Impulsunderhållning

Avsaknaden ut av någon form av konsert under årets sista veckor pockade på. ”Ryska sagor” och ”Modern dans med Jennifer Wärn Björk” föll bort direkt. Evenemanget som drog till sig mest av min uppmärksamhet var The Simon Garfunkel Story.

Europas största och mest framgångsrika show med Simon and Garfunkels musik och ett fullt liveband. De har spelat musikaler på West End i London och The Simon and Garfunkel Story har spelat för fulla hus runt om i Europa. Varken jag och Marie är några fullblodsfans av duon, men i brist på annat så stack de ut mest och bäst.

De bästa platserna var dessvärre upptagna, dock fanns det två ströplatser kvar i mitten på rad 9. Illerkvickt bokade jag upp dessa guldplatser på Upplev Norrköping.

Undertecknad med fru traskade ner från Ektorp till Industrilandskapet med paraplyerna i högsta hugg. Egentligen skulle vi förgyllt tillfället med ett restaurang innan, men valde att baka pepparkakor med yngsta dottern istället, då hennes kompis blivit sjuk.

Vi anlände 30 minuter innan spelstart. Medelåldern var skyhög vilket fick oss att nästan känna oss som tonåringar. Lokalen inhyst få överförfriskade individer, det låg snarare en tjock Fonusdimma över klientelet. Våra platser var minst sagt optimala. Lagom nära, mitt i och med två pensionärsdvärgar framför oss var förutsättningarna skoningslösa inför vad som komma skulle.

Dean Elliot som Paul Simon och Jonny Smart som Art Garfunkel intog scenen prick klockan 19.30. De flankerades utav gitarristen/keyboardisten Adam Smith samt basisten Leon Camfield. Trummisen Mat Swales blev scenens mittpunkt. Dessa tre yngre herrar uppehöll sig upphöjt bakom evenemangets två huvudkaraktärer. Ovanför dem härbärgerade en storbildsskärm.

Allt från ljussättning, interiören till själva framförandet präglades av minimalism, symmetri och lågmäldhet. Kaskader av ljus, hårdrockspyroteknik eller stora gester hade fått en kontraproduktiv effekt. Konsertens avskalade framtoning matchade dels evenemanget, dels Simon & Garfunkel arvet.

Duon på scenen gick all in när de inledde med gudabenådade ”Sound of silence”. Lite senare inleddes processen med att berätta historien hur barndomskompisarna träffades, hur deras musikaliska bana började och om slitningarna som sedermera blev början till slutet. De konverserade dels fram gruppens historien, dels bakgrundsåtervinning inför nästa låtval.

Till sin hjälp hade de storbildsskärmen som ackompanjerade historieberättaren via rörliga som  stillbilder. Allt som oftast visades parallellt upp tidstypiska bilder med allt från dåtidens reklam, barnuppfostran, kändisar, viktiga händelser, rasmotsättningar och dylikt.

Eftersom vi tillhör de som hörts de klassiska låtarna, men långt ifrån hela deras musikskatt blev det för mig lite halvsegt när två akustiska alster följdes åt.  Grymt svängigt blev det dock när hela bandet blev involverat och tempot höjdes som exempelvis i ”Rickard Cory”, ”The big bright green pleasure machine”, ”I´m a rock”, ”Keep the customer satisfied och ”Hazy shade of winter”.

Kemin mellan de fiktiva Simon & Garfunkel andades glädje och avslappning samt att de ibland la in några sparsmakade skämt för att lätta upp stämningen, utan att det på något sätt tog överhanden.

Bandet i sig osade musikbriljans långt ut i fingerspetsarna. Varje musiker på scen hade sin speciella stil som anpassats speciellt för musiken och dåtidens scenanda. Det förträffliga ljudet var pricken över i:et.

Denna välrenommerade show visade sig motsvara förväntningarna med råge. Det som fascinerade mig mest denna regntunga kväll var den sparsmakad lågmälda helheten där ljus, ljud, musik, estetik och bildkonst flöt samman till en totalitet.

Überklassiker som ”Scarborough fair”, ”The 59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)”, ”Homevward Bound”, ”Mrs Robinson”, Cecilia,   tolkades framfördes med perfektionism, vördnad och full scennärvaro. Extranumrena bestod av ”Bridge over trouble water”, ”The Boxer” och The Everly Brothers covern ”Bye bye love”.

Enda smolket i glädjebägaren var att de inte framförde en av duons bästa låtar ”El Condor pasa” framför någon av de melankoliskt segare akustiska låtarna. En petitess i sammanhanget, men ändå.

Musikerna samlandes i foajén efter spelningen. Jag hade hoppats på någon form av programblad med inkluderande setlist och adekvat presentation av bandet. De hade bara tillgång till deras cd som jag valde att inte köpa.

Tunga regndroppar hade ersatts av ett strilande sådana. Det tog oss cirka 15 minuter att promenera hem till Ektorp. Familjen avrundade lördagskvällen med att hyra den animerade ”Husdjurens hemliga liv” på Telias streamingtjänst

Kort historik Simon & Garfunkel

Simon & Garfunkel var en amerikansk folk-rock-duo om bildades i New York 1964. Duon bestod av sångarna Paul Simon och Art Garfunkel som båda är föda samma år: 1941. De växt upp tillsammans i stadsdelen Queens i New York.  1957  skrev de och spelade in singeln ”Hey, Schoolgirl” under namnet Tom & Jerry på skivbolaget BIG .

Simon kallade sig Jerry Landis, eftersom han vid den tiden dejtade en tjej som hette Sue Landis, och Garfunkel Tom Graph (från Graph Paper som han använde för att rita på).

Musikaliskt var deras stora förebilder duon The Everly Brothers. Singeln sålde 150.000 exemplar och nådde 49:e plats på Billboard-listan. Men de efterföljande singlarna floppade och båda återvände till sina studier. Garfunkel studerade matematik på Columbia University medan Simon valde engelsk litteratur som ämne

Efter en provspelning för producenten Tom Wilson 1964, densamme producerade också Bob Dylan. Duon fick kontrakt med skivbolaget Columbia. Albumet, Wednesday Morning, 3 AM spelades in, men sålde dåligt. Simon åkte till England och spelade på pubar och klubbar. Han spelade där dessutom in soloalbumet The Paul Simon song book 1965. Garfunkel fortsatte sina arkitektstudier.

När två lokala radiostationer i Florida och Boston började få önskningar från lyssnare om att få höra sången ”The Sound of Silence” från LP:n lät Tom Wilson spela in 12-strängad gitarr, bas och trummor på den akustiska versionen av sången och skivbolaget gav ut den som singel. När den nådde förstaplatsen i december 1965 återförenades Simon & Garfunkel för att snabbt spela in albumet Sound of silence som gavs ut i januari efterföljande år.

Duon spelade även in en ny version av ”I am a rock” som ursprungligen funnits med på Simons soloalbum och den blev en hit 1966. Senare samma år följde det mer genomproducerade albumet Parsey, Sage, Rosemary and Thyme som bland annat innehöll ”Homeward bound”, ”Scarborough Fair” och ”The 59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)”. Paul Simon var den som skrev låtarna. Båda sjöng och de producerade skivorna tillsammans med producenten Roy Hale.

Soundtracket till filmen Mandomsprovet 1968 gjorde Simon & Garfunkel till superstjärnor, trots att soundtracket i huvudsak bestod av redan utgivna låtar. Den nyskrivna ”Mrs Robinson” (ursprungligen betitlad ”Mrs Roosevelt”) från filmen hamnade istället på duons fjärde skiva Bookends som kom ut i nära anslutning till filmen.

Under 1969 pågick inspelningen av duons nästkommande album Bridge over troubled water. Ett smakprov från albumet gavs ut redan i april 1969 när singeln ”The Boxer/Baby Driver” gavs ut. Inspelningen av albumet försenades, delvis beroende på att Garfunkel befann sig i Mexiko för att spela in filmen Moment 22. Olika åsikter om musikalisk inriktning ledde till motsättningar mellan de båda gruppmedlemmarna.

Albumet Bridge over troubled water, som gavs ut i februari 1970, blev ändå deras största försäljningssuccé. Förutom titelspåret gjorde singlarna ”Cecilia” och ”El Condor Pasa (If I Could)” bra ifrån sig på hitlistorna. Albumet placerade sig överst såväl på den amerikanska Billboard-listan som den engelska albumlistan, liksom i flera andra länder.

På englandslistan låg albumet etta i totalt 41 veckor (under en 18 månader lång period) och albumet var där det mest sålda såväl 1970 som 171. Efter en påföljande turné i USA och Europa splittrades dock duon och de båda inriktade sig på sina respektive solokarriärer. Under följande år återförenades Simon & Garfunkel flera gånger i olika sammanhang.

Den 19 september 1981 gav de en gratiskonsert i Central Park i New York inför cirka 400 000 människor, vilket året efter resulterade i det storsäljande dubbelalbumet: The concert in Central park.

De turnerade i Europa sommaren 1982 och besökte bland annat Stockholm 6 juni. 1983 turnerade duon i USA där flera nya låtar från ett kommande album framfördes. På grund av nya motsättningar skrinlades dock albumet och gavs istället ut som Paul Simons soloskiva Heart and bones hösten 1983.

17 januari 1990 invaldes Simon and Garfunkel i Rock and roll hall of fame. Vid detta till tillfälle framfördes ”El Condor Pasa (If I Could)”, ”Bridge Over Troubled Water” och ”Goodnight Sweetheart”.

Hösten 1993 gav de 21 konserter i New York, men samarbetet dem emellan var ansträngt och det skulle dröja tio år innan de stod på scenen tillsammans igen.

Vid den amerikanska Grammy-galan 2003 återförenades de för en Lifetime Achievement Award. Då sjöng de ”The Sound of Silence”. Under oktober/november samma år genomförde de en 40 konserter lång turné över hela USA som sågs av sammanlagt över en halv miljon människor.

Under juni/juli 2009 turnerade de på nytt i USA (21 konserter) och Europa (12 konserter). De besökte bland annat Globen i Stockholm 25 juli och 31 juli hölls en gratiskonsert utomhus bredvid Colosseum i Rom bevittnad av 600.000 åskådare.

Under samtliga konserter 2003/2004 medverkade The Everly Brothers som särskilda gäster. Sommaren 2004 lanserades dessutom i en radiointervju den första nya Simon & Garfunkel-låten på 29 år; ”Citizen of the Planet”. Låten gavs senare ut som ett extraspår på Old friens – Live on stage.

Den 20 september 2005 uppträdde Simon & Garfunkel på nytt tillsammans. Då gällde det en stödgala i Madison square garden för de som drabbats av orkanen Katrina. De framförde låtarna ”Bridge over Troubled Water” (tillsammans med Aaron Neville), ”Homeward Bound” och ”Mrs. Robinson”. Hela denna konsert med många andra artister gavs ut på dvd i augusti 2006.

När Bacon Theatre i New York öppnade på nytt 13 februari 2009 efter att ha varit stängd under en sju månader lång restaurering, var Paul Simon den förste som gav konsert där. Efter en 90 minuter lång föreställning sa Simon: ”Mina damer och herrar, min gamle vän Art Garfunkel.” Därefter sjöng Simon & Garfunkel ”The Sound of Silence”, ”The Boxer” och avslutade kvällen med ”Old Friends”.

13 juni 2009 återförenades duon för en turné i Nya Zeeland (2 konserter), Australien (9 konserter) och den avslutades i Japan 18 juli (6 konserter). Dessa konserter var huvudsak en upprepning av turnéerna från 2003 och 2004 gällande låtar och spelordning. The Everly Brothers medverkade dock inte denna igång, istället framförde Paul Simon och Art Garfunkel några låtar var från sina respektive solokarriärer.

Den 29 oktober firade Simon & Garfunkel Rock & Roll Hall Of Fame’s 25-årsjubileum tillsammans med Bruce Springsteen, Crosby, Stills & Nash, Stevie Wonder, Eric Clapton, Aretha Franklin, Metallica och U2.  Det var en tvåkvällars konsert på Madison Square Garden.

2010 uppträdde duon på New Orleans Jazz Festival, men den redan annonserade sommarturnén i Kanada och USA ställdes in efter att Garfunkel fått problem med stämbandet och ordinerades vila från all sång tills vidare. Han återfick inte riktigt sin forna röstglans efter detta. Detta förbättrade inte heller deras relation.

2011 – 41 år efter storsäljande albumet Bridge over troubled water gavs ut – gav skivbolaget Columbia Records ut en 40-årsjubileumsutgåva av albumet som innehöll den nyinspelade dokumentären The Harmony game - The Making of Bridge Over Troubled Water. I filmen intervjuas Paul Simon, Art Garfunkel, Roy Halee och flera av de musiker som medverkar på albumet.

Alltsedan återföreningen 2003 verkar vänskapen mellan Simon och Garfunkel numera stå på mera fast grund. Ibland rapporteras om att de har bevistat någon baseballmatch ihop eller ätit lunch tillsammans. Trots detta verkar det som att någon återföring ligger oändligt långt bak i deras musikaliska agenda (Wikipedia).