Dexter,  Friend or foe?

Handlingen

Dexter Morgan jobbar som kriminaltekniker och blodstänkanalytiker för polisen i Miami, men lever parallellt ett väldigt annorlunda dubbelliv. Under dagtid letar han efter spår och bevis som kan fälla mördarna rent juridiskt, medan han om nätterna jagar de kriminella själv och tar livet av dem. Dexter är en seriemördare av rang, men dödar endast de mest fruktade kriminella, de som samhället inte lyckats fälla med sina lagar och regler. När han endast var 3 år bevittnade han och hans äldre bror Brian mordet på sin mor, Laura Moser, och lämnades under två dagar i en container fylld med blod. Denna händelse lämnade dem båda med psykiskt ärr av guds like samt var upprinnelsen till deras annorlunda livsstil.

Dexter adopterades av polisen Harry Morgan , som hoppades undertrycka dennes traumatiskaminnen av sin döde mamma och blodbadet i containern. Efter upptäckten att unga Dexter i flera år dödat ett stort antal av grannskapets husdjur, väljer  Harry att göra det bästa av situationen utifrån hans polisperspektiv. I syfte att tämja Dexter från att döda oskyldiga människor, börjar Harry undervisa Dexter i den så kallade  ”Koden”. I denna kod måste Dexters offer själva vara mördare, och ha dödat någon utan grundad anledning, och troligtvis göra det igen. Dexter måste också alltid vara säker på att hans mål är skyldig, och tar till okonventionella strategier för att få obestridliga bevis på offrets skuld. Dexter har följt koden religiöst för att tillfredsställa sin ”Dark Passenger”; det namn han har döpt sin lust att döda. Liksom många seriemördare tar han troféer. Innan han utdelar offret sista smörjningen gör Dexter ett snitt på kinden med en sylvass skalpell och samlar upp ett blodprov, som han bevarar på ett blodbild. Han lagrar dessa i sin samling i en låda gömd invid luftkonditioneringen.

Dexter undgår misstankar  genom att vara trevlig, generös samt upprätthålla allmänt ytliga relationer. Hans tillgivenhet till sin adoptivsyster Debra, hans  före detta flickvän Rita, hans styvbarn Astor och Cody och senare hans biologiska son, Harrison, har alla  komplicerat hans dubbelliv. Detta har fått honom att ifrågasätta sitt behov av att döda. Faktum är att hans förhållande med Rita, i den första säsongen, satte igång den långsamma men stadiga humaniseringen av Dexter, som utvecklas i och med varje ny säsong av Dexter. En av aspekterna som gör serien så trovärdig, intressant och underhållande.

Till skillnad från två andra topp 5 serier som gått över 6 säsonger: The Sopranos och Six feet under, så har Dexter ännu inte haft några svackor. Jag dyrkar den vardagsexistentialism som genomsyrar alla genomarbetade  karaktärer. Dexter skiljer sig inte nämnvärt ifrån oss andra; vi spelar alla olika roller, beroende vilken arena vi befinner oss på. De flesta av oss brottas med mörkare sidor som vi sällan eller aldrig anförtror någon annan, ibland inte ens sin fru. Den stora skillnaden mellan Dexter och oss är att den mörkare sidan är ännu mörkare. Dexter präglas också av en filosofisk sida som hela tiden känns behagligt lättsamt, men också ytterst träffsäkert. Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande är att det kan vara vem som helst, till och med din närmaste granne, han som lånar ut sockret till dig. Serien som är bisarrt underhållande gjorde sin TV-debut den 1 oktober, 2006, och baserades på novellen Dexters dunkla drömmar skriven av Jeff Lindsay, den första boken i hans serie om Dexter. Efterföljande säsonger har utvecklats oberoende av Lindsays verk. Den gjordes om till TV av manusförfattaren James Manos, Jr., som skrev det första avsnittet, en eloge till den killen.

Förutom Michael C Hall , innehåller serien Jennifer Carpenter som  spelar Dexters adoptivsyster, kriminalpolis Debra Morgan. James Remar gestaltar Dexters avlidna far Harry, som hela tiden är med Dexter i hans tankar och agerande, likt ett vardagligt samvete som håller ”The dark passenger” på plats. Dexters medarbetare inkluderar Lauren Velez som biträdande poliskommissarie María LaGuerta, David Zayas som kriminalpolis Angel Juan Marcos Batista och C.S Lee som den sexfixerade labteknikern Vince Masuka. Julie Benz spelade Dexters flickvän, senare hustru, Rita Morgan, i säsong 1-4.  Erik King porträtterade den problemfyllda kriminalpolisen James Doakes de två första säsongerna av serien. Desmond Harrington anslöt säsong 3 som den oförutsägbara kriminalpolisen Joseph Quinn. Keith Carradine spelade FBI-agenten Frank Lundy, och Jimmy ”Lagens änglar” Smits gestaltade biträdande åklagare Miguel Prado, som dök upp i varsin säsong, säsong 2 respektive 3. John Lithgow anslöt den fjärde säsongen som ”Trinity-mördaren”. Carradine återvände i säsong 4 och repriserade sin roll som nyligen pensionerade FBI-agenten Frank Lundy, som jagade Trinity-mördaren.

• Styrkan med Dexter är att alla karaktärer är intressanta, genomarbetade och ytterst trovärdiga.

• Karaktärerna utvecklas utifrån vad som händer dem själva och deras omgivning, inte av filmklyschor.

• Manusförfattarna upprepar sig inte, utan skapar nya dramaturgiska arenor.

• Dialogen såväl som den subtila mörka humorn är genialisk upplagd.

• Michael C Hall alias Dexter är som skapt för rollen.

• En taskig vocie over kan stjälpa den bästa serie/film, här är den en tillgång.

• Trovärdiga, obehagliga och minnesvärda motståndare ersätter varandra i varje ny säsong.

Säsong 6

Lugnet har lagt sig och det mesta tycks ha gått tillbaka till sin ”vardagliga” lunk. Skenet bedrar dock, här kastar manusförfattarna in tre glödheta parallellhandlingar, något som endera skulle kunna tyda på sinnessjukdom eller att man gapar efter för mycket. Dessa herrar faller dock inte i den fällan utan väver genialiskt ihop dåtid, nutid och framtid med de nya intrigerna. Essensen i denna omgång är faderskap och tro. Som pappa är Dexter bra mycket bättre än många i sin omgivning, han älskar sitt barn och sätter sonen i allra första rummet. Han vill också vara en bra förebild, genom att sätta tydliga sätta gränser för sitt barn, genom att just leva som han lär, något som de flesta av oss vet är en livslång process.

Dexter begav sig till sin high school-klass tjugoårsjubileum för att finna ännu en mördare, samt funderade på att placera lille sonen Harrison i katolsk förskola. Maria (Lauren Vélez) och Angel (David Zayas) hade skilt sig, och Dexter anlitade Angels syster som barnvakt. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) var lycklig med Quinn (Desmond Harrington). Vi stiftade bekantskap med professor Gellar (Edward James Olmos) och Travis Marshall (Colin Hanks - Toms  Hanks son) tillika seriens bad guys. Cliffhangern till säsong 7 är bara för härlig, jag vill vara där och nu för att se hur han tar sig ur denna knipa. Manusförfattarna har beslutat sig för att säsong 8 blir den allra sista. Det tycker jag är ett smart drag, det blir i mina ögon till och med svårt att dra ut det hela i dessa två avslutande säsonger. Lyckas manusförfattarna att reproducera de föregående säsongernas kvalitetsmässiga genialitet så blir detta troligtvis världens bästa serie genom tiderna som härdat ut i 8 säsonger dessutom faller den då olikt många andra långkörare med flaggan i topp.

Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första fyra avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Michael  C Hall

Michael Carlyle Hall är född 1971 i Raleigh North Carolina, är en amerikansk skådespelare som inriktat sig på TV-serier och teater. Han Emmy-nominerades år 2002 för sin roll som den homosexuelle begravningsentreprenören David Fisher i HBO:s TV-serie Six feet under. Hela skådespelarensemblen i Six Feet Under fick för övrigt Screen actors guild award förstapris 2003 och 2004. Den serien är också en av mina absoluta toppserier. Det var Alan Ball, den Oscarvinnande författaren av American Beauty, som skapade den mörka dramaserien om familjen Fisher; en annorlunda familj som driver en begravningsbyrå i Kalifornien. Han nominerades för en Golden Globe år 2007 för priset som bästa framträdande som Dexter. För sin roll som Dexter Morgan vann han även  Academy of Science fiction, Fantasy & horrfilms pris som bäste TV-skådespelare 2007. Hall har även haft roller i ett dussin Broadway-uppsättningar. Han var även med i filmen Gamer från 2009 med bland annat Gerald Butler.

Hall har varit gift med skådespelerskan Amy Spanger, de skilde sig 2006. Han var sedan 2008 gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan i Dexter. Paret ansökte dock om skilsmässa 2010, och är skilda sedan december 2011. Skådespelaren lider av Hodgkins sjukdom, som är en behandlings- och botbar av cancer lymfkörtelsystemet. Tv-stjärnans cancer är som tur på tillbakagång. Dessa faktorer bidrog onekligen till att Michael sålde sin lyxvilla i Hollywood för den ringa summan av 16 miljoner. Michael medverkar i en ny film som får premiär någon gång under 2013: Kill Your Darlings. Han spelar också in en film med Dexters skapare: James Manos Jr kallad ”Love Scotch and death”; en mörk komedi som ska baseras på regissörens egna liv.

Pixel-Eskapism

The Divide är en förtäckt social-experiment-film. Handlingen utspelar sig en källare där en grupp människor tagit sin tillflykt efter att staden blivit kärnvapenbombad. Åtta stycken hyresgäster strandsätter sig i det bombsäkrade utrymmet. I utbyte blir de tvungna att följa mannen som byggde och äger stället. Konflikterna börjar hagla då hans uppfattning är att ingen lämnar stället på grund av giftiga gaser. Det blir källan till konflikter när åtta helt olika individer måste samsas om allt. Jag gillar sådana här apokalyptiska filmer där vedertagna normer och rutiner försvinner och där mänskligheten uppvisar sitt sanna ansikte, den mänskliga naturen. Filmen bryr sig inte om varför katastrofen skett eller vilka som ligger bakom  den, utan tar upp hur vissa människor bryter ner sig själva och indirekt andra medmänniskor. The Divide målar upp en svart människobild där Jean Paul Sartre hade trivts, och där två personer som förut hölls i schakt av lagar och förordningar nu kan leva ut sina sjuka fantasier. Mycket våld blod och otrevligheter förstärker denna medelgoda film. Kul att se den gamle hjälten Miachel Biehn som hade sin storhetstid på 80-talet med storfilmer som Aliens, Terminator, The Abyss och The Rock. Vi får även se Rosanna Arquette i en mindre smickrande roll. Tyvärr känns karaktärernas agerande väldigt irrationellt och överdrivna även för att vara i en sådan situation som de befinner sig i; sunt förnuft tycks regissören ha bannlyst.

Jag , brorsan och pappa såg premiären av Men in black 3 på bio. Vanligtvis brukar sådana här uppföljare vara i bästa fall halvdana, det var för övrigt 10 år sedan det begav sig. Hollywood kör sin vinnande formel til the bitter end vilket innebär karbonisering av föregående filmer. Igenkänningsfaktorn är såklart hög i denna  sequel, som egentligen är en prequel, då vi förflyttas tillbaka till 1969 och på så sätt får svar på varför Tommy Lee Jones karaktär är så disträ. 1969 möter Will Smith den yngre upplagan av Tommy Lee som spelas utmärkt av Josh Brolin. Hans uppdrag är att förhindra ett mord som i framtiden är nyckeln till jordens undergång. Det blir en tidslinje-härva där man ibland inte förstår någonting. En av filmens huvudattraktioner är ”monster kreationerna” skapad av the allmighty  Rick Baker, med dagens teknik är de ännu mer effektfullare. Till skillnad ifrån de föregående filmerna så dryper 3:an av referenshumor mellan 60-talet och 2000-talet som exempelvis rasistisk självironi, hippies och andra tidstypiska företeelser, det gillade jag skarpt. Specialeffekterna är ruskigt trovärdiga i sin otrovärdighet och dessutom lekfullt roliga. För att vara en uppföljare så är Men in black 3 riktigt bra, men saknar dock en filmisk själ, ett tydligt tecken är när man börjat skruva på sig i biostolen fler än 3 gånger.

Till skillnad ifrån Men in black III så är Prometheus en tvättäkta prequel. Filmen utgår från Alien filmerna, men här får vi upprinnelsen till dessa filmer. Jag är väl inte överförtjust i det konceptet när man är medveten om vad som komma skall; överraskningsmomentet blir indirekt bortplockat. I vilket fall som helst landar handlingen runt 2093, där ett gäng forskare får i uppdrag att undersöka en teori att vi människor härstammar från en utomjordisk ras som tros leva på den planeten de är på väg mot. Jag dyrkar Alienfilmerna och dess helhet som inkluderar H.R Gigers osannolkt estetiska fantasivärld. Gillar man dessa miljöer så blir man definitivt inte besviken. Skådespeleriet, manuset och dialogen är dessvärre ljusår ifrån världsklass, forskarna framstår mer som brottslingar än just forskare. Vår egen Naoomi Rapace och Michael Fassbender står för den bitens höjdpunkter. Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, Eden Lake, Booby, Fishtank, X-men: First class, Inglourius bastards, Shame, Haywire) gestaltning av Androiden David är i mina ögon sanslöst bra. Likt andra Hollywoodska mastodontfilmer i denna genre så haglar såväl klyschor som manusluckorna tätt. Man kan ju också undra varför de valde välrenommerade Guy Pearce att gestalta den skröpliga gubben som bekostat rymdresan? De kunde tagit vilken farbror som helst, vilket ökat trovärdigheten och dessutom minskat kostnaderna.  Bortser man från gigantiska manusluckor och irrationellt beteenden så är denna prequel riktigt bra. Effekterna och miljöerna är groteskt effektfulla och jag blir minst sagt hänförd av de coola, men grymma Titanerna det vill säga förlagorna till människorna. Som sagt det är det visuella som är filmens absolut största behållning, och den är stor och snuskigt trollbindande.

Haywire är ytterligare en i raden av kvinnlig-spion-som-blir-förråd-och-söker-hämnd-film. Den stora skillnaden gentemot tjej-som-spöar-skiten-ur killarna är större bröst än vanligt, gigantiska faktiskt. Gina Carano som hon för övrigt heter är autentisk duktig på kampsport till skillnad ifrån andra kvinnor i samma genre. Det märks tydligt i alla välregisserade fightingscener som faktiskt är filmens allra största behållning. För att vara en film gjord av regissörsgiganten Steven Soderbergh (1963, Atalanta, Georgia, USA: Sex, lies and videotape, Erin Brockowich, Traffic, Out of Sight, Che) är denna revenge film på tok för intetsägande och opersonlig. Man bryr sig inte det minsta om vem som dör eller överlever. I rollerna hittar vi välrenommerade skådisar som Evan Mcgregor, Antonio Banderas, Michael Douglas och Miachel Fassbender, vilket i detta fall inte spelar någon roll. Haywire lämnar mig oberörd, och förpassas genast till den astronomiska högen av Hollywoodska standardfilmer.

Jag kommer väl ihåg när jag köpte första numret av Spindelmannen på svenska, det var en nästintill religiös upplevelse. Det var i början av 1980-talet, sedan vårdade jag varje nummer lika ömt som mina egna barn. Nu ligger de strukturerat och snyggt inplastade hos Maries föräldrar. Att jag tatuerat in Spindelmannen på min överarm är heller ingen tillfällighet, då jag fullständigt dyrkar denna superhjälte som dels kändes mer mänsklig än de andra, dels använde spydiga kommentarer mot sina motståndare i syfte att psyka dem. Det är med sorg jag tar farväl av Sam Raimi, Tobey Maguire och gänget som gav oss 3 sagolika Spindelmanfilmer varav den tredje dessvärre var klart sämst. Jag själv hade ändå hoppats att samma crew skulle få göra 4:an. Tyvärr andades kapitalet mer pengar om Spideman transformerades till en mer ungdomsfilm med inspiration från bland annat Twilight. Hela ensemblen har bytts ut och handlingen förlagts precis efter han blivit Spindelmannen det vill säga före Mary Jane.

Vi får följa relationen mellan Peter Parker och hans första stora kärlek Gwen Stacy. Det är i och för sig inte helt fel då många nummer av serietidningens handling kretsade runt dessa år. Andrew Garfield  som spelar Peter Parker är bra i rollen, men känns i mina ögon alldeles för häftig, snygg och anti-töntig. Peter Parker var en tönt, något Tobey Maguire gestaltade perfekt i de 3 första filmerna. Man brydde sig hur det gick för honom; det gör inte jag med Andrew Garfield. Det hela känns aningen plastigt, könslöst, ytligt, under ytan finns inte den där viktiga själen som var synonymt med de första alstren. Effekterna är så snygga att man blir tårögd, men de är dessvärre filmens allra största behållning, en faktor som framställer utmärkta skådisar som Sally Field, Martin Sheen och Dennis Leary  som statister. Boven i dramat är Dr Curt Connors, en enarmad, men briljant vetenskapsman som förvandlas till den fruktade Ödlan. Fightingscenerna mellan ödlan och allas vår spider är för korta, halvtråkiga och dessutom för få. Glimten i ögat humorn är som bortblåst, precis som Spindelmannens avväpnande kommentarer. Det känns som regissören snabbspolat handlingen, och att den utspelar sig under 2-3 dagar. The Amazing Spiderman har fått genomgående bra betyg, och den är inte alls dålig, men långt ifrån lika bra som tre första filmerna. Jag var inte heller förtjust att Gwen relativt snabbt fick reda på att Peter Parker var Spindelmannen, något som inte skedde i serietidningens värld, precis som att han inte tar av sig masken i onödan. Relationen mellan Gwen och Peter kändes hoprafsat och sterilt, kemin finns inte där helt enkelt. Visuellt är filmen bra, men storyn har misshandlats och tryckts ihop till något som inte är tillräckligt bra för en som dyrkar serietidningen och de tre första filmerna.; jag vill ha tillbaka både Sam Raimi och Tobey Maguire till nästa gång. Jag undrar för övrigt vilken målgrupp som ska se detta; Twilightfolket eller de vuxna, svaret är troligtvis ingen av dem. Ett misstag är inget misstag, men en sequel till vore förödande för varumärket Spiderman och mitt bräckliga psyke.

Zombiegenren är i behov av ett nytänkande. Måhända är The Dead filmen som förlöser genren ur sin klyschiga dvala. Brian Murphy är enda överlevande från en flygplanskrasch tar sig iland någonstans runt Ghanas kust. Från första stund han sätter sin fot på land har han ett koppel av människoätande Zombies i hälarna. Har slår följe med en inhemsk armékille som letar efter sin son, själv är han en arméingenjör. Vi får följa dessa två herrar i sol och ännu mera sol. Nästintill inga scener är nattetid något som förstärker vanmakten när det väl blir dags att sova. Som sagt inte nog med att zombiesarna är hack i häl, solen är ytterligare ett gissel om man som människa ska kunna överleva detta. Filmen dryper inte precis av dialog, men kan ändå aspirera på att vara ett zombiedrama. Vi slipper också de flesta zombieklyschorna, vilket är befriande. Människorna i filmen beter sig som man själv skulle ha gjort, inte som  i de flesta andra liknande rullar där man bara undrar ”varför”. Här försöker folk också helt rationellt hjälpas åt istället för att bilda anarkistiska klaner där medmänskligheten är reducerad till noll. ”Zombietrovärdigheten” får klart godkänt, även fast de rör sig sakta så finns de ändå överallt; denna klaustrofobiska känsla är för övrigt behållningen i genren. The Dead är annorlunda, mogen, men också  en fräsch vitamininjektion till genren utifrån ett zombieperspektiv.

Trean var bra, men indikerade ändå att luften höll på att gå ur berättelsen, jag var ytterst tveksam till att de skulle göra ytterligare en film. Detta är den fjärde filmen i den kvalitetssäkrade animerade filmserien Ice age. Manny och Ellies bebis har blivit tonåring samtidigt som kontinenterna startar ett globalt uppror – Pangea. Sid, Manny; Diego och gänget använder ett isberg som färdmedel. Med sig har de också Mommo, en färgstark karaktär som dumpas hos Sid för ingen orkar med henne. Gänget tampas under hela filmen med piraterna, och dilemmat hur de ska ta sig till baka till Ellie och resten av ”flocken”. Det är lätt att avfärda detta som en endimensionell bagatell. Jag tycker däremot att detta är klart bättre än 3:an, den med dinosaurierna. Man vet vad karaktärerna går för, samtidigt som som det sker en utveckling hos dem utifrån vilken fas i livet de är i. Sids mormor är en ny karaktär som är helt fantastisk, man vet inte var man har henne samtidigt som de oväntade kommentaren är helt obetalbara. Hela piratgänget med kapten Gutt i spetsen är också riktigt bra, men det är ändå Sid som återigen är filmens allra största behållning, en underbar karaktär. Det är mer action i denna film än de tidigare något som jag gillade; det och alla underbart kvicka kommentarer gör denna film till oförskämt underhållande med många skrattillfällen för såväl gammal som ung.

Man on a ledge är en thriller action rulle i bästa Hollywoodstil, vilket nödvändigtvis inte är signifikativt med kvalitet utan mer underhållning för stunden, med betoning på stunden. Handlingen kretsar runt en förrymd fånge som dessutom är polis; han ställer sig på en skyskrapa för att hoppa. En känd polispsykolog får uppdraget att prata tillbaka honom till säkerhet. Polisen Nick Cassidy som spelas av Sam Worhtington (1976: Godalming, Surrey, England: Terminator Salvation, Avatar, The Debt, Clash of the Titans) har dock en dold agenda, och det är att försöka rentvå sitt namn, då han blivit fängslad för att tagit en av världens största diamanter. Till sin hjälp har han sin bror och hans exceptionellt vackra flickvän. Handlingen känns teoretiskt riktigt bra, men praktiskt blir den alltför välpolerad för sitt eget bästa. Filmen är inte alls våldsam, utan förlitar sig på gamla klassiska thriller- och actionfragment som vi sett tusentals gånger förut. Det är väl därför denna klistra-och-klippa-film-från-andra-filmer varken upplevs fräsch, spännande eller oförutsägbar; man vet vad man får. Det är dock ingen dålig film, snyggt filmat, med bra skådisar som dessvärre går på halvfart, vilket inte är deras fel utan manusförfattarnas.

Pixel-Eskapism

The open road är en good-feeling-drama i symbios med  roadmovie. Justin Timberlake spelar Carlon Garrett som via sin sjuka mamma indirekt blir tvungen att hämta sin pappa till hennes annalkande operation. Pappan Kyle  är en levande basebolllegend som reser runt och nostalgiföreläser, skriver autografer och dricker mängder av alkohol. Han gestaltas superbt av the allmighty Jeff Bridges, en man som bara blir större för varje roll han gör. Kyle och Carlton har inte pratat med varandra på 5 år, och tycks egentligen inte ha något behov av det. I syfte att hantera situationen hänger hans före detta flickvän med på resan. Dessa tre individer sammanflätas i och med att de blir tvungna att ta itu med deras gemensamma förflutna. Likt dessa filmer så följer The open road implicita manusregler som:  bra slut, försoning, acceptans, förlåtelse. Justin Timberlake går från klarhet till klarhet, från hatobjekt till  godkänd skådis. Detta är en tänkvärd film där man bör rannsaka sin egen situation och förflutna i syfte att diagnostisera och rätta till det i tid. Det är en varmhjärtad film som inte sticker ut på något sätt men ändå fyller sitt syfte utan att göra bort sig – en bra standardfilm.

Gillar man rockhistoria, och bra skådespeleri så är det svårt att motstå Cadillac records. Filmen handlar om bluesens spridning från bomullsplantagen till vinyl så att säga. Det sker via Rockklubbsägaren och sedermera Chess Records grundare Leonard Chess alias Adrien Brody (1973, New York, USA: The thin red line, Summer of Sam, Harrisons flowers, The Pianist, The Village, King Kong, Splice, The Experiment). Det är han som signar den f.d. bomullsplockaren Muddy Waters, utmärkt gestaltad av Jeffrey Wright, och bluesen får på så sätt ett ansikte i och med den lavinartade spridningen som sedan skedde via radio och vinylförsäljning. HowlinWolf, Etta James, Little Waters och Chuck Berry är andra artister som idag  alla är med i Rockens hall of fame; vi får fragmentariskt följa dem en bit på vägen i symbios med den ytterst polariserade rasdiskrimineringen i  50-talets USA , vilket tillför filmen en välbehövlig dos av autentiskt socialrealism. Då var dessa artister nyskapande med uppgång och fall på sitt CV precis som bluesen, nu är de legender. Tyvärr överensstämmer inte filmens rockhistoria med verkligheten, något jag tycker är lika slarvigt som synd.  Filmen frossar också i stjärnglansens baksidor såsom kokain- och alkoholmissbruk. Filmen har fått mig att googla vidare i livsödena som presenteras i filmen, vilket är ett gott betyg.

Horrible bosses en good-feeling-komedi med drag av Baksmällan-filmerna. Tre barndomskompisar samlas några gånger i veckan på sin lokala bar för att prata av sig och umgås. Förutom att de är barndomskompisar har de det gemensamt att deras chefer är riktiga svin, och då menar jag svin (Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Collin Farrell). Till sist går detta så långt att fröet att mörda dem växer sig allt starkare för att sedermera blomma ut helt. De tar hjälp av en färgad kriminell som agerar likt en mördarkonsult. Just scenerna med de tre novismördarna och mannen med brottsligt förflutet fungerar väldigt bra rakt igenom hela filmen. Byta-mord-humor-genren som visserligen är groteskt smal sådan, men är ett tema som återkommer då och då. I filmen så nämner de en av de mest kända: ”Släng morsan av tåget”, en för övrigt grymt underskattad komedi från 1987 med Danny De Vito och Billy Crystal. Filmen dryper av bra skådespeleri, och dessutom bra sådant också, vilket gör filmen ännu bättre än den egentligen är. Horrible bosses är bäst i 3/4 sedan blir det lite för långdraget och ultraöverdrivet. Det känns som de lagt krutet på 75% av filmen för att sedan bara få den gjord, känns lite hafsigt. Jag gillade i vilket fall idén och filmen i sig; en riktig mörk komedipärla där inte skämten avlöser varandra utan snyggt vävs in i den absurda handlingen. Som sagt är skådespeleriet top notch, men Kevin Spaceys gestaltning av den sadistiske, manipulativa och extremt grymme chefen är snudd på genialisk underhållande. En av mina top-10-komedi-filmer de senaste två åren.

The Hit List är en thriller och tillika ett mycket originellt upplägg. Ponera att du precis inte blivit befordrad fast du blivit lovad, istället går uppdraget till en medarbetare som snott din idé samtidigt som din fru är otrogen med din bästa vän och mitt i alltihopa har du spelskulder som du tänkt betala i och med den nya tjänsten. Allan Campell går till en bar där hans enda syfte är att supa sig redigt full. På baren möter han en man spelad av Cuba Goding Jr (1968, Bronx, New York: A few good men, Outbreak, Jerry Maguire,  As good as it gets, Men of honour, Pearl Harbor) och de börjar småprata.  Han påstår senare på kvällen att han är en yrkesmördare, något inte Allan tror det minsta på. Mannen i baren ber honom skriva ner en lista på de 5 personer som han vill se döda. Tagen av stundens och alkoholångorna gör han upp en 5-i-topp och överlämnar listan till den färgade mannen. Mannen är dock borta när han kommer tillbaka ifrån toaletten. Nästa dag på jobbet uppenbarar sig en bisarr men likväl hemsk sanning för honom, hans chef har blivit mördad, mannen som var nummer 5 på hans hit-list. Tyvärr så låter detta bättre än det är, då Hollywoods skjut- och bombartilleri sätts in på allvar; Rambo framstår i jämförelse som en frikyrkograbb, vilket inte är något positivt. Det blir helt enkelt för mycket, när hälften hade varit gott nog. I vilket fall som helst är detta en underhållande film, som försöker säga att man ska tänka sig för vem man pratar med i en bar och vad man säger. The Hit list tar upp temat om vad som skulle kunna ske om en yrkesmördare verkligen flippar ut, en kille som alltid ligger några steg före polisen, och inte har några som helst hämningar. Vi ser ju vad som hände i Norge.

Brorsan, jag och pappa flanerade från ett solindränkt Norrköping till Filmstadens största salong. På bioagendan stod storfilmen The Avengers.Till skillnad från all annan filmprocess så ligger det snuskigt mycket planering innan ridån kunde gå upp för det senaste tillskottet till superhjältegenren. Fristående filmer inleddes subtilt med Iron Man 1, sedan Hulken, Iron Man 2, Thor och senast Captain America. Alla dessa filmer var halvbra filmbeten till vad som komma skulle. Små fragment lades ut i alla dessa filmer, i syfte att blomma ut på riktigt i och med denna helt oemotståndliga actionfilm. The Avengers är en sådan film där alla pusselbitar faller ursnyggt på plats, från en trovärdig och skurkaktig skurk till superbt skådespeleri, groteskt bra effekter, men framförallt ett dramaturgiskt mästerverk ur ett seriefilmhjältes perspektiv. Vi vet att det kommer att sluta bra, men färden dit är såväl nagelbitande som hyfsat oviss. Det här underhållning från första rutan till den allra sista, och en film som i mina ögon sällar sig till min topp-5 i genren: Spiderman 1 & 2, Batman Begins, The Dark Knight samt X-men-First class. Det är som tur var inte bara action, utan bra dialog av trovärdiga karaktär i sin osannolikhet som dels för handlingen framåt på ett utmärkt sätt, men också cementerar redan starka karaktärer. Humorn är exceptionellt välavvägd, något som annars brukar vara en akilleshäl; Robert Downey Jr sylvassa och cyniska kommentarer är bara för härliga.  Filmen är 2½ timmar, men känns högst som 1½ timme , något som säger allt om det gudomliga underhållningsvärdet. Min hyllning till detta mästerverk är total, och jag kan inte annat än knäböja för ren pur perfektionism. Det finns bara en hake, hur ska upphovsmännen kunna toppa denna film? Hur ska man kunna fixa till hemskare motståndare som är redo att ta över moder jord än de i filmen? Vilka karaktärer ska man skapa som kan rå på Hulken eller Thor? Men som sagt en dag som denna är det det minsta jag behöver bry mig om. Visst filmen lämnar ju inga bestående avtryck förutom för-stunden-eufori, det är ju inte samma djup som  i exempelvis ”Najwals hemlighet” eller ”There be dragons”, men det är ju inte heller dess syfte.

Säsong två av den underbara Spartacus: blood and sand. Efter första delen så har tyvärr Spartacus himself hunnit att avlida i cancer. Mannen som gestaltade kraftpaketet var Walesfödda Andy Whitfield  som sorgligt nog bara blev 39 år. Producenterna kunde ha begravt spektaklet, men valde att fortsätta med en prequel på 6 avsnitt kallad ”Gods of the Arena”, där man stärkte upp vissa karaktärer samt introducerade en ny gladiatortitan: Gannicus.  I Spartacus Vengeance ersatte  Australiensare Liam Mcintyre Andy Whitfield som ännu inte hunnit dött,  men gett sin välsignelse till sin ersättare. Den nya muskelknutten är 10 år yngre och betydligt mindre än sin föregångare, vilket blev en stor kontrast de första episoderna. Det är också av naturliga skäl mindre intriger, då huvudtemat består av att fånga upprorsmakarnas som rymde från gladiatorskolan i förra omgången, men som sagt det finns och blir över. Blodutgjutelseprocessen är däremot helt intakt och får en zombiefilm av bästa märke att framstå som Bolibompa. Den nye killen växer sakteligen in sig i rollen som Spartacus, men han brottas självklart med det omöjliga. I vilket fall som helst så gör han inte alls bort sig, men uppbringar inte alls samma karisma som den avlidne Andy Whitfield. Blod till förbannelse i symbios med oändliga slaktar-slowmotion-sekvenser och mjukporr är några stabila ingredienser som även applicerats på denna fortsättning. Jag måste tillstå att nyhetens behag är över, och det bästa krutet sparades inte till denna omgång, men jag tycker i alla fall att detta är frustrerande underhållande. Precis som förra omgången vimlar det av starka karaktärer som manipulerar varandra i en strid ström, vem kan man lita – absolut ingen alls.  Vackra kroppar, snygga fightingscener, coola effekter, utmärkt dramaturgi, tonvis med blod och action-dissekering  – helt underbart och oemotståndligt. Crixus, Lucretia, Oenomaus, Claudius Glaber, Ashur, Ilithyia, ni blir saknade, ni och all er heroism och heder.

Spartacus: blood and sandär en tvättäkta  gammaldags spökhistoria, en sådan som inte dränks av specialeffekter och blod, vilket i sig behöver vara negativt, men ibland är det skönt med lite variation. Huvudrollen spelas klart godkänt av Daniel Radcliffe, mera känd som Harry Potter. Han spelar den unga advokaten Andy Kipps som får i uppdrag att ta värdera en fastighet uti ingenmansland i jämförelse med London. Hans klients hus ligger en bit från en liten by, och sägs vara hemsökt. Då Andys fru nyligen gått bort så vet han inte om det är hans egna  nerver som spökar eller den svarta damen. Miljöerna är så urbrittitisk gotisk landsbygd som det bara är möjligt, något som skapar en trovärdig som kuslig miljö. Just de stilistiska skrämseleffekterna är det som gör filmen så sevärd och nervkittlande; jag gömde mig bakom kudden ett antal gånger. Den sävliga historien bygger snyggt upp ett klimax som är såväl otäckt som oförutsägbart. En perfekt film att avnjuta lite innan klockan slår tolv, helst ska det åska, storma och ösregna också, men då hade jag bitit sönder kudden.

Shuttle är en skräck/thriller som handlar om två tjejer som precis landat från en semester i Mexiko. De ska bara ta bussen hem, men väljer det billigaste alternativet. Det skulle de inte ha gjort. De och två killar samt en nervös gubbe delar upplevelsen av att indirekt bli kidnappade. Föraren och hans kompanjon har andra planer för ungdomarna. Deras hemska eskapader i bussen är både spännande och oförutsägbara. Shuttle är en intelligent och smart thriller som får mig att sitta som klistrad under hela filmen. Det välarrangerade och annorlunda slutet ger den oväntat bra thrillern extra pluspoäng. Föraren spelas effektivt av birollsskådisen Tony Curren född 1969 har medverkat i osannolikt många  tv-serier som Medium, 24 och i filmer som Pearl Harbour, Underworld, Blade 2, Gladiator, Ondine. Detta skulle kunna hända. Jag betalar helt klart rätt pris och rätt bolag för att ta mig hem hädanefter.

 Pixel – Eskapism

Tree of life är filmen där en ”seriös” Brad Pitt (1963, Oklahoma, USA: Thelma & Louise, En vampyrs bekännelse, Höstlegender, Seven, Troja, Babel) visar sig. Filmen i  sig är så långt ifrån en feel-good-film som det bara går, till och med Bergman framstår som bröderna Farrelly i jämförelse. Vi får följa Jack den äldste sonen av tre bröder och hans dysfunktionella uppväxt med en diktatorisk kristen pappa under 50-talet i Texas. Filmen inleds i nutid där föräldrarna och sonen Jack som spelas av Sean Penn (1960, Santa Monica, Kalifornien, USA: Bad boys, Colors, We´re no angels, State of grace, Dead man walking, , Carlito´s way, U-turn, The Game, I am Sam, The thin red line, Mystic river, 21 gram, Milk) får besked att den yngsta brodern omkommit i kriget. Detta blir själva upphovet till filmen, där tvivel, tvivel och ännu mera tvivel är kittet i historien; finns det verkligen någon gud, och i så fall varför har han övergivit oss – varför, varför, varför? Under filmens gång utkristalliseras fadern som spelas utmärkt av Brad Pitt som en diabolisk, omnipotent, känslokall och egoistisk pappa. Mamman och tillika Mrs O`Brien gestaltas perfektionistiskt av Jessica Chastain (1981, Kalifornien, USA: Stolen, The Debt, Take Shelter, Coriolanus, Niceville, Wilde Salome) av är hans raka motsats genom att uppvisa ett spektrum av känslor som kärleksfullhet och omtänksamhet, men också total kuvenhet gentemot husets patriark. Filmens inledning är en orgier i natur-bild-metaforer, något som ska symbolisera sinnesstämningen hos de inblandade. När ½ miljard sådana avlöst varandra blev i vilket fall som helst jag evinnerligt trött på dem. Det blir helt enkelt för tung och för existentiellt på en konstnärligt poetiskt negativt sätt. Filmens stora behållning är Jacks komplicerade förhållande till sin krävande far, där han helst vill se denne död och moderns oförtröttliga neutralitet. Tree of life abstrakta och ultraexistentiella stämningar tycks ta sig på alltför stort allvar och hybrisen leder till en seghet av guds like, vilket inte uppvägs av ovanstående behållning.  Jag tyckte också att Sean Penn såg äldre ut än sin far, något som tyder på taskig maskering eller Pitts krav på att få spela seriös, men ändå se tillräckligt fräsch ut. En petitess i sammanhanget är att Sean Penn för mig ser ut som en hybrid mellan Orup och Mats Wilander

Take shelter är onekligen ett annorlunda drama med ett subtilt thrillerinslag. Den omtänksamme familjefadern Curtis spelad av Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Grondhog day, Pearl Harbor, The Woodsman, Revolutionary road, The Runaways) upplever återkommande apokalyptiska mardrömmar angående en annalkande superstorm. Dessa påverkar honom i den grad att han får ett subjektivt kall att bygga ett skyddsrum på deras bakgård, något som påverkar familjens relationer som ekonomi. Curtis mamma sitter på psyket sedan han var 10 år och han börjar misstänka ett dysfunktionellt arv från sin mamma. Slitaget mellan ”kommande” visioner eller schizofrenin tär på alla i hans omgivning. Hans fru Samantha som för övrigt spelas av samma Jessica Chastain som i Tree of life, gör allt för sin man och sin sjuka dotter, men det finns gränser. Jag gillar den här tystlåtna och sävliga historien som beskriver den tunna linjen mellan paranoia och rädsla, objektivitet och subjektivitet. Karaktären Curtis är icke-hollywood stylad, vilket innebär att han inte är stereotypisk. Han är medveten om att han kan vara på väg att bli tokig, men i sin kamp mot detta agerar han rationellt. Take shelter är en intelligent, fascinerade och vardaglig otäck film – utmärkt.

Fishtank är socialrealism på hög nivå. 15-åriga Mia bor i Essex England, i en stadsdel som får Navestad att framstå som Beverly Hills. Hon bor med sin narcissetiska mamma och yngre syster.  Mia är allmänt störig och har lyckats blivit utkastad från skolan. Den nedåtgående spiralen pekar ner i avgrunden tills mammas nya pojkvän dyker upp, vilken spelas av Michael Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland:  Band of brothers, 300, Hunger, Edens lake, X-men: First class). Successivt växer det fram en vänskap mellan dem. Han är också den som sporrar henne att fortsätta att dansa, vilket är Mias största och enda intresse i livet förutom att planlöst ströva omkring i förortsgettot. En film om överlevnad där samhällslivlinorna är få och verkligheten är  deprimerande brutal. Fishtank upplever jag som oerhört realistisk, snudd på dokumentärfilm. Med en subtil ton och med lågmälda medel styr detta förortsdrama mitt intresse mot klimax. Jag verkligen känner urinen mot de grådaskiga byggnaderna i symbios med vardagsdroger och misshandel. Även i detta helvete finns det hopp om en bättre framtid, om man bara ser den minimala  ljusstrimman. Jag kan inte göra annat än abdikera för en tankeväckande, naken, men ändå väldigt vacker film.

Steven Spielbergs version av Tintin är en eklektisk hybrid av hans tidigare filmer som: Catch me if you can och Indiana Jones filmerna, hans signum står skrivet på varje filmruta -  på gott som ont. Det positiva är att Spielberg i och med den nya tekniken tycks hittat en ny lekkamrat, vilket för oss tittare innebär en kreativare och vitalare regissör. Nackdelen är att han drabbats av en actionhybris, något som hämmar hans förmåga att avsluta i tid, nu blev tyvärr matinéfilmen 10 minuter för lång. Äventyr och action präglar andra hälften av filmen i den grad att man knappt hinner andas emellan scenerna. Det är schizofrent bra gjort, men utan andningspauser tröttnar man efter en stund på all hardcoreaction, det blir helt enkelt för mycket av det goda, vilket förtar en del av denna utmärkta matinéfilm. Kemin mellan Kapten Haddock, Tintin och Snowy är helt underbar – innan all action börjar ultraeskalera. Som sagt såhär blir resultatet om man gapar efter för mycket, första halvan av filmen är i vilket fall som helst top notch.

Underworld awakening är den 4:e filmen i ordningen om den empatiske vampyren Selene och hennes varulvskärlek. Selene vaknar upp i en laboratoriumtank och flyr från sitt klaustrofobiska fängelse. Efter ett tag inser hon att det gått hela 12 år sedan sist. Selenes själsfrände är död, men istället får hon reda på att de har en dotter i ”livet”. Hon är liksom sin far en hybrid mellan vampyr och varulv, något som fångar allas intressen. Mänskligheten har under 12 år fått vetskap om dessa varelsers existens och nästintill utrotat alla. Jag dyrkade verkligen de tre första filmerna som genomsyrades av kärlek, hat, familjerelationer och framförallt en bra historia. I och med denna fjärde film så har allt detta raderats ut och ersatts av ultraaction och vapenfetischism a´la Resident evil i sina värsta stunder. Jag saknar som sagt allt som gjorde de andra filmerna värt att se, en ruskig besvikelse. Det fanns miljarder spännande manusintriger att spinna vidare på det som de byggt upp, men icke sa Nicke, vi botar det med action och lägger till ännu mer action. Att man som tittare och hardcore fan snabbt tappar intresset för denna intetsägande historia tyder bara på ren nonchalans eller inkompetens. Kate Beckinsale (1973, London, England: Pearl Harbor, Van HelsingThe Aviator, Nothing but the truth )som spelar Selene är i alla fall en tröst i mörkret, då hon är som klippt och skuren för rollen.

Nicholas Cage  spelar  Will Gerard vars fru Laura blir  brutalt våldtagen av en ökänd våldtäktsman, vilken lyckas komma undan. Guy Pearce (1967, Ely, England: L.A confidential, Momento, Greven av Monte Cristo, First snow, Traitor, The Hurt locker,  The Road) alias Simon  ger honom ett förslag när han är som mest sårbar. Will går motvilligt med på denna överenskommelse att någon eliminerar denna person. Tyvärr finns det en hake och det är att tjänsten kräver en gentjänst, vilket i detta fall  består i att mörda någon annans förövare. Seeking justice laborerar med ”byta-mord-temat”, i detta fall är det en hel organisation som sköter processen och dessutom sköts allt på ett mycket mer sofistikerat och strukturerat sätt. Nicholas Cage vägrar döda någon, men den strategin visade sig inte vara någon bra idé alls. Seeking justice visar upp en fräschare, piggare och bättre Nicolas Cage än på mycket länge. Idén är originell, istället för en ångestfylld vigilante är det istället en informell organisation som tar över när samhällets brottsbekämpningsstrategier fallerar.  Jag blev positivt överraskad av denna film. Tyvärr nästlar sig sista halvtimmen in sig i sin egen återvändsgränd. Gymnasieläraren Will karaktären  blir  väl överdriven när han tar upp kampen mot sina banemän.  Han kör bil som  en gud, slåss och hanterar vapen som aldrig förr, detta tar ner något som kunde blivit en kommande klassiker a´la Taken med Liam Neeson. Precis som i Tintin blir det för mycket av det goda, och avsaknaden av rationalism och realism är påtaglig, tills sist blir de inblandade bara Hollywoodska stereotyper, synd på så rara ärtor.

Kan en 2½ timme lång film om vänskapen mellan en ung man och en häst vara något? Vi får följa hästen Joey och tonårspojken Jeremy separation och efterföljande äventyr under första världskriget. Med Steven ”sentimentaliteten” Spielberg och Disney vid rodret kan resultaten inte bli annat än såhär påträngande sliskigt och tillrättalagt. Det är snuskigt vackert, välgjort, episkt men också helt befriad från autentisk spänning och oförutsägbarhet. Sådana här mot-alla-odds-filmer kan i stort sett bara sluta på ett sätt, och denna film är definitivt inget undantag. Alla karaktärerna är klichéer av guds like, något som blir frustrerande redan efter 20 minuter.  Det finns dock en scen som jag verkligen tycker är helt magiskt bra. Tyskarna i ett skyttevärn, britterna i ett annat, slakten ska strax inledas, tystnaden ligger som en dimma över fältet. En av soldaterna ser något konstigt i kikaren, och inser att det är en häst som fastnat i taggtråd mellan fiendevärnen. Efter ett tag tar britten en vit flagga och beger sig emot tyskarna och hästen. Soldaten inser snabbt att han inte har verktyg för att hjälpa loss hästen (Joey). Då stiger en tysk upp ur gravvallarna för att bistå den brittiska soldaten. För några minuter är kriget och den annalkande slakten uppskjuten i syfte att försöka befria hästen. Det blir en fantastisk dialog mellan dessa två hästälskande soldater i denna absurda situation. Hela den långa temporära förbrödrings-scenen är fantastisk och känns dessutom som att det skulle kunna ha hänt i verkligheten, vilket det inte har. War horse är i vilket fall som helst en film som tillfredsställer hela familjen, utan att väcka någon som helst anstöt, det är en film om mod, vilket i sig är en bra egenskap att indoktrinera barnen med.

Där War horse episka storslagenhet misslyckas med att förföra sin publik, lyckas den sävliga The Descendent. Detta drama blir bara bättre för varje 15 minuter som går. Filmen handlar om en man som är gift med sitt jobb, unnar sig inget av de pengar han arbetat in, och är ständigt upptagen, tiden bara sinar. Lika oväntat som tragiskt råkar hans fru ut för en båtolycka och hamnar i koma och sedermera avlider. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: Cityakuten. Mördartomaterna kommer tillbaka, From dusk to dawn, Batman & Robin,  Out of sigth, The thin red line, Three kings, O brother where art thou, The perfect storm,  Syriana, Up in the air, The men who stare at goates, The American) som gestaltar arbetsnarkomanen Matt king vaknar upp ur sin dvala på grund av att han är så illa tvungen. Han måste ta hand om sin yngsta dotter och tillkommande vardagsbestyr. Ganska snart uppdagas det att hans fru har haft en romans med en annan man. De två döttrarna, Matt och ena dotterns pojkvän ger sig ut på en tripp i syfte att reda ut situationen. The Descendant är en film som är obehagligt svårt att tycka illa om. Med små gester framavlas ett högkvalitativt drama omgärdat av tragik, men också med ofantligt mycket värme. Ju längre filmen lider desto starkare utkristalliseras alla huvudkaraktärer, man lär känna dessa figurer helt enkelt. Filmen innehåller fler relationsdimensioner än bara ”uppvaknandet”, vilket gör filmen ännu starkare. George Clooney har i och med sitt film-cv blivit en husgud hos mig och borgar numera för högoktanig cinastkvalitet – en av förra årets bästa filmer.

Pixel-Eskapism

The Woman var onekligen en originell film. Handlingen kretsar runt en familj som utåt ses som en mönsterfamilj där fadern är en erkänd landsortsadvokat. Hans oberäkneliga lynne och dogmatiska världsuppfattning styr familjen helt och hållet. Saker och ting förbättras absolut inte då han fångar  in en mystisk, men helt förvildad kvinna i skogen. Han tar det som sin livsuppgift att försöka civilisera henne, vilket inkluderar hela familjen. Hon förvaras fastkedjad i en närliggande stuga. Ju längre tiden går desto bräckligare blir familjens gemensamma mentala tillstånd…tills. Filmen i sig är otroligt otäck, brutal och pervers. Det finns en långsökt svart humor i filmen som tilltalar mig. Faderns diktatoriska envåldshärskeri är provocerande otäck och får mig automatiskt att tänka på de smånotiser som jag titt som tätt finner i morgontidningarna. Kameravinklarna, musiken, skådespeleriet och miljöerna bildar en helhet som lär få ett antal tittare att må betydligt sämre efter filmen än innan. En mycket intelligent och sevärd film fast också  mycket skrämmande.

En av världens sjukaste filmer har oväntat fått en uppföljare. The human centipede var en bisarr film från en troligtvis störd regissör. I vilket fall som helst står samme sicko återigen bakom kameran. Det som är positivt med denna uppföljaren är att den inte originalklonats. Denna gång handlar det om Martin, en kille som utnyttjats sexuellt av sin far och som bor hos sin halvtokiga mamma. Martin har bara fascination för en sak, och det är kultrullen The human centiped, en film som han ser som en ren instruktionsfilm. Hans besatthet får honom att maniskt vilja reproducera det mänskliga experimentet. Martin samlar brutalt ihop 12 individer i syfte att sätta ihop dem: mun mot anus, anus mot mun. Martin är visserligen helt skogstokig, men motivationen är det onekligen inget fel på. Då han inte är en adekvat lekman blir denna sammansättningsprocess bra mycket mer amatörmässig en förlagan, något som definitivt inte gynnar de 12 som ingår i den mänskliga tusenfotingen. Säger jag att filmen är underhållande blir jag inspärrad, så jag nöjer mig med att mitt intresse för The human centipede hölls uppe under hela filmens gång. Den kala stämningen, det suggestiva molande bakgrundsljudet samt att filmen är svartvit fick mig instinktivt att tänka på David Lynch schizofrena film Erazerhead.

Jag och barnen såg Mästerkatten i 3D versionen med svenskt tal. Detta är en prequel/spin-off där vi får följa Mästerkatten  långt innan han träffade Shrek. Vi får se en vänskap mellan Mästerkatten och Humpy dumty förvandlas till hat och återigen till vänskap. Manusförfattarna har implementerat Jack och bönstjälken som en del av handlingen, vilket i detta fall fungerade utmärkt.  Det vore nästan kriminellt att inte förföras av den värme, humor och charm som genomsyrar hela filmen. På köpet får man gulliga och intressanta karaktärer spetsat med underfundig action. Det här är en underhållning som passar vuxna barn som barensliga vuxna.

Oj då, en toppenfilm korsade min jakt på eskapistisk underhållning. Det var ett tag sedan jag såg en riktigt bra film som exempelvis: ”There be dragons” och ”Najwals hemlighet”. The Debt är en spion-thriller-drama som handlar om ett team på 3 personer som får i uppdrag att kidnappa den fruktade och ökände ”Kirurgen från Birkenau”,  i syfte att ställa honom inför rätta för de vedervärdiga mänskliga experiment som han utförde under 2:a världskriget. Nu gick inte allt planenligt så en nödlögnspakt lanserades tvärt, en handling som fick konsekvenser för resten av deras liv. Vi får följa personer under två olika tidsperioder via flashbackssjok. något som oftast förstärker karaktärerna och storyn, detta är definitivt inget undantag.  Såväl den unga som den äldre kvinnliga Mossadagenten gestaltas superbt av Helen Mirren (1945, London: The Mosquito coast, Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare, Calender girls, The Queen) och Jessicka Chastain (1981, California, USA: Taking Shelter, The tree of life, Coriolanus, Niceville). Det är bara att abdikera för en film som innehåller många strängar på sin lyra som triangeldramat mellan de två männen i teamet och Mossadagenten dessutom avhandlas ämnen som svek, skuld, ondska och tvivel. The Debt är en riktigt, riktigt bra film som trollbinder sin publik via ett groteskt välskrivet manus, och magnifika skådespelarinsatser.

Jag har alltid varit svag för mytologi-action-genren; på senare år har ett stort antal filmer kommit fram som exempelvis Troy, 300 och Clash of the Titans. Jag tycker att Immortals lider av samma  transparenta syndrom som ovan nämnda, förutom filmen 300 som är ”gudomlig”. Gediget hantverk – ja, godkänt skådespeleri – ja, coola  effekter – ja, men som sagt intetsägande och exceptionellt själlöst. Regissören har verkligen inte satt sig in i den grekiska mytologin, då de vedertagna historierna och karaktärerna fått dansa helt efter hans egna pipa, något som inte gör saken bättre. Den stora budgeten har lockat till sig stjärnor som Stephen Dorff, Mickey Rourke, John Hurt och Freida Pinto, vilka inte får de utrymme de förtjänar i och med filmens klyschiga dialog. Det här är onekligen underhållning för stunden, och bör inte avnjutas med några högre krav än att uppleva en orgie av splattervåld, det vill säga filmens enda behållning.

Jag gillar robotar, Hugh Jackman och Steven Speilberg, men inte Real steel. Tyvärr upptas en stor del av Real steels  handling av hur Hugh Jackmans karaktär successivt acklimatiseras från kass pappa till en exemplarisk sådan. Resan dit blir en Disney-outhärdlig-tillrättalagd sörja. Handlingen kretsar runt en  kringresande boxningsmanager. Människorna har i denna framtid ersatts av robotar som gör upp i ringen istället. Parallellhandlingen består av att lotsa fram en riktig looserrobot mot de bästa och dyraste exemplaren. Utgången av det dilemmat har vi sett i typ alla andra fighting filmer. Denna Rocky/Over the top look-a-like blir aldrig spännande, rolig eller intressant. Steven Speilberg har de senaste 10 åren irrat in sig i en filmisk dimma som han inte tycks ta sig ur. Förut gjorde han barnfilmer för vuxna, numera barnfilmer för barn – översentimentala sådana dessutom.  Robotarna i sig står för filmens behållning; de är häftiga, snygga och trovärdiga utifrån att de är just robotar.

In time målar upp ett dystopiskt framtidsscenario.  Tid är pengar, vilket är något som verkligen beskriver essensen i denna mörka film. I framtiden då forskarna lyckats isolera genen som förhindrar åldrandet används denna banbrytande upptäckt i syfte att stävja överbefolkningen. De med mycket pengar är nästintill odödliga medan majoriteten får leva ett år i i taget. Den enda valutan som finns att tillgå är just tid, något som är det värdefullaste som existerar. Ta en stor dos  Bonnie and Clyde och en mindre dos Robin Hood, så har ni kärleksrelationsprocessen i ett nötskal. Justin Timberlake vill jag egentligen inte gilla, då sångartister som prövar på Hollywood sällan gör någon lycklig, undantaget är Mark Wahlberg. Men han gör definitivt inte bort sig i denna film, snarare tvärtom. In time är en film med ett existentiellt filosofiskt djup som väljer bort att kommunicera med sin publik genom bombastiska specialeffekter. In time är också  en sådan film som fungera mycket bättre i teorin än i praktiken eller i bokform.

A lonely place to die är en brittisk ”Sista färden film”som utspelar sig i de skotska högländerna. Ett gäng bergsklättrare råkar av en händelse upptäcka en kidnappad flicka mitt uti ödemarken. De tar sig med henne, men får på köpet med sig förövarna till själva kidnappningen samt det gäng som ska betala lösesumman. Jag är svag för katt-och-råtta-leks-filmer där vanliga människor blir tvungna att konfrontera brottslingar i syfte att själva överleva. De skotska högländerna i sig är en ytterst vacker inramning som förstärker berg-och-dalbane-jakterna. Nackdelen med filmen är att förövarna skjuter som amatörer, vilket känns filmiskt rätt, men inte trovärdigt. När de sedan anländer till staden drabbas filmen av en bombastisk hybris; från thriller till actionfilm, vilket i mina ögon inte alls var nödvändigt. 3/4 av filmen är i vilket fall som helst riktigt bra. En guldstjärna till den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melissa George (1976, Perth, Australia: Alias tv-serie, 30 days of night, Derailed, Triangle) som är den som visar var skådespelarskåpet ska stå.

Pixel-Eskapism

Ena mina absoluta 80-tals favoriter har sorgligt nog hittat vägen till  Hollywoods-remake-fabriker. Fright night är filmen i fråga, en av få skräckisar som lyckats balansera och kombinera horror med humor -  utan att fördärvas åt någotdera riktning. Nu har Colin Farrell (1976, Castleknock, Dublin, Ireland: Tigerland, Minority report, Phone booth, In Bruges, Alexander, Daredevil) iklätt sig rollen som den karismatiske grannvampyren Jerry Dandridge, och handlingen är förflyttad till Las Vegas villaförorter. En annan skillnad är att regissören tidigarelagt huvudhandlingen det vill säga förklarar handlingen ytterligare ett varv för att vi tröga cineaster verkligen ska förstå hur det förhåller sig. I vilket fall som helst är detta inte en total katastrof, utan en  standardremake, men som saknar originalets originalitet och glimten-i-ögat-humor.  Kemiavsaknaden mellan de tre huvudkaraktärerna är en annan faktor som pulvriserar ett högre betyg från mig. Det här blir bara en i raden av onödiga remakes som verkligen känns som en produkt – inte  som ett humor-skräck-mästerverk. En petitess i sammanhanget är att de lyckats få med Chris Sarandon på ett hörn i filmen; originalets Jerry Dandridge.

Julhelgseuforin förstärktes med 12 nya av HBO´s hittills kvalitetsmärkta vampyrepos True blood. Jag dyrkade verkligen de tre första säsongerna, och hade med all rätt väldigt höga krav och förväntningar på den nya säsongen. Tyvärr visade sig denna säsong mest gå på tomgång, och hade mer gemensamt med Buffy. Den smarta dialogen var som bortblåst och karaktärerna lika tomma som mitt bankkonto. Säsongens ”skurk” var  en halvgammal tant i min egen ålder som knappt skrämde Hanna och Frida. Jag kom på mig mer än en gång parallellt spela Wordfeud, vilket tyder på ett skapligt ointresse.  Jag ska ge de första 3-4 avsnitten av säsong 5 en chans, annars är denna serie körd i mitt hem.

Captain America är en Marvelgubbe jag aldrig kommit underfund med under mina frenetiska tonårs-läs-orgier. Det samma gäller för för superhjälte-kollektivet The Avengers.  För mig var det Spiderman, Fantastiska Fyran och Lagens väktare som gällde; The Avengers lyckades heller inte få fotfäste i gamla Svedala på den tiden. En åldrad Tommy Lee Jones (1946, San Saba, Texas, USA: JFK, The Fugitive, Men in black, No country for old men, The company men) spelar en halvvresig militäröverste.  Handlingen är förlagd till andra världskriget där Nazisten Johann Schmidt vill vara den tysk som tar herraväldet över världen via brottssyndikatet Hydra. Steve Roberts alias Captain America är den ende som kan stoppa ”Red Skulls” ondsinta planer, efter att genomgått ett experiment som förvandlat honom från tunnis till tuffis med en fysik att döda för. Precis som i True Blood så känns inte skurkkaraktären tillräckligt underbyggd eller farlig. Det blir helt enkelt ingen adekvat kontrast mellan det goda och det onda, vilket är absolut nödvändigt i denna typ av genre. Detta är tyvärr en standardfilm typ Green Lantern och Thor. Det riktigt coola med hela filmen är det holistiska slutet, något som sammanlänkar såväl Iron man, Thor, Captain America med kommande superhjältefilmen, The Avengers

Bröderna Coen inbjuder oss tittare till fortsatta halvschizofrena småstadsäventyr på den amerikanska landsbygden. Peter Stormare har sedan sin tid i Hollywood enbart fått gestalta skruvade karaktärer. Detta ändras förhoppningsvis genom denna film Small town murder songs, då han dels får en välförtjänt huvudroll, dels spelar en någorlunda normal karaktär. Stormare spelar en byhålesnut som blir indragen i sitt första mordfall parallellt handskas han med sitt heta temperament som bidragit till att han mist sitt livs kärlek. Samma kärlek vars nya man anses vara en av de misstänkta för det brutala mord som uppdagats. Som sagt det är en intrig som är gjord för konflikter, vilket det också blir, men med ytterst små subtila medel. Här finns inte tillstymmelse till specialeffekter, utan det är interaktionen mellan byns invånare som är i fokus. Handlingen, skådespeleriet och framförallt miljöerna får mig att svälja hela trovärdighetskonceptet fullt ut.  Herregud jag lovar att aldrig mer besöka Finspång, där verkligheten troligtvis hinner ifatt mig. Ytterligare en skön, lågmäld, tänkvärd men ändå liten skruvad rulle från Bröderna Coen.

Jag, brorsan och pappa besökte en fullsatt salong 3 på Filmstaden för att se Mission impossible – Ghost protocol. Jag har sett alla filmer i serien, där den första filmen är den sämsta i mina ögon. Denna gång kretsar handlingen runt en svensk galning som tycks tro att världen blir bättre om mänskligheten får börja om från början. Problemet är att han vill göra det genom att starta ett kärnvapenkrig. De som får skulden för detta är IMF, vilka tros bombat Kremlin; Ethan Hunt och hans team får agera utan hjälp ifrån huvudorganisationen. Tom Cruise är som klippt och skuren som agenten Ethan Hunt. Han är allt som James Bond är, men ändå inte, då det existerar en själ i karaktären precis som i filmen som helhet. Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz, Run fatboy run, Paul) står för filmens humoristiska inslag på ett ytterst välbalanserat sätt, det blir precis sådär lagom kul utan att humorn inkräktar för mycket på själva actioninslagen. Det som gör filmen så osannolikt underhållande är att alla i teamet får stort utrymme, vilket leder till att man faktiskt bryr sig om de dör eller överlever. Mikael Nyqvist gestaltar filmen bov, en roll som i vanliga fall får ett lite för stort utrymme i actiongenren. I denna film är skurkrollen och tillika Mikaels roll kraftigt nedtonad till förmån för uppsåtet i sig. Miljöerna är många, hänförande och autentiska, i städer som Dubai, Moskva och Budapest, men konstigt nog inte i USA. Den scen som jag och många andra gillar mest är när Ethan blir tvungen att ta sig in till datarummet via glasväggarna på världens högsta byggnad. Den långa spektakulära scenen är lysande och innehåller såväl dramatik som humor i mängder.  Jag kan inte göra annat än att abdikera för för denna berg-och-dalbana-action; 2 timmar och 13 minuter ren bioeufori.

Marie bakade, barnen tittade på Bolibompa – jag tittade på Hostel 3. De två första filmerna var båda riktigt bra och tillförde horror/tortyr genre en välbehövlig vitamininjektion. Tyvärr är regissören till de mycket obehagliga föregångarna inte längre delaktig i denna uppföljarprocess.  Borta är de genuina Slovakiska miljöerna och indirekt den otäcka vanmaktstämning som genomsyrade de första två alstren. Handlingen har moderniserat och outsourcats till Las Vegas. Istället för att 1 person betalar  och dödar ett hjälplöst offer, så går detta koncept ut på att spela om pengar hur offren kommer agera innan de dör inför en publik. Det blir inte otäckt, inte stämningsfyllt, det är mindre splatter och mindre trovärdigt skådespeleri – tyvärr. Nu har väl även denna filmserie infogats i Hollywoods mediokra skräck franchising fabrik typ Saw, Fredag den 13:e och Final Destination.

Warrior är 50% fighting,  50 % drama. Just dramafasen brukar vanligtvis vara lika populär  i denna genre som i porrfilmernas underbara värld. I Warrior är inte  så fallet, utan här hanteras de båda genrerna med fingertoppskänsla. Nick Nolte spelar en f.d alkoholist som är avskydd likt pesten av sina två söner, som i sin tur avskyr varandra på grund av vad som skett i det förflutna. Det som åter för dem samman är träningen inför en mixad martial arts turnering, där de båda bröderna oväntat deltar. Blandar man Rocky med Bloodsport, och samtidigt kastar in amerikansk sentimentalism med goda skådespelarprestationer så bildas Hollywoodhybriden Warrior. Jag faller återigen för detta klassiska dramaturgiska filmknep, något jag sett tusentals gånger förut. Sanningen är att det är så himla bra genomfört. De båda bröderna som spelas av Joel Edgerton (1974, Blacktown, Australia: King Arthur, Smokin aces, The Thing) och  Tom Hardy (1977, London: Band of brothers, Black hawk down, Star Trek Nemises, Inception, Tinker tailor soldier spy) skapar den nödvändiga schismkemin mellan fadern och dem själva, vilket skapar ett djup i filmen som lägger grogrunden för fightingscenerna. De underliggande familjekonflikterna belägrar filmen likt den bästa Londondimman. Vad vore denna genre utan David vs Goliat dramaturgin, troligtvis ingenting eftersom även denna film dryper av sådant. I de Warrior har manusförfattarna överträffat sig själva med att skapa magi av de båda brödernas och faderns undertryckta känslor. Dessa inre aggressioner håller brödernas fightinglåga vid liv, något motståndarna blir varse om. Jag kan inte göra annat än att kapitulera inför en optimal handling, bra skådespelarprestationer och trovärdiga fightingscener – en toppenfilm helt enkelt.

Another earth är onekligen en udda filmfågel. Dels handlar denna lågmälda sci-fi rulle om upptäckten av en  parallellplanet där varje människa har sin motsvarighet, dels handlar det om tonårstjejen Rhoda som av olyckshändelse krockar med en stillastående bil. Pappan som spelas av William Mapother (1965, Louiseville, Kentucky, USA: Swordfish, Minority report, The Grudge, The Zodiac och serierna Lost & Prison Break) överlever olyckan, men modern och sonen dör. Efter 4 avtjänande fängelsesår släpps Rhoda, som  inleder processen att be den överlevande pappan om förlåtelse. Detta är en vacker berättelse om när sorg möter skuld och dess konsekvenser. Another earth kommunicerar med  subtila medel, sparsmakat med effekter och troligtvis låg budget. Detta existentiella och intelligenta drama gräver lite djupare i det mänskliga psyket än de flesta andra stereotypa filmer i denna genre, vilken filmen i sig vinner på. En riktigt tankeväckande film.

 Pixel-Eskapism

The King´speech är en brittisk dramafilm som är baserad på verkliga händelser och handlar om Prins Albert och hans stigmatiserande stamning. Ett antal läkare hade misslyckats med att få bukt med kungens stamningshandikapp. Efter att ha läst en annons i tidningen kontaktades den självlärde Logopeden Lionel Logue spelad av Geffrey Rush (1951,Toowoomba, Queensland, Australia: Shine, Shakespeare in love, Elizabeth, Frida, Pirates of the Caribbean) Hans behandlingsmetoder var minst sagt okonventionella, men med tiden växte en försiktig, men nära vänskap fram mellan kungen och Logue. Filmen nominerades till hela 12 Oscar, och den lyckades roffa åt sig fyra av dem varav en i kategorin bästa film. Kemin mellan medelklasslärare och kunglig elev är helt enkelt magnifik och totalt fläckfri. Colin Firth (1969, Grayshott, Hampshire, England: The English patient, Love actually, Mamma mia) som fick en Oscar för bästa manliga huvudroll var minst sagt värd den, då han med en utomjordisk trovärdigt gestaltar den stammande och kommande kungen.

The Walking Dead följer en grupp överlevande i efterdyningarna av en zombieapokalyps. Baserad på Robert Kirkmans hyllade tecknade serier använder The Walking Dead de odöda för att spegla mänskligheten, exponera vilka vi verkligen är, vad vi klarar av och vad som verkligen är viktigt när det väl kommer till kritan. Andra säsongen tar vid där den första slutade. Vilka överlever, vilka dör och vilka blir uppätna? Denna gång fastnar gänget vid en fordonskyrkogård på motorvägen. Där blir de attackerade av ett kluster av utsvultna Zombies. Några blir skadade, någon försvinner och sedan är serien igång på fullaste allvar. De hittar en gård med vänliga människor, där de för tillfället kan andas ut, då de letar efter den försvunna Sophia, dotter till den överbeskyddande Carol. Karaktärsbeskrivningarna är av yttersta klass och utvecklas successivt från 1 till 10 episoden.   Zombierna är lika många och välgjorda som i säsong 1, och dessutom är scenerna minst lika härligt blodiga – här sparas det inte på blodskrutet. Den eklektiska filmgrytan består av drama-, thriller- och skräckingredienser som smakfullt varvas med några kärleksrelationer. Den andra säsongen levde med råge upp till mina otroligt högt ställda förväntningar. Det otäcka är att jag var minst lika rädd för några av de levande som själva zombierna. Nu ser jag fram mot säsong 3, och jag ser absolut inga hinder för att samma klaustrofobiska kvalitet kommer att vidmakthållas och förhoppningsvis överträffas.

Game of thrones ären amerikansk TV-serie baserad på böckerna ”Sagan om is och eld” av författaren George R.R Martin, Amerikas svar på Tolkien. Denna hypade serie talade alla jag kände väl om, vilket i sig kan förstöra den bästa serie innan man ens sett den. De tio avsnitten har sammanlagt kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor och den första säsongen beräknas vara den dyraste TV-serien som någonsin har spelats in. Serien utspelar sig på den fiktiva kontinenten Westeros, oftast kallad ”De sju konungarikena”. Eddard Stark (Sean Bean) bekymras av rykten från muren i norr, då han får besked om att Jon Arryn, hans mentor och kungens rådgivare dött, och att kung Robert Baratheon (Mark Addy) är på väg till Vinterhed. På andra sidan havet smider exilprinsen Viserys Targaryen planer för att återerövra De sju konungarikena. Det här är en medeltida värld fylld av jättar, profetior och förtrollade skogar, där vålnader hotar bakom en mur av is. Här utkämpas en hänsynslös kamp om tronmakten som involverar kungaätter, riddare och lorder. Intriger, intriger och ännu mer intriger varvas med schizofrent intresseväckande mängd karaktärer. Detta är en avsevärt svartare, vuxnare och sexigare historia än Sagan om ringen. Det är också en sparsmakad orgie i våld och sex, vilket inte gör saken sämre. Games of thrones är intelligent fantasyserie med dialog att mörda för. Det är så genialiskt och övernaturligt bra TV-underhållning att det nästan gör ont att se de 10 episoderna. Författaren har skrivit ytterligare 4 böcker, och den sjätte är på väg. Jag tror och hoppas på att dessa också kommer att filmatiseras, utan för den delens skull tappa i kvalitet.

Jag är fullt medveten om att Moby Dick kommer att betraktas som en tvättäkta kalkonfilm. Med den vetenskapen i bagaget satt jag på filmen. Filmens upphovsmakare har i vilket fall som helst lyckats korsbefrukta de två genrerna: ubåtsfilmer med sjöodjursattackfilmer, men en 150 meters val är onekligen en stor val, även för denna genre. Filmen handlar om en ubåtskapten som löper amok i syfte att stilla sitt hat och hämndbegär för att Moby Dick tagit hans ben från en attack 1969. Detta är en fiktiv saga som vill vara nutidsrealistisk – något den inte lyckas med. För att vara så hånad höll jag ändå ut til the bitter end eftersom jag själv upplever gäddor i svenska insjöar som ytterst skrämmande. Jag själv har sett betydligt sämre filmer som blivit mindre raljerat än just Moby Dick. Visst det är inget mästerverk, men ett fullt acceptabel 1½ timmes underhållningsvärde i brist på annat. I rollerna hittar vi Xenas vapendragare Renèe O´Connor samt Barry Bostwick, han från tv-serien Spin City (1996-2002) som spelade borgmästaren.

Jag och polaren Jocke ”Spurs” värmde upp innan bion med en öl och utomjordisk delikat kebabpizza på Poseidon. Filmen i fråga var norsk, och genren var actionfilm. Det är ingen hemlighet att jag har sett få bra nordiska sådana förut; undantagen är Jägarna och Falk-trilogin. I vilket fall som helt blev jag totalt omvänd av Huvudjägaren. Filmen  handlar om Roger Brown  som är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra från till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.Från allra första filmklipp till det sista så fängslades jag hypnotiskt av denna actionpärla från vårt västra grannland. Huvudjägaren innehåller långt fler förvecklingar än vad jag kunde föreställa sig och blir aldrig slentrian. Skådespeleriet var top notch, absurdhumorn välbalanserad och handlingen faktiskt aningen nyskapande.

Denna utmärkta Kanadensiska dramathriller The Whistleblower handlar om en kvinna från Alaska som tar ett FN-uppdrag i Sarajevo precis efter Balkankrigets slut. Hon kommer i kontakt med kvinnor som utnyttjas som sexslavar, där  kunderna  är desamma  som de som ska skydda dem. Rachel Weisz (1970, London, England: The Mummy, Enemy at the gates, Agora) gestaltar den enträget hängivna sanningssökaren Kathryn Bolcovac på ett adekvat sätt. Filmen är baserad på verkliga händelser, vilket gör mig sorgsen. Det här är en film om pengar och makt, där de mänskliga spelreglerna är satta ur funktion. Efterdyningarna av kriget profiteras hänsynslöst av alla inblandade. Kathryn kämpar mot en verklighet där nästan alla män är potentiella förövare. Under filmens gång kommer jag på mig att skämmas över att vara människa. Vi är dessvärre omänskliga i vår mänsklighet. Ett ytterst trovärdigt och omskakande mardrömsdrama som verkligen berörde mig.

Super är ytterligare en i raden av vardagliga människor som vill hjälpa sin omgivning genom att agera superhjälte. Genren anti-superhjältefilmer i sig är ny, och dessutom nästintill klanderfri med toppfilmer som Kick-ass och Defendor på meritlistan. Huvudkaraktären Frank (Rainn Wilson) har bara två goda minnen i livet. Det ena är att han en gång pekade polisen i rätt riktning för att stoppa en rånare. Det andra är när han gifte sig med Sarah (Liv Tyler). Innan de träffades missbrukade hon narkotika, och nu har hon lämnat honom för den kriminelle Jacques (Kevin Bacon) som kan erbjuda det eftertraktade knarket. Frank klarar helt enkelt inte av situationen och gör sig mottaglig för en vision från Gud, som antyder att han borde bli superhjälte. Han får  motvilligt hjälp av den excentriska Libby (Ellen Page), som arbetar i den lokala serietidningsbutiken. Filmen svämmar över av bra skådisar som underskattade Michael Rooker, stabile Kevin Bacon, Rainn Wilson och Ellen Page. Filmen i sig är en dyster historia omgärdad av en ytterst svart humor. Det som definitivt skiljer skiljer filmen från andra är de underhållande splatterinslagen som fragmentariskt appliceras in i actionscenerna. Jag välkomnar detta eftersom jag helt enkelt är förtjust i brutala effekter samt välbehövliga korsbefruktningar mellan olika genrer.

Contagion är en pandemifilm i samma genre som utmärkta Outbreak och Virus. Kända och bra skådisar saknas sannerligen inte i filmen samtidigt som de lyckats knyta till sig den välrenommerade regissören Steven Soderbergh (Sex lies and videotapes, Traffic, Oceans´s eleven, Che). Denna ”thriller” kretsar runt ett internationellt forskarteam som blir tvungna att handskas med smittan och dess biverkningar. Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow spelar tre av de bärande rollerna, och gör det på ett fullt tillfredsställande sätt. Med alla dessa positiva förutsättningar i bagaget blir det konstigt nog aldrig riktigt spännande eller tillräckligt konfliktfyllt. Resultaten kunde ha blivit så mycket bättre än detta lagom-av-alla-genrer-strategin. Intetsägande är ett ord som sammanfattar filmen på ett kortfattat sätt – tyvärr, annars gillar jag genren i sig.

Pixel – Eskapism

There be dragons är ett drama som alla som älskar bra kvalitetsfilm bör se. Jag grät som en stucken gris de sista 10 minuterna. De två barndomsvännerna separeras av den enes pappa, för att aldrig mer få umgås igen. Josemaria blir präst och godheten själv personifierad, spelad av Charlie Cox (1982, London, England: The merchant of Venice, Casanova, Stardust, Stone of destiny). Manolo´ som spelas av Wes Nentley (1978, Jonesboro, Arkansas, USA: American Beauty, The four feathers, Ghostrider, Dolan´s Cadillac) väljer den mer ondskefulla vägen genom att bli spion i det spanska inbördeskriget. Detta är en tillbaka-berättar-film av högsta kaliber, där Manol´s son blir tvungen att konfrontera sin pappa som han inte träffat på 8 år. Vi får utifrån det perspektivet följa den ”gode” och den ”onde” komplicerade vänskapsrelation genom inbördeskrigets fasor. Det är en film om tvivel och försoning, och konsekvenserna av de val vi väljer att göra. There be dragons innehåller så många olika filmiska lager utan att bli spretig dessutom är filmen oerhört vacker filmad.  Detta är en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – gråt på.

Incendies är ett snuskigt trovärdig Kanadensiskt drama. Handlingen kretsar runt ett tvillingpar som upptäcker sin familjs historia i ett konfliktfyllt mellanöstern utifrån sin döde mammas sista vilja.  Tvillingarna dras djupare och djupare in i sin moders förflutna för varje dag som  de är kvar i Libanon. Tittarna får dels följa tvillingarna, dels deras mammas, den ackumulerade berättelsen varvas och vävs in i varandra med en näst intill övernaturlig fingertoppskänsla. Tillbakablickarna och nutidsmiljöerna känns mins sagt autentiska precis som det ofelbara skådespeleriet. Slutet har stora likheter med ett mycket känt grekiskt antikt begrepp, vilken jag inte vill avslöja, då det skulle spoliera helheten. En av årets absolut bästa filmer, där tittaren får en sätta-i-halsen-inblick  hur livet i en helt annan kultur ter sig  i ett inbördeskrig scenario – utan några som helt Hollywoodska klyschor och pekpinnar. Det är svårt att inte bli berörd av detta 130 minuters mästerverk.

That evening sun handlar om en 80-årig farbror som efter ett fall inhyses på ett ålderdomshem med hjälp av sin son. Där blir han kvar  i 3 månader innan han åter vill hem igen. Väl tillbaka till huset blir han varse att en familj flyttat in, arrangerat av sin egen son. Han känner sig sviken av sonen, och hävdar fortfarande rätten till sitt eget hus. Det är startskottet för en minst sagt bristfällig kommunikation mellan familjens arbetslöse överhuvud Lonzo, och den åldrande före detta husägaren Abner. That evening sun byggs nästa outhärdligt sakta upp i syfte att väcka tittarens tankar om att det inte är hälsosamt att på ålderns höst vara hemsökt av skuld och ånger. När samvetet är grumlat är det lätt att skylla på andra än sig själv. Hal Halbrook (1925, Clevland, Ohio, USA: Capricorn one, The Fog, All the President´s men, The Firm,  Into the wild) gestaltar en bitter man på ålderns höst med bravur. Ett annat tema i filmen är att det är mycket lättare att skälla, bråka och vara motsträvig, än att be om förlåtelse eller samarbeta. Filmen ger mig som tittare en oerhört fundamental tankeställare; att det är bättre att reflektera över sina vägval i nuet, än när man är i slutfasen i livet. That evening sun är ett starkt, naket och gripande drama om när ens bitterhet aldrig riktigt lyckas släppa taget.

Kill the Irishman är en sann historia om den karismatiske, envise och orädda amerikansk-irländske Danny Greene. Han var en en man med minst 9 liv i bagaget, och undvek effektivt undre världs oändliga hämndaktioner. Ray Stevenson (1964, Lisburn, Nordirland: The Book of Eli, Thor, The Other guys) gestaltar den impulsive på ett ytterst trovärdigt sätt. Det jag sett av honom tidigare är i den helt underbara serien Rome där han gestaltar Titus Pollo på ett minnesvärt sätt. Helvetet bröt loss när denna kaxiga, legendariska och svåråtkomliga bov startar ett områdeskrig, där ett oräkneligt antal maffiamedlemmar slås ned. Det leder till slut till kollapsen av maffian, inte bara i Cleveland men också Milwaukee, Kansas City och Los Angeles samt flera andra städer över hela USA. Verkligheten överträffar oftast dikten, vilket gör denna film ännu bättre. Det vimlar av idel skådespelarkompetens i filmen via Christopher Walken, Val Kilmer, Vincent D´Onofrio, Fionnula Flanagan (Familjen Macahan), Paul Sorvino, Bob Gunton, Steve Schirripa (Sopranos), Tony Lo Blanco. De tidstypiska miljöerna är  arrangerade med omsorg och förstärks av ett ytterst kompetent skådespeleri med en magnifik berättargrund som huvudessens – en toppenfilm.

En  idiotsäker plan , 3 skådisar och 3 rum, mer än så behövs det inte för att skapa filmmagi. Ta en dos In Bruuge och en dos originalitet så har ni denna mycket sevärda brittiska dramathriller The disappearance of Alice Creed. Denna stilistiska historia är angenämt  solid, vars ingredienser är tillräckligt bra för att lyckas skapa en ytterst trovärdig berättelse, utan vare sig en mångfald i effekter eller utdragna actionscener. Gemma Arterton (1986, Gravesend, Kent, England: Quantom of Solace, Clash of the Titans, Prince of Persia) visar i filmen att hon faktiskt kan kombinera utomjordisk skönhet med ren och skär skådespelartalang. Jag gillar verkligen filmens minimalistiska och lite klaustrofobiska stämning. Den stilistiska handlingen biter sig fast från första sekunden till den allra sista, och håller nyfikenheten på stången genom hela förloppet . En oväntad, men mycket positiv cineastisk överraskning.

En av mina absoluta favoritgenrer är superhjältefilmer. Vissa av dem har man en serietidningsrelation till andra inte. Till Gren Lantern har jag dock en bra relation, då han ingick i D.C Comics svar på Marvels Avengers nämligen Lagens Väktare. Jag gillade karaktären då och såg fram mot denna film. Likt Thor och Superman har denne superhjälte sin hemvist på en annan avlägsen planet, där en del av denna film utspelar sig. Ryan Reynolds (1976, Vancouver, Canada: Blade – Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, Paper man, Buried) spelar den kaxige och oansvarige stridsflygpiloten Hal Jordan. Av en händelse blir han utvald av ”ringen” från en nedskjuten Grön lyktan väktare som kraschat och sedermera dör på Jorden. Hal Jordan iklär sig motvilligt rollen som väktare, och en av dem som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Bakom ”Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. Det är onekligen en stor nackdel, då i alla fall jag inte känner speciellt mycket för huvudkaraktären som exempelvis jag gör i såväl Spiderman och Batman. Filmen huvudbudskap är om mänsklighetens överlägsenhet. ”Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Budskapet hamras in under filmens gång, och blir lite väl överamerikanskt tillrättalagtupprepande. Ur ett action och underhållningsperspektiv så får filmen godkänt. Green Lantern är snyggt gjord, bra skådespelarprestationer och okay effekter samt att de är trogna serietidningsoriginalet.

Conan utan Arnold Schwarzenegger kan det vara något? Filmbolaget ersatte Steroid-Österrikare med Jason Momoa från Game of Thrones och Stargate Atlantis för att spela Conan barbaren. Han är en visserligen också en satt muskelknutte, men har också visat att han faktiskt kan agera någorlunda trovärdigt framför kameran. Effektmässigt är det en evighet mellan 1982 och 2011, men vissa bitar går inte att ersätta via oändliga effektorgier. Något som exempelvis denna film saknar är bland annat originalets charm och subtila humor, vilka genomsyrade första filmen. Det här är lång ifrån rådåligt, men som sagt ganska endimensionellt och könslöst. ”Handlingen” består av korta andhämtningspauser mellan rutin-iscensatta, men hysteriskt våldsamma actionscener. Jag rekommenderar starkt första filmen. Vill man bli underhållen för stunden duger dock denna  fantasyactionrulle.

I spit on your grave är en remake som är så lång ifrån en feel god film som det är möjligt. Handlingen är tämligen enkel, och budskapet är hämnd i sin renaste form. Originalet från 1978 var en av 70-talets otäckaste suggestiva filmer. Filmen handlar om en en författarinna som söker lugn och ro på landsbygden ensam i ett hus, i syfte att skriva klart sin nya bok. De white trash liknande männen som jobbar på byns mack, vill störa hennes frid genom att ”ha lite kul med henne”. Allt eskalerar och slutar med brutal gruppvåldtäkt.  Mot alla odds klarar sig Jennifer undan sina förövare. Hon inleder sedermera en jakt på alla de inblandade. Vi som gillar skräckfilmer har sett detta scenario otalt gånger förut. Originalet i sig blev en stilbildare, men i dagens avtrubbade filmvärld känns nyinspelningen inte alls lika otäck. I och med en större budget än originalet så är skådespeleriet, regin och det bildmässiga flera klasser bättre. Hämndepisoderna präglas mycket av Saw-kreativitet hos ”hjältinnan”. Jag gillade i alla fall när rättvisan segrar, även om den i detta fall inte vinns i domstol. Hämnd är onekligen en stark drivkraft, något förövarna i denna brutala, men starka remake blev varse. Ska ni se en riktig bra film i samma genre se brittiska Eden Lake istället.

Pixel – Eskapism

Adjustment Bureau är sci-fi, romantik och thriller på en och samma gång. Matt Damon spelar sanne-kärleks- hängivne David Norris som i ordets bemärkelse har ödet mot sig. Han blir kär i balettdansösen Elise Sellas som spelas av Emily Blunt (1983, Rockhampton, London: The devil wears Prada, The Wolfman).  Enligt de som styr ödet ska inte detta ske, och de utför dylika knep för att förhindra att de två blir ett par. Filmen är intelligent och estetiskt kreativ, något som är ovanligt i dyra produktioner förutom då förra årets Inception. Det går inte komma ifrån att dessa män har mycket gemensamt med ”Men in black”. Kemin mellan Blunt & Damon är osedvanligt bra, då Damon tidigare inte precis varit känd för någon kärleksfilmsromeo. En annorlunda och oförutsägbar film som jag verkligen gillade.

Biutiful är ett spansk drama som man inte bör titta på ifall man vill bli på extra gott humör. Detta är en naken och skitig film som är till för förståelse, reflektion och måhända en eventuell egen förändring. Javier Berdam (1969, Las Palmas, Spain: Collateral, Goya´s ghosts, No country for old men, The sea inside) spelar Uxbal, killen som nyligen fått reda på  av sin läkare att han endast har några månader kvar i livet. Han har vårdnaden om sina två barn, då modern via sin manodepressivt är aningen opålitlig.   Detta är en film om att vara människa, och hur smärtsamt det faktiskt kan vara ute i verkligheten. Uxbal gör sitt bästa för att dö med värdighet genom att försöka göra slut med den brottsliga bana som han infogats in i. Filmen målar upp en välbehövlig kontrast av att livet oftast inte slutar som en Hollywoodfilm. Biutiful känns otäckt verklighetstrogen, och sjunker upp till ytan likt cigarettrök. Vi får följa människor i den yttre samhällsperiferin, sådana som vi inte umgås med på våra weekendresor till Barcelona, där denna handlingen utspelas. Det här är en ruggigt stark film som alla bör se, för att måhända inse hur bra vi egentligen har det, och hur dåliga vi oftast är på att tillvarata sådan lyx.

Never let me go är ett kärleksdrama där svartsjuka spelar en bärande roll. Filmen är en nutida och verklighetsnära science-fiction historia där utvalda individer växer upp enbart för att harvas på sina organ. De är en del av en stor reservdelsindustri, där de saknar både värde och rätten till en egen vilja. Det är deras lott i livet, det är det som de är ämnade för, liknande kastsamhället i Indien fast värre. Andrew Garfield (1983, Los Angeles, USA:  Boy A, The social network) har för övrigt lyckats nästla in sig som  Peter Parker i kommande Spidermanfilmen. Detta är en vacker, sorgsen och trovärdig film om en dåtid som det skulle kunna ha varit, beroende vem som suttit med makten i sina händer. Never let me go är en film om att hoppet är det sista som överger en människa. Det finns också en parallell hopplöshet i filmen, allt är ödesbestämt, allt är en meningslös  i väntan på den oundvikliga dagen, då organen skall plockas. Det finns något vackert och spännande i den idén. Det är också en film om kärlek och förlorad sådan och tårar och tragedier. En djup film med rätt skådespelarkemi mellan de 3 sammanlänkade huvudrollsinnehavarna. En lika vacker som tänkvärd film. Den vackra Kiera  Knightley (1985, Teddington, England: Star Wars – episode 1, Bend it like Beckham., Pirates of Caribbean, Love actually,  Pride and prejudice) innehar en av de tre bärande rollerna.

Hall pass är gjord av Team Humors favoritregissörer: Peter och Bobby Farrelly, männen bakom  bland annat Dum och dummare, Kingpin, Den där Mary. Det har gått 4 för långa år sedan förra filmen Heartbrak kid. Två gifta män får möjligheten av sina fruar att under en veckas tid totalt bortse från att de är gifta, att således återigen leva ungkarlsliv (hall pass). De båda vännerna tittar nämligen hela tiden på andra kvinnor, och är ganska fula i munnen när de tror att ingen lyssnar. Fruarna hoppas denna vecka i frihet ska ge utlopp för omoralen. Det är en kul idé, men utförandet och  upplägget befäster förlegade könsroller, att männen tänker för mycket på sex och kvinnorna får framstå som nästan frigida i sina åsikter. Vilket de naturligtvis inte är(tror jag). Det finns en poäng här i att respektera sin partner, men det hade kunnat göras med en bättre nyans; nu känns det bara exceptionellt konservativt. Det betyder inte att jag ogillar filmen, snarare tvärtom, den är osedvanligt underhållande.

Cowboys and aliens är en korsbefruktning av genrerna western och sci-fi. 1873 i Arizona. En främling (Daniel Craig) med minnesförlust vandrar in i ökenhålan Absolution. Den enda ledtråden till hans förflutna är en mystisk boja runt hans ena handled. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.Påhittiga idéer, snyggt och och underhållande, men avsaknaden av ”personlighet” drar ner helhetsintrycket. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn, vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet, och nöjer sig med att tillfredsställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt och alltför förutsägbart. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins ackompanjerar de andra på ett utmärkt sätt.

En spansk fängelsefilm från 2009, kan det vara något? Absolut, Cell 211 är en helt magnifik dramathrillerpärla, vilken hypnotiskt drar in tittaren  från första scen til the bitter end. Det är en film om förändring, om motivation, och brist på sådan. Handlingen utspelar sig under ett upplopp i ett spanskt fängelse, i minst sagt en farlig  och oförutsägbar värld. Juan Oliver ska börja sitt jobb som fångvaktare, och dyker upp en dag tidigare än förväntat, för att implicit gör ett gott intryck på sin nya arbetsgivare. Av en ren tillfällighet anländer parallellt 3 ETA-fångar, vilket indirekt är roten till ett planerat myteri. Juan vaknar upp i cell 211 med insikten att han blir tvungen att låtsas vara fånge för att överleva. Han lyckas vinna fängelsets värstings Badass tillit, men för hur länge? Den här filmen har det många amerikanska filmer i samma genre saknar: en själ, och en trovärdighet där klyschorna inte staplas på varandra. Manuset är utmärkt, precis som skådespeleriet, och trovärdighetsfaktorn är überhög. Skådespeleriet utger sig inte att vara Hollywoodska stereotyper, utan just fångar. Filmen i sig känns som en film, inte bara som en ren produkt i syfte att enbart tjäna pengar. Cell 211 är helt enkelt en svinbra film. Den tog för övrigt hem 8 Goyas, Spaniens motsvarighet till Oscars.

Förväntningar kan endera stjälpa eller hjälpa en film. I detta fall så baserades min förförståelse via trailerfragment och recensioner. Att göra en uppföljare till en av Sveriges bästa filmer någonsin är en utmaning. Generellt sett så fick Jägarna 2 osedvanligt goda recensioner. Det i sig är presentation, då merparten av de sequels som framavlas, ofta är karbonkopior av originalen, eller helt enkelt urusla. Pappa, jag och brorsan var en del av en fullsatt salong 5 i Filmstaden. Att ersätta Lennart Jähkel som gjorde sitt livs roll i första filmen kan inte varit det enklaste, men Peter Stormare gör det med bravur. När Stormare tar till våld, mår man helt enkelt dåligt, men den känslan framkallas enbart bara om karaktären i sig agerar trovärdigt, vilket Stormare verkligen lyckas med.

Jägarna 2 största ”psyko”, och en av filmens större behållningar var den finske skådisen Eero Milnoff gestaltning av den huvudmisstänkte Jari Lipponen. Det var Oscarsnomineringsklass på den rollen; den äkta ondska och missförståndhet som han utstrålade och förmedlade, vill jag egentligen inte veta hur han lyckades framalstra. Första filmen tog upp teman som lokalpatriotism, och rörde sig mycket mer bland lokalbefolkningen. I Jägarna 2 så fokuserar regissören Kjell Sundvall på en handfull karaktärer, vilket skapar en välbehövlig distans till Jägarna 1. Som tittare är det inte svårt att luska ut vem som är mördaren, det är transportsträckan till upplösningen som Kjell Sundvall lyckats så otroligt bra med. Lassgård/Stormare är Sveriges motsvarighet till De Niro/Pacino i HEAT, fast till skillnad från de amerikanska ikonerna lyckas de svenska skådisarna med sin skådespelaruppvisning. Just den ingrediensen har fått kritik, att allt kretsar för mycket på de två skådisarna enligt media, något som jag inte alls kan instämma i. Alla skådisar i Jägarna är top notch, och de hänförande bilderna och miljöerna är ytterligare dimensioner som förstärker bilden av en de bättre uppföljare jag sett, och då inkluderas även utländska sådana. Som sagt jag blev dels överraskad av en superb uppföljare, dels lyrisk över en film som dessutom  berörde mig starkt.

Mitt filmtittande är inne i en period, då jag helt enkelt inte är sugen att se på film. De två jag sett var däremot riktigt bra. Först ut var den lite mer traditionella The Company men.  I detta drama gör Ben Affleck en av sina bättre rollprestationer, som den välbetalda kontorsarbetande Bobby Walker. Han är mannen med fina framtidsutsikter inom företaget; tills den dag företaget i en tid av ekonomisk kris måste göra sig av med ett gäng anställda – inklusive Bobby. Förutom Ben Affleck så hittar vi storheter som Tommy Lee Jones, Kevin Costner och Chris Cooper som gemensamt bidrar till en solid skådespelarinsats. Det är onekligen en aktuell historia med relevans, både sett till helheten och de enskilda karaktärerna och till deras relationer. Det är stabilt och välgjort hantverk, men också aningen förutsägbart. Det blir aldrig tråkigt, men inte heller någonsin särskilt spännande. Jag gillar i alla fall filmen, som visar upp bilden att även högt betalda personer kan mista sitt jobb, och dessutom få svårt att hitta något nytt arbete. Detta mistande får konsekvenser för vad som ska behållas eller försakas i familjen. Behövs golfkortet, den dyra sportbilen, de lyxiga restaurangbesöken eller klarar man sig utan dessa statusattributer, och ändå lyckas må bra?

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.