Med rätt att klaga

Kött är kött?

När det äntligen uppdagats fragment av fusk inom köttbranschen borde någon människa parallellt kunna synka frågan vart all importerad åsne- och kängurukött tagit vägen? Jag menar när vi ändå håller på att undersöka hur detta kan ske är det bättre att lägga ut alla köttkorten på bordet. Att marknadsföra en produkt som innehåller något helt annat än vad den utger sig för att är oförsvarbart. Som konsument är jag helt utelämnad i händerna på livsmedelsindustrins giriga korvfingrar. Inte för att hästkött är sämre kött, utan för att rätt ska vara rätt. Vad blir nästa steg, tusenfotingar, hundar, tvestjärtar eller råttor?

Essensen av det som händer är branschens pressade priser, det vill säga är konsumenternas krav på billigare och billigare produkter. Vi vill alla ha ren och närodlad mat utan tillsatser, men helst bör den inte kosta något alls. Att det blir så här beror på att vi får vad vi betalar för (förtjänar). Jag medger gärna att jag betalar mer för maten, problemet är att det är alldeles för få som konkret anpassar sina fagra tal till verkligheten när de storhandlar. Många av oss gnäller när mjölken går upp några ören, stiger priset med 1 kr extra blir vi förfärade. I nästa stund handlar vi lösgodisberg för 30-50 kr, 6 pack med läsk, två påsar chips eller fikar café latte ute med lyxsmörgås till för 100 kronor. På vägen hem passar vi på att handla det senaste numret av någon dyrt månadsmagasin för nästan 100 kronor. Kontentan av detta  är om många av oss inte vore så horribelt dumsnåla så skulle en köttskandal kanske inte ha inträffat, snålheten bedrar visheten.

Bloddopade ikoner?

Bloddopning är ett sätt att öka antalet röda blodkroppar och därmed även öka kroppens syreupptagningsförmåga. En relativt friktionsfri genvägsprocess för idrottare att öka prestationen under krävande tävlingar. Efter Uppdrags granskning av 90-talets bloddopingsorgier så utkristalliserar sig i vilket fall som helst en sak. Det är att förbunden precis som i cykelsfären hellre skyddar sina åkare, än rensar i de egna leden. Att något ikon a´la Smironov, Fauner, Dählie med flera skulle ha något ont uppsåt förutom att vinna, är heliga kor, en bild som förbunden till varje pris tycks vilja upprätthålla. Dessa hederliga idrottsmän har uppvisat en abnorm diskrepans i blodvärdena, mellan normala 14 till osannolika 17.5-19.8. Att hemoglobinvärden är som högst inför och under OS  är det ett rent sammanträffande, troligtvis inte.

Dopningsexperten och forskaren Bengt Saltin berättar för SVT att det fanns bloddopade åkare i startlistorna på VM i längd och skidskytte 2013; risken att åka dit är helt enkel minimal. Bengt Saltin vidmakthåller också sitt uttalande om att HB-testerna är enkla att utföra, men har svårt att visa fel, även de första som dök upp på 90-talet.

Bengt Saltin menar på att exempelvis Kristen Kjeldal skulle behövt vara på 3 000 meter över havet i fem veckor och sedan ta provet på den höjden för att komma till de värdena, men ingen kan träna på den höjden. Om man slår ihop de här männen med de normalvärdena blir de ordentligt över de normalvärdena runt 14,5-15 . Den enklaste varianten är lågdos-epo; på den tiden hade man precis lärt sig hur man skulle göra. Motsvarande de här norska värdena finns inte i dag, jag har sett de aktuella värdena. säger Saltin. Norrmännen hävdar att de höga värdena var resultat av höghöjdsträning, men så fort man åker ner från hög höjd så anpassar sig kroppen och värdena sjunker. Det är så etablerat att värdena återgår efter 48 timmar, så hur Norge kan påstå något annat förstår jag inte, säger Bengt Saltin (Aftonbladet 2013-03-01).

Reaktionerna har varit snuskigt starka, främst från vårt kära grannland Norge. Sverige har i skrivande stund gått ut med att de ska offentliggöra alla blodtester under 90-talet, i syfte att att de lever som de lär, vilket återstår att se. Det tilltaget gillar jag starkt; har man inget att dölja är den uppoffringen problemfri. Frågan är om Norge, Tyskland, Ryssland eller Finland kommer att offentliggöra sina listor? Jag bara antar att något sådant inte kommer att ske, vilket i sig är minst sagt misstänkt.

Grammisgalarättvisa

Ibland undrar man hur det kan komma sig att artister hamnar i en kategori där de inte hör hemma, det vill säga upptar en artist eller grupps plats vilka gjort sig förtjänt att vara där. Under årens lopp har det varit oräkneliga sådana fadäser, ingen tycks bry sig nämnvärt, den sista 5 års perioden har detta dock förbättrats.

Amanda Jenssen som i mina ögon skapade en av de bästa plattorna alla kategorier under 2012 blev inte ens nominerad. Jag vet inte hur jag ska tolka denna miss: ”spel för galleriet”, inkompetens, okunskap eller ren nonchalans? Det märks också ganska tydligt vilka subgenrer inom hårdrocken som har mest makt. Den melodiösa hårdrocken är som ett svart hål i grammis-nomineringarna. Att Eclipse släppte en av förra årets bästa plattor inom den genren, och unisont hyllades i världens medier går grammis-juryn helt obemärkt. Samma process som Work of art förra året, och Treat dessförinnan drabbades av. Hade man spelat 70-tals hårdrock eller growlat sig igenom låtarna så hade dessa i-landsproblem varit lösta för banden. Tommy Dennander och Erik Mårtensson är två trotjänare inom den melodiösa hårdrocken som samarbetar med välrenommerade musiker och världsartister. Deras multikompetens som globala musiker, producenter, låtskrivare har inte heller gjort något som helst avtryck hos de som bestämmer. Jag tycker att denna light-diskriminering som reproduceras från år till år är genant, då detta verkligen är signifikativt med epitetet: ”det svenska musikundret”.

Galan fick subtilt kritik för att vara för tråkig, det var bättre förr när man serverade alkohol innan prisutdelningen än som nu efteråt, tyckte många. Jag tycker precis det motsatta,  att det är mycket bättre nu. När artisterna överkonsumerat alkohol blir tacktalen dock mera oförutsägbara, men innehåller desto mera trams. Denna gala må vara tråkigare, men också bra mycket mindre patetisk och fjantig.

Continue Reading »