Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Ett rejält I-landsproblem

Det finns många nya som gamla filmer som jag inte sett. Tv-serierna renässans har indirekt skapat en oväntad pixelkonkurrens. I och med streamingtjänster som Netflix och HBO nordic finns tillgången på dessa hela tiden, med bra textning, HD-bild samtidigt som det är superenkelt. Självklart blir detta en form av självskapad stress. Å ena sidan se nya filmer, å andra sidan se nya säsonger av bra tv-serier. Det är ju inte så att jag sitter framför tv-skärmen dag in och dag ut. Jag försöker att harmonisera familjeliv, träning, jobb, läsning, matbestyr, läxor och andra aktiviteter. Dock är det frestande att titta på 3-4 avsnitt i rad om en serie är en ren källa till livskvalitet.

Verklighetsflykt kontra avkoppling

Att det inte vore någon form av verklighetsflykt att se på film eller tv-serier är en direkt lögn. Frågan är vad som egentligen inte är en verklighetsflykt? Att umgås med nära och kära är väl det mest jordnära och berikande, men ibland vill man bara vara ensam, vilket i sig månne är nödvändigt för att kunna orka umgås med andra. Dock tror jag att man behöver fler pauser i livet, och vad är bättre än att odla sin intressen.

Att spela tv-spel är inte riktigt legitimt, men att läsa böcker i mängder är det, vem avgör egentligen vad som är bra eller mindre bra? Jag tränar 2-3 gånger i veckan, umgås mycket med familjen och träffar vänner så dessa saker påverkas inte nämnvärt genom mitt intresse för filmer och tv-serier. Jag försöker se underhållningen när barnen lagt sig eller förmiddagar innan jobbet.

När jag var yngre så fanns det bara två kanaler att välja mellan, vilket definitivt gjorde ens valmöjligheter betydligt enklare än idag när det snarare råder en motsatt situation. Jag dyrkade serier som Snobbar som jobbar, Familjen Macahan, Helgonet, Columbo, Onedinlinjen, Dallas, Falcon Crest, Rich man, poor man, Kampen om Colorado med flera.

De senare åren har jag mer och mer gått från komediserier, något jag dyrkade förut. Mina favoriter var självklara klassiker som Fawlty towers, Cheers, Married with children, Black Adder, Seinfeld, The young ones, Bottom, Black box och självklart kultserien Father Ted. Många av dessa komedipärlor är av de äldre slaget, numera har jag ruskigt dålig koll på vad som är roligt och bra inom den genren. Jag har ingen riktigt bra förklaring varför det blivit såhär, kanske jag blivit gammal och gaggig eller bara tråkig?

Det finns flera bra faktorer med att titta på serier och filmer förutom underhållningsvärdet. För mig fungerar pixelhistorierna som nedvarvning, avkoppling, ladda batterierna samt att jag titt som tätt kan bli inspirerad av situationer, handling eller intressanta karaktärer. Historik (dessvärre oftast Hollywoodskt förvanskad) får mig att googla vidare i ämnensom exempelvis i underbara Hell on wheels som handlar om när järnvägen byggde ihop väst med öst. I Rome och Spartacus får vi en inblick i Roms uppgång och fall.

Att bli inkastad i en annan kultur eller andra länder är också berikande i syfte att förstå andra människor bättre. Utifrån ett generationsperspektiv är det också härligt att få ta del av hur yngre eller äldre människor ser på livet och hur de levde livet förr i tiden.

Ofta följer livet sin tillrättalagda vardagsrutinlunk. Det är sällan jag, mina vänner eller familj blir jagade av zombies/spöken, rånade, våldtagna, möter terrorister eller kommer i kontakt med pedofiler. Om något utöver det vanliga skulle ske  så fungerar serier och filmer som en slags instruktionsbok. Bruksanvisningen är ett perfekt verktyg att ha i bakhuvudet vid oförutsedda situationer.

Kommunikationspelet och social sammanhangsnormer dyrkas upp genom att  man som tittare får se  hur olika karaktärer hanterar uppkomna situationer. Tv-serier eller filmer visar upp komplexiteten i den mänskliga naturen genom förändringar, tvivel på sig själv, upptäckter, självförtroende  eller avgörande ögonblick som en tragisk förlust av någon man älskar.

Jag tror att det är betydligt enklare att hantera uppkomna situationer om man först lekt med tanken: ”Hur skulle jag ha gjort i samma situation tänket”. Att få till sig hur olika fiktiva karaktärer hanterar kriser på olika sätt är verkligen ett bra sätt att själv kunna reflektera över något. Ju fler perspektiv man har i sin känsloarsenal, desto bättre rustad är man helt enkelt i livets labyrint, då livet sällan är svart eller vitt.

De serier som jag följer nu är

Jag såg nyligen alla 39 avsnitt av utmärkta House of cards, innan dess tre säsonger av Hell on Wheels. Båda dessa var förföriskt underhållande precis som underbart våldsamma Spartacus. För närvarande har jag 7 tv-seriebollar i luften. Lustigt nog känner jag inte den minsta stress utan bara en mångfaldsbelåtenhet förutom då att filmtittandet  får sig en törn.

Game of thrones (HBO)

The Strain  (FX)

The Walking Dead  (HBO)

Breaking Bad (Netflix original)

Daredevil (Netflix original)

The Returned (Netflix original)

Bloodline (Netflix original)

Serier som finns med på min kommande ”se lista”

Horror story säsong 1 och 2 var riktigt bra. Tyvärr brast all kvalitet i den tredje säsongen. Jag ger serien en sista ärlig chans att bevisa att nedgången endast var temporär. Hur man ska följa upp True Detective förblir en gåta. Blir det en 24 det vill säga karbonkopior av den första succésäsongen eller stuvar dem om ordentligt i ”följa mallen boxen”? Det finns serier vars första säsong är så schizofrent bra såsom Lost, Prison Break och Alias men som sedermera tunnas ut för varje avsnitt  på den nya säsongen som produceras. Jakten att skapa fler säsonger och få in mera pengar på sin produkt dränerade ovanstående serier.

The Wire

The Mentalist

Better call Saul

Downtown abby

Horror story 4

Hell on wheels 4

True detective 2

Helix

Defiance

Suits

The Affair

Empire boardwalk

Mina favoritserier so far

Dexter (Showtime)

Six Feet under (HBO)

Rome (HBO)

True detective (HBO)

The Sopranos (HBO)

Game of thrones HBO)

Fem av dessa är skapade av HBO, något som visar på  hur  de nystat  upp hur kvalitet ska produceras. De har gått i bräschen och satt standarden för hur bra  tv-serier ska te sig. Numera finns det många bolag som producerar kvalitetsserier. Netflix är väl de som anammat konceptet bäst. Även där kryllar det av kvalitetsstinna tv-serier som inom en snart slår sig in på denna eminenta lista.