Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Avantasia ’

Mr Magnus Karlsson ligger bakom tidiga julklappar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Midnight sun, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, Last Tribe, Magnus Karlsson´s Freefall, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram metalhits, medan vi vanliga dödliga föräter oss på tacos och kebabpizzor.

Multiinstrumentalisten har funnit en ovärderlig glitch mellan a.o.r, den melodiska hårdrocken och heavy metal. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Gitarrläraren Magnus Karlsson från Höör jobbar heltid, men nästan också fulltid med musiken. Hur hanterar han det? Sover den mannen överhuvudtaget? Har han lyckats klona sig själv, eller börjat med biohacking? Det, och mycket till får ni reda på om ni läser denna intervju.

En intervju med Magnus Karlsson – Av Mats ”Hammerheart” Widholm

För det första, grattis till en av dina bättre plattor någonsin såväl låt-som produktionsmässigt tillsammans med senaste The Ferryman!

Tack:))

Black Sabbath featuring Tony Martin

Tony Martin är en husgud, främst utifrån de två gudabenådade Black Sabbath plattorna: The Headless cross och Tyr. Hur kändes det att jobba med honom?

”Han är ju en husgud även för mig. Jag växte upp med dem plattorna och tycker de är bland de bästa som gjorts i hårdrocksvärlden. Nästan exakt på dagen för 25 år sedan innan Sweden rock hette Sweden rock Festival, så hette festivalen Karlshamn Rock Festival. 1995 var Black Sabbath där med Tony Martin. (låtar som avverkades där var Neon knights The shinning, Wizard, War pigs, Headless cross, Rusty angels, I won’t cry for you, Mob rules, Black sabbath och Sabbath bloody sabbath – redaktionen).

Den konserten gjorde ett stort intryck på mig. Jag inspireras fortfarande av alla plattor med Tony Martin, och hur han skriver musik, så det är himla kul att ha med honom. Tony har lite andra krav än de andra sångarna. Han vill inte bara sjunga färdigt låten, utan han vill också vara med och skriva. Tony var med och skrev texterna och melodierna på sina låtar. Det tackar jag inte nej till alls eftersom Tony är duktig på att skriva texter. Det hade ju varit löjligt om jag stod på mig och ville ha mina texter med, när Tony Martin kunde styra istället.”

För mig var kvartetten med ”Hold your fire”, ”Queen Of Fire”, ”All The Way To The Stars” och ”Temples and Towers”  plattans höjdpunkter. Är det någon av dessa som du föredrar framför andra på albumet?

Den låt med Noora, ”Queen of fire” var ju väldigt speciell. Jag har lyssnat mycket på henne och verkligen vilja göra någonting. Jag frågade Noora, och hon ville först höra om hon gillade låten liksom. Jag kom ihåg att jag la rätt mycket tid på att få det perfekt för henne. Hon var den som sjöng in den först, så jag hade den nästan för ett år sedan. Det blev himla bra. Jag tycker att Noora sjunger som en ung arg Ann Wilson från Heart du vet. Det är lite mer ilska i det. Jag tycker att hon gjorde det otroligt bra.

Hon berättade när vi träffades och gjorde videon, att hon verklige kunde relatera till texten. Det känns verkligen ärligt när hon sjunger på något sätt. Inte bara att hon sjunger en låt, utan som hon verkligen menar det, även fast det är jag som skrivit texten – den blev jag otroligt nöjd med.”

Battle beast with Noora

Jag blev helnöjd med alla låtar och sångare på plattan exempelvis Dino som sjunger ”Hold your fire”, han är ju helt otrolig också. Om man vill hitta något som matchar Jorn så, han har ju det där stuket. Likadant med de där låtarna med Rena som han sjöng, var jag också väldigt nöjd med. I princip alla var bra, det är ingen som jag är missnöjd med. Den enda som jag tvekar lite på såhär i efterhand är nog mig själv. De jag bjöd in var så oerhört bra. De hade varit bra på de förra plattorna också, men den här gången blev det så otroligt bra. Det kändes som om ett större snäpp för mig som sångare med det här gänget, det blev lite jobbigare.

Jag är ju inte känd som sångare som de andra är, men det är ju ändå min platta. Egentligen var det meningen att jag skulle sjunga på alla låtarna i princip, och så bjöd jag in ett par gästsångare, och den här grejen med gästlistan växte och blev lite för lång. Men jag tänkte, att något måste jag göra själv, eftersom det är min platta. Det som räddade mig lite grann är att jag inte har riktigt samma stil. Hade jag sjungit som Dino eller Russel Allen, fast lite sämre, så hade det varit himla tråkigt. Nu blir det istället ganska långt ifrån deras stilar eftersom jag har en helt annan röst och då lite svårt att jämföra oss.”

Något jag undrat över hur stor del du har i val i vilka vokalister som medverkar på dina soloalbum, hur stor procentandel är Frontiers val?

Näe, det är jag själv som bestämt alla sångarna. Renan Zonta (Electric mob) kände jag inte till innan, utan jag såg hans första video som skulle släppas på Frontiers. Han var inte alls känd i Europa innan, utan mer i Brasilien. Hans band har ju en helt annan stil, lite bluesigare. Men när jag hörde den där rösten, shit alltså, det kommer att bli riktigt bra.

Jag fick lite samma vibbar som när Jorn sjöng på Masterplan. Det är ju Helloween power metal, fast Jorn är ju lite mer blues feeling i sin röst, men mixen blev sådär magiskt på något sätt. Det kände jag med Dino Jelusic (Animal drive, Dirty Shirley) också; han är ingen power metal sångare, men blandningen blev perfekt.

Känns det som du utvecklas som musiker och låtskrivare utifrån Frontiers” subtila: ”såhär bör det helst låta, men annars får du göra hur du vill”?

”Jag har ganska fria tyglar, men så klart hade jag kommit med en rap-platta så hade de nog reagerat. Jag bestämmer nästan precis helt själv, men såklart, de vill ju gärna veta hur det går, och de vill gärna ge lite input och förslag, något jag tacksamt tar emot. Bolaget är ju mer åt a.o.r.-hållet, än vad jag är. Men de har ju även metal band också, även om det är mest Journey, Survivor och Toto, lite åt det hållet.

På första Allen/Lande jag skrev, sa de: kan du skriva, men skriva a.o.r? Då visste jag knappt vad a.o.r var för något. Så jag skrev lite vad jag trodde var a.o.r. Jag själv upplever väl inte det som riktig a.o.r. men mer hårdrock med nästan lite metal sound. Men det var de jättenöjda med, så det jag tror de vill ha starka melodier, det är deras pryl, och det är min pryl också, så därför blev det aldrig någon konflikt heller. Jag är glad, jag får skriva det jag vill. Det är en bra matchning, plus att de har de där fantastiska artisterna. Så om jag gör någonting, så vet jag att de kan hjälpa mig med de flesta kontakter – det är rena drömmen.”

I mina ögon har du en högsta lägsta nivå i paritet med Pretty Maids och Treat när det kommer till melodisnickeri. Upplever du någon form av prestationsångest eller kreativitetsebb utifrån all musik du skapat under 2000-talet?

Nä, jag gör det här för att jag tycker att det är kul, och så länge det är kul då blir jag oftast nöjd. Sedan vet man ju aldrig vad folk tycker. Jag försöker variera mig, och jag vill absolut inte göra samma platta om och om igen. På Primal Fear så skriver jag på ett helt annat sätt, lite hårdare, och med mindre syntar.

Skriver jag musik med Starbreaker så blir det input på hur han har det och så. Där blir det mer att anpassa sig efter vissa artister, inte skivbolaget. Artisterna har sin stil, och till dem kan jag inte skriva hej vilt till, utan de är oftast med i processen. Det är ju samma sak med Primal Fear. Jag gillar ju deras stil, och på så sätt blir det inget jag blir tvungen att tvinga fram.

På tal om Primal Fear, det är en grupp för mig som jag har svårt att ta på allvar. De känns för mycket som Judas a´la Painkiller-eran. Vad tycker du om det?

Jo vi har haft painkiller-perioder, och Ralf kan ju sjunga på det sättet. Men de senare albumen har det väl inte varit så mycket av den varan. Typiskt nog har vi släppt en singel där vibbarna finns och där Ralf spräcker blodkärlen. Han kan ju sjunga annat också. Vi gjorde en cover av Hearts: ”If look could kill” för en 3 till 4 år sedan. Han sjunger helt annorlunda, och kan hantera den stilen med. Som sagt, det är ju en smaksak, jag gillar ju hårdare musik också.

När jag recenserar dig ger jag dig epitetet: Mini-Malmsteen, en person som för övrigt är en husgud hemma hos mig. Har du någon åsikt om Yngwies utveckling under 2000-talet, där han producerar och sjunger själv?

Tja, han får ju göra som han vill så klart. Visst hade det varit underbart om han haft någon av sina grymma sångare exempelvis Joe Lynn Turner och Mark Boals är fantastiska. Det är lite sorgligt får man säga. Jag tror att han känner att han vill göra allting själv, och det kan han ju verkligen om han vill. Men han har väl förlorat en hel del på det.

Själv har jag mer varit inne på Steve Vai och Steve Morse och lite andra gitarrister, inte specifikt Yngwie. Det jag uppskattar mest med Yngwie är inte hans snabba gitarrspel utan att han hade ju riktigt bra låtar, framförallt de med Joe Lynn Turner plattan.”

I min värld är det du och Gus G (Firewind), Lars Chriss, Lion’s Share, Carl Johan Grimmark (Narnia) som håller balansen mellan tunga riff och meloditräffsäkerheten bäst och mest. Hur tror du det kan komma sig att 3 av dem är svensk

Yngwie har säkert bidraget en hel del, precis som John Norum. Sen tror jag att musikskolorna gjort sitt. Även om man inte har så mycket pengar så har man möjligheten att ta lektioner. Jag jobbar ju själv på Kulturskolan och försöker lära upp så många som möjligt. Sedan har ju vissa säkert tråkiga minnen från kulturskolorna med blockflöjtstvång, i alla fall i min generation. Men det har ju också kommit fram mycket bra med folk som fixar bra replokaler och utrustning och så vidare.

Vår svenska folkmusik låter ju inte speciellt lik vår metal, men många tror ändå att det finns ett skandinaviskt vemod som kan ligga lite undermedveten i det som skapas, och som gör att folk gillar det. När man pratar med folk så är det många som gillar musiken eftersom det vilar något lite sorgfullt över de. Det är inget som jag vet eller analyserat, utan bara en känsla. Jag har tyvärr lyssnat lite dåligt på exempelvis Gus G. Men jag gillar hans gitarrspel.”

Hur ser ni på dagens musikklimat? Streaming, nedladdning, torrentfiler? Tycker du fortfarande att det är viktigt att släppa fysiska album?

Egentligen tycker jag det är tråkigt. Men sedan har man väl lite tur i hårdrocksvärlden, då fansen ofta är lojala och köper albumen, till skillnad från vissa andra genrer som pop. Även om jag själv inte köper så mycket skivor längre så är man fortfarande lite nostalgisk och sugen på att köpa flera än nu. Man känner hur gött det var att leta i en skivaffär.

Det är lite tråkigt med streamingen då Spotify nästan inte ger någonting. Det är ju tur att det fortfarande går att hålla liv i det hela. För det skulle ju kunna slå ut branschen helt och hållet, så att det bara blir hobbymusiker, något man gör på fritiden. Men det är ju fortfarande vissa som lyckas…men fortsätter viruset så vet i fan hur det kommer att gå.”

Mina kollegor i Primal Fear är tillräckligt stora för att kunna leva på sin musik. Jag har hållit på med det här livet i cirka 20 år nu och sagt till mig själv att jag inte vågar lita på det här, eftersom man inte vet hur det går. Men det har ju gått rätt bra i snart 20 år. Visst, det är lite osäkert bland, och inte riktigt som att få som en lön liksom, men jo, det hade nog gått att leva på.

Speciellt om man kombinerar det med att turnera. Men jag är inte så sugen på att turnera hela tiden, även om det är kul ibland. Även på de stora festivalerna blir det ju lite samma sak med att spela ungefär samma låtar. Men när jag sitter i studion kan jag sitta med ett tomt skrivbord… för att på morgonen ha en helt ny låt klar.”

Finns det någon eller några sångare som du skulle kunna turnera med som skulle kunna klara av att presentera musiken du skrivit med värdighet, utan att ha med originalvokalisterna?

Exempelvis Ronnie Romero klarar ju av att sjunga alla Rainbows låtar så han skulle säkert kunna fixa mina med. Jo, det är nog ett mer uppnåeligt alternativ med bara någon eller några sångare.”

Vad lyssnar du på om du inte lyssnar på hårdrock?

Jo jag brukar faktiskt lyssna på en polsk tjomme som heter Abel Korzeniowski. Han har bland annat gjort musik till tv-serien Penny Dreadful och skräckisen The Nun. Jag gillar film- och klassisk musik. Det som gör att han sticker är att han skriver vackra melodier och skapar grymt fin orkestrering. Jag är väldigt intresserad av sådant, vilket också märks mer och mer på mina album. Jag har snöat in på det helt enkelt. När jag softar och vill ta det lite lugnt så lyssnar jag på honom.

Annars så lyssnar jag på det mesta. Jag har inga regler som att jag lyssnar inte minsann på det eller det. Det finns antingen bra eller dålig musik helt enkelt. Sedan tycker jag det är svårare att hitta bra musik i vissa genrer som exempelvis dansband. Där är det mera soundet som jag inte tål riktigt.”

Har du tid att se film eller serier? I Så fall nämn några favoriter?

Jo, mellan varven kopplar jag och varvar ner med både bra serier och filmer, det krävs nästan. Jag får väldigt mycket inspiration från filmer. När jag hör någon cool fras i någon film så får jag ibland bra uppslag till textidéer. Det är väldigt lätt för mig att peka ut världens bästa film. På första plats, utan konkurrens är Pulp fiction, sedan kommer alla Tarantinos grejer. Första gången jag såg Pulp fiction på bio tyckte jag den var konstig och inte särskilt bra, andra gången var den okej, femte gången var den det bästa jag någonsin sett.”

Sedan är det nog inte speciellt originellt val, men jag fick nästan en depression när Breaking Bad tog slut. Den serien var så otroligt bra. Jag uppskattade även spin offen: Better call Saul, trots att jag till en början var lite skeptisk, det gick ju liksom inte att mäta sig med Breaking bad, men den blev bättre och bättre. Det kommer en hel del karaktärer från Breaking Bad in i den serien. Penny Dreadful är en serie som jag också gillar, inte den nya, utan de tre första säsongerna, som hade en avslutning på historien, inte bara att de skriver på och på, och oftast brukar det balla ur till slut. Det är så himla snyggt gjort, och härligt mörkt brittiskt.

Om du fick jobba med 3 levande sångare vilka skulle de vara.

Jag hade inte tackat nej till Rob Halford, Geoff Tate och kanske Bruce Dickinsson också. Med det sagt så, de är så starkt förknippade med sina band så ja vet inte bra det hade varit egentligen, att göra något annat med dem?

Hur ser närmaste framtiden ut?

Nu är jag mitt uppe i en metal opera, med bara kvinnliga sångare. Jag har aldrig mejlat så mycket tjejer innan. Som jag sa förut: jag har snöat in mig på orkestermusik. Fan så kul att få göra det fullt ut. Att kunna strunta i om det blir 10 minuters låtar eller långa partier med orkester. Fast det är fortfarande låtar med vers och refräng. Jag tycker det har varit väldigt kul med att jobba med Anette Olzon, Noora och Amanda Sommerville, och göra liter mera med deras röster.

Det nya projektet är ett grymt stort sådant, med äkta stråk och så vidare. Det har varit spännande att hitta röster till de olika låtarna, vissa mer rockiga, andra mer klassiska. Det var mitt egna förslag till Frontiers. Jag fick idén efter min senaste soloplatta. eftersom jag ville göra någonting helt annat, och kände för detta. Skrev till Frontiers och frågade om de var intresserade? Jag fick ett svar inom en minut där det stod – Yes! De var väldigt på.

Avslutningsvis, nu börjar de stora fotbollsligorna i Europa öppna igen, har du något intresse utav allsvenskan eller exempelvis Premier League?

Näe, jag är helt väck på idrott faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om sport. Jag har sorterat bort vissa grejer, jobbar ändå heltid plus att jag nästan skriver musik på heltid. Jag får välja det jag vill göra i livet helt enkelt, och det är inte idrott. Sport har väl aldrig lockat mig direkt. Jag är ingen tävlingsmänniska och inte förstått de där som går igång på det där. Fast ibland kan man väl känna sig lite avis på riktigt stora evenemang när hela landet hejar fram laget.

Tack för en oerhört trevlig pratstund, ta nu ditt efterlängtade bad i poolen:))

Tack själv!

Continue Reading »
No Comments

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

  1. Avantasia
  2. Rick Springfield
  3. Treat
  4. Accept
  5. Asia
  6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu