Pixel – Eskapism

Mina förväntningar var höga utifrån att jag dels gillar Tom Cruise, dels genren i sig. När man föredrar Mumien framför Tom Cruise har filmprocessen totalhavererat. Det är ytterst sällan jag upplever att jag vill att en film på bio helt enkelt ska ta slut. I sämsta fall brukar filmerna hamna på ett medelbetyg. Tjuvsoldaten Nick (Tom Cruise) och hans sidekick Chris Vail (Jake Johnson) väcker en ond egyptisk prinsessa från en sin dvala; till råga på allt drar de på sig varsin förbannelse.

För filmens bästa hade det varit bättre om de båda dött i inledningen av filmen. Kemin mellan de båda männen är typ minus 10 dessutom inte en genial kommentar, ungefär lika rolig som Melodifestivalens mellansnack. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren gestaltas av überförföriska brittiskan Annabelle Wallis (1984: Oxford, England: Body of lies; The Tudors, X-men: first class, Annabelle, Peaky Blinders – tv-serie, King Arthur: The legend of the sword). Russel Crowe spelar… Dr Jekyll och Mr Hyde, vilken idiot har skrivit detta manus. Kärlekshistorian mellan  Tompa och Annabelle var torrare än ett fnöske i Death Valley. Jag hoppas vid Gud att det inte blir någon form av fortsättning.

Första halvan av Wonderwoman var såväl halvrolig som ganska intresseväckande. Det som sedan följde var ett movie superhero standard formulär, ett grepp vi sett alltför många gånger förut. Ett grepp som månne kan bli ett ok för kommande superhjältar på vita duken om filmbolagen inte ändrar sig snart.

Gal Gadot är det mest karismatiska man skådat sedan Angelina Jolie  i The Tourist eller Catherine Zeta Jones i Zorro. Det räcker dock inte fullt ut, filmen känns alltför utstuderad…på ett negativt sätt. Chris Pine står både för karisma och skådespeleriet. Manuset, antagonisten och djupet i filmen är ultratunna. Om manusförfattarna sett Wondervoman som en möjlighet istället för en vanlig dag på jobbet hade det kunnat bli riktigt bra.

Manchester by the sea är ett tvättäkta drama, ett sådant som ruskar tag i sin publik. Pusselbitarna mellan dåtid och nutid synkas på allra bästa sätt.är klockren i sin gestaltning av überskuldbelagde Lee Chandler. Livet är en kamp, lätta lösningar tillhör Hollywood, svåra lösningar indiefilmer. Detta är ingen indiefilm utan en big budget, vilket upphovsmakarna ska ha en eloge att de inte valt det tillrättalagda/förutsägbara.

När man knappt kan ta hand om sig själv likt Lee Chandler blir det definitivt komplicerat med det informella kravet att ta hand om ens släkting. Filmen handlar om en man som dagligen konfronterar sina demoner. Den tar också upp temat; blod är tjockare än vatten. Parallellt en film om vikten av sitt ursprung. Manchester by the sea är minst sagt kontrasterad till föregående Wonderwoman; här finns djupt, autentiska miljöer och medmänsklighet.

Min favorithjälte är via denna Spiderman Homecoming inne på sin tredje rebootrunda. Trots att Tom Holland fångar upp hjältens naivitet, lekfullhet och tonårsfasoner  på ett bra sätt, föredrar jag Toby Maguire bäst. Det som stör mig utifrån att jag är en hardcorefan av ursprungshistorien: är Tony  ”Ironman” Starks fadersgestaltning.

Det blir too much ändringar från hur allt egentligen började. Där fanns ingen Tony Stark med. Jag har inget emot modifieringar, men de får inte vara för radikal. Spidermansdräkten som Ironmark skapat för nätskjutaren är på tok för avancerad, ; via AI-utstyrseln  känns Spidey som något annat, som någon annan hjälte, inte Spiderman. Trots det är underhållningsnivån hög, det går väl inta att misslyckas helt när det kommer till Spiderman. Jag bör nog se om filmen iklädd andra par glasögon; kanske min ambivalens skingras.

Hell on Wheels tre första säsonger var underhållning på allra högsta nivå. De två sista säsongerna var bra, men långt ifrån lika himmelsk. Anson Mount som spelar huvudrollen Cullen Bohannan är  son till Anson Adam Mount II tillika en av grundarna till Playboy, mamma Nancy Smith var professionell golfspelare. Den intuitiva  känslan av money talks troligtvis öppnat fler än en dörr till sonen Anson känns inte helt irrationell.

I vilket fall som helst är han som klippt och skuren till denna roll precis som hans antagonist i de 5 säsongerna: ”The Swede” som spelas av  Christopher Heyerdahl från Kanada. Om jag skulle få önska mig ett utseende så skulle det definitivt vara Cullen Bohannan, ultracool, som en marginellt mer verbal Clint Eastwood.

Seriens primära syfte är att upplysa sin publik hur kapplöpningen för att bygga ihop väst med öst via räls gick till. Vi får följa de två konkurrenterna genom att fiktiva Cullen Bohannon byter sida. Det är ingen trevlig bild som målas upp för de som jobbade med att bygga den gigantiska järnvägen. Fullt förståelig att de konstant använde lönen för att dricka alkohol och köpa prostituerade.  Realismen kändes genom ryggraden. Som sagt en episk berättelse som får sitt slut i denna säsong 5, en utmärkt serie.

The Lost City of Z baseras på en sann historia av den brittiska utforskaren Col. Percival Fawcett.  Filmen är nästan 2.30 timmar, går på lågvarv, men jag tycker den ändå är såväl sevärd som intressant. Känner man sig det minsta trött så bör man inte se filmen. Miljöerna var fantastiskt filmade, ett stort plustecken, framförallt de i djungeln. Ett annat var Percivals besatthet av att hitta något som ingen annan funnit. Han offrade inte bara sig själv utan hela sin familj under de tre expeditioner han gjorde för fame and fortune.

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.