Probably the most well reasoned yearlist in the world!

Whats s in the water in Sweden?

”I ”Whats´s in the water in Sweden?” artikeln 2018 listade jag upp några argument som gör Sverige till världens största exportör av kvalitativ hårdrock och i synnerhet utav melodiös hårdrock och AOR. Att det bor runt 10 miljoner människor gentemot cirka 326 miljoner i USA, 65 miljoner i Storbritannien och runt 83 miljoner i Tyskland gör detta till en irrationell svårlöst ekvation.

Varför framavlar Sverige fram nya musikembryon likt en genomtysk bilfabrik, när genrens ursprungsländer nästintill abdikerat? I Sverige dyker det  ständigt upp nya som gamla uvar i alla dess konstellationer, band som:  The Night flight orchestra, Rouelette, Mile, Lion´s share, Captain Black Beard, Grand Illusion, Crazy Lixx, Grand design, Degreed, Amaranthe, Eclipse, Chronus, Alien, Heartwind, Sabbaton.

Perfect plan, Crashdiet, Days of jupiter, Pain, Solence, Treat, Wildness, The Waymaker, W.E.T, Magnus Karlsson, Gathering of Kings, Starmen, Jono, Work of art, Cyhra, Dynazty, Europe, Age of reflection, Find Me,  Sapphire Eyes, Art of illusion, Solence, Ghost, Crowne, Palace, Art Nation, H.E.A.T,  A.C.T… och detta är bara ett axplock!

I Pop och r & b genrerna finns det också en uppsjö av artister som tagit andra delar av världen med storm som exempelvis Robyn, Rhys, Peter Jöback, Avicii, Lykke Li, The Knife, Jose Gonzales, Swedish house mafia, Sandro Cavazza, Zara Larsson, Tove Lo, Albin Lee Meldau, Peter Björn och John, Pop,  Sabina Ddumba, Shirin och Seinabo Sey,

Sverige också är världsledande att skriva låtar till popikoner som Ariana Grande, Pink, Taylor Swift, The Chainsmokers, Adam Lambert, Lana Del Ray, Mura Masa, Miike Snow, Charli XCX, Martin Garrix, Kelly Clarkson, Jennifer Lopez, Ed Sheeran, Katy Perry, Justin Timberlake, Jessie j, The Weekend, Lana Del Ray, Mura Masa, Charli XCX, Lady Gaga och Kesha med mera med mer.

Svenska låtskrivare är hårdvaluta i musikens epicentrum: Los Angeles! Ta Max Martin exempelvis, människan är på väg att gå förbi självaste John Lennon dessutom nått förstaplatsen på Billboards singellista under såväl 1990-, 2000-, 2010- som 2020-talet. Som inte detta vore nog; Max Martin har även producerat 23 av sina 25 listettor. Ett Billboard rekord han delar med en annan Martin, Sir George Martin (The Beatles).

Flest listettor på Billboard Hot 100

1. Paul McCartney: 32

2. John Lennon: 26

Det gör ju saken ännu mer komplex, och frågan kvarstår, hur är det egentligen möjligt med ett invånarantal på 10 miljoner individer? Det land med mest hårdrockband per capita borde onekligen vara Sverige, men icke sa Nicke, det är Finland. Men när det kommer till Melodic hardrock och AOR är Sverige kungarna i Norden, Europa och Världen!

Art of illusion, Blue Ink River, Eastern High, Black Rose, From the sky, Constancia, Nestor, Diablo swing orchestra,

Crey, Crystal Viper, Flight of Icarus, Crazy Lixx, Autumn´s Child, Osukaru, Marius Danielsen, Fans of the dark

Evergrey, Infinite & Divine, Freedom, Manimal, Soen, Indifferent, Cobra Cult, Stonesilk, Tales of the legends, HFMC,

Chez Kane (Brittiskt/Svenskt), Rian, All for the king, Lake of tears, Heavy Feather, Peter H Nilsson, The sonic overlords

Normandie, The Quill, Nighthawk, Steel Rhino, Angeline, Hot breath, Wytch, M.ILL.ION, Wolves in the haze

Mister misery, Prins Svart, Hellster, Seventh Dimension, HeartHealer, Electric boys, The Night flight Orchestra

Vola (Danskt/Svenskt), Backwood spirit, Strykenine, Metalite, Axewitch, Kent Hilli, Anette Olzon, ToxicRose

Reach, Starmen, Domkraft, Pressure, The Boatsmen, Knights of the realm, Starscape, Atomic love reactor,

Roof Down, Peter Hermansson, Robin Red, Insania, Ronnie Atkins (Swe/Denm), No Possession, Lucifer, Nocean,

Sister, Ironbourne, Electric Haze, Solence, Perpetual Etude, Supreme Unbeing, Eyes, Sonic Desolution, W.E.T.

Viral, Greenleaf, Bloodbound, Houston, Eclipse, Stefan Berggren, Seventh Crystal, Bad Habit, Firebombs

Alpha Boys, Proud, Crowne, Cruzh, Smash into pieces, Lillasyster, Grande Royale, Descalier, Skraeckoedlan

Band of spice, Winding Road, Yngwie Malmsteen, Johan Kihlberg´s Impera, Velvet insane, The Mammuthus,

Backman Johanson and the others, Chuck Norris experiment, Cristian Liljegren melodic passion, Cap outrun

The murder of my sweet, Stew, Gipsy power, Mercury X, Nekromant, Opera Diabolicus,

We are the catalyst, jonas Lindberg & The other ones, Blue Mountain Sweden

Våra Nordiska Grannländer

 

Finska lejon

Simulacrum, Wheel, Sirakh, Return to void, Northern Flame, Mount Mary, Tuple, Temple Balls,

Arion, Plastic Tears, Silver lake by Esa Holopainen, Laurenne/Louhimo, Lucious Bloodfire, King Company,

Timo Tolkki´s Avalon, Circus of rock, Ultimatium, Red Eleven,  Lost division, Leverage, Oceanhoarse,

Beast in black, Six silver suns, Dawn of solace, Ian Highhill, Lordi, The Ragged Saints, Thy Row,

Blind Channel, Hootenanny Freaks, Battle Beast, Jess and the ancient ones,King of Sweden

Norsk sisu

Wig Wam, Meer, Sirenia, Issa, Grown, Nergard, White Void, Warzaw, Draken, Motorpsycho, Terra Odium, World of damage

Communion of souls, Kens Dojo,  Nightfox, Jointhugger,  Ohmwork, Memoria avenue, Hex AD, Zelbo

Dansk dynamit

Shotgun revolution, Ronnie Atkins,  Alien Force, Vola (Danskt/Svenskt), Lucer, Franklin Zoo, Anti Ritual, Volbeat, Electric guitars

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop likt ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows, Ten och Fighter sångarna är tre utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”, annars måste låtarna i sig uppväga detta.

 

11. Houston – IV

Houston, Sveriges AOR-hopp…2010! Hypade som få smektes bandet medhårs av konservativa recensenter. Just då upplevde världen en liten uppgång i intresset för AOR. Det tog anrika Classick Rock Magazine fasta på. De publicerade ett antal utmärkta AOR Magazine där de bland annat korade Houston debutplatta till årets bästa aor-album och “Truth slips” till årets 17:e bästa låt. Jag själv upplevde plattan som fräsch, luftig och härligt  keyboarddriven. “Pride”, “Thruth slips” och “Mystery” var verkligen trippeln att döda till; pure killers.

Debuten följdes upp året efter av coverplattan: Relaunch 1 .Ibland gäller det att ha ödet på sin sida, och det hade Houston. Trisslotten bestod av att Red Bull’s Danny MacAskill’s  använde  covern av Chicagobandet Dakotas – “Runaway” (1984) till sin Extreme BMX video Imaginate. Soundtracket blev en veritabel succé med över 100 miljoner visningar på You Tube och snart 1,5 miljoner streams på Spotify. På den plattan med Dakota återfinns en av de 50 bästa aor-låtar som någonsin skapats: “Angry men“; pomp-aor när den är som allra bäst.

Producenten, låtskrivaren och keyboardakrobaten Ricky Delin blev därefter fullvärdig medlem inför andra albumet II, vilken släpptes 2013. Den andades minst sagt skyhöga förväntningar. Resultatet blev ett betydligt jämnare alster, men inte med den där riktiga toppen som exempelvis “Truth slips“. Låtar som “Glory”, “I´m coming home”, “Return my heart”, “Back to the summer of love” och  “24 hours” var dock  kvalitet som räckte och blev över.

Houston släppte året efter Relaunch II. Innehållet fylldes återigen med mestadels covers. Keyboardisten Ricky Delin lämnade sedermera bandet 2014. Det visade sig att  Houston klarade sig utmärkt på egen hand. Deras tredje platta döptes inte helt oväntat till III och släpptes 2017. Utan Ricky så förändrades soundet från aor till en hybrid av Bryan Adams, Westworld och Daughtry. Modern übersnäll tillrättalagd amerikansk poprock av finaste valör; det gällde materialet rakt av. Visst, den stack inte ut på något sätt, men låtkvaliteten gick inte att ta miste på, även om många troligtvis skulle etikettera spektaklet till bedövande tråkigt. I mina melodisökande öron växte “To be you”  fram till albumets Anthem.

Bandets frontman släppte året efter ett soloalbum fylld med lite mer melodiös hårdrock än vi vant oss vid. En av 2018 allra bästa låtar återfanns på albumet: “Fortune hunter” som ackompanjerades av klockrena duon “Shadow dancer” och “Affair of the heart“.

Nu har det hunnit runnit fyra år under broarna, deras längsta uppehåll så far. Vad har egentligen hänt i Houston lägret? Mannen som dyrkar 70-tals aor ungefär som vi andra använder aromat till maten, Ricky Delin, är återigen back in business, vilket definitivt är ett plus i kanten. Han producerar plattan, är delaktig i skriva-låtar-processen, men inte med i bandet som tidigare. Houston har också hunnit med att signas till det Italienska skivbolaget Frontiers.

En sak är säker; hjulen lär inte uppfinnas på nytt, inte ens en trästicka kommer att klyvas. Jag är fullt medveten att Houstons musik helt sonika bygger på att försöka reproducera det förflutna på allra bästa sätt. Om jag köper det förhållningssättet, så måste låtarna i sig uppfylla kriterierna för hur en bra sådana bör låta. Når de inte upp till detta, är de ju indirekt “dåliga” kopior, och egentligen nästintill meningslösa.

Det finns ju band som lyckas med detta som Pride of Lions, Perfect Plan, W.E.T och Brother Firetribe för att nämna några. Sedan finns det band vars låtar är standard, men där man urskönjer 2-3 alster som sticker ut, vars syften blir att berika ens Best of AOR Spotify lista. Vi får se hur många sådana som kvalificerar sig till den eminenta listan på  IV,  eller om de lyckas sälla sig till helhetsmagin på II , Chez Kane´s eller Art of Illusions debutalbum?

Albumet inleds med en keyboarddriven tingest som de döpt till “She is the night“. Gillar man sin old school hi-teach AOR så blir man inte besviken. Jag kan ju inte annat applådera tilltaget att låta keyboarden vara huvudbetet i det avskalade monotona ljudlandskapet. Att de lyckas implementera en bit från Queen´s -“Flash” från soundtracket Flash Gordon (1980) är så subtilsnyggt att det borde premieras. “You´re still the woman” tar vid, och serverar oss en mer traditionell aor-smocka. Dyrkar man sin Russ Ballard så får man sitt lystmäte uppfyllt med råge.

För mig är det på tredje låten, “Hero” som polletten trillar ner fullt ut. Definitivt inspirerad av såväl  Survivor som Journey marscherar tonerna fram till en av plattans allra starkaste refränger. Tempot stegras aningen på efterkommande “A lifetime in a moment“. Bakgrundskompet för tankarna  direkt till Ultravoux vilken korsbefruktas med såväl Survivor som Toto.

Suktar man efter ännu mer Survivor och lite Foreigner så dyker “Heartbreaker” upp. Även om låttiteln och vissa delar av refrängen osar Pat Benetar lång väg så lyckas de manövrera helheten till något “eget”. Det är egentligen i uppföljarrefrängen, där Heartbreaker upprepas, som pricken över i:et läggs. På sjätte låten bockas titeln “Storyteller” av. Denna luftiga sak känns som den skulle kunnat vara med på gruppens två första album, utan att göra bort sig det minsta.

Vart går gränsen mellan ren stöld eller inspiration? Titeln på sjunde alstret “Heart of a warrior” skvallrar om vart det bär hän. Antingen ser man detta som en hyllning till Survivor´s “Eye of the tiger” och “Burning heart“, eller så ser man det som gränsen för hur mycket man kan “låna” överskridits. Själv har jag inte bestämt mig för var jag ligger på skalan, även om det lutar åt det sistnämnda.

Efterkommande “Until the morning comes” är för mig albumets groover, från standard, till att inte få den ut ur huvudet. “I will not give in to despair” fortsätter mer på spartansk poprock omgärdad av aor. I mina öron är detta en av de starkare sakerna på albumet, precis som låten innan, en minst sagt högoktanig duo.

Näst sista låten “Such in love” sällar sig också  till topp-4. Hank Erix falsettsång förstärker en i grunden redan bra låt. Bra tryck och ett aor-pompigt hantverk magifierar helhetsintrycket. Albumet knyts ihop med “Into thin air“. Bryan Adams – “Summer of 69” inledningen förbytts till ännu mera sommar light. Vad kan gå fel då? Helt rätt, typ allt! Men så är inte fallet här, Houston lånar med finess, utan att min sno-för mycket-radar slås på.

Watain eller Slayer fans skulle gråta blod om de råkade streama Houston, men nu är det inte dem som är målgruppen. Houston I och II andades mognad, III stod för utbrytning och trots, medan IV inhalerar genuin mognad. Det är med betydligt mer självsäkra steg som de manövrerar sig genom aor-musik-historie-böckerna.

Ricky Delins produktion är mer avvägd och fokustydligare än på tidigare produktioner, något som genererar en extra guldstjärna. Det finns helhetsdrag av hi-teach aor i musiklandskapet med stänk av “tuff” västkustsound. Denna grogrund skapar kittet som särskiljer albumet från de tidigare eftersom det är ännu bättre utmejslat. Ärligt talat, det låter fantastiskt helt enkelt.

Hank Erixon är dock inte någon ny Kent Hilli eller Toby Hitchcock, så är det bara. Det är ju annars sådana röster som förknippas med the big three och genren i sig. Hank har ändå vuxit till sig tillräckligt som sångare för att ändå kunna bära upp aor-manteln utan större problem.

Körerna är välarrangerade, melodierna bedårande och refrängerna klockrena, samtidigt som musikerna verkligen kan hantera sina instrument. Parallellt måste jag gratulera basisten Soufian Ma’Aoui. Han har haft tajmingen att även vara medlem i svenska Reach. Gruppens senaste album kom ut i år, ett mästerverk som jag också delade ut full pott till, precis som IV.

Jag lär får leta länge för att att hitta musik som dels är så minimalistisk, dels så bombastisk i sitt utförande. Det är svårt att ranka de olika albumen, men detta är definitivt lite oväntat, retro med en modern touch – en kombination som är så djävulskt svårbalanserad. Houston visar med sitt fjärde album vart det renodlade aor-skåpet ska stå. Får denna platta utrymme i amerikansk radio så lär de med bil, och även dem utan, att gå bärsärkagång in the land of  opportunities. Svenskarna har slagit amerikanarna på sin egna hemmapla.:))

12. Phil Vincent – Stigmata

Såhär skrev jag om killen han slagit ihop sina påsar med inför Stigmata: ”Vince O’ Regan? Njet, honom har jag ingen vidare koll på trots att han varit Bob Catleys gitarrist under nio år och medverkat på cirka 45 album. Mest trogen har han varit Legion. Ett band som otroligt nog hunnit släppt 10 album på 11 år!

Dessutom har han varit med i gruppen Pulse och Arabia samt samarbetat med Stoke-On-Trent fostrade kollegan Paul Hodson (Ten, Hard Rain, Cloven Hoof, Gary Hughes) via album med Bob Catley och gruppen Hodson.”.

Ungefär samma sak kan jag skriva om just Phil Vincent förutom att han är från the land of opportunities. David Zychek var från 2005 Phils ständige vapendragare, i vått som torrt. När denne tragiskt avled 2016 gick bollen vidare till bandkollegan Vince O’ Regan från Legion.

Legion line-up

Vince O’Regan – guitar
Phil Vincent – vocals
Gavin Cooper – bass
Steve Hopgood – drums [Jagged Edge, Dianno)

Phil Vincent – Stigmata line up

Phil Vincent- All Vocals, All Keyboards, Lead & Rhythm Guitars, Bass,
Max Piccolo- Drums, Percussion
Vince O’Regan- Lead Guitars
Janne Stark- Lead Guitars on “So Tired”

Med 15 album i bagaget sedan 1994 är det väl bara att kategorisera denna amerikan som fullblodsarbetsnarkoman. Addera grupper  som Tragik, Circular Logik, D’Ercole, ZVP, Cranston och Legion så förstår ni själva. Förutom att  sjunga kan han vissla finska folkvisor, när energin tryter, vilket  troligtvis aldrig inträffar. När Phil vill briljera visar han prov på sin multimusikalitet. Mr Vincent behärskar bas, trummor, gitarr, keyboards samt mixar och producerar sina album själv.

Jag upplevde britten Steve Newman som relativt anonym för några år sedan. Det samma kan sägas om Phil, fast några hundra gånger osynligare. Jag har aldrig tidigare ens tagit notis om denna man. I och med att detta utmärkta album spanades in på musikradarn så blev jag indirekt tvungen att gå igenom hans digra katalog. Döm till min förvåning att 105 låtar hamnar i min AOR-spotifylista…och det är bara hans soloalbum! Kan han vara Amerikas mest underskattade artist?

Mr Vincent pendlar i sin musikstil mellan progressiv rock, AOR, melodiös hårdrock, hårdrock och pop. Vill man vara kategoriserande så skulle väl Beatles-AOR vara ett gott namn som något annat. Andra influenser som märks är kanadensiska Harem Scarem, Electric Light Orchestra, Asia, Aldo Nova, och om man letar djävulskt noga, lite Savatage. Melodierna och refrängerna har en oerhört framträdande roll i hans musikaliska bibliotek.

Utifrån hört in mig på de andra så är min upplevelse att han helt enkelt fått till en adekvat jämnhet i låtmaterialet, något som tidigare varit lite och så med samt implementerat en fysisk trummis. Det är kargt lite progressivt, organiskt och melodiskt. Variationen är minst sagt inget av hans större bekymmer.

På denna platta har Beatlesinfluenserna fått ännu större fotfäste än på tidigare alster. Den strategin bekräftas av en klockren cover av The Beatles bästa låt, ”Eleonor Rigby”. För mig var plattans allra största behållningen ”It don´t matter anymore”, resten är bara magisk.

13. Crazy Lixx – Street lethal

Den 13 oktober 2018 på Frontiers Rock Sweden I Fryshuset föll polletten ner hur bra Crazy Lixx utkristalliserats. En positiv förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze, hade liksom aldrig infunnit, trots 21 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan. Utifrån detta blev spelningen en av de största överraskningarna under den kvällen. Det var ett jämnt bra ös från början till slut, där insikten att de skulle  kunna fylla ut kostymen som ett adekvat arenaband fick fotfäste.

Danny hade dessutom timingen att klampa in på scenen iförd Jason mask, och då var det bara att abdikera. Crazy Lixx hade förövrigt skrivit tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det tilltaget. På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett djävulskt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig lika oväntad som glädjande helhetsspelning.

Jag blev därmed tvungen att tvångslyssna in mig på Crazy Lixx. Kontentan av detta idoga hörselkrig blev ett då, och ett nu. I och med  gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren inträde i bandet 2016 inleddes en ny musikalisk era, tillika två riktiga ess på scenen. Att de gick från (light) sleaze till mer melodiös hårdrock var ett gigantiskt pluspoäng hos mig. Plattan Wild Child innehöll hairmetalkonstruktioner från himlen med, ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”. Fortfarande agerade de högoktanigt musikaliskt bibliotek, men mer fokus på jämnhet med högre melodiska toppar.

Malmöbaserade Crazy Lixx sjätte fullängdare Forever wild handlade återigen om ös, starka melodier, stämsång och sjusärdeles mycket spandex-attityd. Till skillnad från exempelvis Crashdiet osar deras melodiska rock lite för mycket utav känslan ”vart har jag hört det där förut”. Inledningsriffen på albumets bästa låt ”Breakout” förde tankarna till Stone Furys ”Break down the walls”. Det tycks vara en låt som Danny Rexon minst sagt uppskattar. Deras allra bästa låt alla kategorier ”Children of the cross” från New Religion 2010 är kokt på samma ingredienser. Varför inte, “Break down the walls” är superb, samtidigt som den inte är speciellt känd; riffen är ju genialiska!

Andra guldörhängen på det albumet var ”(She`s wearing) yesterday`s face”, ”Silent thunder”,  ”Never die (forever wild)”, ”Eagle” (vart har jag hört den refrängen tidigare?) och ”Weekend lover”. Som sagt, på de två senaste alstren hade Crazy Lixx liksom hittat sin stil, efter mycket botaniserande bland hårdrockgenrerna, och därmed inmutat sitt musikaliska territorium tillsammans med bandkollegorna i H.E.A.T och Crashdiet. Hur coolt vore inte det om dessa tre band fick göra en Nordamerikansk turné? De skulle vända upp och ner på synen att genren är utdöd 2021.

Nu har det dessutom tillkommit en variabel till. Danny Rexon gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera Chez Kane solodebut, utan också skriva låtarna samt texterna. Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Darby Mills, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, toppat med ett smörgåsbord av keyboards. Han verkligen vakuumdammsög 80-talet på obskyra som på klassiska aor-plattor. Det resulterade i ett ragnarök av konstanta ekon från det förflutna, dock utlånade med fingertoppskänsla till den grad albumet som utgavs tidigare i år trasslat in sig bland årets 10 allra bästa.

Det ska tilläggas att Chez Kane röst, till skillnad från Frontiers propagandamaskiner som lovar hej vilt, verkligen höll måttet, och var grädde på moset. Utan den ingrediensen hade inte plattan blivit som den blivit. Chez Kane hade det som typ nästan alla andra saknade: en perfekt matchande röst till perfekt matchande musik.

Nu är det upp till bevis, ska Crazy Lixx gå från klarhet till klarhet, vilket varit fallet sedan 2017, stagnera, eller helt sonika återigen byta musikspår? Det sistnämnda behöver jag inte oroa mig för. De följer samma koncept som på Ruff justice och Forever wild. Låtmässigt stjäl de lagom, för att inte var-har-jag-hört-det-förut-radarn ska tändas, men den ligger oroväckande nära ibland.

Utifrån hur lyckad Chez Kane album blev så är Danny Rexon inte riktigt ännu i den vokalistligan, även om han inte på något sätt gör bort sig. Då blir nästa tanke, hur hade Crazy Lixx låtit om hon fått förtroende att ta över micken för en stund?

Första riktiga låten “Rise above” tillfredsställer alla fans av minnesvärda refränger, feta riff, magiska melodier och attityd från helvetet på alla fronter och vinklar.  Den liksom sätter standarden för vad som komma skall. Nästföljande “Anthems for America” lär bli ett liveanthem som kickar igång stora delar av publiken. Fans av Def Leppard, Mötley Crüe, Dokken, Danger Danger, Tyketto, Ratt, Skid Row, Poison och Cinderella får definitivt sitt lystmäte uppfyllt av denna musikaliska Sunset strip golgata.

Jag måste vara ärlig i att dessa två singlar till en början inte föll mig i smaken. Tankemönstret snabbupplöstes upp efter att ha spenderat lite längre tid med duon. Men det är först på “The power” som mitt sticker-ut-från-mängden-mindset fångar upp vibbar av världsklass. Allsångsvänligare än såhär blir det inte, samtidigt som denna renodlade hårdrocklhit enkelt utmanövrerar det mesta Crazy Lixx konstruerat tidigare. Den för tankarna till ikoniska gruppen Icon som släppte tre album mellan 1984-1989, där Night of the crime blev deras Magnum opus.

Pure aor infinner sig på “Reach out”. Ytterst välkommet, men där visar sig också fragment av vokalistansträngdhet från Danny Rexon, kanske just därför vi ser mer hairmetallåtar i deras koncept? Precis den sidan visar de upp i nästa låt, “Street lethal“, ett alster som  Rexons röst är som klippt och skuren för. Den innehåller så mycket av allt som genren har att bjuda på att man nästan blir vimmelkantig, ett av albumets allra starkaste kort.

Nästkommande lite semibluesiga “Caught between rock n roll” är även den  schizofrent allsångvänlig, fast på ett mer partyaktigt sätt. Ännu lugnare blir det i semi-aor-balladen “In the middle of nothing”, där gruppen återigen balanserar på rätt sida av kvalitetsskalan. Det är inte speciellt svårt att ponera bilden av vajande händer med tändare som omgärdar gruppen i slutet av deras konserter. Det är en låt Jon Bon Jovi skulle gråta blod över, ifall han fick höra den.

På näst sista låten “One fire-one goal” avfyrar bandet ytterligare en aor-rökare. Denna gång passar Danny´s röst betydligt bättre in. Jag är helt säker på att han i sitt sökande över material till Chez Kane funnit inspiration till mera aor-anpassade delar av hairmetal låtar, i förmån för ett melodiskt Mötley Crüe. Det är något jag verkligen välkomnar, om inte annat för att kunna undvika fällan att bli kungar i sitt eget reproducerande. För detta låter riktigt riktigt jäkla bra helt enkelt. En pärla som lätt hade kunnat infogas på Ches Kanes förstlingsverk och troligtvis även på Treats kommande platta.

Albumet avrundas med 7.25 minuter långa “Thief in the night“. På pappret låter det som en urbota dum ide. Jag är allergisk mot låtar som är över sex minuter, det brukar sällan sluta väl utifrån ett helhetsperspektiv, ungefär som en 3.5 timmar lång Zombiefilm! Även i detta alster frodas aor-tonerna för fullt. Refrängen synkas med dutt-duttiga keyboards som ackompanjeras av överfriserade Def Leppardkörer, kan man begära mera? Absolut, kapa längden med 2 minuter och 25 sekunder! Helt onödvändigt att låta låten brisera för länge. Med detta sagt, ändå en av albumets skarpaste konstruktioner.

Mer 80-tal (hur det nu är möjligt), ännu korpulentare refränger, tsunamis av körer och mer aor än sleaze/glam. Vill man åt några nanosekunder av nyskapande så lär man bli gruvligt besviken. Detta är 80-tals-delux med stark betoning på delux, men som sagt oklanderligt utfört, och då har man som grupp gjort något rätt utifrån det perspektivet vill säga.

Jag måste få gratulera Crazy Lixx till deras absolut jämnaste album up to date, tillika deras klart bästa. Är den bättre än Chez Kane? Ärligt, jag vet faktiskt inte, mer svenskt politiskt korrekthet får man leta efter, men ändå sant, jag vet faktiskt inte. Det kan konstateras att glam/sleaze inspiratörerna förpassas till skuggorna för att infoga utrymme för den mer melodiska hårdrocken och AOR. Det är en win win för såväl lyssnarna som för bandet i sig. Hela albumet är ett enda gigantiskt kärnkraftverk tillika en 9-låtars-playlist för dåtidens MTV, en plats där testosteronbrist sällan var en bristvara.

Danny Rexon har också vuxit ut till en välrenommerad producent via just Crazy Lixx samt underbara Chez Kane. Denna viktiga ingrediens är helt essentiell utifrån att de redan lagda hörnpusselbitarna inte ska falla ner på heltäckningsmattan. Tobias Lindell (H.E.A.T, Europe, Hardcore Superstar) bistår Danny genom att mixa plattan på ett föredömligt sätt.

Detta kan låta helt sjukt, men SVT borde ta med Crazy Lixx i Allsång på skansen? Det kan låta lika idiotiskt som att säga att de skulle göra succé, men det skulle de göra, och det vore inte det minsta konstigt. 80-talet ligger i tiden och bättre fanbärare än reproducerande Crazy Lixx och Nestor är svåra att finna. Duon utför konceptet med glimten i ögat, fast med genuin känsla för en genre de dyrkar. En faktor som gör att de inte hamnar på fel sida av parodilinjegränsen likt Steel panther, en grupp som jag definitivt inte kan ta på allvar (vilket troligtvis inte heller är syftet).

Efter detta album blir jag ännu mera angelägen av att se ett iordningställande tour-paket med Crazy Lixx, Crashdiet, H.E.A.T samt Chez Kane som special guest. Jag tror att de skulle kunna återuppväcka den insomnade scenen i USA. Kickstarten skulle kunna innebära starten för en hairmetal 2.0, något som skulle kunna bli en tidig julafton för oss som dyrkar genren i sig samt våra avkommer som  ännu inte kommit över dessa trösklar; ut med Drake, in med Crazy Lixx. I en värld där alla är på väg…men inget vet vart, är det befriande att veta att Crazy Lixx hittat sin kompass, något som krattar manegen för oss andra ambivalenta bekräftelsetörstande individer.

Jag är renodlad agnostiker, det vill säga helgarderar mig för om Gud existerar eller inte. Något liknande tänkte jag basunera ut nu, fast i musikens tecken. Jag får titt som tätt kritik för en form av betygsinflation. Själv är jag emot sådant, ta exempelvis utmärkta brittiska hårdrockblaskan Powerplay Magazine där betygen generellt sett pendlar mellan 7-10  poäng, men delas ut på tok för lättvindigt.

Deras raka motsats är  Sweden Rock Magazine som jag tycker ligger mer i linje med hur jag själv upplever en adekvat betygsättning. I år har jag etiketterat Art of Ilussion, Reach, Chez Kane, Daughtry, Nestor, Houston och W.E.T som fullpoängare. För många fans av melodisk hårdrock/aor är det som att svära i kyrkan, typ att det är sju för många, eftersom ingen kan slå ens personliga klassiska album från 80-talet, eller hur?

Utifrån Rocknytts betygskriterier är det återigen dags att dela ut ytterligare ett högsta betyg, något annat vore ett helgerån, eftersom musiken Crazy Lixx serverar oss på deras sjätte album faktiskt är så kvalitetsstinn. Vill man jämföra de mest ikoniska fullpoängarna från 80-talet med moderna sådana så föreslår jag att man skapar ytterligare en best-of-the best-lista, i syfte att kunna placera sitt redan ödesförutbestämda album på piedestal. För då behöver man inte längre skämmas för att även ny musik faktiskt kan vara minst lika bra som dåtidens storheter.

Crazy Lixx line up
Danny Rexon – Vocals
Jens Anderson – Bass
Joél Cirera – Drums
Chrisse Olsson – Guitar
Jens Lundgren – Guitar

 

14. Toby Hitchcock – Changes

En sak var säker, omslaget till albumet var en fröjd för ögat, så långt så gott. Tobys röst är som skräddarsydd för genren aor. Hans vokala förmågor borgar också för en djup tillbakablick till det förgångna. De som dyrkade/dyrkar Survivor, Journey och Foreigner lär smälta som iskuber efter att ha hört Tobys röst.

Det är dock något med voicen som gör att han i mina öron inte når upp till ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen och Bobby Barth. Det är bara en känsla, ungefär som när man man återigen förätit sig på pastabuffén, och ändå vill ha glassen med kolasås!

Alessandro Del Vecchio har skapat massor av guldkorn, men och också mycket crap, men främst mycket standard. På fem låtar visar han helt enkelt prov  på äkta italiensk  svärta och smärta på ett mästerligt sätt. ”Before I met you”, ”Tonight again”, ”Run away again ”och näsduks drypande ”Don´t say goodbye” samt ”Losing you”. Till sin hjälp har återigen involverat två av sina nya svenska kelgrisar Pete Alpenborg  (Arctic Rain)och Kristian Fyhr (Seventh Crystal).

Satan  i gatan vad melankoli kan smaka gott! För det fanns det plenty av på detta album. Vill man fullborda ett självmord så rekommenderas dessa alster starkt – det går liksom inte att misslyckas, vilket rep än man väljer. Jag är  ytterst medveten om att Alessandro är lika plastig som skatten på just plastpåsar, men på ovanstående låtar har han definitivt slopat skatten.

Dessa fem gudasända alster är makalöst överdjävligt bra. Ärligt talat nästan skrämmande hur han och kollegorna lyckats frammana moderna AOR-klassiker. Resten hamnar lite i skymundan på grund av nämnda orsak, men även de lyser starkt på ett riktigt, riktigt bra Frontiers projekt.

15. Eclipse – Wired

Var ska detta bära hän? Eclipse, Reach, Art of Illusion, Autumn´s Child, The Night Flight Orchestra, W.E.T, Normandie, Houston, Crey, Hearthealer, Chez Kane (swe/britt), Solence, Kent Hilli, The Crown, Proud, Smash i pices och Nestor. Man bör ju ställa sig frågan: “what´s in the fucking water i Sweden“?

Förutom hyfsat rent sådant, så bär väl dropparna med sig sviter av vad ABBA fört mg. I detta kölvatten adderades sig musikgenialitet via Secret Service, Roxette, Europe, Ace of Base, Dennis Pop/Max Martin/Shellback/Oscar Holter, Swedish House Maffia och Avicii  i kombination med dysfunktionellt väder, ungdomsgårdar och musikskolor.

Eclipse har en så löjligt hög lägsta nivå att det vore ett helgerån om deras album inte intog någon fem-i-topp-placering när årets summeras, så enkelt är det bara. För mig inleddes musiksmörgåsbordet efter deras tredje platta; Are you ready to rock (2008), som var godkänd, men inte mera. Låten som förgyllde den moderna tidens mjukishårdrockare var “To mend a broken heart“, en låt som förövrigt spelades in av Revolution Saints (2015).

I och med att Erik Mårtensson fick förtroendet att skriva låtar till W.E.T (2009) och  att projekt blev en veritabel fullträff, så upplevde i alla fall jag att att han växte enormt som låtskrivare, från kreativt duktig, till smått genialisk. 2011 fick Erik Mårtensson uppdraget att konstruera låtar till den amerikanska sångfågeln Toby Hitchcock (Pride of lions). På det alstret figurerade en av hans absolut bästa skapelser “Mercury down“, vilken också var titeln på det albumet.

Med ett accelererande självförtroende blev Bleed & scream från 2012 en ren synergieffekt av tidigare hörnpusselbitar. Huvudbyggstenarna Whitesnake (1987) Gary Moore (Wild frontier, 1987) och Europe inkorporerades med smäktande aor-inslag. Albumets starkaste lysande stjärnor var “SOS“, “Falling down“, “Wake me up” och “Bleed and scream“. I kölvattnet av denna gavs W.E.T.´s andra platta Rise ut (2013). Resultatet var i mina öron snäppet starkare än debutalbumet, en bedrift i sig.

2015 var det åter dags för Eclipse att skrida till verket; albumet döptes till Armageddonize. I och med dess högoktaniga innehåll så var det nu som polletten trillade ner for real: ett världsband i genren var fött, men också här för att stanna i många herrans år framöver. Några av bandet allra bästa låtar fanns med här: “I don´t wanna say I´m sorry“,  “Stand your feet“, “The Storm” och “Love bites“.

Sover Erik Mårtensson i samma säng som Magnus Karlsson? Om så är fallet så ber vi till Gudarna att ingen av dem sängvätare! Det mest troliga är nog att ingen av dem sover överhuvudtaget. Året efter landade Nordic Unions debutalbum på “skivdiskarna”. För mig som universums största Pretty Maids fan var det som Gud själv hade trätt ner från himlen iklädd nitarmband och jeansväst. Konstellationen mellan Ronnie Atkins och Erik Mårtensson var nästan för ogripbar att ta in. Resultatet då? Självklart en dunderplatta, även om mina skyhöga förväntningar inte riktigt synkades med vad som kom ut ur högtalarna.

Samma år medverkade Eclipse i Melodifestivalen med låten “Runaway“. De slutade femma i deltävlingen och fick inte alls samma genomslagskraft som The Poodles, H.E.A.T. eller Dynazty åtnjutit. Den är dock en av deras mest stramade låtar samtidigt som den fungerade som en genrekatapult för unga parallellt som ett väckelsemöte för dem med tunnare hår, det vill säga när de insåg att genren inte hade självdött efter den förlamande livspusselprocessen.

Eclipse sjätte album äntrade marknaden år 2017. Momentum visade återigen var kvalitetsskåpet skulle placeras och det var definitivt inte i någon  hörn. Det fullkomligt porrfilssprutade ut kreativitet och hårdrockhits. “Vertigo“, “Never look back“, “Killing me“, “Downfall of eden” och “For better or for worse” var  de mest diktatoriska hitsen

Året efter lyckades Erik med konststycket att dels utge Nordic Unions andra album – Second coming och W.E.T. ´s magiska tredje platta Earthrage. Konstellationen Erik & Ronnie serverade i alla fall mig ett album som var både jämnare och bättre än sin föregångare – manna från himlen. Att W.E.T fortsatte sitt segertåg med en genant hög lägsta nivå kunde bara konstateras och applåderas.

2019 släpptes Paradigm! Albumet var en eklektisk härdsmälta samtidigt som den var mer rakt på. Denna kombination av melodiös hårdrock passade bandet som handen i handsken. De  sex låtar som stack ut mest och bäst var: “Viva la victoria”, “United”, “Delirius”,  “38 or 44”, “Masquerade” och  “Blood wants blood“. På plattan lyckades Stockholmarna dessutom skaka av sig Whitesnakeskuggan (1987), vilket i min mening var ett välbehövligt drag, med huvudsyftet att inte bli kopior på sig själva.

Mitt under brinnande coronatider släppte W.E.T sitt fjärde album Retranmission i början av 2021. Mer Talisman än tidigare, men ändå så schizofrent helgjuten. Om inte detta vore nog så släpps Eclipse åttonde album om några dagar.

Två intressanta frågor som jag ställde mig själv var: hur skulle bandet lyckas variera sitt sound, utan att falla för långt utanför genrepiska, och vad finns kvar i kreativitetsgrytan egentligen, klarar de av att  skriva hits utan att nästla in sig i sitt egna låtuniversum?

Först och främst måste jag rannsaka mina egna minst sagt höga förväntningar. Hur mycket kan man egentligen kräva av en människa som redan nu gått från klarhet till klarhet oräkneliga gånger? Jag skulle kunna smeka medhårs och falla abdikerande till marken.

Vill man istället agera aningen petitessmässigt så genomsyras plattan lite av samma fenomen som i Magnus Karlssons fall, att ens egna idéer börja tryta, och att man helt plötsligt hör aningen för många ekon från tidigare produktioner. Magnus Karlsson tog hjälp av av Anette Olzon på hennes utmärkta album från i år. Det innebar en liten navigering ifrån subtil hemmablindhet – och resultaten blev därefter.

Jag tror att det är dags för Mr Mårtensson att göra det samma, det vill säga skaffa sig några vapendragare i sin låtskriveriprocess. Michael Palace, Carl Johan Grimmark, Lars Criss eller Magnus Karlsson skulle kunna vara tänkbara melodisnickrare att samarbeta med.

Utifrån könskvotering, überfeminism och #metoo  ser ju detta självklart inte bra ut. Jag har dock mentalt rustat upp med en meditationskudde ifall någon kvinna får för sig att känna sig kränkt på någon annans bekostnad. Likt en god agnostiker garderar jag också upp mig genom att nämna Miss Li, Laleh och Anna Book, det vill säga kvinnliga tänkbara kandidater till en musikalisk korsbefruktning. Självklart hoppas jag inte att ordet befruktning innebär något problem!

Såhär är det! Många grupper skulle begå ett kollektivt harakiri för att överhuvudtaget kunna ett släppa ett album som Wired. Det finns helt enkelt inte tillstymmelse till dåligt spår på plattan. Albumet kommer troligtvis att placera sig bland de flesta fans 10 bästa lista. Det existerar en knippe allsångsvänliga tingestar som verkligen kommer att infogas i min Spotify lista: Best of Melodic Hardrock. Dessa kronjuveler är inte kontaminerade av tidigare musikbibliotek i samma utsträckning som de andra sju.

Den första låten som får mitt nackhår att curla sig utan hjälpmedel infinner sig först på sjätte spåret, “Twilight“. Till och med firmafesten på Fonus skulle kunna bli ett näste för genuin headbanging, och inte bara banging. Hur mycket än jag letar så hittar jag inga fragment av tidigare låtuppbyggnadsprocesser, utan bara ett ren och skär jävlar anamma refräng typ Hardcore Superstars – “We don´t celebrate Sundays” och i paritet med Rick Springfields 2010-tals bubbelgumrockpop.

Efterkommande “Poison in my heart“” får mig på nästan lika gott humör. Mårtenson finhyvlar fram ett familjepaket av Philadelphiaost med mjuk nutellaguldkant. Dess raka motsats är låten efter, “Bite the bullet” tillika albumets tyngsta alster. Tyngden, melodin, melankolin och refrängen – klockrent helt enkelt. Mårtensson är en mästare på att likt Pretty Maids pendla mellan aor och hårdrock i samma låt och komma undan med hedern i behåll. Det gör han med bravur även denna gång.

Den sista låten som jag anser sticka ut över mängden är den som avrundar Eclipses åttonde studioalbumäventyr. “Dead inside“. Konstruktionen är overkligt bra uppdaterad aor, som bara Erik i sina bästa stunder är kapabel att skriva tillsammans med herrarna Ronnie Atkins & Ken Hammer.

Vad säger Wired oss? Jo, att den andra hälften av albumet är betydligt bättre än den första! Den berättar också att Eclipse återigen lyckats framavla ett adekvat melodiskt hårdrockalbum! Dock med en relativt stor stagnationsvarningsskylt klistrad på såväl fram-som baksida! “Viva la Victoria” (nästan 15 miljoner på Spotify) är i särklass Eclipse mest streamade låt. Jag skulle ljuga om den framgångformeln inte påverkade en stor del av materialet på Wired, på gott som på ont.

I vilket fall som helst tillhör Eclipse den skara band som är redo att ta över framtida arenor och festivaler när de gamla dinosaurierna snart inte finns att tillgå, eftersom livemusik sällan går hand i hand med rollatorer – Viva la Eclipse!

16. Proud – Second act

Den som älskar sin melodiska hårdrock inramad av dåtidens heavy metal har säkert vinyler i källaren fyllda till bredden av band som Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Six feet under, Torch, Madison, Talisman, Overdrive, Stallion, Trash, Biscaya, Blacksmith, EF Band, Glory Bells Band

Treat, Europe, Spellbound, Red Baron, Crystal Pride, Axewitch, Gotham City, Talk of the town, Mindless Sinner, Silver mountain, 220 Volt, Glory och Alien. I samma backar är det högst troligt att ni även finner Proud. Deras enda alster präglades av skandinavisk melodisk hårdrock med rätt skral sång och överlag få ljusglimtar, nu när i alla fall jag blickar tillbaka.

Enzo Campa – Vocals (Prisma)
Magnus ”Tjacke” Olson/Wallin – Guitar (Burn, Masquerade, Savages, Ice)
Robert ”Bobby” Horvath – Bass (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Anders ”Kagan” Holmqvist – Drums (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Lars Kristoffersson – Keyboards

Tidigare medlemmar: Anders Magnell – Vocals (Burn, Masquerade, Savages, Maritayton)
Peter Horvath – Guitar (Burn, Masquerade, Savages)

Proud grundades i Landskrona 1982. De började som Burn och bytte namn till Proud. Det resulterade i ett album med EMI: Fire Breaks the Dawn. Plattan släpptes 1984, producerades av Caj Högberg som låg bakom samarbeten med Björn Skiffs, Kenneth & The Knutters och kortlivade Bad Business. Japan sög som vanligt åt sig allt med distade gitarr och även delar av Sydamerika applåderade vilt åt vad som landade på skivdiskarna, sedan tog sagan slut, trodde i alla fall jag.

Nu har det gått…36 år sedan de la arbetshandskarna på tork. Två av originalmedlemmarna basisten Roberth Horvath och tidigare sångaren Anders Magnell upplevde att det var dags att återstarta Proud Det låter ju hemskt att skriva men i mina ögon var det befriande att det inte var Enzo Campa som fick förtroendet bakom mickstativet. Inget ont om honom, men utifrån hur debutplattan lät så hade han inte varit någon tillgång inom denna genre.

Varför gör man detta egentligen? Det tycks vara en trend som kommit för att stanna. Syftet lär ju inte vara pengar precis eftersom de snarare förlorar på tilltaget. Jag tror att att det är tre faktorer som spelar in. Först och främst är det nog mångt och mycket en subtil form av gubbålderskris genom anamma devisen ”nog var det bättre förr, eller?”.

För det andra så har livspusslet till viss del luckrats upp, genom att småttingar växt upp och sedermera flyttat hemifrån, och på så sätt banat vägen för ett intresse som indirekt legat i dvala. För det tredje gör människor som andra människor gör. Om kollegor från en svunnen tid plötsligt börjar återförenas är det lätt att även de dras med i den trenden. Groupies existerar väl knappt längre i denna genre så det lär väl inte vara ett argument eller? Nää, jag tror mer på boule, hoppa hage tävlingar eller syntestutmaningar eftersom vi är väl i den åldern, eller?

Som sagt för mig var väl aldrig Proud det bandet som hamnade längst fram i skivbacken precis. Nu när de gör comeback är det med ett helt nytt sound. I ärligheten är det inte ens samma band sett till det musikaliska. Jag förstår ju inte vitsen med att behålla sitt bandnamn istället för att hitta på ett nytt. Jag tror det i det längre perspektivet stjälper mer än det hjälper utifrån att det är ljusår mellan stilarna. Tänk så många alternativ till namn det finns där ute: Hammerhearts, Cold as ice, Point of no return, Timeangels eller Gubbrocksdjävlarna. Fast japanerna upphör ju aldrig att förvåna, så där kan ju Proud som bandnamn fungera som en kil eller genväg till denna andra chans att få en chans att verka som rockstjärnor.

Anders Magnell är ingen ny Kent Hilli eller Jim Jidhead. Det vore i sig lite väl mycket begärt då duon är topp notch även sett internationellt. För mig är dock denna röstuppenbarelse en oerhört oväntad överraskning. Anders innehar verkligen röst som kan bära denna typ av musik, och det är i ärligheten långt ifrån alla som klarar av det. Om rösten är sisådär, så faller allt från bra låtar, superproduktion till kompetenta musiker platt till marken, rösten är huvudnyckeln till helhetskvalitet i denna genre helt sonika.

Plattan inleds med en av singlarna ”Sail away”. Om man som band vill visa vägen med vad som komma skall och dessutom på kort tid fånga svårflirtade fans uppmärksamhet så är det bara att gratulera Proud. Detta är en öppningslåt av rang. Anders Magnell bär upp den tungmelodiska skruden med bravur. ”Broken dream” avlöser denna härdsmälta till inledning. Lite lugnare, lite mindre melodisk hårdrock, men mer aor typ Survivor eller Foreigner. Även denna låt är riktigt bra helt enkelt. Nästkommande ”Magic” ökar tempot och drar mer åt svensk melodisk hårdrock utan för den skull tappa aor-vibbarna. Denna gitarrdrivna tingest får smilbandet att agera på samma sätt som i de två första alstren. Jag är också barnsligt förtjust i körerna som de snyggt implementerat.

Vill ni ha en bruksanvisning hur en brottarhit låter? I ”Born for your love” får ni svaret! Albumets i särklass starkaste lysande stjärna. Det är sådana här låtar som gör att jag fortfarande är en stor anhängare av genren, trots sin sin ibland dysfunktionella uberkonservatism. Vi backar bandet lite! Dessa fyra inledande alster är verkligen urstarka. Mina tankar går instinktivt till Roulette, Age of Reflection (andra plattan) och faktiskt även till the mighty Perfect Plan. I femte låten ”Crying in the night” osar de titelmässigt såväl som musikalisk Whitesnake, inget ont om dem, men även om låten är medel så förblir det albumets sämsta, vilket egentligen inte säger allt för mycket, då fillers helt enkelt inte existerar på detta habila musikhantverk.

På efterkommande ”Dangerous” är Proud back in buisness. En klockren låt som skulle kunnat vara ännu klockrenare, om den aningen tjatiga refrängen reducerats. Petitesser säger ni säkert, absolut! Det är en bra låt, men om bandet hade infogat ”You´re so dangerous” tre gånger, istället för som nu fyra och dessutom modifierat tredje basuneringen, så hade den dels blivit en brottarhit, dels blivit en topp tre på albumet, vilket den inte är nu. Det är ju de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet. De är de som skapar de där låtarna som spelas om och om igen, de som man inte kan sätta fingret på varför de är så djävulskt sanslösa, istället för blaserade.

På sjunde låten ”Higher” är det återigen mer fokus på renodlad aor. Vad kan man säga? Det är ytterligare en stabil låt som är omöjlig att värja sig mot. Ändå är det något som saknas, något som skulle lyfta låten till ännu högre höjder. Efterföljande ”Hold on” sällar sig till de bättre i klassen. Den trasslar inte in mig i mina tankar och i samma mentala fälla som i föregående ”Higher”.

Näst sista låten ”I’m ready” sällar sig kvalitetsmässigt också till de fyra inledande låtarna. Detta är pomp-melodisk-hardrock med ett tungskönt driv i ackompanjerad av en diktatorisk refräng. Albumet avrundas och knyts ihop med avslutande ”Fly like an eagle”. För mig lyfter inte låten lika mycket som titeln anger. Det innebär inte förkastelse, utan snarare ett statement att den inte kravlar sig upp på min topp fem av tio möjliga som Proud bör vara stolta över att presentera på ”debuten”.

Det var något som fattades, ja just det, den traditionella balladen. Proud väljer att vara balladfria. Ett nytt koncept som de flesta black- och deathmetalgrupper anammat i åratal. Mig spelar det egentligen inte någon roll. En petitess bland petitesser i sammanhanget är att jag nog gärna sett någon mer snabbare låt från 6-10. Det hade blivit mindre jämntjockt och slätstruket i så fall. De här killarna skulle kunna skapa något snabbare melodiskt mästerverk i samma andra som ”Kill the king” med Rainbow eller Cats in space –”Mad hatter´s thea party”.

På något sätt så påminner dagens Proud lite om gårdagens 220 Volt. De var mästare på hybridisera svensk heavy metal, med melodisk hårdrock och faktiskt AOR, något de framför visade prov på i utmärkta Eye to eye från 1988. Proud är betydligt mer aor, men som sagt de skulle lätt komma undan med något tyngre och snabbare tills nästa platta; aorens svar på Accept – ”Fast as a shark” månne?

Det finns vissa likheter med Seventh Crystal som jag recenserade förra gången. Dels nyttjar båda banden keyboards, men i mina öron borde båda grupperna flyttat fram duttig-duttigheten i ljudbildshiearkin, med syftet att utmejsla musiken i ännu högre grad. Nu känns det mer som att man kickstartat låtarna med snygga keyboards, för i nästa andetag nästan bekämpa dem. I detta fall bör det tillägas att det verkligen är en smaksak, det låter nämligen djävulskt bra som det gör. Vi pratar ytterst små justeringar, inget omvälvande.

Precis som i Seventh Crystals fall finns det låtar som är lite över medelokejiga, men som kunde ha blivit ännu starkare om det adderats ännu mera kreativ kärlek till konstruktionshantverket. Produktionen osar miljonbelopp, vilket inte är så konstigt, då såväl Thomas “Plec” Johansson och Erik Mårtensson återfinns bakom bakom ljudborden. Den ingjuter verkligen ljudlandskapet livskraft och kraftfullhet. Något som de har gemensamt med ett helvetiskt snyggt skivomslag.

 Go all the way brothers, jag har ytterst svårt att tänka mig att uppföljaren kommer att ta 36 år nu när AOR Heaven har sitt egna lilla Perfect Plan att leka med.Bara de inte curlas till att bli bolagets nya husband, lite som Last autumn dream blev för Escape Records, det vill säga betydligt mer kvantitet än kvalitet.

Inkorporerar de aningen mer keyboards, mer lekfullhet, lite mer egen identitet samt en ”Fast as shark” i aor/melodisk rock mode så kan uppföljare bli det årets contender of the year, sanna mina ord. Vad än ni än gör, byt inte ut teamet som rattade detta album eftersom de fungerar ungefär som hemmapubliken i en fotbollsmatch som lotsar favoriterna till seger,  i mitt fall  IFK Norrköping och Wolwerhampton.

17. Autumn´s Child – Angel´s gate

Göteborgssonen Mikael Erlandsson vilken kille! Han har frontat mina husgudar svenska Secret Service (2006-2018) samt ynglat av sig 14 album med Last Autumn Dream (2003-2018). Dessutom samarbetssjungit med Sayit, Sahara, Prisoner, Radioactive, Northern Light, Hearbreak radio, Phenomena och Shining line. För mig är han dock mannen bakom en av Sveriges bästa aor-plattor någonsin: Mikael Erlandsson – The One (1994). Hans första soloplatta följdes av fem andra som var ljusår från denna ultraklassiker. När Micke tar ton hörs det att det verkligen är han som sjunger, inte någon som typ låter likadant.

Last Autumn Dream andades betydligt mer kvantitet framför kvalitet precis som soloplattorna. Hur berg och dalbaneaktig skulle hans nya projekt bli? Debutalbumet från 2020 var en uppvisning i den högre aor-skolan – periodvis. Den innehöll några riktiga killers som ”Glory”, ”Victory”, ”You´re breaking my heart again”, ”Rubicon sign” och ”Crying for love”.

Buntar man ihop Autumn´s Childs två album så skulle det utan tveka varit årets vassaste album. Musiken som framförs är en eklektisk gryta av stilar som alla bär Erlandssons omisskännliga harmonisignum. Sliskiga ballader varvas med rockrökare och allt däremellan. Electric Light Orchestra torde vara en husgud bland husgudar. Många låtar bär ELO´s sigill vilket verkligen inte är en dålig inspirationskälla.

Inledande ”Where angels cry” är ett sådant där klockrent rockanthem som man bara vill höra om och om igen. Krunchiga gitarrer, pompösa keyboards och ett chorus som andas euforistroke. Efterföljande ”Aquarius sky” skiftar till ett annat melodiskt språkbruk. Episk aor, chilikryddad med rejäla doser av snygg stämsång. I ”Don´t say it´s love” serverar Erlandsson oss en mer lågmäld aor-konstruktion a´la Foreigner och Survivor.

Hitintills har trippeln varit betydligt över förväntningarna. Variationen på låtarna är onekligen ett vinnande koncept. Vart ska detta ta vägen? Nästa låt är en ballad. Sådana kan sluta hur som helst, men generellt sett brukar de vara lika tillknäppta som ett Premier League möte mellan Manchester City och United. ”A tear from the sky” osar brittisk balladbygge lång väg, men efter några lyssningar är det bara att inse att näsdukspastichen landar över medel.

I femte alstret ”Love is not the enemy” inkorporeras ett hårdrockigare sound. Vi snackar ju inte precis tidiga Metallica, men det är ett skönt tryck som vilar över låten, utan att rockigheten får ta överhanden. Arenarefrängen skulle lätt kunna väcka vilken livepublik som helst ifrån ett frånvarande tillstånd. ”The dream of america” inleds snyggt med lite Supertrampstölder (Breakfast in America) och fortsätter lite som Pretty Maids i sina mjukare stunder. Det är ett alster som innehåller mycket sköna arrangemang under de 4 minuter och 23 sekunder den håller på. Efterkommande ”Straight between the eyes” håller vad titeln utlovar. När Mikael Erlandsson i sina bästa stunder skapar bombastisk melodiös-rock-magi så blir det helt enkelt så här brilliant. Han har en personlig låtstruktur som ger honom en egen musikkod, ett eget signum, en egen identitet, vilka han navigerar bekvämt efter.

Åttonde låten är ytterligare en ballad. ”Don´t ever leave me” för tankarna instinktivt till 10cc. Resultaten är en svulstig crescendoballad som verkligen inte gör bort sig. I ”A piece of word” får ELO inspiratören full genomslagskraft. Mer pop än rock, men ändå beroendeframkallande. Vad kan jag säga! Låten är bra, men inte superb. Näst sista låten ”Only love can save the world” är en halvballad som påminner lite i stilen om Slades klättra-på-listorna-äventyr på 80-talet. Helt klart ett gott musikhantverk, som även den sällar sig till inte superb. ”

Your words” är sista låten som knyter ihop den melodiska säcken. Brittisk 70-tal tycks vara en stor del av innehållet på detta album, precis som inflationen av ballader. Snyfttingesten-avslutningen är en ambitiös sak innehållandes en orgie utav mollaccord. Tyvärr har hantverkaren glömt sitt viktigaste verktyg på arbetsplatsen – refrängen! En låt utan ett chorus är som sex med vinterkläderna på!

• Mikael Erlandsson : Vocals, Piano, Guitars
• Claes Andreasson (Heartbreak Radio): Guitars, Keyboards
• Pontus Åkesson (Safari Moon): Guitars
• Robban Bäck (Mustach, ex Eclipse) : Drums
• Jona Tee (H.E.A.T) : Keyboards

Last Autumn Dream led stort av att vara någon form av husband till AOR Heaven. 14 studioplattor på 15 år resulterade i att kvaliteten blev lidande. Det genomsyrar lite av Mikaels Erlandsson musikaliska bana överlag. I mitt tycke är det få album som jag upplever komma i närheten av helgjutna. Det gällde i allra högsta grad debutalbumet med Autums child som hans soloalbum. Glädjande nog upplever jag att detta är ytterligare en anomali tillsammans med hans första soloplatta The one. Känslan att plattan består av två enheter känns påtaglig.

Ena halvan mer traditional melodiös hårdrock, andra halvan en genuin flirt med grupper som ELO, Billy Joel, Cheap Trick och 10cc. Med detta i åtanke så ser jag med andra öron utifrån helheten. Visst föredrar jag första halvan, och skulle hellre vilja hört flera av den sorten på albumet.

Dock har jag lärt mig att uppskatta även den andra hälften. Smakfull sång, smakfull produktion, smakfull variation, smakfulla melodier och refränger, helt enkelt ett smakfullt album. Om Mikael lyckas hålla kvalitetsflaggan vindfri i fortsättningen så bådar det gott, för detta album är hans mest helgjutna sedan just The One från 1994.

18. Groundbreaker – Soul to soul

Debutalbumet från Groundbreaker slog inte ner som en bomb i aor-världen, men gjorde definitivt avtryck hos de bokstavstrogna i genren. Frontiers President Serafino Perugino matchade ihop Robert Säll (Work of art, W.E.T som låtskrivare med den brittiska sångfågeln Steve Overland. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio stod för producerandet. Debuten var som tidsresa tillbaka till FM:s klassiska Indisecret, fast 14  gånger sämre. De låtar som väckte mitt intresse var “Over my shoulder”, “Will it make you love me”, “The sound of a broken heart” men framförallt “The way it goes“.

Den brittiske vokalisten Steve Overland är ett kapitel i sig. Det går inte sticka under stolen att han dels inte låter som någon annan i genren, dels är en gudabenådad vokalist. Som mycket annat  här i livet är inte allt svart eller vitt. Ibland kan jag bli så förvånansvärt mätt på dennes röst. I och med att jag inte är en sångpedagog så kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men ibland blir det för ansträngt, ibland för gnälligt, något som gör att jag ibland har svårt att ta till mig många av dennes album. På detta album precis som på FM;´s Tough it out får man dessutom starka vokala kopplingar till Mr Michael Bolton.

Mannen har medverkat i en uppsjö av projekt som Groundbreaker, The Ladder, So!, Shadowman, Overland och Ozone. Många av dessa har präglats av bluesrock, klinisk aor, men oftast en kombination av dem Mycket i det han varit inblandad i har känts djävulskt kalkylerande sterilt och  übertillrättalagt. För fans av Dimu Borgir en mardröm av mardrömmar, för andra livskvalitet utöver det vanliga.

I min värld har den fulländats via självklara FM – Indiscreet (1986) där varje varje ton var made in heaven. Den har sedan dess fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett hundkoppel av brittiska band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Tobruk,

Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure försökte, men ingen lyckades, även om Shy, Phenomena och Magnum var oerhört nära.

Låtskriveriet har på Soul to soul spridits ut till musikaliska konstruktörer som Stefano Lionetti (Lionville), Pete Alpenborg (Arctic Rain), Jan Akesson (Infinite & Divine) och Kristian Fyhr (Seventh Crystal) istället för Robert Säll. Att tre av fyra är svenskar befäster Sveriges roll som världsledande per capita, när det kommer till att skapa ny musik. Det finns som med allt annat för- och nackdelar med detta tilltag. Projektformen blir mer påtaglig och eventuellt ett aber till albumhelhet, medans just variationen kan vara en huvudnyckel, ifall låtskrivarna vaknat på rätt sida vill säga.

Plattan inleds med uptempotingesten “Standing on the edge of a broken dream“. Såhär ska en slipsten dras! Detta är en ren bruksanvisning hur nutida aor transformeras till en kommande aor-classic. Med lätthet hade den kunnat infogas på FM´s uppföljare, den Michael Bolton inspirerade Tough It Out (1989).

Nästa låt “Soul to soul” är i sitt utförande aningen sämre och aningen tjatigare. Dock är det ändå en låt att räkna med. Albumets första näsduksskrynklare hittar vi redan på tredje spåret. “Captain of our love” är en titel som jag tidigare aldrig stött på, bara det en bonus. Att låten är svärta och smärta i kubik och dessutom bra ökar förväntningarna på vad komma skall. “Evermore” drar upp tempot och levererar en bra refräng som ackompanjeras av en pumpande bas, tunga keyboards och behagligt gitarrspel.

Femte låten “Wild world” är en halvsömnig historia, inte dålig, bara lagom. Skeendet förändras under nästa låt, “Carrie“, som är allt annat än insomnia, eftersom konstruktionen utkristalliserar sig till albumets höjdpunkt. Såhär skapas aor-magi, trots att det är en Michael Bolton låt från början! Dessa trollformler tycks ha smittat av sig på nästkommande lite lugnare “Fighting for love” som även den infekterats av kvalitetspenseln.

Som åttonde spår placerar de “It don´t get better then this“. Njaa, titeln missar målet med sitt övereuforiska anslag, och kan snarare kategoriseras som över-meldel-bra. Aj, aj, aj, i “There is no tomorrow” har upphovsmakarna gått på tok för långt i sitt klåfingrade över andras låter. På en av världshistoriens mest ikoniska album i aor-genren Michael Bolton´s Everybody´s crazy ingår kronjuvelen “Can´t turn it off“. Att indirekt replikera den är i mitt sätt att se det en musikalisk harakiri.

Människor svälter, den Korsikansk makaonfjäril håller på att utrotas och Justitieministern Morgan Johansson har fortfarande sitt jobb kvar!  I jämförelse bleknar den grava stölden, eftersom detta är en petitess utav petitesser, ett gigantiskt I-lands problem så att säga. Situationen är mer som om en konstnär ställer ut en kopia av Mona Lisa i Kommunhuset… och bestämt hävdar att han målat av grannfru när hon klipper gräset.

Nästkommande alster, “When ligtning strikes” borde istället fått titeln “If lightning strikes“. Den sällar sig därmed till lagom-hörnet…till en början, men efter några extra lyssningar blommar den ut ordentligt. “Til the end of time” ansluter sig som näst sista låt. Här imiterar Steve återigen Mr Bolton. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, och det är det inte heller, en klar topp-4. Avslutande “Leap of faith” sällar sig till de typ lagom bra låtarna, vilket sett till hur albumet gestaltat sig är få till antalet.

Tillrättalagt, oh ja! Sterilt, ingen tvekan om det! Noll procent nyskapande, absolut! Growlfritt, inte tillstymmelse till gravapvrål!  Då återstår bara låtkvaliteten att kohandla med. Förhandlingsutrymmet faller då i knät på låtskrivarna och vart deras bästa-versionen-av-dem-själva-står.

Hade då låtskrivarnas en bra dag på jobbet? Njaa, inspirationen räckte nog bara till någon timme efter lunch! Under den tiden skapades två av årets 50 bästa låtar samt sju kanderade örongodis, därutöver var det troligtvis den varma veganska buffén som pockade på deras uppmärksamhet, när syftet för själva massproduktionsprocessen svalnat.

Tvångstanke eller inte, men jag måste avslutningsälta hur det egentligen är möjligt att Frontiers väljer “Cant´t turn it off” rippoffen som tredje “singel”! Den i sig devalverar hela albumet på ½ Rocknyttstjärna.

I en genre som är till för de närmaste sörjande och där alla känner alla (nästan i alla fall) så är varje individ herre över sitt eget revir tillika expert på vad som är bra och vad som är mindre bra. Hade man snott något från någon annan genre som country eller Uzbekistansk folkmusik så hade det kanske varit “charmigt”, i bästa fall, men man stjäl helt enkelt inte nutellaburken framför expediten!

I vilket fall är man sugen på något annat sött så fungerar Groundbreaker utmärkt som sötningsmedel. Korsbefrukta FM´s debut med den mera Michel Bolton doftande uppföljaren Tough it out så framavlas Soul to soul – mission accomplish…enligt upphovsmakarnas bruksanvisning. Soul to soul är ändå kvalitetssäkrad pure AOR som faktiskt slår debuten på fingrarna.

En superb produktion, fantastiska musiker, en top notch vokalist som likt ett gott årgångsvin bara tycks blir bättre med åren, sist men inte minst, en helt bluesrockfri AOR-platta. Det är adekvata ingredienser som inte kan ignoreras, utan i detta fall bara premieras.

Line-up
Steve Overland – Vocals, lead guitar on Wild World
Sven Larsson – Guitars
Nalle Pahlsson – Bass
Herman Furin – Drums
Alessandro Del Vecchio – Keyboards

19. Crowne – Kings in the north

Finland är det land med mest hårdrockband per capita i världen. Utan att helt veta säkert så titulerar jag Sverige som det land i världen med flest band i världen i genrerna melodiös hårdrock och AOR. Det som utmärker Sverige gentemot andra storproducenter av denna typ av musik som Tyskland och Storbritannien är dess högsta lägsta nivå.

Jag upplever att vi till skillnad från dem fungerar som någon form av hovleverantör av kvalitetstämplad melodiös hårdrock. När något nytt kommer från Sverige, då är de är de flesta överens om att musiken uppnår en viss kvalitetsnivå, med väldigt få undantag.

Vad kan det bero på? Det är nog många inbakade ingredienser i detta. Ett av dem är den sunda konkurrensen där Treat, Europe, Alien, Talk of the town, Talisman, Yngwie Malmsteen och 220 volt satte den musikaliska ribban så högt att andra band helt enkelt inte vågade gå in på för låga höjder. Denna subtila grupptrycksprocess påverkade såväl gamla rävar som yngre förmågor till att gå in på djävulskt höga ingångshöjder. Ingen vill ju liksom vara sämre än de andra, det vill säga en grogrund för kvalitetseufori.

Nu äntrar supergruppen Crowne scenen. Tidigare supergrupper från Sverige är exempelvis W.E.T, Gatherings of Kings och Last Autumn Dream. Jag har verkligen inget emot att det blandas spetskompetens med varandra. Så Frontiers milkshakesexperimenterade är alltid lika välkommet, även om smakerna som utkristalliseras inte alltid blir hellyckade, men friskt vågat, hälften vunnet.

Line-up:
Alexander Strandell – Lead Vocals (Art Nation)
Jona Tee – Guitar/Keyboards/Backing Vocals (H.E.A.T)
John Levén – Bass (Europe)
Christian “Kicken” Lundqvist – Drums (The Poodles)
Love Magnusson – Guest Guitar Solos (Dynazty)

My God, vilken uppsättning teoretiskt sett! The Poodles har varit mina husgudar sedan Metal will stand tall släpptes (2006) till Devil in the detail avslutade musikskapandet(2015). För mig var de essensens av melodisk hårdrock parallellt som de vågade sticka ut. Europe behöver knappt omnämnas då de egentligen skapade det världsherravälde som svensk melodiös hårdrock numera åtnjuter. Tyvärr är jag inget större fan av musiken de släppte efter gravt underskattade Secret society (2006). H.E.A.T. också från Upplands Väsby plockade upp den Europetappade stafettpinnen med bravur. Att de med Eclipse, Treat, W.E.T, The Nightflight Orchestra och Perfect Plan går i bräschen globalt för melodiös hårdrock är inget understatement.

Sist men inte minst Alexander Strandell. Jag har ett litet kluvet förhållande till honom. För mig var Diamond Dawn, noll procent originalitet, 98½ procent intetsägande låtar. Det var först med Art Nations debutalbum som kvalitetsnivån höjdes (2015). Uppföljaren Liberation var i mina öron Alexanders och gruppens Magnum opus, tillika ett av 2017 tio bästa album. Istället för Orientexpressen så blev det höghastighetståg som genomsyrade deras tredje alster Transition.

Jag fick känslan av att de hoppade av ett tåg de borde ha stannat kvar på. Snabbtåget innehöll redan Amaranthe och Dynazty och hade egentligen inte plats för Art Nation. I vilket fall som helst så har Alexander utvecklats från en halvtunnis till en fullblodig pop/rocksångare. Kan detta gäng verkligen leva upp till de höga förväntningar som supergrupp?

Crowne sätter taktpinnen på allra högsta nivå via inledande ”Kings in the north” Den innehåller allt fans av genren vill bli serverade: musikerkompetens, en krispig produktion, tungmelodiska pumpande riff, skön refräng och gudomlig sång. Gillar man Dynazty, H.E.A.T, The Poodles, Nocturnal rites (deras melodiösa sida) och Dream Evil lär man svälja detta med hull och hår. Vart ska detta leda till månne, the album of the year? På efterföljande ”Perceval” följer gruppen ungefär samma Formula, fast med en ännu starkare refräng.

På tredje alstret ”Sharoline”myntar de ett namn som jag aldrig tidigare hört i rockkretsar, utifrån kvinnliga titelnamn. I detta fall en utmärkt idé eftersom låten kvalitetsmässigt osar hit lång väg. Efterföljande ”Unbreakable” fortsätter Crowne på den redan inslagna vägen. För mig är det dock på femte låten som min top of the class radar väcks till liv. ”Mad world” är inte en cover på Tears for fears underbara synthiga slagdänga från 80-talet. Istället mynnar den ut till albumets i särklass starkaste låt. Refrängen reser sig över de övriga likt en melodiös rustning i stål som badar i ett Gudalikt solljus doppad med flera lager Marabous apelsinchoklad.

I låt nummer sex ”One in a million” fortsätter gruppen leverera melodiös hårdrock i den högre skolan. På sjunde låten ”Sum of all fears” avlossar gruppen ytterligare en musikalisk missil som träffar sitt mål ungefär som en käftsmäll mellan Godzilla och Kong med exakt precision. Det är först på åttonde låten ”Set me free” som Crowne ”lugnar ner sig lite”. Det gör grabbarna helt rätt i efter all mangling. De hanterar denna förklädda poppärla på bästa tänkbara sätt.

Det i sig visar att de verkligen kan hantera den oerhört svårhittade balansen mellan tungt och mjukt, pop och hårdrock. I mitt tycke borde de ha haft ytterligare en halvlugnare låt lite tidigare för kontrasteringens skull helt enkelt. Nu har vi kommit till låt nio, ”Make a stand”. Den inleds lugnt, men byter snart skepnad till ett mera aggressivt förhållningssätt. En blytung skapelse som blivit bättre för varje lyssning som passerat.

I näst sista låten ”Cross to bear” gör de inte heller bort sig, men jag upplever ändå att den sällar sig till de sämre, utifrån att ingen låt egentligen är dålig. Plattan knyts ihop med ”Save me from myself” tillika albumets lugnaste låt. Inte oävet på något sätt utan snarare bevis för att bandet behärskar både tung melodisk hårdrock och i detta fall även AOR på ett mästerligt sätt, något jag definitivt vill se lite mera av på uppföljaren.

Vilka låtar, vilka refränger, vilken sylvass produktion, vilken sångakrobatik från Strandell!! Album of the year? Njaa, inte riktigt. Jag drar paralleller till ett av Sveriges bästa metalband Dynazty och till deras bästa era Renatus/Titanic mass. Då passade deras bombastiska melodiös hårdrock mig allra bäst. Att det låter lite Dynazty beror till viss del till att Love Magnusson sköter gitarrsolona.

En akilleshäl med Dynazty utifrån mitt perspektiv är att trots variation i musiken så utmynnar mycket av det till: ”Varför kommer jag inte ihåg låtarna så mycket som jag borde?”. Det låter liksom lite för bra för att vara sant, vilket det inte heller är i det längre perspektivet. Deras musik är ibland så fernissad att jag inte vet vad som är hönan eller fjädern det vill säga om låtarna är riktigt bra, eller om det bara låter bra.

Lite samma känsla får jag för Crowne. Musiken är så själlöst fernissad att den nästan fernissar sig automatiskt. Spår för spår blir jag däckad som lyssnare, men på ett helt album blir det liksom too much. Det påminner mig om ett smörgåsbord enbart bestående av pastarätter. Trots variation blir det ändå ovariation. Att känna sig mätt är väl valuta för pengarna, men inte redan efter tre rätter när det det serveras sju.

Hade fler låtar varit i klass med fyrklövern ”Mad world”, ”Perceval”, ”Sharoline” och ”Kings in the north” så hade detta varit ett av 2000-talets bättre. Första halvan av albumet är betydligt bättre än den andra halvan så att säga. Kings in the north – not yet! Men vem vet, förhoppningsvis dyker det upp en uppföljare i sinom tid som kanske infriar detta påstående.

I vilket fall som helst är detta ordbajseri endast petitesser. En av plattans allra största behållningar är kontrasteringen mellan de lugnare partierna kontra ett blytungt riffande. Trots att en viss mättnadskänsla infinner sig efter ett tag så är det ändå en platta som lätt kan etiketteras som: ”almost all killers no fillers”. Det kommer liksom inte att släppas så mycket bättre inom denna genre än detta i år, trots mina självupplevda invändningar och subtila pekpinnar.

20. Normandie  – Dark and beautiful secrets

Den svenska trion består av vokalisten Philip Strand, gitarristen Håkan Almbladh och trummisen Anton Franzon. Örebrobandet släppte sitt debutalbum 2015 som döptes till Inguz. Fragmentet som fångade mitt intresse var deras ångvältsdoftande tyngd, som smektes motsols, med poprefränger så grandiosa som det bara var möjligt att framavla.

Musikradarn anade världsherravälde, en känsla som befästes när uppföljaren White flag såg dagens ljus. I år cemterades den känslan genom att bara konstatera att Dark and beautiful secrets nått sitt mål …teoretiskt sett. I verkligheten var de gravt underskattade, vilket i sig torde vara en prestige i sig självt.

De inledande fyr låtarna: ”Babylon”, ”Hostage”, ”Jericho”  och ”Holy water” var  alla melodiska silkeslena käftsmällar där electronica, pop, rock, och hårdrock gick sida vid sida, utan att man störde sig av den elektiska föreningen. Det var inte så att de andra alstren svek utan snarare  att fyrlingen skulle etiketteras som osedvanligt bra låtar.

Kärt barn går under många namn, alternative eller modern rock, i min bok går de under epitetet Dance-AOR det vill säga uppdaterad melodisk hårdrock, ett uttryck jag myntade i brist på annat. De går i bräschen med Wales stoltheter The Dirty Youth, amerikanska Icon for hire och kollegorna i Smash into pieces. Vilket monster till album – dags för världsherravälde på nästa platta, i alla fall om världen vore någorlunda rättvis.

Continue Reading »

2017 – Året som gått

2017 var som en monstertsunami av nya band som gamla rävar i nya konstellationer, och grupper som alltid tycks funnits där. Lionville, Stan Bush,  Knight area, Place Vendome, Shadowman, House of lords, Unruly child, Brother Firetribe, Walk on fire,  Jeff Scott Soto, Dirty white boys,

Lonely robot, Demon, Serious black,  Devilfire; Bonfire, Xandria, One Desiree,  Shakrs, Coastland Ride, Pride of lions, Romeo riot,  Eclipse, Beyond The Black, Tokyo motor fist, Fiction Syxx, Sons of Apollo,  Dante Fox, Hell in the club, Edenbridge, Ayeron, Mindfeels.

Raintime, Radioation Romeos,  Midnite City, Steve Walsh, End of the dream,  Steelheart,  All 41, Newman, Age of reflection, Hpouston, Santa Cruz, Cheap Trick, Adagio, Wayward sons, Phantom V, Big Big train, Gotthard, för att nämna några få band och artister.

Räddare i nöden

Börjar bli tjatigt, men hur skulle genren klarat sig eller sett ut ifall inte det Italienska Frontiers  records inte existerat? Troligtvis hade genren varit en microtugga i periferin, en viskning av viskningar och en nanoskugga av fornstora dagar.

Genrebotanisterna skapades av Serafino Perugino 1996. Skivbolagets första släpp var en dubbellive-cd med halvmediokra britterna Ten (1998), därefter har såväl utsläppen som kvaliteten successivt skjutit i höjden.

De reproducerar dåtid med framtid på ett exemplariskt sätt via att signa gamla dinosaurielegender som Kansas, Journey, Mr Big, Whitesnake, Danger Danger, Asia, Richard Marx,  Triumph, Y & T, Great White, Nelson, Def Leppard, Uriah Heep, Dokken, Stryper.

Electric light orchestra,  Litle river band, Boston, Heart, Foreigner, Praying Mantid, House of lords, Blackmore´s night, Jim Peterik, Reo Speedwagon, Yes, Toto, Extreme, Sammy Hager, Winger med flera. 

Frontiers records utvecklar parallellt nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med yngre förmågor som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa projektbrygder är osannolika, utifrån denna smala genre. Dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas.

Frontiers-band som är med på denna eminenta lista: The Ferryman, Eclipse, One Desire, Harem Scarem,  Pride of Lions, House of lords och Jono,  det vill säga nästan  1/3.

Andra Frontiersband som släppt plattor 2017 men inte lyckats nästla sig in är bland annat: The Murder of my sweet, Tokyo motor fist, Unruly child, Lionville, Nightranger, Warrant, Inglourious, Vanden Plas, Secret Sphere, Quiet Riot, Mr Big.

Riverdogs, Primal Fear, Ten, Jorn, Robin Beck, Revolution saints, Hell in the club, L.A Guns, Steelheart, Circus Maximus, World trade, Eisley/Goldie, Raintimes, Operation Mindcrime, Sweet & Lynch, Pink Cream 69, Jeff Scott Soto, Bigfoot.

Whats in the water?

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall fortsätter nya som gamla band i alla tänkbara hårdrockgenrer att dels dyka upp, dels leverera kvalitet över medel, med få undantag.

Det är lika sanslöst som norrmännens framfart i medaljligan på alla Vinter-OS. Jag hedrar norrmännen med att ta med ett av deras skivsläpp: utmärkta Tom Satin. Finnarna har också fler grupper än föregående år Jessica Wolff, The Dark Element, Brother Firetribe och One Desire

Hela 11 svenska grupper  kvalificerade sig till denna eminenta lista: Cyhra, Eclipse, H.E.A.T, Art Nation, Coastland Ride, Degreed, The Dark Elenment (finskt/svenskt), The Ferryman, Jono, Days of Jupite och The Nightflight orchestra.

Det betyder att mer än en tredjedel av listan består av svenska grupper och artister.  Det bisarra är att banden inte är sju Within Temptation kloner, något som exempelvis är mer regel än undantag i  exempelvis Nederländerna.

I Sverige håller vi dels i taktpinnarna, dels styr orkestrarna genom att förnya och hybridisera den melodiska rocken, och vara top of the class i alla undergenrer.

Här är  axplock på grupper och artister från Sverige som släppt plattor under 2017 – amazing är ett understatement.

Coastline Ride, H.E.A.T, Art Nation, Diablo swing orchestra, Meanstreak, Murder of my sweet, Jim Jidhed, Martina Edoff, Adrenaline Rush, Debbie Ray,  Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera

Age of reflection, Avatar, Crazy Lixx, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse, The Poodles, Onroxx, Märvel, Korea, Transport League, Houston,  Poison pill, Wonderland

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,  Eclipse, Painful pride, Code Red, Kardinal Sin, The Rockford heroes, Night, Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,  Wildness, CCD.

Diablo swing orchestra

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Chronus, Night flight orchestra, Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, Midway, Syron Vanes, Screamer, Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell, Houston

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, Snake charmer, The Ferryman, Shape of the new sun, Kaipa, The Parity Complex, Phase II Phase, 

Corroded, Fallen mankind, Kee of heart, Degreed, Nocturnal Rites, Coldspell, Lykantropi, Wonderland, Kryptonite, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, Jack. L. Strom, Eastern High, Violent divine,

Coverlåts motstånd

Jag vill passa på att hylla The Poodles  vilka släppte ett utmärkt coveralbum 2017. En rockad i hårdrockvärlden som tycks vara förenat med avsky. De flesta recensenter har generellt sätt lagt sig i hatafåran. The Poodles är ett av mina absoluta favoritband, men inte ett legitimt skäl att försvara allt bandet gör, som exempelvis en coverplatta.

Det finns band och så finns det band. Vissa har den eklektiska förmågan att modifiera bra låtar från andra genrer till hårdrock. The Poodles tillhör den skaran av melodiassimilerare som utför det med bravur.

En av mina personliga favoritlåtar: David Guettas ”Love is gone” avhandlar de sanslöst bra precis om Depeche Modes ”It´s no good”,  Blondies ”Call me” och Adeles ”Set fire to the rain”.

Att ta med Elton John´s fantastiska ”Goodbye yellobrick road” och göra den rättvisa ska de definitivt ha en eloge för. Det känns verkligen att bandet plockat fram låtar de älskar.

Michael Sembello ”Maniac” är okej, men helt omöjlig att mätas sig med en av världens bästa coverinspelningar nämligen Firewind på plattan The Premonition från 2007 där de gjorde ”Maniac” till en  betydligt bättre låt än originalet.

Det tyska neo-classisca hårdrocksbandet At Vance bör hamna på samma tron som The Poodles via deras ABBA tolkningar bland annat. Tysk/Svenska krutdurken Jaded Heart är melodiös pålitlig konstellation som värnar om sina covers på ett utmärkt sätt. Anastacia´s -  Paid my dues, Wings – Live and let die och Bailey/Colins – Easy lover är några hits som de stöpt om.

Har man ett holistiskt melodisinne så har man. Det visar The Poodles i alla snuskigt bra låtar de skapat under åren. Ett av världens bästa melodiska hårdrockband i mitt tycke, och det mest eklektiska dessutom, vilket inte gör saken sämre.

Parallellt finns det i andra änden tyvärr massor av andra band typ Axxis och Jorn med flera som gör många cover; men ljusår från ovannämnda band. Som sagt, man måste ha talang att arrangera, men framför en kärlek till låten  sig, faktorer som borgar för adekvata covers.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med subtila skivbolagskrav?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2017 års  23 bästa album

1. Cyhra – Letters to myself 

Lägg ner Amaranthe, såhär ska det låta, världsklass, inget vrålapeskrik, ren sång. Amaranthe kändes lite som mellorefränger, här är det lika cheesigt, men inte mellocheesigt. Epitetet: ”Inte en enda dålig låt” uppfylls med råge. A.O.R/Melodisk hårdrock, ja, jag vet inte, svårdefinierat liksom. När melodierna och hitsen duggar såhär tätt finns det ingen annan platta som kan utmana melodismörgåsbordet.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att detta tillhör ett av 2000-talets allra bästa plattor fast det är nog mer utifrån nyhetshybrisen. Kvaliteter på högsta nivån med låtar som : ”Karma”, ”Heartrage”,  ”Here to save you”, ”Muted life”, ”Closure”, ”Letter to myself” och ”Dark clarity” parallellt är det albumets första 7 låtar. Dessa sju är beyond bra tillsammans med ”Black wings” och ”Dead to me”, resten är bara bra.

Plattan fick 5 av 10 i underbara brittiska hårdrockmagasinet Powerplay, en ren skymf och brist på melodikunskap, i ett magasin som får Sweden Rock Magasin att framstå som Pokémonbladet.

2. Stone Sour  – Hydrograd

Vad i herrans namn? Detta är väl långt ifrån a.o.r/melodisk hårdrock, men samtidigt var går gränsen för förnyelse eller konservatism? Med låtar  i bagaget som ”Mercy”,  ”Hydrograd”, ”Song#3″, ”The witness tree”, håller de sig i viss mån till genremallen.

Visst är de emellanåt alldeles för tungt för genren. Låtarna”Fabuless”, ”Friday knights”, ”Rose red violent blue”, ”Somebody stole my eyes”, och ”Whiplash pants” är ett utmärkt exempel på detta. ”Problemet” blir bara att det blandas hej vilt mellan rå energi till melodiska refränger i världsklass.  I deras cocktailblandningar blir det dock helt naturligt och nästintill oöverträffat.

Dessa genrependlare gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörighet, helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer. Inte konstigt att band som Stone Sour, Shindown, Sixx: AM och Halestom är populära i de flesta musiklägren.

Dock bör man tänka på att på många så kallade a.o.r-album samexisterar det rock/blues låtar som jag aldrig gillat och inte heller kan a.o.r-associera till som exempelvis Damn Yankes eller Danger Danges tyngre låtar. 

Stone Sour tillhandahåller en svärta i melodierna som allt som oftast saknas i  såväl a.or. som melodisk hårdrocken. Detta är gruppens jämnaste platta. Visst har de skapat sjukt mycket bra musik tidigare, men inte på en och samma platta.

3. Days of Jupiter – New awakening

Oh my god, visst är det nyvaknande. Jag blev helt betagen av gruppens tyngd samt melodifinneri, via deras debutalbum: ”Secrets brought to life” (2012). Andra plattan var okej, men där trodde jag att vinden hade vänt sedan deras fenomenala första alster. Icke sa Nicke, med full kraft visar man upp en kvalitet och variation som i mångt och mycket matchar debutalbumet.

”Resistent is futile”, det är bara att abdikera för crossover musik där man utklassar såväl Disturbed som Shinedown. med hårdrockhits som: ”We will never die”, ”You can´t erase me”, ”awakeining”, ”If I were God”, ”Insane”  och ”Give into me”. Tungt, varierat och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal/modern rock, där refrängerna sätts i första ledet. Sångaren Jan Hilli har samma svärta och smärta som Evergreys Tom Englund, fast ännu kraftfullare, men betydligt mer underskattad.

4. Eclipse – Monumentum

Det är bara att abdikera för de svenska melodiska hårdrockens fanbärare. På sin 5:e platta  visar de återigen var skåpet ska stå. Visst, man börjar känna igen melodiutkörningarna, men när de ändå håller en sådan här hög kvalitet finns det ännu ingen anledning att leta efter tomtar och troll.

Gary Moore, Whitesnake och i viss mån tidiga Europe är onekligen primära influenser till Mr Mårtensson. Den uppdateringsdbygden fungerar troligtvis bara på en platta till därefter måste nya element infogas subtilt. Jag saknar mer av de  episka hitsen typ ”The Storm” , ”To mend a broken heart”  och ”SOS”.

För mig är de bästa låtarna på plattan ”Veritgo”, ”Never look back”, ”Killing me”,  ”The downfall of  eden”, och ”For better or for worse”. Eriks målsättning har varit att skapa 11 hits, i viss mån lyckades han

5. Night flight orchestra – Amber Galactica

3 plattor på 5 år, det gäller att smida medans järnet är varmt?  Är det kvantitet som är agendan, eller helt enkelt kärlek till musiken i sig? På Amber Galactica  har de 70 – 80 tals nostalgi inspirerade pusselbitarna fallit på plats, deras jämnaste tillika bästa hittills.

Night flight orchestras musik är helt befriad från vrålapeskrik utifrån härkomsten av bandmedlemmar från Soilwork och Arch Enemy.  ”Smooth”, melodiöst, schizofrent varierat, pompigt, och som taget ur ett 80-tals soundtrack.

Killarna är ju musikaliska superproffs, vilket märks tydligt på alla musikaliska, samtidigt som allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren. De låtar som jag gillar allra bäst är: tunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”"Space whisperer”, ”Something mysterious”, ”Saturn in velvet”.

Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfter de till andra höjder helt enkelt. Är någon hårdrockare parallellt en danskille…utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan får faktiskt såväl höger- som vänsterbenet att vilja resa på sig och swinga mina antilurviga ben.

6. Threshold – Legend of the shires

Detta überunderskatta band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning från 2007. Deras hybridisering av progmetal, aor och melodisk hårdrock är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Här har svensk Jono lite att lära av.

På Legends of shire är det lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet. ”Small dark lines”, ”Trust the process”, ”Stars and satelites”, ”Snowblind”, ”Superior machine” och ”Lost in translation”. 

Soundet är som vanligt Threshold-style, vilket innebär att det är bara de som låter på detta viset, en prestation i sig. Att de byter sångare av och ann spelar liksom ingen roll, även om de är klonade i samma mall. Magiskt är bara förnamnet.

7. Cats in space – Scarecrow

Cats In Space är här med uppföljaren till 2015 års debutalbum Too Many Gods. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa med Kansas, Queen, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx,  Uriah Heep, Angel, New England, Supertramp och Boston.

De kan på detta album ståta med att ha knåpat ihop en av de 10 bästa låtarna som gjorts under året. ”Mad hatter´s tea party” skär rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet är så  intelligent varierat och fyllt av pomp-rock/pop att det gör ont i hjärta.

8. Art Nation – Liberation

Oftast rockigt med en polerad modern framtoning, ingen alls bra kombination i mina a.o.r-öron. Trots det är låtmaterialet lite väl för starkt för att ignoreras. Göteborgsbandets andra fullängdare är en hybrid mellan H.E.AT och Degreed. Ödets ironi att dels alla nämnda banden släppt plattor i år, dels tagit sig in på min 10-i-topp lista.

Jag tycker ”I´m alive” är albumets mest lysande stjärna tätt följd utav ”Paralysed” och ”What do you want” lustigt nog de tre sista låtarna på  plattan. Innan 2017 hade jag inte i mina vildaste fantasier placerat Art Nation framför storebrorsan H.E.A.T; men herrens vägar är outgrundliga. Andra härliga låtar är: ”Ghost town”, ”A thousend charades”, ”One nation och ”When stars align”.

9. Coastland Ride – Distance

Ett tyngre svar på svenska Work of art med subtila inslag av klassiska Big Money. Kombinationen är kittlande i sig. Bandet har i och med sitt tredje album hittat nyckeln till ett eget sound, ett tyngre sådant, bättre låtar/produktion och  adekvat variation.

7 av låtarna håller sådan hög kvalitet att det helt enkelt bör premieras via för mig en oväntad hög placering. Dessa guldkorn är: ”Winds”, ”Love is on your mind”, ”Dead for seven days”, ”Eye of the storm”, ”Nation of grace”, ”Higher ground” och ”Reasons to try”.

10. Brother Firetribe – Sunbound

Fjärde plattan från de a.o.r-pilska finnarna. Ytterligare ett släpp fyllt av 80-tals inspirerade låtar med modern ljudbild. Robert Tepper hade satt i halsen utifrån epitetet inte en dålig låt, dock finns det ingen riktigt given ”No easy way out” här.

Spåren som höjer sig lite över mängden är i mitt tycke, ”Help is on the way”,  ”Taste Of A Champion”, ”Give Me Tonight”, ”Strangled” och ”Big City Dream”. Den sedvanliga aor-covers parasiterar denna  gång  på John Parr´s klassiska låt ”Restless Heart”, kanske inte ett av de bättre valen precis.

Precis som Pride of Lions levererar dessa herrar kvalitativt material om och om igen. Inte en enda dålig låt, bra musiker, skön produktion samt  en gudabenådad sångare, utan accent: Pekka Heino. Deras hittills bästa platta tillsammans med Heart full of fire.

11. Pride of Lion – Fearless

Subtila upprepningar och låtar som jag upplevde som sämre än på föregående alster devalverade plattan utanför en 10 i topp placering. Efter några 100 lyssningar var jag tvungen att motvilligt ändra mig.

Jim Peterik är mannen med grönaste a.o.r-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är alienlik i sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag nog inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig sina.

Den episka ”The tell” är plattans starkaste lysande stjärna. I mina ögon hade en tyngre produktion inte skadat helheten precis som infogandet av stämsång och körer.

12. H.E.AT  – Into the great unknown

Räddare i nöden, genrens förnyare, unisona krav från rigida män över 40 år räds inte bandet. De tänjer på gränser och korsbefruktar sig med allt som rör sig, på ett positivt sätt. De har på varmare breddgrader experimenterat sig fram till ett nytt fräscht sound…eller inte?

H.E.A.T:s tredje alster med Erik Grönwall vid sångmicken, den första utan gitarristen Erik Rivers. Det har inte skadat bandet, snarare  uppviglat dem till att inte återupprepa sig.

Aoriga ”Eye of the storm”  och ”Time on our side” är låtarna som tilltalar mig mest i samklang med ”Do you want it”. Albumet är ytterst varierat och kvalitetsfrystorkat med hits. Trots  superlativen passar mig förra plattan bättre.

13. Harem Scarem – United

Jag vet inte varför; ville bara inte gilla denna platta helt enkelt. Den klättrade irrationellt från utanför listan till 20:plats för att till sist landa på en hedrande tolft plats. Gud så bra det här låtar, allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproducerades mer rationellt än emotionellt var mina första tankar, något som tog udden ur lyssnandet.

Precis som med Pride of Lions tog det några extra lyssningar innan polletten trillade ner. Från comebackalbumet år 2002 The weight of the world, 2003 Higher, 2005 Overload, 2006 Human nature, 2008 Hope, 2014 Thirteen har de minst sagt blandat och gett.

Uppehållet mellan 2008-2014 tycks gjort dem gott. Förra plattan var över medel, denna är en orgie av kvalitetsreproduktion och deras hittills bästa efter comebacken. ”United”, ”Gravity”, ”Bite the bullet” och ”Things I know” lyser starkast.

14. Firewind -Immortals

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan, definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” är melodiösa käftsmällar som visar på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson.

15. Kee of hearts - Kee of hearts

Listans mest pure a.o.r med Pride of lions, Brother firetribe och Coastland ride. Inledningen är nästan löjeväckande fenomenal. ”The Storm”, ”A new dimension” och ”Crimson dawn” sätter kvalitetsribban på ”onåbar trippelinledning 2017″.  ”S.O.S” med ”Edge of paradise” och ”Learn to live again” var alstren som kunde hänga med i denna inledande kvalitetstrippel.

Sångaren från Fair Warning, Tommy  Heart sjunger som en Gud, ett smärre under att han inte fått större förtroende tidigare från Frontiers. Vår egen Kee Marcello står för stämningshöjande gitarrlir.

16. Jono – Life

Jämntjockt bra, inte lika omedelbar och mindre hitbetonad som magiska Silence, en platta som förgyllde hörselsnäckorna år 2015. Arrangemangen och vägarna till refrängerna är genialiska, men när Jono inte mejslat fram adekvata sådana faller ett par kvalitetspusselbitar bort. Hade fler haft refränger som i låtarna: ”No return”, ”The magician” och ”The Crown”ade detta varit en contender of the year.

Grymma musiker som exempelvis Stefan Helleblad på gitarr (Within Temptation). Sångaren och låtskrivaresset  Johan ”Jono” Norrby är sensationell. Bombastiskt  och cineastisk rock där likheter med svenska A.C.T inte är helt missvisande. Inspirationsekon från bland annat Queen, Styx och Kansas härbärgerar i gruppens CV,  på ett positivt vis.

17. One Desire  – One desire

Råhypade finska ungdomsgänget One desire levererar sex stycken riktigt bra låtar, varav en är en blivande a.o.r classic: ”Hurt”. De andra är  ”Straight through the heart”, ”Whenever I´m dremig”, ”Buried alive”, ”Apologize” och ”Turn back time”. 

Vad kan man säga, tänk om yngre förmågor ändå lyckas föra genren till 2000-talet och framåt. Det börjar bli några stycken adekvata band där medelåldern ligger under 30 år, som mognat med värdighet. Kanske One Desire tillhör skaran av a.o.r/melodisk hårdrock – Messiases.

18. The Dark Element

Vill man som jag ha Nighwishlåtarna inbakad med Anette Olzon likt ”The poet and the pendulum”, ”Bye bye beautiful” och ”Storyline” så får man sitt lystmäte via detta finlandssvenska samarbete.

Före detta Nightwish medlemmen Jami Liimatainen kidnappar det bombastiskt pompösa soundet rakt av från Nightwish plattor med Anette. Inte mig emot, trots det blir det efter ett tag som att äta flamberade bläckfiskarmar, det blir liksom too much, fast ljusår bättre än hans tidigare Cains offering.

Låtarna ”The dark element”, ”My sweet mystery”, ”Only one who knows me”, ”Last good day”, ”Dead to me”, ”Halo”, ”The ghost ande reaper”,  Ibland får jag lite eurodisco känsla, inget egentligt fel i det, då jag dyrkade den genren.

19. Jessica Wolff – Grounded

Pop/rock av ädlaste märke; Finlands svar på Pat Benetar? Njae, inte riktigt samma bett i rösten, i så fall en mer än uppdaterad tyngre klon av norskan Lene Marlin. Jessica ska ha också ha eloge före att hon skriver texterna själva i kombination med att inneha en skön rockröst (trodde de inte kunde engelska i Finland?).

Visst påminner låtuppbyggnaderna om varandra, men när starka låtar som ”Reckless”, ”War”, ”Grounded”, ”Magic castle och ”Playing for keeps”  framavlas, skönjs också ett bra rockalbum.

20. The Ferryman - The Ferryman

Hög lägstanivå är ett bra epitet på Magnus Karlsson. Mannen som hittat en lucka mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt skapat ett eget soundpatent. Sångfyndet Ronnie Romero (Lords Of Black, Rainbow) och trumodjuret Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell) ackompanjerar svensken på plattan.

När man ligger bakom musik med grupper och artister som exempelvis Last Tribe, Bob Catley, Tony O´Hora, Starbreaker, Allen/Lande, samt två utmärkta soloalbum undrar jag var han egentligen gör i Tysklands svar på Judas Priest: Primal Fear?

Precis som hbörjar melodislingorna snart få en alldeles för hög nivå av igenkänningsfaktor. Det tog ett tag innan jag fullt ut kunde inhalera detta verk. När väl låtar som ”End of the road”, ”Ferryman”, ”One heart”, ”Eyes on the sky” satt sig fanns det ingen återvändo ur melodieuforin.

21. Degreed – Degreed

Degreed tillhör det överfulla stallet av mina största favoritband. I och med denna platta är de redan uppe i 4 album…på 7 år, imponerande. Degreed inleder minst sagt käftsmällkraftfullt.

De första tre låtarna melodiska tyngd däckas man av: ”Sugar”, ”Shakedown” och ”Save me”.  Kvalitetsstinna ”Animal”, ”Tomorrow” och  ”Nature of the beast”skuggar ledartrion, annars är det jämntjockt, lite väl polerat bland, ifall man ska vara aningen kritisk.

22. House of lords – Saint of the lost souls

Frontiers musikbolagsrutinband number one. Allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproduceras mer rationellt än emotionellt, vilket skapar en fasad som flagnar snabbare än Trumps tweets.

Trots det finns det 5 riktigt starka äss i leken: ”Harlequin”, ”Oceans divided”, ”Saint of the lost soul”, ”Art of letting go” och ”Grains of sand”.

Till skillnad från Escapes rutinband: svenska Last Autumns dreams som pendlar mellan ljummet till mediokert borgar House of lords för en adekvat hög lägsta nivå, vilket är fallet även på denna platta.

23. Tom Satin – It´s about time

Norrmän är inte bara bra på att åka skidor och bränna kyrkor. Tom Satin visar via sitt andra album var det melodiska skåpet ska stå utifrån att detta är en independent release.

Han sköter typ allt på plattan. Tom gör det med hedern i behåll. Sången, låtarna och riffen sitter som fastnitade hos mig. Är det norrmännens svar på Mikael Erlandsson månne?

Låtarna är varierade och skapade med omsorg och kärlek till genren i sig. En egenskap om torde kunna locka till sig Frontiers records. Stage Dolls, Da Vinci, TNT, Evenrude och Return är norska band som troligtvis inspirerat denna multitalang samt Bon Jovi.

Jag tycker hela plattan är bra, men måste jag välja ut några favoriter så får det bli: ”Look up in the sky”, ”The damage go done”  och ”Use it or loose it”.

Hedersomnämnade

Beyond the black – Losy in forever

Pink Cream 69 – Heasdstrong

Serious black – Magic

Boulevard IV- Luminsescence

Pyramaze – Contingent

Wildness – Wildness

Steve Walsh – Black butterfly

Jim Jidhed – Push on through

Newman – Aerial

Lionheart – Second nature

Tony Mills – Street of chancw

Rian – Out of the darkness

End of the dream – Until you break

All 41 – World´s best hope

Tragik – Tainted

Houston

Två av årets bottennapp

Shakra – Snakes & Ladders

Vad i…! Shakra har i mina ögon hittills varit på tok för underskattade. De har släppt fyra bra plattor på raken där bra melodier och refränger samsas om varandra. Att ljudbilden blivit tyngre ser jag bara som något positivt, men att melodierna och de klockrena låtarna lyser med sin frånvaro är ett haveri.

Är detta verkligen samma band som förut? 2-3 bra låtar gör som sagt inget album, en grym besvikelse.

Europe – Walk the earth

Jag väntar och väntar på att bandet som gett halvtaskig blues utan tillstymmelse till bra chorus ett ansikte ändrar kurs. Titellåten ”Walk the earth” får förväntningarna att stegras rejält. Den är nästan som i samma klass som tunga ”Girls from Lebanon”.

Om man gått från att skapa låtar som knappt har några chorus, varför i så fall ha med underbara ”Walk the earth”? Det betyder ju att långt där inne finns det fortfarande en vilja att skapa musik med treenigheten: tyngd, melodier och chorus, varför i fridens namn finns det då inte flera sådana pärlor på deras album?

Några av årets låtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Edenbridge - Shiantra, Nightranger – Truth, Europe – Walk the earth,  Rian – Out of the darkness,  Cyhra – Dark clarity, Revolution Saints – Freedom,  One Desire – Hurt, Tony Mills -  Scars,  Knight Area -  Box of toys,

Nightranger – Truth,  Night flight orchestra – Something mysterious, Days of Jupiter -  We will never die,  Beast in black – Blind and frozen, H.E.A.T – Do you want it,  Art of Anarchy -Echo of a scream

Cats in space – Mad hatter´s tea party,  Jim Jidhed – Glorious,  Coastland Ride – Higher ground,  Black Paisley – Run run run,  Kee of heart – The Storm, Imminence – This is goodbye, Radioation Romeos – Radioation romeos, Jorn – Hammered to the cross,

Nurse – Gotta get it loaded, Jay Wud – Evil in me, The Rockford heroes -  Fading glory, The murder of my sweet – Personal hell, Boulevard – Life is a beautiful thing, Fozzy – Painless, Underoath – Wake me,

Threshold – Trust the process,  Dirty white boys – Hanging on a heartache,  Degreed – Shakedown, Crazy Lixx- Wild child, Stone sour – The witness tree,  House of Lords – Oceans divide,  Jono – No return,  Art Nation – I´m alive, Seether – I´ll survive,

The Unity – No more lies, Nad Sylvan – The quartermaster, Steve Walsh – Warsaw,  Martina Edoff – We will align, Serious black – Binary magic, Asking Alexandra – Alone in the room

Adrenalize Mob – The killer´s inside, The Ferryman – One heart, End of  the dream - Until you break, Jessica Wolff – War, Onlap – Everywhere I go, Firewind - Live and die by sword,  Lionheart - Time is watching, Doll skin - Shut up, 

Almanac - Losing you, Santa Cruz – River phoenix, Alice Cooper - Paranormal, Kryponite - This is the moment, Wildside - War inside my head, All 41 – Show me the way, Tragic – Can´t take it back, Pinnacle point – Damage is done, Phase II Phase – Running out,

Skarlett Riot – What lies beneath, Tom Satin – The damage got done, Brother Firetribe – Give me tonight, Beyond the black – Lost in forever, Pride of lions – The tell, The Dark element – My sweet mystery, Poison Pill - Wake the sinner,

Place Vendome – Welcome to  the  edge, Harem Scarem - Things I know, Pyramaze - A world divided, Nocturnal rites – Killing me, Hollywood Undead – We own the night, Houston – To be you

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

Definitionen utav melodisk hårdrock och aor kan i vissa fall balansera på en skör lina. Många grupper har inslag av de båda genrerna, ska de helt uteslutas eller ska de snarare räknas in som en utveckling av genrerna?

Modern rock har de senaste åren börjat ligga mig varmt om hjärtat. Här följer grupper som gjort toppenalbum, utan att komma in på listan förutom Stone Sour och Days of Jupiter.

Top Of The Class:

Stone Sour, Starset, Days of jupiter, As lions, Otherwise, Papa Roach, Seether,  Skarlett Riot,  Hollywood undead

Through fire,  Nothing more, Nate Wants to battle,  Imminence, Adelitas way Asking Alexandra, Kerbera

Hell or highwater,  Adrenalize Mob, Dreamcar, Hellbound hearts, Smash into piece, Fozzy, Falling in reverse

Nordisk hårdrock

NORSKT: 

Niterain, Ghost avenue,  Vultures Industries, TNT, Devil, Vicinity, Pristine, Kal-El, Da Vinci, Leprous, Silver end,  Sparzanza, Tom Satin

DANSKT:

A Sun traverse, Junkyard drive, Anubis Gate, Pyramaze, Sea, Seven torns, Defecto, Theory, Pinnacle point

FINSKT:

Brother Firetribe, Battle Beast,  The Nights, One Desire, Moonlord, Amberian Dawn,  The Rasmus,  Jessica  Franklin zoo, Dark element, Santa Cruz, Death is liberty, Nighon, Von Hertzen Brothers

Groupie high school, Anbaric,Force Majeure,  Beast in black,  OZ,  Zarthas, Mausoleum Gate, Pentakill, Skein, Ember fall, Hanging garden, Angel Nation, Cardiant, Lars Eric Mattsson, 

Urval av 2018 års skivsläpp

På pappret ser det 2018 att bli ett fantastiskt år för de som dyrkar a.o.r/melodisk hårdrock.

Magnum, Perfect plan, Vega, Revertigo, W.E.T, James Christian, Saint Deamon, Praying Mantis, Issa, Niva, Animal drive, Fortune, Rick Springfield,

FM, Odyssey Desperado, Treat, Gus G, Kamelot, Crystal Ball, Hartmann,  Big City, Nils Patrik Johansson, TNT, Saffire, Heartwind, Lords of black, Creye,  Three days grace

Hardcore superstars, Dynazty, Ghost, Within Temptation, The night flight orchestra, Universe infinity, Jaded Heart, Auri, No hot ashes, Dukes of the orient, Breaking Benjamin, 

 

Continue Reading »

En orgie av melodier

A.o.r står för adult orieted rock och var en musikgenre som jag fick upp ögonen för i mitten av 80-talet därefter har jag varit besatt av denna mollstämda melodieufori, ett val som Ginza troligtvis är oerhört nöjda med. För de icke omvände är grupper som exempelvis Journey, Survivor och Foreigner essensen av vad genren i sig står för.

Kieran Dargan och gänget är sanna entusiaster och har sett sitt skötebarn Firefest växa successivt, för att i år fira 10-års jubileum. Detta a.o.r -mecka har jag avundsjukt sneglat på  länge. och självklart varit himla sugen att se. När årets line up avtäcktes fanns ingen återvändo, då den på pappret var den bästa hitintills, nu eller aldrig så att säga.

Jag bönade och bad polare som skulle kunna tänkas hänga på till Nottingham, men vardagslunken, ekonomin, och svårighet att få ledigt komplicerade processen. Ville jag uppleva denna musikfest så fanns det bara en utväg, och det var att ta mig dit på egen hand.

När den tröskeln var passerad var det dags att snabbt som attan boka 3-dagars biljetter, för att senare pussla ihop den bångstyriga reserutten till Nottingham. De åtråvärda biljetterna kostade ca 1900 kr,  flyget 1500 (+1200kr extra) kr, hotellet 2500 kr,  tåget 1000 kr. Plötsligt var det dags att packa handbagaget, för övrigt första gången någonsin jag rest utan inlämnad resväska.

Att resa ensam har såväl fördelar som nackdelar. Det negativa är väl att inte ha någon att dela upplevelsen med, det positiva är att jag gör precis vad jag vill, kompromisser finns inte. Vill jag lägga mig klockan 22.30 så gör jag det, utan att känna att jag måste festa för att polaren vill det, trots att man är spytrött.

Fredag Dag 1

Upp runt klockan 06.30 för att 45 minuter senare bila i ett ytterst gråmulet väder till Skavsta. Enda smolken i bägaren var den sköra reseprocessen, föll en bit föll alla, eftersom reseschemat var så tight upplagt med syftet att hinna till festivalen i tid. Jag tog två lugnande Heineken på planet, och laddade med arbetsrelaterad litteratur om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Ett kritiskt läge uppstod vid passkontrollen till tröskeln in till England. Min kö, en av 20 tycktes stå still, medan de andra rörde sig betydligt kvickare. När psyket passerat rationalism kastade jag mig ovigt över repet till den andra kön efter fått deras välsignelse. Det valet gjorde att jag faktiskt hann med Stansted express och sedermera tunnelbanan från Liverpool street till S:t pancras.

När jag väl satt på tåget från London till Nottingham kunde jag slappna av för första gången. Den sista halvtimmen språkade jag med aor-legenden Rick Delin tillika bandmedlem i Houston och med en låtskatt av rang i sitt musik-CV. Resan till Robin Hoods hemtrakter tog ungefär 2½ timmar. Likt ett dopat näbbdjur tog jag första bästa taxi från tågstationen till Rock city för  5 pund, en resa på 5 minuter.

Jag äntrade aor:ens heliga katedral klockan 15.35 och fick i stort sett se hela finsk/norska The Magnificents uppträdande. Detta ”frontiersprojekt” har endast en platta i bagaget, men snabbt blivit populära i dessa kretsar.

Personligen anser jag inte det vara helt befogat, då plattan är halvbra. De låtar som är riktigt bra är ”Bullets”, ”Cheated by love”, ”Loves on the line” och  ”Holding out to your love” vilka avverkades med autentisk glädje; för övrigt  projektets första spelning någonsin.

Spelschemat var minst sagt tight upplagt om man som jag själv ville se alla banden. Det var 20 minuters paus mellan framträdandena, vilket endast frigjorde tid att stå i kö vid baren för i mitt fall dräpa en dubbel Sambucca och en iskall burk Tuborg. Nästa band till drabbning var multinationella och halvkristna Edens curse. De har fyra plattor i bagaget och på sista plattan har serbiske sångaren Nikola Mijic tagit över mickstativet.

Deras Dokken inspirerade melodiska hårdrock gör sig bra på scen och nye sångaren låter bra live, till och med bättre än originalsångaren. Till skillnad från The Magnificent klämkäcka framträdande var det full fart på Edens curse. De spelade Fly away som enligt mig är deras bästa låt. En rolig petitess i sammanhanget är satan-tecknet-hybrisen som sångaren använde sig av. En scenstrategi som kan tyckas gå stick i stäv med deras diffusa kristna texter.

Efter två bra framträdande blev det återigen 20 minuters paus och jag smet iväg för återuppleva smakerna av en dubbel Sambucca och en burk Tuborg. Blev snabbt medveten av den mångfald av svenskar i baren och framför scenen; det tycktes prata svenska i varje kvadratmeter. Blev också medveten om att jag endast ätit frukost klockan sex på morgonen.

I baren fanns bara drycker, men inga former av tilltugg, inte ens nötter konstigt nog. Klockan 17.20 stegade svenska hi-tech-aor killarna Work of art upp på scenen. Detta var deras andra spelning på anrika Firefest. Sångaren Lars Säfsund utstrålade genuin sprudlande glädje på scen, något som smittade av sig till oss i publiken. Han ägde scenen helt enkelt, en horribelt cool scenpersonlighet med glimten i ögat.

En kontrast till Edens curse sångaren som visserligen var duktig, men som parallellt omgav sig med miljarder hårdrockklyschor. De inledde urstarkt med The great fall och The price you pay till ett snuskigt bra ljud. När de avverkat underbara Robert Säll pennade Nature of the game så var det bara att abdikera, detta var absolut bästa spelningen hittills.

Kastade mig ut i ett ljummet Nottingham för att hinna vräka i mig en dubbel ostburgare och en kycklingburgare under pausen innan nästa svenska band skulle äntra scenen. W.E.T (Work of art, Eclipse, Talisman) med gudabenådade sångaren Jeff Scott Soto har släppt två renodlade kvalitetsmäktade plattor. Utifrån ett aor-perspektiv är en en bandpresentation överflödig eftersom W.E.T är den moderna erans nya kungar. Robert Säll fick kasta sig från Work of art spelningen till denna WET konsert, men tycktes inte beröras av den omställningen.

Erik Mårtensson från Eclipse är bandets brainchild densamme som skrivit merparten av deras låtmaterial. Den überkarismatiske Jeff Scott Soto vet hur en slipsten ska dras precis som resten av bandet. Jag blev extremt underhållen av herrar som andas aor via euforibefriare som: The best line, Brothers in arms och  One love, låtar som på det glada 80-talet hade härjat på varenda topplista i hela världen.

Jag hann med nöd och näppe köpa två burköl innan brittiska kultbandet Dare dök upp på scen. I mina ögon har de endast gjort en riktigt bra platta: Out of the silence (1988), därefter sjönk låtkvaliteten anmärkningsvärt på de nästkommande sju plattorna, samtidigt som aor rötterna blev på tok för tunna. Frontmannen Darren Wharton är mannen bakom Dare och den som skapat hybriden mellan melodiös rock och de keltiska tongångarna.

Jag blev nästan överrumplad av den energi och tyngd bandet uppvisade. De spelade endast tre låtar från deras bästa platta: ”Abandon”, ”The Raindance” och ”Into the Fire”. Personligen hade jag också velat hört ”Under the sun” och ”Heartbreaker” från första plattan.  Med den yngre coole gitarristen i bandet tillika ett scen-charm-troll av guds like blev detta en oväntad höjdarspelning.

Kvällens avslutades med den snuskigt underskattade kanadensiska headlinern Harem Scarem. De skulle spela aor klassikern Mood swing från 1993 i sin helhet. Deras musik har mångt och mycket varit en hybrid mellan aor och  en dos grunge, fast på ett positivt sätt. Harem scarem har släppt 12 studioplattor där post-core-inslagen blivit flera för varje platta som gått sedan Mood swing.

Gitarristen Pete Lesperance och sångaren Harry Hess och i viss mån Darren Smith är essensen i bandet, och de som skapar stundtals magiska låtar. Harry Hess på scen är anti-aor-sångare, något jag upplevde som befriande. Likt en hardcore/punk farbror provocerade han samhället, sig själv, bandet och publiken med ett pillemariskt leende.

Kanadensarna inledde med fantastiska Saviors never die och fortsatte sedan med Sentimental boulevard, Stranger than love, Empty promises, Jealousy, Honestly och övernaturligt underbara No justice. Pete Lesperance på gitarr fick jag gåshud av, påminde lite om Dave Meneketti i Y and T i sitt hypnotiserande gitarrfrieri. Trodde inte det gick att toppa W.ET:s spelning, men detta var nog snäppet bättre, mindre polerat, mera urkraft, och även här melodier att döda för.

Obehagligt belåten över den bästa musikdagen i mitt liv utifrån att det var sex band i rad som spelade, parallellt med att resprocessen fungerat helt friktionsfritt.

Korsryggen och fötterna var däremot ömma samtidigt som jag märkte av alkoholmängden. Jag lullade hem efter tiotiden för att avsluta med tv, mobiltelefon och en ytterst välbehövlig sömn. Rummet upplevde jag som mindre klaustrofobisk än på bilden.

Lördag: dag 2

Upp klockan 08.30 utan att känna mig speciellt bakfull. Jag spatserade efter en välkomnande dusch förväntansfull till frukostbuffén. Den visade sig vara bättre än vad jag någonsin trott, framförallt när jag befann mig i England. Färska bär samsades med nystekta ägg, diverse ostsorter och flingor samt nybryggt kaffe, en höjdpunkt på dagen faktiskt.

Nästa anhalt var att ta sig till stadens två stora fotbollsarenor som låg en bra bit bort. Med kameran i högsta hugg i symbios med ett regnfritt väder begav jag mig först till Notts Countys arena. Syftet med detta är att jag samlar på keramikmuggar.

Mitt egna kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att jag sett eller åkt förbi lagets arena. Laget ”The Magpies” (skatorna) är den äldsta proffsklubben i världen (1862) som fortfarande deltar på en professionell nivå. Nottys county spelar i Footboll league one det vill säga division 3.

Meadow lane heter arenan och den byggdes om 1993 i syfte att inhysa framtida framgångar. Tyvärr har dessa inte infriats, utan arenan snittar 6000 personer, men rymmer 20 000 människor. För visat intresse fick jag en privat guidning av personalen runt Meadow lane; en stolthet som det gick att ta på.

300 yards därifrån vandrade jag till betydligt större City ground med plats för 30 5000 personer tillika Nottingham Forrest tillhåll, de två arenorna är för övrigt de två närmaste arenorna i England.

Shoppen var gigantisk för att vara ett division två lag, men Notts countys  genuina värme fanns inte där. Nottingham huserar för närvarande på tredje plats i The Championship.

Efter 2½ timmar av gående blev det dags att ta sig till Rock city för att njuta av första bandet som var svenskt: Nation. De inledde lördagens maratonspelningar prick klockan 12.50. Precis som förra årets Royal Hunt var detta den bokning som låg längst ifrån fluffbanden på Firefest. Nation spelar pure neo classic hardrock det vill säga Yngwie Malmsteen musik.

Grupper som idag iklär sig den genren är tyska At vance och belgiska  Iron Mask. Har en platta av två möjliga av Nation hemma i cd-hyllan, vilka båda sålt bra i Japan. Enligt några personer som jag träffade på mitt hotell som var släkt med några i bandet, så var detta deras första spelning på 20 år. Jag är osäker på om det i sig är något bra eftersom bandet var tagna av deras egna ringrostighet.

Utifrån de förutsättningar så klarade de sig bra. Sångaren Isaac Isaacson var okarismatisk, men vägdes upp av en hyfsad pipa. Duktiga musiker, men dessvärre med ett alltför intetsägande material i bagaget. Signifikativt var att deras bästa låt var en cover på ABBA`s Waterloo.

Skippade sedan Von Groove, en grupp jag aldrig gillat och troligtvis aldrig kommer att gilla. Det efterlängtade substitutet bestod av en hägrande indisk restaurang. 100 meter från Rock City låg passande nog den välrenommerade Mogal -e-Azam  tillika Nottinghams äldsta indiska matställe, vilken funnits i släkten i nästan 40 år.

Jag tog det starkaste huset hade att erbjuda, ett snäpp över Vindaloostyrka. Till det ett ostnaan bröd och två lokala öl. Maten var stark, dock inte värre än vindaloo. Hittills hade detta varit dagens absoluta höjdpunkt med frukosten.

Såg sedan Heavens edge ett band jag heller inte varit överförtjust i; lite för mycket sleaze, lite för mycket Sunstrip boulevard för min smak.

De klarade sig dock bättre än väntat, men den kraxiga sångaren Mark Evans levererade låtar som hamnade under epitetet: ”inte en bra låt”. Avsaknaden av kvalitet blev övertydlig; en totalt intetsägande spelning av ett uselt band.

Nästa band var Heavens edge raka motsats i alla avseenden; ett band som utan problem kan titulera sig epitetet: ”inte en dålig låt”. Treat har varit och är en av mina största husgudar. Jag har alltid föredragit dem framför ”konkurrenterna” Europe. Detta är deras avskedsturné efter 30 år i branschen.

Vart jag hamnar efter att sett dem på Sweden Rock och Skogsröjet i år vill jag inte veta; inte groupie i alla fall, men stalker måhända? I vilket fall som helst var detta en inomhusspelning till skillnad ifrån de två andra, med en publik som dyrkar deras variant av aor/melodiös hårdrock.

Det märktes på bandet som utifrån vad jag sett gjorde sin bästa spelning. I den melodiska hårdrocksfåran är Treat essensen av det jag verkligen gillar. Minnesvärda och varierade melodier med allt som oftast chorus att döda för dessutom lägger de in snygga stick i varje låt, något som varje band borde göra eftersom låtarna blir ännu mera fulländade.

Att detta gravt underskattade band inte blivit större kan bero på rena tillfälligheter eller dålig timing. Personligen tror jag att sångaren Robert Ernlund varken röstmässigt eller scenmässigt är någon Joey Tempest, däri ligger nog den historiska nyckeln. Dock har han ett hjärta som få, samt en röst och accent som faktiskt blivit bättre med åren.

Treat är ett av få band som lyckats med bedriften att implementera in dåtida klassiker med hela fyra nya sådana, vilka är tagna från ett av 2000 talets allra bästa album: Coup the grace. Låtarna är When the war is over, Roar, Papertiger och Skies from mongolia. Förutom dessa exceptionella låtar spelades Strike without a warning,  Sole survivor, Conspiracy,  Caught in the line of fire, World of promises, Get you on the run, samt ett litet onödigt medley.

Det bästa vore självklart om Treat fått headlina denna kväll och fått spela dessa klassiker i sin helhet. Det var ett osannolikt ös på scenen som hos publiken, trots det så saknade jag I burn for you, Ride me high, men framförallt Outlaw och Fallen angel, vilket bara förstärker devisen att de förfogar över en av rockvärldens bästa låtskatter. En mycket värdig avslutning av ett fantastiskt band.

Nästa band  skulle väl kunna ses som Treats naturliga arvtagare parallellt med Eclipse. Dessa unga herrar har släppt tre fullt godkända plattor om inte lite väl hypade utifrån att de är unga och genrens framtidshopp, deras bästa är deras senaste Living on the run från 2012. I vilket fall som helst har jag sett dem en gång förut med originalsångaren Kenny Leckremo.

Denna gång har Erik Grönwall tagit över mickstativet; i och med det så har det valet påverkat hela livframträdandet från ganska laidback till superenergiskt. Det positiva var att han fick med sig Firefestpubliken bäst av alla banden under dessa 3 dagar, det negativa var att det blev ”too much”.  Likt en skållad bergsiller på kokain krängde han spastiskt på huvudet och iklädde sig Axl Rose och  Michael Monroe poser i mängder. Trots deras tre ojämna plattor har de lyckats framavla låtar som gott och väl rymmer en timmes speltid.

Bandet är också betydligt tightare än när jag såg dem sist. Deras bästa låtar är Straight to your heart, Heartbreaker, Living on the run och  1000 miles som alla spelades under denna bejublade 1 timmes konsert. Helheten blev ändå en mycket positiv överraskning av ett band som är lika rockiga som aoriga, något som gör dem  ytterst oförutsägbara.

Näst sista bandet för kvällen var amerikanska Shooting star. Ett band som funnits sedan slutet av 70-talet och med  8 studioalbum bakom sig. Deras line uppsättningar torde vara en av de längre i rockhistorien, men denna uppsättning var helskön utifrån att knappt kunna en låt från deras låtkatalog. En av rockvärldens biffigaste sångare stegade in på scenen: Todd Pettygrove.

Instinktivt blev jag skeptisk, men killen hade karisma, humor och en riktigt bra röst. Den enda låt jag kände till av deras låtar de framförde var Summer sun från Silent scream albumet från 1985. Därutöver var allt annat material nytt för mig, vilket torde vara en källa till att ta till sig låtarna. Coole keyboardisten Dennis Laffoon och  gitarrhjälten Van McLain var otroligt vitala gubbar med inlevelse som få.

Dessa ingredienser samt en genuin energi i kombination med personlig stil helt befriad från H.E.A.T:s påklistrade hårdrocksposer var vinnarkort. Ruskigt sköna låtar som Let it out, If you got love, Are you on my side och Get excited sken tyvärr med sin frånvaro. I vilket fall som helst en av denna upplaga av Firesfest mest angenäma överraskningar.

Sista bandet för kvällen var Hardline som fick hela 1½ timme till sitt förfogande. Deras klassiker Doube eclipse från 1992 är en kultklassiker i genren som dessvärre bara innehåller två riktigt bra låtar: Hot Cherie och Everything; tillika en av genrens mest överskattade plattor. Själv tillhör den inte min topp 1000 lista på grund av för rockiga och sleaziga låtar.

Dock har de en fenomenalt bra sångare att tillgå, nämligen Johnny Gioeli. Med den pipan borde kvällen vara räddad, men icke sa nicke, när låtvalet faller på det äldre materialet. Själv föredrar jag plattan från 2012 Danger Zone, där de dels fått hjälp med låtskrivandet, dels blivit inknuffade på aor-territoriet av deras skivbolag Frontiers. Förutom att ha en pipa av guds like är Johnny Gioeli överallt på scen, dock inte på samma nivå som kokainstinne Erik Grönwall, men hans energi räckte gott och väl till en hedrande andra plats.

Trum- och gitarrsolon är jag allergisk mot, och personligt snack som mera kändes opersonligt upplevde jag som ytterst påfrestande. Jag var nog en av få som inte alls gillade vare sig liveuppträdandet eller de rockiga låtarna, men som sagt smaken är som baken.

De två sista timmarna  var en orgie av ryggkota-förskjutningar och avdomnade fötter. Att ta sig från rockklubben till den hägrande sängen var en befrielse. Min alkoholkonsumtion hade dessutom sjunkit till hälften i jämförelse med gårdagen, med endast 4 öl under hela kvällen.

När de flesta festande vidare hade jag inga ambitioner att göra detsamma. Innan jag välkomnade John Blund så kände jag mig instinktivt manad att grabba två excellenta burgare på världens bästa fastfood kedja nämligen Kentucky Fried Chicken.

Söndag dag 3

Gick upp med tuppen, pigg som en lärka och med 9 timmar sömn i bagaget. Hade min förmiddag utstakad i huvudet. Efter en skön dusch och mobiltelefonfibblande åtnjöt jag frukost smörgåsbordet. Inriktning på denna färd inleddes med 1 timmes gående längs med British Waterways.

Att bara röra sig, reflektera, koppla av och leta upp  vackra kameravyer var balsam för själen, trots pensionärsvarningen.Efter denna trivsamma promenad drog jag mig till de äldre delarna av Nottingham. Först besökte jag det utmärkta The Museum of Nottingham Life at Brewhouse Yard, där man de synliggjorde livet under, i och över grottorna. Ett fantastiskt ställe med myriader av grottgångar, montrar, trappor och smårum.

Därefter besöktes Nottingham castle med anor från 1000-talet. Det visade sig vara mer än bara ett slott. Konstutställningar, stadsmuseum, utställningar, Robin Hood staty och krigsmuseum samsades bland annat om utrymmet. Vi i Sverige anser subtilt att vi är världsbäst ur ett barnperspektiv.

Nottingham castle var ljusår från de slott jag besökt i Sverige. Här hade man grundligt utformat allt som rör utställningar och slottet i sig till att vara en gigantisk barnkammare. Syftet torde vara ganska självklart, men tjuriga barn såg man inte tillstymmelse till.

Efter denna kulturella orgie så var det dags att besöka närliggande Ye Olde trip to Jerusalem tillika Englands äldsta pub. Interiört var det nästan ännu häftigare än exteriört med myriader av smårum. Det var som att färdas tillbaka i tiden.

Här serverades också öl från Nottinghams microbryggeri: Castle rock brewery. På denna pub träffade jag på 3 trevliga svenska Firefestentusiaster, en av dem var Leif Olsson. Densamme visste det mesta om aor och om Firefest, vilket skapade ett nörderi av guds like.

Några-öl-till-processen samt att det var så trevligt gjorde att vårt gäng missade några låtar från söndagens första band Eclipse. Bandet med låtskrivarfenomenet Erik Mårtensen i spetsen är värdiga arvtagare till Treat och deras låtskrivare Anders Wikström. Bandet är tight, hungrigt och underhållande samtidigt som de kan varva aor med tyngre melodiös hårdrock.

Att deras låtar är en fröjd för örat gör inte saken sämre. De spelade låtar från deras två senaste plattor: Are you ready to rock (2008) och Bleed and scream (2012) En riktigt bra show, med toppenljud och sköna låtar som SOS  och To mend a broken heart. Erik Mårtenson är mannen bakom exempelvis Toby Hitchcock och Jimi Jamisons soloplattor något som borgar för en adekvat låtkvalité.

Nästa band till drabbning var brittiska Brighton rock. Jag har deras plattor men har aldrig varit något fan av dem. Min skepticism besannades till en viss del, de visade sig vara både vitalare och bättre än vad jag förväntat mig. Trots var avsaknaden av bra låtar något som förföljde dem under hela spelningen.

Tröstade mig sedan med två San miguel då jag inväntade pomp-aor-bandet Prophet. Bandet släppte under sina glansdagar 3 plattor av varierande kvalité från 1985 till 1991. De drog av sin bästa låt som nummer två; Can´t hide love vilken skulle närmast kunna beskrivas som en aor-classic.  Tyvärr tömde de den pompösa bägaren via denna låt, därefter var det i mina ögon främst en sörja av ordinär hårdrock där betoningen låg på väldigt  intetsägande.

I ren uppgivenhet och med en begynnande ryggvärk köpte jag ytterligare två San Miguel i baren. De två senaste banden hade varit en uppvisning i tristess, något jag visste skulle ändras i och med att svenska Alien skulle äntra scenen.

De gjorde braksuccé vid deras förra framträdande på 2011 års upplaga av Firefest. Deras debutalbum från 1988 är en av Sveriges bästa renodlade aorplattor någonsin tillsammans med Mikael Erlandsson: 4, och Alien sångarens Jim Jidheds solo: Full Cirkle.  Hade produktionen och timingen funnits 1988 så hade framtiden troligtvis tett sig annorlunda, men efter denna sagolika debut gick det raskt utför med såväl grupp som låtmaterial.

Det jag fick uppleva på scen var den kraft som som saknades på debutplattan samt att de parallellt var mer tighta och förberedda än 2011. Den tyngd de förmedlade, den röstkraft som Jim Jidhed ynglade av sig kvalade lätt in på sångprestationlistan med storheter som Johnny Gioeli och Jeff Scott Soto.

Merparten av deras set bestod som tur var av låtar från deras debutplatta samt en ny kommande låt från deras comebackplatta. Som sagt i en bättre värld hade Alien varit världsstjärnor, men precis som Treat så fanns inte den där gnutta turen på deras sida för att de skulle kunna brottas med Journey, Survivor och Foreigner.

På tal om Journey så är Jim Jidhed helt klart Sveriges svar på Steve Perry, en jämförelse som killen kan känna sig stolt över.  Med låtar som Tears don´t put out the fire, Jamie remember, Go easy och Brave new world reproducerades med lätthet 2011 års succé. Alien visade var aor skåpet skulle stå och utförde en klockren spelning, en av de bättre under dessa tre dagar

Jag ville suga på Alien-karamellen och beslöt mig för att skippa mediokra Baton Rouge. Precis som med Brighton Rock har de aldrig tagit sig in på min 1000-top-lista. De efterföljande reaktionerna på bandet var ännu värre än vad jag trott, medioker var smickrande i detta fall, enligt hörsägen.

Jag spatserade hungrig till min indiska kvarterskrog endast några minuter ifrån Rock city. Där mötte jag senare Leif Olsson med polaren Mikael, och aor-nörderiet fortsatte där det avslutades förut; våra aor-topp-5-listor granskades och jämfördes grundligt. Jag valde att testa en betydligt mildare rätt denna gång. Två lokala öl i kombination med nötnaanbröd var sagolikt gott. Sett ur backspegeln kunde kvällen ha avstannat på denna restaurang.

Jag gick tillbaka till konsertarenan för att se nästa band på listan JSRG det vill säga Vixen utan Janice Lynn ”Jan” Kuehnemund tillika kvinna som grundade bandet och sedermera avled 2013.

Deras storhetstid varade mellan debutalbumet som släpptes 1988 till deras andra mindre lyckade Rev it up från 1990. Edge of a broken heart är deras bästa låt med balladen Cryin, Love made me och How much love, därutöver är det inte mycket att hurra för. Med få kvarvarande medlemmar men med en glöd visade sig de i alla fall vara både kompetenta och vitala; en bra spelning utifrån dessa faktorer.

Jag tog mina sista två San Miguel i baren inför vad som skulle bli denna upplaga av Firesfest sista band. Headlinern Legends är ett hopplock av aor-gurun Tommy Dennander. På grund av Fergie Frederiksens hälsotillstånd blev han ersatt av Bobby Kimball, något som var tråkigt på flera plan dessutom utgick sångguden Joe Lynn Turner och ersattes av före detta Rainbow sångaren Graham Bonnett.

De två och Eric Martin (otroligt like Stålmannens alias: Clark Kent) och på ett hörn Bob Catley,  spelade dem sånghuvudrollerna till något som kunde blivit så bra. På tok för mycket skitsnackprat mellan låtarna och dessutom fel sådana enligt mitt sätt att åtnjuta aor. Det bidrog starkt till en halvtaskig tillställning som jag faktiskt inte såg till det bittra slutet. Urgrymma musiker och låtar som To Be With You, Since You Been Gone och Hold The Line räddade inte alls upp situationen. Den rockiga tillställningen borde istället skötts av Treat, Alien, W.E.T eller varför inte av H.E.A.T.

Jag skyndade mig kvickt till hotellrummet i ett hällregn som ockuperade Nottinghams himmel. Det blev att packa och titta lite på tv i syfte att förtränga såväl vädret som söndagens många mediokra band.

Måndag Dag 4

Vaknade återigen likt en pigg ekorre, en hungrig sådan. Frukosten var lika varierad och delikat som de tidigare dagarna. Regnet öste ner på Nottinghams vattenbelagda gator. Mitt tåg avgick klockan 13.28 prick, vilket möjliggjorde att jag kunde shoppa till nära och kära och mig själv.

Tyvärr förtog hällregnet det nöjet, och jag väntade ändå till 10.30 innan jag checkade ut från hotellet. Innan dess hade jag lyssnat 1½ timme på min Spotify aor lista på deras Iphone docka. Till sist fanns det ingen återvändo, utan med en tung väska bar det ut i ösregnet.

Jag inledde shoppandet i närliggande prylbutiken Ice Nine. Detta var ett Mecka för en person som gillar coola ringar, kedjor och dödskallar. Handlade lätt på mig för en tusenlapp till ägarens belåtna min, fast unika saker. Mer än nöjd väcktes jag till liv av de strilande vattenmassorna. Jag sicksackade mellan gatorna, butikerna och de två galleriorna.

Den andra guldbutiken var Sports directs trippelvåning av  sportprylar och träningskläder; allt till priser att döda för. Hade jag haft mer plats i handbagaget så hade mitt inköpskvitto varit betydligt högre. En sak var säker, väskan var definitivt tyngre nu. Jag traskade i makligt tempo till Nottinghams tågstation som för övrigt var under kraftig ombyggnad.

Jag hade tiden på min sida och passade på att läsa lite innan tåget anlände. Till skillnad ifrån ditresan så kände jag mig übersäker på att nå London via detta Midlandtåg. I nästan två timmar svävade jag i den säkra zonen. 13 minmuter innan jag nådde Victoria Station hände det som inte fick hända. Någon hade fått för sig att kasta sig från en bro framför tåget.

Förutom en traumatisk upplevelse för tågföraren och en snabb död för den drabbade blev detta en polissak. När taget stannat in förvandlades tåget och närliggande område till en scene of the crime, vilket för Londonpolisen var en process runt 2 timmar. Jag bad till Gud att detta händelseförlopp av någon outgrundlig anledning skulle påskyndas, men agnostiker hade inte tillträde till önskelådan. Jag fick finna mig i att missa mitt plan som skulle avgå klockan 18.35, där gaten stängdes runt klockan sex.

Konduktörerna förklarade övertydligt att speciell personal skulle ta hand om oss när vi väl anlände till S:t Pancras för att lösa processen med nästa flyg. Jag och ett gäng finnar stressade till det stället. De hade ingen aning om detta utan hänvisade oss till nästa våning, där vi återigen hänvisades till en ny plats. Ingen hade någon aning om någonting, och kaoset var komplett dessutom var empatilösheten påtaglig hos de vi rådfrågade.

Det gick upp ett ljus att vi var uppfuckade och inte skulle få någon adekvat hjälp. Jag la mitt fokus på att ta mig till Liverpool Street via tunnelbanan. Resestrulet fortsatte när den bara stannande, utan att nå den tilltänkta stationen, det blev ytterligare förseningar, men inget svar varför detta skedde, bara att det nästan aldrig händer.

Till slut nådde jag Liverpool Street för att ta Stanstedt Express. Jag missade det tåget med en hårsmån, till råga på allt var nästa tåg inställd, vilket enligt personalen var ytterst ovanligt. Väl på plats i tåget blev även det försent 15 minuter på grund av att de skulle vänta in ett annat tåg. Mina farhågor om Ryanairs anti-servive vänlighet besannades dessvärre med råge.

Någon mer otrevlig människa än den mannen jag pratade med får man leta efter. Kontentan av min förfråga hur jag skulle gå tillväga efter missat mitt flyg blev köp av en ny dyr flygbiljett. Det flyget avgick klockan 06.00 nästkommande dag och kostade 1200 kronor extra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men att älta detta skulle inte hjälpa mig, utan jag ställde in mig på att göra det bästa av denna prekära situation.

Jag var tvungen att hämta ut boardingkortet via Ryanairs automater vid 03.10. Det innebar att jag hade många timmar att lära känna Stansted som tur är har nattöppet. Från klockan 20.00 till 03.10 segade sig timmarna fram i de osittvänliga stolarna. Jag gick, läste lite och åt kvällsmat på Burger King. Efter en friktionsfri boardingcardprocess rakade jag mig och borstade tänderna.

Därefter gick tiden relativt snabbt till  vad som skulle ske. Jag hade god tid på mig att shoppa, tyvärr så fick man inte längre ta med sig det man köpt i extrapåsar som förut, utan allt skulle få plats i handbagaget. Då denna väska redan var proppfull så var godis till barnen och en Sambucca till mig utesluten. Butikerna hade dock en lösning på detta genom att man kunde köpa en plastbag som motsvarade handbagagets storlek.

Detta frigjorde att jag fick plats med väskan i väskan så att säga. I kölvattnet av detta blev dock väskan betydligt tyngre än de 10 tillåtna kg. Varje kilo var förenat med dryga böter. Jag var kallsvettig ändå till efter den långa kön förbi sista kassan; klarade stickprovstesten med minsta möjliga marginal, några innan mig fick böter.

Flygresan till Skavsta flöt på utan konstigheter. Jag flygvaggades med slutna ögon de två timmar som resan tog. Jag välkomnades av ett regnhärjat Nyköping fast kallare än i Nottingham. Hämtade ut bilen från långtidsparkeringen för att att bila halvsnabbt till Norrköping.

Runt 10 tiden på morgonen var jag äntligen hemma; bytte kläder och gjorde mig av med resväskan för att 30 minuter senare infinna mig på jobbet. Utan tillstymmelse till sömn var jag oroväckande pigg den dagen, men onsdagen fick jag lida lite mera efter sviterna av den utebliven sömnen.

Topp-5 Firefest 2013

Harem Scarem

Treat

WET

Alien

Eclipse

Sett i backspegln

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Dag 1 var magisk med Harem Scarem som värdig headliner medan dag två räddades upp av svenska banden Treat och HEAT, medan dag 3 livlinor bestod av Eclipse och Alien. Självklart var mycket bra musik, men det gnager lite att såväl lördag som söndag kunde blivit lika bra som fredagens euforiska upplevelse; kvaliteten haltade betänkligt.

Hade jag fått önska så hade horribla band som Baton Rouge, Heavens Edge, Brighton Rock och Von Groove ersatts av exempelvis: finska Leverage, eller Brother Firetribe. Svenska Dalton och Degreed hade också varit perfekta val av band, precis som tyska Hartman eller Michael Borman. Amerikanska Harlan cage eller brittiska Bite the Bullet hade inte heller suttit fel.

Helheten med god mat, bra musik, nya fotbollsmuggar, Kentucky fried chicken och häftiga platser som besöktes i Nottingham var saker som gjorde resan till en riktigt lyckad helhetsupplevelse.

Det sägs att nästa års Firefest ska bli den sista, men för mig var detta troligtvis mitt enda besök på festivalen. Nu har jag varit där, och min nyfikenhet är stillad. Det ska till osannolikt många favoritband för att jag ska ändra mig.

 

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »