Posts Tagged ‘ Koltorp ’

The very long road to hell

De två huvudanledningarna till att jag inte sprungit detta klassiska lopp består av två komponenter. Dels har oändligt med gamla löparuvar skrämt upp mig hur jobbigt detta lopp är, även i jämförelse med ett maratonlopp, dels avskyr jag backar.

Min löpningslärling Joakim Andersson som numera är den som tagit över mentorskapet och dessutom är snabbare än mig kom för ett år sedan med förslaget att anmäla oss till loppet. Sagt och gjort, vi gjorde så, in kom också Jockes långgolfpolare Björn Olsson densamme som sprungit två Bråvikslopp med oss. Siste man i bilen blev min nya arbetskollega Fredrik Larsson som skulle springa loppet i år, men inte visste hur han skulle ta sig dit.

Uppladdningen och förberedelserna har väl i mitt fall åter kännetecknats av en kamp mot klockan att bli ”tillräckligt frisk” för att överhuvudtaget springa Lidingöloppet. Efter Bråviksloppet, då jag sprang med halsont bestod de tre nästkommande veckorna av Panodilmissbruk, bihålesmärtor, nattsvettningar och orkeslöshet.

Likt ett smärre mirakel dagarna innan loppet svettades jag inte sådär ovanligt mycket, typ som att det värsta gått ur kroppen. Det blev indirekt startskottet för min medverkan i Lidingöloppet. Jag hade inte halsont, ingen hosta, men var fortfarande horribelt täppt, något som inte var någon legitim ursäkts faktor för att avstå loppet.

Mitt nya jobb som hitintills bestått av information, utbildning, information, utbildning, gruppformeringar och planering från klockan 08-17 hade dränerat mig och mina kollegor på vedertagenn energi. Vi var som nordvietnamesiska lik på kvällarna, och alla träningsrutiner tycktes vara som bortblåsta.

Med dessa dysfunktionella ingredienser i bagaget hämtade Jocke upp mig klockan sju vid Lidl-parkeringen. Därefter plockade vi upp Fredrik i Klockartorpet för att avslutningsvis hämta Björn i Krokek. Resan upp bestod av ett oändligt tjatter, men trevligt sådant. Mellan raderna kunde jag skönja förväntningar, fasa och ovisshet.

Då vi åkt tidigt fanns det utmärkta platser att parkera Jockes fem år gamla Citroen på lämpligt gångavstånd till Lidingövallen, där nummerlappshämtningen låg först på vår agenda. Gradantalet pendlade mellan 9-11 grader till tonerna av en gråmulen himmel och en kylslagen vind.

Vi passade på att äta medtagna smörgåsar eller lunchlådor, sedan betalade Jocke och Björn 40 kronor för att lämna in sina väskor på området. Vi kikade runt mötesplatsen som var knökfylld av löpningsaktiviteter, mat, dryck och shopping. Jocke och Björn passade på att köpa smidiga löparhandskar. På samma plats träffade vi polaren Fredrik Adolfsson och squashkollegan Kent Kullander som båda skulle springa detta mandomsprov.

I mycket god tid innan start flanerade vi de nästan 2 km till Koltorp där alla starter skedde för deltagare i 15- och 30 km loppen. Efter ett tag dök oväntat solen upp och värmde oss kylslagna löpare. Denna upptininigsprocess var minst sagt kontrastrik när den gule återigen gick i moln, ”från ta av sig nästan allt, till, på med handskarna igen”. Första start skedde via Elitgruppen klockan 12.30 sedan följde 1A-C, grupp 1, grupp 2 för att klockan 14.00 avslutas med grupp 10.

Likt  ett trollslag var det dags för mig, Björn och Jocke att äntra fållan till startgrupp sex, Fredrik startade 10 minuter senare i sjuan. Vi kastade upp påsen med torra ombyten och överdragskläder till servicevänligt arrangörsfolk på en mindre lastbil.

Vår ta-emot-påsen-kille var gamla stjärnspelaren Jesper Blomqvist, densamme med förflutet i anrika fotbollsklubbar som IFK Göteborg, Milan, Parma, Manchester United  och Everton. 13.20 gick planenligt vår start; jag och Jocke placerade oss längre bak i ledet medan tjuren Björn stod allra längs fram.

Min gamle trotjänare Garmin forerunner 305 hade lagt av efter sju härliga år tillsammans. Jag inhandlade instinktivt den senaste modellen av denna underbara produkt: Forerunner 310tx. En nyhet är en virtuell kompis som synkas med ens kilometertid. Ställer jag in den på exempelvis 6 minuter så får man kilometerinformation om jag ligger före detta uppsatta mål eller efter, och i så fall hur mycket. En helt underbar funktion som inte fanns på den äldre modellen.

Klädseln bestod av ”hombyxorna”, kortärmad funktionströja, Asics Gel-Kayano 19 löparskor och funktionskalsonger/strumpor. Jag hade laddat min andra trotjänare Sansa clip med Tom Jones, Pretty Maids, Stone sour, Shinedown, Amanda Jensen och Rick Springfield – sedan gick startskottet.

Då det inte regnat speciellt mycket vare sig dagen innan eller på morgonen var det nästintill gyttjefritt, därmed optimala förutsättningar för att genomlida världens största terränglopp. Många for iväg likt skållade lämlar medan min och Jockes gemensamma strategi bestod i att ta det ytterst lugnt till en början.

Innan jag kommit in i andra andningen så var de inledande kilometerna påfrestande, men successivt kändes löpningen alltmer euforiskt, mina tankar matades med positiva fiktiva målbilder som:  ”det här var väl inte så farligt” och ”bara 13 km kvar”.

Jag och Jocke hade följts åt, men efter 17 km markeringen blev dennes ryggtavla mindre för varje 100:e meter som avverkades. Det var också då som banans karaktär ändrades från få till flera backar och dessutom brantare sådana. Det var väl här som agnarna sållades från betena, och jag tillhörde dessvärre det sistnämnda.

Mina kilometertider sköt i höjden från att ha legat runt stabila 5.30 min/km till groteska 8-9 min/km. Vid 2 mil hände två saker: dels gick jag för första gången  i loppet i en snuskigt brant backe, dels indikerade min virtuella kilometerinställning att jag låg över ett 6 min/km tempo istället för under.

Långa härliga steg förvandlades till minimala myrsteg, knäna började värka precis som framsidan av låren. Mina gångpromenader blev såväl flera som längre och mina pauser vid vätska- och matkontrollerna blev överdrivet långa. Michelin-gubbe-syndromet var påtaglig, och kampen att bara fullfölja loppet inleddes.

När 4 kilometerskylten visade sig förstod jag trots ett snuskigt lågt tempo skulle klara detta mandomsprov. Kvarvarande sträcka var också behagliga och lättsprungna, då det inte alls var lika många backar. Jag till och med ökade de två sista kilometerna, fast som sagt ifrån ett ruskigt lågt tempo.

När jag passerade mållinjen var jag inte alls speciellt trött på ett sätt som exempelvis i Grabbhalvan eller ett halvmaraton, utan mera att kroppen i sig var demolerad. Det blev inget gräsbitande utan bara ett lugnt konstaterande att jag klarat skiten.

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Därefter en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil, där Jocke och Björn väntade pillemariskt. Båda hade urstarkt tagit sig igenom loppet under 3 timmar.

Fredrik dök upp någon halvtimme senare med än sämre tid än förra årets tid. Vi åt inget, utan nöjde oss med vad arrangören erbjöd oss efter loppet. Bananer, saltgurka, kanelbullar, energidryck samt kaffe ingick. Jag är nog den person som lyckats med konststycket att ha ett gigantiskt kaloriöverskott än ett underskott efter ett genomfört Lidingöloppet. Intaget bestod utav minst 15 bullar, 5-6 chokladbollar, massor av bananer och gurkor. Hade det varit ett delmoment så hade jag placerat mig högt upp i resultatlistan.

1:35:23  Tempo 3:10 min/km: Manliga vinnare Japhet Kipkorir, Kenya

1:57:50  Tempo 3:55 min/km: Kvinnliga vinnare Therese Olin, Sverige

2:15:34  Tempo 4:31 min/km: Fredrik ”herrklubben” Adolfsson

2:34:48 Tempo 5:09 min/km:  Kent ”squashcenter” Kullander

2:54:47 Tempo 5:49 min/km:  Björn ”långgolf” Olsson

2:57:58  Tempo 5:55 min/km:  Joakim ”spurs” Andersson

3:23:28 Tempo 6:46 min/km:  Mats Widholm

 3:36:40 Tempo 7:13 min/km: Fredrik ”NP-Center” Larsson

Matsa Mellantider

I bilen bestämde vi oss irrationellt nog för att deltaga även i nästa års Lidingölopp. 2014 är ett jubileumsår när tävlingen firar 50 år, vilket enligt arrangören kommer att märkas. Alla fyra i bilen tyckte att detta lopp var det mest välarrangerade som vi någonsin deltagit i. Bättre än exempelvis Berlin maraton och Göteborgsvarvet; allt från informationen till shopping, bansträckningen och alla smådetaljer.

Ända lilla plumpen i protokollet var skyltningen till loppet om man kommer med bil, men som sagt en petitess i sammanhanget. Runt klockan 20.30 var vi back in Norrköping. Jag skippade Kulturnatten, tog istället ett varmt bad i symbios med två välkylda Sambucca, men la mig ruskigt tidigt totalt däckad. Dagen efteråt var en halv pina, då kroppen var i ett rigor mortis tillstånd. Det blev bättre ju längre dagen led, men som sagt söndagen var befriad från jobbiga aktiviteter.