”Hur man inte får bygga förvaltningen”

Detta mycket vackra, mysiga och omdiskuterade andningshål lite utanför Norrköpings centrum är onekligen en källa till motstridiga åsikter om vad som skall finnas och inte finnas där. För  9 år sedan anordnade Norrköpings Kommun med Jonas Glaumann i spetsen så att allmänheten kunde vara med och påverka hur området bäst kunde tillvaratas. Jag deltog i en av de grupperna, och ingen av dem slutgiltiga fiktiva förslagen ansåg att det skulle byggas bostäder på den lilla plätten.

Denna pärla är som gjord för rekreation, och ett unikt tillfälle att konkret visa på att Norrköping verkligen är parkernas stad. Att bygga bostäder där är lika dumt som om Breivik skulle släppas fri, och få sadla om till Svenska för invandrare lärare. Ibland undrar jag vad det är för inkompetenta idioter som ens tillåter det gå såhär långt. När inre hamnen inom en 10 tioårsperiod kommer att förverkligas så blir det ännu viktigare med en annorlunda och välbehövlig grönyta, det är trivsel för  såväl invånare som för turister.

Det kommer att byggas en bro, vilket är utmärkt, men den ska inte gå till nybyggda bostäder, utan till en grön oas för alla kategorier av människor, alla tider på året. Min fiktiva broförbindelsevision med andra sidan Strömmen ska inte enbart vara en bro, utan också agera mötesplats och stressavlösare: tänk er Karlsbron i Prag, fast modernare, mindre, men betydligt grönare. Inte bara en bro, utan en fantastiskt exceptionell bro som också är ett led i politikernas vision att skapa fragmentariska kommunala små varumärken som bildar en fantastisk helhet. Mitt förslag är en bred bro med massvis av sittplatser utmed båda sidorna, och  en gräsmatte-mittfåra där soldyrkare, bokläsare, ladda-batteriet-invånare bara kan lägga sig ner, flankerad av handikappanpassade stråk på bron med plats för flanerare, cyklister, joggare skateboardar och hundägare.

Den ska fungera som en adekvat genomfartsled,  men också som en stadsstressreducerare genom att kunna ta med sig en picknickkorg, bara lägga sig att läsa eller helt sonika bara koppla av på gräsytorna. Det öppnar upp för världens äldsta gratisnöje att titta andra människor, vilket möjliggörs då alla kategorier av människor passerar bron och dessutom stannar kvar på bron. Det ska vimla av originella bänkar och bord, i de flesta borden ska det finnas tillgång till schack/Kinaschackbräden och andra spel (som exempelvis i Ryssland), pjäserna hyr eller köper de spelsugna vid glassbaren. Den extremt vackra bron består till viss del av en mikromötesplats där trappavsatser avlöser varandra för att längst upp avrundas av en ståtlig pelare i äkta Kolmårdsmarmor; avkoppling, fika, picknick, eller bara helt enkelt njuta av den bedårande utsikten i samklang med jovialiska tyskar som passerar med sina lyxbåtar under bron möts i området. Gammalmodig belysning arkitektur är något som förstärker den romantiska känslan i symbios med  modern och fantasieggande ljussättning, något det inte heller ska snålas med.

”Hur man inte får bygga förvaltningen”

”För att vinna måste man våga” ett epitet som inte stämmer in på Norrköping och deras styrande. Tyvärr har vi i Norrköping osedvanligt svårt att bygga exceptionella byggnader, broar och dylikt. Visst det finns undantag som exempelvis glasellipsen mellan Spiralenhusen, uttjatade Industrilandskapet, Visualiseringscentret och självklart hela Knäppningsborgskvarteret. Men som sagt det är ju privata aktörer förutom Industrilandskapet som för övrigt var en hårsmån ifrån att bli jämnat med marken som ligger bakom dessa geniala och lite udda projekt, annars är det dessvärre funktionalitet och pengarna som styr byggprocessen. Mitt förslag har i 20 års tid varit att inrätta en byrå som har hand om allt som byggs i Norrköping. För att överhuvudtaget få bygga något i Norrköping skulle det krävs samverkan med innovativa, kreativa och nyskapande personer, i syfte att varje nybyggnation måste innehålla någon form av utsmyckning, annars får man helt enkelt inte byggnadstillstånd.

Som sagt  det borde finnas någon form av kommunalinstans vars enda syfte vore att godkänna nybyggen i staden och med nybyggen menar jag detaljerna på dessa. Den här instansen skulle i samråd med byggherrarna se till att varje ny byggnad skulle förses med ett visst antal dekorationer, mönster, speciell arkitektur och helst målas i många färger (i alla fall minst två). Kraven skulle ge kommande generationer en enorm stolthet för staden istället för en form av avsky som jag och många andra invånare känner när de passerar några av de nya budgetbyggen.

Ta exempelvis Kvarteret Lyckan vid Åhlens tillika Transportstyrelsens nya näste. En mer steril, funktionell och tråkig byggnad får man leta efter. Det finns inte tillstymmelse till dekoration eller inslag som förskönar denna hemska byggnadstingest. Det är egentligen ett hån mot oss Norrköpingsbor att få detta budgetbygge kastat på oss istället för något nyskapande som invånare om 50 år kommer att beundra istället för att rygga tillbaka åt. Till skillnad från butiker så står byggnader kvar väldigt många år, och då borde det i mycket större utsträckning ligga i kommunens intresse att man bygger byggnader som även ger näring till visuella  och emotionella  sinnena, inte bara se till det praktiska och kortsiktiga.

Hade denna instans funnit så hade varken Holmentorget eller Nya torget funnits idag. Den som skapade dessa torg har totalt missbedömt hur mötesplatser ska se ut. Grå sten varvat med en fantasilöshet som få människor har skådat. Inte nog med att hela Nya torget genomsyras av likstelhet; fontänen är onekligen kronan på verket, och måste utan problem kunna platsa ibland världens fem fulaste (största) fontäner, och det är ändå en komplimang. De känns extra irriterande att veta att torgen blev en oerhörd kostsam historia för kommunen, vilket dessvärre inte tillhör sällsyntheterna. Utan att överdriva så hade vilken idiot som helst kunnat göra torget bra mycket attraktivare än det är idag.

En orgie av färger

Inspirationen har jag bland annat fått ifrån Amsterdam och Irlands västkust, där de pittoreska husen är målade i mycket starka pastellfärger, som likt en magnet lockar de till sig horder av besökare. Mitt och turisternas största samtalsämne var just de olika och annorlunda färgvalen på fasaderna – man blev helt enkelt både harmonisk och euforisk. I Norrköping har vi ett väldigt bra exempel på hur man förändrar något enormt tråkigt till något väldigt trevligt på ett simpelt enkelt sätt. Det jag pratar om är promenadernas gatubelysnings stolpar som färgats mörkblått istället för den sedvanliga grå. Det känns som ytterligare en dimension tillkommit på de redan vackra promenaderna – ett fräscht ingrepp i stadsbilden. Förhoppningsvis så målas alla stolparna, el- skåpen och brofästena i Norrköping i blått – en ovanlig stadsnisch. Jag tror till 100 % på en färgläggning av staden skulle få en gigantisk genomslagskraft runt om hela världen.

Det jag menar är inte 1-2 färger, utan ett spektrum av färger som ”kastats på byggnaderna”, det går att utföra med miljontals varianter. Var och en av de ”grådaskiga”  öststatsbufférna skulle noggrant planeras så att varje hus blir till ett unikt fristående konstverk. Det kan exempelvis vara motiv som har att göra med Norrköpings spännande och rika historia (muralmålning = en konstform) eller banbrytande färgmönster, det ska inte finnas gränser för fantasin, färgerna ska passa in i miljön dessutom ska de vara vackra att titta på. Norrköping skulle kunna bli den moderna konstens huvudstad, konstnärer skulle i bästa fall vallfärda hit för att finna inspiration och samtidigt utveckla staden så fler byggnader får krönas med himmelska färgbad.

Byt fokus innan vi blir frånsprungna

Det gäller bara att byta fokus; att se varje nybyggnation som en möjlighet att göra staden mer spännande, intressant och nyskapande. Det tjafsas hela tiden om nya byggnader som kan bli en stads ansikte utåt, i syfte att marknadsföra kommunen och sedermera locka till sig flera företag, turister och invånare. Kvarteret Lyckan lär inte bidra till denna process precis, snarare tvärtom. Nä, Norrköpings kommun lever inte som de lär; de pratar brett om parkernas stad, och vikten av att bygga innovativt, men de gör precis tvärtom. Kommunen lyckades implementera ett nyskapande bygge som via vänskapskorruption och inkompetens blev groteskt mycket dyrare. Jag pratar självklart om Strykbrädan, och med det så vill jag påstå att all nyskapande innovationer inte alltid är av godo. Tyvärr så  liknar nybyggnationen ofullständiga byggnadsställningar, något som de flesta anser inte förskönar en stad.  Jag tycker att det saknas människor med adekvata sammanlänkade visioner och strategier för hur Norrköping ska bli en stad av rang.

Själv har jag inte bara agerat gnällgubbe, utan faktiskt försök påverka kommunen i rätt riktning genom att skicka in i mina ögon bra förslag till förändringar. Har också skickat ut min publikation: ”En bruksanvisning hur Norrköping blir en Världsattraktion”, den har jag delat ut till många personer och företag under årens lopp. Jag var också delaktig i Strömsholmsprojektet där allmänheten fick bilda kreativa grupper för 5 gånger senare ställa ut sina kreativa förslag. Nu tycks detta hedervärda symboliska kommunala tilltag bara varit en skenmanöver, i syfte att blidka intresserade Norrköpingsbor som värnar om sin stad för att sedermera agera dammsamlare i kommunens förvaringsutrymmen.

Som sagt att se varje nybyggnation som en potentiell möjlighet vore ett första steg att hädanefter förändra i grund och botten ett dysfunktionellt kommunalt beteende. Självklart är det dyrare att bygga så, men ibland kan det vara trevligare att komma till Thailand än Himmelstalundsbadet; har man en vision så sparar man automatiskt mer målmedvetet till den, så är det bara. Kortsiktighetsslöjan som successivt breder ut sig över Västeuropa är onekligen ett gissel, däremot behöver man inte följa trenden utan likt oerhört många städer i Europa som exempelvis Birmingham använda sitt egna sunda förnuft och dessutom tänka aningen mer långsiktigt än i Norrköpings fall.