Del 6: Kiss – Dynasty

Min KISS-fanatism nådde sin kulmen runt 1983. Efter Lick it up svalnade mitt intresse för grabbarna rejält. Korrelationen torde vara att magin försvann, när de ”äntligen” sminkade av sig. 1984, när Animalize släpptes, var jag indirekt helt KISS-drogfri.

Mitt rum som varit tapetserad med Kiss-planscher plockades ner, en efter en. Mina föräldrar var nog de största vinnarna, en tidig julafton månne?

Dessa planscher var som allra mest estetiskt tilltalande innan, under och efter KISS sjunde studioplatta. Den tog vid efter underbara Love gun (1977). Jag kommer fortfarande ihåg min grava besvikelse över det som strömmade WI-Fi-fritt ur högtalarna. Vilka töntar, vad är det här, vilket mesigt skit! Motsatserna till superlativ haglade.

Det limbiska systemet hade kontinuerlig interna bordtennismatcher om att såhär skulle väl inte KISS låta? Eller kunde de? Ambivalensen hade mig i ett stadigt strupgrepp under några frustrerande veckor.

Mjäkiga låtar som jag vägrade befatta mig med, framstod efter ett tag som medgörliga…men absolut inte mer än så. Pendeln svängde senare mot att den nya inriktningen egentligen inte alls var så dum, snarare tvärtom. Sett i backspegeln blev det nog det mest spelade albumet på min stereo av dem alla.

Ironiskt nog, kan det till och med varit så att plattan i sig fått agera som en subtil katapultmedlare. En som lättare kunde få mig att assimilera de två blandband som en kompis aor-adlade mig med.

De som gav mig inträdesbiljetter till grupper som Axe, Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin och Dakota.

Jo, det vore minsann något, att den grupp jag dyrkade, och som jag dels ville se omaskerade, dels ville se ännu tyngre, var de som inspirerade mig till att bli en a.o.r.-kille av rang?

Att jag gillade allt från synt till punk gjorde nog sitt till att övergången gick friktionsfritt. Det är väl först de senaste åren som jag insett att såväl Dynasty som Unmasked är två sjusärdeles a.o.r.-album, inte bara musik från KISS.

Många störde sig nog på plattan, eftersom fans ansåg att de sålde sig till discogenren. I själva verket var det aoren de flörtade mest och bäst med. Det var bara det, att vi i Sverige inte visste bättre, eftersom genren ännu inte slagit igenom här, till skillnad från USA.

Paul Stanley ville visserligen ha en danssingel, efter inspiration från okända danspalatset Studio 54 i New York. En önskan som slog in via ”I was made for loving you”. Visst finns det mikroskopiska ekon av genren i de andra låtarna, men dessa är underliggande, parallellt de som ger plattan dess fylliga identitet.

KISS och Vini Poncia

Producenten och låtskrivaren Vini Poncia hade året innan lyckats göra slarvsylta av Peter Criss soloalbum, såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Att samme person fick förtroendet att vara oket på uppföljaren till Love Gun borde väl setts som ett abnormt högriskprojekt.

En stor del av den processen berodde på att Peter ville ha honom ombord. För honom fick det en motsatt effekt, då Vini upplevde Peters trumkompetens som minst sagt svajande och sedermera decimerade dennes roll på albumet.

Ingenting utifrån Peters soloplatta skvallrade om att resultatet skulle bli så fulländat som det blev på Dynasty.

Poncia var med och skrev tre av höjdpunkterna på plattan: ”I was made for loving you”, ”Sure know something” och ”Dirty livin”. Vini var långt ifrån en gröngöling, utan hade skrivit massor av bra musik till artister och grupper som The Platters, The Ronettes, Ringo Starr, Manfred Mann, Carly Simon, och Leo Sayer.

Även i a.o.r-genren hade han gett sina bidrag. Det främsta avtrycket för mig var att han producerade Tycoon – Turn out the lights (1981). ”Walk the line”, ”Call the police” och ”This island earth” var pomp-a.o.r. i den högre skolan från den plattan.

Senare skulle han också producera och skriva låtar till Adrenalin – Road of the gypsy (1985), och Crissy Steele – Magnet to magnet.

Bakom KISS-kulisserna var det så mycket dramaturgiska knutar under solen att det var ett smärre under att Dynazty verkligen fick se dagens ljus.

Anton Fig som spelade på Ace Frehleys soloalbum tog över Peter Criss trumroll, förutom på ”Dirty livin”, medan Peter fick möjligheten att fullt ut kunna koncentrera sig på drogerna och missnöjet över sin roll i bandet.

Gene Simmons spelade endast bas på fyra av låtarna, i syfte att få mer tid över att ligga med allt och alla som hade två bröst och två ben, enligt hörsägen, även dem helt utan bröst och ben.

Ace Frehley sjöng för första gången på lika många låtar som Paul, och på fler än Gene, vilket säkert överraskade typ alla KISS-fans världen över. En av låtarna var ”2 000 man” tillika en av få covers som KISS tagit sig an överhuvudtaget.

Ace red verkligen på en framgångsvåg, utifrån succén med sitt soloalbum året innan. Med självförtroende som en självmordsbombare hanterade han sång, elbas och gitarr föredömligt på Rolling Stones covern.

Disco-a.o.r dängan  ”I was made for loving you” blev bandets andra guldsäljande singel i USA och en massiv hit runt om i världen. Troligtvis den låten som räddade kvar Vini till kommande plattan Unmasked.

Det är för övrigt KISS mest streamade låt på Spotify, nästan dubbelt så mycket som ”Rock´n roll all night”. De två är de enda av bandets alla låtar som passerat 100 miljoner lyssningar.

Det är något unikt med albumet. Inte bara för att jag då spelade sönder den, utan att helheten är ett unikum, och liknar inget annat som gjorts av andra grupper. Soundet och atmosfären har en pomp-a.o.r.-karisma som jag inte heller kan sätta fingret på.

De där bombastiska inslagen med få keybordslingor var själsligt inkilade i varenda ton.

En låt som sakta men säkert avancerat till tronen att kunna titulera sig som skivans bästa låt var antikomplicerade ”Sure know something”. Paul sjöng sin egen och Vini Poncias skapelse med en inlevelse som skulle kunna burit Feministiskt initiativ över fyra procents spärren. Allt var vulkaniskt, från stämsången till versen och refrängen.

Nästkommande ”Dirty livin” framfördes utmärkt av Catman, kanske just för att han var delaktig i låtskriveriet. Gene Simmons pennade ”Charisma” är en låt som fortfarande genererar rysningar.

En annan komposition som växt till sig ordentligt under årens lopp är ”Save your love”, framförd och skriven av Ace.

Refrängen är så snyggt pompig och korpulent utdragen att det nästa gör ont i kroppen att höra den. Detsamma gäller för ”Magic touch” som Paul skrivit. Han framförde det dramatiska stycket med bravur – igen. Ace och Paul var verkligen albumets två stora vinnare.

Trots endast ett bidrag till skivan måste ändå Desmond Child omnämnas. Paul och han möttes tidigare i karriärerna när de skrev ”The fight” till Desmond Child & Rouge.

Han var 80–90-talets svar på Max Martin; en som frapperande hyvlade fram hits på löpande band till kända som okända artister. ”I was made for loving you” blev startskottet för många givande samarbeten i framtiden.

Desmond Child och Paul Stanley

Här följer låtar som han var med och skrev tillsammans med KISS:  ”I’ve Had Enough (Into the Fire)” ”Heavens on fire”, ”Under the Gun”, ”King of the Mountain”, ”Who wants to be Lonely”, ”I’m alive”, ”Radar for love”, ”Uh! all night”,

”Bang bang you”, ”My way”, ”Reason to Live”, ”You love me to hate you”, ”Let’s put the X In Sex”, ”(You make me) Rock hard” och ”Hide your heart”. Denna armada av hits visar på vilken melodikänsla Desmond hade och fortfarande lider av.

Att han ligger bakom de flesta av Bon Jovis hits, samt skräddarsydda kollaborationer med Aerosmith, Ratt, Alice Cooper, Joan Jett & the Blackhearts, Meatloaf, Scorpions med flera, är minst sagt svårgreppat. Killen har i över 40 år hållit melodifanan högt – respekt.

Förutom de sju nämnda låtarna på Dynasty, ackompanjerades dessa av intressant-textade ”Hard times” och Gene Simmons pennade ”X-ray eyes”. För mig är Dynasty ett helgjutet album som numera kan kategoriseras in som högkvalitativ a.o.r.

På plattan huserar musik som jag upplever vara aningen skadeskjutet på grund av att det just var ett KISS-album. Dynasty och Unmasked kommer förevigat att vara inristade i mitt hammerheart.

Mats ”Hammerheart” Widholm

Del 2: Bon Jovi – Bon Jovi

Den 26 oktober 1984 var en diaboliskt kylslagen eftermiddag. Överförväntansfulla KISS – fans från hela Östergötland hade samlats utanför Resecentrum i Norrköping. Nördbönderna skulle besöka storstaden. I den fullpackade bussen mildrades kylan, medan svett- och öl dofterna intensifierades. Platsen var Johanneshov, det primära målet – KISS live.

För många ungdomar det första giget någonsin med gruppen, inkluderat mig själv och min kompis Harry Hiltunen. Min fanatism för KISS var i paritet med andra killar i min egen ålder det vill säga vi som dyrkade bandet, tillika inredde sina pojkrum med POSTER-planscher. Råkade det synas en bit av originaltapeten var det lika med ett kapitalt misslyckande eller i värsta fall harakiri.

De flesta, om inte alla planscher på gruppen var när de var coolt sminkade. Så den enda devalveringen inför konserten var just att vi inte fick se bandet osminkade under The Animalize World Tour. Ett gigantiskt aber i mina tonårsögon, ett med ett schizofrent stort A. KISS hade spelat i Sverige två gånger tidigare: 1980 (sminkade), 1983 osminkade.

Det var KISS man var där för, men jag hade hört Bon Jovis debutalbum, och gillade verkligen vad som kom ut ur högtalarna. Tonårsosäker stående i mitten av arenan hade jag en finfin vy över vad förbandet hade för sig.

Golvad blev jag; det var som om Gud själv dirigerat musiken som ekade halvtaskigt från högtalarsystemet. ”Runaway”, Shoot through the heart” och ”Burning for love” trasade sönder mitt melodisinne fullständigt. Obalansen och musiktrancen fortsatte under hela den sanslösa konserten. I ärlighetens namn, också under hela KISS framträdande. Visst huvudbandet var bra, men inte mer än så.

För mig var kvällens allra heligaste höjdpunkt Bon Jovi. En eufori jag ville dela av mig med till de andra i bussen på väg hem till ”Peking”. Dock valde de istället att vända andra kinden till, och anamma ”gnissla och vässa sina tänder strategin”. De var rejält arga, ”för inget var såklart bättre än vad KISS hade varit den kvällen”.

Lynchstämning var ett starkt ord, men jag är i dag glad att klientelet inte fick ta med sig deras leriga grepar in i bussen. Efter tonvis med hån, sarkasm, ironi och chimpansgruppsfrustration gick jag av bussen med ett stort leende på läpparna.

En backspegelbonus var att bandet spelade ”She don´t know me”. Låten är skapad av Mark Avsec och är ökänd för att vara den enda låt som inte skrivits av någon i bandet. Den har därefter aldrig avverkats live heller – förutom just 1984.

Kan man spela sönder en vinyl? Tydligen, för min blev repig, trots att jag var ohälsosamt varsam med mina runda plasttingestar. Visst är det så, att mycket man gillade när man var yngre, numera är en härbärgering för ren nostalgi.

Dock är så inte fallet med Bon Jovis debutplatta. Den är ett rent mästerverk som enkelt kniper en topp 10 placering när det kommer till de bästa A.O.R – skivor som släppts någonsin.

Undantaget är avslutande ”Get ready”, som aldrig varit någon favorit, och kommer så aldrig att bli. Jon Bon Jovi var med och skrev åtta låtar på förstlingsverket, fyra av dem med vapendragaren och före detta gitarristen Richie Sambora.

Åtta låtar är som sagt utomjordiska utifrån ett A.O.R. – perspektiv, men ”Runaway” och ”Shot through the heart” är kronjuvelerna bland ädelstenarna.

Den sistnämnda är co-written med den amerikanska demonproducenten Jack Ponti. En man som bland annat varit med och skrivit Bonfires magiska ”Sweet obsession” och Alice Coppers: ”Hey stoopid”.

En annan A.O.R – ikon av rang Aldo Nova, hjälpte till med gitarr- och keyboardliret på plattan och troligtvis med massor av värdefulla råd. Albumets ursprungliga titel var egentligen Rough talk. Kusinen Tony Bongiovi och Lance Quinn var teamet som producerade alstret.

Ett år senare, 1985, landade uppföljaren på skivdiskarna: 7800° Fahrenheit. Långt ifrån lika bra, men innehöll tre högexplosiva låtar som lätt skulle kunna ha platsat på debutalbumet: ”The price of love”, ”The hardest part is the night” och ”Secret dreams”.

1986 breakade Bon Jovi worldwide, när Slippery when wet släpptes. På det albumet inledde man ett samarbete med halvguden Desmond child, dåtidens Max Martin. Borta var de två tidigare albumens identitet, ersatt med ett annat melodiöst Bon Jovi, på gott som på ont.

Desmond Child

För bandet ekonomi, gott, då det var inledningen på ett musikherravälde, för mig, en distansering från bandet, trots att plattan innehöll tre av deras mest kända låtar: ”You give love a bad name”, ”Livin on a prayer” och ”Wanted dead or alive”.

För undertecknad blev deras fjärde platta New Jersey början till slutet för min vänskap med bandet. Kvalitet som ”Bad medicine”, ”Born to be my baby”, ”Wild is the wind” och ”I´ll be there for you”, fanns att tillgå, men annars var det en återvändsgränd.

Visst, efter det glimrade Bon Jovi till med låtar som ”Bed of roses”, ”Keep the faith”, ”Say it isn´t so” och Max Martin pennade ”It´s my life”, men som sagt, jag var måttligt förtjust i deras musikaliska vägval.

De må fortfarande sälja ut arenor och prångla ut skivor till människor som inte orkar ta till sig bra ny melodiös hårdrock, utan mest lever i det förflutna, men för mig är de sedan länge döda och begravda.

Att Jon numera sjunger som en kastrerad lämmel gör det hela ännu mer obegripligt. Jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock, Bruce Springsteen ekon eller tråkrockiga pastischer. Debutalbumet kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta: en hälsokälla till musikeufori.