Ett nytt år, en ny grabbhalva, nya förväntningar och krossade sådana

Grabbhalvan har under sin storhetstid på 90-talet lockat horder av löpare, men antalet har sakta men säkert reducerats från cirka 4000 till 1 500 motionssugna, vilket i och för sig är lite märkligt då det de senaste åren präglats av att det återigen blivit trendigt att löpa. Antal lopp har ökar lavinartat  i Sverige, vilka oftast är fulltecknade precis som försäljningen av idrottskläder. I år anmälde sig runt 17oo grabbar till jubileumsloppet varav 1434 stycken passerade målsnöret. Grabbhalvans 20-åriga historia är fylld av olika bansträckningar, detta är det andra året vid Stadium Arena.

Första året genomsyrades arrangemanget av nonchalans, inkompetens och hybris mot oss löpare som dyrkar statistik. I år har arrangörerna vaccinerat barnsjukdomarna på ett föredömligt sätt. De har bland annat sett till att banan är 5 km och inget annat, sedan har de också sett till att de sista 200 meterna avverkas på själva inomhuslöparbanan i Stadium Arena. vilket känns extra mäktigt. Nackdelen med alla ändringar är att det egentligen inte går att ha en adekvat rekordtid,  då varje bansträckning i sig gör det omöjligt, förhoppningsvis är detta en vedertagen bansträckning som håller i sig några år.

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester i syfte att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

Mina förberedelser var ljusår ifrån optimala, då jag brottats med vadproblem sedan 6-7 veckors tid tillbaka. De 3 senaste veckorna har jag knaprat Voltarentabletter som en besatt knarkare, och sedermera invaggats i falsk säkerhet, då allt nästa känts bra. Det enda jag gjort i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera vad/hälsenan. I vilket fall som helst kom Jocke ”Spurs” Andersson förbi i värsta tsunamiovädret. Vi cyklade sedermera till Stadium Arena där 98 procent av alla som var där samlats under tak och inne i själva arenan. Till sist blev vi så illa tvungna att värma upp, och sprang runt himpaområdet någon kilometer. Klockan 18.25 var det dags att tränga in sig bland de andra adrenalinstinna löparna i samklang med hurtiga uppvärmningsövningarna från 3 euforiska World class tjejer. Jag fibblade med min mp3 och glömde då av att sätta igång min Garmin pulsklocka.

Efter några 100 meter så kände jag det som jag allra minst ville känna, vadsmärtornas återkomst. Frustrerad och aningen besviken försökte jag inte höja något tempo, utan hålla ett jämnt sådant istället. Tanken var självklart inte att förvärra den dysfunktionella vaden. Min löparklädsel som för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka blev snart ännu blötare än vad jag trodde var möjligt. När tempot var lägre så försvann positivt nog de 5 km väldigt snabbt.

Efter halva sträckan inleddes en orgie av vattenpölar, på vissa platser  var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dem, utan klampade rakt i, man kunde ju liksom inte bli blötare. Även fast mitt tempo var lågt så kände jag mig skrämmande trött, något som kan berott på att jag inte tränat ordentligt på 4-5 veckor, och som sagt kondition är färskvara – dessvärre. När det var 500 meter kvar så ökade jag aningen för att komman in på min sämsta tid någonsin: 23.30. Efter förutsättningarna var jag oväntat nog nöjd, då jag ändå höll mig under 25 minuters strecket. Nästa år hoppas jag på bättre förberedelser och att vara skadefri, för då ska jag i vilket fall som helst springa under 21 minuter, det är mitt mål.

Topp−tio, Grabbhalvan, fem kilometer:

1) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 15.23

2) Oskar Danielson, IK Norrköping Friidrott, 15.25

3) Alexander Palm, IK Norrköping Friidrott, 15.31

4) Marcus Carlsson, SSAB, 15.57

5) Mikael Zetterberg, GoIF Tjalve, 16.03

6) Daniel Karlsson, IK Akele, 16.37

7) August Mollén (13 år), IK Norrköping Friidrott, 17.09

8) Henrik Berggren, OK Denseln, 17.25

9) Abdelhak Fadlehallah, Red 1 IF, 17.45

10) Niklas Österlund, Ulricehamns OK, 17.49

Vi andra

131) Joakim ”Spurs” Andersson, 20.59

141) Jens Möller, 21.06

153) Magnus ”AIK” Ström 21.11

409) Mats Widholm, 23.30 (2011 fick jag 22.09 i tid)

De som sprungit Grabbhalvan alla loppen