Nytt toppen café i stan

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

Lokalturism på hög nivå

I perfekt badväder passade vi på att besöka den okända och upphaussade Dinosaurieutställningen i Norrköping. Priset var 9o kronor för vuxna och 70 för barn. Våra förväntningar ställdes å ena sidan mot marknadsföringens som påvisade att detta var årets självklara  upplevelse för barnfamiljer, å andra sidan folk som besökt utställningen och lämnat den tämligen avslagna. Vår ambition var att lösa tipspromenaden och läsa all text för att verkligen kunna insupa helheten, inte stressa igenom spektaklet. Utställningen kändes dessvärre ännu mindre än vad i alla jag hade föreställt mig. Belysningen var dämpad och levandegjorde skeletten på ett otäckt estetiskt sätt. Efter 15 minuter så hade vi gått första varvet, vilket kändes lite snopet.

Nästa steg var att förkovra sig i de tydliga men tillsynes oändliga textbroderingarna. Det var intressant läsning, men ändå kände mig jag som småbarnsförälder ekonomiskt halvt uppfuckad. För 32o riksdaler kändes detta som ett smärre rån, barnen blev rastlösa efter 20 minuter eftersom de inte kunde läsa textorgierna. Jag är medveten om att det kostar att frakta, förbereda, och marknadsföra utställningen, det måste helt enkelt bära sig, och det måste  få kosta, men för 320 kronor tyckte vi att det var på tok för lite valuta för pengarna. Text och ben i den ordningen sammanfattar den lite mediokra utställningen utifrån ett barnperspektiv och i viss mån ur ett vuxenperspektiv. Det saknades en kreativ och lekfull ådra som kunnat omvandla all text till något mer spännande och innovativt.  Nu gjorde de det ytterst lätt för sig, vilket jag tyckte var tråkigt.

Arbetets museum låg i närheten, så det kändes naturligt att beta av ett utav Norrköpings största besöksmål. Det var några år sedan vi gick igenom museet från plan 7 till plan 1. Utställningen ”Industriland – När Sverige blev modernt” invigdes 2007 för att avslutas 2012; det är för övrigt museets hittills största satsning. Jag kan inte göra annat att abdikera inför kreativitet och fantasi som utställarna använt sig av. Detta väcker mitt intresse på ett genuint sätt och är raka motsatsen till den apatiska dinosaurieutställningen.  Det 160 meter långa löpande bandet med tidstypiska föremål arrangerades i kronologisk  årtalsordning  (1930 – 1980). Vardagsföremål, uppfinningar och logotyper omgärdar hela utställningen på ett obscent innovativt sätt. Hela idén är genialisk, jag slukade informationen och tidsmarkörerna med hull och hår. Utställningen levandegör parallellt också folkhemmets uppkomst och utveckling via bland annat storbildsprojektorer; alla sinnen får jobba på högvarv. För mig är detta en stor upplevelse som tar mig över en timme att avverka dessutom är det gratis. Delutställningen: Åtvidaberg – den svenska modellen låg i anslutning, och var helt enkelt minst sagt lika intressant. Facits uppkomst och fall  som är i symbios med  staden avhandlades estetiskt adekvat och tänkvärt.

EWK-museet har jag läst massor om; tyvärr kan jag inte relatera något  till Mogatasonen Ewert Karlsson  (1918-2004), något som jag tror reducerade mitt lite bristande intresse. Det var ytterst välgjort, men den politiska illustrationskonsten föll mig inte riktigt i smaken. Bamseutställningen var likt dinoutställningen betydligt mindre än vad jag förställt mig. Det som ställdes ut var väldisponerat och kreativt levandegjort, men här kunde mycket mer fått inrymmas enligt mig. För barnen finns i så fall museets kreativa verkstad där aktiviteter för barn och vuxna i harmoni med  museipedagoger lärs ut.

Café Strykjärnet, receptionen, museibutik och utställningen ” A taste of Europe” på entréplan var en annan höjdpunkt. För min del var butiken det mest intressanta. De har fräschat upp hela entréplanen ordentligt och skapat ett minst sagt inbjudande start för oss besökare. Som sagt personalen tycks ha lagt sin själ i att hitta saker som oftast inte finns att tillgå i de  inavlade butikskedjorna  i centrumet. Detta är det perfekta stället att hitta annorlunda funktionella presenter till sig själv eller någon släkting eller vän.

Stadens turistbyrå blev nästa anhalt. Jag har inte varit inne i de nya lokalerna sedan flytten ifrån de gamla lokalerna i Holmentornet. Jag sommarjobbade för övrigt där i 5 månader för några år sedan. De nya lokalerna är egentligen inte så mycket större än då, men onekligen mer modernare och handikappvänliga än vid de gamla ytorna. Likt Industrilandskapet i sig kan jag bara  konstatera att lokalerna är lite väl sterila och tillrättalagda för min smak. Var är fantasin, var är det okonventionella, var kommer Norrköpings själ fram; inte i dessa lokaler i alla fall – tyvärr. Deras broschyrsortiment håller däremot  lika god kvalité som förut. Det är en fröjd att plocka på sig kartor och lokal intressant information som jag inte hade en aning existerade förut.

Träning & tävling

Förra veckans cykelträning ersattes lika oväntat mot fotbollskrigande. Det blev en vecka bestående av 5 pass a´la 237 minuter. Min livsstilskost får min vikt att pendla mellan 75-76 kg det vill säga min subjektiva idealvikt. Jag kan som sagt också kosta på mig att äta mycket glass och grillat. Att inte vräka i sig pasta, ris, potatis och smörgåsar som förut, har varit  en oväntat smärtfri process. Jag är inte heller lika ”skåpshungrig” som förut, vilket är osannolikt befriande. Vecka 27 bestod av 4 pass i 257 minuter. Vecka 28 bestod av osedvanligt många pass, då jag dels räknade in cykelträningen, dels grävning hos Stefan; 10 pass i 606 minuter var nytt rekord. Cykelträningen fyller många latenta funktioner som att komma igång efter att ha sovit min förmiddagssömn efter vakennätterna, kompletterar squash- och löpningsträningen, letar efter pant, letar efter bilnummer (är på nummer 295) och bara njuta av friheten av att cykla – för det är en behaglig känsla när man väl kommit igång.

Organiserad barfote-fylle-fotboll – Ron Jeremy Cup – 2011

Lino tjatade med mig in i sitt lag, och då menar jag tjata, böna och be, mer vill ni inte veta. Till sist så orkade jag inte stå emot ultrasnabba ordkrängnings-jabbar, och blev sedermera en del av den 10-mannatrupp som den italienska boaormen skapat. Kriterierna är få och enkla:

1. Man måste ha druckit adekvat alkoholmängd (annars bonusstraff för motståndarlaget)
   
2. Man spelar barfota
3. Planen som målen är av storlek mindre.
   
4. Domarna är rättvisa, men tillåter nästan i stort sett allt
5. Varje match håller på i 12 minuter

Jag våndades över att mitt  före detta främre korsband och trasiga menisklar som var demolerade sedan en fotbollsskada från1998 i Östgötacupen: Åby – Vikbo IK. En plågsamt tråkig 1½ -årig rehabilitering följde på World class, men möjliggjorde också att jag tvärtemot alla läkares rekommendationer och odds numera kan springa maraton och spela squash 3-4 gånger i veckan. Fotboll däremot är en annan femma, då tacklingar framifrån, bakifrån, från sidan, fastna med foten  i gräset och dylikt är lika med ett totalhavererar knä. Det innebär att jag verkligen får problem med knät, något jag inte har nu. Att räddhågad gå in i någon form av matchsituation i fotboll är troligtvis största anledningen till en självuppfylld profetia. Min tanken var att agera materialare och hoppa in vid behov. Det var innan Steffe Hammarström blev skadad och innan Linos polare försvann en efter en.

Min fru blev tvungen att jobba i Stockholm från lördag morgon till söndag kväll, vilket innebar att jag hade barnen. Det tackade mitt dåliga alkoholsinne för, medan jag själv egentligen hade räknat med att dricka fler än de 5 öl som jag avverkade. Linos dysfunktionella lagnisch var att alla spelare som skulle vara med i vårt lag måste vara över 40-år; erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Vi blev i alla fall 7 stycken gubbar som äntrade Klingsbergsparkens gröna gräs, något som innebar 2 avbytare, en som bytte med de två anfallare och en som bytte med försvararna. Första matchen var på pappret en förlust och genomsyrades av gubbspelare kontra ungdomslirare. De förde planenligt spelet, vi kontrade. Vår strategi var glasklar: aggressivitet från början till slut, vi skulle vara som bålgetingar på dem. Planen höll nästan hela matchen, de fick två lägen varav ett blev mål. Vi hade de två bästa lägena, men brände båda frilägena. Det vinner man inga matcher på, det blev 0-1. I  match två mot FC Kebab var det vi som var det spelförande och dominerande teamet; vi vann rättvist med 2-0.

Efter den matchen så startade ett ihållande helvetesregn inkluderat åska och blixtar. Allt blev dyblött, och då menar jag precis allt. Hanna och Frida hade dittills suttit på vår gemensamma picknickfilt och lekt med Linos dotter Emilia. De samlade också ihop pantflaskor på order av familjehövdingen. Nu fick de istället halvfrusna gömma sig under träden; de skötte sig osannolikt bra utan tillstymmelse av åka-hem-gnäll. De fick också se sin pappa glidtackla allt som gick att glidtackla på en fotbollsplan. Vädret förstörde som sagt var den gudomliga stämningen genom att kompisar, flickvänner, fruar och barn  till sist drog hem när det blev blev kylslaget och halt, istället för att heja fram sitt lag. Suget att dricka öl reducerades också påtagligt.

Vår avslutande match mot DFG var också turneringens sista match innan de två semifinalerna och sedermera avslutande finalen gick av stapeln. Vi var tvungna att vinna med 4-0 för att gå vidare till semifinal. De tre gruppvinnarna samt bästa tvåorna gick till semifinalerna. När de fick ett mycket tveksamt mål godkänt så gick ridån ner. Det blev till sist två noll på denna gyttjeplan där glidtacklingarna var den stora behållningen i denna lotteristämning. I skrivande stund vet jag inte vilka lag som spelade i finalen och vilket lag som vann Ron Jeremy cup, men det känns egentligen  mindre viktigt.

Jag själv vare ytterst tveksam till att medverka i detta spektakel, men ändrade mig ganska snabbt under turneringens gång. Det var riktigt, riktigt roligt;  Ron Jeremy cup var en turnering med glimten i ögat, utan bråk och med god stämning, precis som på den gamla goda tiden. 12 lag förefaller också vara det optimala lagantalet, i syfte att det inte ska ta för lång tid för alla spelare som familj. Arrangörerna sålde korv, hamburgare, öl, vin, läsk, vatten till självkostnadspris. Vädret i Sverige är ju som det är, och det spelar ingen roll vilket utomhusarrangemang som man anordnar; regn är alltid lika destruktivt.

‘Min egen insats då? Från att inte rört en fotboll sedan Ensjön brann så upplevde jag själv att min kämpainsats och springa-i-luckorna-tendenser som helt godkänd, varken mer eller mindre. Jag har spelat fotboll sedan 6-års åldern via IF Sylvia, Ektorps FF och Vikbo IK, men allra roligast tyckte jag att det ändå det var på skolrasterna i första till tredjeklass. Det var då det var kravlöst, men som roligast att spela, precis som när några gäng spelade med koner som mål på Himmelstalundsfältet – det var allvar, men ändå inte. Det är för mig essensen och passionen i fotboll.

Sveriges fotbollsdamer

Mycket starkt av Sverige att greppa bronspengen genom att bli 3:a i världen. Jag vill först påpeka att jag alltid försvarat damfotbollen mot främst manliga förståsigpåare. Fotbolls-VM i Tyskland blev platsen för ett medialt paradigmskifte, istället för att för att oförtjänt bli jämförda med herrarena och vara måltavlor för ständig kvalitetskritik så vände vinden.  Helt plötsligt var befogad kritik bannlyst. Jag fick mediavibbar från länder som Kina, Nordkorea eller Kuba. TV 4:as Pontus Kåmark blev turneringens ”bad guy”. Han modifierade dock kommentatorsstrategin efter kritikstormarna.

Att Sverige vann mot ett av världens bästa landslag är fantastiskt bra gjort. Passningsspelet främst  i 2:a halvlek var däremot  pinsamt att skåda, precis som i stort sett hela matchen mot Japan. Oförklarliga felpass i oändligheten avlöste varandra. 3 till10 meters pass, utan markeringsstress var en del av felpassorgierna. Det är skillnad mellan herrar och damer när det kommer till bland annat  styrka, men att slå ett enkelt pass till närmaste medspelare borde inte vara svårare för en kvinna än det är för en man att utföra. Om så sker bör befogad kritik  kunna  ges till berörda, utan att bli medialynchad. Det är helt enkelt dåliga pass, inte något typiskt kvinnligt eller?

Bronsmatchkampen mot Frankrike var däremot en fröjd för fotbollsögat. Den täta, välspelade och spännande matchen innehöll ett  ihållande underhållande spel, kamp, högt tempo och snygga mål.  Det var befriande att se att Sverige faktiskt kunde slå både enkla som svåra pass, något som visar på att det är fullt möjligt. Båda lagen uppvisade för övrigt ett fint passningsspel och de försökte dessutom att inkorporera ett one-touch tillslag, vilket jag tycker är vågat och beundransvärt. De svenska herrarna tycks försöka ta patent på att först ta emot bollen och sedan passa den vidare, något som borde tillhöra fotbollens stenålder med den utveckling som skett sedan Gunnar Nordalhs och Nacka Skoglunds tid.

Jag tycker också att damfotbollen nästintill är fri från riktigt fula medvetna efterslängar, till skillnad ifrån herrarnas maniskt våldsbenägna fotbollssfär. Bland det värsta med herrfotbollen tycker jag är de destruktiva filmningar som numera tycks vara en del av själva spelet. Jag tycker i alla fall att det förstör helheten när spelarna indirekt lurar motståndare, domare och publik via ”regelrätt fusk”. Detta dysfunktionella fenomen förekommer ytterst sällan bland damfotbollen och det är så otroligt befriande att slippa ta del av den spelstrategin.

Jordgubbar på Ringstad gård

Molnigt och runt 21 grader, utan risk för regn var en väderleksrapport som intuitivt kändes som det perfekta jordgubbsplocknings vädret. Jag, Marie Hanna och Frida tog med oss en 10 liters hink samt 3 behållare och satt oss i Forden. 10 minuter senare stod vi med andra euforiska  jordgubbssjälvplockare  på en egen tilldelad rad med  smarriga gubbar precis vid våra fötter. Jag hade ätit en strategiskt tidig frukost, och var väl förberedd att fylla magen med röda söta antioxidantbärare. Hanna startade plockningsprocessen likt en dopad Bratz, men hon föll ihop som ett korthus efter bara 7-8 minuter. Frida kom däremot aldrig  riktigt igång, utan lade hela sin själ i själva provsmakningsprocessen. Att hon fick lite ont i magen var inte alls särskilt oväntat.

Jag själv åt nästan lika mycket som jag plockade i hinken. Det var Marie som stod för att hinken överhuvudtaget blev full. Det var inte lätt att lista ut vilka gubbar som var godast; de följde inget vedertaget mönster. De stora röda kund vara jättegoda precis som de kunde vara vattniga. De rödvita, de små, de närmast marken; alla skiljde sig åt, vilket öppnade upp för en orgie av just provsmakning. Jag måste erkänna att jag föråt mig på dessa sommardelikatesser precis som Frida gjorde. För tillfället passar de bättre i frysen än på glassen. Det blev sammantaget 4½ kg jordgubbar i hinken, en mängd som kändes precis lagom.

Heldag i Söderköping med Pippiteater och glass

Vädret visade sig från sin allra bästa sida: 25 grader varmt och sol som avlöstes med moln. Vi var i Söderköping runt  klockan 11.00. Söderköping är för mig sinnebilden för hur en sommarstad verkligen ska se ut. Jag tror att många inklusive mig själv blivit regionalt hemmablinda på grund av stadens närhet. Hade Söderköping legat på Västkusten hade man som turist blivit överväldigad. Vi inledde förmiddagen flanerande mellan de mysiga stadsgrändsgatorna. Det är en nästan andlig fröjd att strosa runt de pittoreska omgivningarna. Det finns inte bara 3-4 gator utan myriader av mysiga småvägar. Ramunderberget, kanalen och ån ramar in staden på ett hänförande sätt; jag älskar staden.

Till Bondens crêperie och lanthandel kommer gäster som vill prova något annorlunda i matväg. Deras specialitet är crêpes och galetter. I sommar arrangerar Bondens författarkvällar samt musikunderhållning och luriga quiz. Jag fastnade för kyckling med gröna bönor, mango & päron med jordnötsdressing och en iskall runöl. Marie frossade istället i  en svampstuvning och kyckling med ost och bacon. Barnen fick varsin crepês med smör och socker. Den utsökta maten avnjöts med utsikt över Götakanal och det mäktiga Ramunderberget; en vy en tysk skulle mörda för.

Teater Sythercopie bildades 1981 av ett gäng glada teateramatörer med syftet att sätta upp ett historiskt spel. Nu firar föreningen som består av cirka 150 medlemmar 30 år. Amatörföreningen tidigare familjeföreställningar har varit: ”Madicken på Junibacken”, ”Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt”, ”Peter Pan” och ”Cirkusmysteriet”. Årets uppsättning är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Föreställningen som kostade närmare 350 kronor för två vuxna och två barn började klockan 14.00 för att avslutas 90 minuter senare. Det var över 150 personer i publiken det vill säga helt utsålt. Den intima miljön  på Wallbergska gården var en perfekt oas för oss i publiken. De flesta aktörer var ungdomar och de spelade sina roller med ungdomlig entusiasm. Pippi Långstrump spelades av fyndet Alma Andersson Svahn. Hon är minst sagt en oupptäckt pärla; med pondus, glädje och äkthet förförde hon alla i publiken En annan karaktär som jag fastade för var Fru Prüzelius som gestaltades av den betydligt äldre Carola Fogelgren. Både hennes kroppsspråk som hennes repliker var  oerhört roliga och genomtänkta. Kontentan av dessa två akter kan beskrivas med ett ord: charm.

Efter en trivsam föreställning drog vi vidare till Smultronstället. Kön var inte oändlig, men inte långt därifrån. Det blev istället att köpa glass via ”luckan”. För egen del så avnjöts pepparlakrits, mintchoklad och persikohallon. Marie och barnen testade banan, polkagris och chokladboll. Jag tog som vanligt tillfället i akt att testa alla smaker och min smakdom utsåg banan och persikhallon som godast för dagen.. Det hade varit kö från vi kom till runt 16.00; stället är genialiskt i all sin enkelhet. Kunderna får massor av glass för pengarna om man jämför med den mikroskopiska mängd som serveras på de flesta  fina restauranger.

Allt ifrån ”restaurangbemötandet” när man tilldelas ett bord, till den lyxig laminerade menyboken är en orgie av en adekvat serviceprofessionalisering. Smultronstället fullkomligt dryper av små detaljer som gör att vi kunder känner oss sedda, bra bemötta och får oss uppleva att vi  unnar oss lite vardaglig lyx. Till detta kan kan schizofrent vackra vyer läggas till där man får tillfälle att  ägna sig åt världens äldsta gratisnöje: att spana in andra människor. Smultronställetkonceptet  är så perverst genomtänkt ; jag hade inte kunnat gjort det bättre själv – entreprenörskap på hög nivå helt enkelt.Solen, flanerandet och dagen i sig tog ut sin rätt; när vi väl kom hem runt 17.00 så var vi alla jättetrötta. Marie läste, barnen lekte och jag lade mig i soffan med två iskalla tysklandsimporter för att titta på den underbara dokumentären om det Kanadensiska hårdrockbandet Anvil sedan var det Sport och Nyheter.

Fyra vakennätter i rad

På mitt sommarjobbsschema utkristalliserades ett riktigt maratonvecka.  Onsdag, torsdag, fredag och lördag klockan  21.45  till 08.45  var jag tvungen att hålla mig vaken – det ingår så att säga i arbetsuppgifterna. Det är inte så lätt som det låter; när tröttheten sätter in hjälper inte ens albanska  ultrahårda porrfilmer. Alternativen är att sätta sig på träningscykeln, gå ut på balkongen ett antal vändor eller helt sonika städa. Att läsa fungerar ett tag, men när ögonlocken sänks  till en onaturlig nivå är det slutläst. Några kokainstarka baljor kaffe är andra strategier som ingår i hålla-sig-vaken-processen. När passet väl är över på morgonkvisten så är det möjligt att helt enkelt skippa att gå att lägga sig, i syfte att inte försöka vända på dygnet, men när det gäller fler än två dygn så är den strategin kontraproduktiv och troligtvis ohälsosam. I viket fall som helst så blir det 2-3 DVD:er som avverkas per natt. Dramafilmer är inte alls att rekommendera, utan det ska helst vara skräckisar eller action. De fyra nätterna klarades i alla fall ut, men det tar faktiskt några dagar att landa efter de nattliga onaturliga upplevelserna. Jag uppfattar mig själv likt någon slags nära-döden-upplevelse-fas där man nästan kan se sig själv från ovan utifrån ett dimmigt perspektiv. Det positiva med tillståndet är att jag  oftast blir überkreativ, något som egentligen borde vara precis tvärtom; jag har däremot ingen förklaring till detta fenomen.

Widholmska påsktraditioner

Det jag gillar med påsken är dess kravlöshet gentemot exempelvis jul- och midsommarstress, där oändliga måsten blockerar livskvaliteten. Vi pyntar måttligt, äter ägg, konsumerar ytterst lite godis, besöker våra föräldrar och några kompisar  – and that´s it. Maries föräldrar kunde vi bocka av genom att vi nyligen besökt dem. Marie jobbade tyvärr fredag, lördag och söndag, något som präglade min och barnens påskagenda. De fick exempelvis följa med sin pappa och se honom bli pulvriserad av det italienska fåret Lino; i tre raka matcher under 75 minuters intensivt jagande. Barnen och jag tog därefter en långpromenad med delmålen: mina föräldrar, Folkparken och Konsum Skarphagen.

Jag hade köpt med mig diverse fika och godsaker, om mina föräldrar stod för nybryggt kaffe. Efter att ha hjälpt pappa med e-posten så begav vi oss vidare till Wallmans för att handla glass. Barnen tog irrationellt varsin pigelin medan jag tog tre kulor med våffla. I Folkparken hade självklart inte vattnet fyllts på eller hoppmattan tagits fram än, men klätterställningarna dög bra  som substitut till att leka jaga i cirka 1 ½ timme. En konsekvens av allt springande var att barnens relativt ljusa kläder antagit en mer gråsvart nyans. Vi (jag) valde sedan den långa vägen hem som bestod av att följa stråket runt Strömmen tills Kneippen där vi vek av med intentionen att snabbast nå Konsum Skarphagen. Jag skulle nämligen inhandla ingredienser till några recept. Det som höll Hanna och Fridas ben och huvud uppe var löftet att de skulle få välja varsitt tuggummipaket. Vi sov bra den natten.

Efter 4-5 år av löften ”att snart komma förbi på en fika”,  blev det fiktiva till verklighet. Vi påskfikade hos en gammal kompis, hans fru och två barn i nejderna av Vikbolandet, närmare bestämt i Kuddby. Vi stod för fikabrödet medan de stod för kaffet, godiset och läsken. Urban Svensson är för övrigt en gammal fotbollspolare och tillika herrklubbsmedlem. Det var densamme som agiterade för att vi i herrklubben skulle åka Vasaloppet, vilket 3 av 10 ställde upp på  2003. Vädret var återigen på sitt bästa humör, vilket förstärkte de tre trevliga timmarna hos Ubbe, Annicka, Madde och Marie.

Eftersom jag själv är väl medveten om sockrets orättvisa makt, och svårigheten att undvika produkter utan socker så har barnen indirekt blivit drabbade av denna maniska medvetenhet. De får till skillnad ifrån vad jag fick av mina föräldrar när jag var barn, väldigt lite godis i sina ägg. Vi har sett till att de bara får varsitt ägg med godis, de andra äggen består av småprylar eller fina strumpor, trosor med mera. Hanna och Frida verkar inte nämnvärt ledsna för detta, snarare tvärtom. Jag tror däremot det är viktigt att vara tydligt  med  varför vi gör på ett sådant sätt, och förklara varför de inte får lika mycket godis som många andra barn. Förbud är ingen bra strategi, men att minimera godisätandet är det. Min son David fick inte onaturligt mycket godis, men fick ägg från oss, sin mamma, sina mor- och farföräldrar, vilket resulterade i att han spydde och mådde allmänt dåligt i tre påskar i rad, något som för mig blev en varningsklocka. I Sverige äter vi cirka 17 kg per person, dubbelt så mycket som genomsnittet i Europa, en stor anledning är lösgodistillgängligheten.

En lugn Valborg i Folkparken

Min barndoms valborgsmässoaftnar var lika med ett årligt besök i Folkparken. Elden, marknaden och stämningen upplevde jag då som utomjordiskt magiska. När jag väl besökte Folkparken som medelålders gubbe, så var jag inte alls lika euforisk. Det var mest skrik, skrän som ackompanjerades av en bedövande kyla. Just kylan har varit den bidragande orsaken till att jag agerat bromskloss, och istället agiterat för en varm hemmakväll i lägenheten. Denna Valborg skulle kylan tämjas -  för barnens skull; handskar, långkalsonger och tjocka strumpor blev motformeln.Runt 19.00 inleddes Valborgsmässospektaklet.

Klockan 20.00 så spelade Hemvärnets musikkår upp vårläten ur sin digra repertoar; de följdes av KFUM-kören och W-6-kören. Tyvärr är jag väl alldeles för musikaliskt obildad, men jag tycker inte alls om den musikgenren; den är tråkig och endimensionell. Därefter så var det dags för allehanda tal; först ut var NT:s chefredaktör Anders Nilsson, strax därefter höll Pernilla Wiberg årets vårtal som präglades av att hon pratade på tok för lågt. Jag hörde dessvärre bara enstaka ord, vilket var synd då det säkert var intressant. Klockan 21.00 så tändes själva Valborgselden, något som värmde i dubbel bemärkelse. Inte långt efter så började Valborgsfyrverkeriet; Hammargrens stod för arrangemanget, idiotiskt nog började de 20 minuter för tidigt eftersom det fortfarande var lite för ljust ute för att de dyra fyrverkerierna skulle komma till sin fulla rätt. Mina höjdpunkter var den hypnotiska elden samt två utsökta bamse och en knaprig chorizo. Försäljning, kyla, eld, tal, kyla, fyrverkerier i all ära, men det var schizofrent  härligt att komma hem igen och inta en liggande position framför tv:n och under täcket.

Valborgsmässoafton firas också i Finland, Estland, Lettland, Tjeckien  och Tyskland. Valborgsfirandet står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor, utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i Valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition. När Sverige kristnades på 1000-talet byggdes vissa av de kristna kyrkorna på den gamla religionens högtidsplatser och knöt också rumsligt an till de rådande högtiderna.

Premiär för den traditionella Himmelstalundsloppisen

Min fru och vår granne Johanna bestämde sig tidigt att delta i loppispremiären; de begav sig runt klockan 05.00 till ett kylslaget Himmelstalund med fullpackade bilar. Jag och barnen tog en promenad  via Strömmen till marknaden när temperaturen stigit en aning. Solen sken och barnen hittade oändliga köpalternativ, de fick ha med sig sina egna pengar. Tanken är att de måste lära sig pengarnas värde; det är inte bara att köpa allt som man pekar på. Deras val föll på två vackra porslinsdockor som kostade 75 kronor styck, i butik minst 300 kronor styck – ett klipp helt enkelt. Marie och Johanna behövde varken trängas med kunder eller andra försäljare på området. Det var mist sagt glest, vilket  bland annat tydde på en otrolig dålig marknadsföring. Det stod inte ett ord om detta i dagens NT för att ta ett exempel. Ifall man såg detta krasst ur ett ekonomiskt perspektiv så var det en helt meningslös aktivitet, men ur ett gemenskapsperspektiv något riktigt positivt.

Värmer inombords  – föräldraeufori och framtidsförväntningar

En ”gammal” lärare som följt Hanna ifrån 6-års klass till 1:an tog mig åt sidan. Hon ville berätta en viktig sak, något jag kunde tolka på två sätt. Jag var redo med förklaringen att kniven inte alls var min utan Maries. Det visade sig istället vara en oerhört glädjande nyhet. Hon ville instinktivt bara berätta vilken skillnad och utveckling som skett ifrån den blyga tjej som för två år sedan stegade över skolans tröskel. Läraren verkade genuint glad när hon berättade hur populär Hanna var hos såväl killar som tjejer. Det var inte bara populär i ordets betydelse utan att Hanna agerade empatiskt, altruistiskt och rättvist mot sina skolkamrater. Jag blev också glad att hon inte använder svordomar i någon högre utsträckning. Det kan annars vara så att de inte knystar ett fult ord hemma, men tar igen det bland skolkompisarna istället. Att Hanna försöker hjälpa andra som hon upplever blir retade eller orättvist behandlade är också något som jag är jättestolt över.

Att vara förälder är inte alltid det enklaste; den balansgång av värderingar som en förälder vill överföra till sina barn är svårare i praktiken än i teorin. Jag tror en bra strategi är att nämna sig själv  i de uppdiktade propagandaberättelserna, i syfte att förklara vad som är bra och mindre bra. Ett av våra stora uppfostringsdelmål är att se till att varken Hanne eller Frida börjar röka. Där tror jag på en lite antipedagogisk skrämseltaktik som består av  att successivt förklara de negativa följderna av rökningen som exempelvis cancer, och grå hud.  Varken jag eller Marie röker, något som onekligen underlättar den kommande den avhållsamhetsprocessen. Vilken trovärdighet har man förresten som förälder om man förbjuder sina barn att röka eller snusa,  men själv är rökare.  Ett strategiskt komplement till ”berätta-otäcka-historier-från-verkligheten” är att i tonåren locka (muta) dem med att köpa något som de verkligen vill ha (men inte har råd med), men kravet är då exempelvis att inte börja röka eller lyssna på dansband för då brinner presenten inne. När de passerat 20 år är de statistiskt sett immuna mot att bli rökare eftersom ovanan implementeras i tidigare åldrar; få ungdomar börjar röka efter 20 år.

Kommer Hanna och Frida bli två hårdrockande änglar? Ur ett sunt förnuft perspektiv borde så vara fallet eftersom den genren är i majoritet i vårt hem på grund av att jag har jag har ett betydligt större musikintresse än Marie. För tillfället ligger den  utopin i djup dvala då det är Melodifestivalen och framförallt Erik Saade som för närvarande  är i fokus. Jag har hört dennes platta till leda, men kan tycka att 5-6 låtar på hans debutplatta från 2010 är riktigt riktigt bra. I vilket fall som helst har jag väl även där varit boven i dramat, då jag överöst dem med Melodifestivalmusik.

Dyra impulsköp

Jag stegade in på Två hjärtan med Frida utan några som helst köpkrav, och stegade ut runt 4000 kronor fattigare via 4 snygga silvertingestar. Det blev fyra ringar varav två i mina ögon coola dödskalleringar. Det kan tyckas något omoget att i min ålder ”slänga” pengar på något så barnsligt, men för mig symboliserar dödskallar ett sätt att instinktivt reflektera på att försöka leva i nuet istället för att planera ihjäl mig, något jag för övrigt är alldeles för bra på.

När jag ser dödskallen så associerar jag direkt till att ”såhär blir det till slut för alla -  även för mig”, då försöker jag istället göra saker som jag tycker är kul nu, istället för att skjuta upp saker och ting. Det blev också en vända på ombyggda H & M där fem v-ringade t-shirts i olika färger inhandlades. De var inte bara snygga, utan dessutom väldigt behagliga att ha på sig.

Studieavslut-ljuset-i-tunneln.

Studieängeln var återigen på min sida, då jag fick det mycket överraskade resultatet ifrån sista tentan – godkänd. Det var verkligen med minsta möjliga marginal eftersom 11 poäng var gränsen för godkänt. De 11 poäng som jag lyckade skrapa ihop är över förväntan eftersom jag vid tentatillfället led av sviterna ifrån Bratislavavistelsen. Det innebar endast  ½ dygn istället för två att genomföra de mycket kryptiska frågorna.  Jag har därmed avverkat 195 högskolepoäng, men ännu inte fått någon omtenta. Tredje delmomentet av fyra närmar sig sitt slut, och den kursens examination består av en 10-12 sidig rapport som vi ska skriva parvis. Det valda ämnet ska ligga i linje med vad kursen handlar om: kommunikation och samtalsmetodik. Jag och min kollega bestämde tidigt vad rapporten skulle handla om och hur upplägget borde se ut. Det innebär att vi ligger bra till ur ett tidsperspektiv, och slipper stressa och hasta fram något mediokert. Vår ambition är att arbetet ska vara helt färdigt vecka 17, en vecka innan själva inlämningen.

Hanna & Frida: nattskräck, mardrömmar

Sagan om ringen regissören Peter Jacksson återskapade för några år King Kong, en äventyrsfilm  som jag trodde var som klippt och skuren för att se tillsammans med Hanna och Frida. Barnen dyrkar allt som har med dinosaurier att göra, en ingrediens som denna film fullkomligt översvämmas av. Filmprocessen inleddes precis så där lagom trevligt och lagom otäckt som jag förväntat mig, men någon gång under spänningsfaserna spårade det ur. Hanna var sedermera längre tid bakom kudden, täcken och madrasser än framför, och när de gigantiska insekterna intog tv-rutan sprack fasaden. Det blev eko-stere0-tjut från Hanna och Frida; de tycktes sporra varandra i att gråta/skrika högst i kvarteret. Marie blev jättetjurig och jag halvt förtvivlad. Vad  som egentligen var så farligt fattar jag  ännu inte? När gallskriksorgierna  väl avtagit så anslöt sig  Hanna till vår säng, tätt följd av Frida; det innebar att jag fick sova på soffan. Det blev minst sagt lite sömn den natten, men mycket tröstande.  Jag fick också konkreta bevis för att barn kan bli negativt påverkade av film, något jag varit skeptisk till förut. Barnen ville några dagar senare se klart filmen för de tyckte den verkade bra – men de ville se den på dagen.

Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”). Det finns många olika typer av parasomnier. Vanligast är de som man kan uppleva i samband med insomnandet (så kallade hypnagoga fenomen i form av ryckningar, ljud- eller ljusfenomen) eller uppvaknandet, då man till exempel kan kännas sig förlamad under några sekunder. Dessa är vanliga även i vuxen ålder. Särskilt vanliga under barndomen är de parasomnier, som inträffar mot slutet av djupsömnperioder. Det handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat; ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter, men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt, och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.

Nyöppnad restaurang i mysig miljö

Nu har Norrköpings nyaste matställe haft öppningspremiär: Bagarstugan Brasserie & Bageri i Knäppingsborg. I skönt avslappnad miljö kan man äta en god frukost med varmt, nybakat bröd, eller ta en fika framåt tiotiden, eller en lunch, eller en eftermiddagsfika, eller ett glas vin efter jobbet, eller en middag efter bion. Alternativen är inte oändliga, men onekligen väldigt många. Jag, Marie, Hanna och Frida var inte ensamma i den stilistiska miljön. Stället översvämmades av nyfikna gäster, vilket innebar att vi fick inta en uteplats. Det fanns filtar att tillgå, men vi satt där likt asociala hungriga hyenor. Det var inte lätt att tillfredsställa barnens dogmatiska kostambivalens. Till sist blev det i alla fall varsin Penne med oxfilé med dragonsås. Jag dräpte två öl och agerade matavfallskvarn till barnen pastarester. Dessvärre gick det beteendet emot min strikta kostagenda eftersom pasta är lika med vitt mjöl och öl lika med maltsocker. Det är skönt att inte behöva vara matdiktatorisk, utan istället anamma en mer dubbelmoral-flexibilitet.  Lokalernas huvudfärger gick i rött, svart och vitt med tydliga hyllor för böcker. Jag tyckte det såg riktigt, riktigt fint ut; hit kommer vi definitivt tillbaka. De kommer inom en snar framtid att öppna ut en uteservering med utsikt över Motala ström; den ingrediensen lär ju inte göra saken sämre.

Träning & Tävling

I slutet av veckan blev det premiär för löpning  i Vrinnevis 5 km bana. Förhållandena var sagolika: vindstilla, 20 grader varmt och omgivningar som kunde få vilken tysk som helst att tappa andan. Vidsträckta vitsippsfält avlöste varandra och  i symbios med björk, gran och tall. Jag tog medvetet inte på mig min mp3 i syfte att höra naturen tala till mig. Det kom egentligen  inte som en överraskning, men ändå lika oväntat som vanligt: Vrinnevibanan är inte ett löpband; här finns det några riktiga backar och motlut som periodvis gjorde sig otäckt påminda. Det positiva med utomhuslöpning är att man kan sänka farten ifall man känner minsta  tillstymmelse till löparsmärta eller blodsmak, något jag aldrig skulle göra på ett löpband.  Veckan som gick bestod av 228 svettiga  minuter a`la 5 pass.

Veckans träningsdos blev 249 minuter fördelat på 4 pass: squash x2, gym och löpning. Mitt andra tidtagningsvarv i Vrinnevis 5 kilometers bana blev återigen en angenäm upplevelse. Benen kändes überstarka och jag uppfattade mig lite mer fokuserad än premiärvarvet. Tiden kapades med 40 sekunder gentemot förra passet: 24.28 minuter,  Tempo: 4:54 min/km Hastighet: 12.26 km/h. En skillnad kan ha varit att jag nyligen inlett en ny kostinriktning, en annan att jag hade med mig min kära mp3. Till tonerna av 80-talsgruppens  Fredas djupa dubbelbottnade texter avledde jag min våldtäktstunga andhämtning för mig själv – en befrielse. Deras fjäderlätta, rytmiska och varierade låtar lyfte mig när blodsmaksdjävulen manade mig till försiktighet.

Bratislava vistelsen

5 dagar i Bratislav med två gamla kompisar utan något som helst intresse för museer, arkitektur och shopping är helt enkelt 1½ dag för mycket. Staden innehar en oerhört rik och vacker stadskärna, men därutöver saknas det riktigt attraktiva kompletteringssevärdheter i syfte att fylla ur de 5 dagarna. Några undantag är slottet och Ufo-restaurangen invid bron Novy´most. När mina polare låg halvt medvetslösa i sängen passade jag på att ta en promenad runt omgivningarna utanför gamla stan. Antingen flanerade jag på helt fel plats eller så var Bratislavas stad bara såhär intetsägande. Öl, vin och andra alkoholdrycker låg på en oförskämt billig nivå, något som uppskattades av oss alla 3.

Bratislava tillhör absolut inte  de 10 000 största  shoppingmeckorna på jorden precis. Galleria Euorovea  futuristiska designuppenbarelse var däremot en angenäm överraskning; det vimlade av inavlade märkesbutiker som man dessvärre  kan finna i vilken storstad som helst med självaktning. Min shoppingkvot bestod av en hotellmugg till mig själv samt lite alkohol på flygplatsen på vägen hem samt godis till barnen och frugan. Borta bra men hemma bäst må vara ett klyschigt uttryck, men alltid lika passande.

Egentligen är det ett totalt dysfunktionellt beteende att resa till en stad i syfte att springa, och dessutom betala en tävlingsavgift för besväret.  Vi kom, vi såg och vi segrade, utifrån våra subjektiva tävlingsperspektiv. Alla 3 var dundernöjda med sina tävlingsresultat. Jag satt personligt  halvmarathon rekord med 1.44.03, Jarmo klarade sig under 2.30 med tiden 2.19.37 och Stefan fick tiden 1.38.47. Tävlingen i sig var väldigt välorganiserad, medan  bansträckningen kunde onekligen ha varit lite mer uppiggande. Har aldrig sett så mycket förortsbyggnader i mitt liv förut; Alby framstod som en kebabkiosk i jämförelse med Bratislavas betongparker.

Träning och Tävling

V.12 bestod av 3 pass 262 minuter och minuter och vecka 13 bestod av 2 pass a`la 135 minuter. Nästa tävlingsmål är betydligt mer greppbart; den 12 maj går det lokala 5 km loppet Grabbhalvan av stapeln. Loppet som i år har förflyttats ifrån Folkparken till området runt Stadium arena. Jag anmälde mig nyligen till tävlingen; målsättningen är att komma under 20 minuter. Det krävs träning, men framförallt en mental fokusering att komma in och över blodsmaksfasen, något som jag har svårt för eftersom smärta för mig är likvärdigt med sprutor, höjder och trånga utrymmen.

Ett antiklimax uppstod efter Bratislava halvmaraton, visserligen låg mitt nya mål: Grabbhalvan (12 maj) inte långt ur ett tidsperspektiv, men mentalt var träningslöpningen frånvarande. Det blev ändå en intensiv start, då jag hade ett digert squashprogram framför mig. Vecka 14 bestod av 4 träningspass a`la 300 minuter medan vecka 15 träningsdos ackumulerades till 355 minuter indelat i 5 träningspass.

Halvseriös pokerkväll med bland annat Roffe Okon & Johnny Jonander

Äntligen så krockade inte ett fastställt pokerdatum med någon annan aktivitet, vilket så varit fallet de två senaste och enda turneringarna de senaste åren. Ett gäng på 7 stycken tävlingsstinna killar dök upp hos Ante och Malin i Vidablick runt 14.00. Vi såg Gefle – IFK som en aptitretare  inför vad som komma  skulle. Underhållningsvärdet var tyvärr bedrövligt, det var mer felpass och irrationella inspel än jag trodde var möjligt i någon match. Men om man håller på ett lag så kan även sådant vägas in om laget vinner, vilket nu inte IFK gjorde utan förlorade på bortaplan med 2-0.

Runt 16.15 satt turneringen igång och det var inga stora pengar i potten – som tur var; 150 kronor per person, där de tre uthålligaste spelarna belönades med en hierarkisk kontantpris. Själv var det över fyra år som jag senast spelade Texas hold em; jag hade råpluggat Dan Glimnes ”pokerhandboken” i syfte att inte göra bort mig helt.

Undvik de tre grundmisstagen

1. Att gå med i för många potter

2. Att inte vara aggressiv nog i goda situationer

3. Att agera för genomskinligt

Marker reducerades och ackumulerades i jämn strid; till sist var vi bara tre spelare kvar vid bordet. Någon idiot synade  min bluff likt en öppen bok, något som var början till slutet för mig i omgång ett. Nåväl jag var en av tre som fick tillbaka satsade pengar, vilket för mig var ett steg framåt.  Omgång två startade definitivt inte bra, men ju mer de andra drack desto mer vågade och otåliga blev de, vilket i detta fall indirekt gynnade mig som inte drack lika snabbt. Tills sist var vi bara två spelare kvar, och jag var den som befann mig i ett tröstlöst marker underläge. Till sist gick jag in all in, i syfte att göra slut på ett parti som skulle kunnat hålla på hela kvällen. Tanken var god, och det var oerhört nära att jag gick segrande, men ödet ville något annat. En 3:e och en 2:a plats är inte fy skam mot killar som frekvent spelar poker på nätet. Jag får väl skicka en slant till Dan Glimne och hans eminenta pokerråd.

Fotboll och poker i all ära, men det är gemenskapen, tugget, jargongen, pikarna det vill säga det sociala som är det fundamentala. Usla som genialiska kommentarer strömmade ur oss från alla håll i alla riktningar – ingen gick säker. Till en början satte jag oneliner-kikarsiktet på min före detta jobbarkompis Roffe Okon, men flyttade fokus till de övriga ju längre kvällen led, för att sista timmarna knappt orka röra käkarna. Roffe Okon tror jag för övrigt slog något svenskt  eller nordiskt rekord  i folkölsdrickande, det måste ha varit över 14 stycken burkar som rann nerför hans glupska malt- och humletörstande strupe. Jag själv blandade till en början friskt mellan öl och whisky, men lugnade successivt ner mig, vilket egentligen inte alls är min stil. Tyvärr hade jag endast ätit 3 korv med bröd till middag, något som resulterade i att jag stod för 80% av chips- och jordnötsförbrukningen. Runt 23.00 bestämde sig några att dra till Harry´s och några åka hem, medan  värdarna Ante och Malin valde att stanna kvar hemma. Jag blev hämtad av min snälla fru Marie, och kollapsade i sängen 30 minuter senare.

Däckbyte – ett  minhelvete på jorden

Det finns några saker som jag avskyr framför annat och det är bland annat att stå i  stillastående köer och att frysa. Att byta till sommar eller vinterdäck ligger nästan i samma klass. Jag kan inte sätta fingret på varför, men tråkigt är det i vilket fall som helst. Mitt drömscenario är att lämna in bilen på en däckfirma där de byter däck och balanserar hjulen, sedan hämtar man helt sonika bilen; det är det optimala. Tyvärr har den Widholmska Vångafalangen en förkärlek till att allt ska göras i egen regi, vilket till en viss del jag kan förstå – om man gillar att hålla på med bilar. Jag avskyr däremot allt som har med motorer att göra därav att jag inte alls får några spirande vårkänslor vid däckbyten. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Till Maries pappas förtret är det Marie som står för grovjobbet, och jag fungerar mer som en form av dysfunktionell assistent som gör som jag blir tillsagd. Marie är uppväxt med att hjälpa till att byta däck, något hon får sota för i vuxen ålder.

Jag använder mina nyvunna sociologiska kunskaper ur ett genusperspektiv för att argumentera med Maries pappa varför jag är assistent och hon grovjobbare. Det slutar alltid med samma visa: ”det är svår att lära gamla hundar att sitta”. Min pedanteri får däremot utlopp efter själva däckbytesprocessen är gjort för då står jag med  dammsugaren i högsta hugg, bilen ska sedan tvättas och vaxas på ett övermaniskt sätt – varje fläck är en fiende och ett potentiellt hot. I konceptet ingår det som tur är fika, middag och efterrätt av Maries mamma, som förövrigt är en gudabenådad kock. Är vädret bra och solen på sitt bästa humör så är det ett stort extra plus.  Maries föräldrars gård har tillgång till ytor som kan gömma en flyktingförläggning, något som är  perfekt då  man  ska jaga barnen. När Forden väl väl står där skinande blank och nystädad, och vi ätit färdigt, umgåtts, lekt med barnen, solat  och gått en promenad så utkristalliserar sig  det fram en helt underbar dag. Det är mer tanken på att byta däck som är jobbigt.

Vårindikation och en institution i Norrköping

Jag och barnen i symbios med The Skarins vandrade i ett gråmulet väder från Ektorp till Halvars. Den utlovade solen uteblev och gradantalet stannade på 11. Mitt ambivalenta kulvacklande slutade till sist med hallon-saltlakrits, apelsinchoklad, ploppchoklad. Hanna tog polkagris, päron och jordgubbe och Frida: choklad, vanilj och blåbär. Vädret i sig var inte riktigt vad någon av oss kategoriserade som optimalt glassväder, vilket indirekt ledde till att jag fick en stor del av barnens glass. Det innebar att jag fick 7 kulor av delikat glass, och något som också innebar typ 1 miljarder kalorier som i sig är likvärdigt med 2-3 mil löpning. Halvars historia sträcker sig för övrigt så långt tillbaka som till 1930-talet. Ulf Lundell har också omnämnt både Halvars som Södra promenaden i låttexten: ”Jag går på promenaden”, ifrån debutalbumet Vargmåne 1975.

Allsvensk fotboll på parken igen: IFK – GAIS

Jag blev bjuden av Jocke ”spurs” Andersson att hänga med på söndagens seriepremiär. Vi inledde hos mig runt 12 att inta en groteskt god pizza från Ektorps Sportbar och två riktigt kalla öl till. Jag försökte mig på att blanda Sambucca med Bailey´s i syfte att skapa olika lager, men misslyckade fatalt. Film- och musiksnack genomsyrade tiden tills matchstart. Jag lämnade över barnen till vara hjälpsamma  grannar: The Skarins. Vädret kunde gärna ha fått  varit lite mer vårligt; det gråmulna och regniga klimatet dominerade matchbilden, men höjde definitivt absolut inte temperaturen på läktaren.

1:a halvlek var en orgie i tristess med få målchanser och fotbolls-anti-publikfrieri-spel på mittplan dessutom regnade det konstant.  Det positiva med 2:a halvleken var att Norrköping helt oväntat, och indirekt avgjorde matchen via ett klassmål av Imad Khalili; densamme spräckte inte bara nollan utan också  sin lårmuskel och fick sedermera utgå. Sju minuter senare punkterade IFK  matchen genom Shpetim Hasani retfullt snygga straffmål. I GAIS spelade ingen av de två sent inkomna spelarna Wanderson do Carmo eller Rasak Omotoyossi då de fortfarande saknar arbetstillstånd, något Norrköping borde vara glada för. I vilket fall som helst kunde de 10 424 tusen åskådarna precis som IFK ta med sig det viktigaste i denna fotbollsbatalj, nämligen 3 mycket värdefulla poäng. Jag är säker på att såväl vädret som spelet kommer att bli betydligt bättre. Allsvenska premiärnerver i symbios med en krävande och fotbollshungrig hemmapublik kan få vilket lag som helst i gungning; 2-0 mot Gais var mer än godkänt efter de förutsättningarna.

Delmomentbetyg och tenta

Det tog sin tid för de ansvariga att släppa delbetyget för första kursen av fyra, men det blev till sist ett G för mig, vilket är helt ok. Tentan som jag fick göra dagen efter jag kommit hem från Bratislava var både knepig och diffus. Jag satt som klistrad framför skärmen och försökte skingra tentaångesten och stressen, i syfte att kunna lämna in ett arbete som jag slapp att göra om. Tyvärr kom vi hem runt 2 på natten samma dag så förutsättningarna var helt enkelt inte studieoptimala:  för lite sömn, för mycket resetid, för mycket alkohol och ett smärtsamt jobbigt halvmarathon låg nog mig retroaktivt i fatet. Jag satt uppe till 01.30 men hade inte energi att skriva fyra sidor som det i stort sett krävdes. Det lutar dessvärre åt att jag får fokusera på en omtenta någon gång mellan den 26-28 april.  Det beskedet får jag inom 10 dagar.

Continue Reading »

Ett gytter av eklektiska aktiviteter

För första gången på några år drog jag och Marie till Kulturnatten – ensamma. Barnen fick vara i Vånga hos Maries föräldrar. Jag dyrkar denna tillställning; den är mysig, stämningsfull och variationsrik. Det är dessutom skönt att slipp fyllebiten med skrikiga småungar som beter sig som man själv gjorde när man var ung. Vi passade på att äta på den relativt nyetablerade: Tandoori nights. Namnet i sig ekade groteskt falskt, något som borde fått varningsklockorna att ringa. Det visade sig dessutom att de ännu inte hunnit fått  alkoholrättigheter, något som inte lindrade min skepsis, men en lättöl senare var stämningen på topp. Det är ju tråkigt att behöva klanka ner på saker som borde vara självklara, men deras inredning påminde mera om en taskig inredd lunchrestaurang. I mina ögon så borde ägarna se restaurangen inte bara som ett matställe utan en plattform att insupa en annan kultur. Inredningen och musiken ska andas Indien; det ska vara som att stiga över tröskeln till Bombay. Marie beställde en krämig traditionell korma där banan var en av de bärande ingredienserna, problemet var att i maten fanns det inte tillstymmelse till banan. Maten var väl helt ok förutom detta generalfel, hit kommer vi aldrig mer – tyvärr.

Från Kungsgatan 1 var det inte långt till scen Z på Kulturkammaren. Norrköpingsbandet Shineth med Sebastian Roos & Anders Berlin i spetsen skulle inleda sin spelning 19.30; deras musik är en hybrid mellan lättsam pop och melodiös hårdrock. Jag hade deras första skiva sedan tidigare.  Deras lite tillrättalagda musik passade bra mycket bättre live. Låtarna som på skiva kändes aningen livlösa blev energikickade på Kulturkammarens scen. Publiken bestod bland annat av av två tanter i sina bästa år, typ 78 år, men de satt faktiskt kvar hela konserten. Var de pantertanter-groupies, hörselskadade eller helt enkelt bara musikintresserade äldre människor? Jag vågade mig också fram när bandet manade fram publiken att hämta några exemplar av deras senaste platta. Om det var ren snikenhet eller att jag inte hade skivan i min samling kvarstår att se.

Vi drog vidare för att se våra vänner i familjen Nolér spela i 40 minuter på Louise De geer. Peter är en form av ett lokalt ”musikgeni” och dottern Linnea sjunger änglalikt vackert. Deras grupp Existens blandade friskt från personliga favoriter i publikfoajén som Lisa Nilsson – ”Himlen runt hörnet”. Nästa kulturmål blev att bege sig till Stadsmuseet och lite jazziga tongångar från Trivselensemblen. Det är nu som det börjar bli som mysigast: mörker möter ljus, gammal möter ung, till tonerna av alla tänkbara musikgenrer, teatrar, utställningar och överfyllda restauranger, pubar och fik.

En salig blandning av kravlösa kulturevenemang, oftast gratis eller till  en väldigt symbolisk kostnad. I mitt tycke är det såhär en magisk dag i Norrköping ska se ut – sensationellt bra. Marie och jag avslutade med att flanera runt det underbara Knäppingsborgskvarteret, Vaxkupan, Föreningen för hållbar utveckling (Etnoduon), och till sist Skandiateatern, där Skärblackabandet ”I´ll be there” avlossade sin moderna kraftfulla rockmusik. Överväldigade av kultur begav vi oss hemåt i den bitande kylan.

Continue Reading »

28:e middag traditionen och historien bakom

Det hela började i mitten av 1998 då jag och Marie endast varit ihop ett litet tag. Vi bestämde oss för att försöka äta ute på restaurang en gång per månad och till en början med så nära den 28:e som möjligt eftersom det var det datumet som vi förlovade oss. Det här var vårt sätt att unna oss lite lyx och flärd för att särskilja vardagsrutinerna åt. Ett av kriterierna var att försöka att inte ha med oss barnen på grund av att det oftast blir någon form av stressmoment. Det har blivit ett restaurangbesök varje månad sedan 1998, vilket genererat i 150 olika lyxiga mattillfällen. I många fall har vi kombinerat en middag med något evenemang eller konsert som exempelvis: Bryan Adams, Kiss, The Real Group, Lena P & Orup, Tom Jones, Rondo Veneziano med flera.

Många 28:e middagar har skett utomlands i städer som Riga, Tallinn, Firenze, Venedig, New York, Köpenhamn, Åbo, Toulon, Paris, London, Birmingham, Bath, Oxford, Prag, Cambridge, Barcelona. Vi har fått smak på indisk mat så i de flesta städer har vi testat Korma, Vindaloo och Naanbröd av alla dess slag. Det bästa indiska käket var nog i den pyttelilla engelska staden: Bury S:t Edmund – omänskligt gott. Det sämsta stället alla kategorier var i New York där den indiska ägaren sov såväl vid den urusla servicen som när han lagade maten.  Thailändska och Italienska  matkulturer är vi maniskt fästa vid och på besök i andra städer letar vi i stort sätt bara efter den typen av restauranger.

Det har blivit så att vi försökt variera och beta av framförallt Norrköpings restaurangbesök. Nya ställen öppnar medan andra stänger ner sin verksamhet. Det ställe som tycks vila en ”förbannelse”  över är Kungsgatan 1; där har många restauranger huserat, utan något lyckat resultat kanske är stället/platsen alltför oatmosfäriskt med all trafik utanför?  Vi får se hur det senaste tillskottet Tandoori Nights lyckas med matförbannelsen; att det är Indiskt borgar ju för en viss form av smakkvalitet. Några av våra absoluta favoriter i Norrköping är: Sing Thai, Pappa Grappa, Meze och Indra.

Tidbrist, mindre ekonomiska möjligheter,bekvämlighet, ”fel” öppettider är några ursäkter som vi använt som argument i syfte att besöka samma restauranger fler gånger samma år. Ett av våra andra matkriterier var att inte äta på pizzerior eftersom vår vardagsflyktstrategi inte riktigt såg den typen av matställen som riktigt ”representativa” – något vi ruckat på några gånger. Stenugnsbakade pizzerior har onekligen höljt statusen och kvaliteten några snäpp; det helt enkelt en gråzon som man får acceptera som gourmand.

Det kan verka lite trögambitöst att ta med alla besökta restauranger sedan starten i detta blogginlägg, men det kan vara lite kul att ögna igenom lista och då upptäcka gamla favoriter som gått i graven eller som bytt namn. Jag och Marie kan i alla fall varm rekommendera att beger er ut och upptäcka er själva som er egen stads utbud av matkultur. Det är ett utmärkt sätt att slappna av på, inspireras, träffa folk, kombinera med evenemang, få känna sig lite ”sofistikerad” och uppassad.

28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar – 28:e middagar

1998

Jan               Highlander Inn

Feb               3-rätters Hos Kalle & Gull-Britt

Mar              Choy´s Garden

Apr              Charlie´s

Maj              O´Leary´s

Jun               Ninos (Halmstad)

Juli               Söderköpings Brunn

Aug              Pappa Grappa

Sep               New Orleans (Trädgårdsgatan)

Okt               Palace (Bråddway)

Nov              Choy´s Garden

Dec              Ghengis Khaan (Linköping)

1999

Jan               New Dehli

Feb               Thai (Bråddgatan)

Mar              China

Apr              Athena

Maj              Le´ Mansion

Jun               Le Jardin (Trädgårdsg)

Juli               Marinara (Merano – Italien)

Aug              Thai (Bråddgatan)

Sep               Pappa Grappa

Okt               Gu`skelov

Nov              President

2000

Jan               Kina Malaysia (Linköping)

Feb               Löfstad Slott

Mar              Durkslaget

Apr              Butler´s

Maj              Peking House (Buffé)

Jun               Thai (Bråddgatan)

Juli               Wasa stugan (Mora)

Aug              Olympia (Linköping)

Sep               Sing Thai

Okt               Peking House (Buffé)

Nov              Taj Mahal (Prag)

Dec               Babylon (Trädgårdsgatan)

2001

Jan               Tre rätters -  hemma

Feb               Charlie´s

Mar              Rest. China (Linköping)

Apr              Shanghai (Örebro)

Maj              Pappa Grappa

Jun               Hard Rock Café (New York)

Juli               Bröllopsmiddag (Kalle & Gull-Britt)

Aug              Foo Bar (Drottninggatan)

Sep               Choy´s Garden

Okt               Palace (File´ frossa)

Nov              Harry´s

Dec              Athena

2002

Jan               Sombrero (gamla Chamiram)

Feb               Beirut

Mar              Sing Thai

Apr              Spisrosen/Pronova lunch

Maj              Afrodite (Grekisk/Linköping)

Jun               Mauritzbergs slott

Jul                Usha (Stratford-upon-Avon  – england)

Aug              Stadsmuseumet

Sep               Highlander Inn

Okt               3-rätters i hemmet

Nov              Beirut

Dec               Choy´s Garden

2003

Jan               China (Nya lokaler vid Salutorget)

Feb               New Dehli

Mar              Carl Johan

Apr              Sahara (Libanesisk mat sedermera nedbränd – Drottninggatan)

Maj              La Uva (Min släkt/Söderköping)

Jun               Elevant (Indiskt/Tallin)

Jul                Akropolis

Aug              Zeus

Sep               Laxholmen

Okt               Gasten (Bråddgatan)

Nov              Pronova Pappa Grapa

Dec              3-rätters hemma

2004

Jan               The Cromwell House

Feb               Sukiyaki

Mar              La Famiglia Giovanni (Linköping)

Apr              Sangria (Linköping)

Maj              Butlers (nyinrett)

Jun               Mattam Bagdad (Linköping)

Jul                Slottsvillan (Vadstena/grillbuffe)

Aug              Bryggeriet (f.d Foo Bar)

Sep               S:t George (Repslagargatan)

Okt               Lindt  (Ikanohuset Linköping)

Nov              Wieng Thai (Eskilstuna)

Dec              Nyårsmiddag (Familjen Nolèr hit)

2005

Jan               Bomullsfabriken

Feb               Pizzeria Vesuvio

Mar              Istanbul Grill (Spiralen ströget)

Apr              Wreta Gestgiveri

Maj              Singh Thai

Jun               Bravur (Kungsgatan)

Jul                Arkösund Hotell

Sep               O´Learys (ny ägare)

Okt               Sukhothai (Link)

Nov              Pappa Grappa pizzeria

Dec              Burger king/Lindt´s

2006

Jan               Roma (Barcelona)

Feb               Bella Toscana (Barcelona)

Mar              Goa  (Barcelona)

Apr              La Vaca Paca (Barcelona)

Maj              Golden Bangkok (f.d Bryggeriet)

Jun               Restaurang Lokal (Kungsgatan)

Jul                Yogi (Indiskt, Linköping)

Aug              Vildmarkshotellet (buffé)

Sep               Texas long horn (Linköping)

Okt               Florens (Lubeck)

Nov              Bollywood (Lubeck)

Dec              Gula Huset (Linköping)

2007

Jan               Bomullsfabriken (gamla Guskelov)

Feb               Kniv och gaffel (Linköping)

Mar              Durkslaget (ny ägare)

Apr              Gasten

Maj              Sergio´s  (Åbo)

Jun               Indima   (Åbo)

Jul                Athena

Aug              Glacebolaget (parfait)

Sep               Riverside Grand Hotel

Okt               Akropolis

Nov              O´Leary´s

Dec              Papa Grappa

2008

Jan               Black horn (Lord hill)

Feb               Thai House

Mar              Asti Trattoria (Pierros Restaurang – G: Rådstugugatan)

Apr              Taj Rasoi (Göteborg)

Maj              Pasta plus  (Göteborg)

Jun               Indian Raja (Riga)

Jul                Fiskmagasinet

Aug              Texas Long Horn (Norrköping – Kungsgatan)

Sep               Kvarterskrogen Asken (Bråddgatan)

Okt               De Geer (Orup & ph med Annicka & Urban)

Nov              Black Lion Inn (G:a Rådstugugatan)

Dec              Forno Italiano & Papas Tapas (Hörnet S:t Persgatan/Kungsgatan)

2009

Jan               Scandic Hotell Nord

Feb               Olai (f.d Olai puben)

Mar              Manesa (tapas) Norrk.

Apr              Domherren (Hjärna)

Maj              Tre små rum (Trosa)

Jun               Raj Mahal (Toulon)

Jul                Le Colibri (Toulon)

Aug              Sabai Tong (Kungsg 1)

Sep              Athena (Jubileumsbuffé)

Okt               Mozzarella (Linköping)

Nov              Indria (Bråddgatan)

Dec              Meze (gamla  Gasten  – Libanesisk mat)

2010

Jan               La Uva (St:Persg)

Feb               Ektorps Sportbar

Mar              Asken (Knäppingsborg)

Apr              Mimmis Visthus (Knäppingsborg)

Maj              Stegeborgs Hamnkrog

Jun               Asian Garden ( gamla Choys garden)

Jul                Stjärnkrogen (IFK-Arenan)

Aug              Tandoori Nights (Kungsgatan 1)

Sep               Mitropa (tjeckisk mat)

Okt               Rest. Arze (Kungsg 1, Libanes)

Nov              Våffelmakeriet Sandg 1

Dec              Durkslaget

2011

Jan               Texas Long Horn (Norrk)

Feb               Bagarstugan Brasserie

Mar              Restaurant Sangria (Norrk)

Apr              Bondens Crepêrie (Sörping)

Maj              Thai fu quing (Vimmerby)

Jun               Lindbergs lila thai (Vimmer)

Jul                Meze (10 år – Marie val)

Aug              Lilla krogen (Kungsg 72)

Sep               Enoteket (Laxholmstorg)

Okt               Candle rest. (Albrektsv 79)

Nov              Rest Mandarine (Butängen)

Dec              Ardor (The lamp Hotel)

Subliminala semesterkrav

Det känns onekligen som att resandet har blivit ett postmodernt statusfenomen. Denna begivenhet är helig, familjemedlemmarna måste försöka respektera att allt annat som varit mindre bra under året helst måste sopas under mattan – temporärt. I de icke-harmoniska familjerna utan en stabil grund så är det en överhängande risk att semestern med ”nu ska alla vara glada mentaliteten” får en helt motsatt effekt. Småkonflikter och irritationsmoment som döljs av arbete, skola, dagis och fritidsaktiviteter kommer nu upp till ytan; till råga på allt nu när familjen äntligen ska umgås och ha roligt. Helt plötsligt är det också legitimt att ta fram Yatsy eller något kortspel i tron att aktiviteterna dels är sammansvetsade, dels ”så här umgås en familj under semestern”. Den främsta anledningen till att semestern stressar oss är att vi har så stora förväntningar på att det ska bli lyckat och mysigt. Speciellt nu när vi har vi längtat så efter en lång vinter.

Resesparande-paradoxen

Många familjer har det knapert och får under året slita ordentligt i syfte att spara till ett resemål i Sverige eller utomlands. Om inte familjen har ett eget sommarställe eller har möjlighet att bo hos släkt eller vänner så måste det finnas budget för bland annat: resefärdmedel, boende, mat, shopping, aktiviteter och så vidare, något med den gemensamma nämnaren att det blir djävulskt dyrt i slutänden, även om det bara rör sig om några dagar. Det är i stort sett helt okey att exempelvis göra avkall på vardagliga matinköp av ekologiska ”dyra” varor i syfte att spara till den hägrande semestern.

Dock är chips, lördagsgodis, läsk, cigarreter och snus helt oangripliga. Jag tycker att det är minst sagt kontraproduktivt att spara in på kost under året för att kunna ha råd att resa några få veckor. Risken är stor att billigare (oftast sämre) mat handlas in, vilket kan innebära betydligt fler tillsatser och sedermera ett holistiskt sämre  allmänt hälsotillstånd, något som många föräldrar egentligen inte vill anamma till sina kära barn – men nu är det faktiskt familjens semester som står på spel – då sätts naturlagarna ur spel -alla andra åker bort på sommaren – ska inte våra barn få göra det – är vi inte värda det efter ett års jobbande. Argumenten är många varför det helt orationellt dras ner på vardagligt viktiga livskvalitetsprodukter.

Den studentvärld jag trätt in i har en tendens att ständigt komma in på samtalsämnet ekonomi. Kärnan är oftast hur svårt det är att få vardagen att gå runt och att det i stort sett är omöjligt att kunna unna sig något. Det fantastiska är att väldigt många av dessa personer lägger ner en förmögenhet på…. fika. Av erfarenhet kan jag säga att det blir en hel del av den varan i studentmiljön. Fika tycks vara en aktivitet som sätter ekonomin ur spel, det finns inga gränser för hur mycket eller hur dyrt denna avstressande aktivitet får kosta. fika ska man. Det vore intressant att se hur mycket pengar dessa ”ekonomignällspikar” kunde frigöra om de bara minska sin fikaekonomi med 50%? De skulle troligtvis kunna lägga undan en rejäl summa till sin resekassa.

Leva i nuet?

Att leva i nuet är djävulskt problematiskt i ett kortsiktighetssamhälle;  jag själv är långt ifrån någon förebild då det kommer till det, men jag försöker verkligen. Ett av mina mål är att infoga livskvalitet i mitt liv, vilket innebär en pågående process att försöka reflektera nuet, varva ner, kunna koppla av utan att ha 100 projekt i huvudet, utan känna samvetskval för att inte ha rätt att kunna ligga ner på soffan och lyssna på musik. Jag har blivit mycket bättre på det, men processen är oändligt lång. Det är minst lika viktigt att vara ödmjuk inför de andra familjemedlemmar egentid; de måste också kunna få tid att vårda sin livskvalitet. Det är oerhört viktigt att tillgodose sina subjektiva intressen. Vill en person träna så ska tid frigöras för det, är det istället läsning, virkning, trädgårdsskötsel, svampplockning så måste familjen organisera fram ett schema med tillhörande luckor för detta ändamål och motverka vardagsstressen.

Jag tycker att det är ett mycket trevligt familjenöje att ägna sig åt allehanda familjespel,  även om jag själv inte tillhör kategorin som spelar.  Familjespel är något som föräldrar och barn kan utöva under hela året för att familjisera sig, fördriva tiden och ha en trevlig stund. Om detta spelnöje enbart tas fram under semestertider blir det istället patetiskt och istället en tom strategi att snegla på andra och deras livskvalitetsaktiviteter, utan att ha en egen uppfattning av vad som passar ens egna familj bäst.

Städ och fixarsemester

Dagens uppskruvade samhällsklimat gör oss individer till små stålmän/stålkvinnor. Vi är exceptionellt duktiga, men kan omöjligt hinna med allt eftersom dygnet faktiskt fortfarande innehar 24 timmar. För många människor går en stor del av ens 3-5 semesterveckor till att hinna ikapp sådant som inte hunnits med under de hektiska arbetsmånaderna. Tvätta alla fönster, sy ihop trasiga kläder, renovera något rum i hemmet, bygga ut verandan och så vidare är några exempel på saker som betas av under ledigheten. Några människor assimilerar ett sådant beteende i syfte att varva ner, de vill exempelvis inte ligga och pressa 8 timmar på en sandstrand; det tycker jag är helt ok. Det får bra inte bli så att alla måsten bildar ett A3 ark och att man av den orsaken mår dåligt när man inser att man bara hinner med en tredjedel av alla kraven. Det innebär bland annat att ångesten likt en skugga förföljer en då jobbrutinerna återupptas. Att tömma ens förråd, vindsvåningar eller andra utrymmen kan göras till en rolig aktivitet vid ett sämre sommarväder. Förrådstömmandet kan kombinera med bra musik, fikapauser, träning och gamla minnen kopplade till prylar som legat där sedan urminnes tider – man får bra inte ha för bråttom.

Thailand ”Friend or foe”

På senare år har ett nytt resemål etablerats sig på resehimlen: Thailand. På min tid så var det Mallorca, Kanarieöarna, Grekland, Jugoslavien, Italien som gällde; de länderna hade det gemensamt att de var relativt billiga och tillhörde sig inom Europa (vet inte hur man definierar Kanarieöarna). På 90-talet då Thailand som resemål blev tillgängligt så spred sig successivt via denna nidbild hur paradiset ut nya resenormer. De sekulariserade svenskarna kunde ta en genväg till paradiset via Thailand, utan  Svenska kyrkan som mellanhand.  När tillräckligt många åkt till detta vackra land och ryktet spridit sig om naturen, låga priser, god mat, lättåtkomlig och billig sex samt himmelska stränder  med varmt vatten blev det starten till att varje svensk blev tvungna att åka dit – till vilket pris som helst.

För de familjer som har det bra ställt ekonomiskt sätt är det inga större problem med en årlig resa för alla familjemedlemmar, men de under denna kapitalhierarki lurar såväl en skuldfälla som ouppnåelig samvetskval-resmåls-fälla. Att Thailand symboliserar sinnebilden av den optimala semestern gör att många människor upplever att de till vilket pris som helt bara måste ta sin familj dit. Kosta vad det kosta vill; krävs det det snabba lån eller norpande av ens sparkapital är det tillåtet; allt till priset att uppleva den perfekta semester och då sedermera uppleva äkta familjelycka där konflikter är bannlysta. Thailand ligger långt bort; det krävs minst 2 veckor för att kunna acklimatisera sig i detta oerhört vackra land. Det bidrar till att priserna för 2 vuxna och 2 barn kan bli sjukt dyra eftersom bara flygpriserna äter upp ansenlig del av resebudgeten och tar dessutom cirka 2 dygn tur och retur. Researrangören är självklart inte sena att ha de högsta priserna då människor är lediga som exempelvis jullov och sportlov. Det innebär att väldigt många familjer som egentligen inte har råd börjat rucka på barnens skolgång. Det som förut var otänkbart har nu blivit en realitet. Föräldrar som inte har råd att åka högsäsong passar på att åka då det är billigare – lågsäsong, vilket innebär att deras barn är tvungna att ta ledigt ifrån skolan i 2 till 3 veckor.

Hur mycket än föräldrarna ljuger eller förtränger för att döva sitt samvete så är denna uppoffring till paradiset inte för barnens bästa. Att läxor självklart inte blir gjorda på ett bra sätt är väl inte så svårt att räkna ut; mycket av skolarbetet är projekt, grupparbeten, och provtillfällen som inte kommer tillbaka, något som dessutom påverkar ens barns betyg. Det finns ungdomar som upplever att de efter resan jobbar i en rejäl uppförsbacke för att ta igen det som de förlorat under de 2-3 veckor. En Thailandsresa har också blivit synonymt med tradition; familjerna åker dit en gång per år och paradiseuforin kan indirekt påverka hela ens barns utbildningsprocess, om man som elev har lite svårare i för vissa ämnen i skolan.

Bruksanvisning till resekassan -  utan att göra avkall på äkta livskvalitet

• Rannsaka och prioritera
• Kollektivt försöka komma överens vad som är viktigt  i vardagen, för att sedan ta sig till punkt 2. Är det verkligen nödvändigt att byta ut den 2 år gamla datorn, TV:n eller mobiltelefonen mot någon ny?
• Sanera ekonomin
• Skippa snuset och cigaretterna samt reducera alkoholen (på köpet en avsevärt bättre fysisk- som psykisk hälsa).
• Dra ner på”helgmysprodukter” godis, choklad, chips, läsk. En sockerberoende-spiral i sig töjer på ens budget mer än man tror.
• Dra ner på ”uteätandet” som pizza, kebab och fika, en post som många förtränger.
• Drick mycket vatten och en bra frukost så minimeras småätandet och indirekt ens ekonomi.
• Är det möjligt att läsa Aftonbladet på nätet istället för 13 kronor varje dag?
• Är det möjligt att ersätta ett ett dyrt mobilabonnemang med ett kontantkort för att få bättre kontroll på dessa oftast skenande utgifter?
• Samla småmynt och avvarande pengar i en gemensam sparbössa som man tömmer 2 gånger per år.
• Spara bensinpengar & parkeringsavgifter genom att cykla mera inom stan samtidigt som konditionen förbättras.
• Synkronisera  semesterambitionerna
• Är det säker att barnen vill till Grekland? Någon kanske hellre vara med kompisar, ellöer åka till Skara, eller bara vara hemma med föräldrarna.
• Det är lättare att anta vissa saker än att ifrågasätta. Vissa barn/ungdomar följer med föräldrarna i syfte att inte göra dem besvikna, och då kanske det är en betydligt bättre idé att fixa något bra alternativ hos kompisar, släktingar och då istället åka utan barn och då en semester utan kommande konflikter i bästa fall får barnen hem ett harmoniskt föräldrapar som laddat batterierna och är mer ödmjuka inför vardagliga konflikter än förut.

Allmänt

Ett ostadigt väder med mycket regn inledde, präglade och avslutade vecka 31. Det som är bra med ett sådant väder är att jag får tillfällen att göra sådant som jag inte gjort om det varit strålande solsken ute. En annan positiv aspekt är att jag äter betydligt mindre glass och dricker mindre öl, något som håller min vikt på rätt sida om vågen. David åkte också till Gusum för att avsluta ”Des” pappas husmålning för att senare i veckan besöka Gotland i 4 dagar.

Träning

Min huvudtanke inför matchen mot Kent Kullander var att gå upp ifrån division 4 till 3 -  jag hade ett gyllene läge. Tyvärr så kretsade min fokusering lite för mycket på att bara ta 1 set och sedan i stort stå som gruppvinnare. Nu blev det istället en subliminal press, vilket gjorde att jag inte tog något set överhuvudtaget, och är i praktiken körd att avancera uppåt i squashhierarkin. Den mentala biten är en otroligt viktig ingrediens i de flesta sporter, och inte minst i squash där varje slag är som ett schackdrag, det gäller att tänka några steg framåt, något som jag är bra på att inte göra. Veckans träningsskörd uppgick till 4  intensiva pass alá 315 minuter.

Återigen ett vad gick upp i intet vid Linos och mitt 6:e squashmöte för säsongen. Kula och The Bulgarian stalion fick dela på ytterligare en studenthundring. Trots denna missräkning får jag glädjas åt att mitt spel var på topp, och att Lino var en hårsmån ifrån att förlora; vid ställningen 2-1 i set till Mats och 7-2 – då hände det. Psyket spelade återigen mig ett spratt; det var inte Lino som vann matchen, utan  jag Mats som förlorade den. När tanken att det bara var 4 bollar kvar till min första vinst på 2½ år så förvandlades ett exemplariskt spel till ett halv mediokert spel. Jag lever ju efter devisen att trägen alltid vinner: i denna process ingår det också att kunna förstärka den mentala biten – nästa match tar jag – den är min. På Cypern lär såväl mat- som alkoholkonsumtionen öka, något som jag kommer att ta tillvara på vid nästa möte.

Jag springer fortfarande 1-2 gånger i veckan och tempot trappas upp successivt. Höstmilen går av stapeln den 24 oktober och då är målsättningen att komma under 50 minuter. Det blir tufft eftersom de avslutande 4 km består av stigningar på hala skogsstigar. Höstmilen firar för övrigt 40-år i år. Denna veckas träningsdos bestod av 4 pass/259 minuter

För att skapa en ”hätskstämning” slog jag vad med Lino och hans polare Kula att vinna min första match på 2½ år – vadet bestod av 100 kronor. Nackdelen med vadslagning är att jag själv har svårt att leva upp till mina fiktiva förväntningar samt att vadet i sig sporrar Lino likt en kaktus utan vatten. Nu blev matchen otroligt välspelad, men Lino stod ändå som slutsegrare med 3-1. Innan jag dör måste jag luska ut hemligheten hur Lino av alla jordens individer kan stå så nära Gud, för det måste han ändå  göra, då kantbollar, felträffar, omöjliga träffar – går in på ett mins sagt onaturligt sätt och till råga på allt i de absolut viktigaste poängen – varje gång. Jag har en annan teori som går ut på att satan himself  ligger betydligt  närmare sanningen; Katolicismen kan ju omöjligtvis vara något av godo.

Julita gård och Vingåkers Factory Outlet

Vi trotsade vädergudarna och SMHI som varnat för 10-30 mm regn denna lördagsmorgon. Marie, Hanna & Frida och jag själv begav oss först till Vingåkers konsumtionsmekka. Marie och jag hade besökt denna outlet för 10 år sedan, och i stort allt hade förändrats. Nu var det big buisnees  som gällde alá Ullared och utrymmena hade ökats från 500 kvadratmeter1997  till 5000 kvadratmeter 2010. I nästan två timmar famlade vi bland de nedsatta priserna. Att ha med två energiknippen på 5- och 6 år är väl inte det ultimata om man ska handla kläder till sig själv, men det funkade till stor del med glassmutningsstrategin. För en gångs skull önskade jag mig vara endera ett fetto eller anorektiker; mediumstorlekar tycktes vara bannlysta på shoppingområdet. Jag fann till sist ett snygg  orange sportlinne, ett par svarta skinnsneakers för halva priset, 2 plånböcker och en Pumaväska; Marie hittade ”mysbyxor”, gångskor och shorts.

Vi hade lite överambitiöst förberett oss med lite picknickmat; Risi frutti, ruccola- skinka- ostwraps och pannkakor. Matflexibiliteten passade som handsken denna 1-dagars tur: billigt – gott och smidigt. Nästa anhalt blev Julita gård, ett ställe som jag inte hade någon aning om innan utflykten. En grannes reseberättelse fångade vår nyfikenhet och främst den delen om Petsson & Findus. Barnen älskar historierna om den virrige och påhittige gubben och den rastlöse katten på landet. Regnet stod fortfarande på vår sida, när vi betalade entréavgiften på 200 kronor för 2 vuxna och 2 barn.

I avgiften ingick det en guidning av området; vi hann med tjänstefolksvisningen klockan 14.00. Den var berikande och Herrgårdarna var fina såväl utvändigt som invändigt. Arthur Bäckström testamenterade sitt friluftmuseum till Nordiska museet 1941. I arvet ingick det runt 400 byggnader, parker, trädgårdar, skogsarealer; Lantbruksmuseet är ett av världens främsta och den ger en värdefull inblick ur Sveriges jordbrukshistoria. På ägorna finns bland annat ett Wärdshus, Vandrarhem, café, en shop och egen tillverkning av rapsolja.

Vi avrundade Julita gårds vistelsen, med att besöka Pettsongården och dess sagoomgivningar. Pettson & Findus lekte med barnen, matade får, kycklingar och letade efter mucklor runt de detaljrika minihusen. Glassätning varvades med picknickmat och varm choklad i de Astrid Lindgrenska miljöerna.  I Julitabutiken fanns det som vanligt alldeles för mycket intressanta varor som pockade på uppmärksamhet; ekologisk rabarbersaft/flädersaft, rabarbermarmelad,  ekologisk kallpressad rapsolja, lavendeltvål och en cool stenring köpte vi.

Regnet hängde i luften, men vågade inte trotsa vår 1-dagsutflykt förrän vi precis kommit hem. Det blev mysiga småvägar istället för den apatiska väg 55 som blev vår färdväg hem. Väl i hemmets ljuva vrå framträdde tröttheten på allvar; rådimmiga tittade vi på Nyheterna och The Seventies, för att några minuter senare kravla ner sängen – helt urlakade. Tyvärr passade vår katt Chili att ta sig ut, och vi har sen söndagskväll inte hittat den lilla mattrivaren än.

Tonårsfrånvaro

David var borta i en vecka vilket gjorde att jag slapp tjata på sådant som jag i stort sett inte borde behöva återupprepa miljontals gånger, något som kändes ytterst befriande. Tonårsnonchalansen och jag går inte riktigt  hand i hand. Min devis är: ”Det man tar fram ska man ställa tillbaka”, något som många tonåringar inklusive David inte följer punkt till pricka , vilket gör mig maniskt irriterad eftersom det är någon annan som får ta hand om det de flyr ifrån. Jag tror att många föräldrar förenklar detta beteende med att säga: ”sådär är alla tonåringar”. När det kommer till att ombesörja sina vita sneaker och dylikt så är det helt plötsligt en varsamhetshybris som gäller, då är det helt legitimt att vara noggrann och rädd om sina saker. Jag ser det mer som någon form av brist på respekt och att leva utifrån perspektivet: ”Att allt kretsar runt mig”.

Jag har blivit allergisk mot fraser som: ” Jag ska”, ”Jag vet”, ”Jag gör det sen” helst när de bara används i syftet att spara tid för att hinna undan uppmaningarna. Det finns olika strategier som en förälder kan användas sig av, min är att bli obstinat, svara med samma mynt, något som dessvärre dränerar mig på  såväl energi som  ett trevlighetsuppträdande, och som är baksidan av denna i mitt tycke bra uppfostringsstrategi. Att uppfostra barn/tonåringar handlar ju också att rusta dem inför vad om komma skall, och då är det inte alltid så översmart att ”bekvämalatisera” tonåringarna eftersom de kan få en verklighetschock då de flyttar hemifrån, i detta fall rör det sig om högst 1 månad. De tjatar ju jämt om att de är vuxna och att man inte ska lägga sig, men det gäller dessvärre bara när det passar dem själva.

Näst sista designpusselbiten

Äntligen – efter 4 veckors strul ifrån RUM:s leverantörer dök vårt vardagsrumsbord upp. Vardagsrummets makeover ser ljuset i tunneln, de pusselbitar som fattas är en 50-60 tums storbilds-tv med en bra hemmabioanläggning samt en matchande svart mediabänk. Inköpen ligger dock 1-2 år framåt i tiden, då studentekonomin förhoppningsvis är utbytt till en jobblön.