En show med djup i – Under ytan

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar.

När jag såg att han skulle besöka Norrköping bokades biljetterna på stubinen. Av någon outgrundlig anledning kände jag för att dra dit själv. Efter ett nästan två timmar intensivt squashpass blev det ett soffläge i någon timme. I detta rigor mortis tillstånd var lusten att se föreställningen nästintill obefintlig. I vilket fall som helst cyklade jag ner till Skandiateatern i ett osedvanligt kylslaget ”Peking”. Jag valde läktaren före ”framför scenen” och självklart platsen allra längst bort till vänster. Dock såg jag Mårten och scenen väldigt bra i ett nästintill slutsålt Skandiateatern.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Mårten strategi var att försöka skratta bort känslorna, bara ha kul och hålla skenet uppe. Han levde för stunden via små doser av rus. Det hjälpte föga eftersom tomheten, ångesten och känslan av värdelöshet successivt blev värre. Han upplevde själv att han höll på att gräva sin egna grav, men orkade inte då förändra sitt liv. En av källorna till livsstilsbytet var när Mårten varit stupfull och hamnat i vattnet. Han berättade att han var en hårsmån från döden den dagen. Han insåg att alkoholen var en bidragande orsak till hans mående och beteende.

Alkoholnedtrappning och terapi var två verktyg som Mårten använde sig av för att komma underfund hur han skulle ändra sitt liv. Efter många psykologisamtal insåg han att han led av ”Alfons Åbergs syndromet” det vill säga anammade ”ska bara strategin” istället för att ta itu med problemen. Mårten började läsa på om alkoholens destruktiva sidor där väldigt många blir introverta och hämmade istället för att orka jobba med sig själva; alkoholen blir en ständig flyktväg. Trots en bättre insyn i sitt leverne, meditation, bättre träning och mindre alkohol hamnade Mårten i en depression.

Det ledde till mera terapi och antidepressiva tabletter som han sedermera lade av med. Under den själsliga läkeprocessen insåg han att han måste lägga ner alkoholen på obestämd tid, men inte längre än 60 dagar. I Sverige dricker vi oss fulla för att våga vara oss själva menar han på. Något Mårten tror beror på jantelagen: det är lättare att vara som andra än att vara sig själv. Mårten inspirerades utav fraser som: ”vad är det värsta som kan hända” eller ”inte bry sig så mycket vad andra tycker”. De 60 dagarna blev till ett halvår och idag har han varit helt nykter i 14 månader. Mårten utesluter inte att han kan ta ett glas vin till maten eller någon öl i framtiden, men för tillfället finns det inget behov av rusdrycker.

Helt ärligt menar han på att han aldrig någonsin mått bättre. Han är  oerhört mer närvarande, en mycket bättre lyssnare och flyr inte längre från sina problem. Hans terapeut sa att han skulle fylla sig med själ istället för kortsiktiga bekräftelsebomber. Han utövar numera meditation, tar långa promenader och börjat utmana sin komfortzon genom att dansa, se på fotbollsmatcher det vill säga det han gjorde med alkohol förut gör han numera utan alkohol. Att stanna upp och sluta fly genom att bland annat sluta med alkohol har inte varit lätt, men definitivt värt det. I och med att han slutat fly finns det idag ingen skit som kommer upp till ytan.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges Radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson i fyra år som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat  Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Per Sinding-Larsen och Peter Siepen.

1998 började Andersson som programledare på TV3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på  TV3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans kontroversiella imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades.

I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000, Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: ”RAW comedy club” ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.