Pixel – Eskapism

Jag och döttrarna Hanna och Frida traskade från Ektorp till Filmstadens största salong. Målet var animerade Frozen, en film som oväntat slagit klassikern Lejonkungen på tassarna. Disney har till sist återvänt till rötterna med en tvättäkta prinsessfilm där diskrepansen mellan gott och ont är skör. Ett annat ledord är syskonkärlek eller hat det vill säga essensen av handlingen. Elsa, den ena systern krafter får typ allt att frysa till is och sätter stockar i hjulet för syskonen såväl som landet i sig där hon är drottning. Anna är systern utan magiska dysfunktionella krafter, men med ett naivt sinne istället. Det banar iväg för friare som har dolda agendor att ta över riket – efter att ha mördat det lilla livet först. Detaljrikedomen och de animerade vyerna över norsk sagokultur är sjukligt snyggt utfört. Trots att halvtaskiga sånger återinförts i Frozen kan inte ens den bromsklossen förta att detta är en återgång till magiska filmer som ”Beauty and the beast” och ”The Lion king”. Disney som moraltant kan alltid diskuteras, men jag upplever det som bättre med att vidmakthålla moral, än som idag avsaknaden av sådan. Förutom att man kunde skippat musiken så kunde filmen ha varit aningen roligare än den var; förra filmen ”Tangled” var betydligt roligare än Frozen. Men som sagt det visuella fick mig som barnen att abdikera, och måhända skynket som fick oss att inte se helheten; en presumtiv klassiker eller inte?

The Borgia säsong 3 kunde lika gärna blivit ett monumentalt aber, men visade sig hålla stilen sedan föregående två säsonger. Jeromy Irons är sedvanligt aktriskung och tillika påve Alexander. Antagonisten Caterina Sforza är lika slug som vacker och enträget långsint. Hennes hämndaktioner på den spanska släkten Borgia är säsongens huvudhandling. Lönnmördaren Michelettos nye älskare var en av hennes allierade vars syfte var att läcka information, vilken skulle användas till att avlägsna hela den spanska släkten från jordens yta. Denna dramaturgiska soppa bidrar till att denna avslutande säsong (?) var klart bättre än den föregående. Efter att ha historiskt läst på lite om de riktiga karaktärerna så devalveras manusförfattarna en hel del. Exempelvis så  borde inte den rike intellektuelle giganten Niccolò Machiavelli korsat The Borgias vägar – ännu. Visserligen passar det bra in i serien, men utifrån ett historiskt perspektiv borde detta inte skett. Så här blir det när nästintill historielösa amerikaner massakrerar välgödd europeisk sådan. Deras respektlöshet och oförmåga att förstå vikten av adekvat historia i samklang med underhållning är beklagansvärd. Ur ett underhållningsperspektiv är serien dock helt klockren, och säsong 3 var definitivt inget undantag – intriger, dialog och karaktärer i världsklass.

Jag och kompisen Jocke Andersson hoppades att denna sanna historia skulle förhöja stämningen inför ett stundande O´Learys´s besök med Champions League tittande och öltilltugg. The Monumental men baseras på verkliga händelser utifrån Hollywoodmått mätt. Förutom George Clooney vimlar det utav välrenommerade skådisar såsom John Goodman, Bill Murray, Dujardin, Bob Balaban, Hugh Bonneville, Matt Damon och Cate Blanchett. Detta glorifierande actiondrama kretsar runt en kärna av 7 män vars uppdrag gick ut på att skydda och rädda ovärderlig Europeisk konst a´la Michelangelo (i verkligheten bestod gruppen utav 350 personer). Nazisternas order vara att förstöra all konst ifall riket skulle falla. Med detta i bagaget och insikten att all konstnärlig kreativitet låg bakom fiendernas linjer fanns det fog för att kalla det ett omöjligt uppdrag eller frivilligt självmord. Trots bra skådisar och ett intressant ämne blir dialogen som karaktärerna på tok för endimensionella. Halvvägs in filmen börjar jag besvärat skruva på mig i biostolen. Om någon film sponsrats av ett tobaksbolag så torde det vara denna halvsega rulle. Cigaretter nämns någon halvmiljard gånger samtidigt som alla röker typ hela tiden. Mina förväntningar devalverades ordentligt, måhända skulle Steven Spielberg suttit vid rodret istället, en riktig besvikelse.

Säsong två av tv-serie överraskningen American Horror story. Det enda som var sig likt var kittet och tillika fantastiska skådespelerskan Jessica Lange samt  Zachary Quinto (1977 Pittburgh, USA: 24-tv-serie,  Heroes – tv-serie, Star Trek, Margin Calls). Istället för att hoppa mellan tidsepokerna som i första säsongen håller sig tvåan mestadels till ett årtionde. Handlingen kretsar runt det ökända mentalsjukhuset Briarcliff Manor. Jessica Lange gestaltar huvudnunnan Syster Jude som styr stället med järnhand. Hon brottas med sina egna inre demoner som de intagnas. Nazistförbrytare, ufo-ombordtagningar, exorcism-utdrivningar som bestialiska seriemördare slåss om uppmärksamheten. Den orädde reportern Lana börjar nysta i missförhållandena som råder. Hennes strategi går ut på att skriva in sig som mentalsjuk och på så sätt dyrka upp historien i ett inifrånperspektiv. Först och främst är castingen top notch, precis som dialogen, tempot och den otäcka anstaltsmiljön. Upphovsmakarna drar inte ut onödigt på scenerna som dessvärre är mer regel än undantag i amerikanska ”tv-produkter”, istället smeker scenerna varandra och för handlingen intresseväckande framåt. Mycket sex och sparsmakat med splattervåld balanseras perfekt genom alla 13 avsnitten. Ta några doser Twin Peaks,  American Beauty och The Shining och mixa ihop dem i en surrealistisk miljö. Chanserna att bli advokat i framtiden är obefintliga på det stället som effektivt målas upp. Jag ser redan fram mot säsong 3, där en ny handling, ny miljö och ny casting väntar mig – otäckt bra.

Brorsan och jag stegade ner till Filmstaden för att se Joel Kinnemans fortsatta eskapader på vita duken i Hollywood. Originalet Robocob var teoretiskt bättre än vad som äntrade biosalongerna på det glada 80-talet. Nu var det dags igen att reproducera en dåtida kassako i återvinningsfabriken i USA. Den tekniska utvecklingen har verkligen inte legat den nya filmatiseringen i fatet. Året är 2028; brottsligheten korruptionen har ökat lavinartat. Megaföretaget OmniCorp vision är att sälja robotar för att stävja kriminaliteten parallellt göra aktieägarna till miljardärer. När de misslyckas med den agendan så inleder de fasen att skapa hälften robot hälften människa. Den olycklige blir polismannen Alex Murphy som skadas allvarligt i tjänsten. Förra filmen var en kamp mot bovarna, i denna remake ligger fokuset på kampen mot sig själv; en uppdaterad Frankensteins monster. Detta är en ytterst underhållande Sci-fi action thriller där regissören indirekt kritiserar och ifrågasätter vart vårt samhälle är på väg och dess konsekvenser. Abbie Cornish, Jay Baruchel, James Earle Haley, Gary Oldman, Michael Keaton och inte minst Samuel L. Jackson förgyller lätt två timmar i biostolen. Jag upplevde denna remake som betydligt intressantare och bättre än kultförklarade originalet från 1987. Joel Kinneman passar utmärkt in i rollen som den aningen bittre Alex Murphy

En films som undgått min cineastradar var The Informant från 2009 med Matt Damon i huvudrollen. Han spelar den verbalt fantasifulle Mark Whitacre som går med på att under några år spionera för FBI i det företag han själv jobbar för. Att han känner sig som en light-James Bond är hans enda belöning för det enorma arbete han lägger ner för byrån. Bakom den anti-hjälte-fasaden göms dimridåer stora som skyskrapor, vilka successivt förbryllar FBI, vad är sant, vad är inte sant? Regissören Steven Soderbergh (1963 Atlanta, USA: Kafka, Out of sights, Erin Brockvich, Traffic, Oceans´s eleven, Che, Contagion, Haywire, penslar fram ett verklighetsbaserat porträtt av en dysfunktionell man. Matt Damon går från klarhet till klarhet och känns numera som 2000-talet svar på Tom Hanks. Det långsamma tempot skulle kunna få vilken människa som helst att somna, men ju längre filmen pågår desto mer vill man se hur och varför Mark gjorde som han gjorde. Filmen demaskerar företagspolitisk korruptionskonsumtion utifrån en komisk infallsvinkel, något som både roade och underhöll mig.