Slaget i Baku

Då var det dags att se hur Loreén  skulle klara sig i den europeiska konkurrensen. Processen inleddes med 4 program ”Inför eurovision song contest” där några svenska musikbesserwissrar fick tycka till om varje bidrag. Gina Dirawi var en av dem, Lena Philipson, Måns Zelmerlöv, Lizette Pagler, Tomas Lundin och Christer Björkman var de andra. För mig är Gina D oroväckande jobbig, och under dessa  fyra program bevisade hon inte motsatsen. Hon och Edward Af Sillén var kommentatorteamet som skötte snacket från de båda semifinalerna och finalen. Gina var oväntat bra mycket bättre än förut i symbios den exceptionellt kunnige, rolige, vältalige och underhållande Edward Af Sillén.

I vilket fall som helst var det  den Azerbajdzjanska värdtrion som stod för det osmakligt horribla. Skulle det finnas en patetisk-skala från 1-100, så vore detta en klar 100. Det var anmärkningsvärt mediokert, allt ifrån den katastrofala engelskan till  de tillsynes ändlösa 1800-tals skämten. De och ledningen tycks vara de enda som inte fattade hur förödmjukande enerverande de tre var. Jag satt som klistrad på fjärrkontrollens tyst-knapp när dessa tre fånar skulle inleda någon form av kommunikation med varandra eller någon annan stackare. En annan underhållningsreducerare är de bidrag där låten i sig inte är så dålig, men artisterna istället klär sig med en öronbedövande taskig accent. Det skulle vara så mycket bättre ifall de höll sig till sitt modersmål, än att basunera ut tonerna med en engelska som en femteklassare behärskar bättre.

I år var det generellt sett bättre låtkvalitet i semifinalerna än exempelvis förra året. Men det finns några riktiga magplask som exempelvis Rambo Amadeus med ”Euro Neuro” från Montenegro som måste vara en topp-10 bland det sämsta som framförts på Eurovision-song-contest-scenen, och det säger dessvärre inte lite. Sedan finns det mysiga gummor från Ryssland med en låt att nynna till och dessutom charmig, men ett sådant bidrag får aldrig vinna. Röstningsförfarandet har onekligen förfinats och skalat av den värsta nepotismen. Jag saknade dock två låtar i från semifinalerna som borde gått vidare och det var Rumäniens underbara låt och Bulgarien tunga dancehit.

Finalen blev återigen en orgie i klämkäcka anti-roligheter från den Azerbajdzjanska värdtrion, som tur var så fick de minimalt med utrymme till skillnad ifrån semifinalerna. Tyvärr tillkommer idioterna som tror att gud himself återkommit och jämställer spektaklet med hans återkomst, det vill säga idioten som har hand om greenroom.  Kokainhybrisen och omnipotensen är svårslagen, man mår faktiskt riktigt illa när man beskådar det minst sagt taffliga skådespelet. Fanns det inget positivt då, förutom ett knippe riktigt bra låtar? Jo, hela inramningen var råläcker, tempot var högt, arenabygget i sig fantastiskt. Överlag var finalkvaliteten också bland det bästa någonsin, utifrån ett Eurovision perspektiv. Vänskapskorruptionen mellan främst Balkanländerna är fortfarande oroväckande hög. Deras dysfunktionella beteende kan avgöra en låts öde genom att de är 6-7 länder som staplar höga poäng till varandra, och det blir dessvärre en hel del i slutändan. Att Cypern inte skulle ge sina grannar Grekland 12 poäng och vice versa har nog aldrig inträffat i tävlingens historia, denna årgång var inget undantag, som sagt ett sorgligt och frustrerande kapitel i tävlingen.

Sverige har oftast en oumbärlig oförmåga att bära ett favoritskap, de ska helst slå i underläge. Loreén var alla vadslagningsbyråers favorit, vilket i sig var olycksbådande. Denna gång visade det sig att såväl Loreén, låten, framträdandet som timingen var på Sveriges sida. Hon gjorde ett grymt framträdande, udda, men inte för annorlunda, internationellt, utan tillstymmelse till accentueringsfel och en bra röst var ingredienser som visade var skåpet skulle stå. De andra nordiska länderna hade alla bra bidrag, men som hade det gemensamt att vara aningen för slätstrukna och anonyma. Norges bidrag var tydligt inspirerad av förra årets svenska trea: Eric Saade; inte en lika bra låt fast med en halvtaskig röst.  Att Sverige hade fingrarna i 10 av finalbidragen tyder ju på ett genuint musikskapande som tycks tilltala hela världen i alla genrer från hårdrock till pop. Jag avskyr däremot outsourcingen av artister, låtskrivare, koreografer  och dylikt, då jag anser att varje land och bidrag ska vara gjorda och framförda av medborgare från varje enskilt land. Detta förtar lite av själva poängen med tävlingen tycker jag, även om Sveriges musikrenommé ackumuleras. Avslutningsvis är jag trött på att tävlingen fortfarande rubriceras som schlagerfestival, istället för melodi- eller musikfestival.

Min topp-5-lista

1. Sverige

2. Cypern

3. Turkiet

4. Grekland

5. Italien