Copenhagen 2014

Danskarna axlade den überdyra stafettpinnen ifrån Sverige. Med hjälp från oss svenskar skapades en av de bästa eurovisionfinalerna någonsin. Att höra tre värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade sin engelska klanderfritt var helt enkelt befriande. Det torde kunna vara en bruksanvisning till svenska programledare vars uppdrag det ingår att flåsande dansa ihjäl sig, vidmakthålla och reproducera torftiga skämt från typ 1940-talet och dessutom uppta pauser med genant dåliga  sångnummer.

”Hybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne . I det antika dramat utmanar ofta hjältarna den rådande rättsuppfattningen och gudarnas. Då begår de hybris och går oftast under. Ett annat ord för hybris är övermod och människan straffas när hon försöker göra sig till gudarnas jämlike. För att få nåd hos gudarna var man tvungen att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad, fruktan och medlidande inför gudarna och på så sätt rena sin själ, Katharis.”

Det SVT i fortsättningen bör göra är att utse någon som är duktig på att vara rolig och låta dem vara så, det vill säga skriva sin egna skämt utifrån vissa givna ramar, inte att andra skriver dessa till dem, vilket gör att skämten faller platt till marken. De som är duktiga på att dansa ska få chansen att gör det precis de som är bättre på att sjunga än programledarna själva ska få medverka i programmet.

Det visuella var helt schizofrent bra, betydligt bättre underhållning än de flesta låtar i sig. Jag var helt fascinerad av den allra senaste visuella tekniken som danskarna implementerade in. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final. I mina ögon var det bara Sverige och Finland som var riktigt bra, danskarna höll godkänd klass medan Norge var råseg och Islands bidrag charmigt konstigt.

Av de 37 ursprungsbidragen fanns det som vanligt en sinande ström av irritabilitet. Där embryon till potentiella hits förstördes av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en musikstudent att rodna, något som borde vara bannlyst på denna så kallade elitnivå.

Dock fanns det osedvanligt med musikaliska guldkorn i tävlingen såsom: Slovenien: (trots reproduceringen av förra årets flöjt) med ”Round and Round” med Tinkara Kovac, Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ungern: ”Running” med Andras Kallay Saunders, Ryssland: ”Shine” med Tolmachevy sisters, Danmark: Basim med ”Cliché love song”.

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där  Europas låtskrivarelit torde utklassa den svenska uttagningen ungefär som i jämförelse med lilla Allsvenskan. I Sverige är dock professionaliteten på typ allt från koreografi, låtskriveri, körer, ljud, scenbyggen så pass  mycket bättre, att det automatiskt blir där där hitsen skapas, det vill säga Allsvenskan klår Champions League med ardennerlängder. Om inte annat märks det genom kompetensen som outsourcas till våra konkurrenter.

Ekonomisk dysfunktionell dopning

Jag är dock ytterst tveksam till att vår låtskrivarkompetens bör använda av andra länder, trots att låtarna till Irland, Ukraina och Ryssland tillhörde tävlingens allra bästa. Svenska låtskrivaress var exempelvis involverade i andra länder som Irland, Ukraina, Storbritannien, Azerbajdzjan och Ryssland; med Sverige var det 6 bidrag, året innan 7 stycken, och 2012 hela 10 bidrag. Det bildar ett motstridigt musikpar; å ena sidan ska ett lands kulturella särart bevaras, å andra sidan, den som betalar mest och bäst kan tillskansa sig bäst låtar. Det spelar då egentligen ingen roll alls att dessa musikkompetenshöjare är svenskar.

I mitt sätt att se det ska såväl låtskrivaren som artisten ha vedertagen samhörighet till landets bidrag, det är väl syftet med hela konceptet eller? Visst är det trevligt att svenska låtskrivare brer ut sitt kvalitetsskapande till resten av Europa, men som sagt då försvinner ju tävlingens själ. Hur kul, rättvist eller etiskt är det när Fredrik Kempe skriver låtar till hälften av av startfältet i tävlingen om några år. Hur kontraproduktivt blir det inte då i och med att det knappt finns ett uns kvar utav ett lands identitet. Att låtskrivarna och artisten ska ha anknytning till landet borde EBU skapa regler för typ idag, annars är detta bara ett substitut för en  legitim musikalisk dopning och något som motverkar dess ursprungliga syfte.

The Big five

De länder som betalar mest får en gräddfil direkt in till tävlingens innersta väsen: finalen. Det skapar dock inga formella skyldigheter att få kämpa för att komma dit. Exempelvis har poppens hemland England i stort sett devalverat allt vad som har med en bra låt eller hit att göra. Hur man år efter år lyckas med konststycket att förpesta tävlingen med låtar som är under all kritik gör att de biter sig själv i ankeln. Deras historiska stolta poptraditionen borde bygga på att ta sig final via att skriva och framföra bra låtar. Det genanta läget är att det skickas horder av avdankade, trötta artister som sjunger låtar som knappt skulle platsa i Bolibompa.

Hade gräddfilen inte existerat så hade få big-five-bidrag aldrig kravlat sig till finalerna i ärlighetens namn. Låt dem fortsätta betala mest, men på samma villkor. Det skulle de, som tävlingen i sig må betydligt bättre utav. Först när dessa länder skickar sina toppnamn, det vill säga de som härjar på världens topplistor, kommer tävlingen att återfå en en välbehövlig renässans och en status i musikvärlden.

Mellan åren 1997 och 2010 valde italienarna att avstå från att medverka i denna musikalisk kittel. Anledningarna stavades dels det Nationella TV-bolaget RAI, dels klent intresse från landets befolkning. Jag tycker personligen det är en vitamininjektion att ett musikproducerande land av rang som Italien är med igen. Även de har skickat några härliga musikkalkoner, men de senaste åren har de ryckt upp sig för att förhoppningsvis gå i bräschen för de andra inavlade Big-Five-länderna. Italien skickade i år exempelvis artisten Emma Merone som är jättepopulär i sitt hemland med djävulskt kaxiga och sköna ”La Mia citta”. Den kombinationen kan förhoppningsvis föregå med gott exempel; densamme hade också tagit sig för egen maskin till finalen, utan att anamma sig utav gräddfilsprocessen.

För många låtar för sitt egna bästa

Med syftet all blidka hela Europa har även EBU tillika ansvariga för arrangemanget på senare år drabbats av ren hybris. 26 låtar är typ 6 för många. Vanliga människor det vill säga vi tv-tittare tror jag får svårt att sortera och fokusera på all musik som på kort tid kastas på oss via färgsprakande musikaliska nummer. Är man det minsta trött innan själva mastodont-underhållningen krävs det att man planerar in ”att göra annat under tiden strategin” med syftet att inte falla i djup koma i soffan. Att gå på toaletten, fixa tilltugg, mata katterna eller gå ut med hunden är strategier att undvika att John Blund kommer på besök innan de nästan 3½ timmarna är över

Adekvat känslig kritik i bästa tävlingen någonsin

Allt var snuskigt bra under dessa tre ”tävlingsdagar”. De tre programledarna, det visuella, den sparsmakade humorn samtidigt som låtkvaliteten överlag var ljusår bättre än de brukar vara. Det är inte danskarnas fel att det är på tok för många bidrag eller att länderna fortfarande röstar på varandra. Jag hade blivit väldigt förvånad om exempelvis Ryssland hade gett några poäng till Ukraina eller tvärtom. Det visar på att det finnas andra faktorer som styr en del av röstförfarandet, vilket är tragiskt när musiken i sig borde vara i fokus, inte det politiska läget eller ren skär propaganda.

Vänskapsröstningen/nepotismen har definitivt reducerats, men fortgår i allt för hög utsträckning som exempelvis i radarparet Grekland och Cypern samt ett antal länder till som sätter vänskapsbanden före hur en bra låt egentligen är. Jag är dock fullt medveten om att en grekisk populär artist kan vara populär i Albanien eller Cypern och på så sätt få rationellt höga poäng, men sett i backspegeln är så  inte fallet. Det finns ett kluster av regioner där detta sätts i system, vilket är lika tragiskt som trögt. Jag röstar exempelvis inte på Finland, om inte bidraget är bra, eller på en hårdrockslåt bara för att det är distade gitarrer, om jag inte gillar låten.

Utifrån mitt kvalitetsperspektiv är jag ytterst förvånad att Nederländerna fick så genomgående höga poäng. Det var inget fel på låten, men så bra var den dock inte, vilket får mig att undra över kompetensen i jurygrupperna, när det fanns så många andra bidrag som var betydligt bättre än detta standardverk. Två låtar som definitivt var bra poplåtar och som borde ersätta antibidrag som exempelvis Polen och Grekland, var Israel och Irlands bidrag som utifrån klockrena hits borde varit med i finalen.

Årets vinnare Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst var riktigt bra. Den 25-årige österrikaren tog sitt lands första seger i tävlingen sedan 1966 då Udo Jürgens vann. Den österrikiska artisten, som egentligen heter Tom Neuwirth, fick 290 poäng och skuggades länge av Nederländernas The Common Linnets som samlade ihop 238 poäng. Med en röst som besitter berg i kombination med en ultrastark ballad så var detta en adekvat eurovisionvinnare.

Dock kan jag reagera på att tävlingen vill vara fri från politiska budskap, men vad blev kontentan utav en man utklädd till kvinna med skägg? Helt plötsligt är det fritt fram att omfamna orättvisor i tävlingen, inklusive det för övrigt utmärkta svenska kommentatorsbåset. Tydligen väljer man sin politiska korrekthet, det vill säga plockar russinen ur kakan. Likaväl som Rysslands konflikter med Ukraina och resten av omvärlden ska förpassa till periferin bör HBT-diskrimineringen också hållas utanför. Vad blir nästa års vinnare i så fall? En rumänsk tiggare med romsk påbrå, utan armar och fyra näsor och i så fall vilka av dessa perspektiv blir ”huvud-medlidande-faktorn”: fyra näsor, rumänsk, att man är Rom eller att man har en funktionsnedsättning?

Som sagt låten, artisten och rösten var troligtvis faktorer som skulle ha bidragit till att Conchita Wurst ändå hade vunnit. Faktum kvarstår dock, om exempelvis Sanne Nielsen framfört samma låt, skägglös och utan att klä ut sig till man, hade hon vunnit en utklassningsseger, troligtvis inte. I och med att detta är en högtidsstund för alla som älskar musik i symbios med tävlingsinstinkt är det parallellt också rena julafton/nyårsafton för många HBT-personer. Det kan vara källan till att just detta valdes att vara informellt korrekt medan andra ämnen bannlystes. Fred, kärlek och tolerans är universella ledord, men i Eurovision borde musik och artisteri vara överordnade dessa tycker jag.

Mina topp 10 var följande

Tinkara Kovac, Slovenien

Mats Widholms topp-10

Slovenien – Round and round

Sverige – Undo

Ukraine -  Tick Tock

Italien – La Mia citta

Österrike – Rise lika a Phoenix

Vitryssland – Cheesecake

Ryssland – Shine

Ungern – Running

Finland  – Something better

Danmark – Cliché love song

Continue Reading »

Skandinavien näst hippaste huvudstad.

Dag 1: Tisdag

Jag, Marie, Frida och Hanna gick upp runt klockan 06.00 på tisdagsmorgonen. Solen strålade, men jag själv var nästintill i en medvetslöshetscoma. Vår granne Danne skjutsade oss till Centralstationen där vårt x2000-tåg tog oss till Köpenhamn. Resan flöt på smärtfritt och vi anlände runt 11.30 till the city of bikes. Första anhalten var att ta oss till vårt förbokade hotell: Scandic hotell. Jag kastade i praktiken in kläderna på hotellrummet eftersom min upptäckarklocka tickade på och vi hade ingen tid att förlora.

Kolckan 12.00 inhalerade vi in Strögets utomsvenska atmosfär. Ströget är egentligen det gemensamma namnet för Frederiksbergsgatan, Vimmelskaftet och Östegatan samt torget Amagertorget. Det var minst sagt hett ute och svetten pärlade sig konstant runt hela  kroppen. Ett bättre tillfälle att köpa flera öl till mig och glass till barnen och Marie  fanns helt enkelt inte. Dagens rutt bestod av att ta sig runt Köpenhamns äldsta kvarter vid Universitetet. Lite sömn, 4 timmar i tåg och den kvalmiga värmen satt som en gigantisk notislapp i pannan på oss.

Barnens befogade trötthetstjat fick oss att att modifiera rutten till närmaste lekpark. Rosenbergs slott och kungens trädgård blev lösningen på det problemet. Hanna & Frida borde i deras tillstånd vila sig, men istället blev det ett oändligt jagande runt de spartanska lekanrättningar med mig själv i huvudrollen. På vägen tillbaka till hotellet så passade vi (jag) på att handla ett 6 pack öl för att ha på kylning i hotellbaren. Vi gick också runt i den helt beårande Örstedsparken, och parken gav mig faktiskt lite Central park vibbar eller så var jag helt enkelt övertrött. På hotellet stöp jag som en italiensk fotbollsspelare på den halvhårda hotellsängen. Vi bodde på 10:e våningen med en djävulsk fin utsikt över Planetariumet och några stadssjöar, något som ingen av oss brydde sig om för tillfället.

Efter att vi (Marie)  packat upp kläder och acklimatiserat oss i rummet, bar det iväg till en rekommenderad Indisk/Pakistansk restaurang på Vesterbrogade. Bufféfokuseringen förtog lite av den stämning som jag ville befinna mig i vid dessa middagshögtidsstunder, maten var i alla fall väldigt god. Runt 19.00 stod vi äntligen utanför Tivolis grindar. Att Köpenhamn är en dyr stad hade jag förstått, men inte såhär dyr. Det kostade snuskigt mycket att bara komma in i parken 300 kr. Vill man åka karuseller så kostade varsitt multiband 225 dkr alltså 13oo dkr för två vuxna och två barn. Tilläggas ska att de karuseller som barnen fick åka höll Axels tivoli klass. En ekonomisk besvikelse som fick mitt humör att gå i taket; jag pendlade mellan halv- till helirriterad och anledningen var att resebudgeten fick sig en törn i förhållande till en riktig usel upplevelse främst för barnen. På kvällen kunde inte ens det dåliga humöret förta att Tivolis ljusbelagda vyer var sagolika.

Mitt råd till barnfamiljer är att infinna sig tidigt i parken för att kunna tillgodose dess utbud på bästa sätt. Runt 23.00 så anlände vi till hotellrummet -  totalt dränerade på energi. Hanna & Frida lyckades ändå frambringa utomjordiska krafter som gjorde att det tog 1 timme att lägga de små liven. Utsikten skymdes tyvärr av alla alkoholister som ockuperade bänkarna framför  Sankt Jörgens sjön.

Dag 2: Onsdag

Jag vaknade 06.30, vilket i stort sett borde ha varit omöjligt ur ett trötthetsperspektiv. Helt orationellt bestämde jag mig för att dra ut och springa. Det blev runt 1 mil som avverkades i rehabtempo på storgatorna Vesterbrogade och Gammel konvej samt runt Fredriksbergs park där också Köpenhamn Zoologiska låg inbäddat. Det var en drömsk park som utkristalliserades under min jogging. Slingrande åar med sagolika trädgårdskreationer som fick  mig att känna mig som någon ur Bröderna Lejonhjärta fast i löparmundering.  Jag avslutade löpningen med att springa runt de 3 stadsjöarna intill hotellet.

Pigga, alerta och kreativ intog vi hotellvistelsens pärla: Scandics frukostbuffé. Ett sant smörgåsbord i ordets bemärkelse. Att jag sprungit 1 mil innan frukosten innebar att det fanns utökat utrymme för: pannkakor med nutella, ultrakrispiga bacon, frukt & bär, juicer, oändliga brödsorter, flingor av alla dess slag. För en gourmandbulimiker är detta en våt dröm att skåda såhär tidigt på morgonen.

Dagens rutt började 10.30 i Köpenhamns turistbyrå. Vi avverkade därefter resten av Ströget och hamnade till sist i pittoreska Nyhamn. Klockan 13.15 tog vi en Waterfront boat tur. Taxibåten stannade till på de mest sevärda attraktionerna som Operan, Tre kroner fortet och den lilla havsfrun. Den timslånga båtturen var ett smidigt sätt att se sådant som annars blir lite för tidskrävande att ta sig till. Vi tog oss därefter till Centralstationen i syfte att ta oss till Klampenborg via ett regionaltåg. Den smärtfria resan på högst 15 minuter inklusive ett byte fungerade optimalt.

Klockan 16.15 hade vi betalat 880 dkr för 4 multiband exklusive 150 kronor t/r för regionaltåget. Det var nästan lika dyrt som Tivoli, men Bakkens attraktioner var värda varenda dansk krona. Hanna & jag tog en åktur i Enterprise, något vi båda ångrar; jag blev åksjuk och Hanna skrek maniskt tills maskinkillen stannande karusellen. Köerna var förvånansvärt korta, vilket innebar att barnen kunde åka flera karuseller efter varandra. Glass, sockervadd och öl varvades mellan åkandet. 20.30 så stegade vi förbi Bakkens grindar för att ta tåget tillbaka till Tågstationen. Efter ett 7-eleven besök kastade vi oss återigen i sängen helt tömda på energi, någon form av kvällsmys fanns inte ens med på agendan.

Dag 3: Torsdag

Jag vaknade av ett strilande regn, ett inslag som förändrade mina löpningsplaner. Det blev istället att springa på Scandics gym löpband; frågan är hur epitetet gym klassificeras. 3 maskiner och ett av europas minsta utrymmen att hantera de få vikter tillhandahölls. Jag var fortfarande i koma såväl före som efter passet. Glad över att ha livet i behåll efter löpbandsäventyret så var det äntligen dags för frukostbuffén. Denna gång var jag avsevärt mer matstrategisk och plockade minst sagt russinen ur kakan. Efter 3 koppar kaffe och ½ kg knaperstekt bacon så började trötthetsdimman att lätta.

Torsdagens digra program innehöll den sedvanliga 5-7 timmars promenaden, fast denna gång till nya delar av Köpenhamn. Första anhalten blev Guinness World of records; 4 våningar  fyllda av rekord  med olika teman. Världens längsta man samsades med världens fetaste, något som dämpade min frukostbufféångest avsevärt. Barnen var lite för otåliga för att riktigt sätta värdet på museet och det hade inte skadat om de också kunnat läsa eftersom varje rekord var beskrivet i text, något för de lite äldre barnen alltså.

Vi gick över Knippelsbron för att komma till Holmen (Christianshamn). Ultramodern arkitektur samsades med Köpenhamns äldsta bebyggelse i harmoni med ett holländskt  kanalsystem. Vårt första mål blev Our saviours church, en kyrka från 1600-talet, 95 meter hög, 400 trappsteg varav 150 sådana utomhus. Toppen på denna kyrka kunde endast nås via en spiraltrappa utomhus. I ärlighetens namn var det en ambivalent upplevelse för en höjdrädd människa som jag själv. Å ena sidan en helt makaber utsikt, å andra sidan en traumatisk skräckupplevelse, framförallt när man var tvungen att gå ner samma väg som man gick upp.

Efter denna nära-döden-upplevelse så var inte steget långt till den mytomspunna fristaden Christiania. Stadsdelen ”grundades” 1971 då hippies tog över ett övergivet militärt område. De danska myndigheterna har många gånger genom åren försökt stänga området, men utan att lyckas. Åsikterna kring fristaden har sedan starten gått isär; är det ett tillhåll för cannabisanvändare eller eller en frizon för fritänkare? Det som slog mig var att området var så ofantligt stort och dessutom relativt mysigt med intilliggande gigantiska grönområden. Det såldes också helt öppet hasch, vilket troligtvis var huvudförklaringen till att några invånare tänkte ”mörda” mig, då jag maniskt fotade och filmade vyerna i fristaden – då var det inte alls så fritt längre. Christiania är paradoxalt Köpenhamns 2:a största ”turistattraktion”. I vilket fall som helst var denna upplevelse minst sagt intressant.

Vi avslutade vår upptäcktsfärd av Christianshamn med att flanera runt kanaler, pittoreska hus och  sterila stenglasbyggnader. På vägen hem passerade vi det mäktiga kungliga biblioteket. Vårt mål var guds gåva till 2000-talets människan: Kentucky Fried Chicken. Vi frossade i alltför många  friterade kaloribomber, men vi gjorde det med stil och respekt. Vi njöt faktiskt av att komma hem runt 19.30, det var skönt att bara kunna semesterslappa och ta-det-lugnt-packa.

Dag 4: Fredag

Det sämsta vädret hittills under resan visade sig då vi skulle fara hem. Jag ville avsluta min löpprocess med att utforska Örestad och Frederiksberg.  Sprang 1 timme i ett strilande regn, men ändå i en behaglig värme. Futuristisk, modern, vågad och relativt steril arkitektur passerades under min joggingrunda. Efter passet väntade vår sista frukostbuffé. Det var med stor saknad som vi (jag) lämnade det knaperstekta baconets rike. Tågresan hem fungerade friktionsfritt. ”Borta bra men hemma bäst” är en riktig reseklyscha, men likafullt  en sann sådan. Det var riktigt skönt att komma hem och göra inget speciellt.Vi var hemma runt 14.30.

Är löpning på ledighet semester?

Många i min vänkrets rynkar på pannan och anser att löpning inte hör hemma på semestervistelsen. Självklart är det individuellt vad en person anser tillhöra semestern eller inte, och det är upp till var och en att utforma sin egna livskvalitet på bästa sätt. Det finns ändå några konkreta ingredienser i denna aktivitet som onekligen kan förstora upplevelsen för alla resenärer. Att vara totalt passiv under en semester är för mig inte en optimal ledighet, då mitt träningssamvete ständigt gör sig påmind.

• Löpningen utsöndrar bland annat endorfiner som gör att du mår bättre och lättare laddar om  de mentala batterierna
• Att löpa stärker, skelettet, musklerna, ligamenten samt håller vikten på rätt nivå.
• Att se mera av resemålet då staden vaknar till liv är en upplevelse i sig
• Att kunna samvetsfrossa i en frukostbuffé är också livskvalitet
• Överlag blir man mer harmonisk vid löpning något, som kan vara en bra motformel mot de subliminala resekraven: ”nu ska allt vara bra”.
• Ett par löparskor, löparshorts, löparstrumpor och ett linne tar liten plats i bagaget.
• Aktiviteten är lika med  flexibilitet, då man kan springa i stort sett när som helst på dygnet och var som helst

Semestra med barn i åldrarna 5 och 6 år

Måste barnen verkligen vara med överallt; är det en subliminal curlingföräldernorm? Jag tycker att det är viktigt med en konkret självrannsakan hur bra ett barn eventuellt får det i sin nya resemiljö vs hos exempelvis mormor och morfar. Min åsikt är att det är minst lika viktigt med harmoniska föräldrar, vilka barnen får tillgång till om de på tu man hand får chansen att ”fly” vardagen och dess oftast inrutade rutiner. Barnen är ju indirekt kärnan i just de rutinerna. Är det vår statusegoism som gör att vi  ”tvingar” med barnen till Rivieran istället för exempelvis Varamobadet? I vårt fall så var Tivoli, Bakken, Båtutflykt med mera självklara inslag i resan, och Köpenhamn sägs dessutom vara ett av de mest barnvänliga länderna i Europa. Vi ansåg  att resan föll under resekategorin barnsemester. Helhetsintrycket med en nordisk frukost, barnvänliga reserutter, många pauser, många lekparker och mängder av glass blev över förväntan vilket är positivt med de annars höga kraven man ofta ställer på sin dyra semesterresa.

Hotellbetyg. 3/5

Överlag ett bra hotell, med bland annat fri Internet, gym, bastu och mycket mera. Frukostbuffén är gudomlig och den självklara höjdpunkten i vistelsen. Ekologisk certifiering och en nästintill oändlig variation gör att man står sig halva dygnet. Servicen var dessutom oklanderlig.

På minussidan fanns den bångstyriga duschen och en luftkonditionering som började fungera någon gång mellan klockan 04.00-06.00. Jag tyckte att det såg lite skabbigt runt hotellet dessutom påminde betongkolossen väldigt mycket om någon hög byggnad i Alby, något som förstärkte skabbigheten. Att definiera ett gym kan inte vara lätt; det utrymme som fanns att tillgå med 3 maskiner och några vikter borde i ärlighetens namn i inte få inneha epitetet gym utan kallas något helt annat.

Allmänt

Vädret har varit på ett osannolikt bra humör, en tropisk värme har letat sig fram till Sverige och Norrköping. Småutflyker, squash, löpning, gårdslekar, sommarjobb, och bara göra sådant som jag oftast inte har tid med är några ingredienser i denna sommarledighet. Fotbolls-VM var slut, men det långa, varma  sommarvädret lyckades fortsätta legitimeringen av öldrickandet. Det medförde kortsiktiga euforiperioder, men innebar dessvärre också en plufsigare Mats Widholm, vi pratar inte amerikanfet, men ändå en fyra kilos besvärande viktuppgång. Nu har jag med en ruskigt dålig vädertiming infört ölförbud till tisdagen den 20 juli då vi åker över sundet till Köpenhamn för en 4 dagars vistelse.

4 dagar i Köpenhamn

Jag, Marie, Frida och Hanna gick upp runt klockan 06.00 på tisdagsmorgonen och vår destination var Köpenhamn. Resan visade sig bli en orgie av karusellåkande och promenader i symbios med 3 utomjordiska frukostbufféer. Det är dyrt att resa – djävulskt dyrt. Vår familj brände 12 000 kronor på 4 dagar, ändå shoppade vi absolut inte loss. Det känns onekligen som att resandet har blivit ett statusfenomen. Budgeten ska till varje pris saneras och dräneras på livskvalitetspusselbitar i syfte att få ”njuta” 2-3 veckor som alla andra gör.

Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året; de måste sopas tillfälligt under mattan. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Små konflikter som skyls av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan och till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt.

Vi hade i alla fall väldigt trevligt förutom då omkostnaderna för Tivolivistelsen skenade iväg, en upplevelse som inte stod proportion till utgifterna. Vädret var på vår sida alla de 4 dagarna; det sämsta vädret kom då vi skulle åka hem. Glass och öl var de två mest frekventa inköpsvarorna, ölkonsumtionen stod jag helt själv för. Det finns en subliminal balansgång mellan mig och Marie som jag inte vill överskrida för då blir hon tjurig, med all rätt; den brukar ligga mellan 3-6 öl utspridda under en dag. Jag vill inte förhärliga alkoholen, men att ta några kalla öl när det är riktigt varmt är faktiskt en del av min livskvalitet – blir det för många är det precis tvärtom.

Barnen var extremt duktiga att gå 6-7 timmar per dag som mina rutter krävde, självklart ingick  lek, pauser, picknickar och glassätning och flexibilitet. Jag ville däremot se mera av denna stad, så det blev 3 dagars joggingrundor innan varje frukostförtäring. Jag inhalerade Köpenhamns uppvaknande och njöt av fina omgivningar som passerades när jag lyssnade på gamla som nya klassiker i min MP3, utan att riskera min frus och barns fysiska som psykiska hälsa.

Jag måste efter denna Köpenhamnsvistelse omvärdera mina före detta intryck av den danska huvudstaden. Med mer kött på benen så är detta en fantastiskt trevlig stad att vistas 3-4 dagar i och dessutom väldigt barnvänligt. Mina personliga favoritmål var Save our souls kyrkan och Christiania. Kyrkan för dess exceptionella utsikt över hela staden från en spiraltrappa som gick runt tornet – utomhus – inget för de höjdrädda. Christiania låg bara 150 meter därifrån och den bild jag hade innan besöket raserades ganska snabbt. Här flödade konst och en ekologisk livsstil, en skön distans till dagens inrutade samhälle där myndigheter vill att vissa saker ska vara på ett visst sätt. Tyvärr ingår droger som ett sätt att vara just där fria individen som står lite utanför samhället, vilket förtar lite av helheten, men det var ju ingen nyhet precis. Jag fick dessutom smygfota och smygfilma, då merparten av invånarna med horribla kamphundar och gigantiska tatueringar höll på att få utbrott -  jag var inte sen att lyda – temporärt.

Fredag klockan 15.00 var vi hemma. ”Borta bra, men hemma bäst” är ett ordspråk som jag verkligen tycker passar bra in i  reseprocessen. Planering och förväntningar inför resan är viktiga ingredienser precis som att sätta värde på att komma hem, att sätta värde på att lägga sig i soffan med NT och en rykande kopp kaffe, att sätta värde på att återigen jaga barnen på gården, att återigen ta disken och så vidare.

Träning, tävling och sport

En elakartad lårkaka fick jag i samband med en squashmatch mot Per Belin. hur omöjligt det än låter så var jag några dagar efteråt stelare än vanligt, vilket i stort sett är omöjligt. Mötte sedermera samma person en vecka senare -  utan att ha sovit och det blev en überjämn tillställning i 1.45 timmar. Jag var därefter helt dränerad på energi, att cykla hem efteråt var som att se 3 Bergmanfilmer på raken. V.27 bestod av 1pass/100min, V.28 av 5 pass/302min. Lårkakan ömmar fortfarande och dessutom halkade jag med cykeln på spårvagnsspåret vid Marielund som olägligt nog träffade min redan skadade hälsena. ehabträning är förödmjukande tråkigt, men likväl nödvändigt. Nu har jag nyligen ökat tempot ifrån pensionärssteg till jogging, vilket känns skrämmande befriande. Vecka 29 bestod av 6pass/294minuter, vecka 30 av 3 pass 245 minuter. Jag spelade min 2:a & 3:e match mot en halvskadad Lino och….förlorade (men jämt var det).

Gränna, Visingsö, Jönköping och Omberg

I en nästintill omänskligt vacker miljö låg var hyrda stuga. 3 dagar med bra timing av väderleken. 2 nätter för 1300 kronor med egen fruktträdgård, hängmatta och en hänförande utsikt är småpengar i sammanhanget.  Att vandra i polkastaden Gränna är mysigt för såväl vuxna som barn; det mest komplexa är att välja vilka polkagrissmaker som ska införskaffas. Det enklaste är att köpa alla sorter; vi köpte nog 15 stycken sockertingestar. Frida blev sjuk och hade hög feber i en dag, morgon därpå var hon  i stort sett återställd. Det var ruskigt mysigt att kolla på fotbolls-VM på denna mini-tv i kombination med några kalla  Mariestad i handen. Det är en speciell känsla att bo i en stuga och sköta sig själva istället för oftast ett opersonligt hotellrum.

Visingsö är onekligen pärla; ön kan ståta med en mångfald av attraktioner och aktiviteter. Vi tog oss an 1 timmes remmalag; där Kummelby kyrka var höjdpunkten på färden. Att stega uppför denna rangliga och klaustrofobiska trapporna kräver sin man/kvinna. Vår dotter Hanna drabbades av denna fobi och fick panik. Jag lyckades med konststycket att trampa på Visingsö största och färskaste hästbajs, något som roade barnen enormt under hela resan gång (och en vecka efteråt).  Vi köpte polkagris-te och fläderblomsgodis.

Jag drog ensam till Jönköping och Zaragon records. Skivaffären och rockklubben drivs av en äkta a.o.r/melodic hardrock snubbe. Pratade musik över 1 timme. Jag köpte Madison – Diamond mistress samt Survivor – Vital sign. Kul att det finns människor som drivs av engagemang och inte bara av pengar, denna skivbutik lär inte generera i någon förmögenhet då utbudet främst består av melodiös hårdrock. Densamme driver parallellt Zaragon club dit många bra band spelat, den 4:e december dyker för övrigt Pretty Maids upp, då åker jag och Steffe dit.

På hemvägen så drog vi till Röttle by; en kulturslinga på 1.6 km som visar upp det gamla Gränna. Många hus var helt sagolika, en stor dela av dessa var dessutom bebodda, vilket kändes positivt istället för att vandra runt i något slags tomt husmuseum. Marie blev stucken av en geting, något om påverkade barnens maniska rädsla i en negativ riktning.  Om Röttle by var en megaöverraskning så var Ombergs högsta punkt Hjässan inte alls vad jag väntat mig. Hade trott att Östergötlands högsta berg skulle kittla min höjdrädsla, istället visade sig det att denna kulle med bedårande utsikt inte alls var skrämmande. Ombergs Naturum var däremot ett trevligt inslag. Jag gillade verkligen idén med att ha en kamera i en fågelholk så att man kunde få en inblick hur fåglarna beter sig i en miljö som annars är forbidden area.

Farsan, brorsan och moí veckan

Asian gardens delikata lunchbuffé blev första anhalten i serie av familjeaktiviteter. Brorsan åt som vanligt  för två och ägarna slog sig för pannan och insåg ganska snart att dagens vinst vänt till förlust. I mitt tycke är de currymarinerade kycklingspetten och den friterade kycklingen allra bäst.Klockan 07.10 avgick Swebussen till huvudstaden. Hötorgets saluhall och Drottninggatan avverkades i den tryckande hettan här intogs varsin bratwurst. Vid Gamla stan så blev det äntligen dags att ta 2 stora stark för att hålla vätskebalansen i schack och dessutom varsin Ben & Jerrys osannolikt goda kulglass. Färden fortsatte via Mossebacke där vi insöp nostalgi och drack varsin espresso, till den bedårande utsikten över Stockholm ifrån Fjällgatan där kulglass åter stod på menyn.

En av pappas önskningar inför resan var att se Lennart ”Nacka” Skoglunds uppväxtgata. Vårt mål blev naturligt nog Katarina bangata och dess omgivningar. Jag fick intrycket att pappa höll på att dö efter 5 timmar gående/sittande i lugnt tempo i 32 graders värme. Måhända hade jag ett temporärt brytfel eller så hade pappsen tagit intryck av zombifilmkulturen. Till sist nådde vi i alla fall vårt mål och på plats togs det rikligt med bilder på statyn, porten där han hade bott och fotbollsmåls-konstverket.

Jag fick modifiera om rutten eftersom pappa dels var hungrig, dels behövde sitta ner i syfte att inte skjutsas till närmaste sjukhus. Ödet styrde oss till en av Stockholms äldsta Indiska restauranger: Samrat of India. Restaurangen låg på Katarina bangata, maten var gudomlig och servicen var fulländad – kan det bli bättre? Ja, ölen kunde onekligen varit snäppen kallare denna exceptionellt varma tisdag. Proppmätta och lite lulliga tog vi tunnelbana ifrån Medborgartorget till Hötorget för att 1 timme senare sitta på bussen hem till Norrköping. Klockan 20.40 steg vi av bussen för att slutligen använda oss av cykeln som verktyg i syfte att pusta ut i hemmets ljuva vrå.

Dysfunktionell bowlingomgång

Bowling featuring David i Vilbergen. Jag och brorsan kämpade om att undvika den bannlysta sistaplatsen. Tyvärr drabbades jag av en mental kollaps i 4:e omgången vid en relativ komfortabel ledning. Brorsan slog mig för andra gången i rad och David slog pappa med ett ynka poäng, han avslutade urstarkt med 3 raka strike.

Långgolf med Lino och ”Kula” i Skamby.

Avsaknad av koordination och otålighet är faktorer som borde fungera som stoppskylt då det kommer till att spela riktig långgolf. Efter en skaplig övertalning ifrån Lino så hängde jag ändå på att spela 9 hål på Skamby golfbana. Vädret var idealiskt och banan var i god kondition efter gårdagens regn. Kula och  jag fick låna Linos Rusta-klubbor. Jag vill avliva myten att det ser så enkelt ut att spela golf -  det är det inte. 2½ timme senare så hade vi en segrare: Lino med 53 slag, på andra plats hittade vi Kula med 59 slag och jag själv på en hedrande tredje plats med 88 slag. Det kan låta underligt att en tävlingsmänniska som jag kan vara nöjd med ett sådant uselt resultat, men som sagt det kunde ha blivit betydligt värre.

Mat och sånt

Marie och jag åt vår 28:e middag på Idrottsparken. En tvårättersbuffé i symbios med fotbollsbataljen IFK Norrköping vs assyriska var en helt ny upplevelse för oss båda. Seg ryggbiff i ljummen vinsås, torr svärdfisk med halvkall potatis, en mindre fräsch sallad. Kalaset gick på 500 kronor exklusive dryck var egentligen inte alltför dyrt, men i mitt tycke inte värt pengarna. Matinramningen var i klass med något betongutrymme i de fattigare delarna av Vitryssland. Jag har svårt att se någon form av matengagemang hos Stjärnkrogen förutom det latenta motivet att kränga öl. Tyvärr har inte ägarna fattat vidden att mat och dryck är en enhet. Nöjda gäster sprider inte blogginlägg som jag nu gör, utan de delar med sig av en positiv helhetsupplevelse till sina vänner som likt ringar på vatten ökar i styrka. Ett efterrättsrecepts som var djävulskt gott var en chokladglassbomb med marshmallows. Förutom det rent visuella så var själva smakkombinationen av choklad, hallon och marshmallows inte från denna värld – gudomligt gott och inte jättesvårt att göra.

Sommarjobbsrapport

Mandomsprovet på mitt arbete är ”3 vakennätter i rad processen”, vilket inträffar 2 gånger under mitt schema. 1 natt och till och med 2 nätter går att sömnmanipulera, men 3 nätter är helt uteslutet. Att ta fram täcket, kudden och lägga sig på soffan och  spikmattan för att sedan njuta av 3 förhoppningsvis bra filmer kan låta väldigt okomplicerat och trevligt. Ansvaret att ha en person som jag måste vaka över är stimulerande och samtidigt lite otäckt – då det kan hända oförutsägbara saker. Det är när tröttheten sätter in runt 01.00-02.00 som det psykologiskt jobbiga börjar. Inte den bästa film i världen hjälper vid dessa tillfällen, utan då är det rengöring av köksskåp och omorganisering av kylskåpsinnehållet och dylikt som gäller.

Ett annat trick är att stiga ut på balkongen med utsikt över hela Kungsgatan och tillgång till halvalkoholisternas värld efter att pubarna stäng – det är verkligen ett skådespel för alla sinnen Att vara uppe just så sent känns dessutom lite spännande och förbjudet ungefär som när man var barn och fick tillåtelse att cykla till platser som man förut inte fått. Mellan städning, läsning, balkongfilosoferande så är det vanligt att jag passerar trötthetströskeln för att sedermera komma in i en andra andning. Denna andra andning känner nog de som sportat till, helt plötsligt orkar kroppen hur mycket som helst från i stort sett varit helt utmattad.

Nästa steg i processen är att komma hem runt 09.oo i tron att försöka sova 5-7 timmar. Det absolut bästa vädret är när det ösregnar, får då dövas mitt vädersamvete istället för att veta att det är 27 grader varmt och klarblå himmel ute när jag ska försöka sova. Om det skulle vara ett sådant väder så tillkommer faktorer som ett grotesk sängvridande och tankar på att familjen är ute och har det trevligt -  utan mig, och att värmen inom en snar framtid ersätts av ett 3-veckors lågtryck.

Grillning hos Johnny & Carina

Johnny stod som grillmästare, Carina som salladsansvarig, Marie och jag som efterrättsskapare och Emil & Sara som provsmakare. Tiden mellan 17.30 till 22.30 flög fullkomligt iväg då nostalgi varvades med kommande resmålkonversationer. Barnen uppehöll sig i stort sett hela kvällen på deras studsmatta featuring Emil och Sara. Jag lovar att de somnade väldigt fort då vi kom hem. Maten, stämningen, vädret och sällskapet formade en ruggigt trevlig kväll. Jag själv var nöjd att alkoholkonsumtionen stannade vid två öl och två glas vin samt en grogg, vilket var anledningen till att jag var jättepigg dagen efteråt  när vi hade en hel dag för oss själva hos Maries föräldrars hus i Vånga.