Posts Tagged ‘ General Hospital ’

Rick Springfield – Living in Oz

Bland kängurur och bumeranger

När jag var runt 19 år föddes visionen att jag och och en polare, Stefan Hammarström skulle sälja av det vi hade för att att dra till the down under. Vi andades, vi åt, vi sov och vi sket Australien. Efter några år hade vi lyckats samlat ihop pengar för att kunna kasta oss ut från livspusslet. Det som väntade oss på andra sidan var ett soligt parallelluniversum, utan pekpinnar, jantelag, dysfunktionellt arbetstvång och klåfingriga regler. Världen låg liksom öppen för oss, frihetskänslan var obeskrivlig i sin obeskrivlighet; alla bojor var uppdyrkade.

En extra bonus blev en månads roadtrip i Asien. Från Bangkok till Chang Mai, Koh Samui, Phuket, Krabi, Pinang, Kula Lumpur för att avslutas i Singapore. Därefter var det dags att äntligen beträda australiensk mark. Vi landade mitt i natten i Östra Australiens huvudstad Perth. Vi sov i en park och vaknade till ett nyväckt bevattningssystem och myggor stora som dinosaurier. 30 grader, inte ett moln på den klarblå himlen… och trötta som satan. Vi möttes av löpsedlar som berättade ett narrativ om massarbetslöshet och finanskriser. Vad gjorde det! Vi var där, vi var fria och vi ägde makten över våra helt oskrivna liv.

För oss var bilar och motorer lika förlamande som oväntad fred i Mellanöstern eller potatis utan bekämpningsmedel -  ändå köpte vi en ombyggd Nissan E20 van. Pärlan skulle dels navigera oss runt hela kontinenten, dels fungera som sovplats för att spara pengar. Efter 4-5 månaders vagabondliv insåg vi att även det oförutsägbara kunde bli ytterst förutsägbart.

Att hitta jobb var ungefär lika lätt som att smuggla kokain i en HBTQ T-shirt till Thailand. Efter en dramatisk kort sejour som päronplockare utmynnade till sist denna vision om ett antikravfylld tillvaro till Fiji, Los Angeles och sedermera back to Norrköping för att återinstallera mig som lagerarbetare på Kontorab; cirkeln var sluten – tyvärr.

Vi fick i vilket fall som helst en tugga av vad frihet kunde innebära i sin renaste form. Att färdas helt ensamma i ett brungult ökenlandskap i 40 graders värme, 80 mil mellan byarna, spelandes Yngwie Malmsteen, Freda och The Hooters högt i de mediokra högtalarna, kunde ingen ta ifrån oss. Detta var essensen av livskvalité; en eufori som jag bär med mig i graven, om inte Alzheimer kommer i vägen det vill säga.

Australiensk musik

Australien är minst sagt ett fascinerande land med en fantastiskt lång historia bakom sig dessutom är människorna genuint trevliga. The down under är tillika ett smörgåsbord av märkliga djur. Horder av farliga sådana som avlöser varandra på land, i luften såväl som i vattnet.  Även om man dyrkar sol så finns det en överhängande risk att man blir smått allergisk på och av den eftersom den är typ överallt.

När det kommer till musik så är det mest 80-tal som jag kommer att tänka på. Grupper som Bee Gees, Men at work, Flash and the pan, INXS, The Church, Kylie Minogue, Natalie Imbruglia, Midnight Oil, Crowded House, Nick Cave, Savage garden, Silverchair,  Divynals, Real life, Hoodoo Gurus och  Olivia Newton-John är några jag minns väl.

När det kommer till genren hårdrock så är AC/DC en stor influenser till många avkommor som Airbourne, Wolfmother och Rose Tattoo. Det kommer också fram massor av ny bra modernrock från Australien som Hands like houses, Sick puppies och Parkway Drive. När vi kommer till lite mjukare radiorock så är John Farnham ett säkert kort. Med låtar som ”Age of reason, ”Thunder in your heart”, ”Break the ice” (skriven av Bob Marlette) och såklart ”You´re the voice” tillhörde han pionjärerna. Fem andra sådana var Jimmy Barnes, Rick Price, Daryl Braithwaite, Little river band och 1927. Renodlad aor var det sämre ställt med. Roxus var ett av dem som existerade mellan 1987-1993, de släppte sitt enda album Nightstreet 1991.

Ett annat band var Southerns sons som jag och Stefan skulle se live i Perth som förband till John Farnham. Men vi valde att ta några öl extra på puben och missade förbandet. De släppte otajmat tre album under grungeåren 90-96.  The Sherbs (Sherbert) skapade en i mina ögon en sjusärdeles aor-classic nämligen ”No turning back” från The Skill (1980). På 2000-talet återfinner vi hypade White Widdow. De har hunnit hunnit släppa fem album mellan 2010 och 2018.  Låtmässigt funkar dem, men när byggstenen i aor-konstruktionen rösten fallerar devalveras helheten rejält.

En aor-eldsjäl från kontinenten bor på Tasmanien. Mannen i fråga heter Andrew McNeice, och är skapare av  melodicrock.com (1996-nu), Melodic Rock Records och MelodicRockFest. Denna eldsjäl av rang kämpar för att kunna hålla uppe Melodicrock.com. Så de som genuint brinner för genren, skänk honom en slant så att han kan fortsätta vara en bundsförvant och utpost även i denna del av världen.

Rick Springfield

Jag har fått äran att beskåda denna extraordinära människa två gånger, båda på Sweden Rock (2010 och 2013). Myror i brallan, energiknippe eller motsatsen till mindfulness var det som jag mest kommer ihåg honom. Denne testosteronstinne varelse var typ överallt – på scen, på och i högtalarna, i publiken, i luften – samtidigt. Att jämföra honom med H.E.A.T´s tidigare frontman Erik Grönwall är som jämföra honom med Elton John eller Kicki Danielsson.

Rick föddes 1949 i staden Balmain relativt nära Sidney. En stor del av sin uppväxt skedde i England eftersom hans pappa var stationerad på de brittiska öarna dessutom var föräldrarna från the land of fish´n chips. Vid cirka 13 års ålder började han spela gitarr. Den blev källan till att  spela i olika band. 1967 tog han steget att vara med i australienska konstellationen Rockhouse som senare namnbytte ner sig till MPD Ltd. Han spelade gitarr och var huvudvokalist i bandet som inte blev speciellt långlivat. Dock spelade de inför entusiastiska australienska soldater i södra Vietnam.

Vid 16 ålder gjorde han sitt första självmordsförsök genom hängning. Du får vad du betalar för, lågprisrepet räddade helt sonika livet på den unge Rick. Den  psykiska ohälsan med återkommande depressioner och ytterligare självmordsförsök var något han brottats med hela livet, så sent som 2017 gjorde han sitt senaste försök. Tragikomiskt nog är det väl en bidragande faktor till hans kreativa sidor, typ en ventil eller ett verktyg till reducerad psykisk ohälsa.

Tre av medlemmarna från MPD Ltd,  trummisen Danny Finley, basisten  Gary Howard och pianisten Phil Blackmore slog ihop sig med Rick och bildade Wickedy Wak. De släppte singeln ”Billie’s Bikie Boys”med Beep Birtles från poprockgruppen Zoot som bakgrundssångare. Det mötet var nog källan till rockaden från Wickedy Wak till det mer välrenommerade popbandet Zoot. Rick iklädde sig 1969 gitarr- och vokalistmantlarna samt agerade låtskrivare.

Om det var en bright idé eller  inte låter jag vara osagt. Rick kidnappade nämligen ”Think Pink – Think Zoot” som slogan. Det innebar att bandet klädde sig i rosa från topp till tå. Raka motsatsen gjorde han på ett fotosession där han poserade helt naken. Utifrån ett AOR-perspektiv var han decennium före sin tid. Småtjejerna flockades runt tonårsidolerna, medan rockauran flagnade successivt. I maj 1971 kastade Zoot in handduken efter albumen Just Zoot (1969) och Zoot out året senare,

Rick bytte strategi genom grandiost satsa fullt ut på en solokarriär. Hans vapendragare blev en kort period Robie Porter som agerade skivbolagsdirektör för det australienska indiebolaget Sparmac Records samt hans manager och producent. 1972 landade hans första alster på skivdiskarna: Beginnings. Den spelades in i London och låten peakade på 14:e plats på Billboard hot 100. Samma år tog han sitt pick och pack för att dra till USA.

1973 kom uppföljaren Comic book heroes ut. Den innehöll en av mina tidiga favoriter: ”Why are you waiting” som var Beatles på speed omgärdad av light-pomp. Rick spelade sig själv som en animerad version av sig själv  i ett australienskt tv-program kallat . Den framynglade ett soundtrack där Rick spelade och sjöng. Det visade sig att självaste Quentin Tarantino hade varit ett stort fan, något som kanske förklarar Pulp fiction, eller inte?

Varken Mission magic (1974) eller Wait for the night (1976) rönte några superframgångar. På den senare gav han dock prov på vad som komma skulle, genom låtar som ”Gold fever”, ”One broken heart”, ”Archangel”, ”Jessica” och ”Old gangsters never die”. Hans bästa platta so far. Därefter blev han bannad av skivbolaget av orsaker som jag inte har någon aning om. Rick sökte sig istället till närliggande branschen skådespeleriet. Under samma år dejtade han Linda Blair som sedermera blev ökänd i huvudrollen i Exorcisten (1973), då var hon 15 och ha 25 år.

Sin första roll fick han i Sci-fi/action såpan : The six billion dollar man 1977. Därefter har han medverkat i bland annat Wonder woman, The incredible hulk, Battlestar Galactica och The Rockford files. 1981-1983 blev några hektiska år då han först tog rollen som Dr Noah Drake i långköraren i General Hospital. Samma år släppte han sitt första album på fem år: Working class dog. Den ynglade av sig superhiten ”Jessie´s girl” som oväntat nog ockuperade två veckor på Billboardlistan första plats, albumet peakade på plats nummer 7. Dessutom fick han grammis i USA och Australien 1982 för bästa manliga rockakt.

Istället för att koncentrera sig på rockkarriären valde han att äta äpplet och ha det kvar, det vill säga synkade skådespeleriet med rockstjärnelivet. Det är väl enkelt att titulera honom som prekastineringens okrönte konung. Förutom ”Jessie´s girl” fanns det en knippe av lättsam radiorock som ”Love is alright tonite”, ”Carry me away”, ”I`ve done everthing for you (en halvhit skriven av Sammy Hager), ”The  ligth of love” och ”Everybody´s girl”, med andra ord ett riktigt bra album. Någonstans i musiken drog jag vissa paralleller till Pat Benetars tidigare plattor.

Han smidde när när järnet var som allra hetast. 1982 dök nämligen uppföljaren Success hasn´t spoiled me. Dock nådde den inte kvalitetsmässigt upp till sin föregångare ”Calling all girls”, ”Kristina” och ”Don´t talk to strangers” var trippeln som jag uppskattade mest och bäst. I vilket fall som helst Rick såg ljuset i kändistunneln; skådis- och rockframgångarna tycktes ha en kreativ synergisk effekt på honom.

Tredje gången gillt på nystarten utkristalliserades sig i mina öron tills hans bästa och jämnaste platta någonsin – Living in oz. Albumet inleddes med radiorockvänliga ”Human touch”. Hans musikaliska poprock signum blinkade i takt med den tuggummibaserade refrängen. Efterföljande ”Alyson” var en reggae-rock hybrid som alltför sällan får se dagens ljus. I detta var fall var det en lyckad sådan. Förresten så kommer jag att tänka på två andra sådana hybrider: Tycoon – ”This island earth” The Hooters ”All your zombies”.

AOR-Rick vaknade till liv på riktigt på tredje spåret: ”Affair of the heart”. Dutt-duttiga keyboards med ”Separate Ways-tyngd” på gitarrer gjorde detta till en klassiker i genren. Dessa 4.33 minuter innehöll så mycket småingredienser att det dels inte blev sterilt, dels skapade en liten egen Rick-nisch i denna genre, en som höll på att punkteras i ursprungslandet Amerika. Efterkommande ”Living in Oz”, fortsatte på den underbara inslagna vägen. AOR-pomp i i sin ädlaste form. Kraft, melodier, körer, behaglig röst och en refräng att döda till, vad mer kunde man begära? Tempot sänktes, gitarren avdistades och ut kom ”Me & Johnny”. Denna stegrande hingst var helt klockren i sitt utförande. Jag fick  samma känslovibbar till den som till Returns – ”Bye bye Johnny” och Bryan Adams – ”Summer of 69″ .

På sjätte låten ”Motel eyes” skapade Rick ytterligare en aor -classic av rang. Dyrkade man sin  Van Stephenson  och kanadensaren Aldo Nova så var detta i paritet med dessa – gåshud. Inspiration är motivation är ju en bra kombination, frågan är vart gränserna går? I ”Tiger by the tail” lyckades Mr Springfield med att korsa kollegorna i Men at works – ”Down under” med J Geils band – ”Centerfold”. På något sätt fick han ihop detta i symbios med en skön refräng som inte kunde förknippas med någon av de nämnda inspirationskällorna.

På åttonde låten ”Souls” visste aor-euforin ingen gränser. För mig var detta obeskrivligt och hans var på Foreigners – ”Break it up”, Survivors – ”Broken promises” och Journey – ”Separate ways”.  Jag kommer väl ihåg när SVT visade videon på tv  i Luciarocken.  Budskapet om olycklig kärlek på tåg grumlade mina tårkanaler. I ”I can´t stop hurting you” fortskred kvaliteten med ytterligare en chockrosa refräng. Albumet knöts ihop med ”Like father, like son”. Kombinera Beatles stråkar med en berörande text och dramatiska accord så så finner ni svaret. Rick skrev alla texter och nästan alla låtar på albumet i sig en extra guldstjärna.

Bill Drescher och Jeff Silverman stod för ljudlandskapet med lite hjälp från kontrolloraklet Rick. Det var inga duvungar precis som hade samlats för att ta upp musiken till nästa nivå. Trummisen Mike Baird har medverkat på ultraklassiska aor-juveler som Stan Bush, I-Ten, Journey, Prism och Tane Cain.

Keyboardisten Alan Pasqua var i paritet med honom och även han medverkade på Stan Bush, I-Ten men även Pat Benetar, Eddie Money, Van Stephenson, Gregg Rolie, Joe Lamont, Sammy Hager, Stone Fury, Robert Tepper, Glen Burtnik, Starship, Cher, Giant och Nightranger. Som sagt det var aor-kompetens uti fingerspetsarna, faktorer som drejade fram albumet till en tidlös aor-classic.

Album line-up

Rick Springfield: vocals, guitar, bass, backing vocals
Tim Pierce: guitars
Mike Seifrit, Dennis Belfield: bass
Mike Baird: drums
Alan Pasqua, John Shenale, Mitchell Froom: keyboards
Jack White: electronic drums
Richard Elliot: sax solo on “Human Touch”
Michael Fisher: percussion
Richard Page, Tom Kelly: backing vocals

1984 skrev han nästan all musik till filmen Hard to hold. Rick medverkade själv i filmen som i sig inte blev någon box-office hit. Det blev istället ”Love somebody” vilken innehöll alla ingredienser som man subtilt krävde av en Rick Springfieldlåt. Andra braiga låtar från soundtracket var ”Don´t walk away”, ”Bop ´til you drop” och  ”When the lights go out” framförd av Graham Parker.

Mr Produktiv släppte självklart en ny platta året efter. Denna gång låg influenserna mer på brittisk syntpop kombinerat med Rick Springfields patenterade tuggummipop. Synergieffekterna av detta vägval visade sig vara  genialisk. Inte nog med att de låtar som var bra var djävulskt bra, han skapade sig  dessutom en helt egen nisch i musikvärlden.

Inledande ”Dance the world away” var helt obetalbar. Hi-teach-aor av högsta klass frammejslade han i ”Celebrate youth”.  Denna poprocksynthpärla måste vara en av de 5 bästa Mr Springfield någonsin framavlat. ”State of the heart”, ”Written in rock”, ”Walking on the edge”, ”Walk like a man” och ”Stranger in the house” sällade sig till the good guys. I sin musikaliska gryta kokade han soppa på Howard Jones, Depeche Mode och Ultravoux med distade gitarrer -  helt briljant.

1984 gifte sig han med Barbara Porter, ett år senare föddes sonen Liam, 1989 deras andra son Joshua. Med 279 bollar i luften parallellt med psykisk ohälsa tog han trolig välbehövlig paus från musiken för att istället ägna sig åt sin familj och behandla depressionen han återigen fallit in i. 1988 var det återigen dags att kavla upprockärmarna. Rock of life var hans elfte studioplatta sedan starten.

Popfans är ett ytterst  lättfotat släkte som har en tendens att oskyldigt glömma sina tidigare hjältar, tillskillnad från hårdrockare och dansbandsnördar. Tre års frånvaro var nog källan till att platta sålde måttligt. Titellåten ”Rock of life” var smått magisk,”Honeymoon in Beirut, ”World start turning”, ”One reason”, ”Tear it all down” och ”Hold on to your dream” var andra juvelprydda ögonstenar. Han påminde mer röstmässigt om Van Stephenson och Phil Collins än om Rick Springfield. Från firad till att mera agera avbytare tog Mr Springfield ett superlångt break.

“I had a huge house, money, a beautiful wife, kids, touring the world — and realizing that that wasn’t doing it,” Springfield told Access Hollywood’s Billy Bush in a new candid interview. “And I realized it hadn’t fixed me.”

”I’m not a bad guy, but ego is a destructive, terrible thing, and I was certainly under the power of that.”

Han medverkade under en period i serien High Tide (1994-1997). 1997 släppte han äntligen nykomponerad musik under Sahara Snow (MTM music). Trion bestod av Tim Pearce och aor halvguden Bob Marlette som för övrigt skrivit låtar till artister/grupper som Jeff Paris, John Wetton, Greg Rolie, China Sky, Alice Cooper, Neal Schon och The Storm. Musikaliskt sett var det ett jämnt och vitalt debutalbum som förde tankarna till Tao från 1985, fast inte like mycket Hi-teach aor. Det blev bara ett album innan projektet rann uti sanden.

Två år senare släppte han soloalbumet Karma där även Bob Marlette och Tim Pearce medverkade som låtskrivare. En eloge till att han ville förändras, dessvärre var detta mer singsongwriter-aor i kombination med mer devalverade kvalitetsrefränger, ingen bra kombo i mina öron. Ännu värre blev det på Shock/Denial/Anger/Acceptance från 2004. Organiskt, rockigt, opolerat och nästintill helt befriad från refränger.

Musiken kombinerades med  inhopp i serier som Californication, Lucifer, Supernatural, True detective, Hawaii Five-0 och American Horror story. Från januari 2001 till december 2007 uppehöll han sig i Las Vegas  och uppträdde i  showen EFX som hade sin hemvist i MGM Grand Hotel (23 mars 1995 – 31 december 2002). När den hade premiär var det den dyraste produktionen som skådats.

2008 tog han sitt melodisinneförnuft tillbaka via albumet Venus in overdrive. Det gjorde han med besked, plattan var ett tuggummipopbaserat alster som dels blickade bakåt, men även framåt – en win win situation för oss som saknat Rick Springfield sedan 1988 Rock of life. Denna gång slog han ihop sina påsar med välrenommerade basisten som lirat med storheter som Elton John, ELO och Joe Satriani. I backspegeln var detta val av vapendragare det bästa han kunde ha gjort.

Duon fullkomligt raserade sina kreativa depåer i syfte att bli de bästa låtskrivarversionerna av dem själva. Vitalt, modernt och nyskapande, utan för det vara experimentella. Här var det modern power poprock av högsta klass som gällde.

Visst, det var inget helgjutet album, men de låtar som var bra var överdjävulskt bra: ”Whats´s Vitoria´s secret”, ”I´ll miss that someday”, ”Venus in overdrive”, ”One passenger”, ”Mr PC”, ”She” men framförallt modernrock käftsmällen ”3 warning shots”. Sju helvetiskt starka låtar som låter lika bra idag som för 11 år sedan, om inte bättre.

Duon återförenades fyra år senare på albumet som döptes till Song for the end of the world. Temat var den Mayanska tidräkningen som dystopiskt placerade Ragnarök just år 2012. Med facit i hand vet vi att dysterkvistarna hade fel. Dock tycktes inte teamet Springfield/Bissonette kunna göra fel. Detta album var så sagolikt långt ifrån Venus in overdrive. men ändå så otroligt lika.

Hur får man ihop detta? Jag vet faktiskt inte, men den gemensamma nämnaren var poprock riff som krönts med sagolika refränger i samklang med melodier som man helt enkelt inte kan få ut ur huvudet. Även detta album var inte klockren rakt igenom. ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”Joshua”, ”My last hearbeat”, ”I found you”, ”One way street” och ”My DUI” innehöll testosteronadrenaline och energi för att kunna lysa upp vilka fyrar som helt i världen. Arenarock för 2000-talet helt enkelt.

2013 skrev och spelade han in albumet The man that never was med Dave Grohl till  soundtracket  om Sound city. Det var Foo Fighters’ frontmannens dokumentär om San Fernando Valley recording studio tillika  Springfields musiklekstuga som ägdes av hans manager. Året efter hedrades han med en stjärna på the Hollywood Walk of Fame, inte speciellt långt ifrån hans första lägenhet i det förlovade landet.

Matt Bissonette

Var detta Ricks skivsläppsmönster, intervaller på fyra år mellan nyproducerade låtar (inte vaggvisor och julalbum och dylikt inräknat): 2004, 2008, 2012 och 2016 skvallrade om detta. Tyvärr borde han följt ett annat tidigare mönster istället, nämligen det att involvera Matt Bissonette i låtskrivarorocessen. Hur som helst, Rocket Science blev en platta som saknade riktigt starka refränger. Den var en poor mans The Hooters. För mig blev det en grav besvikelse när hans adelsmärke föll  platt till marken.

Tyvärr skulle det bli värre när han släppte albumet som i skrivande stund är hans senaste soloplatta från 2018, Skulle han följt mönstret så hade den släppts den 2020. Så blev inte fallet, vem vet om det var faktorn till hans sämsta album The snake king so far? Rockigt, bluesigt och singsongwriter dysfunktionell var min dom över musiken.

Rick var helt öppen med att hans psykiska ohälsa var grundbultarna till många av hans texter såväl som sin musik: ”I think good art does come from a dark place” (citat från Springfield). Han döpte till och med den till Mr Darkness. Om detta också var källan till att allt som ofta göra om sitt ansikte och kropp via plastikoperationer på gott som på ont låter jag vara osagt.

Säkerligen ligger denna ångest som en fuktig Londondimma över psyket. 2021 har tiden hunnit ifatt denna dysmorfofobistrategi, numera är botox, fillers och kemiska peelingar något för alla som känner för att göra om sig. Tyvärr är det väl så att problemet istället sitter i psyket, och då hjälper inga operationer i världen…eftersom man aldrig lär bli nöjd. Nu är väl Rick i den åldern när han troligtvis insett det också, eller så är det helt enkelt fördömt att lära gamla hundar att sitta?

Från skådis, rockstjärna, musikalartist är inte steget så långt till att bli författare. Springfields självbiografi, Late, Late at Night: A Memoir släpptes 2010 och nådde topp nr 13 på The New York Times bästsäljarlista.  Två år senare  2012 utsågs Late, Late at Night till nr 23 av ”The 25 Great Rock Memoirs of All Time” av Rolling Stone, en lista han numera fallit ur. I maj 2014 publicerade Springfield Magnificent Vibration: en roman, som också spatserade till The New York Times bästsäljarlista.

Rick  hade också en större roll i filmen Ricki and the Flash (2015), där han spelade mot självaste Meryl Streep. 2021 får långfilmen Traces premiär precis som kortfilmen The Pitch. Så de som vill se Rick på vita duken får sitt lystmäte även detta decennium.

För två år sedan släppte  en platta med 12 av sina största hits ackompanjerade av en 60 man stark symfoniorkester. Förutom att hans röst fortfarande tycks hålla exceptionellt hög klass trots sin ålder så var plattan ett bevis att musiken han skapat under  fem decennier helt enkelt är tidlös. Ett smart drag av Rick var att han inte plockade bort gitarren från musiken, utan synkade riffen med smäktande stråkar, resultaten blev top notch.

Mitt under brinnande pandemin tog han konceptet live i februari i år. Samma fenomen utkristalliserades: smittsamma refränger, ultracatchiga melodier, en behaglig röst och energi som skapade magi. Han tycks vara lika vital som alltid, denna mångsysslare av rang.

Det är något han verkligen visar prov på i hans och hans vapendragare Matt Bissonettes senaste projekt: The Red Locusts. I den konstellationen ingår även Matts bror, trummisen Greg. Hela albumet är en hyllning till Beatles.  Musiken är långtifrån någon skampåle, utan tonerna  agerar humörhöjare. Tyvärr saknar jag de där riktiga hitsen, de där som han och Matt varit mästare på att skapa tidigare. Innehållet är liksom bara lagom bra.

År 2021 började Springfield vara värd för en veckovis radioshow på Sirus XMs: 80s on 8 channel kallad Working Class DJ with Rick Springfield. Varje fredag väljer han ett nytt tema där han väljer ut åtta låtar som spelas i en 30 minuter. Jag har svårt att tänka mig att Mr Springfield ens kommer att ligga still i sin egen kista; det ligger liksom inte i hans natur. Mr Darkness har en fäbless för hundar. Sedan barnsben har de varit en viktig del i hans liv något som även kan ses på konvolutet på Working class hero.

Han är en också en Star Wars samlare av rang. En liten rolig anekdot som hans fru inte upplevde lika muntert var när paret trodde att deras hus skulle brinna ner. Rick rusade in huset för att rädda de mest värdefulla artefakterna i hans samling.

Sexmissbrukare är månne ett starkt epitet, men enligt honom själv så är det ett epitet som ligger ganska nära sanningen. Notorisk otrogen är ett svagt uttryck när det kommer till Rick. Tjuren från Balmaine är ett mer talande sådant. Det underlättar att vara otrogen om ens kropp genomsyras av alkohol. Sammy Hager och Rick Springfields gigantiska intresse för rom säkerställde den biten genom att 2017 skapa och producera ett eget brand: Beach Bar Rum.

Om jag räknar från 1976 tills nutid så upplever jag att trots försäljningsframgångar ändå Rick som relativt underskattad. Han har sålt runt 25 miljoner album  och haft 17 U.S top 40 hits, men om om världens bästa aor-album ska koras så är det inte främst Living in oz som dyker upp på tapeten utan Journey, Foreigner, Giant, Survivor, Bad English, Nightranger och Loverboy.

Om jag fick bestämma så skulle detta var en top tio över de bästa albumen som skapats, punkt slut. Om det är det sista som jag ska göra är det att se Rick Springfield live igen. Han fyller 72 år men han lär fortfarande slå Erik Grönwall på fingrarna alla dagar i veckan.

The man, the myth, the legend;  underskattad absolut, kommer han att få renässans, förhoppningsvis…om världen vore rättvis, vilket den sällan är. Som sagt Living in Oz kommer alltid att vara en platta som återfinns på en piedestal på piedestaler.

Att hans australienska ursprung får mina tankar att förflytta mig till när jag var 21 år, resande runt Down under, 80 mil mellan städerna i en  blå van under stekhet sol och klarblå himmel gör inte saken sämre. Att det oförutsägbara blev förutsägbart förträngs självklart eftersom man allt som oftast kommer ihåg det braiga. Richard Lewis Springthorpe kommer dock alltid att vara oförutsägbar, precis som hans musik, författarskap, skådespeleri och kreativitet.

Av Mr Mats ”Hammerheart” Widholm