Favorit i repris

Resan till Firefest 10-års jubileum år 2013 var en svårslagen upplevelse. Det har hunnit gått hela sex år sedan jag besökte Rockcity i Nottingham. Den helhetsupplevelsen gav onekligen mersmak, trots att jag besökte evenemanget på egen hand.

I år var det 10-års jubileum för H.E.A.T festival. Har periodvis sneglat lite över de andra upplagorna, men kände instinktivt att det var tillräckligt många bra band som skulle spela där, för att äntligen slå till. Antar att de precis som på Firefest la en hel del krut på jubileet.

Det är skivbolaget Metal Heaven/a.or Heaven som ligger bakom festivalen, precis som Frontiers gör i Milano, därav en stor del av banden som tillhör den labeln. Jag beställde biljetterna direkt när de släpptes för att vara på den säkra sidan. Bestämde mig också då att soloåka även denna gång.

Det är liksom skönt att bestämma själv, när, och hur mycket alkohol som jag vill dricka. Från att druckit mig redlös i många år, till de 4-5 senaste åren, där måttlighetsprocessen successivt finjusterats. Det dysfunktionella, har för mig varit någon form av självmedicinering; en temporär falsk självförtroende boost.

Inte så att jag drack ensam hemma. Utan det blev mycket alkohol på förfester, samt till, från och på uteställena.Trots att jag fick en oerhört ångest av drogen, när jag inte fyllde på, och självklart dagen efter. Tillfällena till fest när man var mellan 17 – 30 år var nästintill oändliga. Det kan ju tyckas idiotiskt att inte ha reducerat alkoholintaget tidigare. Men som sagt, det handlar om ett subtilt grupptryck, som att ”alla andra dricker ju” till taskigt självförtroende.

”Bättre sent än aldrig” är väl det ordspråket som jag får använda mig av. Jag är, och har nog aldrig heller  varit någon efterfestkille, vilket gör att jag även där har ödet i mina egna händer, utan att ”förstöra” för den jag åker med, någon som kanske helst av allt vill festa tills långt in på morgonen.

I Rockcity 2013,  var det tre sanslösa speldagar, på H.E.A.T festival var det två dagar. I Nottingham låg stadens bästa indiska restaurang nära aor-mecka, vilket innebar att jag åt och drack som en gourmand-Gud. Industriområdet i Ludwigsburgs vimlade inte precis av restauranger, något som devalverade matparametern.

Notts County Albions och Nottingham Forrest arenor är de som ligger närmast varandra i världen. Jag fick en ensamguidning av en ansvarig på Notts County arena, en upplevelse i sig. Slottet, världens äldsta bar, Kanalen, Robin Hood och mycket mer, utan att behöva stressa. Det i sig skapade en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Det var också lättare att få kontakt med dem man ville ha, dels på grund av att det var mycket svenskar, dels att engelskan som språk gjorde det lättare att kommunicera med människor.

Lufthansa skickade mig för några månader sedan ett mail där de bad om ursäkt för att mitt planerade flyg till Stuttgart blivit inställt. De erbjöd mig en ny flygtid…en dag innan, det vill säga fredag morgon, istället för lördag. Det innebar dels att jag fick boka upp ett rum i Stuttgart, dels boka upp ett rum invid Arlanda.

Tysk konst när den är som bäst?

Det är nog lättare att träffa Trump än att få tag i personal på Lufthansa som det går att kommunicera verbalt med. Syftet torde vara besparingar, och outsourcing till frequently asked question (FAQ). Jag gjorde på det svenska sättet: ”se till att vara till så litet besvär som möjligt”; jag accepterade den nya flygtiden med förevändningen att det troligtvis fanns mycket att se i Stuttgart.

Gillar man bilar och motorer, då är Stuttgart ”heaven on earth” med sina huvudsäten för Mercedes och Porche. Just dessa två intressen är mina klockrena akilleshälar. Annars en storstad i mängden, då mycket av staden blev bombat under 2:a världskriget.

Dag 1 torsdag: Tåg och Arlanda

Stuttgarts stora julmarknad

Efter en minutiös förmiddags packningsprocess var det så dags att knyta ihop förberedelsesäcken. Min fru skjutsade ner mig till Centralstationen. Tåget avgick klockan 17.52, två timmar senare gick jag på Arlandamark. Resan dit hade bestått av att koppla av till Pretty Maids best of på Spotify (131 låtar). Min tåggranne tillhörde som tur var inte  tjattertanter-kategorin, utan det blev en helt pratfri egentid i 1:a klass.

Innan jag tog taxi till Goodmorning hotell var det dags att utföra incheckning via flygbolagets apparater. Efter 38 försök beslöt jag mig faktiskt för att avbryta det hela. Ett rött kryss dök upp hela tiden. Något var fel ifyllt, men vad? Svaret på den frågan är i skrivande stund helt obesvarad. Kallsvettig och frustrerad betalade jag 180 kronor för den korta taxituren till mitt hotellrum.

Rummet i sig var aningen budget, men det fick man nog räkna med för 1300 kronor. Ett badrum och en säng var egentligen det mest basala. Mina vänner Gott & Blandat och Polly höll mig på humör, precis som den behagliga värmen. Efter jag lagt mig lite innan klockan 23.00 var inte värmen lika tillfredsställande. Bastukänningen fick mig att gå upp och leta efter reglage att sänka den tryckande hettan, men utan resultat.

Dag 2 fredag: Fast på flygplatsen

Hade inte sovit alltför många timmar när den beställda väckningen löd som Tors hammare runt tinningarna. Till och med John Blund var allergisk mot för hög temperatur i rummet. Sömndrucken helade jag mig själv med en iskall dusch. En god frukost och koffeinstarkt kaffe fick dimman att lätta lite till. Strax efter sex utgick en van från hotellet, till terminalen på Arlanda. Första snön hade fallit; ett  tre centimeters vitt puder täckte marken.

Euforin förvandlades till uppgivenhet, då snön parallellt blev kontraproduktivt, det vill säga urkällan till inställt flyg. Det var inledningen till en kedjereaktion. Mitt nya flyg till Hamburg tog mig till strålande sol, men det var också allt.

Även denna flygtur lyste cancelled. Kommunikationen med passagerarna var nästintill obefintlig. Till sist landade informationen om att ersättningsflyget skulle ske klockan 19.00, det vill säga sex timmar ofrivillig paus på nordtysk mark.

Att leva i nuet, att inte låta frustrationen ta överhanden, är något jag försöker träna på. Nu gav ödet mig chansen att testa teorierna i skarpt läge. Först betalade jag 300 kronor för 25 minuters akupunkturmassage; upplevelsen var  långt över förväntan. På flygplatsen kom jag i kontakt med en svensk-kroat som hette Mladen.

Av Eurowings fick de drabbade passagerna en voucher på 100 kronor för besväret. Min nyfunna balkanvän föreslog att vi skulle köpa två stora öl för pengarna. Vi satt oss på en pub och pratade livsfilosofi; mat, dryck, resor, korruption, fotboll, tidelag, dans, familjen och nya vänner. Sex timmar kändes mer som  en timme och trettiofem minuter. Glömde till och med bort att jag inte ätit sedan tidig morgon.

Efter många om och men var jag framme i Stuttgart. För 30 kronor inköptes en enkelbiljett till centrum via  tunnelbanelinje S2 till Hauptbanhof. Inte långt därifrån låg mitt förbokade hotellrum.

Efter att ha gått lite fel så checkade jag äntligen in på Hotel Pflieger Nebengebäunde.  900 kronor kostade rummet som låg 70 meter från huvudbyggnaden i annexet. Slitet, litet, men ytterst funktionellt. Jag var så trött att jag inte ens orkade bege mig ut för att hitta något att äta.

Dag 3 lördag: första speldagen 

Vaknade helt utvilad…klockan 10.15. Missade frukosten med en kvart, men det fick det vara värt. Stuttgart i dagsljus var fylld med fula moderna betonglådor. Centrumkärnan var inte heller något att hurra över.

Dock var den gigantiska julmarknaden en fröjd för ögat; det var bara snön som fattades. Besöket i den anrika och välbesökta saluhallen: Hallen marken, var en upplevelse.

Detsamma gällde också Stuttgarts äldsta och finaste café: Grand café planie. Hendomsprovet bestod  av att välja en bit av smörgåsbordet över pajer och tårtor bakom disken. Beslutsångesten ledde, efter mycket övervägande till en fotogenisk hög tårtbit, sprängfylld av röda bär. Kaffet var fenomenalt, men det som höll översvämmandet av bär på plats, var gelatin,  vilket efter fyra tuggor kändes som ett kilo.

Promenerade till deras tågstation som var en enda organiserad röra, eftersom den fungerade som en gigantisk byggnadsplats. Jag köpte två biljetter tur och retur till Ludwigsburg, för endast 60 kronor. Innan jag klev på tåget satte jag käkarna i en mastig currykycklingmacka. Tågen gick ofta, och resan tog endast nio minuter; det var bara tio kilometer till lillebror.

Innan jag fick checka in på hotellet så var det dags till momentet att upptäcka staden, en plats som var betydligt mer lättöverskådlig än sin storbror. Fem plus, vindstilla och en tilltalade blå himmel ackompanjerades utav en strålande sol, grundförutsättningarna var optimala.

Den gemensamma nämnaren tycktes vara Julmarknader. Tyskar tycks dyrka dem. De går verkligen all in på alla bitar, från musik, utklädnad, estetiska marknadsstånd, till ett varierat utbud av kvalitetsprodukter.

Spartanskt, men funktionellt

Mitt rum var till skillnad från de två tidigare, modern,t och hade ett IKEA-tänk när det kom till smarta lösningar på liten yta. Det var liksom hotellkedjans Ibis budget affärsidé. Förfesten bestod av att hinka i sig kolsyrat vatten och lyssna på Peter Jöbacks magiska julskiva: Jag kommer hem till jul. Ganska oortodoxt, men kommande nio timmar skulle bestå av melodisk hårdrock, så bättre kontrast än världens bästa julskiva fanns inte.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2  i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Dag 4 söndag: andra speldagen

Tomtar, troll eller tyskar?

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Nordirländska Maverick med tre plattor i bagaget äntrade scenen runt klockan 19.00. Deras musik var verkligen inte my cup of tea. I sort sett gillar jag inte någon av deras låtar riktigt ordentligt. Vad jag såg på scen ändrade definitivt inte min tidigare inställning till bandet.

Standard var ett bra uttryck för deras profillösa melodiösa hårdrock. Att de låg före Vega och Degreed i bandhierarkin var för mig helt vansinnigt. Det bästa med bandet var att det öppnade sig en möjlighet till sen middag.

En olycka kommer sällan ensam. I Sverige har jag vant mig att nästan alla livsmedelsaffärer, även de mindre har öppet från klockan 08.00 till 20.00, varje dag. I Tyskland var så inte fallet. Tydligen var just söndagar en dag i veckan där konsumtionsstopp rådde. Deras stora supermarket där även kebabhaket låg var igenbommat.

Mina gourmand-smaklökar fick sig en törn. Att vandra omkring i ett industriområde var inte alls vad jag hade i åtanke. Tillbaka till brottsplatsen, med svansen mellan benen blev det en ytterst devalverad middagsupplevelse.

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dag 5: homecoming

Tyskarnas svar på Transformers

Efter en stadig frukost var det dags att lämna Ludwigsburg. Tåget till Stuttgart; tunnelbanan till flygplatsen löpte på friktionsfritt. Signifikativt för denna tripp var inställda flyg. Även på hemvägen krånglade logistiken.

Kontentan av strulet blev att jag blev tvungen att boka om mina tågbiljetter för 400 kronor. Förutom den ekonomiska biten innebar det att jag kom till Norrköping en timme försenad. Marie hämtade mig runt klockan 21.00. Borta bra men hemma bäst.

Familjens Widholms skygga katt hälsade inte mig välkommen

Bemern

Med syfte att min kropp lättare ska synkas med den snordyra sci-fi kroppshealaren började jag dagligen knapra omega 3, d-vitamin, c-vitamin, vitkål, blåbär & hallon, gul paprika och mera vatten. Konkret vet jag inte riktigt om jag märkt någon skillnad förutom det rationella med att detta torde vara bra för såväl kropp som själ. De produkter jag köpte tillhörde inte kategorin ICA-piller, utan inköpta på välrenommerade butiker som Vårt alternativ och Big heart. Om det är mycket bättre har jag ingen aning om, men hoppas innerligt att det finns någon sanning i vad de basunerar ut, det vill säga skillnad mellan kvalitet och skräp

Källan till detta halvimpulsiva schizofrent dyra inköp baserades på känslan att jag måste bli fri från nästintill kronisk förkylning. De senaste 6 åren har jag varit förkyld i stort sett från september till april. Om inte så kan jag lägga löparskorna på hyllan eftersom syftet att anmäla mig till maraton och halvmaraton är att komma ut och springa. Det förtar ju en del av helheten om jag titt som tätt inte kan träna inför dessa tävlingsmoment. Saken blir absolut inte bättre när man inte vet om man är i livet efter loppet på grund av att jag oftast chansar med att springa loppen trots halvförkylningar eller inte.

Som sagt jag inhandlade denna healingtingest den 14 september 2014 och en utvärdering känns väl lämpligast att göra 2016 i april för att se om någon konkret skillnad infunnit sig. Jag får väl be till högre makter att resultatet blir bättre än bara placeboeffekten.

Vinylskivsamlingen gick i graven

Torsdagen den 2 oktober hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga miljön. 700 vinyler det vill säga 10 backar skeppades in till Vaxkupans lokaler, resterande fyra backar sparade jag själv för att sälja på skivauktioner eller skivmässor.

Min första summa blev 5225 kr för 92 vinyl det vill säga 114 kronor i genomsnitt per platta minus 50 % som Vaxkupan tog för besväret. Därefter har pengarna kommit i en jämn strid ström allteftersom vinylbeståndet minskat i deras skivbackar. Hade jag sålt dessa ”i ruskigt bra skick klenoder” själv hade det dubbla hamnat på mitt bankkonto. Dessa fiktiva pengar hade dock inneburit en väldans massor av jobb, tid och energi, något jag inte kände att jag ville lägga, därav outsourcingen till mellanhanden på Drottningen.

Melodifestivalen

Ett nytt år, en ny Melodifestivalprocess. Jag är och kommer nog alltid tillhöra den trogna skara som uppskattar detta glittriga musikjippo. Den eviga revanschlustan att stå längst upp på eurovisionshimlenpallen infriades via Loreens seger 2012. Denna seger innebar tror jag att dels hybrisen försvann, men också att ambitionsnivån subtilt sänktes. De tre första deltävlingarna var bland de sämsta jag sett sedan införandet utav fyra deltävlingar.

Pinsamt uselt var Filippa Bark. Hon delade visst in svenska folket i två  läger. tramsigt vs genialiskt. Jag kunde utan några helst problem sälla mig till de som upplevde henne som minst sagt påfrestande och antirolig. Värdparet Sanne Nielsen och komikern Robin Paulsson gjorde definitivt inte bort sig. Dessvärre är det som vanligt att värdarna får på tok för mycket uppmärksamhet genom att typ gör allt ifrån sketcher, dansnummer och sång istället att koncentrera sig på att presentera showen.

2013 lämnade Melodifestivalens final Globen till förmån för Sveriges nationalarena Friends Arena i Solna utanför Stockholm. Nu var det tredje året som Melodifestivalens final arrangerades här. I år utökades finalen till tolv bidrag. Det betyder att startfältet var det delat största i Melodifestivalens historia. Bara fyra tidigare finaler har innehållit så många bidrag: Melodifestivalen 1997, 1988, 1987 och 1963. Jag tyckte att konceptet med två låtar till var betydligt bättre än bara ha 10 låtar i finalen.

De enda låtarna som saknades i finalen utifrån ett kvalitetsperspektiv var Caroline Wennergren med Black swan och Andreas Weise med Bring out the fire. Finalen i sig var annars en underhållande tillställning där det mesta var underhållande förutom då Filippa Bark. En av överraskningarna var mellanakten Ylvis med Stonehedge; kul text, roligt framförande och bra låt.

Mina fem favoriter

1. Måns Zelmerlöv – Heroes

2. Dinah Nah – Make me la la la

3. Mariette – Don´t stop believing

4. Magnus Carlsson – Möt mig i gamla stan

5. Isa – Don´t stop

Hanna & Frida & David

Att tiden skrinnar iväg är barnen ett stort bevis på. Det känns inte alltför avlägset sedan de båda gick på ”dagis”. Helt plötsligt har Hanna fyllt 12 och går i 5:a, Frida fyllt 10:e och går i trean. Jag upplever det lika surrealistiskt som att jag  själv fyller 50 år om två år och min son David nyss fyllt 24 år.

Det sista halvåret har liksom det förra präglats av att de vill vara med sina kompisar. Egentligen inget konstigt med detta, men ibland längtar i alla fall jag tillbaka till den perioden när man utan någon svårighet fick med Hanna och Frida på utflykter eller långpromenader. Nu är det indirekta mutor som är källor till om de vill följa med eller inte. Jag fullkomligt tjatade ihjäl mig att oftare få med barnen till dylika pulkabackar, men det var som förgjort. Var det inte för kallt så var det alldeles för jobbigt. Bio funkar dock varje gång. Först såg vi sista Hunger games sedan Natt på museum 3.

På jobbet

Från att ha väldigt få ungdomar på korttidsboendet till en ny våg med sådana på inkommande efter nyår. Självklart är det roligt med nya ansikten och nya rutiner, men det innebär också fler möten, planeringar och samtal. Parallellt har det kommit nya kollegor i och med att medarbetare fått barn, är pappalediga eller helt sonika avsluta sin anställning på Hjalmar.

En av tjejerna på jobbet ska i en snar framtid ha en ny bebis och är från och med mars borta till januari 2016. Det känns självklart aningen tomt då vi varit en homogen grupp sedan uppstarten september 2014 samtidigt som de nya ansiktena bryter lite av det inavlade strategier som vi andra skapat.

En 30-årig epok gick inte i graven.

Den 25 oktober skedde det oväntade. Jag hade i två månaders tid samlat på mig för och nackdelar för denna adrenalinstinna dryck. Den 25 oktober 2014 skedde detta historiska beslut  som sett i backspegeln inte alls blev så långt. I början av mars så insåg jag att det för min sömn kanske är bra att dricka kaffe samt att jag saknade kicken av koffeinet.

Jag får väl trösta mig med att jag äter hyfsat bra, dricker måttligt och varken snusar, röker eller knarkar. Förträngningens kraft är stark så jag stirrar mig istället blind på den betydligt kortare listan med fördelar av kaffet framför den längre med själva nackdelarna. Dock fick jag inte tillstymmelse till huvudvärk när jag skippade kaffet, vilket alla jag läst om eller känner fått.

• Blir pigg (eventuell självkonstruktion, måhända funkar rikligt med kallt vatten lika bra)?
• Ökar förbränningen och matsmältningen
• Blir fokuserad och kreativ
  
• Innehåller nyttiga antioxidanter

Insomnia

Att inte kunna somna är en mardröm som drabbat mig tre gånger förut i mitt liv. Dessa dysfunktionella faser faller aldrig lägligt in i livspusslet. Med syfte att få mig på rätt köl så blev det att knapra insomningstabletter och långtidsverkande sömntabletter. Processen har förut varken varit enkel eller spikrak, denna gång var heller inget undantag.

Människor har svårt att sova av olika anledningar det kan vara stress, depression och ångest. Till detta är det att insomnia ofta är ett resultat av åldersrelaterade förändringar i kroppen. Det kan även vara livsstilsrelaterat som exempelvis alkohol. I många fall kan insomnia botas genom att lindra och kapa anledningen till det.

30% av alla vuxna lider av någon form av insomnia. Nära 10-40% av befolkningen (baserat på olika länder) lider periodvis av insomnia vilket gör det till den vanligaste sömnstörningen. Dessutom är det många som tror sig lida av insomnia men som vid undersökning visar sig sova normalt. Insomnia är i allmänhet klassificeras utifrån längden av problemet. Inte alla är överens om en definition, men i allmänhet:

• Symtom som varar mindre än en vecka klassificeras som övergående sömnlöshet

• Symtom mellan en till tre veckor klassificeras som kortfristiga sömnlöshet 

• Längre än tre veckor klassificeras som kronisk sömnlöshet

I skrivande stund har jag trappat ner på dylika sömnmedeldoser, parallellt försökt hitta adekvata KBT-sömnstrategier som kan hjälpa mig tillbaka till ”lätt för att sova tider”. Några saker man bör överväga i syfte att få en bättre sömn är:

• Vistas i ett svalt rum
• Se till att rummet är så mörkt som möjligt
• Behåll en fungerande dygnsrytm genom att gå och lägga sig ungefär vid samma tidpunkt varje kväll. Försök också stiga upp vid ungefär samma tidpunkt på morgnarna.
• Vistas i dagsljus, minst en halvtimme varje dag
• Försök att inte göra ett stort problem av att du inte kan sova. Ligg inte kvar i sängen vaken längre än 30 minuter. Gå då hellre upp en stund och invänta att du blir sömnig igen.
• Undvik tunga måltider för nära inpå du ska lägga dig, men en lätt måltid kan ibland göra det lättare att somna eftersom en helt tom mage inte heller är bra för sömnen
• Motionera regelbundet motsvarande 30 – 60 min rask promenad om dagen, men undvik att träna strax innan läggdags.
  
• Ta inte för långa tupplurar.
• Ett varmt bad, en kopp varm mjölk med honung eller kamomillte är rogivande.

Jul och Nyår

I och med att vi sedan två år tillbaka köper till de minsta barnen det vill säga Hanna och Frida har såväl psyket som plånboken utkristalliserats som två vinnare. Det är så befriande att slippa handla saker till Maries som mina föräldrar och till hennes bror samt hans fru. Det onödiga bytandet utav pengar var ju ett enda stort lotteri. Nu koncentrerades firandet istället till gemenskap och god mat; två julhörnstenar. Sista julklappen till barnen inhandlades den 24 oktober därefter fanns det ingen julstress längre.

Vi besökte innan jul 1:a advent i Vånga kyrka, stämningsfullt och vackert, en försmak av vad som komma skulle. Att barnen skulle klä granen är lika traditionellt som att handeln slår nya försäljningsrekord. Lika rutinartat är tjafset mellan de båda syskonen huruvida granen ska vara stilistisk klädd eller prålig.

Hanna fyllde 12 år den 19 september och Frida 10 år den 27 januari. Det blir många presenter till dem när julklapparna räknas in. Istället för att ackumulera deras leksaksberg fick de mer av presentkort och kontanter.

Nyåret firades mycket lugnt med kompisen och grannen Jonas Gustavsson tillika pappa till en av Hannas bästa kompisar. Det blev tv-spel, blue-ray tittande, se fyrverkerier och god mat med lite lösgodis på kvällen.

4 nya Iphones till familjen

Snacka om helomvändning. Det var inte så länge sedan som jag vägrade ha en mobiltelefon. Jag tyckte inte det var nödvändigt och var ytterst dogmatisk på den punkten. Efter att köpt min första Iphone raserades den inställningen oerhört snabbt samman.

En annan föreställning som krackelerade var den att barn varken behöver ha mobil för tidigt och när de väl får en behöver den inte alls vara så dyr. På båda punkterna fick jag ge mig. Det var inte min frus förtjänst, utan jag själv som målade in mig i ett hörn. Dels fick de varsin Iphone 6 (Frida 9 år/Hanna 11 år), dels var det ingen billig modell.

Jag vet inte varför det blev så helt enkelt. Cirka 1700 kronor per månad för avbetalning på 4 telefoner samt ett bra abonnemang där nästintill fri surf, sms, och ringandet ingick. Det var smidigt och enkelt att hela familjen hade samma telefoner. Jag satte ut en annons på blocket, en person hörde av sig och kunde komma samma kväll. Det blev källan till ett evigt prutande, men 2000 kronor för fyra  välbehållna iphones med tillbehör blev kontentan utav försäljningen.

VM-kval live på Friends arena 2014

Min kompis Urban Svensson hade vunnit fyra biljetter till Sverige mot Lichtenstein. Han fick med sig två andra kompisar: Steffe Hammarström och Magnus Ström. Vi tog bussen till Stockholm runt klockan 16.00. Med några öl och gott sällskap passerade de tre timmarna osannolikt snabbt. Det fanns både gamla som nya minnen att diskutera och skratta åt. Detta var ju indirekt en miniherrklubb eftersom 4 av 8 stycken från den strålat samman.

Det var sjukt regnigt under hela resan och det dysfunktionella ovädret hade långt gett upp när vi var invid Friends arena. Det var för övrigt mitt första besök någonsin där. Vi inledde med några äl på den närliggande puben för att 5 minuter innan matchstart inta våra bokade platser högt upp på ena kortsidan. Matchen i sig var väl sisådär, men den viktiga 3-poängaren var väl det primära. Det sega var den långa hemresan. Jag var återigen hemma runt 01.30 efter att ha cyklat från Resecenter till Ektorp.

Kattskrällena

Vi har vaccinerat Tussen och Dexter sedan de kom till oss för cirka tre år sedan – nu var det dags igen. För den härliga summan av 1300 kr klarar de små livet av ytterligare ett år utan att få kattpest. Hur stor sannolikhet det är utifrån ett helhetsperspektiv vill nog inte veterinärförbundet börja luska i eftersom denna 2½ sekunders process rimligtvis borde vara en kassako, men vad gör man inte för sina husdjur. Vi kostade också  på oss avmaskning för våra tre innekatter.

Till Sudden köpte vi Vetrimoxin, ett slags kattantibiotika för hennes högljudda och segdragna hosta. Hon lät verkligen som en aggressiv alien när hostprocessen var som starkast. Vi upplever dock att hostandet blivit bättre sedan hon fick 10 dagars kuren. Hanna har varit ute med alla katterna såhär på vårkanten. Det borde vara rena himmelriket för de fyrfotade vännerna, men de vill allt som oftast direkt in istället.

Långlöpning och squashprocessen

Mitt första löppass skedde den 11 oktober, det första sedan jag bröt Bråviksloppet den 6 september. Jag joggade i 40 minuter då ”Shipanski” rekommenderat mig att springa 3-10 km i lägre tempo, och oftare med syfte att läka kroppen. På rundan var det premiär för mina nya svartbrandgula homobyxor, kompressionlångärmad tröja samt stödstrumpor. Det blev tyvärr inte katapulten som fick ut mig i löpspåret.

Anledningarna stavades att jag dels förlagt halvmaraton från vår till höst och då inte känt kravet att ge mig ut. Samtidigt som jag under vinterperioden drabbades av sömnlöshet, vilket inte precis spädde på lusten att att löpträna. Att jag typ är konstant förkyld från september till mars får inte heller löpeuforin att svalla. Det positiva med det dysfunktionella är att skadorna av allt nötande på olika underlag höll sig på avstånd. Mina två mål 2015 blir Stadsloppet i slutet av augusti och Bryssel halvmaraton  den  4 oktober, eventuellt också Östgötamaraton som går mellan Linköping och Norrköping den 6 september.

Min första match i 3:an som sedermera blev 4:an eftersom de ersatt Superpoolen med division 1 blev mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det var vår första match sedan januari 2014 i år. Jag låg under med 2-1 i game men vände och vann i avgörande set med 11-3. Det mest positiva var att jag knappt var trött trots många och långa dueller. Kändes som jag styrde matchen, när hann vann sina bollar var det mina misstag. Under kommande squashstegar pendlade jag mellan division 4 och 6. I nuläget huserar jag i division fyra, en nivå som borde ligga på min kvalitetsnivå. Min ambition att bli en bättre squashspelare genom att ha högt rack, inta T:et samt följa bollbanan upplevde jag som under utveckling; två steg bakåt, tre steg framåt.

Pappa, jag och brorsan

Min pappas vädjande ögon blev katapulten som sammanfogade min far, min bror och mig i vår nytvättade svarta Hyundai en  solig lördagsförmiddag. Mitt primära uppdrag låg i att återskapa det förflutna till min pappa vars uppväxt skedde i Lindö. Det blev en guidad tur fyllda med kända som okända anekdoter. Lindö båthamn, fotbollsplanen, släktingars hus med mera var några ställen vi stannade på. Orten är en villaförort omkring fem kilometer nordost om Norrköping. Orten är uppdelad på Abborreberg, Berga, Rönntorp, Långtorp samt Lindö en yta av 3,2 km

I och med att pappa aldrig sällat sig till kategorin modeikoner så hjälpte jag och brorsan på traven genom att lotsa honom genom skodjungeln på XXL-sport. Det blev till sist ett par bekväma och snygga gympaskor som inhandlades. Vi passade därefter på att ögonshoppa på El-giganten. Förmiddagen avslutades med en lyxig lunchbuffé på Ghandi. Det blev helt enkelt en toppendag, något vi definitivt måste göra om lite oftare.

Ridning med proffs

Jag tog Hanna, Frida och Hannas klasskompis Kajsa till min kompis tjejs Lindas stall. De fick vara med hästen Moses som enligt Linda hunnit bli 25 år gammal och väldigt van vid barn. Först borstade de hästen tillsammans för att lära känna den sedan var det dags att kläden gamle besten. Först ut i hagen blev Frida, sedan Kajsa och sist ut Hanna. Alla ungarna fick känna på när Moses började trava, något som både gladde och skrämde. Själv satt jag på tryggt avstånd från hästbestyren med en undangömd liten lösgodispåse.

Hästflugor ett gissel, men fäbromsar klasser värre. Boskapsbromsen som den egentligen heter är en stor broms med en längd på mellan 18 och 25 millimeter. Till skillnad från vissa andra bromsar så flyger den ofta med ett högt brummande ljud. Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och med dem biter de hål på huden hos däggdjur.

Betten är därför ytterst  smärtsamma. Honan suger främst blod på kreatur, mer sällan på människor. Flygtiden är från juni till och med augusti. Larven lever i jord eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och maskar – otrevliga varelser helt enkelt. En klar orsak till varför vi aldrig kommer att skaffa oss hästar.

Väsby Rock 2014

Den strävsamma trion bestående av Mats Widholm, Johan Nordström och Stefan Hammarström bytte förra årets lokala Skogsröjet mot en annan hårdrockfestival nämligen Väsby Rock. Detta  var andra gången denna begivenhet gick av stapeln, men första försöket som två-dagars-festival. Till skillnad ifrån ovannämnda skogbeklädda festivaler samsas Väsby Rock med grå betong, smutsig betong och ännu mera betong. Miljonprojektvyerna delade plats med den amerikanska drömmen: shoppingpalatsen.

De två scenerna var placerade på en fotbollsplan mitt emot varandra. Att man som besökare kunde dra nytta av den finklippta gräsmattan var lika  genialt som behagligt. Vi hade för första gången i vårt liv betalat extra för att få varsitt backstagepass. Det primära syftet var att mingla med våra hårdrockande idoler. Nackdelen var att det var lika dyrt som på resten av festivalområdet, något vi i vår enfald trott skulle vara precis tvärtom.

Vi unnade oss att bo två nätter på Scandic hotell i Upplands Väsby med deras traditionellt underbara frukost. Till skillnad ifrån från Skogsröjet och Sweden Rock Festival låg musikbetoningen på melodiös hårdrock. Första dagens absoluta höjdpunkter var för mig var Degreed; dels för de bara är bra, dels för de är hungriga och anti-gubbiga. Treat levererade som vanligt, och det blir bara uppenbarare för varje år som går att de utifrån senaste plattan borde släppa minst en platta till på grund av att ”Coup the grace” utklassar allt annat som kommit ut på 2000-talet i genren melodiös hårdrock

Tyvärr blev jag aningen seg och somnade till på gräsmattan – invid båset med dylika vaktkonstellationer. Detta visade sig vara en usel idé då jag blev utdriven från området genom att de tog bort mitt festivalpass. Jag missade At vance, husgudarna Pretty Maids, Candlemass samt Jorn. Ångesten dagen efter var minst sagt 100-procentig parallellt som mitt frukostintag var lika med noll.

I det ögonblicket formade sig motivationen att aldrig mera dricka så att något som detta aldrig sker mera.  Har visserligen sagt det förut, men en hög motivation är nyckeln till ett oönskat beteende. Hädanefter blir det full kontroll som gäller det vill säga inte blanda alkoholsorter i den mängd som gör att jag ballar ur.

Dagen efter så såg jag varenda konsert som innehöll musik vilket var ytterst befriande. House of lords, TNT och Europe var de som höll ställningarna bäst och längst. Europe gjorde för övrigt en toppenspelning där Tone Norum gästade precis som basisten i H.E.A.T. Konserten var den första någonsin på Upplands Väsby mark efter att de åtnjutit internationell hårdrockstatus. Helhetsintrycket av festivalen blev att vår trio fortfarande föredrar ett adekvat campingområde nära spelningarna i skogen, inte i betongdjungeln. Annars var det bekvämt för besökarna med två scener mitt emot varandra omgärdad av fotbollsklippta gräsytor.

Staffan Hellstrand

Stefan Hammarström och min husgud Staffan Hellstrand äntrade Söderköpings kommungränser. Platsen för hans akustiska uppträdande skedde i de intima lokalerna på Bondens. Med oss vid bordet hade vi Magnus Larsson och hans tjej. Vi passade på att äta innan konserten inleddes. Mannen är en levande anekdot och förmedlade sina egenupplevda berättelser på ett underfyndigt humoristiskt sätt.

I mitt och Steffes tycke är den mannen lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Han rev av nya som gamla godingar som ”Du går aldrig ensam”, ”Underbarn”, ”Fel sida av vägen” och ”Ingen ska få andas”. Självklart spelade han låten som alla kan: ”Lilla fågel blå”. Det är dock synd att så många svenskar nästan bara kan nämna den låten när det finns 50 låtar till som är minst lika bra.

Efter 1½ timme var det trevliga slut och då passade jag på posera med vår karga hjälte. Kände mig manad att fråga om nästa platta kommer att dofta lika mycket country som han senaste. Hans svarade att så inte kommer att vara fallet, utan det blir pop som gäller med samma klassiska melodiådra som förut, något som undertecknad saknade på senaste plattan från 2012: ”Staffan Hellstrand”.

Familjen i Dubrovnik

Bad, sol, kultur och miljöer att döda för var faktorer som fick oss att välja denna anrika stad.  Vi hade sju dagar till vårt förfogande att utforska Dubrovniks omgivningar och innanmäte. Staden är känd för att vara ett solsäkert näste. Det visade sig vara en sanning  med modifikation för vår del under denna resa, då två dagar präglades av skyfall, blixtorgier och oändligt med åskmuller. Även i ett sådant dysfunktionellt väder fanns det guldkorn att hämta ur. Barnen tyckte det var jättespännande och det öppnade parallellt upp för längre siestor i vår ytterst trivsamma lägenhet.

Maten vi åt bestod mest utav pasta och pizza, dels för det mest fanns sådana hak, dels för att familjefriden skulle hållas så intakt som det bara var möjligt. Bolognese och Carbonara var de pastarätter som Hanna och Frida varvade mellan. Pizzorna var generellt sett både stora och goda. På vissa restauranger serverades bläckfiskburgare något ingen av oss tyckte lät speciellt upphetsande.

Staden i sig var helt fantastisk insprängd mellan två vikar, mot kala, grå berg som står i effektfull kontrast till det blå havet. Turister från hela världen flyger hit för att besöka en av de bäst bevarade städerna från Medeltiden. Längs den marmorklädda gatan Stradun ligger caféer, restauranger och affärer varvat med historiska byggnadsverk. Det är knappast en tillfällighet att världens dyraste tv-serie ”Game of thrones” upprättat en bas i staden. Från säsong två är Dubrovnik platsen som föreställer ”Kings landing” i serien. Jag passade på att gå en lång ”Game of thrones-tour” som var helt sanslöst intressant.

De pittoreska gränderna, de terrakottabeklädda hustaken och det azurblå adriatiska havet förförde oss fullständigt. I Dubrovnik möts nytt och gammalt på ett naturligt sätt. Kyrkor, palats och befästningar i Dubrovniks gamla stad är väl bevarade och tar andan av besökarna med sin skönhet. Vädret till trots blev det bad fem dagar utav sju till barnens glädje. Även om jag ser mig lite som en badkruka så blev det oväntat mycket bad för egen del. Upp på Stadsmuren kan man gå runt hela Dubrovniks gamla stad. Muren är strax under två kilometer lång, upp till sex meter tjock och som mest 25 meter hög.

Det enda smolket i bägaren var att vi missade den magnifika utsikten från berget Srd som man tar sig via en linbana på tre minuter. Vi tänkte ta den första dagen, men sköt upp det hela veckan tills det dåliga vädret omöjliggjorde en färd upp och ner på denna adekvata turistfälla. Sju dagar var bra, men sex dagar hade varit optimalt; Dubrovnik är ju inte precis New York, och är vädret lite taskigt så blir det genast svårare att hitta på saker som hela familjen tycker om.

Första gången i ”Munken in the park”

Jag och grannkompisen Jonas Andersson strosade ner till Munken in the park dag 1. Vädret var inte av denna värld det vill säga osvenskt och gradantalet dallrade runt 30 graders strecket. För vår det blev det en akustisk Tomas Di leva som startade kvällen. Jag har sett människan 3-4 gånger, alla gånger med ett band till sitt förfogande. Di leva kommer i mina ögon mera till rätta med en elektrisk repertoar än detta på tok för lågmälda och intetsägande uppträdande.

Dagens överraskning var lokala 23 till, några jag borde varit insatt i då jag gillade och gillar den typen av musik. Jag kom på mig att inte kunna en låt, men däremot lät dessa för mig okända alster riktigt bra och tight. Soundtrack of our life har aldrig tillhört mina favoriter och när Ebbot  Lundberg själv fick chansen att lufta sin kreativa ådra blev det ännu mera intetsägande. Det spelar nog ingen roll ifall jag blir torterad med syfte att nynna någon av hans eller bandets låtar eftersom jag aldrig skulle komma ihåg dem.

Efter att gått runt serveringsborden typ 80-90 gånger med en cider eller öl i handen mötande folk som  jag inte sett på 10 år var det dags att avrunda kvällen. Coole Jonas drog till Wasa medan tråkiga Mats traskade hemåt. Det var helt klart en trevlig kväll, men betydligt trivsammare när folket var mindre påverkade av alkohol i början än i slutfasen. Det märks ganska tydligt när man själv var oerhört städad.

Heldag i Vadstena

Vårt primära mål denna ytterst varma dag var att ta sig till Slottsgården tillika Leksaksmuseet där en kompis till Maries man hade sin fotoutställning med en kollega. Utställningen var karg, vacker och aningen udda. Temat var skrotbilar som var på väg att förenas med naturen igen. Frank Anebrands foton doftade metall och urskog. I samma lokaler låg som sagt Leksaksmuseet. Denna plats var ett härlig ställe att vistas på i en 30 minuter. Välgjort, smakfullt inrett, intressant och varierat genomsyrade lokalerna och dess innehåll.

Vi hade sedan hela dagen på oss att strosa runt denna helt underbara småstadsidyll.  Sensommarvädret var som gjort för att  gå med bar överkropp och glasögon. Det blev dock inga mera museibesök, men istället en långpromenad utmed  strandpromenaden där bland annat Klosterområdet passerades. Vi käkade på toppenstället ”Mat från Köket” och avslutade på förföriska  Glassmagasinet. Vadstena är onekligen en pärla att fördriva tiden på, synd att vi åker hit så sällan bara.

Största Ginza beställningen ever

I och med att jag är en hängiven Spotify lyssnare och varje månad betalar 99 kr för den näst intill optimala underhållningstjänsten så är det lätt att vackla utifrån att beställa flera CD. Vad är det som driver mig att lägga pengar på dessa musiktingestar, när nästan alla av dem finns på Spotify? Det är också ytterst sällan en skiva rakt igenom är bra, utan betoningen ligger i bästa fall på 4-7 låtar. På Spotify är det på ett miljövänligt sätt väldigt enkelt att adda 4 bra låtarna och skippa resten.

För att överhuvudtaget kunna  legitimera  detta gigantiska inköpet så väntade jag in Ginzas stora rea. Min väntan omsattes senare i ren skär besatthet. Jag mailade till dem ett antal gånger, med svaret att de inte visste när en sådan skulle ske. När jag nästan gett upp hoppet dök den till sist upp. CD för 149 kr var nu nere i 79 eller 99 kronor, vilket för mig kändes betydligt rationellare att handla. Min skivlista under dessa 9 månader sedan förra köpet hade växt till sig onaturligt snabbt och var nästan plågsam att skåda. Jag skippade toppenalbum som skulle komma ut om några veckor, dessa 15 fiktiva hamnade på en speciallista, där en beställning på 20 plattor låg i bagaget.

Slutsumman hamnade på härliga 7800 kr med musik såsom: Miss Li, Leona Lewis, Escape the fate, Lacuna coil, Savatage, Zeromanccer, The Intersphere, Pop evil, Epica, Dynazty, Audrey Horn, Anberlin, Magnum, House of lords, Brother firetribe, Within temptation, Delain, Volbeat, Ring of fire, Iron mask, Anubis gate, Bigelf, Seven, H.E.A.T.  Resterande som inte fanns på Ginza beställdes via Music by mail för med grupper som Days of jupiter, Skagerack , Fatal force, 7th Heaven, Jet trail, Saliva. Tysk ordning och punktlighet är aldrig att förakta.

DV-filmer till DVD och USB

Vad går livet ut på? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men måste väl tillstå att det är ens barn som får ta över stafettpinnen och den funderingen. I brist på annat kan de reproducera fornstora dagar där deras föräldrar inte hade rullatorer. Då jag tycker om att ta kort och filma så har det hunnit bli en hel del film under årens lopp. Dessa har överförts till VHS som numera genom att de bara ligger i en kartong är en skugga av sitt forna jag. Originalbanden finns dock kronologiskt kvar i kartonger. Jag gick ner till BGA-video för att kolla upp vad det kostade att överföra dessa till DV-band till andra bildkällor. 229 kr per band var dyrare än beräknat. Dessvärre hade de också ett pris på 429 kr per band vilket skapade förvirring i mitt ekonomiska sinne.

Var det snålheten som bedrog visheten eller helt enkelt det rationella tänkande som fick styra. Jag gick ambivalent på det rationella. I priset för 438 kr  ingick det  bild- och ljudförbättring samt att man fick filmerna på både DVD och USB. USB var bra utifrån att de kunde ha en bättre kvalitet än vad DVD samt att det gick att kopiera bitar från USB i fall man ville ge bort minnen till släktingar eller vänner.

Cirka 30 band fick slutnotan att skena till 12 500 kr. Vi blev väldigt nöjda med resultatet, framförallt barnen som dyrkade att se sig själva, katterna och allt annat från de var bebisar till nutid. Vi har ytterligare 20-30 band kvar, men det är en annan historia. Dock har jag inlett processen genom att öronmärka ett konto för denna kommande utgift där lite pengar successivt blir 12 000 kr.

En kontakt hjälpte mig också att ta tag i processen att på rätt sätt överföra den nya videokamerans SD-kort till en 2 gigabyte hårddisk som kan ses via ett nätverk på såväl tv som laptops. I nuläget har vi 8 SD-kort inspelade från 2012 till nu. Det är ett lite bestyr att notera vad varje filmsekvens innebär, men när det väl är gjort kan hela familjen enkelt gå in och titta på vad som spelats in från 2012 till det senaste SD-kortet.

Jobbet

3 veckor kändes snarare som åtta dagar och vips var man tillbaka på jobbet. Det är en otrolig livskvalité att åka bort någon vecka, men då bör man ha en vecka extra för att kunna hinna reflektera, beta av vardagssysslor samt varva ner ordentligt. Sista pusselbiten av att uppnå fullgod personaltäthet skedde via vår sjunde kollega Sandra som började sin anställning i mitten utav augusti. Det är härligt när en ny i detta fall också ung kraft tillkommer med ny energi och kompetens i bagaget. Sandra har för övrigt varit proffs i fotboll i bland annat Linköping och och Eskilstuna.

Teamet det vill säga andra delen av NP-center så som det skulle ha varit från projektets början i september 2013 är nu landsatt. Psykolog, arbetsterapeuter, lärare med flera huserar numera med vår chef på Sambyhovsområdet. Vår Afterwork bokades på Saliga Munken där vi åt fullskalig husmanskost. De fotbollsintresserad som för dagen bestod av Robin Everitt, Fredrik Larsson fortsatte kvällen med EM-kval matchen i fotboll mellan Österrike- Sverige. Det blev en verkligt trevlig helhetstillställning som trion avrundade på MAX när McDonalds oväntat var stängt.

Kattskrällena två år

Avlivningsprocessen avstannade i och med de tre livlinorna doftavgivaren, den tredje kattlådan samt att ta bort taken till dessa. Sudden kissar numera inte längre på vår kära hallmatta eller invid kattlådan. Frågan kvarstår; var det cocktaileffekten utav de tre strategierna eller var det endast en av dem som var huvudnyckeln till ett kissfritt golv?

Söndagen den 31 augusti var det dags att dels återse Dexters och Tussens mamma och deras syskon. den nya kullen bestod utav åtta rågulliga kattungar som endast var 5 veckor gamla. Sist när jag köpte katterna bodde de utanför Västra Husby, nu var det Östra Ryd som gällde. Efter detta trevliga besök hos Maria och Peter Anderson for vi vidare till Jonny Hammarström. Under dessa två timmar hade barnen knappt tid för sitt kära fika; att klappa de små var betydligt viktigare.

Den 27 september fyllde Dexter & Tussen två år. Det firades inte med pompa och ståt, utan med lite nyinköpt kattgodis samt en ny leksak som kontinuerligt pep när de lekte med den. Det subtila ljudet växte sig starkare efter varje tillfångaintagning, vilket gjorde att den snart hamnade i en kartong högt uppe på en hylla.

Jonny Hammarström visit

Jonny Hammarström är en av mina äldsta vänner tillika före detta fotbollsmålvakt i det anrika Vikbo IK. Det har genom åren blivit en Widholmsk tradition att årligen besöka Hammarströmsklanen i Östra Ryd. Dock har nya jobbtider och livspusslet i sig reducerat dessa obligatoriska trevliga sammankomster. Jag, Hanna och Frida passade på att ta en 3 timmars fika hos familjen Hammarström när vi ändå var i faggorna så att säga. Det blev en trevlig fika i symbios med anekdoter från det förflutna och några från 2014 med stark betoning på 80- talet.

Accessoar shopping på nätet

Det fanns en period i livet där jag fick för mig att manliga axelväskor var aningen”gayigt”. Efter att ofrivilligt lånat en kompis sådan för 7 år sedan insåg jag såväl att det estetiska såsom det funktionella var 2-3 miljoner gånger bättre en en halvtaskig plastpåse. Att man dessutom kunde ha med sig massor av andra bra saker som antiperspirant, pennor, block, suddgummi gjorde inte saken sämre. Jag nätshoppade denna ögonsten på Zalando samt en riktigt snygg klocka.

Deras utbud är inte gränslöst, men inte långt ifrån. Det största problemet för mig var att välja väskusling. Deras priser är billiga, utifrån att det är märkesprylar det rör sig om, annars kan man nog tycka att 900 kr för en axelväska är väl tilltaget. Jag är dock djävulskt nöjd med inköpet och den tvättäkta snabba tyska servicen.

Hanna och Frida

Sommarlovet gick samma kvicka väg som den brukade. Helt plötsligt stod de inför en höstterminen som inleddes måndagen den 18 augusti. Discomoves på Norrköpings Danscenter inledde höstterminen onsdagen den 10 september och fortsatte så 12 gånger till.  En av gångerna fick liven gjuta liv i matchen och på läktarna på Parken mot Kalmar. Det hjälpte föga då den slutade 0-0. Frida har ännu inte riktigt hittat sin nisch, men sjunger varje vecka i Vånga missionskyrkans barnkör med sin kompis Nellie Lundberg.

Familjen samt Hannas kompis Tilde Smedberg inledde kvällen med att äta gott på relativt nyöppnade Terrassen Papa Grappa. Ägarna hade fixat till en supermysig uteservering invid Strömsparken. Klockan 18.30 var vi på plats i Vasaparken där norska Donkey boy inledde de två timmarnas musikunderhållning. Ace Wilder var fartigast och bäst med  Sveriges svar på brittiska svärmorsdrömmen  Rick Astley: Robin Stjernberg, som var oväntat bra.

NT-knatet gick av stapeln 10 september. Oväntat nog ville Hanna vara med detta år; förra året var hon totalt ointresserad. Jag hoppades att mitt löpande har ingjutit inspiration till att vara med, men det är  självklart ett väldigt löst antagande. Frida sprang in på 6:33 min. Fridas klasskompis Ida malmberg sprang in på utmärkta 5:19, Ellen Jarbman 7:25 min och Nellie Lundberg på 7:35 min. Hanna sprang hand i hand in på 7:13 min med Lina Skarin. Väldigt empatiskt gjort av henne att springa tillsammans med Lina Skarin som hade det tungt ute i spåret.

Inköpet av en Ipad förra året har lett till en oväntat kreativ sida hos barnen. Via appen Imovie skapar Hanna och Frida och deras kompisar på ett förhållandevis enkelt sätt nästintill professionella filmer/trailers. Tänk om Stefan och jag haft tillgång till detta när vi gjorde våra tidskrävande filmer om looserkaraktären Räckemyr.

Löss igen, vart bär det hän. För 10 år sedan var detta dysfunktionella problem, inget problem, numera har kräken implementerats in i vår vardag. Det utkommer fler löss-informations-blad än klasslistor, till och med mer utskick än från Kungsfoto, vilket är en prestation i sig. Återigen var det Frida som de små krypen tycks gilla mest av alla i familjen. Denna gång lyckades även Hanna bli delaktig i processen, vilket innebar en förlorad skoldag. Av någon anledning trots otaliga lössepidemier har undertecknad aldrig drabbats av dem. Om det beror på taskig musiksmak eller för mycket kemikalier i min hårgelé låter jag vara osagt. Lincin Schampo är halvdyrt, cirka 220 per förpackning, något som borgar för rikare aktieägare i det uppluckrade Apoteksmonopolet att köpa en större pool.

Skolfotorgierna har eskalerat. Barnen får numera ta foton första dagen i skolan, i bästa fall andra dagen. Oftast sker detta utan bra information att något sådant är i görningen med syfte att kunna förbereda barnen att klä sig någorlunda fotovänligt. Att pengarna styr hela fotograferingen råder det ingen som helst tvekan om, men att inte skolan stävjar denna forcering innan barnen ens hunnit fått schema eller annan information är pinsamt dåligt. Kungsfoto som ombesörjer denna digitala tjänst är såväl smarta som giriga. Har man tre barn i skolålder och inte massor med pengar på banken vet man vad man har att vänta på hösten utifrån ett ekonomiskt perspektiv

Hanna 11 år

Jag fick motvilligt ge mig när hela familjen vilja gick mot att ha födelsekalaset på McDonalds. Dock fick jag igenom att det endast var denna gång. Under veckan som gick modifieras festen till att vara på McDonalds till att endast beställa hem till de fem inbjudna. Hon fick bland annat: Monsters High Frankenstein docka, Katy Perry Platta, Koss hörlurar, Glitterpennor och en svart skrivtavla, pyjamas, trollerilåda samt 500 kronor i rena pengar.

De fem som Hanna bjöd in var de tre klasskompisarna Kajsa, Ebba och Freja samt kompisarna Tilde  och Lina. De fick välja varsin McDonalds meny som vi hämtade och chips samt muffinstårta som Hanna hade specialbeställt. Tjejgänget anlände runt klockan 13.00 och drog runt 17.00. Förutom att öppna deras presenter och kolla på DVD när Hanna var typ 2-4 år blev det Ipad-film-inspelning och tjejsnack som jag själv höll mig långt ifrån. Jag vill absolut inte veta detaljer om eventuella moppekillar som de lärt känna.

Familjefotografering i Folkparken

Jag hade samlat i ladorna för att under året bekosta Widholms första professionella familjefoto. Mannen som skulle lotsa oss genom denna bildprocess var Maries väninnas Fias man: Frank Anebrand. Vädret var som gjort av att ta dylika familjefoton. Frank visade sig ha ett bra handlag med barn och lyckades lotsa dem till väldigt bra poser och skratt. Vi fick fotona på ett USB med syfte att skaffa ramar till de bilder som vi väljer ut ska pryda vardagsrummet samt barnens rum.

Demokrati i Ektorp

Jag och min fru Marie traskade ner till vår vallokal som låg ett stenkast ifrån var vi bor. Vädret var som klippt och skuret för att vistas utomhus. Jag lade min röst på Vänsterpartiet från att de två senaste valen röstat på Moderaterna. Att jag lade min röst på de före detta kommunisterna beror på att jag verkligen ser hela processen med alltför högt vinstuttag som något som underminerar vårt samhälle, men ökar på segregeringen i skolor, vård och omsorg.

Har inget emot lite vinst i dessa sektorer, det är mera när det kommer till att riskkapitalister med endast avkastning i kikaren  vilka dysfunktionellt ritar om utbildning och vårdkartan i Sverige. Det gillar jag inte alls eftersom det dränerar vårt samhälle på tillgångar som skulle kunnat gått till något mycket bättre saker.

Allt detta måste bort; vi behöver bara lyfta blicken till våra grannländer Danmark och Norge för hur se hur de bortforslat kapitalism som inte hör hemma i ett välmående demokratiskt land med devisen  ”en skola för alla”. Tyvärr kom inte Vänsterpartiet upp i 8 procent, något jag tror de var ganska säkra på; 5.7 procent utav rösterna var ett bottennapp.

Tyska ikonerna Accept i Linköping

Jag, grannen Jonas Gustavsson samt Jarmo Kolehmainen tog bussen klockan runt 17.00 för att 50 minuter senare gå av i syskonstaden Linköping. Det primära målet var hårdrocksveteranerna Accept, det sekundära maten och den tredje faktorn deras svar på Norrköpings Kulturnatt: City of art.Vi traskade skyndsamt från Centralstationen till Linköping enda Indiska restaurang: Yogi. Utsökt mat, indisk öl och trevlig atmosfär borgade för en kväll fylld av holistisk livskvalitet.

Nästa  planerade steg skulle bli att röra oss i de kulturelitiska kretsarna runt City som anordnas i Linköping för 8:e gången. City Art Link är en heldag då en rad olika institutioner och enskilda kulturutövare ställer upp med olika arrangemang, utställningar, visningar och happenings. Dock tog matbesöket och ett sportbarbesök den beskärda del av tiden, vilket innebar att kultelitismen försvann ur vår agenda för kvällen.

Få band har influerat heavy-metal-genren så mycket som det tyska bandet Accept. De klassiska åttiotalsalbumen ”Restless And Wild”, ”Metal Heart” och inte minst ”Balls To The Wall” har inspirerat band i flera generationer. 2009 gjorde bandet en efterlängtad comeback och 2010 släpptes plattan ”Blood Of The Nations”. 2012 kom ”Stalingrad” och  i år släpptes äntligen det senaste studioalbumet ”Blind Rage”. Accept består av Wolf Hoffmann (originalmedlem), Peter Baltes (originalmedlem), Herman Frank, Stefan Schwarzmann och Mark Tornillo.

Mina förväntningar var relativt höga denna kvava lördagskväll. Det visade sig ur backspegeln att dessa överträffades med råge. Hörnstenarna var bra låtar, scennärvaro, spelglädje och bra ljud. Accept hann avverka 21 låtar på två timmar från klockan 21.00-23.00. Jag saknade dock låten ”Breaker”, samt låtarna ”Too high to get it right”, ”Bound to fail” från gudabenådade plattan ”Metal Heart”. Från det relativt nya plattan ”Blod of all nations” saknade jag obeskrivbart Acceptiga ”Bucket full of hate”. Detta var onekligen en petitess i sammanhanget eftersom konserten var en av de bättre jag sett på väldigt länge.

I mina öron blev det ”Metal heart” som fick ståta för mest gåshud under kvällens helt klockrena konsert. Det var mycket folk på konserten och blandningen mellan gamma/ och kvinna/man var anmärkningsvärd stor. Maten, sällskapet, West ham – Liverpool tittandet och konserten i sig gjorde denna kväll till en livskvalitetsdag där nästan alla sinnen blev tillfredsställda.

Borttappade lägenhetsnycklar

För något år sedan light-skällde jag på min fru Marie för att hon är slarvig. Denna gång hade hon lagt ifrån sig hemnyckeln. Vi letade febrilt efter den lilla metalltingesten, men utan konkret resultat. Då valde vi att inte göra något åt saken. För fem veckor sedan hade jag och Marie varit och storhandlat. Till vår gård är det en härlig bom som måste öppnas varje gång man ska köra in sin bil på gården. Jag sa åt Marie att nyckeln kunde vara kvar i bommen eftersom jag ämnade att inom 5 minuter köra ut samma väg igen.

Ett telefonsamtal som varade ett tiotal minuter fick mig att tappa bort denna vitala information. Jag körde helt sonika ut genom bommen utan att tänka på att våran husnyckel satt kvar i bommen. Det förde med sig att den var borta två timmar senare när vi insåg att den suttit kvar i bommen.

Det blev lappar med grannens telefonnummer på, förfrågningar och ett evigt letande. Även denna nyckel var spårlöst borta. Frågan var hur vänligt sinnad den person var som innehade vår nyckel egentligen var. Sista utposten blev vår kära polisstation. Då eländet inte fanns där ringde vi Ståhls för prisuppgifter. 2000 kronor för två lås som vår lägenhet innehar samt 5 nycklar blev kostnaden för våran oförsiktighet. I det senare fallet fanns det också bara en bov i dramat och det var ju jag själv. Nu borde risken för inbrott med de gamla nycklarna tillhöra det förflutna, förhoppningsvis lär man sig av misstagen.

Träning och tävling – en väg till hälsa?

Stadsloppet lördagen den 16 augusti, Bråviksloppet den 6 september och 50-jubiularen Lidingöloppet den 27 september låg på min löpningsagenda. Det var första gången Stadsloppet gick av stapeln med den nya bansträckningen där såväl start som mål skedde i City invid Filmstaden. Runt 2000 startande från första årets cirka 1200 stycken. Mina fyra antagonister som jag visste om var jobbarkompisen Fredrik Larsson, kompisen Joakim Andersson och Magnus ”AIK” Ström samt djuret träningsodjuret Matthias Magnusson. Kände mig klockrent vital, vilket var källan till den utmärkta tiden 49. 17 minuter på 10 km, utan att ta ut mig helt och hållet. Att springa en bansträckning två gånger brukar jag inte vara förtjust i fast under Stadsloppet fungerade det perfekt. Nära och kära och vänner fick chansen att under en timme se personerna de kände två gånger.

Jag har via mitt dysfunktionella immunförsvar blivit livrädd när baciller, hostningar eller nysningar som försiggår framför ögonen på mig florerar,  dessa är numera förenat med en ofrivillig oro. I mitten av augusti vet jag med mig att jag sa till mig själv, kollegor och kompisar att jag var kärnfrisk, och på ett mycket bättre sätt skulle tackla såväl, Bråviksloppet såsom Lidingöloppet samt träning inför dessa mål. Det gick två dagar efter det mantrat uttalats innan en halvhelvetisk nästäppa kom som ett paket på posten. Det medförde att jag fick ställa in det planerade  och välbehövliga 16 km träningspasset helgen 23 augusti.

Trots att jag inhandlade en stor och ytterst dyr förpackning av växtbaserade Sinupret Forte för att råda bot på det uppkomna, ville nästäppan/förkylningen inte släppa. Trots det valde jag att springa den planerade långlöpningen med Jocke ”Spurs” Andersson i Vrinnevi  torsdagen 28 augusti. För mycket buffémat från Chiliwok, squash  dagen innan mot monstret Lino Ferrari samt nästäppan gjorde passet  till ett helvete det vill säga de sista 6½ km, då jag lät Jocke springa själv på grund utav att jag inte kunde hålla tempot.

Låg efter dessa 17 km i soffan helt energilös samt svettades som en griskulting på natten. Frågan kvarstår hur farligt är det att springa med nästäppa? Något har ju letat sig in i den mänskliga kroppen,  något som dränerar en på energi. De flesta träningsmänniskor säger att det går utmärkt att trän bara inte näsinnehållet är grönt, att man har hosta eller feber. Jag ställer mig däremot väldigt frågande till hur bra det egentligen är.

Klockan 11.30 stod jag till sist på Bråviksloppets startlinje. Jocke Andersson och Robin Everitt var mina polare innan, under och efter loppet. Utifrån förra årets kollaps och årets virushärbärgering var mina förväntningar och mål knappt synliga. Mitt första mål var att ta mig runt, mitt andra att komma under två timmar. Ingen av de målen infriades dessvärre utan jag bröt loppet efter cirka 18.5 km. Det ligger inte i min natur att bryta ett lopp som jag dels betalat, dels tränat inför. Därför blev detta en ny erfarenhet för mig att bryta ett lopp, även den inte tillhörde kategorin positiva sådana.

Jag gick upp från 5:an till division fyra i Squashstegen. Fokuset låg dock inte på att gå upp, utan att utvecklas som spelare. Eftersom det är så mycket som man lär sig ifrån grunderna som jag inte lärt mig är det en bergskedja att bestiga. Min nya giv är att inte ta en sak i taget som förut, utan se hela förloppet som en process. Squashprocessen består numera av att tänka på att först höja racket – böja knäna – träffa bollen lågt – följa bollbanan – inta mitten. Det blir en del att tänka på.

Dock känner jag att höja racket processen blivit aningen bättre och konkret gjort så att jag vunnit fler bollar genom att vara mera slag-läges-beredd. Min första match mot antagonisten Lino Ferrar skedde i slutet av augusti; första duellen på ett halvår. Det slutade som vanligt med 3-1 0ch 3-0 i game till honom. Trots det kändes det bättre än vanligt eftersom jag förfinat några bitar såsom höjt rack, följa bollen och inta T:et.  Jag fick över 7 poäng i alla game utom ett medveten om att han gick lång ifrån för fullt, men ändå. I och med dessa två vinster har Lino vunnit 1039 matcher sedan hösten 1999 mot mina 47; men min tid kommer.

Förutsättningarna inför mitt andra Lidingölopp var rent ut sagt usla. Från halvkollapsen den 6 september i Bråviksloppet hade jag inte löptränat en enda gång, utan bara spelat squash tre gånger. Från att jag blev täppt i näsan på hösten tills nu hade det gått cirka 6 veckor, vilket omöjliggjorde adekvat backträning eller längre sträckor, då energin snabbare än vanligt passerade ur kroppen. Frustration är väl det ord som bäst passar in i sammanhanget. Detta var nu 5-6 året i följd som samma dysfunktionella mönster reproducerades Detta blev katapulten som gjorde att jag bokade tid till hälsogurun Bodil Thornell på Vårt Alternativ. Konsultationen på 1½ timme kostade nästan en tusenlapp, men då alternativet heter svensk sjukvård var detta värt varenda krona. Deras svar hade varit penicillin/antibiotika eller inte, fungerade det eller inte, sedan hade deras hälsoverktygslåda varit tom.

Frustration, stress att bli ”frisk” innan Lidingöloppet samt lösa frågan varför jag blir halvsjuk 3-5 månader de senaste åren gjorde mig till en farligt foglig åhörare. Kontentan av detta blev att jag kom hem med en högteknologisk tingest som används av såväl Norska skidlandslaget som av NASA. Kruxet var att köpet stred mot mina rationella impulser det vill säga inte göra något förhastat. Priset för healingmaskineriet landade på 31 000 kr som via en avbetalningsplan på två år genom  Wasa kredit hamnade runt 1400 kronor per månad.  BEMER-teknologins positiva inverkan på hälsan och den tydligt förbättrade sömnen gör att den allmänna känslan av välmående ökar och krafterna tilltar, vilket ska ge mer livskvalitet. Detta och några 100 andra faktorer ska  skapa bättre förutsättningar för att uppleva och njuta intensivare av alla fritidsaktiviteter och träning.

Min hälsoguru Bodil Thornell grundade Vårt Alternativ för över 20 år sedan och är ansvarig för såväl verksamheten som kursutbudet. Bodil är diplomerad reflexolog, biomedicinsk analytiker, näringsterapeut, miljöinspiratör och föreläsare. Där den traditionella sjukvården går bet tar Bodil över skutan för att börja nysta i vad som är mindre bra i våra kroppar. I och med köpet av den svindyra hälsoprodukten bistår Bodil med telefonkonsultation hur man bör gå tillväga utifrån hur hälsoprocessen fortskridit. Från dag ett och åtta veckor framåt för jag hälsodagbok hur, vad, när och om det sker konkreta förändringar i kroppen som förbättrar vardagsliv som träning och tävling. Skulle detta vara Guds gåva till mig är 31 000 kronor en droppe i havet, om inte, en dyr lärdom att ta med sig i framtiden.

Tisdag till fredag vecka 39 kännetecknades att jag istället blev sämre än förut. Långt ifrån influensa-liggande-sjuk, men ändå dygnblöta lakan på grund utav nattliga svettningar, bihåletrötthet, och klegg-fyllda ögon. Jag gick till jobbet knaprades Panodil, då jag anser att vara sjuk är lika med att ligga influensasjuk. Verktyget Panodil har sina fördelar, men utifrån att det inte botar, utan snarare förtränger så har jag en förmåga att göra för mycket istället för att ta en välbehövlig vila istället.

Klockan 21.30 kvällen innan Lidingöloppet tog jag beslutet att ställa in tävlingen eftersom jag svettades som en griljerad gris och febern låg på måttliga 38:3 grader. Jag ringde upp jobbarkompisen Fredrik Larsson som också skulle springa loppet tillika agera chaufför, att jag istället blev hemma och kurerade mig i helgen. Ett toppenväder, väldigt trevligt sällskap, revansch för förra årets resultatfadäs och att loppet firade 50 år var faktorer som var källor till besvikelse. Den holistiska hälsan i kombination med kollapsen i 2013 års Bråvikslopp i starkt minne var detta ändå helt rätt beslut.

Om inte nedanstående apparat dyrkar upp ”vara-sjuk-nästan-hela-höst-och-vinter-halvåret-syndromet” så blir det helt sonika till att skippa långlopp som avgörs på hösten för att istället finna lopp på sommaren. Joakim Andersson  upptäckt en frizon till dessa så kallade envetna virusorgierna;  ett maraton mellan Linköping och Norrköping som går av stapeln i augusti.

Personer som jag känner som deltog Lidingöloppet 2014 samt vinnare och sista man

17 018 stycken tappra hjältar tog sig i mål. Fredrik Adolfsson missade förra året den medalj man får om man tar sig under 2:15 timmar, denna gång klarade han tidsgränsen och fick sin välförtjänta attribut.

Plats 1         Levis Korir (Kenya)  1:37:13

Plats 538.   Fredrik Adolfsson,    2:14:28

Plats 7357   Kent Kullander,         2:57:32

Plats 7639  Peter Samelius            2:58:39

Plats 8909  Björn Olsson,             3:04:45

Plats 9652 Björn Stensen              3:08:33

Plats 9915   Joakim Andersson     3:09:55

Plats 14954 Fredrik Larsson         3:48:35

Plats 15704 Robin Everitt             3:59:14

Plats 17017 Dag Wilkenson           6:12:55

Fotbolls VM – En orgie utav VM-tips

738 spelare i 64 olika lag gjorde i över månads tid upp om vem skulle bli världsmästare i fotboll. Jag är definitivt ingen spelare men tycker att några bra tips förgyller och förhöjer hela tillställningen. En kompis kompis: Jocke Stenman har ett tips som är gudasänt. Jag har varit med sedan 1996 på hans tips som funnits med på alla EM som VM i fotboll. Momenten är lika många som kluriga och roliga. 10 målskyttar och två målvakter ska utses varav en av dessa ska vara kapten det vill säga en spelare som får dubbla poäng.

Parallellt ska man från varje grupp klura ut vilka av de fyra lagen som tar sig vidare i turneringen. Rätt lag på rätt plats ger dessutom bonuspoäng. Nästa fas var att tippa slutspelsträdet med kvarvarande spelare. Ju fler byten man har kvar desto bättre möjligheter att tillhöra de tre som vinner potterna. 230 kronor för ett tips som räcker länge är i många ögon för dyrt, i mina för billigt för den valutan man får utav helheten. Av 45 spelare hamnade mitt tips 1 på den försmädliga 4:e platsen och mitt andra på en hedrande 12:e plats. Dock vann jag vaden dels mot jobbarkompisarna Fredrik och Robin, dels mot min granne Jonas, alltid något att slicka såren med.

En kompis till Jocke Andersson, Ola Andersson hade ett tips där det gick ut att lista ut rätt resultat på alla gruppspelsmatcher. Rätt resultat gav fyra poäng, ett poäng om man gissar rätt vilket lag som vinner. Jag var med til the bitter end, men fick inte in någon adekvat fyrapoängare vilket gjorde att jag inte hamnade topp-2, det vill säga de som fick dela på potten. Några av dem som deltog i tipset var inbjudna till ett en helkväll med fyra fotbollsmatcher, fotbollsspel, grogg, whisky, öl, smörgåstårta och drivor med chips och nötter hos Ola Andersson.  De andra var Joakim Andersson, Mikael Öhr, Patrik Forsell, Fredrik Nordén hade  sju trevliga timmar framför dumburken med några riktigt underhållande fotboll och trevligt sällskap.

Det sista tipset var Aftonbladets Managerspel där vi blev åtta stycken som tävlade om att höja värdet på en startelva bäst. Jag tillhörde faktiskt toppen i dessa sju omgångar, men slutade på en dysfunktionell fjärde plats vilket innebar att jag inte slapp betala 100 kronor till vinnaren, något som den som kom tvåa inte behövde. Vinnaren  blev Mikael Öhr  som helt sonika kunde inkassera 600 kronor i vinstcheck.

I nästan 1 månads tid har jag varit ett med pixlarna på storbildsskärmen i mitt vardagsrum – nu är det slut, bara sådär. Det kommer onekligen att infinna sig något provisoriskt vakuum den närmaste veckan innan abstinensen försvinner helt. Undrar om det finns något 12-stegs program för detta fenomen?

Att Tyskland till sist stod som världsmästare var absolut helt rättvist sett ur ett helhetsperspektiv. Att Messi fick mottaga Guldbollen VM:s bästa spelare är inget annat än genant. Arjen Robben är en av minst 128 spelare som borde ha fått den, hellre än Messi. Den gamle Messi blixtrade till några enstaka gånger under vm, men var annars nästintill osynlig, tappade massor av boll och slog grispassningar överlag.

Om inte Adidas sponsrat både Messi och parallellt också varit VM:s huvudsponsor tillika sponsrat priset hade Messi aldrig fått utmärkelsen för VM:s bäste spelare. Plumpa marknadsföringsstrategier hör inte hemma när priser i turneringar ska koras. Hade Brasilien spelat sambafotboll så hade måhända minnet av de två sista matcherna reducerats, nu spelade de typ som Sverige i sina sämsta stunder. Var är sambafotbollen där fotbollen är lika estetik?

Hanna & Frida

Dansavslutning i Flygeln istället för mediokra Stadium arena. Typ allt var bättre i denna mera intima lokal. Ljudet var snuskigt bra precis som scenen i sig. Detta var Hanna, Tilde och Linas påbyggnadskurs i Disco freestyle. De fick blodad tand av denna euforiska dansuppvisning och är samtliga anmälda till steg 3  till hösten i disco freestyle 5+.

Vårterminen avslutades planenligt den 12 juni i Ektorps sporthall mellan 17.00-18.00. Belöningen förutom att umgås med sina goa föräldrar blev att välja vad de vill ha på sin pizza  på vår kvarterspizzeria i Ektorp. Deras sommarlov blev en salig blandning av att vara med sina kompisar, 3 dagar i Stockholm och 1 vecka i Dubrovnik Kroatien samt någon vecka i Vånga hos Maries föräldrar.

Bättre sent än aldrig. I strålande solsken bilade vi till sommarstaden Söderköping med deprimerande långa bilköer. Det primära fokuset låg på att hämta ut fyra stycken Staffan Hellstrand biljetter på Stinsen tillika Söderköpings turistbyrå. Det sekundära bestod utav synergieffekterna av detta besök. Glasspalatset Smultronstället var ett utav dem, Ramundberget ett annat. Tyvärr var det oväntat kyligt invid kanalen samt en kö utan like till Smultronstället. Det blev dock glass, men i en av glassbodarna istället.

År 2014 är det svårt att förbjuda någon form av spel då dessa finns typ överallt: mobiler, laptops, Ipads och så vidare. Det är väl bara att acceptera att ens barn får och kan spela, men begränsat. Min och Maries strategi är att synliggöra tiden genom att basunera ut två timmar spel, sedan ut på gården eller gå till kompisar – utan att tänka på Minecraft, Growtopia, Sims och dylika spelfällor. Om de inte sköter sig får de laptop-förbud det vill säga det värsta straffet de kan få. Trots detta är de små väldigt finurliga att lura till sig extra tid eller hitta belöningssituationer där speltiden är ett pris som hela tiden ackumuleras.

Jag, Frida och Hanna traskade ner till Filmstaden för att se uppföljaren till Draktränaren i 3D. Vi gillade alla den första filmen som verkligen var snygg, rolig och underhållande. Del två var minst lika imponerande trots att den nästan var två timmar lång. Efteråt åt vi på O´Learys; där barnen högg in på varsin nuggets med pommes och jag på grillad kyckling med potatisgratäng och en iskall stor öl. Vi tog sedan en runda på stan för att beta av de två leksaksbutikerna.

Familje-mini-semester i Stockholm

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade fler attraktioner såsom Globe SkyWay, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen till att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, men hon föll på 140 cm attraktionerna.

Undertecknad bokade ett halvår innan det snordyra Scandic hotellet Hasselbacken; två nätter 3200 kronor, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent  med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lind och Skansen. Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer tur och retur. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna.

I Sverige är vädret A-O huruvida  ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna, med spöregn och blåst kan man lika gärna stanna hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land.  Vädret hade dock inte varit på sitt bästa humör och var ytterst nyckfull under dessa 3 dagar. Det är skillnad på ihållande regn och uppehåll och vi klarade oss dock oväntat från regn under hela vistelsen.

ABBA museet var en klar hit, precis som klassiska Gamla stan medan Globen skyway kunde vi klarat oss utan. Gröna Lund det vill säga barnens våta dröm var kärnan i vår minisemester. Familjen gjorde allt vi orkade och ville åka under nästan 6 timmar. Hanna åkte berg- och dalbanan Jetline fyra gånger. Jag och Marie genomled parkens absolut otäckaste attraktion. Insane. Trots endast 75 sekunders åkning  hann jag inte ens skrika klart förrän nästa loop inleddes. En klart otäck farttingest som jag inte åker om på många herrans år.

Det blev som vanligt med mig vid rodret tre intensiva dagar som parallellt också var ytterst roliga och trevliga. Hotellets läge, frukostbuffén, regnfrånvaron, shoppingen, goda middagar och variationen på saker som vi gjorde gemensamt under minisemestern blev sammantaget en fantastisk upplevelse; glada barn skapar automatiskt nöjda föräldrar.

Mats & Marie 5 dagar i Italien

Den 25:e oktober 2012 drabbades Ligurien av extrema regn och kraftiga vindar med översvämningar och jordskred som följd. Byarna Vernazza och Monterosso al Mare drabbades oerhört och 6 stycken fick sätta livet till. Regnmassorna drog med sig lera, bilar, bråte, katter, hundar och allt annat löst på gatorna ned i byn. Arbetet med gräva ut byn och återställa den i dess ursprungliga skick inleddes direkt efter katastrofen. Utifrån hur det såg ut då och när vi besökte detta himmelrike var det egentligen ofattbarhet att vi inte märkte mera utav det som hände för nästan tre år sedan.

Min massör ”Mr Shipanski” var den som indoktrinerade mig tankemässigt till denna underbara region i Italien under sina knäcka-rygg-sejourer. Den cirka tolv kilometer långa kuststräckan är klassad som både nationalpark och världsarv och får inte exploateras hur som helst. De fem bergsbyarna: Montorosso, Vernazza, Corniglia, Manorolo, Riomaggiore  tillsammans med Portovenere blev ett utav Unescos världsarv 1997.

Den charmiga kustbyn Levanto med 5000 tusen invånare blev vår bas det vill säga därifrån vi utgick ifrån, sov och vaknade. Det visade sig vara ett optimalt ställe att vistas på samtidigt som det fanns ett brett spektrum av bra restauranger. Vi gick till trattoriorna där lokalbefolkningen samlades med syftet att äta genuin italiensk mat såsom de själva ville ha det tillagat. Det visade sig vara ett lyckokast, de tre gånger vi åt på olika stället var förenat med ren skär mateufori.

Att vandra är terapi och härligt, men att vandra mellan tre byar i 7 timmar under en dag är mastigt, med stark betoning på mastigt. Cinque Terre doftar järn, berg, mineral och salt hav. Berg som stupar ner i havet och byar som klamrar sig fast på klippor. Lägg till några miljarder oorganiserade trappsteg så var kvällsmiddagen och framförallt sängen en ytterst välkommen syn. Men som sagt byarna är som tagna ur en saga och landskapet tycks stiga rätt upp ur havet Den vackra naturen är som gjord för spektakulära naturupplevelser och halvjobbiga vandringar.

Portofino är en av de absolut mest exklusiva byarna i Italien en liten före detta  fiskeby numera turistort som ligger i regionen Ligurien har kommit att bli ett tillhåll för de med mycket pengar till sitt förfogande. Byn är tillika en semesterort för kända människor, både Truman och Capote satt här och skrev på sina verk; Richard Burton friade till Elisabeth Taylor i hamnen.

Fiskebåtarna har för länge sedan  bytts ut mot lyxyachter i miljonklassen. Vi tyckte det var vackrare än vi hade föreställt oss, och då var i alla fall mina  förväntningar redan orimligt höga. Smolket i bägaren var att vi var långt ifrån ensamma om den devisen. I en by med få gator och utrymmen var det en ändlös skytteltrafik mellan turisthorderna som självmordsaktigt kastade sig från färjorna för att hinna först ut. Jag vill inte ens tänka på hur mycket människor som rör sig på denna plätt under högsäsongen, så utifrån det perspektivet var det tunnsått med människor.

Förutom dessa sagobyar besökta vi vi myriader av större som mindre Italienska städer mellan La Spezia och Genova. Guldkornen  var utan tvekan Lerici, Camogli och Portovenere. Camogli är varje vykortsfotografs våta dröm, motiven bara väller fram över allt ur varje skrymsle och vrå. De pittoreska och pastellfärgade husen samsades med de übersmala gränderna  i symbios  med den vackra och avkopplande rullstensstranden.

Lerici ligger snuskigt vackert i en bukt vid Golfo dei Poeti på Liguriska Rivieran strax söder om staden La Spezia. Den berömda poeten Lord Byron levde en tid i området där han beskrev stadens skönhet i skrift. Den långa levande sandstrandspromenaden som binder samman Leciri med grannbyn är essensen i symbios med den medeltida 1300-tals borgen. Det är mysigt att vandra i denna pittoreska by med sina trånga gränder och trevliga fiskerestauranger där långt ifrån allt känns turistiskt utan mera som en äkta stad än adekvat turistfälla.

Genua var Europas Kulturhuvudstad 2004 och överallt gör sig historien påmind, konst och kultur finns vart man går. De många antika renässansbyggnaderna, berömda museer och mycket bra restauranger ligger inom ett bekvämt räckhåll. Genuas historiska centrum är ett av de största i Europa. Lägger man ihop alla de små smala gatorna, som kallas carruggi, blir sträckan 28 kilometer lång. I dessa labyrintlika miljöer samsas kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida; att gå vilse är snarare en regel än ett undantag. Huvudgatan Via Garibaldi anlades i mitten av 1500-talet och här ligger flera av de berömda palatsen som tillhör UNESCO:s världsarvslista.

Det gamla hamnområdet Der Porto Antico genomgick 1998  en totalrenovering och nu serveras det intressanta utställningar och olika arrangemang. Här ligger bland annat det nya sjöfartsmuseet som är en av höjdpunkterna i ett stort kulturprojekt kring Genuas läge vid Medelhavet samt Europas största akvarium. Både Columbus och Marco Polo har levt och verkat i Genua.

Vid hamninloppet står Genuas mest kända landmärke, La Lanterna, byggd 1543 och världens äldsta fungerande fyr. Vi tog de 172 trappstegen upp till första terrassen för att belönas med en exceptionell panoramautsikt över hamnen. Tyvärr var det storhelg när vi besökte denna något luggslitna storstad, vilket innebar att typ nästan alla affärer var stängda.

Det blev till sist så mycket skönhet så att allt blev mera likt en Rolling Stones låtrepertoar det vill säga mer än vad i alla fall jag kunde ta in. Dessa fem dagar var horribelt intensiva, men också en orgie utav sevärdheter med skönheten i sin renaste form. Kontrasterna mellan storstäder som La Spezia, Genua, Pisa och de oräkneliga byarna var lika välbehövliga som intressanta. De fem byarna var sensationellt charmiga och vackra där de låg omgärdade av och på klipporna och berg. Det var en syn för gudarna och deras gudar; det blir onekligen svårt att toppa denna vymassaker.

Leta efter bilnummer processen

Min fru indoktrinerade mig in i detta ”har absolut inget bättre för mig syndromet”. Att kronologiskt leta efter bilnummer fyller absolut inget vettig funktion förutom att det just är ett tidsfördriv. Dock har en milstolpe näst intill infriats utifrån att inte fuskat igenom sig nummerprocessen. Bilnumret 500 hittades den 14 juli invid Skarphagens centrum, något som innebar att jag nästan bara hade  mindre än hälften kvar, det vill säga nummer över 501 till målet 999.

Att ha en tävlingsinstinkt kan väl ses som både positivt som negativt. Att min fru som började något år innan mig bara hittat nummer 250 innebär inte automatiskt att jag står som vinnare. Marie har inte den ambitionen helt enkelt, vilket nedmonterar min tävlingsinstinkt och som gör att jag endast tävlar med och mot mig själv.

Avliva, avliva inte, avliva?

Vår kära katt Sudden som nästa år fyller 13 har de senaste månaderna börjat kissa utanför kattlådan. De andra 11 år yngre monstren det vill säga Tussen och Dexter kattmobbar stackaren som får hålla till i lägenhetsperiferin, vilket i hennes fall innebär någon av de fyra köksstolarna. Sudden har väl aldrig tillhört skaran av modiga katter utan är snarare mera rädd för sin egna skugga som andras. Dock är min fru Marie och kattskrället på något sätt i symbios medan jag själv fungerar som någon form av matutfodrare.

I och med 15 dysfunktionella kisspölar måste ett beslut tas huruvida vi kommer att kvävas ihjäl i lägenheten av urinångorna eller om vi all förmodan klarar oss, men har dryga böter på sanering från Ståhls?I vilket fall som helst greppade jag de två sista livlinorna på Skarphagens zoo. De bestod dels utav Feliways påkostade doftavgivare, dels en ny kattlåda, något som innebar att vi plötsligt ståtade med tre sådana.

Doftavgivaren hade tre primära syften:

• Förhindra urinmarkering
• Förbättra relationen mellan katterna
• Underlätta anpassning till förändringar i kattens närmiljö

Allt detta var underordnat Suddens fortsatte liv eller avslut. Processen som startade tisdagen den 8 juli har i skrivande stund inte inneburit något mera kissande invid kattlådan eller på hallmattan. Det vore ytterst tråkigt att behöva avliva en familjemedlem bara för att den uppträder aningen diffust utifrån att bo i lägenhet. Familjen håller tummarna för att denna positiva inledning utav operation: ”aldrig kissa inomhus mera” bibehålls.

Joe Labero i Norrköping

Den ökände illusionisten intog Flygeln den 9 maj klockan 19.30. Eld, rök, mera eld, akrobatik, motorsågsjonglering och självklart trolleri på hög nivå. Hela förställningen inlindades med tunga musikmattor av bland annat Rammstein och Prodigy. Det var en holistisk förställning från början till slut, inte bara magi som sagt.

Det som imponerade mest på mig var Joe Laberos sarkastiska humor. Han delade ut dessa ironiska käftsmällar med bravur till olika individer i publiken och samtidigt drev med sig själv på ett väldigt underhållande sätt. Att Mr Labero i såhär stor utsträckning skulle präglas av  stand up comedy var  lika oväntat som ett välkommet inslag i showen.

Till sin hjälp hade han allt från grymma gästartister till några av några av Europas galnaste eldartister från Burnt Out Punks. Tillsammans skapade de en magisk och bensinindränkt punkcirkus med akrobatik, eld och coola poser.

”Vid 12 års ålder fick Lars Bengt Roland Johansson sin första trollerilåda.Han började öva och bestämde sig att bli professionell magiker. I början kallade han sig ”Magino” och 1979 vann han som 16-åring svenska juniormästerskapen i magi som hölls i Karlstad. Han mötte sin mentor, den svenske magikern, Carlo Tornedo. Tornedo sade att han kunde använda de två första bokstäverna i sina namn för att skapa ”Joe Labero”, och det har han nu registrerat som sitt officiella namn.

 1991 satte han, mot alla rekommendationer, upp sin första stora produktion ”A Magic Night” på Berns i Stockholm. Showen blev en stor succé och var utsåld och framfördes 657 gånger. Under åren som följde visades showen över hela Sverige och andra länder. Han turnerade med denna show ända fram till 1995.

 1996 hade hans nya show ”Mystique” premiär på Conrad Jupiter’s Casino i Australien, och den spelades i 16 månader. Året därpå presenterade han en annan show som han kallade ”Illusions”. 1998 tog han ”Illusions” till Sverige. Tillsammans med originalensemblen gjorde han stor succé och körde denna show till 1999 när han gjorde om den och kallade den ”Joe Labero Show” som han framförde fram till 2002 över hela Sverige.

 Efter detta skapade Labero ”Castle Tour” i Sverige som var mer intim med publiken och han använde samma tema senare på ”Ship of Illusions”-turnén där han reste med en båt runt Skandinavien . Tillsammans med pianisten Robert Wells satte han upp ”Rhapsody in Rock with Magic”. Detta var en stor show som kombinerade orkestermusik med magi. De startade 2002 och återförenades senare med samma koncept i ”Christmas Spectacular Show”.

Hösten 2003 tillbringar Labero utanför Sveriges gränser. Han började med repetitioner i England för Carlton Television. Produktionen fortsatte på en lyxkryssare i Medelhavet med 65 kameramän. Ombord fanns även tre engelska stjärnor, Linda Baker, James Hewitt samt Louise Rednap. Showen beräknades ses av 15 miljoner tittare i England, samt sändes i 22 andra länder i Europa. Finalen gjordes sedan på Colosseum i Tunisien.

 Våren 2007 hade ”Invited to Labero” med asiatiskt tema premiär. Hösten 2011 deltog Labero som en av magikerna i SVT:s tv-program Helt Magiskt tillsammans med Michael Halvarsson och Charlie Caper (Wikipedia).

Sommaren 2008 var det dags för ett nytt djärvt grepp genom en tältturné, en av Laberos mest ambitiösa och visuella presentationer någonsin.  Labero reser med sitt eget specialbyggda showtält, medan föreställningarna inspireras av allt från Cirque Du Soleil och Zootv till en annan av Laberos inspirationskällor, U2. The Marquee Tour gjorde flertalet stopp i Sverige och succén följdes upp av Marquee Tours både 2009 and 2010.

Minneskonsert Bob Marley i Skärblacka

I ett minst sagt svalt Skärblacka tillika blåsigt och regnigt avverkades mitt första besök på denna regionala musikinstitution. Detta var 34:e gången som detta osannolika evenemang gick av stapeln i en obetydliga bruksort som blivit ett nav för reggaen i Sverige. Skärblackas stoltheter Kalle Baah har medverkat i 32 av de 34 gånger som festivalen pågått. Jag, min fru, Hanna och Frida samt Hannas kompis Tilde var de som slog följe med oss i ett väder som inledningsvis var långt ifrån sommarbehagligt.

Vardagspusslet satte stopp för att se första, andra och tredje bandet; Desmodrome skulle jag verkligen vilja ha sett. Arrangörerna hade detta året satsat mest på lokala förmågor i syfte att visa upp den bredd som finns i denna bruksort. Avsaknaden av ett dragplåster utifrån minskade nog dragkraften en aning. Det hade varit betydligt mer folk de andra gångerna. Arrangörerna Blacka Musik införde detta år också en frivillig entré  med agendan att utveckla konceptet nästa år.

För egen del tyckte jag att Marx Gallo var allra bäst mest på grund att de blandade upp den sterila ackordföljden med snabbare beat, mer körer och mer stämsång. Kalle Baah hade sina klassiska hits att tillgå, tyvärr är tempot i låtarna konstant, vilket blir tjatigt i längden och det gäller för övrigt reggaen som helhet. Ibland känns konserterna som en enda lång monoton maxisingel.

Det ostadiga vädret var en annan faktor som bromsade besökarna som stämningen i sig. Efter ett halvjobbigt regn försvann oväntat nog alla moln och solen strålade på besökarna från klockan 17.00 och framåt. Hamburgare, korv, läsk och reggaemössa var saker som hamnade på shoppingkvittot.

Under 1984 firade Norrköping att det gått 600 år sedan staden fick reviderade stadsrättigheter, och tanken var att även orterna i ytterkant skulle få ta del av firandet. Kalle Baah hade då flera arbetslösa medlemmar som skrev dels ihop en ansökan om att få ordna en större minneskonsert, dels att skapa ett “musikhus” i fritidsgårdsform, beläget i simhallens källare. Båda ansökningarna beviljades och bildade grunden till Blacka Musik och Reggaefestivalen.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var Skärblacka centrum för reggae i Sverige, minneskonserten på våren drog stora internationella namn som Mad Professor, Macka B, Culture och Israel Vibration liksom inhemska och lokala artister. Den lokala scenen kryllade av band med allt från mellanstadieungar till övervintrade proggare.

Blacka Musik och konserterna fortsatte, men någon gång i mitten av nittiotalet när grungen börjat ebba ut så orkade inte de gamla eldsjälarna lika mycket och de nya hade inte fått chansen att ta över; en nedgång av all aktivitet skedde.

2014 ser betydligt bättre ut än på 90-talet med nya medlemmar som strömmar in, verksamheten är i full gång och minneskonserten för Bob Marley återkommer varje år liksom andra spännande arrangemang.

Kalle Baah anno 2014

Spelschemat

13.00 BM Family Band

13.20 Schoolvibes

13.45 Desmodrôme

14.35 Next Chune

15.25 Marx Gallo

16.15 Kiijano & Vibes of Jah

17.00 R.U.F.B

18.00 Kalle Baah

19.00 Alvaret

19.45 Reggaestrer@

20.30 Gräsrot

Eurovision Song Contest i Köpenhamn 2014

Danskarna axlade den dyra stafettpinnen från Sverige och avverkade den 59:e upplagan av detta musiksamarbete över Europagränserna. Med hjälp från oss svenskar skapade en av de bästa eurovision någonsin. Att höra 3 värdar som inte var patetiska, inte tog för mycket plats och behärskade engelska var helt enkelt befriande. Det visuella var helt snuskigt bra, betydligt bättre än de flesta låtar i sig. Mellanakterna innehöll underfyndig humor precis som spektakulära dansnummer. 2014 var också det året som alla nordiska bidrag för ovanlighetens skull tog sig till final.

Bidragen var mångt om mycket bleka, där det embryon till potentiella hits förstörde av endera falsksång eller engelsk accentuering som skulle kunna få en 5:e klassare att rodna, något som borde vara bannlyst på denna nivå. Dock fanns det ett knippe riktigt bra låtar som exempelvis Slovenien trots reproduceringen av förra årets flöjt med ”Round and Round” med Tinkara Kovac. Österrikes ”Rise lika a Phoenix” med Conchita Wurst, Vitrysslands Teo med klämkäcka ”Cheesecake”, Finland med ”Something better” framförd av Softengine, Irland: ”Heartbeat” med Can-Linn & Kasey Smith, Israel: ”Same heart” – Mei finegold, Italien: Emma Merone  – ”La Mia citta”, Ukraina: ”Tick tock” med Mariya Yaremchuk, Ryssland: ”Shine” The Tolmachevy sisters

Vinnaren från Österrike Conchita Wurst

Hela musikprocessen är som ett omvänt Champions League där låtskrivareliten i Europa torde klassa den svenska uttagningen ungefär som Allsvenskan. I Sverige är dock kvaliteten förankrat på alla plan: koreografi, körer och låtarna samt att det finns en stor eklektiskt trogen publik. Sanne Nielsen med sin Undo gjorde ett storartat jobb och hamnade på en hedrande tredje plats efter Holland och vinnaren Österrike. Vinnarlåten var bra, men hade enligt mig inte vunnit om inte artisten varit ovanstående kontroversiell tillika en käftsmäll direkt till det ryska imperiet.

Jobbet

Det och nya trevliga och duktiga sommarvikarier förhöjde arbetslivskvaliteten under sommaren. Deras åsikter, arbetssätt samt personligheter rörde om i grytan på ett fantastiskt bra sätt. Att några ungdomar gillade att följa fotbolls-VM var bara ett enda stort plus i kanten.

Nya ungdomar, en egen bil till verksamheten och ett väder som öppnade dörrar för flexibilitet i symbios med aktiviteter som Frisbeegolf, fiske, fotbollsgolf, fotboll, Harry Potter utställning, biobesök, Laserdome, bad  och dylikt. I och med vår egna bil slapp personalen den omständliga strategin att hyra bil på Kommunens bilpool. Trots att detta fungerar ganska friktionsfritt så måste biluslingen likaväl hämtas och lämnas under bokade tider, något som tar tid och suger ur personalens energi.

Inför Stadsloppet och Squashstegen

Tre veckor efter Prags halvmaraton kom jag äntligen igång med träningen. Den inleddes med en vinst mot Lars Löfgren med klara 3-0, men så snuskigt trött jag var efter matchen. Det var fösta stegmatchen på nästan två månader, därefter blev det 1 timmes gymmande. I min andra match ledde jag med 2-1 i game och hade 10-5, men lyckades slarva bort det gyllene tillfället genom att förlora med försmädliga 10-11. När jag var säker på att det inte kunde bli värre, blev det ändå så. Med en motståndare som missade massor och var minst lika trött som mig lyckades hämta upp 10-4 är en gåta. Han ska ha eloge till att han kämpade, vinsten blev en vinst med 3-2. Tredje matchen blev förlust mot Michael Lindau i fem stenhårda game där han drog längsta strået med 3-2 i game Allt detta innebar en fortsatt sejour i squashens division 5.

Förkylningen ville helt enkelt inte ge med sig. Var det förkylning eller en släng av allergi? Jag kombinerade allergitabletter med allerginässpray i någon månad enligt hörsägen att detta skulle vara en dunderkur. Om det var faktorer som mildrade den dysfunktionella förkylningen eller om det bara blev bättre i vilket fall som helst vet man ju aldrig sett ur backspegeln.

När förkylningen väl lagt sig kom hälseneproblem som ett brev på posten. Det var källan till att jag inte utnyttjade synergieffekterna utav Prag halvmaratonlöpningen. Det tog mig 2 månad från det loppet till min första löpningen. Jag ersatte det planerade Grabbhalvan med oändliga tåhävningar istället. Målet blev därmed Stadsloppet den 16 augusti, strategin: terränglandskapsträning, vilken skulle synkas inför Lidingöloppet i slutet av september och Bråviksloppet i början av samma månad.

I och med mitt nya arbete har jag upplevt att jobba med och för andra människor är jobbigare än att jobba fysiskt  som exempelvis på ett lager. Jag försöker träna tre gånger i veckan och varva squash med löpning, men märker periodvis att jag varken har ork eller lust att göra något som helst extra, utan hellre skippar inplanerade träningspass.

Vecka 25 blev dock startskottet för ett nytt försök att implementera bra träningsrutiner. Först begav jag mig ut och sprang 11 km i Vrinnevi och dagen efteråt så blev det 10 km med kompisen Joakim Andersson i samma fritidsområde. Veckan efteråt 1½ timme squash med 1 timme styrketräning. Nu var jag äntligen igång igen….

Kattkomplikationer

För några månader sedan kastrerades båda våra före detta kattungar: Dexter och Tussen. I Dexters fall blev det utifrån ett kattpissperspektiv minst sagt en oanlägenhet. Vi sprutade ”Fy spray” som besatta illrar, och Marie tvättade extra som något utomjordiskt. Vi bytte kattsand, stängde dörrar till barnens rum och sanerade mattor. Men icke sa Nicke, barnens väskor eller gardiner var revirade med nästintill omänsklig odör.

Till sist ringde vi till en annan veterinär för utförligare information om vår ögonstens dysfunktionella beteende. Av vad de fick höra trodde de otroligt nog inte att katten var helt kastrerad. Denna vändning skapade oneklingen spänningar till vår nuvarande veterinär, vilken utfört detta anti-ingrepp. Marie ringde och förklarade läget, vi fick en tid för en second opinion hos honom inom en vecka.

Det visade sig att han hade missat en viktig del del, närmare bestämt ena testikeln. Det diffusa försvarstalet: att han endast hört om något sådant här via några enstaka fall i England vet jag inte om man ska förkasta eller ta till sig. I vilket fall som helst så tog han itu med kastreringsförfarandet direkt, utan någon extrakostnad, och det i sig var förlösande. Om Dexter uppvisade revirkisserier efter en vecka så skulle det inte på något sätt vara förenat med något positivt för kattskrället. Vår käre Dexter har i skrivande stund inte skapat några revirtendenser, något vi är djävulskt glada för eftersom hela familjen dyrkar charmtrollet.

Efter 4 månader på nya jobbet

Efter den första månadens intensiva smekmånad med myriader av utbildningar började processen med nya arbetsuppgifter att skingra sig. Pragmatism på olika plan utkristalliserades sig successivt. Jag själv upplevde denna fas som hyperrolig, då grunden består att att gjuta liv i framtida rutiner och riktlinjer via listor och ännu mera listor. Ju bättre, grundligare och tydligare dessa är utförda desto bättre är det enligt mig, samtidigt som de ska vara estetiskt tilltalande såklart.

Om några månader har jag och mina kollegor troligtvis fullt upp, och inte tid med dessa viktiga implementeringar. Det är också först nu som gruppen i sig sätts på prov. Ett test som består att vi lever som vi lärt under vår korta tid tillsammans i symbios med ungdomarna. Det är inte det allra lättaste när teoretiska kunskaper ska omvandlas till praktiska. Missförstånd, feltolkningar och antaganden är några faktorer vi alla måste ta lärdom av, för att senare kunna hantera liknande situationer. I verksamheten skulle vi ursprungligen vara sju stycken, men är förnärvarande bara fem glada laxar. Den faktorn och en orgie av utbildningar har skapat ett scenario där man verkligen bara har ledigt typ en dag i veckan, något som är temporärt, men ändå vampyriskt suger musten ur en.

MI det vill säga motiverande samtal var en ruskigt konkret och välarrangerad utbildning. Under fyra hela dagar blev vi matade i kunskapen att rulla med motstånd. En annan sagolik utbildning var den med den lokala NP-gurun och rebellen Anne Lundin. Alla jag pratat med har varit lyriska, något som oneklingen höjde ribban, men Anne motsvarade förväntningarna med råge. Det enda tråkiga var att inte fler får chansen att infoga dessa adekvata formler hur människor med bokstavsdiagnoser lättare kan hantera sin omgivning utan större förändringar. Tyvärr tycks det gå spikrakt åt andra hållet; motvikten heter som vanligt irrationalism och kapitalbrist.

Jag fick också förtroendet att gå en 6-dagars utbildning i lokal evidens eller LOKE som det så snyggt kallas. Modellen härstammar från Umeå där den fått utvecklats i ett makligt tempo. Enligt Norrköpings kommun har det saknats ett verktyg som lättare kan konkretisera lokal uppföljning och utvärdering. Vår chef vill ha detta i verksamheten, något jag efter denna utbildning är benägen att hålla med om. Det bygger dock på att hon, hennes chefer, och alla vi som jobbar på Hjalmar Lundgrens korttidsboende fortsätter att föra in data, utvärdera och utveckla det som vi mäter. Det vill säga bli bättre på vad vi ska göra, vilket förhoppningsvis leder till nöjdare brukare, tillfredsställd personal gladare föräldrar.

Från 6000 kr  till 20 000 kr

Mitt nya arbete har förutom ett trivsamt jobb inneburit ett ekonomiskt uppsving för vår familj. Min fru Marie är den som försörjt familjen när jag studerat på Komvux, Folkhögskola och Universitetet samt två års arbetslöshet efter det. Helt plötsligt öppnar sig en ocean av möjligheter att lägga undan mer pengar till dylika resemål. 2014 består bland annat av en vecka i Dubrownik, en weekend i Stockholm med Gröna lund som kronjuvel samt att jag och Marie åker till Italien under fem dagar. Där kommer byar och städer som Portofino, Genua, Cinque Terre byarna avverkas i rask takt.

Det som känns extra tillfredsställande är att den listan som gjordes upp för cirka 7 år sedan förnärvarande är kliniskt ren. Ny bil, säng, laptop, mattor, soffa, storbilds-tv, dator, klädskåp med mera är redan inköpta och avbockade. Ärligt talat så har vi inget mer kvar att lägga pengar på, förutom att spara till att lägga över gamla DV band och  VHS till SD-kort sedermera hårddisk samt ett gigantiskt familjefoton hos en riktig fotograf. Parallellt har vi inga lån förutom mitt CSN lån på 150 000 kr det vill säga 880 kronor per månad.

Heldag i klass 2 med Frida

När jag var typ i Fridas ålder cirka 8 år så var båda mina föräldrar bannlysta i klassrummet såväl som på skolgården. Varför vet jag egentligen inte eftersom de både var/är ohyggligt snälla och gudomligt bra föräldrar. När Frida bombarderade mig i sin stilla undran om när jag skulle vara med henne i skolan blev jag tillika förvånad tillika förvirrad. Jag hittade en tidslucka innan jul och frågade först Frida om det verkligen var okey, sedan fick jag Fridas lärare Catrins välsignelse att vara med min dotter en hel fredag.

Det som mötte mig var ett virrvarr av ”sluta med det där”, ”sätt dig ner” och ”vad gör du där”. Det kluster av elever som var källan till oändliga tillsägelser förstörde indirekt för de som dels ville göra sina uppgifter, dels de som ville ha hjälp, men inte fick det eftersom läraren/lärarna hade fullt upp med att stävja eleverna. Jag frågade om detta var en ovanligt stökig dag, men enligt dem så var det en vanlig dag på jobbet. Min dag med min dotter blev ett sorglig uppvaknande utav att det saknas personal i klassrummen. Det positiva var att min dotter älskade att jag var med. Vi får väl se hur intressant detta är när hon börjar i trean?

Jul och nyårsfirandet

Rutiner är svåra att rucka på och är de dessutom nästintill optimala är det ännu besvärligare. I det Widholmska hemmet är ledordet livskvalitet och återhämtning, vilket i vårt fall innebär att vi inte flänger runt till olika släktingar och vänner på julafton och nyår. Den 23 december firades Jul hos Maries föräldrar i Vånga. Med vyer att döda för och ultrakonservativa måltidshålltider i symbios med få människor är detta ett firande där man helt sonika kan vara sig själv. Vi behöver inte föreställa oss inför patetiska som fantastiska släktingar, utan allt är som vanligt. Måhända aningen sterilt och tråkigt, men ett utmärkt tillfälle att ladda livsbatterierna på.

Vi äntrade det Widholmska hemmet runt 11.00. Vädret var sagoligt ovintrigt med blåskaskader och idel gröna ytor, men humöret var dock på topp. Maries bror Tomas och hans fru Nina som bor i Hofors var där. Förutom den två år äldre brorsan var det mamma Gull-Britt och pappa Karl samt Hanna, Frida, jag och Marie. Utöver hålltiderna med mat, eftertätt, fika, julgröt, och ännu mera fika så ingår det även i standarsproceduren en promenad efter middagen, Kinaschack och existentiella samtalsdialoger med Maries bror.

Detta år var inget undantag förutom att vi skippade promenaden och glömde bort kinaschack Sedan tre år tillbaka köper vi också bara julklappar till barnen. Till en början ruskigt tråkigt eftersom jag själv älskar att öppna paket, men det rationella tog över, samtidigt som det var ytterst skönt att slippa den processen. Att man efter julgröt kan ta och vila lite utan att någon tar illa upp är ren skär livskvalitet.

Dagen efter var det jul med mina föräldrar, samt brorsan Kjell och sonen David. Tyvärr mådde inte mamma bra så hon kunde inte komma. Traditionsenligt anammade vi en mer italiensk inriktining på julmaten med mitt specialrecept på köttfärs bolognese med gnoccoi, parmesan och svartpeppar. Till efterrätt bakade jag en himmelsk god amerikansk citronpaj medan Marie stod för en välbehövlig kontrast; kladdkaka med polly i kombination med nybryggt kaffe. Hos Maries föräldrar är vi från 11-00-22.00, men detta firande sträcker sig från 11.00-16.00. Vi har än så länge köpt julklappar till varandra. En tradition som förövrigt gick  i graven detta år. 2014 får bara Hanna och Frida  klappar – snålt, rationellt eller bara tråkigt?

Nyår var signifikativt med att Marie jobbade till klockan 21.00. Vi kan väl anses som tråkiga när alkoholkosumtionen är sparsmakad precis som fyrverkeriprocessen. Vi satsade istället på maten, trivseln och att uppbringa en bra stämning inför det nya året. Våra grannar Skarins kom hit och vi dippade grönsaker och åt lite chips. Vi umgicks till tolvslaget för att bryta av efter att tittat på de halvfarliga och förbjudna fyrverkeriskjutningarna på gården.

Inför Prag halvmaraton i april och squashstegen division 4

Latmasken i symbios med halvförkylningar hade mig i ett starkt grepp. Jag spelade pliktskyldigt av mina squashstegematcher där ömsom vin ömsom vatten var talande. Jag åkte i vilket fall som helst inte ur fyran, utan blev kvar där. Jag försökte matchlikt få in mina mål genom att följa bollbanan och ta mig till T:et i syfte att styra spelet. Dessa två ingredienser är förövrigt något som nybörjare först av allt får lära sig, men hos mig har de inte satt sig, trots ett idoga tänkande. Jag tänker dock inte ge upp, utan snarare lägga ännu större fokus på dessa faktorer, inte på att vinna matcherna. Jag är medveten om att jag blir 30-50% bättre squashspelare när väl dessa rutiner satt sig i ryggraden. Denna strategi är parallellt mitt nyårslöte som förhoppningsvis infriats innan nästa nyår.

Mitt löperi har varit förenat med förkylningar, energilöshet och brist på motivation. Den främsta orsaken till detta är glappet mellan Lidingöloppet i oktober och Prag halvmaraton i April 2014. Att vädret är som det är den här årtstiden sporrar mig definitivt inte ut i löpasrspåren. Söndagen den 17 novemer spräcktes denna fas och jag begav mig ut i strålande sol, 8 grader, med nästan ingen blåst, i ett ytterst behagligt joggingtempo. Med horribelt bra hårdrock i lurarna och min nya Garmin löparklocka på armen blev detta en så kallad nystart inför Prag Halvmaraton, i alla fall en gång i veckan. Märkte samtidigt att jag blev pånyttfödd via denna tur, vilken rensade såväl knopp som kropp från stress och gammal mjölksyra. Det var dock en chimär eftersom det tog nästan lika lång tid mellan nästa träningspass, men det var dock lika behagligt som gången innan.

Lördagen den 11 januari tog jag tag i reseprocessen i samklang med Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen. Jag bokade en tur och tur resa till Prag genom Norwegian till ett bra pris runt 2150 kr per person inklusive extra bagage och försäkringar. Första tröskeln var därmed undanröjd och nu återstår det bara att boka lägenhet via Wimdu och sedan anmäla oss till själva loppet i Prag. Jag har beställt den gudomliga reseguiden First class från Adlibris, en kär vän som jag aldrig reser utan. Den är lika bra i planeringsfasen som under  själva resan.

Första 5 veckorna på det nya jobbet

Diskrepansen mellan att vara arbetssökande och ha ett fullmatat schema mellan 08.00-17.00 var lika väntad som att inga elitcyklister är dopade. Trots det blev jag däckad av de första tre veckornas aktiviteter. Information, grupparbeten, utbildning, föreläsningar och konflikthantering från bland annat Previa, Överförmyndaren, Brandkåren, Neuropsykiatriker, livsstilskonsulenter, LSS-handläggare, IT-enheten, ekonomer och dylikt. Intensiteten i kommunikationen, lyssnandet och det organiska pusslet att luska ut vilka personer som döljer sig bakom namnen sedermera mina kollegor var lika energidränerande som trevligt.

Detta projekt sträcker sig till 2016 och dess primära uppgift förutom att spara pengar på groteskt dyra externa placeringar är att vara ett resurs, kompetens och utvecklingscentrum. Andra adekvata syften är utifrån ett holistiskt perspektiv stödja ungdomar mellan 13-21 år och deras familjer i den vardagsnära miljön. Trygghet, avlastning, livsplaner och struktur är andra viktiga ledord i processen att stödja individer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar.

Lokalerna på Hjalmar Lundgren var nyrenoverade och möbler, datorer och köksredskapen var splitternya. Det är inte det viktigaste såklart, men alltid trevligt med nya produkter av bra kvalité istället för oftast slitna tingestar som knappast går att använda sig av. Denna månad har varit en rak vecka det vill säga 08-17, men från och med den 2 oktober går vi på ett schema, där även sovande jour ingår. Ekonomin och vardagsstrukturerna har fått sig ett rejält uppsving.

Något som jag nyligen upptäckt efter att ha ingått i 08-17 livet i nästan hela mitt liv är friheten att inte jobba just så inrutat. Då min fru allt som oftast jobbar 13.00-31.20 blir min dag efter arbetsdagens slut relativ fri från såväl egentid som flexibilitet. Barnen ska ha mat på bordet, och oftast ha hjälp med läxorna samt självklart att umgås. Visst detta är primärt och toppen, men när jag känner att jag vare sig hinner med att träna eller har ork att göra andra saker som pockar på ens uppmärksamhet så är det i ett längre perspektiv en källa till vardagsutbrändhet. Genom att vi i teamet får lägga eget schema i symbios med brukarna och oss själva öppnades egentidsfönstret på vid gavel. Helt plötsligt har man ledigt en tisdag vilket medför att jag kan boka en tidig klipptid för att spatsera ner till ”Shipanski” för adekvat kotknackeri och massage. Efter det bara koppla av och beta av högarna av uppgifter som jag självmant skapat. När de är avbockade eller reducerade så är jag helt klart bättre rustad för att iklä mig rollen som god far och make.

Äntligen – löss i familjen

Löss har utifrån mitt perspektiv setts som något som inte händer oss, bara andra. Eftersom skolan titt som tätt kommer ut med bra information till alla skolelever om vikten av att luskamma sina barn i preventivt syfte var jag långt främmande för det. Efter ett bad så nämnde Frida att det kliade. Jag tänkte inte mera på det, men då meningsstrukturen reproducerades började jag ana oråd samtidigt som jag satt mig längre och längre från henne. Min fru tog handfast tag i situationen; och det visade sig vara löss. De ilade blixtsnabbt iväg till Maxi för råd och för att köpas adekvata hjälpmedel mot dessa mikroskopiska insekter eller vad de nu är för något.

Jag märkte ganska snart att jag inte visste ett dugg om vad detta innebar. Kunde vi andra i familjen få löss? Smittade det också katter? Vad skulle man göra med täcken och kuddar? Kan man gå till skolan? Hur förebygger vi detta? Frågorna var lika många som Alliansens jobbskatteavdragsförslag. Vi inledde processen med att ringa till de kompisar hon umgåtts med de senaste dagarna. Det är konstigt vad lätt man inbillar sig att det kliar i huvudet och resten av kroppen, även om man inte har löss själv. Otroligt nog fick vare sig jag, Marie eller Hanna ta del av dessa otäckingar. En nyttig erfarenhet helt enkelt.

Sista avsnittet med Ernst

Man får tycka vad man vill om Ernst, men ruskigt duktig är denna gängliga människa. Jag och Marie har återigen sett alla avsnittet det vill säga åtta stycken ”Sommar med Ernst”. Från fallfärdigt till perfektionism; kan inte bli mer talande. Jag köper väl inte allt han gör som exempelvis vissa lampor gjorda av skedar och dylikt, men det mesta blir inte bara bra, utan genialiskt bra. Han har ett holistiskt öga den där Ernst där färger, former och material flyter ihop till fulländning. Detta år var det ett orangeri som stod i fokuset, trånga utrymmen som bara blev sådär magnifikt. Go all the way Ernst.

Tv-serien Dexter gick i graven

En av mina topp-3-serier alla kategorier är denna långlivade och kvalitetssäkrade tv-serie från Showtime (2007-2013). Dexter strukturerar sina mord runt ”Harrys kodex”, en serie etik och förfaranden utarbetade av hans adoptivfar Harry Morgan (som var en polis i Miami) för att se till att Dexter aldrig åker fast och för att säkerställa att Dexter endast dödar omoraliska människor. Harry lärde även Dexter att interagera övertygande trots hans dissociativa störning, som Harry trodde var psykopati orsakat av hans bevittnande av det brutala mordet på hans biologiska mor, Laura Moser. Som vuxen har Dexter undgått misstankar med ett par undantag, genom att vara trevlig och generös och upprätthålla allmänt ytliga relationer.

Den sista säsongen höll jag tummarna för att serien skulle falla med flaggan i topp för att vidmakthålla de tidigare sju säsongernas träffsäkra karaktärsutvecklingar. Mina farhågor var som bortblåsta efter att följt de första fyra avsnitten på natten när de andra sov. Kvalitén, spänningen och dialogen var återigen top notch och upphovsmakarna har verkligen lyckats med konststycket att knyta ihop historien på ett föredömligt sätt. Jag kan utan problem titulera denna serie som världens bästa utifrån att processen hållit på i åtta säsonger.

Augustifesten

Ett nytt år, en ny Augustifestival. Då arrangemanget dränerats på anslag från kommunen på grund av att Polisen tagit sin del av den beskärda kakan, skapades indirekt inga synergieffekter eller utrymme för något extra. Allt var som vanligt, vilket i vissa fall kan ses som tradition, i andra fall som något som gått i stå. Familjen Widholm följde Rix FM showen, som fick besök av bland annat Agnes. Eric Saade, David Lindgren, Miriam Bryant, Panetoz och Eric Gadd.  Bäst var i mina ögon Agnes.

Karusellerna på Axels tivoli kan göra en kallsvettig utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det är ingen billig historia om ens barn vill gör 6 åk vardera. Vi avslutade med fyrverkerierna till tonerna av Queen. Lördagen gästade vi Knäppingsborg på restaurang Enjoy där vi åt middag. Efteråt så gick vi gata upp och ner och upp igen för att blidka Hanna och Fridas shoppingbehov. Laxholmskällaren som har fokus på lokal musik är väl det mest spännande då banden som spelar inte är samma som året innan. 21 band fördelade på fredag och lördag var ett ypperligt tillfälle att avverka morgondagens stjärnor.

Kulturnatten

Augustifesten i all ära, men den går på tomgång och är bara substitut att få ut barnen och eventuellt träffa gamla vänner som man inte sett på ett tag. Kulturnatten går definitivt inte på tomgång, visst reproduceras vissa saker som exempelvis ”Öppet hus på Östnytt” och Frimurarna. Det öppnar istället möjligheter att se sådant som man inte hann med förra eller förrförra året. När mörkret infaller och ljuskreationerna staplas på varandra är denna begivenhet det bästa Norrköping har att erbjuda. De flesta är lagom påverkade, inget raglande eller skrikorgier är vanliga. Estetiskt, avslappnat och som gjort för att vandra från en aktivitet till en annan, utan några som helst krav i symbios med någon matbit och några glas vin.

Detta året skuggades evenemanget av min första medverkan någonsin i Lidingöloppet. Resorna och loppet tog sin beskärda del och jag var inte hemma förrän åtta hugget. Mer död än levande lade mig jag i ett kokhett badkar, och där uppehöll jag mig en timme. Mina tankar på att vandra runt stadens centrum var som bortblåsta. Barnen och frugan cyklade istället ner dit vid sju tiden för att komma hem runt klockan 21.30. Jag fick en lägesrapport innan jag lade huvudet på kudden; information som var grunden för 2014 års upplaga.

Restaurangbesöken

Traditionen att årligen äntra glassparadiset Smultronstället har ruckats de två senaste åren, men 2013 var året till en glädjande tillbakagång. Vi var där 10 dagar innan de stängde ner för säsongen, regnet öste periodvis ner, men inget kunde stoppa detta planerade besök. Jag tog en black orange samt rabarberpaj, barnen förstod inte vidden av glassmassan, men fick lära sig av misstaget (learning by doing). Vanligtvis brukar jag vara otäckt väl framme när barnen säger att de inte orkar mera. Denna gång var jag själv obehagligt mätt, så det blev att lämna kvar glass i glasen för ovanlighetens skull.

Britta och Lennarts invid Slussen Norsholm var ett ställe för gourmander med inriktningen äkta kost befriade från allt vad tillsatser heter. Maten som placeringen var som gjorda för varandra. I ett perfekt läge i Spångenbacken har Bryggeriet etablerat sig, förut låg här Våffelmagasinet. Det fanns inget att klaga på egentligen, över medel blev vårt slutgiltiga betyg av servicen som matanrättningarna. I Knäppingsborg på restaurang Enjoy blev det aningen enklare mat med pommes och grillat kött. Titta-på-folk-faktorn var dock skyhög och utomhus var det knökfullt.

Grillkväll hos Jarmo och Helena

En av mina allra bästa vänner Jarmo Kolehmainen har jag umgåtts med sedan grundskolans klass två. Vi har spelat fotboll i samma fotbollslag, rest mycket ihop, besökt festivaler och konserter dessutom är melodiös hårdrock en gigantisk gemensam nämnare. Deras villa i Svärtinge har genomgått en anmärkningsvärd förändring, då vi senast besökte den för 6-7  år sedan, precis som den gigantiska altanen. Barnen gladdes sig minst sagt åt deras runda pool, vi åt Helenas kokkonster. Det blev 4 timmar trevliga timmar där gamla anekdoter som kommande avhandlades. Jarmo överraskade oss alla genom att visa upp grillmästaretalanger till fryskalla öl.

Löperskan Frida

Från att ha gråtit krokodiltårar vid startfållan vid förra årets NT-knat till att återigen stå startberedd, men denna gång glad som en lärka. Två bidragande faktorer var att en av hennes bästa kompisar Ellen skulle springa loppet samt att det delades ut kexchoklad efter genomförandet. Jag hade med mig Ellens mamma och syrran Hanna som cheerleaders och mentalt stöd. De båda illrarna gick ut stenhårt. Sett ur backspegeln alltför hårt, och kontentan blev att de gick i slutet av loppet.

Kattuslingarna

Våra två senaste ögonstenar Dexter & Tussen fyllde nyligen ett år medan gammaltackan Sudden är inne på sitt elfte. Vi firade detta genom att de fick några nya leksaker i sin redan digra samling. Jag har nyligen lärt mig att katter är aningen halvtröga när det kommer till leksaksminnet. Istället för att häva ut leksaker runt rummen så bör man istället ge dem en leksak i taget några dagar för att sedan ta bort den och ersätta den med en annan. Denna strategi medför att katterna tror att de fått en ny leksak istället för att ointresserade strunta i kattaktivisterna som ligger spridda överallt.

Hanna 10 år

Tre år till tonåring med troligtvis Ektorps hela moppegäng i hälarna skändes Hannas tvåsiffriga födelsedags som något roligt, men också aningen skrämmande. Lill-tjejen har blivit större, utan att jag riktigt hängt med i den utvecklingen. Marie och jag sanktionerade ett övernattningskalas där 5 av hennes bästa vänner sov över. Ostbågar, chips, glass och läsk var onyttigheter som förtärdes till Avatar i 3D. Gänget i rummet tjattrade planenligt till två på natten, själv såg jag 4 avsnitt av underbara Dexter på tv. I present från oss fick hon enligt henne ”äntligen” ta hål i örat samt Sims 3 och några tuffa mobilskal till Iphonen.

Squashstegen och Bråviksloppet

Vecka 31 blev sensommaruppvaknade såväl för squashen som med löpningen. Kontrasterna var ohyggliga; blev manglad av Lino Ferrari för att sedermera krossa stackars Lezek två dagar senare. Vände också oväntat ett 0-2 underläge mot Jonas Andersson. En viktig match i bottenträsket i tredjedivisionen. Det ledde också till att jag sedermera gjorde om processen mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det och en walk over gjorde att jag slutade tvåa i gruppen. Nästa omgång blev det stryk mot Börje Bjurström och Jan Philgren. De två andra matcherna lämnade jag walk over på grund av sviterna från Lidingöloppet och den efterhängsna förkylningen från allra djupaste delen av helvetet. Det innebar att jag åkte ner i grupp fyra där jag fick tid att slicka mina squashsår.

Då jag fuskat två senaste löpningarna det vill säga inte springa så långt som jag planerat var det dags att bita i det sura äpplet. Strategin gick ut på att avveckla potentiella löpgenvägar. Var gör man det bäst om inte via  raksträckornas mecka tur och retur till Lindö. Att jag inte kunde fuska var en sak, men att benen, psyket och konditionen synkades var ovanligt för att vara mig. Precis samma sak hände när jag och Joakim Andersson drog av en 18 kilometers runda i Vrinnevi veckan senare. Inget jättetempo precis, men ovanstående tre verktyg stod mig återigen bi.

Näst på agendan stod halvmaran Bråviksloppet. Ett lopp som jag förut bara gjort bort mig på. Första året sprang jag fel väg 30 meter från mål, andra gången startade jag i fel loppfålla det vill säga 5 km sträckan istället för milspåret. Denna gång klarade jag mig trots halvtaskig skyltning från arrangörens sida. Dock valde jag att springa ett halvmaraton fast jag innerst inne visste att jag hade halsont och indirekt inte borde springa. Jag lyssnade varken på min inre röst eller någon annans för den delen, och då gick det som det gick. Efter 10 km blev jag tvungen att reducera tempot, några kilometer senare till ren skär rollatortempo. Då syftet enbart fokuserades på min hälsa blev inte det valet överdrivet komplicerat. Efter skämttiden 2 timmar och 6 minuter fick jag lägga mig i gräset och behandlas av tävlingsläkaren för första gången i min löparkarriär.

Resultatet av detta felval blev tre veckors sjukdom där första veckan bestod av horribel bihålesmärta. Eftersom jag parallellt inlett mitt nya jobb med en månads introduktion blev panodiltabletter tre gånger per dag min bästa kompis på den nya arbetsplatsen. Successivt blev jag bättre, men nattsvettningarna, orkeslösheten och igentäppt snok fick jag dras med. Två dagar innan loppet upphörde svettningarna, vilket indirekt legitimerade mitt beslut att springa. Jag hade ingen hosta, ingen feber, inga svettningar, inget halsont, utan var bara dränerad på energi och genomtäppt.

Vi blev fyra stycken i Jockes Citroen som bilade till och från Lidingö. Gradantalet pendlade mellan 9- 11 grader, precis som solen och molnen. Starten för grupp 6 gick av stapeln exakt klockan 13.20. Efter några tunga kilometer så acklimatiserades jag in i loppet. Jag och Jocke följdes åt till 17 km, efter det så blev hans ryggtavla bara mindre och mindre, för att någon km senare försvinna helt och hållet. Banan ändrade parallellt karaktär; backarna blev flera och oftast ganska branta. Mina kilometertider blev skuggor från sitt svunna jag: 5.30 till över 8-9 minuter min/km. Ditintills hade jag inte gått, men vid 2 mil dök det upp en asketisk backe som jag stegade uppför, därefter blev det en ful ovana att göra likadant vid kommande stigningar.

Den sista milen var horribelt jobbig, konditionen var det dock inget fel på, men kroppen i sig med knän och framsida av lår var totalhavererade. Att jag tog mig i mål var en smärre befrielse med dessa förutsättningar i bagaget.  Tiden 3:23:23 var väl ingen hit, men det spelade mindre roll. Nästa år om förberedelserna är bättre så är den tiden historia. Jocke och Björn sprang båda under 3 timmar, vilket var urstarkt. Min nya arbetskollega Fredrik kom in på 3:36, Fredrik Adolfsson runt 2:15 och Kent Kullander på 3:34. Vi bestämde oss på vägen hem till Peking att vi fyra skulle göra om samma resa nästa år. Då fyller Lidingöloppet 50 år, något som gör det ännu attraktivare att medverka.

Continue Reading »

Nej och åter nej

”Inte en katt till i detta hus!”; det dogmatiska mantrat höll i 2½ år. Ett tjat utav guds like från fru och två hålögda barn blev helt enkelt för mycket att bära. Att jag själv tycker att kattungar är bland det sötaste och gulligaste som kan uppbringas var också en bidragande orsak till varför vi numera har 3 katter istället för 1. Jag lyckades i alla fall med konststycket att få igenom namnet Dexter till en av det två garnnystanen, döpt efter huvudpersonen i samma tv-serie.

Vi inledde kattprocessen med Sudden och Foppa, två små dunbollar som vi hämtade på vägen från Arkösund augusti 2002. Sudden visade sig vara en riktig fegis, men en kämpande sådan medan hennes syster Foppa dog en alltför tidig död på grund av att hon hade vatten i lungorna. Snuttefilten fick inte ens fira sin två årsdag med syrran eller sin nya familj. ”Inte en katt till i denna lägenhet” mantrat visade sig återigen vara en redig chimär. 6 månader senare behövde en väns kompis bli av med några kattungar. Jag sträckte mig ambivalent till att bara titta, absolut inte köpa.

När man väl fått bekanta sig med ett kattobjekt är det nästintill omöjligt att värja sig för ett köp. Katten som denna gång följde med oss hem i bilen döpte vi till Curry. I samma veva föddes vår dotter Frida, och det var troligtvis källan till att Curry fick en form av knäpp. I ren avundsjuka började det lilla livet kissa på platser som kunde få den minst pedantiska människan att gå bärsärk. Efter 550 nedkissade, mattor, skor, kläder, kuddar, CD-skivor, massagestavar och lakan så bokade vi tid hos en veterinär med frågan hur vi skulle kunna lösa detta oangenäma problem. Läkaren menade på att en Stesolid skulle ”nystarta” eller ruska om kattens psyke så att kisseriet skulle upphöra. Han fick helt rätt, kattkraken slutade tvärt med vätskeforceringen – den dog, och på kuppen fick vi också en djävulsk lugn katt. Vi anmälde inte veterinären, utan valde istället en annan vårdinrättning för våra katter.

Säg aldrig aldrig

Mantrat ”inte en katt till i vår lägenhet” borde  vid det här laget vara lika med immunitet, men icke sa Nicke. Min kompis Lino Ferrari erbjöd oss påpassligt att köpa en av deras kattungar när vi var där och fikade. Den strategin var lika farlig som, att släppa in en slipad dammsugarförsäljare över sin tröskel. Hux flux var vi återigen kattägare; ”gamle” Sudden fick sig en ytterst busig kompis som hon försökte bemästra kontinuerligt.  Det svartvita energiknippet döpte vi till Chili.

En innekatt bör nog vara en innekatt fullt ut om man bor i lägenhet, något vi bittert  fick erfara 12 månader senare. Vi tog ut Chili på gården med syftet att öka kattens livskvalitet, dessvärre var det startskottet för att hon istället överträdde balkonggränsen. Jag som då studerade på distans fick mina allra bästa träningspass genom att ränna fram och tillbaka mellan arbetsrummet och närliggande grannhusen. Det var ett koncept som reproducerades åtskilliga gånger och började minst sagt gå mig på nerverna. Plötsligt fanns inte katten runt miljonprojektnejderna, utan tycktes vara som bortblåst. Vi letade frenetiskt, och satt upp åtskilligt med lappar om den bortsprungna katten Chili. Tyvärr visade det sig att även denna söta och snälla katt fick förkastas till kattperiferin. Vi köpte Chili av Lino och Cissi augusti 2009, densamme sprang bort i augusti 2010, så knappt ett år fick vi njuta av denna charmiga katt.

Kattmantrat var vid det här laget superhjältestarkt, och visade två år efter denna sorgliga händelse inga tendenser att krackelera. När jag minst anade blev jag själv boven i dramat, då jag uppmärksammade två ”fotokatter” på Facebook som skulle säljas av några vänner till mig. Jag högg irrationellt och instinktivt till på den förföriska kattannonsen och tingade den brunvita lintotten. Eftersom jag var först till kvarn var det också jag som fick bekräftelsen att köpa det 9 veckor gamla kattlivet. Efter klartecken från min fru som inte alls var motstridig valde vi att hemlighålla det hela för barnen.

En vecka senare, förbi Västra Husbys fotbollsplan och någonstans mitt uti ingenmansland med självmordsgrusvägar bodde ägarna: paret Andersson. Vi fikade, pratade gamla som nya minnen för att sedermera bli avbruten av en vit liten änglalik uppenbarelse, det vill säga kattungens bror. Att den var overkligt gulligare i verkligheten än på bilden skapade en abstrakt situation som förstärktes när paret Andersson dogmatiskt hamrade in budskapet: ”de leker ju så bra tillsammans”. Ännu mer irrationell frågade jag som i trans om jag också kunde köpa brorsan. De svarade ja, och min nästa uppgift blev att ringa min fru för att verifiera beslutet. Hon låt förvånad, men var ljusår ifrån oövertalningsbar. Det slutade med att jag åkte hem med två supergulliga nystan i bilen och den förvadderade kattburen.

Vi presenterade minisarna direkt för kattlådan, sedan fick de gå husesyn runt den 121 kvadratmeter stora lägenheten. Två timmar senare dök Hanna och Frida upp, och de blev beyond saliga. Kattungar var överst på deras båda julklappsönskelistor, men jag hade demonstrativt strukit dessa val. Att vi skulle få tillökning i kattfamiljen tror jag inte de i sin vildast fantasi inte trodde var möjlig. Första kvällen och natten var oroväckande lugn, hade jag inte vetat bättre så trodde jag att de avlidit. Natt två var dess raka motsats. De pep, klättrade upp och ner i vår dubbelsäng, slickade i örat för att efter några timmar äntligen slumra till. Den vita kattungen som vi döpt till Tussen la sig invid mina fötter, Dexter låg på en kudde i huvudhöjd mellan mig och Marie. Kunde det bli mer magiskt? Absolut inte, fast när den processen pågått 5 nätter i rad var det definitivt inte lika gulligt längre. Saken blev inte bättre av att katterna spann i kör likt en slåttermaskin. Vi är fortfarande förvånade över att ingen av oss av drabbats av tinnitus.

Resten av veckan blev en orgie av videofilmande och fotosejourer . Vi såg till att det inte skulle bli alltför jobbigt för katterna med massor av nyfikna barn runt omkring dem. Min mission bestod utav att försöka tjata ihjäl lämmeltåget av gamla som nya vänner från att avhålla sig från att ta upp Tussen & Dexter stup i kvarten. Jag traskade iväg till Skarphagens Zoo i syfte att köpa två burkar kattmat. Det resulterade i en shoppingeufori som spräckte vår budget med råge. Jag vandrade ut med två nya kattlådor, två rejäla säckar ”äkta” kattmat, fyra kattleksaker, ”fy-spray, ”ta-bort-urin spray” och mynta-spray samt två kartonger lammköttgel utan tillsatt socker.  Köphybrisen genererade ur ett ekonomiskt perspektiv att vi nästan fick anamma oss av att äta det knapriga torrfodret själva.

Gammaltackan Sudden 10 år agerade likt Eualia i gamla pilnserfilmer, karg men kärvänlig. Att Sudden inte är en muntergök när det kommer till lek och bråk var dock ingen större nyhet för oss. Det stärkte bara vår devis att två kattungar som trivs med varandra också har en otroligt behållning av varandra. Vi hopas innerligt att vi får behålla Dexter och Tussen betydligt längre än Foppa, Curry och Chili. Jag har dessutom lagt mantrat ”inte en katt till i denna lägenhet”  långt bakom mig.

Katten Sudden, 10 år, men still going strong

Linköpings Universitet – Deadlinetriggern

Essän skulle vara färdig senast den 1 oktober. Jag har varit skrämmande duktig med att ligga steget före studieschemat genom att i god tid beställa kurslitteraturen och dessutom läsa ut några av dem. En vanlig personlig bromskloss är annars när jag sitter framför skärmen: för att plötsligt inse att jag ligger före tidsschemat, vilket fungerar som en subliminal nödbroms. Jag får upp bilder på betydligt roligare och bekvämare aktivitetsförslag , studiemotivationen sjunker under noll, när jag innerst inne vet att jag egentligen inte behöver plugga, utan kan kan slöa till musik, se på film, städa och dylikt – det kallas förövrigt förträngning. Nu var jag i situationen att arbetet skulle vara inne om 7 dagar, jag blev så illa tvungen att ta tag i inlämningsuppgiften – då lossnade allt, kreativiteten flödade. Dagen D knackade till sist på studiedörren och in i det sista finjusterade jag essän. Det kändes som ett stort granitblock föll från mitt hjärta; den befriande känslan som infinner sig är faktiskt obeskrivlig. Klockan 11.20 körde jag ut de 14 sidorna från skrivaren. Essän var en  enda stor orgie av ordonanier, och jag undrade lite  för mig själv om läraren kommer att genomskåda detta  orddravel – troligtvis.

Sociologi 3 kursen går nu in i fas två, vilket innebär att studera de två tänkarna: polacken Bauman och tysken Beck, samt deras invecklade teorier om det moderna samhällets utveckling. Redan nu ska ett ämnesval göras inför den  så omtalade c-uppsatsen. Min tanke är att skriva om ämnet: ”Monotona arbetet – hur står man ut”, något jag är ärligt intresserad av att veta svaret på. Jag tänker dessutom skriva uppsatsen  på egen hand, vilket många inklusive lärarna avrådde mig ifrån att göra eftersom det är ett digert arbete – enligt dem. Tyvärr så kan 2 kockar stjälpa en c-uppsats om man inte delar en likartad grundambitionsnivå eller  enhetliga arbetsmetoder – 3 steg fram och 5 steg bakåt skapar troligtvis inga bra examensbetyg.

Min dotter fyllde 7 år

Helt otroligt vad tiden rusar iväg, det är främst via barnens födelsedagar jag inser att man själv faktiskt blir äldre. Vi hade en lite tillställning för henne i Hyresgästförenings intilliggande lokal. Det blev till sist 9 adrenalinstinna barn som samlats för att fira Hanna Afrodite Widholm. Födelsedagsprocessen bestod av paketöppnande, dans fiskdamm, lekar och avlöstes av ett gigantiskt sockerfrosseri  i glass, strösselberg, kolasåser, bullar, chokladbollar, läsk och saft. Släktpresenterna innehöll bland annat  inlines med skydd, discolampa, rockringar, snorkelutrustning samt block, pennor och dylikt.

En extrapresent var att åka att bada med två virrpannorna. Barnen dyrkar badhus och framförallt Finspångs skrytnybygge. Jag tycker att det moderna, det rena, det estetiskt mer tilltalande badhuset står i rak motsats till Norrköpings anskrämliga badhus. Jag lär i framtiden antingen åka med barnen till Finspång eller Linköpings badhus, i syfte att undvika den halvdeprimerande känslan att vara i någon form av öststatsinstitution.

Vinbrännbollsfest hos Stefan och Linda

Lindas & Stefans traditionella alkoholtillställning utspelade sig planenligt i hästhagen som turligt blev helt förskonade ifrån ett annalkande regnoväder. Med devisen: ”fullast vinner” fanns det  i stort sett bara en väg att vandra, denna vackra hösteftermiddag. Jag beslutade mig för att inte delta, på grund av en squashskada samt att jag  ville försöka att inte infogas i en alkoholprocess jag aldrig tycks lära mig behärska. Steffes bålbrygd är stark, lömsk och denna gång även djävulskt god, något som borgar för oändliga minnesluckor och überkonstigt beteende senare på kvällen. Istället för att medverka stod jag och pratade politik med Ubbe och Peter, med Stefans granskande och panoptiska blick på oss. Eftersom min plan bestod av att ta med mig lagom med öl, och inte deltaga i fylleupptakten, så gick helt plötsligt inte alkoholkonsumtionsekvationen ihop längre, utan även jag inhalerade 3-5 glas av denna satansbrygd. Hade tagit med mig ruccola & salladspasta med köttbullar, men utan dressing, vilket visade sig vara det torraste jag ätit – någonsin.

Festklientelet kunde delas in i 3 falanger; ryttartjejer, fotbollsfolk ifrån Skarphagen och kompisar till Steffe, som varken var fotbollsspelare eller ryttartjejer förutom då Persson och AIK, som visade på herrklubbsträffen att de hade detta i blodet -  till många ryttartjejers förtret. Alkohol har som tendens att frambringa sig i vilket grundtillstånd en individ befinner sig i. Jag själv är i fasen: ”Vad i helvete ska jag göra när studierna tar slut januari?”, ”Vem skulle vilja ha min kompetens, har jag någon sådan förövrigt?”. Det präglade mina samtalsämnen med Annika, Urbans dotter Madde samt Peters tjej; några stackare som jag kunde bolla studie- och arbetsargument med under kvällen. Jag lyckade i alla fall provocera fram två  ”glimten i ögat brottningsmatcher”, något som förhöjde såväl adrenalinflödet som stämningen. Jag gav Stefan en 3D-tavla med Liverpoolmotiv på; den var sagolikt snygg och jag kände mig manad att beställa den då jag själv beställde en 3d-spindelmantavla.  Lite efter midnatt så åkte familjen Svensson hem, precis som för kvällen  en nykter AIK och tillika min chaufför hem till Ektorp. Söndagen var inte  likas hemsk som herrklubbsfesten, men tillräckligt för att jag bara ville att dagen skulle vara över.

Öppet hus på Fiahemmet

Jag hade innan besöket hjärntvättad mig till att hata katter; de är inte gulliga framförallt inte de små äckliga kattungarna, var mantrat. Någon form av förebyggande strategi måste man som vuxen ha, med tindrande barnsögon som observerar varje rörelse mot plånboken. Vi kom lyckligtvis inte hem med någon kattunge, men även det mest frusna hjärta tinar snabbt upp när man kramar dessa små godingar. Det gäller som sagt att tänka på att de är potentiella matt- och soffpissare, gå-ut-jämt-jamare och riva-på-soffan-marodörer. Jag tycker att de nyare ägarna gör ett storartat jobb med all ideell verksamhet de tillhandahåller. Passade på att shoppa loss i loppisrummet, köpte prylar till barnen och fika till oss i syfte att på vårt sätt stödja katterna och deras mänskliga beskyddare.

Höstmarknad på Brunnsalongen

Micke Gustavsson Maries kusin och tillika filosofisk allkonstnär var en av många estetiska individer som sålde sina abstrakta alster på Höstmarknaden. Jag fann faktiskt något som jag verkligen kommer köpa inom en snar framtid. Det var makrofotografier med vattendroppar och ljus som såg helt fantastiska ut. Det var unik konst på hög nivå och som inspirerade mig enormt (www.leijoness.se av Agneta Sörlin Leijon). På vägen ut  hittade jag ett marknadsstånd som bland annat sålde spishanddukar med en knappanordning så att dessa tygtingestar sitter kvar när man ska använda sig av dem. 4 kökshanddukar rikare, men 200 kronor fattigare blev kontentan av den shoppinginteraktionen.

Kattutställning på Racketstadion

En helt ny värld omfamnade oss då vi steg över tröskeln till kattentusiasternas paradis. Så många burar, så många olika raser och sådant otroligt  tjatter. I det oändliga burvimlet så fanns det inte en bur som var exakt likadan, utan här var det en personlig prägel på attributen som gällde: häxburar, Harley Davidssons burar, Barbie burar etc etc. Jag klappade för första gången också en nakenkatt. Den var inte alls så slemmig som jag föreställt mig, utan istället len faktiskt lite halvgullig. Vid sidan av burarna stod säljarna på rad för att prångla ut sina kattrelaterade varor. Vi drogs med i kommersen och köpte 4 handdukar med kattmotiv samt två kattmuggar i keramik. Barnen tyckte det var en dröm som gått i uppfyllelse, jag personligen fann det intressant att få träda in i en subkultur med egna regler, normer, rutiner och språkbruk – alltid lär man sig något nytt. Det går ju inte heller komma ifrån att katter är ultrasöta djur – helst de små liven. Jag hoppas verkligen att ägarna till dessa pälsråttor tar lika väl hand om sina barn som de månar om dessa katter. Under några få sekunder skymdes euforin av en lite mörkare tragisk underton. Om människor kan ägna så mycket tid och omsorg om sina 4 fotade vänner, skulle de inte kunna göra lite mer för människor med problem istället. Katterna hade ägarna i sina bara händer och de hade tillgång till ett smörgåsbord av bekvämligheter som en hemlös bara skulle kunna drömma om.

IFK Norrköping & Åtvidaberg

Spännande, ovisst och faktiskt intressant ifall lagen i våra hjärtan: går upp, åker ner eller blir kvar. Även om jag inte tillhör de som ser varandra hemmamatch precis så har jag ändå ett stort patriotiskt hjärta. Det är ju klart att man som Norrköpingsbo vill ha IFK i högsta divisionen, precis som Åtvidaberg.  Norrköping har på senare tid börjat svikta lite via förluster mot bland annat  Syrianska och Falkenberg. Nu är det mer ovisst  än någonsin  förut och vi får hoppas på att konkurrenterna spelar ut varandra i kampen om ett Allsvenskt kontrakt. Jag och pappa ska för övrigt se Åtvidaberg vs Häcken den 17 oktober; det låter onekligen som det är läge för långkalsonger, mössa och tjocka handskar. Har aldrig varit i staden (byn) förut så bara det är en upplevelse i sig – tror jag.

Träning och tävling

Senaste omgången i squashstegen har präglats av ren apati, vet faktiskt inte varför. Jag har förlorat mina  3  inledande matcher, några jag istället borde ha vunnit, då målsättningen var fokuserad på att vinna divisionen,  för att sedermera gå upp i 3:an. Nu blev jag istället hänvisad att spela i division 5, efter min enda vinst mot Kent Kullander med 3-0. När mina tankar är på annat håll så är jag stekt, kokt, grillad, eftersom jag inte kan göra 2 saker samtidigt. Det kan bero på att jag kommit direkt ifrån Campus och tunga existentiella föreläsningar som omedvetet  får mig att tänka på andra saker än squashen? Den mentala biten är en minst lika viktig pusselbit som kondition och teknik.

Den löpning som jag borde ägnat mig åt har istället förbytts i fler squashtider eftersom fler människor vill spela med mig – förut var det bara jag & Lino. Nackdelen  i mitt fall att squashen dels är roligare, dels  mer socialt betingat än löpningen dessutom är det en riktigt bra ursäkt att inte behöva  bege sig ut att springa 1 mil i ett blåsigt, kallt och blött väder – jag kanske är för bekväm. Nu måste jag även i detta sammanhang  ta mig i kragen, då Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och har definitivt  inte försvunnit ur tävlingsagendan.

Vecka 37 träningsdos innefattade 3 pass 185 minuter och vecka 38 blev det 6 pass a´la 326 minuter. På skadefronten ser det relativt bra ut, försöker verkligen utföra dagliga tåhävningar, framsida-av-lår-stretching och ryggåtdragningar.

V.39 träningsdos blev års-unik genom att jag hade minst 1 träningspass per dag måndag till söndag i 429 minuter. V.40 dos bestod av4 pass a´la 197 minuter.  Första matchen i 5:an mot Johan Carlgren höll på att sluta i total katastrof. Jag gjorde faktiskt en Lino och tog upp 0-2 i set och 6-10 i tredje set. Det blev till sist 0-11, 7-11, 15-13, 11-9, 11-4. Målet är självklart att återigen gå upp i 4:an för att där pulverisera mina motståndare i syfte att avancera upp till 3:an.

Continue Reading »