Tidlöst

Så fort jag såg annonsen att The music of Motown featuring Afro-dite skulle gå av stapeln i De Geer hallen beställdes biljetterna med fokus på grymt bra sittplatser. 700 kronor för mig och min fru Marie på mitten av rad tre, vilket var helt optimalt.

Sedan barnsben har tonerna av Motown soundet attraherat mig. Hypnotiska refränger, starka vokalister, cool koreografi och positiv energi utöver det vanliga. Blandningen av funk, soul, blues, r’n’b kryddat med pop hybridiseras till en magisk gryta. Mina tidiga Motown-favoriter har varit låtar åt det mer poppiga hållet som exempelvis:

The Temptations: ”My girl”, ”Get ready”, ”Papa was a rollin stone”.

The Supremes: ”Stop in the name of love” ”You can´t hurry love”, ”Baby love”, ”Where did our love go”, ”You keep me hanging on”.

Four Tops:  ”Reach out i´ll be there”,  ”I can´help myself”, ”It´s the same old song”, ”Baby I need your loving”, ”Standing in the shadows of love”.

Marvin Gaye: ”Heard it throught the grapevine”.

Stevie Wonder: ”Superstition”, ”Sir Duke”, ”Master blaster”.

Martha an the Vendella: ”Jimmy Mack”, ”Dancing in the street”, ”I say a litle prayer”.

Jimmy Ruffin: ”What becomes of the brokenhearted”.

Edwin Starr: ”War”.

The Contours: ”Do you love me”.

Mary Wells: ”My guy”.

Brenda Holloway: ”When I´m gone”.

De Geer hallen energi

Barnen höll varandra sällskap i symbios med ljummen Melodifestival, natriumglutifierade chips, lösgodis, cola och nyladdade mobiltelefoner. Jag och Marie intog kvällsmiddagen på Härlig Pasta. En väl tilltagen Basilikapesto och Rökt lax pasta ekade förväntad gourmetkäk…. de första tuggorna, därefter blev det enbart en plikt att äta upp maten som var under medelbetyg. Färsk pasta är väl det minsta man skulle kunna begära; det här kändes mer som Netto. Jag tror inte man kan bli förgiftad av olivolja, men mängden som serverades i rätten var i mesta laget, på ett negativt sätt.

I ett nästintill utsålt De Geer hallen fann vi våra utmärkta sittplatser i orkesterdiket det vill säga de mindre bekväma stolarna. Vi ögnade igenom innehållet i det oklanderliga programmet som införskaffades för 60 riksdaler. Klockenligt klockan 19.30 inledde Gladys del Pilar showen med en traditionell intetsägande gospelsång.

Lite senare gjorde fotbollsspelande – Melodifestivalbekantingen Boris Rene en version av Muddy Waters bluesdänga ”Hoochie Coochie”. Däremellan blev också rhythm’n'blues och rock’n'roll för att demonstrera för publiken var Motownsoundet hade sitt ursprung. I mina ögon var detta en relativt seg inledning utifrån den gigantiska Motown-låtskatten.

Därefter tog sig showen med ett högt tempo, snygga dansnummer och oändligt med klädbyten. Afro-Dite, exklusive Kayo Shekon, de vill säga Gladys del Pilar, Blossom Taintor och Jessica Folcker samt de övriga sju i ensemblen fullkomligt överöste publiken med utstrålning, roliga, men trovärdiga peruker, kostymering och scenografi. Jag uppskattade att alla på scenen involverades i såväl sång, dans som mellansnack, ingen blev utanför i denna glitter och glamour-orgie.

Tjejensamblen

Aretha Franklin, Temptations, Four Tops, Stevie Wonder, Marvin Gaye, Diana Ross & the Supremes, Jackson 5, Arthur Conley, Beyoncé och Bruno Mars var artister vars låtar rekonstruerades på scenen iförd Ullared-kostymen av nästintill bara förinspelad musik.

The Temptations-låten ”Papa was a Rolling Stone” var en av höjdpunkterna precis som The Four Tops låten: ”Reach out i´ll be there”. För mig var dock Tranåssonen Simon Lingmerth känd från Wallmans, körsångare i Melodifestivalens och Idol 2010 det allra största utropstecknet. Han hade mest utstrålning, sjöng bäst och var coolast på scenen, en klockren överraskning.

Simon Lingmerth

Afro-Dite avfyrade också sin Meldifestivalvinnare från 2002: ”Never let it go”, en låt som inte alls gjorde bort sig i sammanhanget, snarare tvärtom. Sista nostalgitimmen gick fort, de 90 minuterna kändes slutligen aningen för korta.

Egentligen var detta en bra blandning av gammalt och lite nyare tongångar samt välbehövliga genreväxlingarna, men jag hade ändå föredragit helt annat låtval, men som sagt smaken är ju som baken. Publiken gillade dock verkligen vad de hörde genom att stå upp och klappa händer och svänga med sina dinosauriehöfter.

A Light Motown History

Historien om Motown kan berättas på så många sätt, men allt annat än att börja den magiska soulsagan utan att först nämna entreprenören och visionären Berry Gordy Jr (född 1929, Detroit, Michigan) skulle faktiskt vara en smärre hädelse.

Mannen som den 12 januari 1959 lånade 800 dollar från sin familj för att förverkliga sin dröm om skivbolaget Motown kom inte bara att förändra den globala musikscenen, han kom även att skriva soundtracket till delar av den historiska rörelse som idag har lett ända fram till en svart amerikansk president.

Han hade tidigare jobbat på Ford-fabriken i Detroit och tog med det löpande-konceptet som han hade blivit bekant med på fabriken in i företaget. Det var vanligt på den tiden, men det var första gången det blev ett mycket framgångsrikt musikkoncept.

Gordy startade i musikbranschen som låtskrivare. Det var efter att hans ”Lonely Teardrops” blivit en hit med Jackie Wilson som han inspirerades att starta ett skivbolag.

Den första skivan som spelades in och gavs ut var ”Come to me” med Marv Johnson, och skivetiketten hette Tamla. Första Motown-skiva som gick upp till förstaplatsen på den amerikanska Billboardlistan var ”Please Mr Postman” med The Marvelettes (1961).

I mitten av 1960-talet var Motown det största företag i USA som var helägt av svarta. Musiken som strömmade ut ur Hitsville USA på 2648 West Grand Boulevard i Detroit kom att hjälpa till att ena ett rasindelat och segregerat land och är än idag lika relevant som när den första Marv Johnson-singeln släpptes för snart ett halvt sekel sedan.

Men trots att det är främst 60-talet som vi idag förknippar med Motown var det faktiskt på 70- och 80-talet som bolaget sålde flest skivor. 70-talets funkkombo The Commodores hade mellan 1974 och 1980 ett försäljningssnitt på två miljoner album per år och det mest framgångsrika Motownsläppet kom så sent som 1984 då Lionel Richies ”Can’t slow down” sålde i hela tio miljoner exemplar. Detta var dock många år efter bolagets mest inflytelserika period, eller kanske snarare, perioder.

The Four Tops

Den första riktigt viktiga framgångssagan var Smokey Robinson och hans The Miracles som kom att länka samman 50-talets doo-wop med det unga popsouliga 60-talssound som inom några år skulle komma att kallas The sound of young America.

Med låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland (Eddie och Brian Holland samt Lamont Dozier) och det näst intill abnormt tajta husbandet The Funk Brothers sedermera på plats var det sedan bara en tidsfråga innan hitlistorna skulle ockuperas med storm. De kommande stjärnorna hette då The Primettes och The Distants, men kom efter kontraktskrivning med Berry Gordy att byta namn till The Supremes och The Temptations.

Holland-Dozier-Holland

Under 1960-talet skrev och producerade de flera hundra låtar för det Motown. Många av deras låtar kom att nå Billboardlistans heliga förstaplats. Bland deras hits kan nämnas: ”Baby love” och ”Where did our love go” med The Supremes, ”Baby I need your loving” med The Four Tops, ”Heat Wave” med Martha and the Vendellas och ”How Sweet It Is (To Be Loved by You)” med Marvin Gaye.

Eddie Holland skrev texter, Brian Holland skrev melodier och Lamont Dozier skrev såväl texter som melodier. Eddie Holland försökte sig också på en egen sångarkarriär och hade en hit 1962 med Jamie.ad gjorde Holland-Dozier-Holland efter att de lämnade Motown tidigt 1968 efter en royalitydispyt.

Lite äldre melodigenier: Holland-Dozier-Holland

De fortsatte dock reproducera  hits lika bra som den som producerades för Motown, men inte lika känd som låtarna till The Supremes eller The Four Tops. De startade skivbolaget Invictus, men de låg i rättslig tvist med Berry Gordy många år efter att de lämnat Motown, så de skrev låtar under mer eller mindre hemlig pseudonym. Holland-Dozier-Holland valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 1990. 

Tillsammans med Martha & The Vandellas, Four Tops och ett elvaårigt underbarn som kom att stöpas om till Little Stevie Wonder växte det karaktäristiska Motownsoundet så fram vid 60-talets mitt. Och kanske är det allra främst existerande på Martha & The Vandellas euforiska ”Dancing in the street” från juli 1964.

The Supremes

När 60-talet sedermera började lida mot sitt slut och Holland Dozier Holland lämnade bolaget verkade de största framgångarna vara i fara, men dels kom då Jackson 5 och dessutom började producenter som Norman Whitfield skapa en mer psykedelisk ljudbild åt främst The Temptations.

Denna period kom dock snart att överskuggas av en politisk och social medvetenhet som tog skruv med släppet av Marvin Gayes ”What’s going on” 1971 och som även kom att bli Stevie Wonders signum under det resterande 70-talet.

När discoeran alltmer tog över efter 70-talets mitt började Motown visserligen tappa konstnärlig mark, men The Commodores kom att hålla bolagsfanan högt fram till 80-talet då artister som Rick James, Lionel Richie, High Inergy och Rockwell tog vid. År 1972 flyttade Gordy hela företaget från Detroit till Kalifornien. År 1993 köptes det av PolyGram och ingår numera i Universal Music.

Stevie Wonder

Trots att det nu är länge sedan storhetseran finns bolaget faktiskt kvar än idag, nu som en del av Universal och har under 00-talet släppt album med bland andra Erykah Badu, Damian Marley, Q-Tip och Lindsay Lohan.

Dess musikaliska betydelse som bolag är dock dessvärre över och förbi, det går idag knappast att prata om ett enat Motownsound. Däremot går det att prata om ett Motownarv på andra sätt.

Detroit

Tanken som växte fram i Detroit, om att utifrån ingenting starta ett svart skivbolag, har inte minst påverkat just motorstadens musikscen, där technoakter som Underground Resistance och producenter som Derrick May kom att inspireras till liknande gärningar, och dessa har sedan i sin tur påverkat den europeiska dansmusiken.

Detta arv kan knappast överdrivas. När den idag snart 80-åriga Berry Gordy i senaste numret av magasinet Mojo får frågan om vad Motowns arv betyder nu efter 50 år blir han osäker men svarar till slut; ”kärlek, och en tro på sig själv.” En sammanfattning god nog av ett skivbolag vars like vi tidigare aldrig skådat och som inte heller har funnit sedan dess. (skribent Stefan Thungren material från SvD, modifiering av Mats Widholm)