Bratislava vistelsen

5 dagar i Bratislav med två gamla kompisar utan något som helst intresse för museer, arkitektur och shopping är helt enkelt 1½ dag för mycket. Staden innehar en oerhört rik och vacker stadskärna, men därutöver saknas det riktigt attraktiva kompletteringssevärdheter i syfte att fylla ur de 5 dagarna. Några undantag är slottet och Ufo-restaurangen invid bron Novy´most. När mina polare låg halvt medvetslösa i sängen passade jag på att ta en promenad runt omgivningarna utanför gamla stan. Antingen flanerade jag på helt fel plats eller så var Bratislavas stad bara såhär intetsägande. Öl, vin och andra alkoholdrycker låg på en oförskämt billig nivå, något som uppskattades av oss alla 3.

Bratislava tillhör absolut inte  de 10 000 största  shoppingmeckorna på jorden precis. Galleria Euorovea  futuristiska designuppenbarelse var däremot en angenäm överraskning; det vimlade av inavlade märkesbutiker som man dessvärre  kan finna i vilken storstad som helst med självaktning. Min shoppingkvot bestod av en hotellmugg till mig själv samt lite alkohol på flygplatsen på vägen hem samt godis till barnen och frugan. Borta bra men hemma bäst må vara ett klyschigt uttryck, men alltid lika passande.

Egentligen är det ett totalt dysfunktionellt beteende att resa till en stad i syfte att springa, och dessutom betala en tävlingsavgift för besväret.  Vi kom, vi såg och vi segrade, utifrån våra subjektiva tävlingsperspektiv. Alla 3 var dundernöjda med sina tävlingsresultat. Jag satt personligt  halvmarathon rekord med 1.44.03, Jarmo klarade sig under 2.30 med tiden 2.19.37 och Stefan fick tiden 1.38.47. Tävlingen i sig var väldigt välorganiserad, medan  bansträckningen kunde onekligen ha varit lite mer uppiggande. Har aldrig sett så mycket förortsbyggnader i mitt liv förut; Alby framstod som en kebabkiosk i jämförelse med Bratislavas betongparker.

Träning och Tävling

V.12 bestod av 3 pass 262 minuter och minuter och vecka 13 bestod av 2 pass a`la 135 minuter. Nästa tävlingsmål är betydligt mer greppbart; den 12 maj går det lokala 5 km loppet Grabbhalvan av stapeln. Loppet som i år har förflyttats ifrån Folkparken till området runt Stadium arena. Jag anmälde mig nyligen till tävlingen; målsättningen är att komma under 20 minuter. Det krävs träning, men framförallt en mental fokusering att komma in och över blodsmaksfasen, något som jag har svårt för eftersom smärta för mig är likvärdigt med sprutor, höjder och trånga utrymmen.

Ett antiklimax uppstod efter Bratislava halvmaraton, visserligen låg mitt nya mål: Grabbhalvan (12 maj) inte långt ur ett tidsperspektiv, men mentalt var träningslöpningen frånvarande. Det blev ändå en intensiv start, då jag hade ett digert squashprogram framför mig. Vecka 14 bestod av 4 träningspass a`la 300 minuter medan vecka 15 träningsdos ackumulerades till 355 minuter indelat i 5 träningspass.

Halvseriös pokerkväll med bland annat Roffe Okon & Johnny Jonander

Äntligen så krockade inte ett fastställt pokerdatum med någon annan aktivitet, vilket så varit fallet de två senaste och enda turneringarna de senaste åren. Ett gäng på 7 stycken tävlingsstinna killar dök upp hos Ante och Malin i Vidablick runt 14.00. Vi såg Gefle – IFK som en aptitretare  inför vad som komma  skulle. Underhållningsvärdet var tyvärr bedrövligt, det var mer felpass och irrationella inspel än jag trodde var möjligt i någon match. Men om man håller på ett lag så kan även sådant vägas in om laget vinner, vilket nu inte IFK gjorde utan förlorade på bortaplan med 2-0.

Runt 16.15 satt turneringen igång och det var inga stora pengar i potten – som tur var; 150 kronor per person, där de tre uthålligaste spelarna belönades med en hierarkisk kontantpris. Själv var det över fyra år som jag senast spelade Texas hold em; jag hade råpluggat Dan Glimnes ”pokerhandboken” i syfte att inte göra bort mig helt.

Undvik de tre grundmisstagen

1. Att gå med i för många potter

2. Att inte vara aggressiv nog i goda situationer

3. Att agera för genomskinligt

Marker reducerades och ackumulerades i jämn strid; till sist var vi bara tre spelare kvar vid bordet. Någon idiot synade  min bluff likt en öppen bok, något som var början till slutet för mig i omgång ett. Nåväl jag var en av tre som fick tillbaka satsade pengar, vilket för mig var ett steg framåt.  Omgång två startade definitivt inte bra, men ju mer de andra drack desto mer vågade och otåliga blev de, vilket i detta fall indirekt gynnade mig som inte drack lika snabbt. Tills sist var vi bara två spelare kvar, och jag var den som befann mig i ett tröstlöst marker underläge. Till sist gick jag in all in, i syfte att göra slut på ett parti som skulle kunnat hålla på hela kvällen. Tanken var god, och det var oerhört nära att jag gick segrande, men ödet ville något annat. En 3:e och en 2:a plats är inte fy skam mot killar som frekvent spelar poker på nätet. Jag får väl skicka en slant till Dan Glimne och hans eminenta pokerråd.

Fotboll och poker i all ära, men det är gemenskapen, tugget, jargongen, pikarna det vill säga det sociala som är det fundamentala. Usla som genialiska kommentarer strömmade ur oss från alla håll i alla riktningar – ingen gick säker. Till en början satte jag oneliner-kikarsiktet på min före detta jobbarkompis Roffe Okon, men flyttade fokus till de övriga ju längre kvällen led, för att sista timmarna knappt orka röra käkarna. Roffe Okon tror jag för övrigt slog något svenskt  eller nordiskt rekord  i folkölsdrickande, det måste ha varit över 14 stycken burkar som rann nerför hans glupska malt- och humletörstande strupe. Jag själv blandade till en början friskt mellan öl och whisky, men lugnade successivt ner mig, vilket egentligen inte alls är min stil. Tyvärr hade jag endast ätit 3 korv med bröd till middag, något som resulterade i att jag stod för 80% av chips- och jordnötsförbrukningen. Runt 23.00 bestämde sig några att dra till Harry´s och några åka hem, medan  värdarna Ante och Malin valde att stanna kvar hemma. Jag blev hämtad av min snälla fru Marie, och kollapsade i sängen 30 minuter senare.

Däckbyte – ett  minhelvete på jorden

Det finns några saker som jag avskyr framför annat och det är bland annat att stå i  stillastående köer och att frysa. Att byta till sommar eller vinterdäck ligger nästan i samma klass. Jag kan inte sätta fingret på varför, men tråkigt är det i vilket fall som helst. Mitt drömscenario är att lämna in bilen på en däckfirma där de byter däck och balanserar hjulen, sedan hämtar man helt sonika bilen; det är det optimala. Tyvärr har den Widholmska Vångafalangen en förkärlek till att allt ska göras i egen regi, vilket till en viss del jag kan förstå – om man gillar att hålla på med bilar. Jag avskyr däremot allt som har med motorer att göra därav att jag inte alls får några spirande vårkänslor vid däckbyten. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Till Maries pappas förtret är det Marie som står för grovjobbet, och jag fungerar mer som en form av dysfunktionell assistent som gör som jag blir tillsagd. Marie är uppväxt med att hjälpa till att byta däck, något hon får sota för i vuxen ålder.

Jag använder mina nyvunna sociologiska kunskaper ur ett genusperspektiv för att argumentera med Maries pappa varför jag är assistent och hon grovjobbare. Det slutar alltid med samma visa: ”det är svår att lära gamla hundar att sitta”. Min pedanteri får däremot utlopp efter själva däckbytesprocessen är gjort för då står jag med  dammsugaren i högsta hugg, bilen ska sedan tvättas och vaxas på ett övermaniskt sätt – varje fläck är en fiende och ett potentiellt hot. I konceptet ingår det som tur är fika, middag och efterrätt av Maries mamma, som förövrigt är en gudabenådad kock. Är vädret bra och solen på sitt bästa humör så är det ett stort extra plus.  Maries föräldrars gård har tillgång till ytor som kan gömma en flyktingförläggning, något som är  perfekt då  man  ska jaga barnen. När Forden väl väl står där skinande blank och nystädad, och vi ätit färdigt, umgåtts, lekt med barnen, solat  och gått en promenad så utkristalliserar sig  det fram en helt underbar dag. Det är mer tanken på att byta däck som är jobbigt.

Vårindikation och en institution i Norrköping

Jag och barnen i symbios med The Skarins vandrade i ett gråmulet väder från Ektorp till Halvars. Den utlovade solen uteblev och gradantalet stannade på 11. Mitt ambivalenta kulvacklande slutade till sist med hallon-saltlakrits, apelsinchoklad, ploppchoklad. Hanna tog polkagris, päron och jordgubbe och Frida: choklad, vanilj och blåbär. Vädret i sig var inte riktigt vad någon av oss kategoriserade som optimalt glassväder, vilket indirekt ledde till att jag fick en stor del av barnens glass. Det innebar att jag fick 7 kulor av delikat glass, och något som också innebar typ 1 miljarder kalorier som i sig är likvärdigt med 2-3 mil löpning. Halvars historia sträcker sig för övrigt så långt tillbaka som till 1930-talet. Ulf Lundell har också omnämnt både Halvars som Södra promenaden i låttexten: ”Jag går på promenaden”, ifrån debutalbumet Vargmåne 1975.

Allsvensk fotboll på parken igen: IFK – GAIS

Jag blev bjuden av Jocke ”spurs” Andersson att hänga med på söndagens seriepremiär. Vi inledde hos mig runt 12 att inta en groteskt god pizza från Ektorps Sportbar och två riktigt kalla öl till. Jag försökte mig på att blanda Sambucca med Bailey´s i syfte att skapa olika lager, men misslyckade fatalt. Film- och musiksnack genomsyrade tiden tills matchstart. Jag lämnade över barnen till vara hjälpsamma  grannar: The Skarins. Vädret kunde gärna ha fått  varit lite mer vårligt; det gråmulna och regniga klimatet dominerade matchbilden, men höjde definitivt absolut inte temperaturen på läktaren.

1:a halvlek var en orgie i tristess med få målchanser och fotbolls-anti-publikfrieri-spel på mittplan dessutom regnade det konstant.  Det positiva med 2:a halvleken var att Norrköping helt oväntat, och indirekt avgjorde matchen via ett klassmål av Imad Khalili; densamme spräckte inte bara nollan utan också  sin lårmuskel och fick sedermera utgå. Sju minuter senare punkterade IFK  matchen genom Shpetim Hasani retfullt snygga straffmål. I GAIS spelade ingen av de två sent inkomna spelarna Wanderson do Carmo eller Rasak Omotoyossi då de fortfarande saknar arbetstillstånd, något Norrköping borde vara glada för. I vilket fall som helst kunde de 10 424 tusen åskådarna precis som IFK ta med sig det viktigaste i denna fotbollsbatalj, nämligen 3 mycket värdefulla poäng. Jag är säker på att såväl vädret som spelet kommer att bli betydligt bättre. Allsvenska premiärnerver i symbios med en krävande och fotbollshungrig hemmapublik kan få vilket lag som helst i gungning; 2-0 mot Gais var mer än godkänt efter de förutsättningarna.

Delmomentbetyg och tenta

Det tog sin tid för de ansvariga att släppa delbetyget för första kursen av fyra, men det blev till sist ett G för mig, vilket är helt ok. Tentan som jag fick göra dagen efter jag kommit hem från Bratislava var både knepig och diffus. Jag satt som klistrad framför skärmen och försökte skingra tentaångesten och stressen, i syfte att kunna lämna in ett arbete som jag slapp att göra om. Tyvärr kom vi hem runt 2 på natten samma dag så förutsättningarna var helt enkelt inte studieoptimala:  för lite sömn, för mycket resetid, för mycket alkohol och ett smärtsamt jobbigt halvmarathon låg nog mig retroaktivt i fatet. Jag satt uppe till 01.30 men hade inte energi att skriva fyra sidor som det i stort sett krävdes. Det lutar dessvärre åt att jag får fokusera på en omtenta någon gång mellan den 26-28 april.  Det beskedet får jag inom 10 dagar.

Continue Reading »