Foreigner – 4

I genren AOR är det inte värt besväret att låta som Håkan Hellström eller Sean Banan. Sångaren är av allra största vikt, det vill säga huvudnyckeln till att låsa upp alla andra lås. Det spelar ingen roll om produktionen är top notch, eller att låtarna i sig är veritabla mästerverk ifall vokalistpusselbitarna saknas.

Det liksom duger inte att vara lite över medel om ett mästerverk ska koras. Vokalistinslaget var det som skiljde agnarna från vetet genom att en bra låt kunde bli gudomlig…med rätt hen bakom micken. Vad skulle Axe varit utan Bobby Barth, Bad English utan John Waite, Europe utan Joey Tempest, FM utan Steve Overland eller Wisex utan Kicki Danielson?

Vi har ju bra många exempel på fantastisk musik som devalverats till halvt medioker, bara genom att sången fallerar. Australiska White Widdow är ett exempel, brittiska Ten ett annat. Instinktivt kommer jag tänka på vidden av exceptionella vokalister och avsaknaden av desamma. Yngwie Malmsteen har länge tillhört den innersta kretsens av husgudar med Pretty Maids, Y & T och Savatage i främsta ledet. Jeff Scott Soto, Mark Boals, Joe Lynn Turner, Göran Edman och Mats Leven; Oh my God vilka fantastiska vokalistakrobater.

Yngwie drabbades sedan av dubbelhybrisen att dels producera sin musik själv, men också det dysfunktionella med att krama mickstativet på egen hand. Yngwie gör precis som han vill såklart, men som ett stort fan längtar man tillbaka till Mats Leven och Facing the animal albumet där sången som produktionen synkades, därefter har det tyvärr bara gått utför. Mr Malmsteen sjunger egentligen helt okej, men ljusår ifrån ovan nämnda vokalistgudar.

För mig och för många andra är Survivor, Foreigner, Journey och Toto, kvintetten som kännetecknar genren AOR bäst och mest. En gemensam nämnare är gudabenådade sångare. Survivor hade sin Jimi Jamison, Foreigner sin Lou Gramm, Journey sin Steve Perry och Fergie Frederiksen/Bobby Kimball för Toto.

Det är ingen tillfällighet att genren uppbådar dessa kraftpaket bakom mickstativen; musiken liksom kräver detta. I mina krönikor om de bästa aor albumen genom tiderna är den mogen för Foreigner. Ett av de big four vars sångare tillhör de extraordinära nämligen Lou Gramm.

”My initial musical vision for Foreigner was to combine Blues and R&B with British Rock and make it sound soulful and authentic. I’d grown up in England and had the English influence but I was also inspired by many elements of American music, from Mississippi Blues to Country and Western. Foreigner was the vehicle to get that musical blend across. (Mick Jones)” Där ser man vilken skillnad det kan bli från att ha ett genuint organiskt musikbudskap till att istället bli en budbärare av en  kalkylerande steril musikstil som aor. Det kan väl likställas med att sikta på 3 Michelleinstjärnor… men istället öppna en Sibylla!

I vilket fall som helst, Mick Jones föddes (1944) i den lilla byn Somerset i sydvästra England. Omgärdad av medeltida miljöer, taskigt brittiskt käk, dysfunktionell pubkultur och avsaknad av ett riktigt bra fotbollslag greppade han tidigt i livet händerna om gitarrhalsar. Enligt honom själv kom han tidigt till insikt att musiken var hans kall: ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”.

I början av  60-talet satsade han sina gitarrkort i instrumentalgruppen Nero and the Gladiators 1960-1964). Bandet kan sett i backspegeln berätta för sina barnbarn om att de öppnade för självaste The Beatles på The Cavern. Historien blir ju inte sämre av att han lite senare i livet på en Londonpub öppnade för självaste Rolling Stones. Om det funnits ett VM för: ”Vad vi berättar för barnbarnen” så var dessa glimtar ur musikhistorien en given medaljkandidat. Korthuset skadeskjuts rejält ifall barnbarnen blir fanatiska Drake-fan.

De agerade också kompband till den rockande fransosen Dick Rivers. Att Mick precis som Dick fick upp intresset för dennes flickvän var definitivt ingen framgångsfaktor för Nero and the Gladiators då de helt sonika blev avpolletterade. Gruppen upplöstes sedermera kort efter detta no-timing-at-all-kärleksmöte.

Fadäsen med Dicks flickvän fick oväntat nog en motsatt effekt. Mick flyttade 1964 till Frankrike där han samarbetade med forna Nero and the Gladiators trummis Tommy Brown. De två blev anlitade att spela och skriva låtar för dåtidens stora franska stjärna Sylvie Vartan. Hon och Frankrikes svar på Elvis, Johnny Hallyday  (1943-2017) blev ett par året innan. Timingen med att han gjorde militärtjänstgöringen 1964, det vill säga under samma period som Mick och Tommy kom in bilden, vet vi inte om det var bra eller dåligt utifrån Micks tidigare involverande med upptagna fransyskor.

Då Mick & Tommy senare infogade sig  i Johnny Hallyday´s band så antar vi att inget oförutsett hände. Duon gick för övrigt  under olika sessionförklädnader såsom State of Mickey & Tommy, The Blackburds, Nimrod och The J&B. Förresten, jag måste ge en stor eloge till denna franska ikon innan vi lämnar Frankrike helt och hållet. Johnny Hallyday var verksam i cirka 57 år, sålde över 110 miljoner album, släppte 79 plattor, sjöng in 1,154 låtar och uppträdde i 540 duetter med 187 artister, svårslaget och mäktigt, kepsen av.

En petitess i sammanhanget var att en av Johnnys och Sylvies söner, David, 1990 släppte sin andra engelskspråkiga platta: Rock´n heart. Albumet innehöll klockrena balladen ”Listening”, men framförallt halvballaden ”High”, vilken var fransk aor-melankoli av allra bästa valör. Förutom dessa två juveler innehöll den euforiska poprock dängan ”Oh la la” och aor-pärlan ”Desperate destination”. Densamme låg också bakom pop-hi-teach mästerverket  ”True cool” från albumet True cool 1988.

Båda dessa album släpptes på Scotti Brothers Records (1984-1997). Dem har vi att tacka för Survivor och Rocky soundtracken. Det är inte helt  säkert att Stan Bush &  Barrage, Robert Tepper eller Tim Feehan heller hade sett dagens ljus heller om det inte varit för Scotti Brothers, kepsen på för dem.

Suget efter äkta fish´n chips och pubstämning lotsade Mick tillbaka till Storbritannien i början av 1970-talet. Han slog ihop sina påsar med Gary Wright från Spooky Tooth (1967-1974). De två bildade istället Wonderwheel samt en ny upplaga av just Spooky Tooth. Dessemellan spelade han gitarr på Peter Framtons platta Wind of change (1972) samt George Harrisons Dark Horse (1974).

Återigen emigrerade Mick Jones, denna gång bar det iväg till andra sidan atlanten, närmare bestämt till New York. Där slog han sig i kast med Leslie West (1945-2020) och dennes band som aningen narcissistiskt döptes till The Leslie West band. Kollapsen skedde 1976, vilket innebar att Mick Jones stod strandad i New York. ”I knew early on that I could never hold a regular job. I had to play guitar. I had to somehow make my way into music”. Där kunde dels historien om musikern Mick Jones gått in i en gigantisk återvändsgränd, där kunde också berättelsen om diskaren Mick Jones fått fotfäste. Managern för The Leslie West band motiverade den omotiverade att bilda sitt egna band istället.

Efter detta peptalk träffade han 1976 på  multi-instrumentalisten Ian McDonald från King Crimson. Jag har oerhört svårt att tro att någon människa på jorden skulle kunna tänka sig att dessa två herrars förflutna skulle vara upprinnelse till vad många anser vara världens mest tillrättalagda genre. De rekryterade amerikanen Lou Grammatico som vokalist från det nyligen insomnade bandet Black Sheep.

Lou bildade det bandet med sin bror Rickard. De hade funnits sedan 1974 och hunnit släppa två album under den tiden. Om inte följande incident hade hänt kanske Black Sheeps öde valt en annan  mindre isig väg. De skulle nämligen vara förband till självaste KISS, då deras utrustningsvanen kolliderade på en isig väg på väg till New York och förstördes. Den enes bröd, den andres död så att säga. Såhär i efterhand är det ganska lätt att se vem som fick brödet.

Att det blev just Lou som fick chansen efter att Mick och Ians nya konstruktion redan testat runt 45 andra sångare är definitivt en härlig anekdot. När Spooky Tooth turnerade i Rochester gav Lou en kopia av Black Sheeps debutalbum till just Mick Jones. Det var den Mick senare rotade fram, efter frustrationen att inte hitta någon lämplig sångare till bandet. Preliminärt gick  de då under bandnamnet Trigger. Det ena gav det andra, vips fick Lou en inbjudan, och vips blev han erbjuden rollen som sångare i Trigger.

Därefter draftades trummisen Dennis Elliott, keyboardisten Al Greenwood (Storm) och basisten Ed Gagliardi (IF). De två efterkommande sakerna gick i att ändra namnens tecken. Först ut var Lou som gick från italienskklingande Grammatico, till Gramm, sedan ändrades halvhyfsade bandnamnet Trigger till Foreigner.

Den förtjänster borde gå till journalisten och radioprataren John Kalodner. Han uppmanade dels skivbolaget Atlantics boss Jerry Greenberg att signa bandet, dels hinta att det redan fanns ett band som hette Trigger. Mick Jones fick uppdraget att ändra bandnamn. Då konstellationen bestod av tre amerikaner och tre britter upplevde han det fyndigt att döpa bandet till Foreigner.

I slutet av 1976 inledde de processen med att spela in debutalbumet. John Sinclair och Gary Lyons fick förtroendet att producera. Bandet blev inte helt nöjda med resultatet, utan  Mick Jones och Jimmy Douglas mixade om den. I samma veva intog Bud Prager rollen som deras manager. I E.S.P. Management Inc ingick senare Bad Company, Kix, Glen Burtnick, Charlie, Greenway och Giant. Bud blev nästintill en medlem i Foreigner då han agerade manager för dem i hela 17 år.

I mars 1977 släpptes till sist deras självbetitlade album. Det blev en veritabel succé från start. Bara i USA sålde den runt fyra miljoner exemplar det vill säga fem gånger platina och ynglade av sig tre hitsinglar i form av ”Feels like the first time”, ”Cold as ice” och ”Long, long way from home”.

Inledningslåten tillika singeln  ”Feels like the first time” var en frisk fläkt, men för mig som aorist var det först på andra låten, också släppt som singel, ”Cold as ice” som giljotinen föll ner. Det var det soundet som bandet navigerade efter, och sedermera blev deras signum. Även tredje låten ”Starrider” var en minnesvärd lugn progressiv sak som många med mig uppskattade. Andra låtar som jag upplevde klarat tidens tand var ”The damage is done” och balladen ”Woman oh woman”. Albumet peakade på US listans fjärde plats.

Keith Olsen och Ozzy Osbourne

Turnerandet ledde dem även utanför Amerikas gränser. Europa, Japan och Australien avverkades i rask takt innan det var dags att inleda processen med uppföljaren. Denna gång gick producentrollen till välrenommerade Keith Olsen (1945-2020). Den mannen är numera legendarisk i aor-kretsar. Har man producerat The Babys, Pat Benetar, Rick Springfield, Whitesnake, Ozzy Osbourne, Magnum, Nightranger, Starship, Loverboy, Journey, Shadow King (Lou Gramm/Bruce Turgon), Dare, Russ Ballard samt även svenska Europe och Time Gallery, då har man verkligen skrivit in sig i aor-historieböckerna för evigt.

Uppföljaren Double vision släpptes i juni 1978 och slog debuten på fingrarna genom att dels peaka på tredje plats, dels  sälja 2 miljoner flera exemplar. För egen del var det faktiskt ett album som vägrade etsa sig fast i mitt medvetande på något sätt. Inte ens inledningslåten, singeln och tillika hiten ”Hot blooded” var något som föll mig i smaken.

De enda låtarna jag överhuvudtaget uppskattade, och ens värda att nämna var de två andra singlarna: ”Double vision”, men framförallt exceptionella ”Blue morning, blue day”, för övrigt en av deras 10 bästa låtar ever. Visst, det är väl lika bra att nämna de lite ”tyngre” ”Lonely children” och ”Spellbinder”, annars ett blekt album som sagt.

Inför Foreigners tredje album Head games sparkades den obstinate amerikanske basisten Ed Gagliardi. Det sägs att gå sin egen väg och säga vad man tycker är något ytterst positivt. Dock fungerade inte anti-jantelagen i Mick Jones Foreigner. De tog istället in britten Rick Wills. Det innebar petitessigt att bandbalansen rubbades, nu var det fyra  britter och endast två amerikaner ombord.

Ut med Keith Olsen, in med britten Roy Thomas Baker. Denne var ikonisk på grund att han rattat ett antal av Queens tidigare album. Utifrån ett aor-perspektiv så producerade han underbara Joe Lynn Turners – Rescue me (1985) samt Journey´s Infinity och Revolution. Han blev också musikvapendragare till poprockarna The Cars.

I September släpptes till sist gruppens tredje alster Head games. I mitt tycke deras sämsta album hittills; sedan debuten gick det bara musikaliskt sett utför. Den sålde inte heller lika bra som de tidigare plattorna. ”Love on the telephone” var den enda som bar Foreigners aoriga signum. Förutom den så var det balladerna ”Blindes by science” och ”Zalia” som stack ut.

Mick Jones och Lou Gramm 2014 (Nick DeRiso photo)

Det mest anmärkningsvärda var nog att albumomslaget blev bannad runt bibelbältet i USA. Utifrån deras konservativa religiösa regelverk räckte det med att viska fuck på ugriska för att få full effekt. Anledningen var omslaget! En sexig lättklädd tonårstjej försökte ta bort graffitti från väggarna på ett manlig toalettutrymme. Det skakade om grundvalarna i det protestantiska kristendomenns högborg!

Mick Jones visade sedermera upp sina diktatoriska sidor genom att kicka Al Greenwood och Ian McDonald. Jantelagen när det kom till vem som skrev låtar med vem tros var den avgörande faktorn. Lou Gramm och Mick Jones duon var den som gällde framöver. Parallellt var det vulkaniska argumenteringar om huruvida den framtida musikaliska inriktning skulle te sig, vilket egentligen var samma sak.

Istället för sex gruppmedlemmar devalverades de till fyra, Mick, Lou, Dennis och Rick, 3 vs 1 till fördel för britterna. Gillar man sin aor så var detta den utlösande faktorn till att legendariska aor-gruppen Spys såg dagens ljus. Den nyligen sparkade Greenwood joinade den förstsparkade Gagliardi och medverkade till två album med spionerna.

Den självbetitlade debuten kom ut 1982, uppföljaren Behind enemy Lines året efter. Detta var pure pomp-aor.  Förstlingsverket var dock betydlig bättre än deras andra. ”She can´t wait”, ”Ice age”, ”Danger”, ”Into the night” och framförallt plattans bästa låt ”Over her” glimrade mest och bäst.

Två år senare släppte Foreigner sitt fjärde album i juli 1981. Ursprungstiteln Silent Partners ändrades till 4 eftersom de dels bara var fyra, dels för att detta var Foreigners fjärde album. Det blev gruppens enda förstaplacering på Billboardlistan, där den bet sig fast i hela 10 veckor. Denna gång fick en annan urikonisk legendar äntra producentfåtöljen: Robert John ”Mutt” Lange.

För många förknippas denna demonproducent med Def Leppards Hysteria från 1987. Jag som föredrog High´n dry (också 1981) och Pyromania fick mitt lystmäte, eftersom han också låg bakom dessa.

Ett axplock ur hans gigantiska musikportfölj: Tycoon, The Cars, Romeo´s daughter, Bryan Adams, City Boy och The Cars. Robert producerade också klassiska AC/DC plattor som: Highway to hell, Back in black och For those  about to rock we salute you. Utomjordiskt vackra Shania Twain gifte sig med Robert 1993, för att skilja sig 2010. Till henne skrev Robert nästan alla låtar till The women in me som blev ett av 90-talets bäst säljande album. På 4 kändes det som han balanserade fragmenten från rockgitarr, synthesizers, popmelodier och Lou´s heroiska pipa på ett formidabelt sätt.

Alla de förändringar som skedde i sättningen samt att Jones &  Gramm fick total kontroll över låtskriveriet måste ha gjort dem mer än gott. 4 är en idag en lyxig sötsur godispåse fylld av magisk aor. Det tog bandet cirka 10 månader att färdigställa albumet, månne en av trumferna till vad komma skulle.

Inledande lite rockiga ”Nightlife” upplevde jag tillhöra de sämre. Det var först på efterkommande ”Jukebox hero” som det slog rejäla gnistor om materialet. Den var egentligen rätt ruffig, men den kliniskt melodiska refrängen gjorde den till ett anthem av rang helt enkelt.

För mig uppenbarade sig deras bästa låt någonsin som tredje spår. ”Break it up” vars dutt duttiga keyboards visade vägen till en hymn från helvetet, via några stop i himlen. Melankolisk, pompöst och smittsambenägen, en av de 10 bästa aor låtar som skapats helt enkelt.

För andra  lyssnare vandrade nog det epitetet till nästkommande ”Waiting for a girl like you”, i fall om man dyrkade sina powerballader. Men visst, det är en helt fantastisk låt. Justin Hawkins från The Darkness  upphöjde alstret till “the greatest rock ballad of all time”.

Detsamma kan jag inte skriva om ”Luanne”. A poor mans The Cars som var ganska intetsägande. Den Mick Jones pennade ”Urgent” återgick till själslig eufori. Betydligt mer pop än rock, men konstruktionen liknade inget annat.

En stor del av den förtjänsten kunde tillskrivas den experimentella brittiska synthpopsnubben Thomas Dolby som skapade den karaktäristiska synthinslagen i Urgent. Jag är långtifrån ett saxofon fan, men Junior Walkers saxsolo var himmelsk det vill säga den andra faktorn till att uddisera hiten till något helt unikt inom ramen för kommersiell listmusik.

Till skillnad från tidigare hyllningar som Aviator, Stan Bush & Barrage, Michael Bolton, Fortune, Shy, Bon Jovi och The Storm så är 4 i mitt tycke inte alls lika extraordinärt fulländat album som dessa 10 poängare. Exempelvis ”I´m gonna win” är okejig, men inte mera. ”Woman in black” tillhörde definitivt the good guys/girls. Refrängen var så bombastiskt mäktig att den verkligen tog andan ur en, dessutom gillade jag den starka kontrasten mellan vers och refräng.

Halvballaden ”Girl on the moon” var för mig en groover, som vuxit ut till en oerhört skön laidback låt. Albumet knöts ihop med ”Don´t go”. Återigen lyckades Foreigner med att konstruera en adekvat refräng som växte för varje lyssning, en av väldigt många. Albumet var dessutom en eklektisk popgryta, där varje låt i sig var som fristående kapitel.

Lou Gramm – Vocals, percussion
Mick Jones – Guitar, backing vocals, keyboards
Rick Wills – Bass guitar, backing vocals
Dennis Elliott – Drums, backing vocals

1981 var dessutom ett år där följande sanslösa album släpptes: High ‘n’ Dry – Def Leppard, Breaker – Accept,  The Visitors – ABBA, Escape – Journey, Night of the demon – Demon, Too fast for love – Motley Crue,  Punk´s not dead – The Exploited (jo det är ett underbart album), Mob Rules – Black Sabbath, Difficult to cure – Rainbow, men framför allt uberikoniska Earthshaker med Y & T.

Det dröjde tre år innan Foreigner kom ut med nytt material. 1984 framavlade dem halvlysande Agent provocateur. Helhetsmässigt var den ½ ljusår från 4. Ännu mera insprängd pop än rock var formeln denna gång. De låtar som var bra var dock redigt bra. ”That was  yesterday” känns överflödig att presentera. Den hade ju typ allt… utom distade gitarrer, men som poppärla episk. Finnes det en bruksanvisning hur en powerballad ska skrivas så vore  ”I want to know what love is” den perfekta mallen.

Sjunde spåret ”A love in vain” var min personliga favorit på albumet flankerad av ”That was yesterday”. Den symboliserade verkligen den bästa versionen av hur jag ville att gruppen skulle låta. ”Tooth and nail” precis som ”Down on love” var nivån jag orkade ta till mig, resten kunde ha besparats. Globalt blev den en succé, men i USA deras hittills sämsta försäljningsframgång.

Nu stod de på toppen av sin karriär, men som så oftast sker började det knaka i fogarna mellan gruppmedlemmarna Lou Gramm och Mick Jones. Exempelvis utlämnade Mick Jones Lou Gramm från  ”I want to know what love is” från. Lou Gramm släppte sitt första soloalbum kallad Ready or not. Den plattan innehöll aor-klassikern ”Ready or not” samt ”Heartache”, ”Chain of love” och powerballaden ”If I  don´t have you”.

Till sin hjälp tog han före detta bandkollegan från Black Sheep: Bruce Turgon. Det visade sig att de blev musikkompisar i vått och torrt i framtiden via Lou Gramm Band, Shadow King med mera. Som sagt fyra låtar gör inget album. Det tog Lou Gramm själv fasta på genom att få med hans bästa låt ever till The Lost Boys soundtracket (1987): ”Lost in the Shadows”.

Mick Jones fick sedermera smak för att producera andra artister. Först ut blev Van Halen´s 5150 (1986), sedan Bad Company Fame and fortune, några år senare producerade han Billy Joels Storm front (1989)

Trots tandgnisslet mellan Mick & Lou så fortsatte han som sångare även på Foreigners sjätte album, Inside information (1987). Ville man ha sin musik Foreigniserad så behövde man bara höra inledande ”Hearts to turns to stone”. Den innehar allt det där som man aor-foreigner-fan suktar över. Precis detsamma gällde ”Say you´ll will” som i ärlighetens namn var ännu bättre. Därutöver var det många hörnbitar som saknades i musikpusslet. Titellåten ”Inside information” och ”Face to face” var  annars två av få undantag, och i viss mån rockiga ”A beat of my heart”.

Lou Gramm hade dels fått nog, dels fått smak på att vara herre över sitt eget hus. Det ledde till han sa upp sig i Foreigner. Det ledde också till hans andra soloplatta: Long hard look. Planen var att den skulle sälja lika bra som föregångaren och sedan ut på turné med The Steve Miller band. En av de visionerna slog in! Albumet blev ingen försäljningsframgång. ”Just between you and me” och ”I´ll know when it´s over” höll definitivt måttet, annars var det påtagligt sorgligt hur låg kvalitet resten höll.

Istället för att ge ut ett tredje soloalbum så dolde han ett sargat varumärke genom att istället bilda Shadow King. Det bidde till en så kallad supergrupp där Vivan Campell (Dio ), Bruce Turgon (Foreigner) och Kevin Valentine (Donny Iris and the cruisers, KISS) ingick. Många sådana har sett dagens ljus och ungefär lika många har sett solnedgången gå ner för evigt.

Detsamma gällde Shadow King eftersom det bara blev ett album. Innehållet var däremot klart över medel. Inledande ”What would it take” kunde med lätthet kategoriseras som en pure aor klassiker. Det gällde i ännu högre grad ”Once upon a time”,  jag bara skriver det – vilka sanslösa Foreigner pastischer!

Foreigner kontrade med gruppens sjunde platta Unusual heat (1991) där Johnny Edwards för första gången iklädde sig vokalistrollen (Buster Brown, Montrose, King Kobra, Northup, Wild Horses). Det var inte så att han på något sätt sjöng dåligt, utan det var helt enkelt kvaliteten på musiken som dippade rejält. Ett betydligt rockigare anslag på bekostnad av klassiska Foreigner melodier och refränger. Det blev också deras hittills sämst säljande album där Unsual heat peakade som 117 på Billboard 200.

Atlantic Records rådde rivalerna att lägga ner stridsyxorna för istället lägga krut på den ambitiösa samlingen The very best…and beyond. Av de 17 låtarna var tre helt nyskrivna. Då Gramm och Jones behövde slicka sina halvt sargade sår var de medgörliga. Mitt under de brinnande upploppen i Los Angeles 1992 stämde Jones träff med sin gamle vapendragare Lou Gramm för att nollställa tidigare groll, lite typ som ett avsnitt ur The Sopranos. Samlingen blev en rejäl framgångssuccé som skapade en hävstångseffekt för att på pappret bli sams igen, money talks så att säga.

Återförening blev permanent, men det dröjde hela tre år innan nästa album släpptes. På tåget fick Gramm med sig sin vapendragare Bruce Turgon som ersatte basisten Rick Willis. Mark Schulman blev ny trummis samtidigt som gruppen modifierades från kvintetten till femtett via keyboardisten Jeff Jacobs.

Teoretiskt sett så skulle Mr Moonlight (1994) kunnat vara ett gyllene tillfälle för back to glory. Tyvärr kunde inte det musikaliska klimatet vara värre för vänner av AOR. Grungen och hiphopen hade tagit strypgrepp på genren och indirekt avrättat kopplingar till magiska melodier, sterilitet och starka refränger. Det uteslöt ju inte att musiken i sig fortsatt kunde vara funktionsdugligt magiskt, men så var inte fallet på Mr Moonlight.

För mig var detta knappt Foreigner; avskalat, och uberintetsägande. Undantaget som bekräftade den regeln var ”Running the risk” och i viss mån ”Real world”. Även detta försök till återupprättelse fick fingret av publiken genom att bli deras sämsta placerade album med att peaka på 135 plats.

Perioden mellan 1994-till 2003 präglades av turnéer, nya best of utgivningar och oändligt med medlemsrockader. Till råga på allt blev Lou diagnosticerad hjärntumör 1997. Hypofysen skadades och biverkningarna påverkade såväl ämnesomsättningen som uthålligheten och rösten negativt. Lyckligtvis gick den att operera med bra resultat, men det  tog det ett tag innan han återfick sin forna vokalistglans.

2003 var dock  kommunikationsbägaren så överfull att enough var enough. ”Jag tyckte inte han hade hjärtat med längre. Vi ville olika saker” (från intervju av Peter Eliason med Mick Jones), Mick Jones var därmed den enda kvarvarande medlemmen.

2003 vid tiden för Gramms avhopp var  Mick Jones 59 år. Nu  stod han inför ett vägskäl: satsa eller helt sonika lägga ner. Efter två års existentiellt begrundande iscensatte han 2005 en ny era för Foreigner med en helt ny laguppställning. Miljöpartiet hade kallat processen två friår. Den processen fortsatte till deras up do date senaste studioalbum Can´t slow down såg dagsljuset.

Kelly Hansen tilldelades vokalistrollen (Hurricane), Jeff Pilson basistuppdraget (Dokken, Dio, Benedictum, Black Swan, McAuley Schenker Group), Brian Tichy trummor (Whitesnake, Billy Idol, Dead Daisies, Vinnie Moore, Derek Sherinian ), Thom Gibel gitarr (Aerosmith) och Michael Bluestein  på Keyboards.

Mick Jones tog in extern hjälp via Marti Frederiksen (Aerosmith). Han co-wrote alla låtarna och producerade dessutom albumet. Det var ingen duvunge vi pratade om precis. Han har bland annat skrivit musik med Aerosmith, Eric Martin, Def Leppard, Bon Jovi, Ratt, Pink, Meat Loaf, Paul Stanley (med Andreas Carlsson), Scorpions (underbara Humanity: Hour 1), Mötley Crue, Vince Neil, Halestorm, Three days grace, 3 doors down, Papa Roach, The Struts och Daughtry.

Marti Frederiksen

Can´t slow down  från 2009 blev en uppryckning såväl musikaliskt som försäljningsmässigt. Plattan peakade på 29 plats och ynglade av sig två singlar som sålde okej. För egen del innehöll albumet två pure aor klassiker, dels  ”In pieces”, dels den ännu starkare ”Too late”, därutöver återfanns klart godkända alster som ”Can´t slow down”, ”When it comes to love”, ”Livin in a dream”, ”I´ll be home tonight” och ”As long as I live”, så cirkel slöts eventuellt på ett relativt behagligt sett. Är man på ett överdjävligt bra humör så skulle jag kunna ranka Cant´s slow down till deras bättre album överlag.

Mick fick stora hjärtproblem, något  som tvingade honom genomgå en bypassoperation i början på 2012. Annars hade tiden efter albumet, precis som innan, fortskridit med oändliga medlemsbyten, turnéer, best of/liveplattor och dylikt. Mick Jones (född 1944) var till en början inte delaktig i Hot Blooded tour som gick av stapeln i somras, dock återvände han till giget i New Brunswick. Gubben närmar sig 80 år! Det är ju otroligt att han är så aktiv som han faktiskt är.

Vad som händer i framtiden är ännu inte skrivet i stjärnorna. Att deras 4 från 1981 är deras jämnaste och mest ikoniska album ever är däremot förevigat  inristat i aor-himlen, trots att den inte i jämnhetens tecken är helgjuten. Osannolika 80 miljoner sålda album och ett tjugotal hits på Billboardlistan är en bedrift de bör vara stolta över. För väldigt många människor är de fanbärare av genren i sig med andra storheter som Survivor, Toto och Journey, en skara som även jag sällar mig till utan minsta problem.

By Mr Mats ”Hammerheart” Widholm

Stan Bush & Barrage

Under slutet av 80-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt djävulskt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor.

Var och en av oss hade färdigställt A.O.R.–spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenlagad.

Jag titulerade mig alltid välförtjänt som The A.O.R.-King, medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R.-Prince. När alla låtar avverkats så var vi generellt sett ganska runda om fötterna på grund av stillasittandet och parallellt drickandet i sig.

Efter den mastiga A.O.R.–påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa. En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten.

Ju längre kvällen led, desto ljusare ton fick glöggen, eftersom  promilleansvarige uppviglande spädde ut den med vodka, till sist var den transparant. Det blev en kväll att minnas eller snarare bristen av dessa, eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt.

Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans hall, och sist men inte minst på balkongen, en triss i mediokert alkoholsinne. Att jag lyckades ta sönder två av hans finaste vaser var bara bonusar. Kompisarna trodde jag spydde blod och var nanosekundrar från att ringa ambulansen.

Den blodröda, illaluktande vätska letade sig hypnotiskt ner till grannen. Det äldre paret ringde diktatoriskt upp Tommy på morgonkvisten och skällde ut honom så det stod härliga till. Han och jag fick ta ansvaret för den ögonbrynshöjande arbetsuppgiften att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyorna.

Jag hade för övrigt inte ens lyckats ta mig ut från gården, utan sov helt sonika i Tommys marmortrappuppgång. Den gamnacken och de efterhängsna köldskadorna gick inte av för hackor.

Det här sjöslaget tillhörde som tur vad inte vanligheterna under A.O.R.–night arrangemangen. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot, och som alltid var lika välarrangerat trevliga.

I vilket fall som helst, kontentan av denna långa berättelse är dels att den går i A.O.R.-fotspår, dels att Stan Bush & Barrage debutplattan var den som spelades mest av alla på dessa tillställningar.

Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina musikglasögon Stan the mans 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Mjuk åttiotalististk classic rock, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt.

Med kompbandet Barrage i bakhasorna stod alla planeterna i symbios. Där ingick bland annat Mr Bigs bortgångne trummisen Pat Torpey (R.I.P. 2018) och David Lee Roth gitarrist Rocket Richotte. Enligt Johan Nylén så prydde Pat bara omslaget, men medverkade inte på plattan överhuvudtaget – snacka om fake news.

Basisten Mike Seifrat har bland annat medverkat på tre av Rick Springfields tre gyllene album: Living in oz, Hard to hold och Tao. Rick Serattie som spelade keyboard på plattan har varit involverad i Foreigner, Whitesnake, Michael Schenker, Lion och många andra storheter i rockvärlden.

Barrage var definitivt en konstruktion som kunde hantera sina instrument med värdighet. Richie Wise var mannen bakom den kristallklara och lite mekaniska produktionen. Kepsen av för denna före detta Dust medlemmen. Har man producerat KISS debutalbum samt Hotter than hell, Double platinium, Killers och deras best of plattor är man för evigt inristad i rockhistorien.

Densamme producerade också en personlig favorit: fransosens David Hallyday debutalbum True cool (1989). I den existerade det tre hits av rang. Först monsterballaden ”High”, vilken blev en stor hit i hemlandet.

Förutom powerballaden innehöll albumet snärtiga poprockdängan ”Oh la la” samt hi-tech aoriga ”True cool”.  

Tillbaka till Stan the man, ”All killers, no filler” är ett epitet som utan problem matchar musiken. Soundet är inte helt traditionellt aorigt, utan väldigt eklektisk classic rock, men fortfarande utifrån de A.O.R.-ramar som konstruerades på det fluffigt glada 80-talet.

David Hallyday

Just brygden, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn uppseendeväckande magiska. Till det adderas Stan Bush karakteristiska röst.  Låtar som kan etiketteras som beyond gudomliga är ”Temptation”, ”Primitive lover”, ”Gates of paradise” och ”Take it like a man”.

De är i sig fyra musikindivider, inte karbonkopior utav andra gruppers A.O.R.- låtar. Precis samma sak kan sägas om de två vitt skilda utomjordiska balladerna ”What is love” och stegrandes ”Love don´t lie”. Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysningar, en låt som för övrigt House of Lords spelade in på nytt 1988, och fick en smärre hit med.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Exempelvis var ”Heart Vs. head” med i halvtaskiga The Wraith och She´s got the power, båda från 1986. Överlägset störst var dock ”The touch” som var med i robotorgien Transformers: The Movie (1986).

Samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour (2007) och ”The Touch remixed” (2013) av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Den fanns också med i Mark Wahlbergs Boggie nights från 1999 samt i två populära TV-shower: Chuck och American dad.

Visst är låten en guldklimp, men inte det bästa på Stan Bush & Barrage debut. Ambitionen var egentligen flygfilmen: Iron eagle, men som sagt de fick istället nöja sig med robotkrig.

1998 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush & Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Allt som var bra på debuten, misslyckades på uppföljaren, produktionen var bland det sämre jag hört, för mig det mest kolsvarta fåret av dem alla.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrog han med låtar som ”Never Surrender”, ”Streets of Siam,” och ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda Bloodsport (1988) bidrog han med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. 

I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpsikonen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2017 framavlat hela 11 studioalbum. Tyvärr skiljer det en autobahn mellan höjdpunkterna på dessa plattor, parallellt med produktioner som får Anna Books alster att framstå som Beyoncé.

2019 fick jag ynnesten att se Mr Bush live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvwigsburg.

Han var första kvällens headliner, den andra var Stage Dolls. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som att han inte kände sig riktigt bekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna som han använde sig av på scenen.

Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt.

Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham).

Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Men mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för alltid kommer att inneha en 10 plats bland världens bästa A.O.R.–album.

Precis innan själen lämnar kroppen så vet jag att en av mina största besvikelser kommer att vara att jag inte lyckades införskaffa Stan Bush sagolika ljuslila skinnjacka, den som tar all uppmärksamhet på albumomslaget.

Bilden är förövrigt tagen i CBS-records parkeringshus. Den minst sagt tighta jackan hyrdes in av skivbolaget. Stan ville köpa loss plagget, men tyckte 4000 kr var på tok för mycket.

Continue Reading »