Därefter åt vi bästa pizzan på flera år i symbios med husets vin och en überdelikat chokladpannacotta. Vi avrundade kvällen med att handla på oss varor inför morgondagens vandring samt till frukosten. Avsaknaden av sömn, förväntningarna och alla resor hade tagit oss i besittning, så det var inte ett svårt val att lägga oss runt klockan 22.00.

Dag 2 – Vandring i paradiset

Denna resa är som vanligt vid mig vid rodret lika mycket semester som upptäcktsfärd. Det innebär bland annat tidiga mornar och sena kvällar i en gående position. Fördelarna är att man får se så snuskigt mycket, nackdelen är att man behöver en vecka att landa efter man kommit hem. Klockan 07.30 stod jag i duschen och testade det nyinköpta schampot; konsistensen var dock misstänksam underlig. Det visade sig senare vara hudlotion, och krävde runt 8 balsamtvättar för att bli av med 1/3 av fettet i skallen.

Likt en 50-tals raggare med två tuber brylcreme i håret, ryggsäck, T-shirt och vandringsskor var jag redo för motion: min fru Marie skippade ”schampot”, men hade sin ryggsäck med sig. Vi inledde med att vandra till Monterosso, den första byn av de fem som ingår i det som blev ett UNESCOS: världsarv 1997: Cinque Terre (fem länder).

Byn förfogar över det enda riktiga badstället, men vi var aningen för kinkiga när det kom till att doppa tårna i det troligtvis snorkalla havet. Kameralinsen och jag var i symbios med varandra, för det var i handleden som träningsvärken fick bäst fotfäste. Parallellt var det anledningen till  att vår vandring tog hela tre timmar att genomföra.

På kartan fanns myriader av röda vandringsstigar kors och tvärs på sluttningen, och så en blå stig som löper längs med havet vilken går genom byarna. För den blå stigen står angivet exakt hur långt det är mellan varje by, och hur lång tid man uppskattar att det tar att gå de olika sträckorna. Har man svårt att gå i trappor är promenaden inget att tänka på, det var definitivt en motig upplevelse, betydligt värre än vad vi båda hade förställt oss.

Monterosso var uppdelad i dels beachen Fegina, dels den medeltida delen av byn. Slottsruinen och tillhörande tornhusen dominerar gamla Monterosso vilka separeras av de smala medeltidsgatorna (caruggi). Smala gränder, trappor, hängande tvätt och små mysiga butiker; miljöer som hämtade ur en sagobok och sinnebilden utav en italiensk bergsby omgärdades estetiskt av olivlundar, vingårdar, branta grovskurna klippor och kristallklart hav.

Solen hade hunnit titta fram när vi lämnade första byn bakom oss. Framför oss väntade en orgier av trappor; ärligt talat en helvetisk jobbig vandring som mera kändes som tre timmar än de två den tog. Men den som väntar på något gott, var väntan väl värd. Vernazza grundades runt år 1000 och var en syn för gudarna; definitivt en top-3 på min vylista ever. Vi insåg ganska snart att denna andra by skulle bli svår att överträffa. Stadens bakgator förenades med branta trappor, många av dem byggda direkt på klippformationerna en syn i sig.

De karakteristiska terrassodlingarna omfamnade denna ultrapittoreska före detta fiskebyn. Nere vid den lilla hamnen ligger den gudomligt vackra piazzan omgärdad utav att spektrum av målade husfasader. Förutom denna nära-döden-upplevelse utifrån ett vyperspektiv kunde man ta sig uppför borgen Doria och dess vakttorn som byggdes på 1500-talet. Den hänförande utsikten tjänade byn som skydd mot dylika piratangrep.

Via en grottunnel genom ett hus kom man fram till en klipp-sten-strand som såg helt surrealistisk ut. Vi hade återigen fått en gratischans att testa havsvattnet, dock avböjde vi även denna gång. Vi tog en välförtjänt picknick invid båthamnen i en miljö som nästintill var overklig. Efter att genomsökt byn på vyer, trappor, butiker och kyrkor gick vi vidare till tredje Cinque Terre byn: Corniglia, klockan hade då hunnit bli 17.00.

297 trappsteg senare spontanbesökte vi ett Hotell där de serverade egenproducerad Limoncello. Anledningen stavades deras obeskrivbara utsikt över Vernazza. Marie och jag skålade i vad jag upplevde som den bästa Limonecellon någonsin. Vandringen till Corniglia tog två timmar, men kändes snarare som en timme. Byn ligger på en klippa 193 meter över havet och är den minsta och lugnaste av de fem samhällena. Corniglia var betydligt gemytligare, och långt ifrån lika hätskt turistiskt som de andra byarna, något vi uppskattade fullt ut.

Detta är enda byn där inte båtarna kan stanna till, utan här det härliga 377 trappor från tågstationen upp till den delikata panoramautsikten. Vid det här laget hade klockan hunnit bli 19.00. Vi var möra såväl psykiskt som fysiskt, och var nog inte riktigt vid våra sinnens fulla bruk, det vill säga uppskatta byn som vi  skulle gjort om detta vore den första vi hade kommit till. Den hänförande andliga utsikten ifrån Oratorio di Santa Caterinas terrass i symbios med en kallfrostig Birra peronio var dock något utvöver det vanliga. Därifrån kunde man se bort till grannbyn Manorola.

Middagen skedde klockan 21.30 i Levanto på en familjeägd genuin Trattorian: Le Palme. Marie passade på att äta den regionala pestorätten med spagetti medan jag mumsade i mig en Ravioli med Bolognese. Efterrätten bestod utav varsin himmelsk Prosciutto crudo e melone. Kvällen avslutades med att utnyttja pensionatets fria wifi samt planera morgondagen. Det tog inte många minuter innan John Blund hälsade på våra sargade kroppar. 3 + 2 +2 timmar i bergsterräng var absolut något som krävde sin kvinna/man.

Dag 3 – Cinque Terre part II

Part två med syftet att se alla bergsbyarna inleddes med att vi måttligt pigga gick upp runt klockan 08.00. Vädergudarna var ruskigt otacksamma och bjöd oss på såväl spöregn, åska som blåst och blixtar. Att vi bokat båtturer till resterande byar för 56 euro gjorde oss på mindre bra humör. Klockan 10.00 avgick en en full båt till fyra av de fem byarna. Jag passade på att filma inloppen till dessa sagolika byar i ett helvetesoväder, och i takt till en oroväckande blåstgungande båt.

Som ett smärre under upphörde regnet lägligt när vi gick av båten på vår fjärde Cinque Terre by: Manarola. De typiska medeltida husen vars fasader är målade i liguriska starka färger är byggd  uppe på en klippa 70 meter över Medelhavet. Manarola kändes instinktivt som den charmigaste och romantiska av de fem byarna. Manarola ligger precis som de övriga andra Cinque Terre byarna som klistrat på klipporna och det är i stort sett bara en enda gata, nämligen huvudgatan som leder ner till den lilla båtplatsen. En riktig hamn har det inte varit möjligt att anlägga, varför alla små fiskebåtar ligger uppdragna på land.

Med syftet att ta sjusärdeles snygga bilder var jag tvungen att vandra uppför Sydeuropas 170 brantaste trappor. Jag halkade till och höll faktiskt slå ihjäl mig, men lyckades greppa tag i ett träd, men bilderna blev dock exceptionella. Vi strosade runt i vackra miljöer i över 1 timme för att sedan hinna med ett tåg till den sista av de dessa fem samhällen: Riomaggiore. Kärleksstigen Via Dell´amore var tyvärr avstängd vilket gjorde att tåget blev vårt enda alternativ eftersom nästa båt skulle dröja alltför länge.

Det tog oss bara några minuter att ta sig via tåg till hänförande vackra Riomaggiore. Byn  är byggd i en ravin med en riktigt brant bygata som löper från den pittoreska hamnen genom byn som kantades av bedårande hus i vackra pastellfärger. Vi passade på att fika, besöka utsiktsplatser och utforska ett kluster av mysiga bakgator. Vi tog sedermera båten från Riomaggore till Portovenere, en stad som vissa gärna vill kalla den sjätte Cinque Terre byn

Regnsmattret hade upphört och istället hade solen tillika värmen letat sig fram när vi äntrade stadens tröskel. Till skillnad ifrån de andra kompakta byarna var detta en stad och långt ifrån lika stabbig och klaustrofobisk som sina grannar. Inloppet i sig var schizofrent vackert med kyrkan San Pietro som delikat utpost på en klippudde. Därifrån följde vi trapporna  till spektakulära Byron grottan  vars suggestiva utsikt och läge var ett härlig inslag i besöket.

Hamnen kantades av färgeuforiska medeltida hus som ledde oss besökare via The Mill till försvarsborgen Castello Brown som byggdes på 1300-talet. Det blev en lika mäktig tillika angenämt besök som vi betalade en ringa summa för att få ta oss in och uppför. Den utsikten som utkristalliserades på tre olika nivåer var minst sagt osannolik. Vi vandrade sedan planlöst runt i staden för att lite senare köpa bussbiljetter till först La Spezia och sedan Lerici, till nästan ingen kostnad alls.

Resan i sig blev en informell guidning över regionens kulturella som estetiska landskap. Vi gick dock av misstag av i närliggande grannbyn San Terenzio, vilket indirekt ledde till att vi utnyttjade den sammanhängande strandpromenad från San Terenzio till Leciri. Arkitekturen påminde mångt och mycket om den i Cinque Terre byarna. Till skillnad ifrån dem så var sprudlade Leciri av lokalbefolknings liv och lustar, inte turisterna. En annan skillnad var att detta var den första renodlade sandstranden som vi hitintills bevittnat under vår färd, de andra var stenstränder.

Vi tog senare bussen till Sarzana, dessvärre var den försenad 50 minuter vilket tärde på mitt rationella psyke där jag såg kvälls planeringen spricka med råge. Vårt huvudmål var Sarzana, inte Leciri, men vi blev lite besvikna på staden. Sofistikerad och  kulturell absolut, men alltför prålig i våra ögon i kombination med den tid som vi hade på oss att ta oss tillbaka med sista tåget till Levanto. Sarzana var som Lucca utan ringmur och långt ifrån lika vacker.

Vi åt middag runt klockan 22.00 på Trattorian Due Lune, och jag reproducerade gårdagens sagolika pizza, tyvärr var det inte samma person som gjorde den. Vi kastade oss raklånga av utmattning i våra sängar. Sett ur backspegeln gapade jag nog efter lite för mycket när Sarzana besöktes istället för att stanna längre i Leciri.

Dag 4 -Världens vackraste hamninlopp

Denna dag inleddes med en välförtjänt sovmorgon. Vi tog sedan Milanotåget som avgick klockan 10.13 för att 50 minuter senare stega av i vackra S:t Margherita. Vi valde att ta en båttur där även en avstickare till San Fruttuoso ingick och gick på 20 euro. Mina förväntningar inför vad som komma skulle var sjukligt höga och ändå infriades dessa vykortskriterium. Det var en syn för gudarnas fäder att skåda, bara Vernazza kom i närheten utav detta hamninlopp.

Vi var dock inte ensamma att omfamna denna sagovärld, utan horder av turister flockades på nästan varje kvadratmeter, något som förtog en del av stämningen. För att slippa trängas med ½ miljoner människor vandrade vi så långt bort som möjligt för att finna en anständig trattoria. Vi hittade till slut ett ställe där våra båda pastarätter var goda, men djävulskt snålt tilltagna. Marie och jag delade på en lokalproducerad flaska rosévin i samklang med en äppelapelsinkaka.

Ursprungligen var Portofino en liten fiskeby, men fiskebåtarna har idag bytts ut till stora lyxiga yachter i miljonklassen. Vill man bo här krävs en inkomst som är betydligt större än det man får av att fiska ansjovis. Hamnen är idag präglad av restauranger som inretts i de många pastellfärgade husen, medan de få gatorna i byn erbjuder märkesbutiker som får en att tänka på de flotta huvudgatorna i Milano, Florens eller Rom.

Det finns inga priser i menyer eftersom pengar är något man har i överflöd och inget man talar om. Det är många som åker till Portofino för att få sola sig lite i stjärnglansen från celebriteterna. Vill man bo granne med familjer som Agnelli, Armani, amerikanska filmstjärnor, finska backhoppare och andra kändisar ska man definitivt söka sig hit.

Det blev till att besöka slottet de två kyrkorna och de få gatorna, sedan var det roliga slut. Vi tog sedermera båten vidare till San Fruttuoso. Var det trångt i Portofino så var det snäppen värre här, i denna pyttelilla plats där det fanns plats för en liten strand, ett torn, ett kloster samt vandringsleder i mängder. Det var påfrestande mycket turister. Tornet var stängt, och benediktinerklostret var vi inte upplagda för så det blev att invänta båten till Camogli, en tur som  kostade hutlösa 23 Euro och tog 40 minuter.

Precis lika besvikna som vi blev på San Fruttuoso blev vi överraskade av Camogli. Staden var dagens Leciri det vill säga något vi absolut inte väntat oss något av. Det var en livfull stad som svämmade över av pittoreska miljöer i samklang med en härlig sandstrand tätt inpå en bred strand-city-promenad.

Camogli betyder ordagrant två saker på italienska. Den första översättningen är ”hus nära varandra”, vilket verkligen märks när man promenerar omkring bland stadens smala gator med pastellmålade små hus. Den andra betydelsen, ”fruarnas hus”, vilken refererar till gamla tider när fiskemännens drog ut till havs och lämnade fruarna vid kajen. Vad som hände när de var borta på fiskesejourerna förtäljer inte historien.

Det tog bara 9 minuter att nå sista staden för dagen Rapallo. Det var en mysig stad vilken ståtade med den näst sofistikerade stadskärna efter Sarzana. Vi passade på att äta middag i Rapallo där vi högg in på varsin foccaciapizza, Marie en med prosciutto,  jag en med gorgonzola. Det var mastiga stycken, men i gengäld exceptionellt goda. Vi svalde ner delikatessen med varsin limoncello samt husets mousserade vita vin och avslutade med en choklad- och karamell pannacotta. Vi var återigen redigt trötta när vi äntrade tröskeln i till vårt rum i Levanto.

Dag – 5 Genova

Klockan ljöd 06.50, men vi kände oss oväntat pigga i benen. Vi betalade 16 euro för två biljetter med Milano Intercitytåget för att ta oss till regionens största stads: Genova. Resan tog runt 50 minuter till staden där runt 620 000 människor har sitt uppehälle. Det behövdes tid för att kunna utforska denna storstadsjuvel, och tid hade vi. För att klara det gjorde vi upp en rutt med de saker vi främst ville se. Innan vi satte igång blev det en tvättäkta italiensk frukost på ett mycket lokalt hak med en dubbel espresso och en olivoljeindränkt foccacia

Liguriens huvudstad har ett historiskt centrum med ett virrvarr av medeltida gränder. Här kan du uppleva känslan av tidsepoken när Genova var Medelhavets mäktigaste hamn. I denna labyrintmiljö fanns små kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida. Lägger man ihop dessa smala gator blir sträckan runt 28 kilometer lång; att gå vilse är närmast oundvikligt. Tyvärr var det en stor högtid i Italien vilket för vår del innebar att många butiker inte alls var öppna. Det betydde parallellt att den tilltänkta shoppingen brann inne, något som öppnade för andra aktiviteter istället.

Här ligger också Europas största akvarium, och troligtvis det dyraste att gå in på; 48 euro för två personer. Jag och Marie lyckades spendera två underhållande timmar  bland horder av besökare. Delfinshow, hajar, koraller, maneter, muränor, sälar och Nemofiskar  var några av havsdjuren som besökarna fick uppleva i hyfsat bra med utrymme.

Vid hamnen återfinns stadens symbol: fyren La Lanterna, som är världens äldsta fungerande fyr och tillika en av de fem största. Det var dock ett  gissel att ta sig dit via buss framförallt när vi åkte på tok för långt. Att ta sig det via metron är ett betydligt effektivare och snabbare alternativ, även om man får gå till fots den sista kilometern.

På tal om Metron; Genova må förfoga över en sådan, men den bör rimligtvis vara en av världens minsta. Den består av 8 stationer varav Brin är ena ändstationen, Brignole den andra. Till och med en man med ett så uselt lokalsinne som jag själv kunde omöjligt åka fel.

Vi hittade sedan en genuin trattoria där vi äntligen testade på att äta en foccaciapizza med gorgonzola. Den var horribelt delikat; till detta underverk drack vi husets vita vin och njöt utav livets frukter då livskvalitet knappast kan bli bättre.

Mätta och lite yra lämnade vi restaurangen för att ta oss via buss 13 till stadens enda arena där Serie A lagen Genoa CFC och US Sampdoria huserar. Arenan Luigi Ferrari stadion tillhörde väl inte de sju underverken precis, och det blev ju inte bättre av att Genovashopen var stängd och att vi inte hittade Sampdoria shoppen. Kriteriet för mitt muggsamlande är att se arenan där lagen spelar för att legitimera mitt mugginköp. Denna gång blev jag utan, fast det finns ju Internet.

Derbyna mellan de båda Genualagen brukar kallas ”Derby della Lanterna”, med anspelning på Genuas fyr. Sampdorias supportergrupper: Ultras Tito Cucchiaroni och Rude Boys Sampdoria, håller till i den södra kurvan, Gradinata Sud. Genoas fans står till största delen i den norra kurvan, Gradinata Nord. Ett fullsatt Stadio Luigi Ferrari rymmer 36 536 åskådare. Den senaste renoveringen arenan genomgick var inför VM i fotboll som gick i Italien 1990.

Marie ville besöka ett Italienskt Lidl för besväret att jag drog iväg med henne; jag såg inte det som ett problem utan kostade parallellt på mig en iskall Birra Peroni. Vi gick några kilometer i en underbar värme där den klarblå himlen blev vår vägvisare till den närmaste Metrostationen.

Det sista vi gjorde i Genova var att ta en hiss upp till terrassen Spinata di Castelletto där utsikten över staden var hänförande vacker. Vi kom hem runt 21.00 det vill säga ganska skapligt med våra mått mätt för att packa och koppla innan vi skulle bege oss av från detta rara pensionat.

Dag 6 – Pisa och hemfärd

Efter att ha gått upp klockan 07.15 tog jag en kokainstinn kopp kaffe och en iskall dusch för att bli människa igen. Överst på vår korta reseagenda stod det att hinna med tåget som avgick klockan 08.54. Det tog runt 1½ timme att komma fram till tornens huvudstad Pisa. Efter att ha lämnat in incheckningsväskan på bagageinlämningen hade vi fyra timmar till vårt förfogande innan vi skulle ta tåget till flygplatsen. Vägen till det ökända lutande tornet kantades av arkitektoniska juveler som genomsyrar denna Toskanska pärla.

Det kostade 36 euro att få ta sig upp till toppen av denna byggnad via 256  marmortrappsteg. Denna ståtlighet byggdes år 1173 och den som byggde tornet är än idag okänd. Guidens teori var att det inte var någon prestige skapa ett torn när det var kyrkor och katedraler som ökade på statusen mellan dåtidens renässansarkitekter. Utsikten var dock magnifik och väl värd ett besök. I inträdesbiljetter ingick det att kunna besöka den ståtliga katedralen där många kända konstnärer huserat.

Efter det blev det en rundtur mellan broarna för att avsluta stadssejouren med en brakmiddag. Hitintills hade vi bara ätit italiensk mat, detta bröt vi tvärt mot genom att äta på en av få utav regionens indiska restauranger. Ristorante Indiano var ett härbärge för gudomlig mat lagad med stolthet. Ägaren var en pratglad gubbe som gick igenom Norra Indiens historia medan vi avnjöt de sagolika matanrättningarna.

Jag och Marie avrundade resan genom att slå oss ner på en parkbänk och njuta av omgivningarna som omslöt oss. Bagaget hämtades, sedan tog vi en en buss till flygplatsen, en kort resa på cirka 10 minuter. 17.00-19.30 var tiderna som återigen hölls av Ryanairs piloter. När vi landade i Sverige var kontrasterna osannolika; från 26 grader och  klarblå himmel till ett helvetiskt kyligt Skavsta där ett långvarigt skyfall härjade. Väl hemma i Norrköping insåg vi med lätthet att ”Borta bra, men hemma bäst” fortfarande stämmer, trots en sjusärdeles lyckad semester.

Epilog

Ligurien sett ur backspegeln var en mäktig region att vistas i och  definitivt en av de vackraste jag besökt. Två faktorer till att Levanto var den perfekta basen: dels närheten till andra städer, dels att Levanto var en lagom stor stad, inte en by. Det innebar ett urval av autentiska trattorior som är till för lokalbefolkning och turister, inte bara turister, vilket sällan är någon lyckad lösning ifall man sällar sig till gourmanderna.

Ifall ens resa består av mycket tågresor kan det vara ett bra knep att använda sig av tågstationernas otaliga biljettautomater. Istället för att våndas när eller om kommande tåg går tillbaka eller till nästa stad så är det bara att skriva in sin destination. När den dagens alla tågtider, tågtyper, priser dykt är det bara att ta 1-2 mobiltelefonfoton. Ibland kan ens vistelse bli kortare än beräknat, ibland längre och då är det bra att ha alla tågalternativen i mobilen tillhandsa för att därutöver kunna planera vidare.

Dessa härliga men intensiva fem dagarna präglades utav att vi åt sjukligt god och autentisk mat; ofta med lokalproducerade produkter. Ett klassiskt råd att försöka ta sig bort från piazzor eller huvudgator för att leta upp genuina mathak där lokalbefolkningen själv äter. Det är som natt och dag att få sin lasagne vällagad än att någon restaurangägare ägnar sig åt att bespisa så många turister på så kort som möjligt med hjälp av halvfabrikat och mikrovågsugnar.

Vi var väldigt nöja med att ha åkt i slutet av maj istället för av mitten av juni, juli eller augusti. Enligt många medresenärer och lokalbefolkning blir det på tok för mycket turister på alltför små ytor vilket skapar ångest istället för eufori. Parallellt med detta är den kvalmiga hettan värre under juli och augusti än under maj då luften är friskare samtidigt som allt står i blom.

Som sagt detta var en fantastisk resa i en osannolikt vacker och pittoresk region; ett minne för livet. Det är väl inte helt omöjligt att resan kommer att reproduceras när vi närmar oss 70 år, fast då med adekvata käppar till hands och absolut i värsta fall med rullatorer.

Continue Reading »

Påsktraditioner?

Att vara barn i det Widholmska hemmet uitifrån ett godisperspektiv är nog ingen höjdare eftersom påsken i vår familj inte nämnvärt skiljer sig från andra helger. Någon speciell påskmat förutom ett ökat intag av ägg  är det inte heller att tala om. Sockermonstren fick 20 kronor vardera att köpa godis för och som skulle räcka mellan torsdag till måndag. De kringgick den väl uttänkta strategin genom att klä ut sig till påskkärringar, det vill säga tigga sig fram till i mina ögon ett berg av sockertingestar. Jag hjälpte dock dem på traven genom att reducera högen till en egen godisskörd som jag avnjöt tillsamans med 8 nervkittlande avsnitt av The Walking Dead säsong 4.

Morföräldrars godispengar lades  istället för att se Rio 2 på bio. Den aktiviteten outsourcade jag till Hannas kompis Tildes pappa Jonas Gustavsson. Kritiken skvallrade om en uppföljare som var aningen sämre än sin föregångare, något barnen oväntat höll med om. Under påsken intogs också årets första glass på Halvars. Solen sken som ett ilsket bi över Norrköping, och glassvädret var ett faktum passande nog. Årets nyheter i glassbaren med anor från 1936 var bland annat skumbanan, körsbär och apelsin. Av de nämda placerade oväntat nog skumbanan i topp. Barnen tog den originella nyheten punchrulllesmak som var sisådär

Påskmaten bestod av allt annat än påskprodukter. Jag lagade till en delikat het Chili con carne samt en söt indiskinfluerad fläskfilé med ris. Marie fixade till några riktigt, riktigt delikata efterrättsrecept. Först ut var chokladdoppade lakritskolor, sedan en mintmarängkaka. Jag och brorsan passade på att avnjuta nya Spiderman på Filmstadens största biosalong. Filmen var överlägset bättre än den första: mer action, bättre action och mer effekter. Jag hann med ett squashpass samt styrketräning för att avsluta påskledigheten med 15 km löpning. Jag spelade också några timmar Mario Cart med Hanna. Den lilla råttan var betydligt bättre än för ett halvår sedan. Träning ger färdighet, något jag blev varse om.

En av våra få påsktraditioner är att besöka Maries föräldrar. Även där är avsaknaden av adekvat påskmat påtaglig. Dock avnjöt familjen en fenomenal kötträtt med al dente potatis och gudomlig gräddsås. Till efterrätt blev det en sagolik persikohallonpaj med tillkommande nybryggt kaffe. Efter maten passade vi på att gå närliggande och nyanlagda Glansgruvans Vandringsled som invigdes så sent som den 13 september 2013. Vandringsleden vilken är cirka 3,5 kilometer lång, löper genom ett av Östergötlands största urkalkstensområde med unik natur och flora. Här passeras ett 20-tal gruvhål tillhörande Vånga bergsslag. De äldsta gruvorna är sannolikt från början av 1600-talet och här bröts järnmalm fram till början av 1800. Även ett par torplämningar och resterna efter kalk- och blästerugnar med anor från 1500-talet finns utmed leden. Maries pappa Kalle och hans kompisar i ”gubbdagiset” är de som ligger bakom denna härliga naturupplevelse där kultur, historia och natur vävs ihop till en helhet. De skall ha en stor eloge för norra Europas bäst skyltade och uppmärkta led, där det i stort sett var omöjligt att gå vilse. Jag avslutade baröverkroppad med att tvätta den svarta Hyndaipärlan och dammsuga ur densamme i ett strålande solsken. En dag i livkvalitetens tecken.

Familjehalvdag I

Det var ett tag sedan hela familjen gjorde något sammanhängande. Detta gyllene tillfälle var sanktionerad utav att både jag och min fru var lediga samtidigt. Att synkningen skedde en lördag var bara ren skär tur. Vi inledde familjesamkvämet med att bila till S:t Erikshjälpen där barnen trivs som fiskar i vattnet, precis som Marie och faktiskt även jag själv. Ett stort utbud, och massor av potentiella inköp fanns på agendan. Längst upp på listan låg ett sängbord till Frida. Efter en uteslutningsprocess blev det ett funktionellt och estetiskt lagom-stort-bort. En låda, en hylla med översta ytan i furu för pinsamt billiga priset av 45 riksdaler.

Näst på tur var ett besök på den relativt nyöppnade libanesiska fastfoodhaket: Paradis Du Liban. Vanligtvis är inte barnen med vid dessa månatliga begivenheter, men det kändes helt rätt för Hanna och Frida att testa på orietaliskt käk. Eftersom man får välja bland ett stort antal meze i samklang med ett spett, ris, bulgur eller pomme blev det ganska lätt att få i hungriga barn saker de vanligtvis inte äter hemma. Helheten var bra mycket bättre än vi hade kunnat förutse. Mätta och belåtna begav vi oss till det ekologiska nästet: Big Heart. Deras flytt från Nygatan till Repslagaregatan har verkligen inneburit ett lyft för butiksytorna i sig självt. Större plats och ett betydligt större utbud har utmynnat i fler kunder enligt ägarna. Big heart är ett paradis för människor med agendan att köpa rena produkter och vanligvis dyrare sådana. Den kunniga personal ledsagar de förvirrade eller de ekologiskt nyfrälsta vidare bland hyllorna.

Barnen ville till kapitalismens högborg: Mirum gallerian. Då jag själv ambivalent slits mellan antikapitalism och shoppingbegär blev det ett diplomatiskt val. Frida fick välja sina egna födelsedagspresenter utifrån redan givna ekonomiramar. Butikerna pendlades mellan Intersport, BR och TGR, därefter strosade vi runt i lokalerna för att avsluta i cafeét 58º 35′ med en välbehövlig fika.

Familjehalvdag II x 2

Någon månad senare i ett mer vårinfluerat väder traskade familjen ner till Norrköpings City. Det primära fokuset låg på den relativt nya pastarestaurangen ”Härliga pasta”. Dessförinnan var det ett gytter av sko- och klädbutiker som skulle avverkas för att blidka vårrusiga minimodeikoner. 1½ timme på Myrorna var också resultatet att kläderna i garderoben hade blivit för stora under vinterhalvåret.

Härliga pasta var oneklingen ett betydligt större och finare matsställe än vad jag hade föreställt mig. Inredningen i modern industrilstil skapade en metropolisk stämning. Det osade närproducerat, ekologiskt och budgetlyx. All pasta lagas på plats och består enbart av klassiska ingedienser såsom mjölk, ägg och vatten. Vill man ha en spagetti bolognese eller carbonora så bör man vända om. Svamp, skaldjur och annat som folk älskar serverades här, till min som barnens fasa. För mig återstod två alternativ av typ 13 möjliga, och för barnen endast ett. Jag valde pasta med tomat och parmesan, och barnen gratinerade köttfärsrullar. Barnens betyg att det smakade spya låg nog i den annorlunda kryddningen och den geleartade konsistensen, men visst jag lär nog aldrig beställa om den rätten igen. Marie var nöjd med sin Salsiccia (svamp, tomat & grädde). Min rätt var definitivt ätbar. Jag svalde ner kolhydratpåfyllningen med en tvättäkta birra Peroni.

Dagen efter bilade jag och ungarna till Finspångs badhus i ett stormliknande väder. Vi inledde badandet klockan 09.00 när det knappt fanns några människor i lokalerna. Perfekt om man som vi ville ha bubbelpoolen för oss själva samt slippa köer till de två utmärkta vattenrutchkanorna. Tiden rann iväg snabbare än jag hade föreställt mig. Vi lämnade detta ställe likt tre skrynkliga russin runt klockan 14.00. 4½ timmar med mycket skratt och kvalitetstid med vad barnen anser vara en top-två-aktivitet släcker alla pappasamvetskval. Det var först när vi kom hem som i alla fall jag insåg hur trött jag var. Undertecknas fixade halvt medvetslös en autentisk stekt potatis med ägg till oss badodjur därefter blev det soffan.

Resor till Italien och Kroatien bokade

En resa utan barn har i några år legat och dallrat på den sköra ekonomilinan. I och med min förflyttning från A-kasseträsket till ett heltidsarbete har det resmålet intensifierats. Vissa resmål finns bara lagrade någonstans i hjärnbalken, platser som bara måste besökas under ens  livstid och helst då utan kateter.

De fem byarna i regionen Ligurien bildar Cinque Terre, ett område som för övrigt är med på FN:s världsarvslista sedan 1997. Förutom dessa bergsbyar så tillkommer Portofinobukten, La Spezia, Genua, La Spezia och Levanto. Dessa kulturhistoriska städer kommer arr avverkas under fem förhoppnningsvis regnfria dagar i slutet av maj. Resan är bokad via Ryanair Skavsta och vår bas blir kustnästet Levanto, vilken är en medelstor Italiensk kuststad mellan uråldriga Genua och La Spezia. Via denna  habravinch slipper vi dels att flytta rum, dels att acklimatisera sig på ett nytt hotell;  vi sparar tid helt enkelt.

Dubrovnik som ligger i södra Kroatien har under några år legat under min reselupp. Dyrt, visst, tidlöst vackert, absolut. Då staden i sig inte precis är Paris så reduceras många besökskrav som ett storstadsbesök oftast för med sig. Nu kan familjen helt sonika koncentrera sig på att bada och äta gott samt att lägga in några båtturer och en linbanetur. Precis som Cinque Terre ser Dubrovnik svårslaget hänförande ut. Förväntningarna skenar iväg som en skadeskjuten ardenner. Det blir indirekt en kamp att stävja denna resehybris med syftet att ha realistiska förväntningar på staden istället.

Sex härliga  dagar med några av mina bästa kompisar i Prag i april har redan avverkats. Sex dagar med min fru på den Ligueriska halvön samt en vecka med familjen i tidlösa Dubrovnik ligger framför oss. Denna mix av resor känns både varierad som ytterst spännande. Först kompisar, sedan frugan och sist hela familjen. En bra balans att dosera ens resemål med tycker jag. Det blir verkligen tre typer av resor, och var för sig blir de oftast helt fantastiska och parallellt sjukt planerade.

8 månader på det nya jobbet

Från 12 år på Kontorab, till Komvux, Folkhögskola och slutligen Universitetsexamen till att ha acklimatisertas på ett nytt arbete är en resa som kräver en viss form av reflektion. Den flexibilitet som jag åtnjöt via studier eller att vara arbetlös är som bortblåst. Dock har den Widholmska ekonomin skjutit i höjden trots att vi klarat oss ifrån dysfunktionella ekonomiska bakslag via mina 6000 kronor per månad som arbetslös i två år. I och med att jag sedan september får ut cirka 21 000 kronor efter skatt har rese- och matkassan stärkts markant.

Smekmånaden är också som bortblåst oss kollegor mellan. Istället för att överödmjukt tassa runt kritiska källor till potentiella konflikter beger vi oss numera allt som oftast i dess innersta väsen. Empati, ödmjukhet och lyhördhet är bra personlighetsdrag, men ibland bör man säga ifrån eller visa på att man som kollega inte håller med gruppen om allt som beslutas. Ifall alltför många känsliga saker sopas undan mattan finns risken att gruppfriktioner blir ännu större än vad som borde vara fallet.

Pappa, Frida och Hanna dag

Min fru jobbade kväll och jag hade lovat barnen bio. Istället för ”bara” detta blev det en halvdag av aktiviteter det vill säga  pappa-barn-gemenskap. Vi gick ner från Ektorp i ett töigt väder för att hämta ut förbokade guldplatser på Filmstadens salong 3 rad 6. Därefter tog vi en lyxig fika på Bistro Unique på Spiralen: dajmkladdklaka, chokladboll, och jag blåbärspaj med vaniljsås samt kaffe och vatten. Vi gick sedan runt och ögonshoppade; barnen hittade småsaker på TGR medan jag själv shoppade loss på Jack & Jones. 1 hoodtröja, 2 T-shirt och 3 kalsonger av den nätta summan av 1000 kr. Disneys tecknade saga Frost har blivit en riktig hit i stil med Lejoonkungen. Vi tre tyckte enhälligt att den var helt underbar trots sång i filmen. Dagen avslutades på Burger och company där hamburgare blev botmedlet mot trötta barn därefter gick vi snabbaste vägen tillbaka hem.

Jocke Andersson – kompisdag

Att få nya riktiga kompisar upplever jag som svårt när man passerat en viss ålder i livet. En av få undantag i mitt liv är före detta Ektorpsgrannen Joakim Andersson. Vår vänskap grundlades via grannsämja och squashspelande. Därefter tog film, musikintresset och Managerspelet över stafettpinnen. Numera är det ett gytter av intressen som håller vänskapsbanden levande, trots att man inte träffas varje dag.

Jobb, jobb och mera jobb är faktorn som bromsar upp adekvata datum att träffas på, men tisdagen den 18 februari blev datumet då vi gjorde det som vi pratat om länge. Först och främst hjälpte Jocke mig med slutredovisningen av God man ärenden. Det var för övrigt Jocke med sina tio klienter som fick mig att bli Godman, numera har jag två egna.

Allt gick friktionsfritt, och alla God man frågetecken rätades ut. Jocke drog på ett möte, och då passade jag på att gymma och ta det lugnt. Vi träffades runt 17.30 för att se The monumental men på bio. En helt okey film som fick betyget 6 av 10. Efter det var vi hungriga som djur, och det blev klassiska O`Learys som fick fungera som matbespisning. Grillad kyckling med potatisgratäng och stark salsasås var snuskigt gott i det läget. Jag bjöd på detta efter hans ovärderliga Godmanhjälp. 2 öl blev 3 öl som bryggade till en kall sambucca. Parallellt följde vi Champions League där PSG slog Leverkusen med hela 4-0 0, och Manchester City blev piskade av Barcelona på hemmaplan med 0-2. En djävulskt lyckad och trevlig tisdag helt enkelt.

47 år – pest eller kolera?

Att åldras har för mig innreburit en successiv utveckling typ som för de flesta människor i min omgivning. Däremot inser jag värdet av att ha ett liv där min livsbalans inte rubbas, det vill säga den kompass som jag utstakat för mitt liv ometvetet som medevetet. Jag har aldrig varit en man för stora firande där jag står själv i centrumet. När man fyller härliga 47 år så är detta ganska enkelt att undvika genom att endast de närmaste i familjen tar någon konkret hänsyn till den dysfunktionella sifferkombination

Min fru bakade en körsbärskladdkaka samt gav mig ett presentkort på 300 kronor på Åhlens vilket jag köpte en Dieselparfym för. Mina två småttingar gav mig teckningar och framförde charmig falsksång när jag var i nästintill djup sömnkoma. Min käre bror Kjell är den ende som i alliansen att inte köpa något till varandra om man inte fyller jämt bryts. Jag kopierar best of the best till honom, han köper mig sådant som jag brukligt sett inte har råd med. Detta år blev det remastrade juveler som Tommy Shaw – Ambition,  White Sister – 1 st, FM – Indisecret, Survivor – Caught in the game, Michael Bolton – Everybody´s crazy, Icon – Night of the crime och I-ten – Taking a cold look från Rock Candy Records.  45 tidslinje gratulationer på Facebook var en annan avart av att jag med stormsteg närmade mig 50 år.

Godman x 2

Att vara Godman kräver sin man i tid som mental hälsa. Numera kan jag ståta med två klienter under mina halvsvarta vingar; individer som jag har ansvar för på många plan, inte bara de ekonomiska. Från början för två år sedan låg min agenda på att förkovra mig hur processen i sig såg ut, med skulder och organisationssamverkan i vår härliga kommun. Parallellt hägrade en dold agenda att dra in kapital till den alltid lika sinande resekassan. Jag har två personer som jag företräder i deras ekonomiska slagfält att övervinna sina ekonomiska bekymmer.

Jocke Andersson var mannen som la ut betet. Han själv förfogar över 10 klienter runt om i Norrköping och enligt hörsägen gör ett sjusärdeles bra jobb. Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt. Jockes råd att skaffa ett God man redovisningsprogram visade sig vara ett oumbärligt råd. För att slippa mängder av felräkningar skaffade jag Godman redovisning för cirka 400 kronor . Godman redovisning är framtaget för att på ett enkelt och snabbt sätt ge en bra överblick av redovisningen och dina huvudmäns ekonom.

”Godmanskap och förvaltarskap anordnas med stöd av förädrabalkens (FB) bestämmelser. God man/förvaltare behövs för personer som inte själva kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Det gäller personer som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med ekonomisk förvaltning, rättshandlingar, personlig omvårdnad etcetera. En person som har god man/förvaltare kallas för huvudman”.

1. Att bevaka huvudmannens rätt

• Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
• Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
• Överklaga beslut.
• Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
• Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
• Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
• Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
• I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
• Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

2. Förvalta egendom betyder att:

• Sköta huvudmannens ekonomi.
• Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
• Betala räkningar.
• Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
• Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

3. Uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

• Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
• Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
• Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
• Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
• Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
• Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
• Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
• Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
• Avveckla bostad.
• Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få okery av Övergförmyndaren Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Team Humor dissekerar Östergötland filmklimat

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor spatserade ner till Cnemas lokaler för att vara del av den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbranch kvar i Östergötland om inte förutsättningarna snabbbt ändras. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att av slutas 12.15. Tv-kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är en del av det framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmare i Östergötland känner sig när film som kulturpelare placerar sig bland de sämre i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner vilken  ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till och sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén-Vd på East Sweden, Lars Eklund-politisk ansvarig för Kultur och Kreativitet på Östsam, Lars Vikinge-ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman-Projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande paneldebattsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med – hur och när frågor. Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegras.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, museerna samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som utdelas. Kvar till filmen blir bara  fyra kronor per invånare när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva. Då film enligt Film i Skåne och Film i väst generera så mycket mera intäkter än just filmpengar. Så mer ekonomiska medel borde gå till just filmen i syfte att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfopniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt bra, informativt och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det var tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av det som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna som numera vill så mycket mera.

Dock går Norrköping mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer som en adekvat grogrund att stå på, så förutsättningarna finns helt enkelt, det gäller bara att ta tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna och sedermera flyttar till någon annan region i Sverige. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar  i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någonannanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå det ska satsas på i så fall här i regionen. Där kan vi i Team Humor hålla med, vad är vår ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna? Den frågan är onekligen berättigad och något som herrarna i Östergörland Förenade Filmare behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020, i och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Funktionsnedsättnings föreläsning i Norrköping

En före detta jobbarkompis Peter Strålman samt indirekt en nyvunnen sådan slog sina påsar ihop för att informera, agitera och kasta ljus över de som inte sitter i rullstol, men ändå bär med sig en form av handikapp i bagaget. Thomas Nybom mannen bakom boken”I dina ögon” och grundaren av NP-vision samt Peter Strålman höll hov i Godtemplarnas lokaler från klockan 18.00 till cirka 20.30. Det blev en ytterst lärorik tillika ögonöppnade föreställning som utkristalliserade sig denna gråkalla kväll. Det hade samlats 21 människor varav endast tre var män för att se föreläsningen ”Öppna dörrar”.

Thomas Nybom inledde föreläsandet med berättelsen om kärleken till sin dotter, och när orken tar slut i väntan på hjälp. Det var en timmes gripande historia som spände från dotterns Shara födsel till nutid. Strimmor av hopp varvades med känslor som oro, vanmakt, frustration men framförallt okunskap från deras omgivning. Efter en välbehövlig bensträckare var det dags för min före detta jobbarkompis att träda fram ur mörkret. I hans berättelse låg fokuset på dotterns Emmas Högstadieprocess och fram tills idag det vill säga från hon var runt 15 år. Det var ungefär då som Peter upptäckte att dottern behövde mer hjälp från sin omgivning. Historien genomsyras av deras kamp att inte bli placerad mot deras vilja på rättspsyk. Därefter får vi en inblick i  att rättspsyk definitivt inte är något man önskar sina barn att vistas på. Indirekt kan denna trigger vara den utlösande faktorn som fick dottern Emma att kämpa för ett självstyre där det primära var en  egen lägenhet. Något som hon lyckades med.

Efter 15 minuters fika sydde de två föreläsarna ihop säcken genom att synka teori med praktik. De gick igenom Aaron Antonovsky ”Kasamteori” där hörnstenarna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet utifrån de två tjejerna vi fått följa de senaste timmarna. Därefter avverkades begreppen Central Koherens och exekutiva funktioner för att avslutas med de anhörigas fyra krisfaser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningfasen och nyorienteringsfasen. De beskrev också anhörigskap där sorg, ensamhet, skuld, oro varvas med glädje och stolthet. De beskrev vikten av att hitta egna strategier med syfte att orka upprätthålla ett konstruktivt förhållningssätt.

Kvällen avslutades med en frågesstund. Grabbarna diskrepans mellan bild och berättelser var dock  horribelt stora, något de var väldigt medvetna om själva.  Denna kväll samt nästa förläsning som gick av stapeln den 6 mars är bara övning inför vad som komma skall i och med föreläsningar i bland annat Örebro. Något de då bör ha med sig i bagaget är att utnyttja att de är två personer på scen och på så sätt kan spela lite bitska mot varandra med syftet att lätta upp dessa två tunga historier. Parallellt bör det finnas ett konkret schema som tydligt visar på hur kvällens 3 timmar komme att se ut med fika, frågor, bensträckare, bokförsäljning och dylikt. Avslutningsvis så bör åhörarna få chansen att få med sig information och kontaktuppgifter om dessa herrar och deras kommande förehavande om inte annat för dera egen del utifrån ett marknadsperspektiv. Annars var det en härlig kväll där fragment av hopp bildade helheten: ge aldrig upp, låt ingen köra med dig.

Frida och Hanna

Vår minstingdotter fyllde 9 år i slutet av januari. Det firandet präglades av småskalighet där endast de närmaste kompisarna blev bjudna samt att kalaset hölls bakom lykta dörrar i vår enkla boning i Ektorp. Kreativa gåvor såsom pennor och ritblock varvades med My litle ponny figurer. De små liven drack saft och åt glass med chokladsås på. Hanna började sin 4:e säsong på Norrköpings danscenter med polarna Tilde och Lina. Denna påbyggnadskurs är Disco Freestyle och slutar till sommaren. De tränar hemma till takterna av 80-tals eurodisco och framförallt till E-types förstlingsverk. Det är härligt att höra hur det smattrar och ekar av de tre tjejornas piruttansatser. Det är tur att grannarna består av källarlokaler.

Värlsklassquash i grannstaden

Jag, Jarmo Kolehmainen, Henka Andersson, Börje Bjurström samt Michael Garrido begav oss i två bilar till the city of Linköping. Vårt mål var en av europas bästa och finaste squashturneringar. Detta var för övrigt  sjunde året i rad som jag och strebern Henrik tagit oss till grannstaden för att bervittna världsklassquash. Vi såg de båda fantastiska semifinalerna i Swedish open. Först ut var britten Nick Matthew mot fransosen Gaultier som slutade 3 klara 0. Den matchen följdes av den ännu mer underhållande tillställning mellan egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana Amr. En batalj som världsfyran Ramy vann mot världsnian med 3-2 i game. Jag passasde på att köpa en Dunlopväska för mina nya tre ögonstenar till rack, barnen måste ju ha en adekvat mamma till sitt förfogande. Jag och Henrik det vill säga stommen i heldagsprocessen var de enda kvarvarande när vi åt på underbara indiska restaurangen Indra i Norrköping. Supergod och stark mat sköljdes ner med två kalla öl. Runt klockan 20.00 traskade jag hem med insikten att detta är ett årligt arrangemang  som vi kommer att följa så länge den finns att tillgå i grannstaden.

Prag halvmaraton och squashstegen

Att vara sjuk är aldrig roligt, men att vara halvsjuk en längre tid är frustrerande. Irritationsmomentet, ”för frisk för att sjukskriva sig, för sjuk för att träna” var i ett längre tidsperspektiv förödande för såväl min träning inför Prag halvmaraton som processen att bli en bättre squashspelare. Löpturerna var typ lika med noll, och matcherna i squash försvinnande få. När väl den värsta förkylningsfarsoten lagt sig så fick jag ljumskproblem efter att ouppvärmd skjutit på mål med stenhård fotboll på ett snöbetäckt underlag. När denna smärta lagts sig så fick jag någon form av light-ryggskott mot squashantagonisten Magnus Hjortberger.

Två veckors träningsfrånvaro ackumulerades med ytterligare två veckors ofrivilligt uppehåll. Jag stretchade ryggen likt en påtänd kanin, vilket i sig kunde vara källan till att rehabiliteringen gick så oändligt långsamt. Mitt första möte skedde mot mannen som jag knappt har tagit ett game på: Lino Ferrari Förutom några hundra gameförluster så var kontentan av det timmeslånga passet att mina ryggproblem, ljumskproblem och förkylningsproblem tycktes vara healade. Jag lyckades klamra mig fast i division fyra trots några förluster i bagaget. Mina 3 nya direktimporterade Dunloprack från de brittiska öarna låg som gjutna i min halvvdysfunktionella högerhand.

Mitt första löppass skedde så sent som nästan 1½ månader innan själva halvmaratonet och det första sedan december 2013. Då jag upplevde att jag borde springa i alla fall minst 1 gång i veckan så blev mitt mål 6 löpningar innan själva Prag Halvmaraton den 5 april. Första löpningen var total kravlös vilket innebar att jag lunkade 13 km på behagliga 5.35 min/km dvs cirka 22 sekunder från medel-kilometer-tiden jag skulle upprätthålla i Prag för att komma under 1 timme och 50 minuter.

Sedan dök första riktiga bakslaget upp. Någon gav mig sitt virus som satte sig perefekt på stämbanden. Den katastrofen skedde lite käckt två veckor innan själva loppet. Det innebar konkret att jag lämnade w.o till resterande motståndare i squashens division fyra för att självmant åka ner i 5:an. De tre träningspasas på 15, 16, 0ch 18 km innan loppet brann helt sonika inne. Min  mål var att kurera mig med kilovis av ingefära, honung och citron med syftet att stå på startlinjen den 5 april.

Jag lyckades med nöd och näppe med det efterom jag dagen innan loppet inte var helt säker på om jag skulle starta eller inte. I vilket fall som helst blev det en lugn första mil där jag efter 14 kilometer insåg att min dödsruna inte skulle visas i tidningen. Jag ökade därefter tempot för att hamna på tiden 1 timme, 57 minuter och 35 sekunder. Utifrån rådande omständigheter var det en tid som jag fick vara nöjd med. Nästa år är det bestämt att det blir ett halvmaraton i Bryssel. Det som skiljer detta lopp från Belgiens motsvarighet är att det loppet går av stapeln på hösten istället för på våren. Det i sig bör bidra till att ingen av oss fyra får några bekymmer med jobbiga virus eller vårpollen.

Continue Reading »