Hudcancer – definitivt en källa till oro

Jag cyklade i ett raskt tempo ner till min Vårdcentral och en förbokad läkartid. Mitt ärende var att kolla upp hudförändringar och dylikt på kroppen, efter 10 år av ren skär ambivalens kom jag till sist till skott. Denna proaktiva strategi grundar sig dels på medias obehagliga fallbeskrivningar, dels att jag i min ungdom solat en hel del. Dessutom så manar sjukvården allt som oftast på att man bör kolla upp hudförändringar.

Tyvärr tycks inte den devisen gälla överallt, då jag upplevde min läkare som aningen arrogant, empatilös och otålig (stressad). Mellan raderna kände jag mig aningen stigmatiserad; hade jag kunnat läst läkarens tankar kunde de utläst med följande mening: ”vad gör du här din hypokondriker, du har väl inte cancer din idiot”. Några minuter senare låg jag på britsen redo att ta emot en bedövningsspruta, innan hon skar e bort en del av mitt mörkbruna märke. Min A3-lista på frågor och  fler undersökningar på andra skumma märken var indirekt bannlysta i denna stressatmosfär. Jag fick istället fokusera på att hålla min spruträdsla i schakt, vilket i sig var en prestation.

Nästan lika snabbt som jag hamnat på britsen var jag ute ur rummet, mer förvirrad än innan. Läkaren lovade att höra av sig när provet kom tillbaka. Jag fick också en tid på hudkliniken angående en mörk fläck i ansiktet. Därefter tänkte jag faktiskt inte mer på saken. Det vill säga tills densamme ringde upp mig i början av vecka 38. Hon ville delge mig provresultatet, vilket hon ytterst bryskt gjorde. Det visade sig oväntat att mitt prov hade innehållit spår av cancerceller. Enligt henne ingen fara om man tog bort det snarast, men inom 1-2 år hade jag utan tvivel fått hudcancer, vilken form visste hon dock inte. För mig är cancer likvärdigt med döden så det är ju klart att man blir aningen skärrad. Min första tanke var att asketiskt googla fram all tänkbar information om hudcancer, min andra motsatta tanke gick istället ut på att barriärera min hypokondri. Jag valde den senare strategin eftersom jag ändå inte kunde påverka situationen som den såg ut för tillfället.

I vilket fall som helst fick jag en ny tid när cancerhärden och det-runt-omkring skulle utrotas. Min läkare blev typiskt nog själv sjuk, så tiden flyttades fram några veckor, något som spädde på ovissheten till bristningsgränsen. Till sist låg jag ändå på britsen igen, med en oväntat mindre arrogant läkare till mitt förfogande. Sprutan var gigantisk, precis som mina myriader av svettdroppar. Att övervaka sprutprocessen var helt otänkbart; jag försökte istället fokusera på vart jag skulle åka om jag vann på Triss. Det måste ha varit minst 2 liter vätska i sprutan för ögonblicken kändes oändliga. Lika plötsligt som välkommet var det värsta över, och jag kände verkligen hur lokalbedövningen hade verkat. Sedan inledde hon processen med att ta bort den ödesdigra mörkbruna märket, för att i nästa steg sy ihop det hela med fyra stygn.

Jag blev absolut inte klokare vilken typ av cancer jag skulle ha ådragit mig, även om mina 800 frågor till henne syftade till att få fram just det svaret. Hon visste helt enkelt inte vilken av form av cancer som skulle ”dykt” upp om jag inte kommit in i tid. 1 vecka senare tog jag bort stygnen, och om ytterligare 5 veckor skulle jag få besked av patologen om allt var borta eller om det krävdes ännu mera köttborttagning. ”Bättre sent än aldrig”, passar inte in till 100 procent , men att jag dök upp innan eventuella tumörer och metastaser fått fotfäste, får jag nog tacka min hypokondriska sida för.

En snarlik situation likt min egen: ”ett oväntat besked”,  upplevde huvudpersonen Adam i filmen 50/50 från 2011. Personen i fråga fick svaret att han drabbats av cancer och sedermera det ännu dystrare beskedet att han endast hade kort tid kvar att leva. I The Doctor från 1992 som också handlar om cancer fast ur ett annat perspektiv får man följa den välrenommerade cancerläkaren Jack Mackee (William Hurt). Förutom att vara en utmärkt läkare behärskar han konsten att raljera över sina kollegor och patienter. Hans attitydproblem reduceras kraftigt när han får utlåtandet att han själv drabbats av cancer. Detta är två riktiga guldkorn i ”cancergenren”. Det sägs ju att en bild ibland säger mer än 1000 ord, i detta fall  var dessa ögonöppnare effektivare med rörliga bilder, än att läsa en bok rakt upp och ner. Genom att se dessa riktigt bra och tankeväckande filmrullar blev i alla fall jag en ödmjukare och öppnare individ, när det kommer till cancerämnet.

Basalcellscancer, skivepitelcancer och malignt melanom är tre olika typer av hudtumörer.

Mest känd till namnet är för många människor: malignt melanom. Antalet fall har på senare år ökat, och sjukdomen är nu bland de vanligaste cancerformerna i Sverige. Varje år drabbas cirka 2 800 personer i Sverige. Malignt melanom förekommer i alla åldrar, men är mycket sällsynt hos barn. Genomsnittsåldern när diagnosen ställs är för både kvinnor och män omkring 55 år. Cancern uppstår i överhudens pigmentbildande celler  och orsakas ofta av för mycket solande, särskilt om man haft kraftiga solbränner under uppväxten. Hos män är den vanligast på bålen, hos kvinnor på benen. Malignt melanom uppstår ibland i ett födelsemärke, men kan även börja som en ny fläck eller knuta på tidigare normal hud. Fläcken eller knutan är oftast brun eller svart, men kan ibland även vara hudfärgad eller rödaktig. Denna kan sprida sig och ge dottersvulster därför ska tumören alltid tas bort så fort som möjligt. Mellan 80 och 85 procent av alla patienter med malignt melanom i huden botas. Den främsta förklaringen är att melanomet upptäcks i ett tidigt skede, därför att man söker läkare för sina hudförändringar.

Symtom på malignt melanom vara att en pigmentfläck förändras på något sätt. Den kan:

• börja växa
• börja klia
• ändra form
• ändra färg (Lägg även märke till om fläcken har två eller fler färger).

En annan typ av hudcancer är skivepitelcancer som drabbar cirka 5 000 personer per år. Sjukdomen är vanligare bland män än bland kvinnor; 60 procent är män och 40 procent är kvinnor. Skivepitelcancer i huden är den hudcancerform som ökar mest. Skivepitelcancer är en cancer som uppstår i vanliga hudceller i överhuden.

Skivepitelcancer sprider sig inte lika ofta som melanom och är sällan dödlig. För vissa patientgrupper, till exempel de som har behandlats med immunsänkande läkemedel, kan skivepitelcancern dock vara mer aggressiv. Cirka 3 200 nya fall registreras per år och medelåldern vid insjuknandet är cirka 75 år. Liksom melanom ökar denna hudcancerform kraftigt, men risken anses mer relaterad till den totala solmängden man fått på sig under livet än antalet solbränner. Tumören förekommer i första hand på solexponerade hudområden som nästipp, ytteröra, underläpp eller på handryggar. Den är ofta svår att känna igen men är i det typiska fallet sårliknande med en skorpa eller bara en rodnad fjällande fläck. Behandlingen är i första hand kirurgisk. Omkring 95 procent av all skivepitelcancer kan botas med operation, men det finns en risk att sjukdomen återkommer på en annan del av kroppen, och då krävs det en ny operation.

En tredje form av hudtumör är basalcellscancer som ibland också kallas basaliom. Cancerformen är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt, och den saknar vanligen förmåga att bilda dottertumörer. 2009 upptäcktes nästan 37 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken. Eftersom man har större risk att få basalcellscancer på äldre dar och medellivslängden blir allt högre, kommer sannolikt antalet fall av basalcellscancer att öka under de kommande åren. Sjukdomen är lika vanlig hos män som hos kvinnor.

• Ytlig basalcellscancer (superficiell) växer i överhuden som en rodnad, fjällande fläck. Fläcken kan se ut som ett litet eksem. Vanligast är att man får ytlig basalcellscancer på bröstet och ryggen, men ibland förekommer den i ansiktet.

• Knutformad basalcellscancer (nodulär) växer i hudens mellanlager, läderhuden. Cancern yttrar sig som en hudfärgad eller svagt röd knuta. Så småningom bildas en kant runt knutan och sår kan uppstå i tumören. Knutan sitter oftast i ansiktet och på halsen, men ibland också på bålen.

• Aggressivt växande basalcellscancer (infiltrativ, morfealik) växer på ett djupare, mer diffust sätt. Tumören kan yttra sig som en hård, vitskimrande, ärrliknande förändring i huden och kan vara svår att se med blotta ögat. Ibland bildas ett sår i mitten. Aggressiv basalcellscancer uppstår oftast i ansiktet, runt näsan och ögonen

Det finns flera olika sätt att behandla basalcellscancer. Cancern växer i regel långsamt men bör tas bort så snart som möjligt för att minska risken att den växer och förstör intilliggande hud. Vilken typ av behandling som används beror på vilken typ av basalcellscancer det är och var på kroppen den sitter. De flesta blir helt botade av behandlingen och risken för återfall är minimal

• Cancerfläcken/knutan skärs bort med skalpell. Hudprovet skickas till mikroskopisk analys för att säkerställa att all cancer har tagits bort.

• Tumören skrapas bort. För att ta bort kvarvarande cancerceller bränns eller frysbehandlas därefter området med en särskild teknik. Den vävnad som skrapats bort skickas för mikroskopisk analys.

• Ibland används så kallad fotodynamisk behandling, PDT i utvalda fall av basalcellscancer. En salva som ökar ljuskänsligheten hos tumörcellerna stryks på huden och därefter belyses området med rött ljus vilket dödar tumörcellerna.

• Hudcancern kan i vissa fall behandlas med radioaktiv strålning. I dessa fall ges upprepade behandlingar med små doser strålning, ofta under några veckors tid.

Hudcancer är vanligare bland vita människor ju närmare ekvatorn de bor. Det är också känt att utomhusarbete medför ökad risk för skivepitelcancer. Solen spelar alltså en stor roll för uppkomsten av dessa sjukdomar. Sverige och i övriga Norden har vi dessutom ett dysfunktionellt skönhetsideal som försvårar att adekvat information tränger igenom förträngningsnivån. Cancerfonden hävdade att reklamen befäster ett livsfarligt skönhetsideal och bidrar till att fler dör i hudcancer.

• Solens ultravioletta strålning orsakar skador i cellernas arvsmassa. Det kan så småningom resultera i cancer. Man vet att risken för malignt melanom ökar hos personer som har utsatts för många brännskador av solljus. Det anses vara särskilt riskabelt att få sådana skador som barn och ung, eftersom huden hos en växande individ är mer sårbar än hos en vuxen.

• Solning i solarium kan också bidra till ökad risk för malignt melanom enligt vissa undersökningar. Strålskyddsinstitutet rekommenderar att barn och unga under 18 år inte ska sola i solarium. Den som använder solarium mer än tio gånger per år löper risk för samma typ av hudskador som man kan få av för mycket sol. Vid första solariebesöket bör man inte ligga där mer än 5–10 minuter, råder Strålsäkerhetsmyndigheten.

• Födelsemärken riskerar ge malignt melanom. De flesta människor har födelsemärken, så kallat nevi, i huden. Personer med ovanligt många eller stora och oregelbundna nevi – även kallade dysplastiska nevi – löper ökad risk att få malignt melanom. De bör därför vara extra noga med att skydda sin hud i solen. Om ett nevus förändras bör man söka läkare för bedömning. Av patienter med malignt melanom tillhör 5–10 procent familjer där två eller flera släktingar har haft sjukdomen. Det är vanligt att medlemmar i sådana familjer har många dysplastiska nevi. Då är det angeläget att regelbundet låta en specialist undersöka hudförändringarna. Om det i en släkt finns minst två personer som haft malignt melanom brukar alla familjemedlemmar erbjudas en undersökning för tidig upptäckt av dysplastiska nevi.

• Olika ärftliga faktorer kan också bidra till dessa sjukdomar. Personer med ljus, fräknig hy löper ökad risk för hudcancer. Även nedsatt immunförsvar ger ökad risk.

• Fototerapi som används för att behandla andra hudsjukdomar medför marginellt ökad risk för skivepitelcancer. Det gör också strålbehandling och brännskador.

Metastaser tillika dottertumörer är en allvarlig och fruktad del av cancer. Det är metastaser och annan spridning av sjukdomen som kan göra den livshotande. Enligt den statistik som finns har omkring en tredjedel av patienterna metastaser som upptäcks samtidigt med cancern. Det som skiljer cancerceller från friska celler är inte bara deras förmåga att dela sig okontrollerat; det finns flera andra olikheter. Cancerceller kan förstöra angränsande vävnad och på så sätt växa in i andra organ än det där de bildats. Cancerceller kan också lossna och fara i väg med blodet eller lymfvätskan. Det kan vara många tusentals cancerceller som följer med blodet eller lymfvätskan. De flesta av dem dör men en eller flera som överlever kan fastna i de allra minsta blodkärlen, kapillärerna, i ett annat organ i kroppen. Om miljön där cellen stannar tillåter att den överlever och börjar dela sig bildas en metastas, en dottertumör.