Melodiös hårdrock i förortsgettot

Hårdrock-järngänget bestående av Mats Widholm, Stefan Hammarström och Johan Nordström skippade Sweden rock och Skogsröjet när kvalitetstänkandet istället styrde mot Stockholmsområdet. Jag tog mig friheten boka upp tre VIP-armband, vilket innebar att vi fick tillträde till bandens fristad. Jag bokade också upp två nätter på Scandic Infra City Hotel för 850 kronor per person med två underbara frukostar och ett megastort rum någon kilometer bort från själva spelplatsen samt Skandinaviens största tropiska inomhusträdgård.

Under nära 20 års tid har Micke Rosengren tillsammans med Madde Swärd och Annica Lewin velat skapa en adekvat rockfestival. Den 2 augusti 2013 gick deras dröm i uppfylles i kombination med massor av nedlagt arbete. Detta var andra gången arrangemanget gick av stapeln, men första gången som det var en tvådagarsfestival. På första festivalen 2013 spelade bland annat U.D.O., H.e.a.t, Eclipse, Freak Kitchen, Sister Sin, Dynazty, Impera, Love.Might.Kill, Ten, Fatal Smile, Civil War

Johan hämtade först upp Stefan sedan mig själv invid Lidl parkeringen runt klockan 08.30. Eftersom det var ett år sedan vi tre sist sågs så blev det ett evinnerligt tjattrande och raljerande de två timmar det tog oss att nå Upplands Väsby. Vilundaparken som området heter låg invid ett stort köpcentrum och granne med stadens badanläggning. Omgivningarna var  osannolika kontraster till  exempelvis Sweden Rock som Skogsröjet. Grus, skog och ängar var ersatta av betong och ännu mera betong.

Vi tog oss till till lokalen där våra biljetter snabbt förvandlades till VIP-armband tillika inkörsporten till festivalsområdet. Därefter checkade vi in festivalområdet för att 10 minuter senare kasta i oss langos och viltkebab. Solen stod i det närmaste i zenit, densamme som inte bara skapade ett bra festivalhumör, utan också en bastu-värme-stämning som kunde få den mest härdade festivalbesökaren på fall.

Väsby Rock kunde ståta med två scener som för omväxlings skull stod mitt emot varandra där turordningen gick under devisen vartannat band. Det var egentligen en fotbollsplan där scenerna var utplacerade vanligtvis där målburarna brukligt står placerade. En adekvat sliten långsidesläktare under tak fanns också att tillgå. Därifrån var det endast 40-50 meter bort till bar- och restaurangområdet som var generöst tilltaget omgärdat av mängder av gräsytor.

Först ut för vår del blev svenska Mean streak som sedan starten 2008 släppt tre relativt stereotypa plattor. Deras blandning av Heavy metal och melodiös hårdrock  och insprängd a.o.r. höll bra klass i typ tre av nio låtar. Parallellt var hela deras framtoning på scenen minst sagt intetsägande och ultraklyschigt. För muskulösa killar med bar överkropp i sina bästa år förkastades låtarna till periferin.

Nästa band var ett renodlad ”tungt” a.o.r-band med musik-projekt-törstande Göteborgaren Mikael Erlandsson i spetsen. Han är mer känd som sångare i det mer meriterande Last Autumn Dream. Där utöver har han skapat 5 egna soloskivor varav hans förstlingsverk ”The one” är en av de bästa renodlade a.o.r plattor som någonsin släppts i Sverige i släptåg med Jim Jidheds: ”Full Circle”.

Love under covers första platta ”set the night on fire” släpptes 2012 och var en oväntad bra sådan. ”Into the night” döptes deras andra alster till, en skiva som var betydligt sämre än sin föregångare utifrån ett låtkvalitetsperspektiv. I ett solindränkt Upplands Väsby på stor scen så känns lättvikts-a.o.r som en fluga på Jupiter, och precis så kändes det faktiskt. Visst är Erlandssons hesa sköna stämma perfekt, men hellre då på en mindre intim inomhusscen. I vilket fall som helst spelade de deras allra bästa kreativa skapelse: ”Angels will cry”. Denna fröjd för örat kunde nästan bara reproduceras utav deras cover av Martikas ”Toy soldier”. Hade gärna velat se och höra deras cover av Secret Service hit: ”Flash in the night” istället för andra halvt undermåliga låtar.

Nästa band till drabbning var svenska a.o.r-rockiga House of Shakira. De har alltid tillhört kritikernas favoritkonstellationer i branschen, men hos mig har de fört en ytterst tynande tillvaro. De är professionella, duktiga musiker och gör rätt poser, men för mig blir det lika neutralt som på skiva dessvärre. De har sju plattor att plocka ur sitt bagage, men för dagen spelar det ingen roll vilken låt de plockar upp – det låter lika lamt.

Grand designs Def Leppard inspirerande toner stod näst på musikagendan. Ledd utav sångaren Pelle Saether med veteranen Janne Stark tillika mannen som skrivit biblar om all hårdrock som typ släppt i vårt avlånga land vid sin sida intog de scenutrymmet.

Bandet har två plattor att plocka låtar från samt en en tredje som släpps i dagarna. Deras huvudproblem är parallellt eventuellt deras kommande framgång. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar kan Grand Design fylla ett stort tomrum. Dock är den gränsen snuskigt tunn när de gruppen tycks ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard.

Jag antar att det är en högst medveten strategi, men som sagt det är en ögonlinstunn skärva som får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppard starka låtar och snygga arrangemang. När Grand Design lyckas med alster såsom ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night” och ”You´re gonna dig on it”  är det bara att gratulera. På scen var väl det halvtaskiga ljudet i sig en bromskloss att få fram den snygga stämsången, annars en helt okej spelning från ett band fyllda av karaktärer.

I VIP-området träffade vi på många kommande som inte kommande artister. Jag snackade musik med Europes jovialiske pratkvarn Ian Haugland. Såg några låtar meds neo-classiska tysk/svenska At Vance innan jag blev tvungen att lägga mig i gräset med dunkande huvudvärk.

Solsting, för lite vätska, retroaktiv stress, reducerad sömn och några öl i kombination skapade en cocktaileffekt som fick mig yrt att lägga mig i gräset. Tyvärr alltför nära typ vakterna. Alla former av vakter på denna festival var väldigt bra att ha till hands, något jag saknar på exempelvis Sweden Rock Festival. Här var det dock tillsynes oändligt många till förhållande till besökare. Min timing att lägga mig halvyrt i gräset visade sig i backspegeln vara en dysfunktionell strategi. Vakterna var som hökar på alla som låg i gräset, jag låg helt enkelt för nära.

Det blev ett abrupt slut  på kvällen för att  helt sonika gå vidare till hotellet. Missade tyvärr det mesta av At Vance, mina husgudar Pretty Maids samt Candlemass som mina kompisar upplevde som dagens överraskning. Primal Fear gillar jag inte och Jorn har jag sett några gånger utan att bli speciellt berörd.

Morgonen därpå avlöstes ett molnfritt Upplands Väsby av ett betydligt molnigare sådant tillika kallare. Vår frukost avlöstes av att titta på mina husgudar Treat som blev dagens allra första band. På ett år har jag indirekt stalkat detta band genom Sweden Rock Festival, Skogsröjet, Firefest och nu Väsby Rock. Treat har för mig alltid varit intressantare än deras ”rivaler” Europe. I och med släppet utav deras senaste platta 2010 ”Coup de grace” stärktes den tesen och cirkeln var sluten när de båda svenska legendarerna spelade på samma festival, samma dag och samma scen fast olika tider under dagen.

I mina ögon är ”Coup de grace” ett utav 2000-talet allra bästa melodiska hårdrock album. Det har Treat successivt också upptäckt då hela fem låtar spelas från den: ”Skies from mongolia”, ”Roar”, ”The war is over”, ”Papertiger”, ”We own the night”.

Att man har en uppsjö av andra låtar som likaväl skulle kunnat platsa är ett tecken på att de har ett av världens bästa melodiska låtskatter att ösa ur till sitt förfogande. Mitt favoritalbum från dessa härliga killar heter ”The pleasure principle” från 1986. Från det albumet spelade bara ”Rev it up”. ”Strike without a warning”, ”Caught in the line of fire”, ”Ride me high”, ”Waiting game” och ”Fallen angel” lyste med sin frånvaro och saknades av undertecknad.

Andra låtar som borde ha varit med om bandet fått två timmar på sig om världen hade varit  det minsta rättvis var: ”Sole survivor”, ”Hidin”, ”Outlaw”, ”I burn for you”, ”Hunger”, ”Gimme one more night” och ”Take me on your wings”.

Mats Wikström på gitarr är en av Treats motorer och en låtskrivare av rang. Gotthard är ett av bandet som fått sola sig i glansen av hans kreativa sida. Alla bandet är karaktärer och då blir det  sådär perfekt som det alltid brukar vara när dessa herrar ställer sig på scenen. Sångaren Robban Ernlund har ett hjärta som få andra i rockvärlden, men tyvärr har han varken den självsäkerheten, karisman och rösten som exempelvis Joey Tempest kan uppbringa, men sammantaget är detta en perfekt bandkonstellation som jag absolut kommer att sakna.

Nästa band kanske är Treats arvtagare nu när de är på bort via denna hyllade avskedsturné. Degreed har släppt två helt underbara plattor som dryper av variation, melodisinne och konsten att sticka ut från mängden, utan att sticka ut för mycket. De mycket unga bandet spår jag en lika stor framtid som de andra ynglingarna i H.E.A.T. De båda bär fanan högt tillsammans med Work of art och Eclipse. Skillnaden mellan de andra banden och just Degreed är att denna grupp är betydligt mycket mera mångfacetterad än sina kollegor. De är lite som brittiska Vega eller kanadensiska Harem Scarem, man vet inte riktigt var man har dem.

De rev snabbt av kommande klassiker som ”B.O.D”, ”A litle bit”, ”Captured by the moment”, ”Just imagine”, ”Black cat”,  Inside of me”, och ”What if”. Bra sång av Robin Ericsson, intelligenta rocklåtar och väldigt skönt gitarrlir av Colin Farrel look a like Daniel Johansson. Till skillnad från många av festivalens band så visade Degreed upp en ack så viktig pusselbit: spelglädje. Det och allt annat kan räcka mycket långt. Jag ser verkligen fram emot deras tredje viktiga platta.

Svenska Coldspell lämnade mig helt oberörd trots några bra låtar och musikalisk spetskompetens. Finska Barbe-Q-Barbies ville väl, men hade inte de där låtarna som kunde trollbinda publiken. Det hade dock en japansk gubbe dubbelt av istället. En gladare och mer levande person har jag sällan skådat, och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Enligt honom var musiken en drog för honom, banden i sig samt alla i publiken. Hans luftgitarr-eskapader var en fröjd för ögat och något som konkret kunde stämplas som ärligt genuint.

Nästa band var ett tungt melodiöst hårdrockband en så kallad mini supergrupp Rage of Angels där maestron och samordnaren heter Ged Rylands (Ten, Tyketto). Den svenska gitarrgurun Tommy Dennander förgyllde en av låtarna. Deras platta ”Dreamworld” från 2013 innehåller fem riktigt bra låtar. Nackdelen med dessa är att de är på tok för långa. Detta återspeglar sig också på scenen där låtarna fylls ut med för långa solon, onödig allsång och annat hemskt. Parallellt kändes spelningen aningen  könlöst, en dag på jobbet så att säga, utan genuin spelglädje och överraskningar.

Det är säkert inte helt lätt att agera konferencier eller ”nästa band inropare”, men den lotten föll på Dave Nerge. Han var i sin ungdom känd för att band som var på väg att breaka utomlands, men inte gjorde det på det glada 80-talet: Dave and the mistakes, ett för övrigt passande namn i sammanhanget. Han är också känd från att vara programledare på bland annat Rocklassiker. Frågan är om han var helt gratis med syftet att kunna betala av alla värdar, vakter och poliser som vistades på området. Det är inget brott att vara dålig, men att rakt igenom vara helt urusel borde vara ett prejudikat.

Jag ha aldrig under mina hårdrock år varit med om någon som totalt missförstått sin roll som den killen. Plumpa skämt kan vara roliga, men definitivt inte hans. Vi gillade inte hans snack till skillnad  från Dave själv som tycktes älska sin utöver allt annat. Hela hans fingertoppskänsla var så horribelt skrämmande dåligt att jag samt kompisen Johan Nordström smidde oönskade tankar att temporärt få tyst på denna dysfunktionella process som sänkte festivalhumöret en bra bit. Sedan måste jag väl vara ödmjuk med att han kanske är världens roligaste människa, fast jag som undertecknad inte förstod bättre.

Vi skippade enhälligt The Answer efter några sega låtar. Därefter var det dags att se ett ett kultband från Norge med originalsångaren Tony Harnell vid mickstativet. Gruppen har släppt 11 studioplattor från 1982 då de bildades. 1997 kom genombrottet med ”Tell no tales” och  1989 ”Intuition”. Det finns även några riktigt bra låtar på ”My religion” från 2004, därutöver har den mycket eklektiska musiken allt som oftast totalhavererat av allt experimenterande .

Gitarrfenomenet Ronni Le Tekro kom in i en helvit dress som taget från någon spektakulär 70-talsgrupp typ Sweet. Mina förväntningar var minst sagt låga, men stegrades för varje låt som avverkades på scenen. De visade sig inte alls vara föredettingar utan ett kompetent melodiöst hårdrockband. Sångaren Tony Harnell var professionell uti fingerspetsarna, men jag upplevde honom ibland som lite ”too much” för sitt eget bästa. Konserten avslutades med underbara ”10 000 lovers” från kritikerrosade ”Tell no tales”. En petitess i sammanhanget var Ronni Le Tekros mimik där hans öppna mun torde kunna fungera som en tandläkarbruksanvisning för barn i att ha just öppen mun. Vi tre var livrädda för att han under konsertens gång skulle svälja en eller flera bålgetingar, vilket han dock inte gjorde.

Devil´s Train gick samma väg i min personliga musikagenda som The Answer, men här var verkligen kvaliteten på musiken under all kritik. För att ha locka kvar publiken hade de en sexigt dansande tjej på scenen. Det blev klassiska House of lords som fick fylla det musikaliska tomrummet. Gruppen är minst lika vital idag som under glansåren på 80-talet. Deras nionde platta ”Precious metal” släpptes förra året och var en riktigt bra platta; modern och snyggt producerad 2000-tals a.o.r.

De spelade den himmelskt bra ”Love don´t lie”; en ballad att dö till och som också spelats in av Stan Bush and the Barrage. Förutom att sångaren James Christian är en bra sångare är han religiös och gift med osannolikt snygga Robin Beck. Första hälften av konserten var betydligt bättre än den andra. Något som  dock förstörde en stor del av konserten var ett trumsolo, bassolo och gitarrsolo. Det var i mina ögon ett fruktansvärt tidsslöseri när de i sitt låtbagage har så många guldkorn att hämta från. Som helhet var detta en bra spelning i symbios med bra ljud och många bra låtar.

Gotthard är ett Schweiziskt hårdrocksband som släppt 11 plattor. De har väl alltid fått agera storebror till Shakra. I och med en utav bandets grundare Steve Lees (1962-2010) tragiska bortgång så har typ allt blivit sämre i mina ögon. Trippelalbumen: ”Lipservice” 2005, ”Dominoe effect” 2007, ”Need to believe” 2009 var och är alla sagolika skivor. Steve Lees efterträdare heter Nick Maeder som hitintills varken bidragit till låtskriveri, scennärvaron eller röstjämförelse. Instinktivt känns det som en stor del av Gotthard följde med Steve Lee ända in i graven.

På scenen var denna tillställningen nästan helt intetsägande. Jag kan bara inte sätta fingret på varför. Steve Lee var ju en oerhört karismatisk sångare som indirekt stod för underhållningen på scen, men och med hans bortfall tycks ingen annan i bandet axlat hans mantel. Trots några klassiker var det mycket låtar från den nya sångares två plattor: ”Firebirth” och ”Bang”. Visst det finns fem bra låtar på dessa två album, men mer är det inte. Jag saknar också de där snuskigt starka låtarna som genomsyrade albumtrippeln. Nu är det mera rock och blues i botten och mindre ”hitkänsla”, det gillar inte jag alls – en  grov besvikelse.

Upplands Väsbys stoltheter Europe inledde sin återkomst till födelsestaden med en känslofylld två timmars spelning. Jag har sett gruppen fyra gånger förut, men detta var den klart bästa spelningen. Först och främst spelades hela fem låtar från min favoritskiva ”Wings of tomorrow” och två låtar från debutalbumet varav ovanliga ”In the future to come” var den ena”

Den andra orsaken är Joey Tempest som sångare. Han har vuxit ut till en karaktär på scen, vilket så inte var fallet när de var som kändast i världen. Att hela bandet är supertight, vältränade och inte överklyschiga är också en aspekt som gör konserten till en höjdpunkt på festivalen.

Det var mycket anekdotiska minnen som genomsyrade mellansnacket. Gitarristen från H.E.A.T fick komma in och spela med på en låt precis som Tone Norum fick göra i slutet av konserten. Trots att de spelat många av de klassiska låtarna miljarder gånger så smittades deras spelglädje av sig på oss i publiken.

De spelade de rätta låtarna från näst sista plattan ”Last look at eden” och den senaste hemska skapelsen bluesiga ”Bag of bones”. Jag dyrkar Europe, men inte den musikaliska inriktningen gruppen tagit, främst på den senaste plattan. John Norums fascination likt Gary Moroe för bluesig hårdrock utan riktigt starka chorus avskyr jag. I vilket fall som helt var detta Väsby Rocks bästa spelning tätt följd utav Treat och Degred, men då såg jag ju inte Pretty Maids förstås.

Summeringen av festivalen blev över godkänt, men vi saknade nog det skogsnära och campingen trots alla finklippta gräsmattor. Sidoläktare i all ära, men jag upplevde väl inte dessa som festivalattributioner precis. Att det var lika dyrt på VIP området som på övriga området var väl också en överraskning, då vi antog att det skulle vara aningen reducerade priser där.

 

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »