En show med djup i – Under ytan

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar.

När jag såg att han skulle besöka Norrköping bokades biljetterna på stubinen. Av någon outgrundlig anledning kände jag för att dra dit själv. Efter ett nästan två timmar intensivt squashpass blev det ett soffläge i någon timme. I detta rigor mortis tillstånd var lusten att se föreställningen nästintill obefintlig. I vilket fall som helst cyklade jag ner till Skandiateatern i ett osedvanligt kylslaget ”Peking”. Jag valde läktaren före ”framför scenen” och självklart platsen allra längst bort till vänster. Dock såg jag Mårten och scenen väldigt bra i ett nästintill slutsålt Skandiateatern.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Mårten strategi var att försöka skratta bort känslorna, bara ha kul och hålla skenet uppe. Han levde för stunden via små doser av rus. Det hjälpte föga eftersom tomheten, ångesten och känslan av värdelöshet successivt blev värre. Han upplevde själv att han höll på att gräva sin egna grav, men orkade inte då förändra sitt liv. En av källorna till livsstilsbytet var när Mårten varit stupfull och hamnat i vattnet. Han berättade att han var en hårsmån från döden den dagen. Han insåg att alkoholen var en bidragande orsak till hans mående och beteende.

Alkoholnedtrappning och terapi var två verktyg som Mårten använde sig av för att komma underfund hur han skulle ändra sitt liv. Efter många psykologisamtal insåg han att han led av ”Alfons Åbergs syndromet” det vill säga anammade ”ska bara strategin” istället för att ta itu med problemen. Mårten började läsa på om alkoholens destruktiva sidor där väldigt många blir introverta och hämmade istället för att orka jobba med sig själva; alkoholen blir en ständig flyktväg. Trots en bättre insyn i sitt leverne, meditation, bättre träning och mindre alkohol hamnade Mårten i en depression.

Det ledde till mera terapi och antidepressiva tabletter som han sedermera lade av med. Under den själsliga läkeprocessen insåg han att han måste lägga ner alkoholen på obestämd tid, men inte längre än 60 dagar. I Sverige dricker vi oss fulla för att våga vara oss själva menar han på. Något Mårten tror beror på jantelagen: det är lättare att vara som andra än att vara sig själv. Mårten inspirerades utav fraser som: ”vad är det värsta som kan hända” eller ”inte bry sig så mycket vad andra tycker”. De 60 dagarna blev till ett halvår och idag har han varit helt nykter i 14 månader. Mårten utesluter inte att han kan ta ett glas vin till maten eller någon öl i framtiden, men för tillfället finns det inget behov av rusdrycker.

Helt ärligt menar han på att han aldrig någonsin mått bättre. Han är  oerhört mer närvarande, en mycket bättre lyssnare och flyr inte längre från sina problem. Hans terapeut sa att han skulle fylla sig med själ istället för kortsiktiga bekräftelsebomber. Han utövar numera meditation, tar långa promenader och börjat utmana sin komfortzon genom att dansa, se på fotbollsmatcher det vill säga det han gjorde med alkohol förut gör han numera utan alkohol. Att stanna upp och sluta fly genom att bland annat sluta med alkohol har inte varit lätt, men definitivt värt det. I och med att han slutat fly finns det idag ingen skit som kommer upp till ytan.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges Radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson i fyra år som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat  Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Per Sinding-Larsen och Peter Siepen.

1998 började Andersson som programledare på TV3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på  TV3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans kontroversiella imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades.

I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000, Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: ”RAW comedy club” ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.

Kunskap är makt

Orkar man inte bry sig om fler orättvisor, vänskapskorruption eller ultrakapitalism till vilket pris som helst – köp absolut inte denna bok. Vill man som jag få någon form av rätsida på verkligheten vi lever i så är denna bok ett utmärkt måste,  och  dessutom en ångestfylld vän på boktraven invid sängen. Då i stort sett allt som skrivs förutom nöje har någon ”adekvat” studie i ryggen är det värdefullt att ha i åtanke att man bör ta reda på vilka som står bakom studien, följ pengarna så att säga. Studier i sig är ett utmärkt sätt att ge tyngd åt sin argumentation, och dessutom påverka/manipulera andra människor med  det vill säga ett marknadsföringsverktyg av rang.

Kost- och Läkemedelsbranschen är så infiltrerad och infekterad så boken har av motståndarna tolkats som en gigantisk konspirationsteori. Det är mina ögon en vedertagen strategi för eliten att sopa besvärliga argumentationer under mattan. Ralf berättar här om hur de nuvarande kostrekommendationerna till friska och sjuka  har uppkommit. Korruption, både vänskaps- och rent ekonomisk, och  politik, har haft avgörande betydelser i framväxandet av kostråden. Han berättar också om den aktuella kostdebatten i Sverige, om hur prestige och etablerade namn tillåts att styra vilka röster som ska få höras och läsas. Han skriver på ett sätt som är intressant för de forskningskunniga, men också förståeligt även för de som inte är av akademisk börd, precis så som det ska vara då man lägger universitets-ord-onani-hierarkin åt sidan.

Att förkasta vetenskapen helt vore idiotiskt, med forskning kommer vi framåt i utvecklingen, något som behövs för att applicera mer och bättre kunskap. Tyvärr finns det en baksida på myntet, det finns alltid de personer som missbrukar makten som vetenskapen och forskningen har. Vissa bedriver medicinsk forskning av anledningar som nyfikenhet, att hitta sanningen på något viktigt, medan andra lever för att snabbt klättra uppför karriärstegen, vars samvete mildras av lukten av pengar. Eftersom läkemedelsindustrin är beroende av att läkare använder sig av just deras produkter så är det inte konstigt att de söker samarbete och binder kontakter sig emellan det vill säga en av källorna till nepotism.

Människans girighet upphör aldrig att förvåna, och makt korrumperar; med den kunskapen i bagaget så underlättas ens fortsatta liv betydligt. Stiftelser, vinstdrivande företag, forskare med anslag från företag stiftelser olika särintressen, alla vill tjäna pengar, helst så mycket som möjligt; det är få företag som inte vill ha vinst i boksluten.

De globala läkemedelsbolagen tillsammans med olika branschorganisationer styrda av USA har subtilt invaderat den globala världen. Det amerikanske systemet har drivit forskarna till en nivå där en ung entusiastisk forskare som inte har pengar till forskning indirekt måste prostituera sig för att få anslag från någon stiftelse eller företag; då gäller mantrat ”Bit inte den hand som föder dig”. Sverige är fullt av kända professorer som inte bitit i den handen, men dessvärre många som gjort så och fortfarande gör. Denna dysfunktionella elitkultur har subliminalt tillåtit en osund utveckling av läkes- och livsmedelsindustrin något som urholkar demokratin, men som ackumulerar korruptionen.

Ralf Sundberg har för oss andra idioter lagt ned ett gigantiskt arbete som närmast motsvarar en avhandling. Det är grotesk att läsa om hur pengar alltid går före hälsa och hur sanningssägare tystats ned, och hur mammon har fått offentliga institutioner att bli villiga offer för aggressiva lobbyister. Ralf framavlar en svidande kritik  till människor och beslut som troligtvis ligger bakom många av dagens metabola sjukdomar som diabetes, fetma samt hjärt- och kärlsjukdomar. Innehållet i boken är omfattande, trots en orgie av branschförkortningar var det med febriga fingrar jag mot slutet allt snabbare vände blad tills jag bedrövad insåg att boken plötsligt var finito. Oavsett om Ralf Sundberg har rätt eller fel så är boken en rejäl tankeställare. Människans fysiologi är i grunden oföränderlig, men vår kunskap om kroppen behöver ständigt uppdateras, utan dolda ekonomiska agendor.

Snart 47 år:  pest eller kolera

Hur är det möjligt?

• Jag dyrkar hårdrock.

• Hatar dansband.

• Frossar i skräckfilmer.

• Tränar 3-4 gånger i veckan.

• Beter mig oftast mer som ett barn än som en vuxen.

• Samlar på spidermanprylar

• Äter ingen svamp eller andra ”delikatesser” från havet.

Ändå har jag inom några månader 47-års dagen i räckhåll. Någon form av kris är jag inte inne i, men däremot så  är det lätt att fastna i vedertagna  ålderskonstruktioner. Det är nu mindre än 5 år tills jag fyller 50 år, vilket för mig är en ålder där man är riktigt gammal, och med stormsteg närmat sig hemtjänsten. Omedvetet så handlar nog en medelålderskris egentligen om att vi helt och hållet är styrda av andra människors åsikter. Du existerar egentligen inte som människa, utan lever oftast ut andra människors liv, normer, förväntningar och värderingar. Det suger ut ditt eget självförtroende och din egen självkänsla, lite beroende hur man själv tacklar dessa åldersstegringar; är man trygg i sig själv så reduceras dessa markant.

Jag tror att det handlar om att man glömt bort vad man innerst inne ville. Man förskjuter allting framåt i livet, och sen en dag så släpps allting över en som en atombomb. 40-årskris är en av många etiketter på de grubblerier man kan hamna i när man ser över sitt liv, vad man gjort och inte gjort, vad man hade velat göra och inte minst vad man ska göra över den tid man har kvar här på jorden. Man vill försöka gå tillbaka till den tid då allting kändes som möjligheter och inte som tvång. En av de saker som jag gjort och som skulle kunna vara ett sådant där förflutet eko om jag inte gjort den, är Steffan Hammarströms och min Australienresa. Det var ett mål som de flesta i min omgivning skrattade högt åt, då jag nämnde att jag ämnade börja spara 100 000 kr till det syftet. I och med att resan blev av och dessutom blev en fas i livet som verkligen kändes som äkta frihet var det målet ”överstökat”. Min Australienresa är ett avslutat kapitel och jag har numera inget sug att åka dit mer, men det var en otroligt härlig och lärorik tid.

Det är väl där som det riktiga problemet ligger, att man inte hunnit med allt som man egentligen velat vid denna ålder, och nu är det för sent. En förklaring till detta är att själva livsprocessen kommer i vägen; flickvän förvandlas till fru/sambo och sedermera gnällig mamma (själv blir man en gnällig gubbe). Barnen växer successivt  upp och allt det man verkligen vill  göra planeras in när barnen ”blivit tillräckligt stora”. Jag har aldrig haft det lynnet mycket på grund av min nyfikenhet, medvetenhet och otålighet. Jag vill resa nu, inte när barnen är 20 år. Jag lever som jag lär, vilket i mitt fall innebär att jag egentligen saknar åtaganden och saker som inte blivit gjorda. I och med att jag tog min filkandidatexamen på Linköpings universitet gick det sista av dessa oavslutade livstvång upp i rök.

Även fast min ekonomi i stort sett alltid varit en gnutta ansträngd så har jag via målmedvetenhet, ekonomisk rationalitet och jävlar anamma gjort det jag velat utifrån de ekonomiska ramar som jag haft till mitt förfogande. Resor och musik är exempelvis två stora passioner som jag onekligen spenderat mycket pengar och tid på, vilket inneburit att jag inte kunnat röka, knarka, snusa, köp mängder av chips och läsk eller spela bort pengar på spelautomater. Vi lever i ett överflöd av produkter och dyrkar dessa men är aldrig nöjda. Det finns alltid en ny Iphone, soffa, handväska eller tv runt hörnet, 24-timmar om dygnet. Hela vår naiva och indoktrinerade världsbild är kopplade till dessa produkter genom ”tillväxten”, även om konsumtionssamhället går tvärt emot en hållbar utveckling och en långsiktigt plan för vår jord och liv för kommande generationer. Så länge vi själva inte drabbas av varsel, hemlöshet eller sjukdomar är det lätt att propagera för vad som är rätt eller fel -  för dem som drabbats.

Ett av de viktigaste sakerna till personlig tillfredsställelse är att jag även genomfört de vardagliga sakerna i livet som jag velat, utan att behöva skylla på barn, fru eller andra subjektiva konstruktions-omständigheter. Jag har exempelvis alltid tränat fotboll innan korsbandsskadan precis som squash och löpträningen. Det har jag gjort genom vardagsstrategin att berätta för mina partners att ”det här vill jag också göra förutom att vara med dig”, utan att gömma mig bakom någon falsk marknadsföring, vilken skoningslöst slår tillbaka ännu hårdare i framtiden. Just denna sak tror jag många individer förtränger, de är uppe i det blå och tar en ”paus” från sådant de gillar. När verkligheten tränger sig på vill de instinktivt tillbaka på banan igen, men då är det betydligt svårare att komma tillbaka, då man indirekt ”undanhållit” sina intressen för sin partner. Självklart får det inte bli så att träningen går överstyr och går ut över fru och barn för träningens skull; det är ren och skär egoism. Det handlar i grund och botten om balans, struktur, planering och framförallt flexibilitet, något man inte bara kan skjuta över på sin andra hälft, utan som ligger på en själv att ombesörja om man vill äta kakan och ha den kvar det vill säga.

Det enda jag saknar nu är ett fast jobb; ett arbete att gå till som inte bara är ett arbete som genererar kapital i syfte att betala hyra och räkningar. Istället ska det vara ska ett  kreativt jobb, något som jag brinner för; en plats som man kommer och lämnar med ett stort leende på läpparna. Mer pengar för mig skulle kunna innebära att hitta på mer saker med familjen utanför Östergötland samt att lägga in ytterligare någon resa under året. Det optimala vore att ha en resa för varje årstid, för mig är det livskvalitet uti fingerspetsarna.

Arbetslöshetsrutiner – skuld vs möjlighet

Från att ha varit ett land som varit synonymt med en socialdemokratisk regering, kollektivism och ytterst låga arbetslöshetssiffror; till en nation präglad av individualism och betydligt högre arbetslöshetssiffror. På 80-talet var det exempelvis fullt realistiskt att hitta ett heltidsarbete efter grundskolan, något som idag nästintill är lika med att infogas i ett socialbidragstagande (ekonomiskt bistånd). Gymnasieutbildningen är teoretiskt sett valfri, men i praktiken är alla i stort sett förmådda att genomgå utbildningen, i syfte att överhuvudtaget kunna konkurrera med andra om jobben i Svedala, en nation där arbetslösheten numera har bitit sig fast ordentligt. Har man dessutom inte tagit körkort  så är situationen ännu bittrare för de drabbade. Det är förstadiet inför en annalkande hemlöshet eller ett drogberoende om det vill sig riktigt illa – tyvärr.

Vi lever i ett samhälle där förväntningar på individerna successivt blir större för att passa in i samhällsnormerna. I media fokuseras det mer på själva arbetslöshetsstatistiken än på människorna bakom siffrorna. Regeringen, oppositionen och många myndigheter betraktar och jämställer en arbetslöshetsfasen likt ett utanförskap. Innebörden av det begreppet kan uppfattas av många individer som något ytterst negativt. Lägre ekonomiska förutsättningar medverkar till att individer förtränger ohälsa eller skjuter upp hälsokonstroller istället för att ta itu med orsakerna omedelbart. En arbetslöshetssituation kan likväl vara en unik möjlighet att förverkliga sina drömmar och visioner; att ”vara mellan två jobb” eller arbetslös är begrepp som kan drabba de flesta i vårt välfärdssamhälle.

Ett fast arbete är för många en identitetsförankrare som tillfredsställer såväl ekonomiska som sociala behov. När individer mister sitt arbete så torrläggs de på sin identitet; vilket kan medföra att människor inte känner sig behövda. Skambeläggningen innebär i allmänhet att man sänder ett budskap ”det är fel på dig” till någon. vilket innebär ett avståndstagande och en distansering från personen i sin helhet. Det är väldigt individuellt hur en person tacklar denna identitetsdränerare. Ett antal individer får jobb ganska snart, andra har förmågan att se arbetslöshet som en nystart medan andra istället blir fastsittande i en ond cirkel. Den svarta cirkeln har en tendens att likt ett gigantiskt spindelnät fånga den arbetslösa i åtgärdsprogram och sedermera in i långtidsarbetslöshet. Den nedåtgående spiralen får många att uppleva otillräcklighet, skam, avsaknad av sociala kontakter och vardaglig struktur, vilket utmynnar i en form av meningslöshet.

Trots att samhället är så hektiskt och disharmoniskt är det fortfarande lite tabu att prata om att man mår dåligt, och att man står till arbetsmarknadens förfogande. Att behandlas som statistisk siffra istället för att betraktas som människa genomsyrar institutioners förhållande till medborgarna i vårt postmoderna samhälle. Ett utav alliansens slagkraftigaste slogans är vikten av att bekämpa utanförskapet.  Denna paroll är jämbördig med en subliminal diskriminering på de som redan befinner sig i ett horisontalläge. Indirekt är det att stigmatisera en relativt stor del av befolkningen inför resten av hela svenska folket och dessutom indoktrinera in att ett utanförskap är lika med ett icke-humant leverne istället för att se det ur en nystart – eller möjlighetsperspektiv. Att upphöja statusen från belastning till resurs borde vara en självklarhet i dagens samhälle. Det politiska ”kortsiktighetssyndromet” ändrar individers hälsoförutsättningar för egen vinnings skull. Myndigheters byråkratiska inavel motverkar en holistisk människosyn ”för sjuk för att jobba”, enligt arbetsförmedlingen, ”för frisk för att bli sjukpensionär”, enligt försäkringskassan är inte en ovanlig syn, istället för att samverka och skapa enhetliga regler som gynnar såväl de själva som individerna.

Själv har jag från september 2011  förutom att söka jobb försökt att skapa ordning och reda i rutinlösheten genom att skapa just fasta rutiner. Utan dessa livlinor är det lätt att infogas i ren skär passivitet. En av de mest förrädiska  fällorna för den arbetssökande är att ligga kvar i sängen. Min strategi att motverka det simpla och bekväma med att bara slappa, är att gå upp vid en fast tid varje morgon. I mitt fall 06.45. standardtiden, också en bra tid när man väl fått ett nytt jobb, omställningen är nästintill obefintlig. Börjar med att väcka barnen 07.00 och ger dem sedan frukost;  de hinner se på tv och klä på och borsta tänderna sig utan att behöva stressa. Efter att jag lämnat Frida ser jag på morgon tv- och nyheterna, läser NT med en kokainstinn rykande het balja kaffe och spelar några parti Wordfeud och Ruzzel. Sedan är jag redo för en god frukost där omelett, äggmackor eller nötter med naturell yoghurt och keso är de vanligaste morgoningredienser. En bra rutin som jag implementerat in är att alltid få i mig 1 liter vatten med 2 matskedar kallpressad olivolja innan själva frukosten. Oljan är i sig en preventiv kost-skatt-kista fullproppad med omega 3 och E-vitaminer, utan att vara negativt processade.

Jag försöker också att ta en morgonpromenad med något mål i sikte och med musik i lurarna, i syfte att sparka igång kroppen och kreativiteten. Att försöka få in 3-4 utspridda träningspass  under veckans gång är också ett universalmedel mot såväl psykisk som fysisk ohälsa. En bra grogrund som passar mig är lagd, vilket innebär att jag kan utnyttja dagen på allra bästa sätt. Det är då betydligt svårare att gå att lägga sig  igen eller  av ren energilöshet sätta på några halvtaskiga DVD filmer som substitut när man väl fått igång lyckhormonerna. Nu består självklart inte varje dag av 24 euforiska timmar, men det är onekligen en god start.

Hudcancer – definitivt en källa till oro

Jag cyklade i ett raskt tempo ner till min Vårdcentral och en förbokad läkartid. Mitt ärende var att kolla upp hudförändringar och dylikt på kroppen, efter 10 år av ren skär ambivalens kom jag till sist till skott. Denna proaktiva strategi grundar sig dels på medias obehagliga fallbeskrivningar, dels att jag i min ungdom solat en hel del. Dessutom så manar sjukvården allt som oftast på att man bör kolla upp hudförändringar.

Tyvärr tycks inte den devisen gälla överallt, då jag upplevde min läkare som aningen arrogant, empatilös och otålig (stressad). Mellan raderna kände jag mig aningen stigmatiserad; hade jag kunnat läst läkarens tankar kunde de utläst med följande mening: ”vad gör du här din hypokondriker, du har väl inte cancer din idiot”. Några minuter senare låg jag på britsen redo att ta emot en bedövningsspruta, innan hon skar e bort en del av mitt mörkbruna märke. Min A3-lista på frågor och  fler undersökningar på andra skumma märken var indirekt bannlysta i denna stressatmosfär. Jag fick istället fokusera på att hålla min spruträdsla i schakt, vilket i sig var en prestation.

Nästan lika snabbt som jag hamnat på britsen var jag ute ur rummet, mer förvirrad än innan. Läkaren lovade att höra av sig när provet kom tillbaka. Jag fick också en tid på hudkliniken angående en mörk fläck i ansiktet. Därefter tänkte jag faktiskt inte mer på saken. Det vill säga tills densamme ringde upp mig i början av vecka 38. Hon ville delge mig provresultatet, vilket hon ytterst bryskt gjorde. Det visade sig oväntat att mitt prov hade innehållit spår av cancerceller. Enligt henne ingen fara om man tog bort det snarast, men inom 1-2 år hade jag utan tvivel fått hudcancer, vilken form visste hon dock inte. För mig är cancer likvärdigt med döden så det är ju klart att man blir aningen skärrad. Min första tanke var att asketiskt googla fram all tänkbar information om hudcancer, min andra motsatta tanke gick istället ut på att barriärera min hypokondri. Jag valde den senare strategin eftersom jag ändå inte kunde påverka situationen som den såg ut för tillfället.

I vilket fall som helst fick jag en ny tid när cancerhärden och det-runt-omkring skulle utrotas. Min läkare blev typiskt nog själv sjuk, så tiden flyttades fram några veckor, något som spädde på ovissheten till bristningsgränsen. Till sist låg jag ändå på britsen igen, med en oväntat mindre arrogant läkare till mitt förfogande. Sprutan var gigantisk, precis som mina myriader av svettdroppar. Att övervaka sprutprocessen var helt otänkbart; jag försökte istället fokusera på vart jag skulle åka om jag vann på Triss. Det måste ha varit minst 2 liter vätska i sprutan för ögonblicken kändes oändliga. Lika plötsligt som välkommet var det värsta över, och jag kände verkligen hur lokalbedövningen hade verkat. Sedan inledde hon processen med att ta bort den ödesdigra mörkbruna märket, för att i nästa steg sy ihop det hela med fyra stygn.

Jag blev absolut inte klokare vilken typ av cancer jag skulle ha ådragit mig, även om mina 800 frågor till henne syftade till att få fram just det svaret. Hon visste helt enkelt inte vilken av form av cancer som skulle ”dykt” upp om jag inte kommit in i tid. 1 vecka senare tog jag bort stygnen, och om ytterligare 5 veckor skulle jag få besked av patologen om allt var borta eller om det krävdes ännu mera köttborttagning. ”Bättre sent än aldrig”, passar inte in till 100 procent , men att jag dök upp innan eventuella tumörer och metastaser fått fotfäste, får jag nog tacka min hypokondriska sida för.

En snarlik situation likt min egen: ”ett oväntat besked”,  upplevde huvudpersonen Adam i filmen 50/50 från 2011. Personen i fråga fick svaret att han drabbats av cancer och sedermera det ännu dystrare beskedet att han endast hade kort tid kvar att leva. I The Doctor från 1992 som också handlar om cancer fast ur ett annat perspektiv får man följa den välrenommerade cancerläkaren Jack Mackee (William Hurt). Förutom att vara en utmärkt läkare behärskar han konsten att raljera över sina kollegor och patienter. Hans attitydproblem reduceras kraftigt när han får utlåtandet att han själv drabbats av cancer. Detta är två riktiga guldkorn i ”cancergenren”. Det sägs ju att en bild ibland säger mer än 1000 ord, i detta fall  var dessa ögonöppnare effektivare med rörliga bilder, än att läsa en bok rakt upp och ner. Genom att se dessa riktigt bra och tankeväckande filmrullar blev i alla fall jag en ödmjukare och öppnare individ, när det kommer till cancerämnet.

Basalcellscancer, skivepitelcancer och malignt melanom är tre olika typer av hudtumörer.

Mest känd till namnet är för många människor: malignt melanom. Antalet fall har på senare år ökat, och sjukdomen är nu bland de vanligaste cancerformerna i Sverige. Varje år drabbas cirka 2 800 personer i Sverige. Malignt melanom förekommer i alla åldrar, men är mycket sällsynt hos barn. Genomsnittsåldern när diagnosen ställs är för både kvinnor och män omkring 55 år. Cancern uppstår i överhudens pigmentbildande celler  och orsakas ofta av för mycket solande, särskilt om man haft kraftiga solbränner under uppväxten. Hos män är den vanligast på bålen, hos kvinnor på benen. Malignt melanom uppstår ibland i ett födelsemärke, men kan även börja som en ny fläck eller knuta på tidigare normal hud. Fläcken eller knutan är oftast brun eller svart, men kan ibland även vara hudfärgad eller rödaktig. Denna kan sprida sig och ge dottersvulster därför ska tumören alltid tas bort så fort som möjligt. Mellan 80 och 85 procent av alla patienter med malignt melanom i huden botas. Den främsta förklaringen är att melanomet upptäcks i ett tidigt skede, därför att man söker läkare för sina hudförändringar.

Symtom på malignt melanom vara att en pigmentfläck förändras på något sätt. Den kan:

• börja växa
• börja klia
• ändra form
• ändra färg (Lägg även märke till om fläcken har två eller fler färger).

En annan typ av hudcancer är skivepitelcancer som drabbar cirka 5 000 personer per år. Sjukdomen är vanligare bland män än bland kvinnor; 60 procent är män och 40 procent är kvinnor. Skivepitelcancer i huden är den hudcancerform som ökar mest. Skivepitelcancer är en cancer som uppstår i vanliga hudceller i överhuden.

Skivepitelcancer sprider sig inte lika ofta som melanom och är sällan dödlig. För vissa patientgrupper, till exempel de som har behandlats med immunsänkande läkemedel, kan skivepitelcancern dock vara mer aggressiv. Cirka 3 200 nya fall registreras per år och medelåldern vid insjuknandet är cirka 75 år. Liksom melanom ökar denna hudcancerform kraftigt, men risken anses mer relaterad till den totala solmängden man fått på sig under livet än antalet solbränner. Tumören förekommer i första hand på solexponerade hudområden som nästipp, ytteröra, underläpp eller på handryggar. Den är ofta svår att känna igen men är i det typiska fallet sårliknande med en skorpa eller bara en rodnad fjällande fläck. Behandlingen är i första hand kirurgisk. Omkring 95 procent av all skivepitelcancer kan botas med operation, men det finns en risk att sjukdomen återkommer på en annan del av kroppen, och då krävs det en ny operation.

En tredje form av hudtumör är basalcellscancer som ibland också kallas basaliom. Cancerformen är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt, och den saknar vanligen förmåga att bilda dottertumörer. 2009 upptäcktes nästan 37 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken. Eftersom man har större risk att få basalcellscancer på äldre dar och medellivslängden blir allt högre, kommer sannolikt antalet fall av basalcellscancer att öka under de kommande åren. Sjukdomen är lika vanlig hos män som hos kvinnor.

• Ytlig basalcellscancer (superficiell) växer i överhuden som en rodnad, fjällande fläck. Fläcken kan se ut som ett litet eksem. Vanligast är att man får ytlig basalcellscancer på bröstet och ryggen, men ibland förekommer den i ansiktet.

• Knutformad basalcellscancer (nodulär) växer i hudens mellanlager, läderhuden. Cancern yttrar sig som en hudfärgad eller svagt röd knuta. Så småningom bildas en kant runt knutan och sår kan uppstå i tumören. Knutan sitter oftast i ansiktet och på halsen, men ibland också på bålen.

• Aggressivt växande basalcellscancer (infiltrativ, morfealik) växer på ett djupare, mer diffust sätt. Tumören kan yttra sig som en hård, vitskimrande, ärrliknande förändring i huden och kan vara svår att se med blotta ögat. Ibland bildas ett sår i mitten. Aggressiv basalcellscancer uppstår oftast i ansiktet, runt näsan och ögonen

Det finns flera olika sätt att behandla basalcellscancer. Cancern växer i regel långsamt men bör tas bort så snart som möjligt för att minska risken att den växer och förstör intilliggande hud. Vilken typ av behandling som används beror på vilken typ av basalcellscancer det är och var på kroppen den sitter. De flesta blir helt botade av behandlingen och risken för återfall är minimal

• Cancerfläcken/knutan skärs bort med skalpell. Hudprovet skickas till mikroskopisk analys för att säkerställa att all cancer har tagits bort.

• Tumören skrapas bort. För att ta bort kvarvarande cancerceller bränns eller frysbehandlas därefter området med en särskild teknik. Den vävnad som skrapats bort skickas för mikroskopisk analys.

• Ibland används så kallad fotodynamisk behandling, PDT i utvalda fall av basalcellscancer. En salva som ökar ljuskänsligheten hos tumörcellerna stryks på huden och därefter belyses området med rött ljus vilket dödar tumörcellerna.

• Hudcancern kan i vissa fall behandlas med radioaktiv strålning. I dessa fall ges upprepade behandlingar med små doser strålning, ofta under några veckors tid.

Hudcancer är vanligare bland vita människor ju närmare ekvatorn de bor. Det är också känt att utomhusarbete medför ökad risk för skivepitelcancer. Solen spelar alltså en stor roll för uppkomsten av dessa sjukdomar. Sverige och i övriga Norden har vi dessutom ett dysfunktionellt skönhetsideal som försvårar att adekvat information tränger igenom förträngningsnivån. Cancerfonden hävdade att reklamen befäster ett livsfarligt skönhetsideal och bidrar till att fler dör i hudcancer.

• Solens ultravioletta strålning orsakar skador i cellernas arvsmassa. Det kan så småningom resultera i cancer. Man vet att risken för malignt melanom ökar hos personer som har utsatts för många brännskador av solljus. Det anses vara särskilt riskabelt att få sådana skador som barn och ung, eftersom huden hos en växande individ är mer sårbar än hos en vuxen.

• Solning i solarium kan också bidra till ökad risk för malignt melanom enligt vissa undersökningar. Strålskyddsinstitutet rekommenderar att barn och unga under 18 år inte ska sola i solarium. Den som använder solarium mer än tio gånger per år löper risk för samma typ av hudskador som man kan få av för mycket sol. Vid första solariebesöket bör man inte ligga där mer än 5–10 minuter, råder Strålsäkerhetsmyndigheten.

• Födelsemärken riskerar ge malignt melanom. De flesta människor har födelsemärken, så kallat nevi, i huden. Personer med ovanligt många eller stora och oregelbundna nevi – även kallade dysplastiska nevi – löper ökad risk att få malignt melanom. De bör därför vara extra noga med att skydda sin hud i solen. Om ett nevus förändras bör man söka läkare för bedömning. Av patienter med malignt melanom tillhör 5–10 procent familjer där två eller flera släktingar har haft sjukdomen. Det är vanligt att medlemmar i sådana familjer har många dysplastiska nevi. Då är det angeläget att regelbundet låta en specialist undersöka hudförändringarna. Om det i en släkt finns minst två personer som haft malignt melanom brukar alla familjemedlemmar erbjudas en undersökning för tidig upptäckt av dysplastiska nevi.

• Olika ärftliga faktorer kan också bidra till dessa sjukdomar. Personer med ljus, fräknig hy löper ökad risk för hudcancer. Även nedsatt immunförsvar ger ökad risk.

• Fototerapi som används för att behandla andra hudsjukdomar medför marginellt ökad risk för skivepitelcancer. Det gör också strålbehandling och brännskador.

Metastaser tillika dottertumörer är en allvarlig och fruktad del av cancer. Det är metastaser och annan spridning av sjukdomen som kan göra den livshotande. Enligt den statistik som finns har omkring en tredjedel av patienterna metastaser som upptäcks samtidigt med cancern. Det som skiljer cancerceller från friska celler är inte bara deras förmåga att dela sig okontrollerat; det finns flera andra olikheter. Cancerceller kan förstöra angränsande vävnad och på så sätt växa in i andra organ än det där de bildats. Cancerceller kan också lossna och fara i väg med blodet eller lymfvätskan. Det kan vara många tusentals cancerceller som följer med blodet eller lymfvätskan. De flesta av dem dör men en eller flera som överlever kan fastna i de allra minsta blodkärlen, kapillärerna, i ett annat organ i kroppen. Om miljön där cellen stannar tillåter att den överlever och börjar dela sig bildas en metastas, en dottertumör.

 Kärlek vid första lyssningen

1983 var det året som jag införskaffade mig ett exemplar av Pretty Maids första EP. Omslaget, produktionen och låtarna andades ungdomlig naivitet, men under denna tonårsyta doldes det ett kvalitetsembryo som fragmentariskt växte till sig till nästkommande platta. Pretty maids andra alster var albumet som fick mig frälst. Red hot and heavy var titeln på detta klassiska hårdrockmästerverk som utgavs 1984 med ett stort skivbolag i ryggen.

Sångaren Ronnie Atkins mycket karakteristiska röstpendlade mellan aggressivitet och mjukhet var en spännande kombination som instinktivt trollband mig. När låtar som: ”Back to back, Cold killer, Battle of pride” väl etsat sig fast fanns det ingen återvändo – jag var fast – jag var ett fan. Semiballaderna ”Waiting for the time och A place in the night” visade att bandet också  kunde skriva softare låtar, vilka dessutom var gudomliga.

Kvalitet före kvantitet

1987 utkom Pretty Maids andra riktiga platta: Futureworld. Denna gång var mina förväntningar  abnormt höga. Vanligtvis är dessa förväntningar källan till besvikelser eftersom de just är förväntningar. I detta fall och inför alla andra Pretty Maids skivsläpp så har jag hittills inte blivit besviken, snarare tvärtom. De tillhör den skara band och artister som jag alltid ser fram mot när de släpper något nytt material.

Det är en snuskigt skör balansgång som många äldre hårdrockband måste ta hänsyn till. De ultrakonservativa hårdrockarna vill att det ska låta som det alltid gjort, utan att upprepa sig för mycket medan liberallisterna istället vill se en ständig förnyelse, utan för den skull ge upp sin originalitet. Denna moment 22 situation har få band och artister kapacitet att klara av.

Många band återupprepar istället samma musikformel till oändlighet som exempelvis en annan av våra husgudar: Yngwie Malmsteen, andra band sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag  och gör istället en musikalisk  helomvändning a´la Bon Jovi. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty maids hittills klarat mycket bra.

Deras senaste studioalster Pandemonium är ett av de bästa de någonsin släppt, enligt mig. Pretty Maids förra album blev rejält hyllad av en enad kritikerkår, jag själv anser nog att att den skivan instinktivt kändes rätt, men efter ett par lyssningar så lyckades den inte fånga mitt intresse, utan saknade någon form av musikalisk själ.

En bidragande orsak kan ha varit att denna platta var den första för  det italienska A.O.R.-bolaget: Frontiers records där överhierarkin är ökända för att styra in sina artister och gruppen mot reproduktion och konservatism i syfte att blidka ölmagade medelålders män och övervintrade groupies. Dock brukar de släppa aningen på kontrollen i och med en grupps andra platta och då blev resultatet så bra som det blev på Pandemonium.

Såg dem live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström blev instinktivt minst lika betagen av Pretty maids som jag själv. I mitten av 90-talet (1994) så åkte vi två och brorsan upp i en sliten Toyota Corolla. Vår destination var Stockholm, vårt mål var Pretty maids live på Gino`s vid Kungsträdgården.

När vi äntligen funnit inspelningslokalen så möttes vi av roadies som bar ut allehanda musikutrustning. Det bådade definitivt inte bra och informationen som följde var att spelningen som vi bokat biljetter till blivit inställd. Detta var innan Internets födelse så vi fick helt enkelt vända om och återvända till Norrköping. I besvikelsen kölvatten lyckades jag nästan köra ihjäl oss på vägen hem.

Nästa livetillfälle som dök upp var 2001  på Sweden rock festival. Vi har besökt festivalen 8 gånger, men att få uppleva riktiga hårdrockshusgudar är onekligen snäppen större än att se andra favoritband. I ”husgudskategorin” har Stefan och jag avverkat: Y and T (2 ggr), Yngwie Malmsteen (6 ggr), Savatage (nu: John Oliva´s pain) (1 ggr), Black Sabbath (2 ggr), och nu Pretty maids för första gången. När sinnebilderna  och förväntningarna låg lika täta som Londondimman var det dessvärre lätt att bli apatiskt dränerade.

Vi stod allra längs fram och hade dessutom timat in alkoholhalten perfekt, förutsättningarna kunde bara inte bli bättre. Från start ”til the bitter end” så saknades den magiska stämningen, den där glöden som gör en musikupplevelsen tidlös och riktigt minnesvärd. Ljudet var sisådär precis som vädret, och några av medlemmarna var inte så karismatiska som vi förväntat oss. Ett tag trodde såväl Stefan som jag att vi hamnat i uttagningen i julbordsätnings-SM eller att Meat Loaf vikarierat in på ett hörn, vilket skapade konflikter i våra konservativa 80-tals sinnen och minnen.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Det var inget som stoppade Stefans alkoholsinne, likt en tränad knarkhund sniffade han fram halvtaskig whisky Tanken var att vi skulle dra och äta före 20.00. Vi inledde med öl, men rent grottmannamässigt tyckte Stefan att Whiskey vore ”effektivare”, och av en ren slump stod det en liter Famous Grouse på bordet. Varningsklockarna tilltog när de otroligt stora whiskyglasen placerades framför oss. Stefan visade vart skåpet skulle stå genom att nästa fylla  upp de gigantiska glasen. Hur många centiliter ett glas bestod av vill jag än idag inte ens tänka på. ”NykteristJohan” drack desto mindre, en strategi jag alltid är lika avundsjuk på.

Alkoholdjävulen Stefan manade på oss att dricka snabbt, det var i princip bara piskan som fattades. Argumentet var att vi endast hade kort tid att dricka innan vi skulle dra till den italienska restaurangen. Tyvärr borde jag redan där försökt påverka den i princip fastlagda alkoholrutten. Nu gjorde jag återigen inte det, utan vi hade ruskigt trevligt då vi avhandlade förbjudna samtalsämnen, djupa diskussioner, nostalgifragment och sarkasmironi på hög nivå. Tiden gick groteskt snabbt, och glasen tömdes och  fylldes på igen, nästan omedvetet. Runt klockan 21.00 bokade vi en taxi, och då gick jag hastigt och troligtvis mycket oförutsägbart in i en form av alkoholkoma. Har i stort sett inget minne kvar från det klockslaget till jag vaknade i sängen nästa morgon.

Tredje konserten blev till sand

Datumet var den lördagen den 4 december – tiden 22.30 – staden var Jönköping – och spelningen hölls i Zaragon rock klubb. Stefan och jag dyrkar våra danska bröder som definitivt inte alls kan kategoriseras som ren skär nostalgi. Efter att ha städat, fixat i barnens rum, lyssnat på musik och kopplat av blev jag hämtad av Mr Hammarström runt klockan 15.00. Vi pratade nutid och dåtid konstant från Norrköping till Jönköping.

SMHI fick sig återigen en törn då det absolut inte skulle bli snö denna lördag, vilket det såklart blev. Klockan 17.30 stegade jag och Stefan över Johans villatröskel.Tredje gången gillt är ett vedertaget begrepp, tyvärr stämde det definitivt inte in när vi skulle se idolerna i Jönköping på Zaragon club den 4 december 2010. Jag hade tagit med precis allt i beräkningarna, trodde jag. Stefan och jag åkte upp till Jönköpings-Johan vår Swedenrock polare som bodde i trakterna. Hans hus var som en labyrint av kvadratmeter och att hitta något var som att hitta en nål i en höstack.

Min analys av att hamna i ett sådant ”fjortis-tillstånd” baserar sig på dessvärre tidigare erfarenheter.

• Jag åt alldeles för lite mat innan jag kom dit; 3 mackor och en banan
• Vi borde fortsatt med öldrickandet, whiskyn på bordet var boven i dramat
• Jag är innerst inne medveten om att jag dels inte ska dricka för snabbt, för mycket eller blanda: jag lyckade undgå alla de kriterierna
• Stefan har en tendens att vara övertygande (pådrivande) i att dricka mycket och snabbt i alldeles för stora glas.
• Jag borde haft vett att ta det lugnare, men när man väl börjat dricka så upplever i alla fall  jag det som svårt att hålla tidigare löften mot sig själv
• Vi borde ha dragit ner till restaurangen den ursprungliga tiden runt 20.00

Som sagt dagen efter blev ett uppdukat smörgåsbord av ångest. Jag hade verkligen sett fram mot såväl sällskapet, maten som Pretty Maids konserten. Det positiva var att kameran, mobilen och plånboken fortfarande fanns i min ägo. Den andra positiva aspekten var att inget allvarligare faktiskt inträffade. Det gäller återigen att reflektera på vad som hänt i syfte att det inte ska återupprepas.

Alkohol kan vara ett utmärkt sätt att slappna av och ha trevligt med, men i rätt mängder. Jag är ju ändå 43 år och borde ju onekligen inte alls uppträda såhär patetiskt. Nästa konsert med Johan ska enbart gå i ölens tecken ett tidigare restaurangbesök.

Jag kände mig betydligt bättre på måndagsmorgonen, även om jag sovit halvtaskigt; livet kom successivt tillbaka. Med ångest för 7½ personer och en huvudvärk att döda för svor jag att nästa spelning med dessa husgudar skulle sluta på ett trevligare sätt. Jag fick chansen när Pretty Maid återbesatte Zaragons scen året efter, men tyvärr passade datumet mindre bra. Ytterligare en chans att se dem dyker upp på Skogsröjet 2013, nära och bra, kruxet är att Lidingöloppet går av stapeln samma helg. Bad luck eller ödet?

Lite bandhistorik

De enda kvarvarande medlemmarna i bandet är: Gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins. De är kärnan i bandet och dessutom gamla barndomsvänner. Ronnie och Ken  startade coverbandet Pretty pretty panick 1981. När de fick kontrakt med brittiska skivbolaget Bullet records så ändrades namnet till nuvarande Pretty maids. De har sedan starten 1981 bytt ut ett antal gitarrister, basister, trummisar och keyboardister. 5 av de utbytta hann att vara med över 5 år i bandet, något som jag tror varit en kvalitetsinjektion till de två kreativa  hjärnorna i bandet.

De utbytbara torde troligtvis smittat av sig med sin musikkompetens och sina influenser något som vidmakthållit bandets utveckling och hunger istället för stagnation. Basisten Kenn  Jacksson är den medlemmen som för övrigt varit med längst  med i bandet utöver grundarna. Han gick med i bandet 1991 och slutade ironiskt nog precis när jag skrivit klart detta inlägg. Anledningen till avhoppet ryktas vara alldeles  för många buffésittningar, för få groupies och nedröstningen av att inte få ha med egna bilder på profeten Muhammed på nästa skivomslag.

Discografi

1984 – Red hot and heavy

1987 – Future world 1987

1990 – Jump the gun

1992 – Sin decade

1993 – Stripped

1995 – Scream

1997 – Spooked

1999 – Anything worth doing, is worth overdoing

2000 – Carpe diem

2002 – Planet panic

2003 – Alive at least

2006 – Wake up to the real world (Frontiers records)

2010 – Pandemonium (Frontiers)

2012 – It comes alive (made in Switzerland)

2013 – Motherland (Frontiers)

2014 – Louder than ever (Frontiers)

2016 – Kingmaker (Frontiers)