Hårdrocksföreningen The Crash presenterar Bloodbound

Jarmo, jag och Peter inledde kvällens begivenhet med manlighetsklichén bastubad med tillhörande burkstarköl. För egen del så stannade det vid 5 burkar i den nästintill olidliga värmen. Efter bastun så blev det killsnack i symbios med gamla som nya  hårdrocksgodingar på Jarmos halvmediokra dator. Runt 21.00 så tog vi taxi från Lindövägen för att 10 minuter senare äntra Bakfickans halvfulla lokaler. För egen del var det första gången som jag besökte dessa småmysiga lokaler.  Inträdet var på ynka 120 kr inklusive garderobsavgift. Lokalen visade sig vara rymligare än vad första intrycket visade på, men som gig-palats kändes den aningen malplacerad.  Whisky blev drycken för kvällen och jag tror det blev 4 stycken sådana innan  förbandet Heavy Shit inledde sin coversejour med klassiker från tidiga Mötley Crue till Judas Priest. Det märktes att bandet brann för sin musik då inlevelsen och metaleuforin var total. Deras version av Mötley Crues Live wire var nästintill identical, vilket de ska ha eloge för.

Coverbandet Heavy Shit in action

1½ timme senare var huvudattraktionen äntligen redo att ta Bakfickan med storm. Innan de började så rusade en kille upp på scenen. Jag var helt säkert att det var ett galet fan eller bandkompis, men icke sa Nicke det var sångaren Patrik Johansson. Killen med  den mäktiga Tobias Sammet stämman och den lille späde med luvan och tillika sångaren Bloodbound gick bara inte ihop. Vad gjorde killen med den grå huvan där?

Jag och Jarmo stod i vilket fall som helst längst fram med en maniskt headbangande brud i sina bästa år framför oss. Jag är såhär i efterhand otroligt nöjd med att hon inte hade löss, för då hade jag och resterande publikgrannar utan tvekan blivit blivit smittade flera gånger om. Vi stod också 17 centimeter från den högra högtalare, troligtvis en betydande faktor till kommande tinnitus. Under spelningens gång så flyttade vi oss strategiskt runt i lokalen, i syfte att såväl höra som se bättre. Tyvärr tyckte båda Jarmo och jag att ljudet helt enkelt var halvtaskigt.

När jag periodvis knappt hörde vilka låtar som spelades, så försvann i mitt tycke vitsen med en bra klubbspelning. Att Heavy Shit lät bättre än själva huvudbandet var definitivt inget positivt. Jag hade också föredragit om bandet uppträtt något högre upp än vad själva publiken stod, nu var bandet och publiken på samma nivå. 55 minuter senare så hade Bloodbound lyckats med konststycket att spela kortare tid än själva förbandet, vilket jag kan tycka är på tok för lite.

Efteråt drog vi till McDonalds för kvällens absoluta höjdpunkt, nämligen två gigantiskt saftiga burgare. Jag gick därefter mätt och belåten i rask takt mot destination Ektorp, medan Jarmo sällade sig till den långa Wasa-kö-bildningen där Peter redan installerat sig. Jag vaknade som alltid med en nypa dödsångest och en heldag av seghet framför mig, även fast jag inte druckit speciellt mycket och dessutom hade hela minnet i behåll. Men som sagt whiskey är en dryck som är ytterst förrädisk mot kropp som knopp. Under söndagens slowmotionrus hade jag all tid i världen att reflektera över gårdagen spelning. Jag kom fram till att det inte var en av mina topp-tusen-upplevelser. Ljudet och platsen för spelningen förtog stämningen från något som kunde ha blivit så bra.

Bloodbound – en blandning av Hellowen och Iron Maiden

Bandet startades av mjukisrockarna Tomas Olsson & Fredrik Bergh som hade västkust/a.o.r bandet Street talk som gemensamt skötebarn. Bandet har släppt 5 lena och välpolerade plattor varav den den senaste kom ut 2006. Street talks sångare var den eminente Göran Edman som i sin tur spelat ihop med bland annat Yngwie Malmsteen. Grunden till Bloodbound var troligtvis en motreaktion på tidigare fjäderlätta musikaliska utsvävningar samt deras nära relation till Heavy Metal Metropolen Bollnäs.  Bloodbound har turnerat med storheter som Arch Enemy, Dark Tranquillity, Evergrey, Pretty Maids , Sabaton och Hammerfall för att nämna några.

Sångaren Patrik Johansson samt envåldshärskarna Fredrik & Tomas

Deras första platta blev en riktig kultplatta som precis i dagarna återutgivits i sambands med deras fjärde alster Unholy cross. Bloudband har lyckats med att ha tre sångare på  fem plattor, Urban Breed från Pyramaze, Trail of murder och Tad Morose sjöng på första och tredje plattan, medan Michael Bormann från bland annat Jaded Heart, Bonfire och Zeno hoppade in och sjöng på bandets andra skiva.

2005 Nosferatu                                  2007 Book of dead

På den näst senaste plattan Unholy cross har de lyckats fått med ytterligare en metalsångare av högsta kaliber nämligen Patrik Johansson från Finspångsbandet Dawn of silence. Min favoritsångare av ovan nämnda är helt klart Urban Breed. Mina två favoritplattor är fortfarande första plattan Nosferatu, med Tabula Rasa på andra plats.

2008 Tabula rasa                                2011 Unholy cross

Bloodbounds femte platta ”In the name of metal” kom ur  2012, och närmar sig dessvärre Dream Evils territoriet. Vill man vara snäll kan man istället välja epitetet en hyllning till Power Metal.