Stan Bush & Barrage

Under slutet av 80-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt djävulskt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R.–spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenlagad.

Jag titulerade mig alltid välförtjänt som The A.O.R.-King, medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R.-Prince. När alla låtar avverkats så var vi generellt sett ganska runda om fötterna på grund av stillasittandet och parallellt drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R.–påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa. En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten.

Ju längre kvällen led, desto ljusare ton fick glöggen, eftersom  promilleansvarige uppviglande spädde ut den med vodka, till sist var den transparant. Det blev en kväll att minnas eller snarare bristen av dessa, eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt.

Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans hall, och sist men inte minst på balkongen, en triss i mediokert alkoholsinne. Att jag lyckades ta sönder två av hans finaste vaser var bara bonusar. Kompisarna trodde jag spydde blod och var nanosekundrar från att ringa ambulansen.

Den blodröda, illaluktande vätska letade sig hypnotiskt ner till grannen. Det äldre paret ringde diktatoriskt upp Tommy på morgonkvisten och skällde ut honom så det stod härliga till. Han och jag fick ta ansvaret för den ögonbrynshöjande arbetsuppgiften att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyorna.

Jag hade för övrigt inte ens lyckats ta mig ut från gården, utan sov helt sonika i Tommys marmortrappuppgång. Den gamnacken och de efterhängsna köldskadorna gick inte av för hackor.

Det här sjöslaget tillhörde som tur vad inte vanligheterna under A.O.R.–night arrangemangen. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot, och som alltid var lika välarrangerat trevliga.

I vilket fall som helst, kontentan av denna långa berättelse är dels att den går i A.O.R.-fotspår, dels att Stan Bush & Barrage debutplattan var den som spelades mest av alla på dessa tillställningar.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina musikglasögon Stan the mans 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Mjuk åttiotalististk classic rock, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt.

Med kompbandet Barrage i bakhasorna stod alla planeterna i symbios. Där ingick bland annat Mr Bigs bortgångne trummisen Pat Torpey (R.I.P. 2018) och David Lee Roth gitarrist Rocket Richotte. Enligt Johan Nylén så prydde Pat bara omslaget, men medverkade inte på plattan överhuvudtaget – snacka om fake news.

Basisten Mike Seifrat har bland annat medverkat på tre av Rick Springfields tre gyllene album: Living in oz, Hard to hold och Tao. Rick Serattie som spelade keyboard på plattan har varit involverad i Foreigner, Whitesnake, Michael Schenker, Lion och många andra storheter i rockvärlden.

Barrage var definitivt en konstruktion som kunde hantera sina instrument med värdighet. Richie Wise var mannen bakom den kristallklara och lite mekaniska produktionen. Kepsen av för denna före detta Dust medlemmen. Har man producerat KISS debutalbum samt Hotter than hell, Double platinium, Killers och deras best of plattor är man för evigt inristad i rockhistorien.

Densamme producerade också en personlig favorit: fransosens David Hallyday debutalbum True cool (1989). I den existerade det tre hits av rang. Först monsterballaden ”High”, vilken blev en stor hit i hemlandet.

Förutom powerballaden innehöll albumet snärtiga poprockdängan ”Oh la la” samt hi-tech aoriga ”True cool”.  

Tillbaka till Stan the man, ”All killers, no filler” är ett epitet som utan problem matchar musiken. Soundet är inte helt traditionellt aorigt, utan väldigt eklektisk classic rock, men fortfarande utifrån de A.O.R.-ramar som konstruerades på det fluffigt glada 80-talet.

David Hallyday

Just brygden, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn uppseendeväckande magiska. Till det adderas Stan Bush karakteristiska röst.  Låtar som kan etiketteras som beyond gudomliga är ”Temptation”, ”Primitive lover”, ”Gates of paradise” och ”Take it like a man”.

De är i sig fyra musikindivider, inte karbonkopior utav andra gruppers A.O.R.- låtar. Precis samma sak kan sägas om de två vitt skilda utomjordiska balladerna ”What is love” och stegrandes ”Love don´t lie”. Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysningar, en låt som för övrigt House of Lords spelade in på nytt 1988, och fick en smärre hit med.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Exempelvis var ”Heart Vs. head” med i halvtaskiga The Wraith och She´s got the power, båda från 1986. Överlägset störst var dock ”The touch” som var med i robotorgien Transformers: The Movie (1986).

Samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour (2007) och ”The Touch remixed” (2013) av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Den fanns också med i Mark Wahlbergs Boggie nights från 1999 samt i två populära TV-shower: Chuck och American dad.

Visst är låten en guldklimp, men inte det bästa på Stan Bush & Barrage debut. Ambitionen var egentligen flygfilmen: Iron eagle, men som sagt de fick istället nöja sig med robotkrig.

1998 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush & Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Allt som var bra på debuten, misslyckades på uppföljaren, produktionen var bland det sämre jag hört, för mig det mest kolsvarta fåret av dem alla.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrog han med låtar som ”Never Surrender”, ”Streets of Siam,” och ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda Bloodsport (1988) bidrog han med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. 

I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpsikonen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2017 framavlat hela 11 studioalbum. Tyvärr skiljer det en autobahn mellan höjdpunkterna på dessa plattor, parallellt med produktioner som får Anna Books alster att framstå som Beyoncé.

2019 fick jag ynnesten att se Mr Bush live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvwigsburg.

Han var första kvällens headliner, den andra var Stage Dolls. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som att han inte kände sig riktigt bekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna som han använde sig av på scenen.

Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham).

Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Men mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för alltid kommer att inneha en 10 plats bland världens bästa A.O.R.–album.

Precis innan själen lämnar kroppen så vet jag att en av mina största besvikelser kommer att vara att jag inte lyckades införskaffa Stan Bush sagolika ljuslila skinnjacka, den som tar all uppmärksamhet på albumomslaget.

Bilden är förövrigt tagen i CBS-records parkeringshus. Den minst sagt tighta jackan hyrdes in av skivbolaget. Stan ville köpa loss plagget, men tyckte 4000 kr var på tok för mycket.

Continue Reading »

Favorit i repris

Resan till Firefest 10-års jubileum år 2013 var en svårslagen upplevelse. Det har hunnit gått hela sex år sedan jag besökte Rockcity i Nottingham. Den helhetsupplevelsen gav onekligen mersmak, trots att jag besökte evenemanget på egen hand.

I år var det 10-års jubileum för H.E.A.T festival. Har periodvis sneglat lite över de andra upplagorna, men kände instinktivt att det var tillräckligt många bra band som skulle spela där, för att äntligen slå till. Antar att de precis som på Firefest la en hel del krut på jubileet.

Det är skivbolaget Metal Heaven/a.or Heaven som ligger bakom festivalen, precis som Frontiers gör i Milano, därav en stor del av banden som tillhör den labeln. Jag beställde biljetterna direkt när de släpptes för att vara på den säkra sidan. Bestämde mig också då att soloåka även denna gång.

Det är liksom skönt att bestämma själv, när, och hur mycket alkohol som jag vill dricka. Från att druckit mig redlös i många år, till de 4-5 senaste åren, där måttlighetsprocessen successivt finjusterats. Det dysfunktionella, har för mig varit någon form av självmedicinering; en temporär falsk självförtroende boost.

Inte så att jag drack ensam hemma. Utan det blev mycket alkohol på förfester, samt till, från och på uteställena.Trots att jag fick en oerhört ångest av drogen, när jag inte fyllde på, och självklart dagen efter. Tillfällena till fest när man var mellan 17 – 30 år var nästintill oändliga. Det kan ju tyckas idiotiskt att inte ha reducerat alkoholintaget tidigare. Men som sagt, det handlar om ett subtilt grupptryck, som att ”alla andra dricker ju” till taskigt självförtroende.

”Bättre sent än aldrig” är väl det ordspråket som jag får använda mig av. Jag är, och har nog aldrig heller  varit någon efterfestkille, vilket gör att jag även där har ödet i mina egna händer, utan att ”förstöra” för den jag åker med, någon som kanske helst av allt vill festa tills långt in på morgonen.

I Rockcity 2013,  var det tre sanslösa speldagar, på H.E.A.T festival var det två dagar. I Nottingham låg stadens bästa indiska restaurang nära aor-mecka, vilket innebar att jag åt och drack som en gourmand-Gud. Industriområdet i Ludwigsburgs vimlade inte precis av restauranger, något som devalverade matparametern.

Notts County Albions och Nottingham Forrest arenor är de som ligger närmast varandra i världen. Jag fick en ensamguidning av en ansvarig på Notts County arena, en upplevelse i sig. Slottet, världens äldsta bar, Kanalen, Robin Hood och mycket mer, utan att behöva stressa. Det i sig skapade en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Det var också lättare att få kontakt med dem man ville ha, dels på grund av att det var mycket svenskar, dels att engelskan som språk gjorde det lättare att kommunicera med människor.

Lufthansa skickade mig för några månader sedan ett mail där de bad om ursäkt för att mitt planerade flyg till Stuttgart blivit inställt. De erbjöd mig en ny flygtid…en dag innan, det vill säga fredag morgon, istället för lördag. Det innebar dels att jag fick boka upp ett rum i Stuttgart, dels boka upp ett rum invid Arlanda.

Tysk konst när den är som bäst?

Det är nog lättare att träffa Trump än att få tag i personal på Lufthansa som det går att kommunicera verbalt med. Syftet torde vara besparingar, och outsourcing till frequently asked question (FAQ). Jag gjorde på det svenska sättet: ”se till att vara till så litet besvär som möjligt”; jag accepterade den nya flygtiden med förevändningen att det troligtvis fanns mycket att se i Stuttgart.

Gillar man bilar och motorer, då är Stuttgart ”heaven on earth” med sina huvudsäten för Mercedes och Porche. Just dessa två intressen är mina klockrena akilleshälar. Annars en storstad i mängden, då mycket av staden blev bombat under 2:a världskriget.

Dag 1 torsdag: Tåg och Arlanda

Stuttgarts stora julmarknad

Efter en minutiös förmiddags packningsprocess var det så dags att knyta ihop förberedelsesäcken. Min fru skjutsade ner mig till Centralstationen. Tåget avgick klockan 17.52, två timmar senare gick jag på Arlandamark. Resan dit hade bestått av att koppla av till Pretty Maids best of på Spotify (131 låtar). Min tåggranne tillhörde som tur var inte  tjattertanter-kategorin, utan det blev en helt pratfri egentid i 1:a klass.

Innan jag tog taxi till Goodmorning hotell var det dags att utföra incheckning via flygbolagets apparater. Efter 38 försök beslöt jag mig faktiskt för att avbryta det hela. Ett rött kryss dök upp hela tiden. Något var fel ifyllt, men vad? Svaret på den frågan är i skrivande stund helt obesvarad. Kallsvettig och frustrerad betalade jag 180 kronor för den korta taxituren till mitt hotellrum.

Rummet i sig var aningen budget, men det fick man nog räkna med för 1300 kronor. Ett badrum och en säng var egentligen det mest basala. Mina vänner Gott & Blandat och Polly höll mig på humör, precis som den behagliga värmen. Efter jag lagt mig lite innan klockan 23.00 var inte värmen lika tillfredsställande. Bastukänningen fick mig att gå upp och leta efter reglage att sänka den tryckande hettan, men utan resultat.

Dag 2 fredag: Fast på flygplatsen

Hade inte sovit alltför många timmar när den beställda väckningen löd som Tors hammare runt tinningarna. Till och med John Blund var allergisk mot för hög temperatur i rummet. Sömndrucken helade jag mig själv med en iskall dusch. En god frukost och koffeinstarkt kaffe fick dimman att lätta lite till. Strax efter sex utgick en van från hotellet, till terminalen på Arlanda. Första snön hade fallit; ett  tre centimeters vitt puder täckte marken.

Euforin förvandlades till uppgivenhet, då snön parallellt blev kontraproduktivt, det vill säga urkällan till inställt flyg. Det var inledningen till en kedjereaktion. Mitt nya flyg till Hamburg tog mig till strålande sol, men det var också allt.

Även denna flygtur lyste cancelled. Kommunikationen med passagerarna var nästintill obefintlig. Till sist landade informationen om att ersättningsflyget skulle ske klockan 19.00, det vill säga sex timmar ofrivillig paus på nordtysk mark.

Att leva i nuet, att inte låta frustrationen ta överhanden, är något jag försöker träna på. Nu gav ödet mig chansen att testa teorierna i skarpt läge. Först betalade jag 300 kronor för 25 minuters akupunkturmassage; upplevelsen var  långt över förväntan. På flygplatsen kom jag i kontakt med en svensk-kroat som hette Mladen.

Av Eurowings fick de drabbade passagerna en voucher på 100 kronor för besväret. Min nyfunna balkanvän föreslog att vi skulle köpa två stora öl för pengarna. Vi satt oss på en pub och pratade livsfilosofi; mat, dryck, resor, korruption, fotboll, tidelag, dans, familjen och nya vänner. Sex timmar kändes mer som  en timme och trettiofem minuter. Glömde till och med bort att jag inte ätit sedan tidig morgon.

Efter många om och men var jag framme i Stuttgart. För 30 kronor inköptes en enkelbiljett till centrum via  tunnelbanelinje S2 till Hauptbanhof. Inte långt därifrån låg mitt förbokade hotellrum.

Efter att ha gått lite fel så checkade jag äntligen in på Hotel Pflieger Nebengebäunde.  900 kronor kostade rummet som låg 70 meter från huvudbyggnaden i annexet. Slitet, litet, men ytterst funktionellt. Jag var så trött att jag inte ens orkade bege mig ut för att hitta något att äta.

Dag 3 lördag: första speldagen 

Vaknade helt utvilad…klockan 10.15. Missade frukosten med en kvart, men det fick det vara värt. Stuttgart i dagsljus var fylld med fula moderna betonglådor. Centrumkärnan var inte heller något att hurra över.

Dock var den gigantiska julmarknaden en fröjd för ögat; det var bara snön som fattades. Besöket i den anrika och välbesökta saluhallen: Hallen marken, var en upplevelse.

Detsamma gällde också Stuttgarts äldsta och finaste café: Grand café planie. Hendomsprovet bestod  av att välja en bit av smörgåsbordet över pajer och tårtor bakom disken. Beslutsångesten ledde, efter mycket övervägande till en fotogenisk hög tårtbit, sprängfylld av röda bär. Kaffet var fenomenalt, men det som höll översvämmandet av bär på plats, var gelatin,  vilket efter fyra tuggor kändes som ett kilo.

Promenerade till deras tågstation som var en enda organiserad röra, eftersom den fungerade som en gigantisk byggnadsplats. Jag köpte två biljetter tur och retur till Ludwigsburg, för endast 60 kronor. Innan jag klev på tåget satte jag käkarna i en mastig currykycklingmacka. Tågen gick ofta, och resan tog endast nio minuter; det var bara tio kilometer till lillebror.

Innan jag fick checka in på hotellet så var det dags till momentet att upptäcka staden, en plats som var betydligt mer lättöverskådlig än sin storbror. Fem plus, vindstilla och en tilltalade blå himmel ackompanjerades utav en strålande sol, grundförutsättningarna var optimala.

Den gemensamma nämnaren tycktes vara Julmarknader. Tyskar tycks dyrka dem. De går verkligen all in på alla bitar, från musik, utklädnad, estetiska marknadsstånd, till ett varierat utbud av kvalitetsprodukter.

Spartanskt, men funktionellt

Mitt rum var till skillnad från de två tidigare, modern,t och hade ett IKEA-tänk när det kom till smarta lösningar på liten yta. Det var liksom hotellkedjans Ibis budget affärsidé. Förfesten bestod av att hinka i sig kolsyrat vatten och lyssna på Peter Jöbacks magiska julskiva: Jag kommer hem till jul. Ganska oortodoxt, men kommande nio timmar skulle bestå av melodisk hårdrock, så bättre kontrast än världens bästa julskiva fanns inte.

Hotellet låg tre minuter från tågstationen, Rockfabriken cirka 15 minuters promenad från sovplatsen. Ganska snart gick det upp för mig att lokalerna huserade mitt i ett stort industriområde. Inne i lokalerna var det sparsamt med besökare.

Tysk ordning rådde, det lokala hårdrockbandet Licence äntrade scenen prick klockan 15.00. Kvinnlig frontad sång, som var direkt usel. Låtarna, framförandet och typ allt var genant dåligt. Efter tre låtar gav jag upp.

Ingång till H.E.A.T-festival

Satte mig i ett av barrummen, där öl och lättare måltider fanns att förtära. Jag fick min mobil uppladdad av den trevliga personalen. På med läsglasögonen, upp med blocket och kulspetspennan. Parallellt följde jag Premier League, för att kolla in hur det gick för mina lag i Aftonbladets Managerspel, och Premier League Fantasyspel. Som sagt, inte vidare hårdrockigt, men jag satte mig ändå snällt längst in i ett av hörnen.

Nästa band till drabbning var Schweiziska Black diamond (A.O.R Heaven signade), som gick på scenen runt fyra. Gruppen har tre plattor i sitt musikbagage. De var unga, de var hungriga och de var djävulskt valpiga. Låtarna var sjusärdeles intetsägande, precis som alla avbockade rockposer i världen, vilka de lyckades avverka på 50 minuter, i sig en prestation, när jag tänker efter.

Att försöka få igång publiken med allsång är inget brottsligt, men efter…en låt, är det i mina ögon brist på exceptionell dålig timing, det har aldrig tidigare heller varit ett beprövat framgångsrecept.

Skakad av den dåliga kvaliteten slog jag mig ner i en fimpbränd barstol, utan ryggstöd, invid en härjad långhårig varelse. Trots stora drag av social ångest tänkte jag ändå bearbeta vad som nyss beskådats genom att kommunicera med denna två meters bjässe. Mannen utan hårfäste hade knappt någon vätska kvar i sitt whiskyglas. Min skolengelska överröstades först av ett gurglande, sedan av en rap från helvetet…någon hundradel senare bytte jag plats.

Jag och min kompis Stefan Hammarström har under årens lopp avverkat ett otal hårdrockkonserter och festivaler, men sällan egentligen umgåtts med stereotypen av hårdrockare. Vad det beror på vet jag inte om jag vill veta, men för mig är det någon form av förhistorisk gruppdräggighet som jag har svårt att ta till mig. Är det under min nivå, vad är min nivå, har jag någon sådan, är jag arrogant, kan man diskriminera hårdrockare?

Metal white trash folket fanns det gott om på Heat-festival, precis som på alla andra tillställningar. Jag antar att 52-årig nykter gubbe med snygg skinnskjorta, Jack &  Jones jeans/boots, utan hängbuk, utrustad med läsglasögon, block och penna också var under deras nivå.

När Newcastle kvitterade till 2-2  i 88:e minuten mot Manchester City så brast något hos mig. Jag tog min första öl, en sexprocentig Desperado med en citronskiva på, därefter började käken, mot min vilja, nynna högt på ”snön föll” av Peter Jöback.

Kvällens tredje band var några som jag dels hört, dels faktiskt gillade någorlunda. Blood red saints (A.O.R Heaven signade) släppte sitt debutalbum Speedway 2015. Tre år senare kom uppföljaren Love hate conspiracies, i år gav de ut Pulse. Av dessa tre, är senaste plattan den jag gillar allra bäst, allt ifrån produktionen till bättre låtar och modernare inslag.

Blood red saints

De här killarna hade scenvana så det räckte och blev över. Att de hade den goda smaken att göra en bra cover på Loverboy´s ”Woorking for the weekend” tydde bara på klass. Herrarna i Blood red saints avstod från ocoola poser i deras ålder, istället beväpnade de sig med brittisk bitsk humor.

De var avslappnade på scen och tycktes njuta av ögonblicket. Sångaren Pete Godfrey kunde sjunga… på riktig, en gitarrist som kunde spela feta riff, en härlig kontrast till föregående banden. Läsglasögonen av för en  riktigt bra spelning som parallellt fick mig inse att jag slutat att nynna på Peter Jöbacks julsånger.

Cash is king visade det sig,  eftersom Rockfabriken inte tog emot kortbetalningar. Närmaste plats att ta ut kontanter på var enligt beskrivningen höger, höger, tillika en halvstor supermarket. Slog två flugor i en smäll, passade på att dräpa en oerhört god döner kebab i haket bredvid.

Bandet som fick offras var tyska Dark Sky. Ett band som bildades 1982, men släppte sitt debutalbum så sent som 1998, därefter har de ynglat av sig fyra plattor. De plattor jag hört har definitivt inte varit någon ögonbrynshöjare, snarare tvärtom. Hann höra deras sista tre låtar på scen, vilket tyvärr  förstärkte det jag hört tidigare.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra och ACT, i England har de Cats in space och The Struts. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017)  Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30.  De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop, det vill säga melodiös rockmusik. Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, James Bond, Styx och Supertramp hördes överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder.

Nya sångaren Mark Pascall hade en sagolik röst, i synergi med en scenvana som kändes så genant avslappnad att det gjorde ont i hjärtat. De som upplever att a.o.r blir tråkigt borde se Cats in space live.

De föreställde sig inte på scen utan lät musiken och deras starka personligheter vara  verktygen till att man som publik blev trollbunden. Till råga på allt  vräker de på med snygg stämsång, där tre vokalister involveras. Pomp rock av absolut ädlaste märke spelades dessvärre inte  av bandet: ”Mad Hatter’s Tea Party” och ”Narnia”, vilka var djupt saknade.

Det var först efter Crashdiets intåg på scen jag förstod hur viktigt det är med kontraster. Bandet har legat i dvala sedan sångaren Simon Cruz avlägsnat sig 2013. Sex år senare senare stod de återigen på scen, starkare än någonsin. Dels hade de en ny sångare, dels en ny platta i bagaget.

Rust är bandets femte fullängdare tillika deras jämnaste. Den första med utmärkte sångaren Gabriel Keys vid mickstativet. Nu var det upp till bevis, var han flipp eller flopp på scen? Det visade sig att han var ett tvättäkta fullblodsproffs med en oväntat röstkapacitet som kunde besitta bergskedjor.

Från deras ökända kultdebutalbum Rest i sleaze från 2005  spelades ”Riot In Everyone”,  ”Queen obscene”, ”Breaking The Chainz” och ”Miracle”. På tal om sleaze, för mig har de aldrig varit just ett renodlat sleazeband. Visst Motley Crue har varit en inspirator till första plattan, men till skillnad från sleazeband så har Crashdiet parallellt varit infekterat av melodisk hårdrock och i vissa fall ren a.or. 

AOR Heavens personal som krängde musik

De påminner mångt och mycket om ett annat svenskt band: H.E.A.T. Det finns flera beröringspunkter förutom att de blandar och kan vandra ogenerat mellan genrerna, utan att det känns för utstuderat eller spretigt. H.E.A.T och Crashdiet har turnerat tillsammans är även i skrivande stund på gemensam turné. Ett annat band som numera är melodiös hårdrock, Crazy Lixx, ligger väldigt nära Crashdiet musikaliskt sett.

Gabriel Keys ägde verkligen scenen, genom bra scenvana, fantastisk röst och en rå energi som bara kan matchas av just sångaren i H.E.A.T: Erik Grönvall. Jag upplever Erik som lite too much på scen, en arg ADHD-bålgeting på anabola, Gabriel var snäppet under, något som var lite härligt svenskt lagom, men passade såväl  bandet som mig bättre.

Härligt att de uppmärksammade”Falling Rain” från underskattade skivan The Unattractive Revolution. Fast då kunde de hellre valt ”In the Raw”, ”Die another day”, ”Like a sin” eller ”I don´t care”, från samma platta.  Från näst senaste plattan The savage playground och hittills sämsta plockades ”Cocaine cowboys”, men de borde hellre valt tre andra låtar från samma platta: ”Anarchy”, ”California” eller ”Circus”.

De spelade underbara ”Generation wild” från just plattan Generation wild, men jag hade hellre sett att de spelat två bättre låtar på Generation Wild: ”Down with the dust” och ”Bound to fail”.

Är man automatisk pedofil om man tar foton på andras barn?

För mig blev vitamininjektionen, sett i backspegeln, en av de bästa spelningarna på hela H.E.A.T-festival. Jag fick en pratstund med bandet lite senare på kvällen. Vi var nog överens om att timingen för att erövra världen och bli ett av 2000-talets arenaband, låg inom räckhåll.

Snart kommer det förhoppningsvis en motreaktion på pop och rapmusiken som dominerar listorna. När de unga vill ha något nytt, fräscht, mycket energi och bra låtar; då finns Crashdiet till hands.

Jag har sett Mötley Crue två gånger, senaste gången var en pinsam upplevelse. Ponera om Crashdiet skulle få öppna för just Mötley Crue, med bra ljud och ett längre set. Det skulle bli massakrering, en käftsmäll; kontrasterna mellan numera uselt och begåvat skulle vara vara förödande för de gamla veteranerna. Lite live omstrukturering i deras låtskatt skulle upphöja Mötley Crue posörerna till ren skär världsklass.

Världens bästa melodiska hårdrock?

Sveriges och ett av världens bästa melodiösa hårdrock band Treat stod näst på tur. De inledde dock inte som att de ägde scenen, snarare så att de kändes aningen obekväma, vilket var lite oväntat. Sångaren Robert Ernlund var som vanligt genuin och har en röst som passar en av universums största musikskatter i hårdrocksvärlden, med deras danska kollegor Pretty Maids.

Tyvärr har han inte riktigt den karisma som skulle behövts för att ta Treat till nästa nivån i hierarkin. Anders ”Gary” Wikström, är låtskrivare och gitarrist, som dessutom har ett utomjordiskt melodisinne samt en förmåga till klassiska gitarrsolon.

Treat växte sakta men säkert in i deras normalnivå. Temat för dagen var att bandet set skulle kretsa runt  plattan Organized crime från 1989.  Jag har snart sett bandet live tio gånger, och detta grepp var lite annorlunda. Bandet inledde dock med grymma favoritlåtar från de tre senaste mästerverken: ”Skies of Mongolia”, ”Ghost of Gracelnd”, ”Papertiger” ”Inferno (spelningens sämsta låt)”, ”Riptide”, ”We own the night” och ”Roar”.  

Det var verkligen härligt att se ett gäng tonåringar som stod bredvid mig. Klungan kunde varenda textrad, samtidigt som de hoppade upp och ner; en av dem kan omöjligt ha några vader kvar.

Treat blev sedermera varma i kläderna lagom till Organized crime låtsetet som de inledde med ”Ready for taking”, därefter följde ett pärlband av hits helt enkelt: ”Hunger”, ”Home is where your heart is”, ”Party all over”, ”Fatale smile”, ”Gimme one more night”, ”Get you on the run” och plattans bästa låt ”Conspiracy”.

Herregud, det var inte bara jag som blev knockad av den kvalitet i låtarna som spelades. Av åtta låtar från Organized crime spelade ändå inte braiga ”Mr Heartache”, vilket tyder på hur sanslöst albumet egentligen är. Ärligt, hade faktiskt glömt bort hur bra plattan var.

Förutom Pretty Maids finns det knappt inget band i världen som kan trollbinda publiken med så mycket konstanta überhits som Treat. De avslutade med ”World of promises” från nästa lika bra skivan Dreamhunter (1987). Den innehåller för övrigt klassiker som ”Soul survivor”, ”Outlaw”, ”Take me one your wings”, ”Dancing on the edge” och ”One way to glory”. 

Min personliga favoritplatta är annars The pleasure principle (1986). Där härbärgerar top notch musik som: ”Rev It Up”, ”Waiting Game”, ”Love Stroke”, ”Eyes on Fire”, ”Fallen Angel”, ”Caught in the Line of Fire”, ”Strike Without a Warning” och ”Ride Me High”. Från den plattan spelades inte ton, ett bevis för en låtskattkista utöver det vanliga.

Precis som på Nottingham fick Treat foga sig att inte bli kvällens headline, då var det H.E.A.T, Shooting star och Hardline,  nu var det istället Stan Bush. Det är inte så att jag inte förstår att Stan Bush är kult i kretsarna, men Treat förtjänade tronen i såväl Nottingham som i Ludwigsburg.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är Stan Bush & Barrage album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bushs 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2019 framavlat 13 studioalbum, med väldigt långt mellan höjdpunkterna dessvärre.

2010 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk, producenten måste varit både döv och blind. Stan Bush har skrivit musik med storheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour.

The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush & The Barrage debut från 1987.

Stan Bush

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush upplevde jag som att han inte kände sig bekväm på scenen, på något sätt. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna han använde sig av. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och karaktäristiskt röst dessutom verkar han vara en sjyst kille helt enkelt, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Kvart i ett på natten hämtade jag ut jackan, 15 minuter senare var jag tillbaka på hotellet. Sviter från kvällen var: seghet av sex öl, brusande hörsel och krökt rygg efter allt stående.

Dag 4 söndag: andra speldagen

Tomtar, troll eller tyskar?

Vaknade med ett ryck, lite efter klockan 10.00. Det var ett hendomsprov att kravla sig upp ur sängen, ner till frukostbuffén. Trots fyra koppar espresso, kände jag mig sliten. DDR-vädret utanför lockade föga, till det tillkom det en pillemarisk blåst. Min nisch är att upptäcka, bocka av och hitta upplevelser, där andra inte ser möjligheterna.

Infallet att se Ludwigsburg Residential Palace, barockarkitektur från år 1704 kom på skam, efter att tankarna på en liten vila skulle göra en gott, fått ett gigantiskt fotfäste.

Jag hann duscha, smörja in mig med tigerbalsam, sippa på en het och stark kaffe som jag köpte i receptionen. Nu var jag på gång igen, med penna, block och nyfikenhet. Glest med folk, när första bandet för dagen, tjeckisk Black Tiger inledde spelschemat klockan 13.50. Förväntan byttes mot tristess, musiken var endimensionell, uppträdandet en orgie av  amatörism, låtarna flöt i varandra, utan att beröra undertecknad det minsta.

Lokalens största bar

Jag gjorde ett nytt försök att kommunicera med en kille med jeansväst med några hundra hårdrockmärken på. I det kraftfulla och välansade skägget syntes två ansamlingar av köttflagor, troligtvis rester från förra veckans dönerkebab. Sedan började mannen prata, jag kunde ha svurit på att det var tyska. Kommunikationslusten rann av mig snabbare än jag trodde det var möjligt.

Karlsruhebandet DeVicious med två plattor i bagaget var nästa akt till drabbning. Att inleda med allsång har vi konstaterat inte är någon vinnarstrategi. Sångaren Zoran Sandorov anammade en annan strategi som inte heller lär gå till historien som någon framgångsfaktor. Visst, Manowar, i all ära, men deras nisch är ju bar överkropp liksom.

Påtända tyskar

Zoran hade en kropp jag bara kunde drömma om att ha, trots det kändes det något pinsamt att se spektaklet. Doften av scenhybris var unken. Han hade en bra pipa, men också en gnällighetsaccent i kombination med att hårdrockskriken kändes felplacerade. “Never say never”, ”Everything” och ”Desire” var riktigt bra låtar, resten tyvärr på tok för intetsägande och klyschiga.

Efter välbehövlig kall luft, var det dags för svenska Age of reflection (AOR Heaven) att skrida till handlingarna. Deras första platta lämnade mig ganska kall, till kontrast till uppföljaren som kom i år: A new dawn.  Ärligt talat en topp 15 i år, allt har finjusterats till det bättre. Lars Nygren var för mig kvällens största utropstecken.

Jesus, var hittade man den mannen? Bland det bästa som jag sett på länge; vilken entertainer, vilken röst, vilken rockstar! Han behövde inte ta till påklistrade klyschiga scenovanor, utan uppträdde lugnt, naturligt; såg ruskigt bra och vältränad ut, ett fynd utöver det vanliga.

Svenska Age of reflection

Det var först i fjärde låten ”Here I am”, som följdes av nästan lika braiga: ”Go” som konserten tog fart ordentligt. Andra guldkorn var ”What f I break”, utomjordiska ”Writing on the wall” samt avslutande ”A new dawn”. Som sagt, Lars Nygren och låtmaterialet väckte till de sömndruckna tyskarna ur dvalan. Att sjunga bra är en sak, men att ha en bra scenvana och karisma är få förunnat.

Nästa band ut var också svenskt. Degreed har alltid tillhört mina husgudar. Såg dem för första gången på Väsby rock för sex år sedan. Då aningen, valpiga, nu fullblodsproffs. Bandet fick ungefär samma roll som Crashdiet dagen innan. Degreed tillförde otraditionell och välbehövlig energi till en genre som ibland är synonymt med klinisk, steril, överproducerat och tråkigt.

Degreed: aor för 2000-talet

Senaste plattan (2019) är spretig, precis som deras fyra tidigare alster, ett snyggare ord som låter betydligt  bättre är varierat. Precis som Crashdiet så har jag en känsla av att den yngre publiken skulle kunna se Degreed som en brygga mellan ”gubbrock” till något annat, något mindre ålderdomligt. Vet inte riktigt om inledningsfrasen ”Let´s start a war” var så genomtänkt med tyska ögon sett.

I vilket fall så satte de standarden med tyngd och speed. Nästa låt: ”Lost generation” var i samma anda. Det de hade gemensamt var att ingen av de två inledande låtarna tillhör deras bästa, en svag inledning.

Kvaliteten höjdes med underbara tunga ”Shakedown”. Den trenden fortsatte med deras fantastiska cover på Ted Gärdestad ”Blue virgin isles”. Trippeln med ”Sugar”, ”Scam och ”Save me” var rena hajbeten för publiken, som kanske kom på att det här inte är en vanlig spelning, utan något unikt. Kom att tänka på att sångaren Robin Ericsson påminner lite om en ung Claes Malmberg.

Degreed är helt klart ett lagbygge, Robin tar lagom plats, han äger periodvis scenen med sin genuina inlevelse i låtarna. En riktigt bra spelning där jag ändå velat höra deras bästa låt ”Just image” samt ”Sex”, ”Ruins” och ”Nature of the beast”. Degreed borde fått 15-20 minuter mer speltid. De avslutade oväntat med en cover av Ozzys ”Bark at the moon”. Det kanske är såhär framtidens melodic rock ska låta.

Vega: ett uppdaterat Bon Jovi

Nästa band har jag ett väldigt polariserat förhållningssätt till. Å ena sidan är deras låtar nästan bara potentiella hits som andra skulle döda för, å andra sidan något dysfunktionellt som jag inte riktigt kan sätta fingret på; abnormt jämntjockt månne. Vega har släppt fem plattor sedan år 2010. 2018 kom deras senaste och sämsta platta ut: Only human.

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som Degreed. Ska man hitta influenser så är det nog Bon Jovi era Slippery when wet/New Jersey uppdaterad med ett modernare sound.

Världens bästa tvillinglåtskrivarpar: James och Tom Martin har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera. First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Nick Workman heter sångaren som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dras.

Med all sannolik tysk

Live visade dock Nick på ett mer flexibelt röstomfång som kom mera till sin rätt. Den ibland könlösa produktionen på deras album ersattes av ett betydligt mer organiskt sound som klädde bandet bättre.

De allsångsvänliga hymnerna fick med publiken på noterna, från första riff till det sista. Bombastiska refränger avlöste varandra i låtar som ”Stereo Messiah”, ”Every litle monster”, ”Worth dying for”, ”White flag”, Explode” samt deras bästa låt: ”Kiss of life” från debutalbumet.

Sångarna Nick och Lars från Age of reflection påminde lite om varande i stilen: avslappnade, bra scennärvaro och en hel del karisma. Lite över en timme var en välbalanserad dos av energisk rock där publiken verkligen vaknade till liv. I mitt tycke kvällens bästa spelning.

Försäljning och signering

Nordirländska Maverick med tre plattor i bagaget äntrade scenen runt klockan 19.00. Deras musik var verkligen inte my cup of tea. I sort sett gillar jag inte någon av deras låtar riktigt ordentligt. Vad jag såg på scen ändrade definitivt inte min tidigare inställning till bandet.

Standard var ett bra uttryck för deras profillösa melodiösa hårdrock. Att de låg före Vega och Degreed i bandhierarkin var för mig helt vansinnigt. Det bästa med bandet var att det öppnade sig en möjlighet till sen middag.

En olycka kommer sällan ensam. I Sverige har jag vant mig att nästan alla livsmedelsaffärer, även de mindre har öppet från klockan 08.00 till 20.00, varje dag. I Tyskland var så inte fallet. Tydligen var just söndagar en dag i veckan där konsumtionsstopp rådde. Deras stora supermarket där även kebabhaket låg var igenbommat.

Mina gourmand-smaklökar fick sig en törn. Att vandra omkring i ett industriområde var inte alls vad jag hade i åtanke. Tillbaka till brottsplatsen, med svansen mellan benen blev det en ytterst devalverad middagsupplevelse.

Utanför entrén fanns det ett provisoriskt mattält där middagsdevalveringen fortsatte. Utbudet var betydligt större på en mack än i detta budgethelvete. En dyr, snålt tilltagen, smaklös ris och curry ersattes av ett hårt hamburgerbröd med en bratwurst med äcklig tysk senap. Tysken som kom på den briljanta idén att kombinera just dessa produkter borde ha avrättats.

Såklart att korven hoppade upp en meter i luften, när inte brödet synkade med platsen för korven. Att köttstycket råkade undvika all asfalt, för att istället landa i områdets enda grusgrop var lite signifikativt för denna timme. Självklart var allt Maverics fel. Tre öl och en stadig frukost i kombination med ris och curry gick inte till historien som någon mathögtid precis.

Halv nio på kvällen skulle ödet förhoppningsvis ta revansch då aor-kult snubben Robert Tepper äntrade scenen. För mig och många andra aor-nördar är han mannen bakom superklassikern: ”No easy way out” från filmen Rocky IV (1985). Från debutplattan No easy way out från 1986 är det titellåten och ”Angel of the city” som är snuskigt bra.

Resten av materialet är i mina ögon inget vidare alls. På uppföljaren Modern madness (1988) är titellåten, ”The unforgiven”, ”Down in the belly of life”, ”Fighting for you” och ”Sing for you” bra låtar, resten utfyllnad. Åtta år senare dök plattan No rest for the wounded heart upp på skivdiskarna. Där funkar titelspåret, samt ”Another place another night” och  ”Which way are we running”. På hans senaste platta från 2019 är det egentligen bara titellåten ”Better than the rest” som sticker ut. Elva låtar från fyra album är det definitionen av en aor-hjälte, kanske, kanske inte?

Sedan 1985 har det hunnit hänt en hel del. Robert Tepper är nu 69 år gammal. När han raglade in på scen var min första tanke ledgångsreumatism. Min andra, nu får han en stroke. Han såg skör ut, och jag bad till Gud att han inte fick för sig att stage dajva.

Först efter två låtar vände det. Antingen tog han en näve kokain, syrgas eller smorde in sig med tigerbalsam den röda sorten. Sannolik använde sig han av hela trippeln; från skadskjuten till skållad guldhamster på några minuter. Frågan var inte om, utan när Mr Tepper skulle gå ner i split eller spagat.

Robert Tepper; inlevelse från en aor-hjälte

Respekten från publiken lät inte vänta på sig. De bar honom genom de de 12 låtarna han spelade. Robert hade en genuin inlevelse på scen  som var beundransvärd. Han var så tacksam att han fått inbjudan till Tyskland som för övrigt var första besöket för honom någonsin.

Till sin hjälp hade han en söt, ung bakgrundssångerska som fick ena huvudrollen i duetten ”Fighting for you”. Absolut en höjdpunkt på spelningen med ”No easy way out, ”Angel of the city” och ”Better then the rest”. Enda smolket i bägaren var att han inte tog med underbara ”Down of the belly of life”.

Kvällens headlinern norska Stage Dolls såg jag inte fram emot eftersom jag bara kan kategorisera ”Wings of steel” som en tillräckligt bra låt i deras låt-ebb. Tydligen hade fans fått rösta fram vilket reprisband de helst ville se, i detta 10-års jubileum. För mig, ett väldigt oväntat och oangenämt val. Tråkigt nog var detta uppträdande det första som var försenad med mer än 40 minuter.

Norges svar på Bryan Adams ligger nära till hands med den stora skillnaden att de i stort sett saknade adekvata refränger i låtarna. Visst de var lite lagom helylle charmiga, tighta och avslappnade. Det var ösigt på ett lugnt sätt. Dock upplevde jag tillställningen som…tråkig. Låtarna slätstrukna, ovarierade och refränglösa. Bäst var som sagt deras bästa låt ”Wings of steel” och i viss mån ”Love cries”.

Vega eller Robert Tepper hade i högre grad varit bättre alternativ till att knyta ihop 10-års jubileet säcken. Var hemma lite innan midnatt. Så sanslöst befriande att få lägga sig i sängen. Två och en halv mil på tre dagar och 18 timmars stående krävde sin hen. Jag belönade mig själv med två snickers från hotellreceptionen.

Dag 5: homecoming

Tyskarnas svar på Transformers

Efter en stadig frukost var det dags att lämna Ludwigsburg. Tåget till Stuttgart; tunnelbanan till flygplatsen löpte på friktionsfritt. Signifikativt för denna tripp var inställda flyg. Även på hemvägen krånglade logistiken.

Kontentan av strulet blev att jag blev tvungen att boka om mina tågbiljetter för 400 kronor. Förutom den ekonomiska biten innebar det att jag kom till Norrköping en timme försenad. Marie hämtade mig runt klockan 21.00. Borta bra men hemma bäst.

Familjens Widholms skygga katt hälsade inte mig välkommen

Continue Reading »