Skägghysteri

Vad har Bin Ladin, Jesus, Jultomten och Oliver Giroud gemensamt?

Skäggväxt har spelat en viktig roll i männens historia som exempelvis tecken på manbarhet och visdom, men har även associerats med konstnärskap och vildhet. Det går dock inte längre att avfärda fenomenet som enbart modetrender eller hipsterdiktatorism; skäggpandemin är här för att stanna, och ännu finns det inget adekvat botemedel mot detta.

Behåringsrörelsen tar sakta men säkert över Sverige och månne hela världen. Vart man än vänder sig, så står det någon välansad skäggtomte och drar fingrarna genom sitt enväldiga bäverbo, det är mera en regel än ett undantag dessvärre.

Skägg har varit inne ett bra tag nu, men det har skett en subliminal förändring. Under flera år har man sett män på stan med stora buskiga skägg, störst och tätast skägg vinner helt enkelt. Så är det inte riktigt längre, nu ska man ha ett snyggt och välansat skägg. Skägg tycks numera vara det som skiljer männen från barnen, än så länge.

Det sägs att all reklam är bra reklam. Sedan 2001 har vi i västvärlden matats med bilder på arga, frustrerade och aggressiva muslimska män i skägg som skriker ut sin vrede mot andra religioner. De som inte är självmordsbombare finns inte. Kan det vara så att den mediala krigföringen omedvetet fungerat som en källa till ett nytt modefenomen i västvärlden? Är det förklaringen till den kraftiga ökningen av män i skägg?

Förutom att män numera tycks avguda konstärlig ansiktsbehåringskreativitet, gillas tilltaget oväntat nog utav det motsatta könet också. Rationellt sett borde det vara den totalt raka motsatsen.

Utifrån ett antal kvinnliga bekanta så är ett stickigt skägg inte det mest intimt attraktiva precis. Skrapsår och eksem  som belöning vid grovhångel är väl ingen kvinnas dröm.

Är det hygieniskt med ett smörgåsbord i skägget? Frågan är berättigad utifrån ett matskickperspektiv. Hur mycket yoghurt, gröt, soppor, grytor, ketchup, cappuccino, sockervadd, ostron, öl, semlor fastnar i skägget egentligen?

En fördel med detta torde vara ifall man blir strandsatt utan mat. Att då ha en matreserv tillgodo kan i så fall vara skillnaden mellan liv och död. En härbärgering för bakterier av alla dess slag kanske inte är lika upplyftande tanke, om nu så är fallet.

Ett skräckscenario är att vi som inte kan eller vill vara täckta med hårväxt successivt infogas i någon form av minoritet. I en dystopisk framtid skulle det kunna innebära en subtil stigmatisering mot oss så kallade skägglösa. Det är ju inte en helt otänkbar tanke att man som skägglös sakta men säkert beställer mat och kläder på nätet än att vistas med dessa. Social fobi är nästa fas i den tragiska processen.

Något som skulle kunna få till följd att vissa evenemang, restauranger eller tillställningar bara tillåter män med välansade skägg att få tillträde. Definitivt en lukrativ marknad för de affärsidkare som vågar sälja lösskägg för oss som vägrar ansiktsbehåring. Gillar man inte lösskägg sitter man i en minst sagt rekär situation där rollen som hemmasittare troligtvis besitts.

Vill man überkonspiratoriskt dissekera ett annat kontroversiellt ämne så ligger inte utomjordingar långt ifrån. Dessa så kallade aliens har kommunikativa skägg i olika former som gemensam värdegrund. När minoriteten är tillräcklig reducerad så får vi skägglösa antingen agera slavar eller bidra till deras matkonsumtion för all framtid.

Skäggboken  den perfekta boken för dig som har skägg eller någon med skägg i din närhet, dig som kanske funderar på att börja odla eller dig som bara gillar att kolla på snygga skägg eller helt enkelt bara avskyr alt som har med skägg att göra och på så sätt vill vara så välinformerad som det bara är möjligt om ens värsta antagonister.

Världens längsta skägg, 1,895 meter. Så långt är världens längsta skägg, som sitter på Guinness rekord-innehavarens Sarwan Singhs hakspets. Inga kluvna hårtoppar här inte. Sarwan Singh borstade sitt skägg noggrant före mätningen under en ceremoni i Surrey, i British Columbia på tisdagen. Under mätningen stod han uppställd på en hög pall.

Skäggets historia av BAWS

En Dali-musche eller blomsterrabatt, bock eller talibanskägg. Mannens näst manligaste del -skäggets- historia är kantad av såväl makt som mode. Från kåtbocken Alexander den stores rebellskägg och Brad Pitts forna tredagarsstubb till dagens håriga (eller välansade) skäggmode guidar Baws dig genom en hårresande historia om skäggets uppsving och nederlag!

Om någon någonsin skulle komma med det befängda påståendet att ansiktsbehåring på män endast fungerar som prydnad så kan man med all rätt hävda det motsatta. I alla fall om man ska se det historiskt korrekt. Genom alla dess tider (se: ca 4000 år tillbaka) har skäggväxtens former definierat och sagt en hel del om bärarens identitet, ideologi ,självbild och till och med arbete.

Redan under antikens tid var skägget ett mycket viktigt inslag i vilken samhällsklass man tillhörde. En man av överklass skulle till exempel ha ett kantigt format skägg som parfymerades, pyntades och målades medans en slav skulle vara helt renrakad och ansågs vara alldeles för obetydlig för att få bära skägg.

Även inom religion förekom detta väldigt tidigt då guds män och utvalda folk skulle låta skägget sitt växa fritt. Bland annat uppkom det som vi idag kallar polisonger för första gången bland de anrika folket hettiterna. (Så ,nu vet du vem du ska tacka för dina men efter farfars kittlande polisonger som liten)

Och likt de härmapor som grekerna då var dröjde det inte länge innan även de lät sitt skägg växa och vara hårigt ( som om det vore någon större skillnad till nuläget?) tills en dag, då den ökände Alexander den store gav order om att hans soldater minsann skulle vara renrakade.

Anledningen? Jo, eftersom skägget skulle kunna komma att vara i vägen och bli draget i under en eventuell närstrid. Alexanders nya skäggförbud kom att skapa en ny och rakad trend i den tidigare så buskiga världen och kom att vara ända fram till 100-talet då den romerska kejsaren Hadrianus (observera anus) anlade skägg för att dölja sin dåliga problem-hy.

Medeltidens skäggmode däremot är lite av ett mysterium, relativt okänt bortsett från kyrkans pendling mellan rakat och icke rakat. Präster kom och gick med skägg och icke skägg och kyrkan var oviss hur vidare det borde bäras eller ej tills en dag år 1096 då en ärkebiskop i Rouen fått nog av allt hår och hotade alla ”syndiga” skäggbärare med omedelbar uteslutning ur kyrkan.

Det kom faktiskt att dröja så länge som ända fram till senmedeltiden innan skägget fick en ärofylld comeback igen. Att man i filmer har sett riddare med stora skägg, nästintill skepparkransar, var inget som förekom vanligt i verkligheten, de var bara i vägen för hjälmvisiret på dåtidens hunkar.

Resurrection av skägget

När renässansen stod för dörren kom det också att bli en renässans och ett uppsving för det så tabubelagda skägget. Under hela 1500-talet och 1600-talet uppstod stil efter stil, skägg efter skägg, alla med var och sin prägling men med den gemensamma nämnaren ”desto större desto bättre”.

Ett bevis i denna fråga kan man se i William Shakespeare som huserade under denna tiden, han refererande till inte mindre än 90 olika sorters skägg i sina pjäser. ( Ja, vi talar om pajasen du läste om på svenska lektionerna under gymnasiet, Romeo & Julia du vet?)

Men lyckan för skägget var kortvarigt. I takt med perukernas växande volym kom skägget att hamna i skymundan och 1700-talet blev ett nästintill ganska kalt sekel utan vare sig skägg eller polisonger. Muschen däremot hade kommit för att stanna och ta revansch, denna underbart håriga och formbara skapelse kom att bli ytterst populär bland officerare och värderades högt långt in på 1900-talet. Pojkar med dålig ansiktsbehåring tvingades faktiskt till förnedringen att behöva måla dit en fejkad mustasch om dennes riktiga var obefintlig, allt för att passa in i ledet.

Kring mitten av 1800-talet fick skägget en ny glorifierande period. Försiktigt kom trenden med polisonger, och de växte både på längd och omfång med tiden. Bland annat var det högsta mode att låta pollisarna växa ända ned på halsen under 1830-talet.

I våra öron låter det säkert snuskigt, men vid den tiden var det endast ett bevis på att du minsann visste vad som gällde. Vid mitten av seklet fanns polisonger, helskägg eller kraftiga mustascher i varje mans ansikte, hade du inte hår var du ute, ingen tvekan om saken.

Abraham Lincoln, Charles Dickens, Karl Marx och många fler – alla anammade de trenden, alla bar de skägg. Bland annat finns det ett välbevarat foto på ett gäng avgångsstudenter från Harvard 1870 som visar att alla, nu menar vi alla, bar någon sorts mask i form av ansiktsbehåring.

Men trenden kom att som så många decennier tidigare få ännu ett abrupt slut. När första världskriget kom att påbörjas växte behovet av att vara renrakad. Gasmasken uppfanns och för att förhindra att gas skulle kunna läcka in krävdes en noga rakning.

När även det moderna rakbladet uppfanns och snabbt kom ut på marknaden bidrog det i sin tur till att rakning blev populärare. Rakningen blev både var säkrare och snabbare än förr, och de tidigare buskiga muscharna och skäggen fick ge vika för baby-lena och rosenröda kinder.

Under denna tid började dessutom hygieniska argument mot skägg bubbla upp. Under en tid som genomsyrades av fanatisk hygien var det egentligen inte så konstigt att skägg ansågs som något smutsigt. Det var heller inte speciellt konstigt att skägg sågs på med avsmak efter en artikel publicerats i Chicago Chronicles 1903, som yrkade på att ett genomsnittsskägg kunde ge hem åt hela 200 000 farliga mikrober.

I samma veva uppkom även den löjliga skrönan om att de som bar skägg endast var de som hade något att dölja. Det gick tom så pass långt att 1907 försökte man i New Jersey att införa en skäggskatt för att främja den numera ”moraliska” rakningen.

Modernismens skägg

Sedan långt tillbaka hade tjocka kejsare och annat ståtligt folk stått modell för vad som gällde inom skäggmodet. De var den tidens kändisar, och enligt folket var det kungen bar, det enda rätta. Men i och med demokratiseringen som kom att slå i genom under 1900-talet ,förlorade kejsare och kungar sin forna status i samhället och fokusen kom nu istället att hamna på kändisar och skådespelare, rockstjärnor och annat välkänt folk som florerade i media.

Tänk bara på Elvis välkända polisonger, eller om man ser ännu längre fram i tiden, den numera avlidna Kurt Cobains förfärliga bockskägg och alla de tusentals män som följt i deras fotspår. Mustaschen till exempel spreds av de allra första Hollywoodstjärnorna på 20-talet. Adolf Hitler bland annat sägs ha varit en av dem som kopierade Charlie Chaplins välkända och välansade mustasch.

I dagsläget kan man enkelt säga att vi lever i en ganska så skäggneutraliserad värld. Se bara på Mr Pitts forna getskägg ( förskräckligt, tur att Angelina fick honom att raka sig till slut), eller George Clooneys alltid så sexiga dagen-efter stubb. Till och med psykologer har i undersökningar sett att neutralitet angående skägg är här för att stanna. Och tro det eller ej, men skäggväxtens attraktionsvärde har tom växt de senaste åren. I en undersökning svarade uppåt 75 % av kvinnorna under 50 år att de tycker skägg är OK eller till och med sexigt.

Så om du står och tvekar över hur vidare du ska raka dig eller inte idag så kan vi med lugn i röst säga, att de spelar ingen roll. Nu menar vi självklart inte att du kan se ut hur som helst. Vi rekommenderar till exempel inte ett skägg likt Bin Ladins forna buske som pryder fejan, men ansar du lite, håller det snyggt och fräscht , så har du halva inne ! Och du vet vad de säger, man är inte man förrän man har hår på bröstet, och här inkluderar vi även ansiktet.

Allt detta material är taget från BAWS, utifrån att det var så klockrent skrivet