En lyxig torsdagskväll

Vi lämnade Hanna och Frida i händerna hos min son David och hans tjej Josefin i hans lägenheten på Luntgatan. Jag och Marie bilade ner till Lagerqvist Restaurant & Bar, det vill säga före detta Bacchus. Vi synkroniserade vår vedertagna månatliga 28:middagsbegivenhet med duohumor i världsklass. Ett av målen med att varje månad unna oss ett restaurangbesök är livskvalitet utan barn; parallellt reducerar vi också den östgötska matfloran. För närvarande är detta den enda kvarvarande restaurangen av Norrköpings utbud. De rymliga lokalerna var obeskrivligt atmosfäriska, och fick mig genast att tänka på Gamla stan i Stockholm. Vår erfarenhet av Bacchus var inte det allra bästa, därför var det med tillförsikt vi synade nya ägaren, namnbytet och inriktningen på menyn. Samma dag hade NT gett restaurangen 5 av 5 möjliga, något som ökade vår nyfikenheten.

Kombinationen modern design med autentiska medeltidsvalv i symbios med en lokal särprägeln var minst sagt en vinnande formula. Vi beställde in varsin Wallenbergare med mos, ärtor och lingon. Jag tycker mitt potatismos är oslagbart, men fingertoppskänslan och råvarorna som anammades i denna rätt gav husmanskosten ett välbehövligt ansiktslyft. Färsen, ”flottet”, moset det vill säga allt på tallriken var en gourmetisk sensation för såväl smaklökarna som estetiskt – världsklass. Jag tog två öl kalla medan Marie dräpte en bubblig Ramlösa, när hon återigen axlade rollen som chaufför. Efterrätten för egen del blev Trädgårdsäpplen: stekta äpplen, bakad kaka, vaniljkräm och sorbet. Marie beställde in bakad choklad med kolasås, körsbär och nötter med gräddfilsorbet; båda var ljuvliga, men Maries var nog aningen godare om jag under pistolhot blev tvungen att välja mellan de båda sockerbomberna.

Chaufför Marie navigerade ryckigt mot karga Himmelstalundshallen där de båda humorikonerna skulle framföra sin  populära show: ”Ljust & Fräscht”. Instinktivt kändes väl ”arenan” aningen malplacerad i våra ögon. Jag fick en klar aula-känning som lämnade ett bestående avtryck före, under som efter föreställningen. Hade man  dessutom ont i ryggen innan så hjälpte inte dessa bräckliga och kalla plasttingestar till precis. Det var dock den enda smolket i bägaren denna livskvalitetskväll.

Helt klädda i vitt och barfota gjorde komikerna Fredrik Lindström och Henrik Schyffert entré inför 2000 östgötar. Det här är för övrigt första gången de står på scen tillsammans. Ljust & Fräscht handlar om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm. Den två timmar långa showen var indirekt indelad i fyra sjok. I den inledande fasen var de båda komikerna närvarande, sedan fick Schyffert tillgång till 20 egna minuter i rampljuset för att efteråt avlösas av Fredrik Lindström egentid. Cirkeln slöts när vännerna återigen samlades på scenen. Oväntat nog så skrattade jag allra mest åt Schyfferts ståup-fasoner som mångt och mycket handlade om återvinning. Det hysteriska upplägget stegrades, och var faktiskt helt genialiskt fyndigt. Ännu mer oväntat var det också att han sammantaget var den roligaste av de två. Han stod för de sylvassaste sarkasmerna och för flest komiska poänger. Självklart var de båda såväl tighta som roliga, men som sagt Schyffert fick en renässans i mina ögon.

Kontentan av showen gick ut på att vi inte blir lyckligare människor av att renovera ihjäl oss eller följa rådande tidningstrender. De menar på att man bör sätta värde på det man har och rannsaka sig själv i sömmarna om man är i behov av att genomgå ett förändringsbeteende. Jag är väldigt förtjust i när man integrerar samhällskritik med syrlig komik, och ändå komma undan med detta genom att anamma ett spektrum av igenkänningsfaktorer. Existentialismen och konsumtionshybrisen ironiserades effektivt under hela föreställningens gång. Jag har väldigt svårt att tro att någon i publiken gick hem besviken. Förhoppningsvis kanske en och annan sätter efterskrattet i halsen när de börjar reflektera hur vi och våra medmänniskor allt som oftast agerar i vårt vardagliga liv. Jag kan inte göra annat än att konstatera att föreställningen var groteskt underhållande, varierad men som sagt också tänkvärd. Medelåldersmännen avslutade spektaklet med att leva ut sina rockdrömmar genom att framföra en punk-hårdrock-låt med mängder av pyroteknik: Det var verkligen kronan på verket; en show för alla sinnen som jag inte lär glömma på väldigt länge.

Fredrik Lindström – en husgud av rang

Oftast är man bara rolig eller bara intellektuell tråkig. Att som Fredrik Lindström lyckas med konststycket att pragmatiskt balansera seriositet och humor är ytterst sällsynt. Denna mänsklig husgudhybrid är född och uppvuxen i Eskilstuna. Mellan åren 1979-1982 var han medlem i Eskilstunas stolthet Crystal Pride; deras debutskiva som också huserar i min vinylsamling var inte alls oäven. Mr Lindröm slutade dock som trummis i bandet innan albumet släpptes. Från hårdrockstrummis till en i ensemblen av ironiska och cyniska busringare i det nu nedlagda radioprogrammet Hassan i Sveriges Radio P3 (1993-1994). Fredrik har också härjat rejält i radion genom att förgylla det underbara programmet ”På minuten” dessutom har han varit Sommarpratare hela tre gånger. Lindströms akademiska bana inleddes med en fil kand i nordiska språk, litteraturvetenskap och idéhistoria vid Uppsala universitet 1987. Med blodad tand tag han sig igenom Poppius journalistskola 1989 för att sedermera bli doktorand i Nordisk språkhistoria vid Uppsala universitet. Fredrik Lindström är en Sveriges mest efterfrågade föreläsare,  konferencier och moderator. Få kommer ens i närheten av Fredrik när det gäller kombinationen av att vara helt sanslöst rolig ena sekunden, för att i nästa ögonblick respektfullt beundrad av publiken för sin djupa, seriösa och imponerande kunskap inom brett varierande områden. Hans sätt att tala i harmoni med hans intelligenta humor är nästan oslagbart, en husgud helt enkelt

Denne mångsysslare har också regisserat en av mina topp-3 svenska komedifilmer nämligen: ”Vuxna människor”; en pärla som är är snuskigt underskattad. Han har också agerat medförfattare till en av Sveriges (norskt originalmanus) bästa sit-com c/o Segerhmyr. Hans seriösa sida i symbios med glimten i ögat reportage infogades i SVT: ”Värsta språket”, ”Svenska dialektmysterier” och ”Vad är en människa”. Mest känd är han troligtvis genom ”På spåret”, där han och polaren Kristian Luuk på ett utmärkt sätt fyller vakuumet efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg.

Henrik Schyffert – långt ifrån en husgud

Jag vet inte varför jag aldrig varit riktigt förtjust i Henrik Schyffert, men så är det bara eller snarare var det. Hans energiska uppträdande i Himmelstalundshallen var dock en källa till att blicka tillbaka på hans digra artistproduktion. Henrik är född 1968 i Ronneby och blev halvkänd genom Z-TV och busringningar med bland annat Fredrik Lindström och Kristian Luuk i Hassan. Kändisskapets dörrar öppnades på vida gavlar i och med att Killinggänget bildades. Konstellationen skapade eufori hos såväl tv-tittare som hos en enad kritikerkåren med: ”I managen med Glen Killing”, ”Nilecity 105.6″, ”Percy tårar” och ”Fyra små filmer”. Han har också varit programledare på TV4:s ”Parlamentet” och SVT: ”Landet brunsås”. Det var för övrigt det programmet som min inställning till honom började förändras. Jag gillade konceptet, karaktärerna, och sedermera även Henrik Schyffert. Ståuppkarriären har varit spikrak, och bevisen för detta är priset för ”Årets Nykomling” 2003 samt ”Årets manliga komiker” 2007. Denna mångsysslare var också med i gruppen Whale  med Cia Berg, från 1993-1993, ett kollektiv som rönte musikaliska framgångar på hemmaplan.

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »