Tullhusbron & Campusbron vs andra broar i världen

Genvägen till och över Strömsholmen har efter åratal av ältande äntligen fallit på plats. Den vertikala skapelsen är 74 meter lång, 120 ton tung och är anpassad för flanörer såväl som cyklister. Den förbinder den norra kajsidan vid Saltängsgatan med Strömsholmen, ett adekvat luftsystem ser till att bron alltid hålls snö- och isfri. Det är förövrigt en stadig pjäs som utplacerats över Strömmen. Jag är definitivt för brobygget och ser för ovanlighetens skull att kommunen ligger steget före kommande nybyggnationer på Strömsholmen och runt Inre hamnen.

Det jag saknar är självklart något som sticker ut något nyskapande, något som inte bara är funktionellt och aningen estetiskt. Bron är i min värld en pusselbit av många som i sin tur stärker kommuninvånarnas självförtroende som ens stads varumärke samtidigt som det inte är någon nackdel för turismen. Bron blev egentligen riktigt bra utifrån ett funktionell perspektiv, estetiskt är den stilistiska stilen helt acceptabelt. De har dock glömt att människor behöver mötesplatser, ställen att spana in andra medmänniskor, ställen att reflektera, vila eller bara koppla av.

Nytillskottet kunde likt Karlsbron (Prag) fungerat som en multiträffpunkt, i dessa ingår det självklart platser att slå sig ner på eller ytor att helt sonika bara lägga sig ner på. En bredare bra med  med 2-3 utbuktningar a´la Bergsbron och originella bänkar med tillhörande papperskorgar hade varit perfekt i syfte att skapa ett nav för möten. Det är tragiskt att Norrköpings politiker inte tycks inneha en autentisk stolthet-konsensus. Om så hade varit fallet så hade varje nytt byggprojekt vårdats lik ömt som ens nya lyxiga altan eller moderna kök, där funktionalitet är långt ifrån det primära.

Norrköpings nyaste landsmärke har kostar 26 miljoner, men i syfte att skapa ytterligare ett landmärke, något unikt, något originellt så borde man istället sparat dessa 26 miljoner för att ackumulera denna summan till exempelvis 50 miljoner. Blickar man ut över Europa är det många städer där stora vattendrag skär rakt genom stan som också nu satsar just på fler gångbroar för att många människor uppfattar det attraktivt med många varierande gångstråk över dessa vattendrag. Merparten av dessa med agendan att stärka stadens varumärke genom att vara originella.

Norrköpings näst nyaste bro är Campusbron, som är en hybrid av järn och ädelträ invigdes 5 maj 2012 och kostade runt 18 miljoner. Den omnipotenta urkraften bakom brotingesten, den före detta miljöpartisten Mattias Stenberg lyckades bli mordhotad för Campusbron, istället för att satsa de pengarna på vård, skola och omsorg. Då Bergsbron ligger så nära, menade många kommuninvånare på att denna bro var totalt  onödig. ”Det finns folk som tror att en politiker är terrorister som finns till för att förstöra livet för dem”, sa Stenberg om hoten. Ibland undrar man ju om den stora massan har rätt angående kopplingen mellan terrorister och politiker.

1700-tals bron: Khaju Bridge (Isfahan, Iran)

Dåtid som nutid tycks broar globalt ha attraherat människor. En förbindelse mellan två punkter är mer en funktionell process. I många fall är utsmyckning, symbolik, religion och möten integrerat i nya som gamla skapelser. En bro är inte bara en bro, utan fyller också många andra funktioner än att bara färdas över den. När jag stereotypt associerar Iran med förödelse, motsättningar och kaos, kontrar de med att stoltsera över en av världens allra vackraste broar. Ett byggnadsverk som kommer att förhäxa kommande generationer lika mycket som dåtidens människor.

Karlsbron, Prag, Tjeckien

Karlsbron är Prags absolut största och vackraste sevärdhet, en mötesplats av rang dessutom bara till för cyklister och flanörer. Den byggdes över Moldau under Karl IV:s tid på 1300-talet. Enligt myten lär det finnas ägg inblandat i byggnationen, för att göra bron extra stark. Om man går över bron ser man alla statyer som föreställer olika helgon stå utmed bron. Det känns som om man förflyttas till en romantiserad  förgången tid, om man lyckas bortse från krims-krams försäljarna.

Chengyang Bridge (Sanjiang of Guangxi Province, China)

Kintaikyo Bridge (Iwakuni City, Japan)

Henderson Waves, Southern Ridges, Singapore

Rialto Bridge – Venedig Italien

Helix Bridge Singapore

Alamillo Bridge – Sevilla Spain

Gateshead Millennium Bridge,  London England

”Hur man inte får bygga förvaltningen”

Detta mycket vackra, mysiga och omdiskuterade andningshål lite utanför Norrköpings centrum är onekligen en källa till motstridiga åsikter om vad som skall finnas och inte finnas där. För  9 år sedan anordnade Norrköpings Kommun med Jonas Glaumann i spetsen så att allmänheten kunde vara med och påverka hur området bäst kunde tillvaratas. Jag deltog i en av de grupperna, och ingen av dem slutgiltiga fiktiva förslagen ansåg att det skulle byggas bostäder på den lilla plätten.

Denna pärla är som gjord för rekreation, och ett unikt tillfälle att konkret visa på att Norrköping verkligen är parkernas stad. Att bygga bostäder där är lika dumt som om Breivik skulle släppas fri, och få sadla om till Svenska för invandrare lärare. Ibland undrar jag vad det är för inkompetenta idioter som ens tillåter det gå såhär långt. När inre hamnen inom en 10 tioårsperiod kommer att förverkligas så blir det ännu viktigare med en annorlunda och välbehövlig grönyta, det är trivsel för  såväl invånare som för turister.

Det kommer att byggas en bro, vilket är utmärkt, men den ska inte gå till nybyggda bostäder, utan till en grön oas för alla kategorier av människor, alla tider på året. Min fiktiva broförbindelsevision med andra sidan Strömmen ska inte enbart vara en bro, utan också agera mötesplats och stressavlösare: tänk er Karlsbron i Prag, fast modernare, mindre, men betydligt grönare. Inte bara en bro, utan en fantastiskt exceptionell bro som också är ett led i politikernas vision att skapa fragmentariska kommunala små varumärken som bildar en fantastisk helhet. Mitt förslag är en bred bro med massvis av sittplatser utmed båda sidorna, och  en gräsmatte-mittfåra där soldyrkare, bokläsare, ladda-batteriet-invånare bara kan lägga sig ner, flankerad av handikappanpassade stråk på bron med plats för flanerare, cyklister, joggare skateboardar och hundägare.

Den ska fungera som en adekvat genomfartsled,  men också som en stadsstressreducerare genom att kunna ta med sig en picknickkorg, bara lägga sig att läsa eller helt sonika bara koppla av på gräsytorna. Det öppnar upp för världens äldsta gratisnöje att titta andra människor, vilket möjliggörs då alla kategorier av människor passerar bron och dessutom stannar kvar på bron. Det ska vimla av originella bänkar och bord, i de flesta borden ska det finnas tillgång till schack/Kinaschackbräden och andra spel (som exempelvis i Ryssland), pjäserna hyr eller köper de spelsugna vid glassbaren. Den extremt vackra bron består till viss del av en mikromötesplats där trappavsatser avlöser varandra för att längst upp avrundas av en ståtlig pelare i äkta Kolmårdsmarmor; avkoppling, fika, picknick, eller bara helt enkelt njuta av den bedårande utsikten i samklang med jovialiska tyskar som passerar med sina lyxbåtar under bron möts i området. Gammalmodig belysning arkitektur är något som förstärker den romantiska känslan i symbios med  modern och fantasieggande ljussättning, något det inte heller ska snålas med.

”Hur man inte får bygga förvaltningen”

”För att vinna måste man våga” ett epitet som inte stämmer in på Norrköping och deras styrande. Tyvärr har vi i Norrköping osedvanligt svårt att bygga exceptionella byggnader, broar och dylikt. Visst det finns undantag som exempelvis glasellipsen mellan Spiralenhusen, uttjatade Industrilandskapet, Visualiseringscentret och självklart hela Knäppningsborgskvarteret. Men som sagt det är ju privata aktörer förutom Industrilandskapet som för övrigt var en hårsmån ifrån att bli jämnat med marken som ligger bakom dessa geniala och lite udda projekt, annars är det dessvärre funktionalitet och pengarna som styr byggprocessen. Mitt förslag har i 20 års tid varit att inrätta en byrå som har hand om allt som byggs i Norrköping. För att överhuvudtaget få bygga något i Norrköping skulle det krävs samverkan med innovativa, kreativa och nyskapande personer, i syfte att varje nybyggnation måste innehålla någon form av utsmyckning, annars får man helt enkelt inte byggnadstillstånd.

Som sagt  det borde finnas någon form av kommunalinstans vars enda syfte vore att godkänna nybyggen i staden och med nybyggen menar jag detaljerna på dessa. Den här instansen skulle i samråd med byggherrarna se till att varje ny byggnad skulle förses med ett visst antal dekorationer, mönster, speciell arkitektur och helst målas i många färger (i alla fall minst två). Kraven skulle ge kommande generationer en enorm stolthet för staden istället för en form av avsky som jag och många andra invånare känner när de passerar några av de nya budgetbyggen.

Ta exempelvis Kvarteret Lyckan vid Åhlens tillika Transportstyrelsens nya näste. En mer steril, funktionell och tråkig byggnad får man leta efter. Det finns inte tillstymmelse till dekoration eller inslag som förskönar denna hemska byggnadstingest. Det är egentligen ett hån mot oss Norrköpingsbor att få detta budgetbygge kastat på oss istället för något nyskapande som invånare om 50 år kommer att beundra istället för att rygga tillbaka åt. Till skillnad från butiker så står byggnader kvar väldigt många år, och då borde det i mycket större utsträckning ligga i kommunens intresse att man bygger byggnader som även ger näring till visuella  och emotionella  sinnena, inte bara se till det praktiska och kortsiktiga.

Hade denna instans funnit så hade varken Holmentorget eller Nya torget funnits idag. Den som skapade dessa torg har totalt missbedömt hur mötesplatser ska se ut. Grå sten varvat med en fantasilöshet som få människor har skådat. Inte nog med att hela Nya torget genomsyras av likstelhet; fontänen är onekligen kronan på verket, och måste utan problem kunna platsa ibland världens fem fulaste (största) fontäner, och det är ändå en komplimang. De känns extra irriterande att veta att torgen blev en oerhörd kostsam historia för kommunen, vilket dessvärre inte tillhör sällsyntheterna. Utan att överdriva så hade vilken idiot som helst kunnat göra torget bra mycket attraktivare än det är idag.

En orgie av färger

Inspirationen har jag bland annat fått ifrån Amsterdam och Irlands västkust, där de pittoreska husen är målade i mycket starka pastellfärger, som likt en magnet lockar de till sig horder av besökare. Mitt och turisternas största samtalsämne var just de olika och annorlunda färgvalen på fasaderna – man blev helt enkelt både harmonisk och euforisk. I Norrköping har vi ett väldigt bra exempel på hur man förändrar något enormt tråkigt till något väldigt trevligt på ett simpelt enkelt sätt. Det jag pratar om är promenadernas gatubelysnings stolpar som färgats mörkblått istället för den sedvanliga grå. Det känns som ytterligare en dimension tillkommit på de redan vackra promenaderna – ett fräscht ingrepp i stadsbilden. Förhoppningsvis så målas alla stolparna, el- skåpen och brofästena i Norrköping i blått – en ovanlig stadsnisch. Jag tror till 100 % på en färgläggning av staden skulle få en gigantisk genomslagskraft runt om hela världen.

Det jag menar är inte 1-2 färger, utan ett spektrum av färger som ”kastats på byggnaderna”, det går att utföra med miljontals varianter. Var och en av de ”grådaskiga”  öststatsbufférna skulle noggrant planeras så att varje hus blir till ett unikt fristående konstverk. Det kan exempelvis vara motiv som har att göra med Norrköpings spännande och rika historia (muralmålning = en konstform) eller banbrytande färgmönster, det ska inte finnas gränser för fantasin, färgerna ska passa in i miljön dessutom ska de vara vackra att titta på. Norrköping skulle kunna bli den moderna konstens huvudstad, konstnärer skulle i bästa fall vallfärda hit för att finna inspiration och samtidigt utveckla staden så fler byggnader får krönas med himmelska färgbad.

Byt fokus innan vi blir frånsprungna

Det gäller bara att byta fokus; att se varje nybyggnation som en möjlighet att göra staden mer spännande, intressant och nyskapande. Det tjafsas hela tiden om nya byggnader som kan bli en stads ansikte utåt, i syfte att marknadsföra kommunen och sedermera locka till sig flera företag, turister och invånare. Kvarteret Lyckan lär inte bidra till denna process precis, snarare tvärtom. Nä, Norrköpings kommun lever inte som de lär; de pratar brett om parkernas stad, och vikten av att bygga innovativt, men de gör precis tvärtom. Kommunen lyckades implementera ett nyskapande bygge som via vänskapskorruption och inkompetens blev groteskt mycket dyrare. Jag pratar självklart om Strykbrädan, och med det så vill jag påstå att all nyskapande innovationer inte alltid är av godo. Tyvärr så  liknar nybyggnationen ofullständiga byggnadsställningar, något som de flesta anser inte förskönar en stad.  Jag tycker att det saknas människor med adekvata sammanlänkade visioner och strategier för hur Norrköping ska bli en stad av rang.

Själv har jag inte bara agerat gnällgubbe, utan faktiskt försök påverka kommunen i rätt riktning genom att skicka in i mina ögon bra förslag till förändringar. Har också skickat ut min publikation: ”En bruksanvisning hur Norrköping blir en Världsattraktion”, den har jag delat ut till många personer och företag under årens lopp. Jag var också delaktig i Strömsholmsprojektet där allmänheten fick bilda kreativa grupper för 5 gånger senare ställa ut sina kreativa förslag. Nu tycks detta hedervärda symboliska kommunala tilltag bara varit en skenmanöver, i syfte att blidka intresserade Norrköpingsbor som värnar om sin stad för att sedermera agera dammsamlare i kommunens förvaringsutrymmen.

Som sagt att se varje nybyggnation som en potentiell möjlighet vore ett första steg att hädanefter förändra i grund och botten ett dysfunktionellt kommunalt beteende. Självklart är det dyrare att bygga så, men ibland kan det vara trevligare att komma till Thailand än Himmelstalundsbadet; har man en vision så sparar man automatiskt mer målmedvetet till den, så är det bara. Kortsiktighetsslöjan som successivt breder ut sig över Västeuropa är onekligen ett gissel, däremot behöver man inte följa trenden utan likt oerhört många städer i Europa som exempelvis Birmingham använda sitt egna sunda förnuft och dessutom tänka aningen mer långsiktigt än i Norrköpings fall.