Fyra dagars semester i Vimmerby med omnejd

Jag kom direkt ifrån sommarjobbet och en ytterst  mastig vakennatt. Det kan tyckas irrationellt att inte sova, men semestereuforin var betydligt starkare än tröttheten. För att råda bot på den värsta medvetslöshetskänslan dräpte jag nordeuropas starkaste kopp kaffe; närmare kokain än såhär kommen man helt enkelt inte. Vädret var osannolikt optimalt; sol med endast några stackmoln och en temperaturmätare som raskt närmade sig 23 grader. Det tog oss  cirka 1½ timme att ta oss från ruta A till ruta B. Musikvalet stod Hanna och Frida för, och att det blev just Eric Saade var ingen större överraskning.   Jag vill bara inflika att hans debutplatta inte alls bara innehåller Manboy, utan också kvalitetsdanceopop som: It`s gonna rain, Upgrade, Radioactive och Sleepless. Gillar man i mitt tycke en överhypad Lady Gagas halvt mediokra låtar bör man gilla detta – om man vågar stå för det.

Vi nådde Vimmerby vid 11.30 hugget och, första dag bestod av att utforska denna stad. Torget låg sådär turiststrategiskt som ett torg bara kan göra, mellan vackra Rådhuset och Stadshotellet. Först ut var Turistbyrån, stället där vi bokat vår stuga och också platsen var nyckeln skulle hämtas. Vi traskade därefter runt den rätt småtrevliga, men minimala stadskärnan. Det gamla” Vimmerby som prydde alla turistbroschyrer och som ger sken av att staden skulle vara betydligt mer pittoresk än den egentligen var, lyste med sin frånvaro. En halvdöd gata med ett dussin äldre hus var det vi såg, däremot vimlade det av pizzerior.

Halvbesvikna drog vi oss till  2010 års byggnadsminnes förklarade Källängsparken. Där jagades barnen till att bli riktigt hungriga, vid den slitna klätterställningen. Det lyckades, 1 timme senare  var vi alla omänskligt hungriga. Jag fick böja mig för majoriteten  och  uttalandet: ”absolut ingen lunchbuffé på denna resa”. Det blev Thai Fu Quings  eklektiska lunchbuffé bestående av Sushi, husmanskost, thaimat, indonesiskt och kinesiska rätter. Det var i vilket fall som helst helt okey samtidigt som kostvariationen tillfredsställde barnens oförutsägbara matlust. Mätta och belåtna drog vi in till stadens Systembolag och inhandlade 9 öl och 2 cider (3 öl per dag). Efter ölsortsambivalensen handlade vi varor på Konsum till den annalkande 4 dagars vistelsen.

Det är onekligen en väsentlig skillnad att se ens boende på en hemsida kontra  verkligheten. I detta fall var det en angenäm upplevelse, då det visade sig att det varken fanns  sopptippar, elverk eller industriområden vid sidan av fotona.  Vägen till stugan var som tagen ur en reklamfilm för Visit Sweden: trollskog, bäckar, grusvägar och röda stugor med vita knutar. När vi väl hittat stugan så insåg jag ganska snart att detta måste vara sinnebilden för en seriemördare att arbeta ostört; inte en granne så långt ögat nåd, mitt uti ingenmansland.

Euforiskt lastade vi in packningen från bilen till stugan som i våra ögon uppgraderats till villa. Såväl  interiört som exteriört föreföll området vara en plats som tyskar kunde mörda flera gånger om  för. Efter att jag låst grinden och minerat uppfarten öppnade jag min första av tre Marie-tillåtna öl. Vimmerbyvädret hade vuxit till sig från fint till sagolikt vackert väder. Efter att utforskat omgivningarna och lekt med de två prinsessorna så lade jag mig  tillrätta i den hägrande hängmattan med 1 öl, Aftonbladet, senaste Sweden rock magazine och Råd och rön. Detta är för mig bland det mest avkopplande jag känner till, och är min sinnebild av en äkta svensk sommar.  På kvällskvisten såg vi på Nyheterna och Sommar med Ernest samtidigt som vi avnjöt ett stort lass med färska bär och mintglass. Den kombinationen såg betydligt godare ut på pappret än på riktigt.

Vi vaknade till ett crescendo av fågelkvitter, och hade dessutom sovit som stockar i autentisk lantluft. Varför jag upplever att det är så otroligt trevligt och mysigt att äta frukost någon annanstans i samklang med morgonnyheterna kan jag inte sätta fingret på, men så är det bara.  Väderleksrapporten visade på fint väder så vi började med processen att skapa dagens picknickkorg efter Nyheterna. Vi hängde på låset när Astrid Lindgrens värld öppnade klockan 10.00. Temaparken är väldigt stor så det gäller att vara någorlunda strategisk. Vi valde att inleda utforskandet på västra flanken med Villa Villerkulla. En av de största scenerna finns på detta område som var 2009 års stora nyhet. Nästa anhalt blev ”den lilla lilla staden” som helt sonika är en ett Vimmerby i miniatyr. Ett otroligt detaljerat och ambitiöst arbete med förhållandevis många byggnader stod för den visuella  underhållningen. Vi traskade vidare till ett intetsägande Katthult för att lite senare kolla på utomhusallsång i Körsbärsdalen. Barnen trivdes, men verkade aningen rastlösa precis som jag själv. Stora scenen i Törnrosdalen med plats för 700 personer var vikt för glassinköp och en temporär återhämtning.

Innan vi skulle äta så besökte vi 20-miljonsatsningen: ”Vi på Saltkråkan”. Till skillnad ifrån de andra temaområdena så var denna attraktion inhyst inomhus. Den bygger på samma koncept som  i Stockholms Junibacke där vagnar för 4 personer tar sig runt 19 välgjorda miljöer ur  tv-serien  Saltkråkan. Dockorna var otroligt ”mänskliga”, och det  atmosfäriskt mörkret skapade lite välbehövlig spänning under 8-10 minuter. Kön på 35 minuter hade påskyndat hungerkänslorna på ett nästan inhumant sätt. De delikata smörgåsarna med tandoorikyckling, curryröra, tomater och gurka var alltför snabbt uppätna.  Barnen ville leka jaga och gunga, alltså inte stressa till någon annan parkaktivitet.

Den sista stora attraktionen som vi besökte var parkens hittills största satsning: Mattisborgen. Kostnaden för spektaklet låg runt 50 miljoner kronor. Miljöerna var i mina ögon bra mycket bättre än allt annat i parken hittills. Samma sak gällde för det  teateruppträdandet som till skillnad ifrån de andra föreställningarna var lite rolig. Mattisborgen var stor, ”genuin” och väldisponerad med myriader av gångar och torn.  15.15 prick hade vi gått igenom hela parken och sett 3 teaterföreställningar. Det var dags att avrunda besöket, men innan dess frågade vi  barnen vad de helst ville se om. Det tvekande svaret blev till sist Villa Villekulla. Huvudattraktionen visade sig vara mindre viktigt, utan deras dolda agenda var att återigen köra ett svettigt jaga-barn-processen i grottunnlarna.

Klockan 16.00 så passerade vi utgången. Utifrån våra barns perspektiv så tyckte de nog att det var halvbra. Enligt mig så trivdes de bäst med att jag jagade dem, och när de fick handla godis, något vi kunde ha gjort hemma. Utifrån mitt vuxenperspektiv så får parkkonceptet godkänt, men absolut inte mer. Jag var evinnerligt trött på alla minihus med igenkännande Astrid Lindgren attributer som enda upplevelsevapen. Något jag saknade var faktiskt mer kreativitet och lekfullhet, utifrån barnens ögon. Här fanns tillgång till oändliga skogsmarker som arrangörerna knappt gjort något av. De hade kunnat förvandla skogen till äventyr där barnen själv får testa på hur det vara att vara barn under denna tidsepok. Det fanns en bra grej som låg i linje med det jag saknade och det var en damm invid Rasmus på luffen området där barnen via en flotta kunde forslas tur och retur. Det syntes verkligen att barnen uppskattade detta.

Istället låg fokuset på olika byggnadsmiljöer tagna ur Astrids Lindgrens böcker,  ofta utan något innehåll, något som blir alldeles för intetsägande i längden för otåliga och leksugna barn. Parkens styrka är är vandrande skådespelare som spontat interagerar med parkens gäster utöver själva teaterföreställningarna. Paradoxalt var grisar, får hästar och andra djur inhägnade med el-staket, vilket kändes som motsatsen till den tidens tidelagatmossfär. Här hade barnen likt Kolmårdens djurpark kunnat få tillfälle att lära sig mera om de djur som förekommer i Astrids böcker genom att få klappa dem som troligtvis är det effektivaste sättet till fortsatt kunskap. Avsaknaden av experiment, lekfullhet och äventyrsattraktioner drar ner helhetsbetyget på parken. Jag är  i efterhand otroligt glad att vi kom i år, då Mattisborgen precis haft premiär, annars hade nog jag, Marie och barnen helt sonika blivit redigt besvikna.

På vägen hem passade vi i på att besöka ostkakans hemvist: Frödinge mejeri. Där köpte vi efterrättsdelikatesser till kommande kvällar som Bärmoussetårta med vit choklad, pajer och bakelser till barnen. Här har det tillverkats osttårtor sedan 1950-talet, numera tillverkas också glass, tårtor, pajer, kladdkakor med mera. Glada i hågen körde vi hem till villan för att inse att vi var totaldränerade på energi. Det tar onekligen på krafterna att semestra, framförallt när solen ligger på konstant. I min värld är det viktigt att hela familjen får tillgodogöra sig roliga och avkopplande saker. Det innefattar i allra högsta grad mig själv, vilket jag inte anser vara själviskt, något jag blivit anklagad för ett antal gånger. Troligtvis är det ren skär avundsjuka som ligger bakom detta. Bara för man har fått barn så är det inte nödvändigt att ge upp livet genom att släppa det mesta av det som man uppskattade innan de små livet framavlades. Efter att ha lekt med barnen blev det 2 iskalla öl i hängmattan i symbios med den spännande Paganinikontrakten av Lars Kepler. För min del är detta verkligen meditation för själen – tills myggorna dyker upp strategiskt på kvällskvisten. Den mastiga dagen avslutades med lite tv, kortspel och pajätning med vaniljsås.

Vi vaknade till tonerna av ett subtilt regntrummande på fönsterblecken. Dag 3 var synonymt med lördag och vi behövde befriande nog inte passa några speciella öppettider. På programmet stod älgsafari och bad. Efter en djävulskt god ostgräddomelett klev solen successivt fram bakom de mörka molnen. Att beblanda sig med tyska älglystna turister kändes instinktivt halvt obekvämt. Indirekt är det barnen som legitimerar föräldrar till ett überirrationellt beteende. Vi var där vid öppningsdags klockan 11.00, och blev mäkta förvånade då vi insåg att vi inte var ensamma. Det var snarare tvärtom, då parkeringsytorna nästan var fullbelagda.  Kommersen i deras utmärkta souvenirshop Älgshopen skapade Ullaredsvibbar. De hade allt och lite till i shopen så länge det var en bild eller text på eller om älgar. Övervåningen var ett mysigt inrett fik med jakttroféer hängandes på väggarna. Jag vill inte ens tänka på vad tyskarna gjorde i toaletten då de upptäckte detta fikamecka. Enligt familjen så var deras dagsrekord 428 betalande besökare under de tre år som de drivit verksamheten. Jag räknade till 15 tyskregistrerade bilar, 3 holländska och två danska.

Det blev lite seg väntan innan vi fick åka, då första turen var fullbelagd. Till sist var det vår tur att stiga på militärvagnarna som drogs av en traktor. Förväntansfulla tyskar och avvaktande svenskar inledde turen som skulle ta runt 30 minuter. Skepticismen nådde sitt klimax efter 5 minuter, då inget speciellt hände. Jag frågade inte längre mig själv om vi skulle bli turistiskt uppfuckade, utan i vilken grad vi skulle bli det. Helt plötsligt stannar traktorn och föraren och hans son hoppar av. Här anade jag ugglor i mossen och tankarna for iväg till amerikanska konspiratoriska thrillers. Då vänder upplevelesprocessen tvärt, från skepticism till älgeufori. De tilldelade växterna, äpplena och potatisen blev lockbeten i syfte att närma oss dem. Den troligtvis beprövade strategin lyckades osannolikt bra. Sju riktiga älgar lommade runt de tre  öppna militärvagnarna i jakt på lördagsgodis. Vi blev stannades över 10 minuter, vilket gav oss betalande osedvanligt lång tid att studera och reflektera över skogens konung på hångelavstånd. De tama älgarna åt ur våra händer, och var inte det minsta rädda för tyskarna. Den generösa tiden vi fick med älgarna gav oss optimala förutsättningar för att både filma och ta kort på de jättelika djuren. Traktorn startades och vi åkte sävligt tillbaka till ursprungsplatsen. Jag, Marie, Hanna, Frida och tyskarna föreföll vara väldigt överens om att detta var en upplevelse utöver det vanliga, och väl värda de 220 riksdalerna interaktionen mellan människa och älg kostade.

Efter denna positivt traumatiska upplevelse så gjorde sig hungern påmind. Vi for de 3 milen till Vimmerby för att återigen äta thaimat. Denna gång blev det Lindgrens lila thai som stod för matserveringen, dock ingen lunchbuffé som tur var. De serverade de största portionerna av röd currykyckling som jag någonsin ätit. Fridas Vesuvio var jättegod precis som Hannas hamburgare med pommes och Maries Tom kha gai. Jag sköljde ner den gigantiska måltiden med 50 cl Bryggmästarens gold.

Det fina vädret öppnade för att passa på att bada i någon närliggande sjö. Det blev till slut Nossenbaden, 3 km ifrån Vimmerby som utkristalliserades. Barnen var ovanligt modiga och äntrade det lite halvkalla vattnet likt japanska självmordsflygare.  Efter 1½ timmes badande så ville barnen till slut åka tillbaka till stugan. Jag och Marie kände att det var precis lagom, och följde därefter den smala grusvägen till vårt mysiga boende. Jag hann inte fundera på om jag var trött innan det återigen var dags för jaga-barn-processen. Innan Nyheterna och Sporten började så fanns det utrymme för egentidsavkoppling på hängmattan med Paganinikontaktet i handen och två iskalla öl tätt intill. Familjen återsamlades senare för att slötitta på Sommarkrysset och äta lite kvällsmat. Lite senare serverades en mycket god bärmousse med mörk choklad, jag och Marie sörplade metodiskt i oss det utomjordiskt goda körsbärsvinet från Solbacka.

Vi hade återigen sovit som gudar, men vaknade till ett postapokalyptiskt regn. Ovädret hamrade in ett implicit budskap: ”borta bra men hemma bäst”. Signalsymboliken fick oss att tidigarelägga hemåkandet. Vi städade huset och packade in prylarna i Forden. Vid 11.00 så sprang Marie in till Turistbyrån för att lämna tillbaka stugnyckeln. På tillbaka vägen var tanken att vi bland annat skulle besöka godisfabriken Mariannelund och Sveriges äldsta ek. Den lilla butiken  i Mariannelund innehöll desto mer godsaker. Jag iklädde mig en oförstående sockeravhållsamhets pose. Det blev godis för minst 300 kronor, och som före detta sockermissbrukare får man väl kalla detta för ett återfall.

Småsmusslande med shortsfickor fyllda av bland annat hallonlakrits, limesurisar och viollakrits for vi vidare till Kvilleken. Sveriges i särklass äldsta träd har uppnått den högaktningsvärda åldern 1030 år och är 14 meter i omkrets. Det var onekligen mäktig syn att skåda samtidigt som landskapet kring eken var fantastiskt vacker. I naturreservatet har de försökt återskapa ett öppet landskap såsom ett ursprungligt sådan  sett ut, innan människans klåfingrighet påverkade det svenska landskapet. Efter detta så for vi hem, och samtidigt hade ett duggande regn förvandlats till betydligt större droppar. Regnovädret var i sitt esse och visade prov på dysfunktionell uthållighet.

Förutom att detta blev en väldisponerad, trevlig, mysig och avkopplande resa så hade vi tur med vädret. När det skulle vara sol så var det sol, när det skulle vara sol och moln så blev det så. Hade vi besökt Astrid Lindgrens värld och vi helt plötsligt fått söndagens regnoväder på halsen så hade det snarare blivit en humörsänkare för alla inblandade. Killen i neonoranga kalsonger är för övrig den tjeck-albanska superhjälthybriden som tilldelades uppdraget att vakta stugan/villan  mot baltiska rånarligor, något han skötte med bravur.