Lotteridags

Klämkäckheten personifierade – på ett ytterst negativt sätt

I och med det upplägg som råder i andra chansen så reduceras mitt intresse kraftigt. Jag är inte alls förtjust i de arrangerade duellerna, det blir en orättvis tillställning där två favoriter kan mötas likväl som två kalkoner. Då försvinner automatiskt en eventuell given finalist, medan man eventuellt istället får in en dålig låt. Top Cats, Timoteij och Dynazty placerade på samma halva och Flinck, Youngblood samt Christer & Lotta på den andra, kan det bli värre?

Gina Dirawi skötte som vanligt snacket med artisterna innan deras uppträdande. Hon tycks vara hyllad av alla, och anses stå inför ett stort genombrott, men hos mig har hon istället hamnat 1:a på min lista: ”mest-påfrestande-människa-för-tillfället”. De anti-komiska miniintervjuerna var pinsamt jobbiga att genomlida.

Andra chansen i Nyköping inleds med alla tävlande artister på scenen. I det stora öppningsnumret sjunger Sarah Dawn Finer ”One Night Only” från musikalen Dreamgirls. Jag måste medge att hon onekligen är en av Europas bästa förhandlare eller så har hon legat med Christer Björkman själv. Det sistnämnda lär väl inte vara så troligt, så jag antar att hon är en förhandlare av rang. Sarah är onekligen den som utifrån ett varumärkesperspektiv dragit vinstlotten i årets upplaga av Melodifestivalen, då hon fått exceptionellt stort utrymme att visa sina musikaliska färdigheter under i stort sett alla deltävlingar.Vad är det som inte säger att hon får framföra alla finalbidragen själv den 10 mars?

Jag har egentligen inget emot Helene Bergström, men hennes eklektiska karaktärspotpurri fick mig till slut att må nästan lika dåligt som Ginas presentationer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag ogillar så mycket, då Helena är erkänd duktig skådis, men det är något som får mig att må allmänt dålig vid dessa så kallade humorinslag.

Duell 1: Dynazty vs Top Cats

Bomber, granater, långt hår, smink och ett rivigt gitarrsolot är några verktyg som Dynazty använder sig av i syfte att avväpna Top Cats. De båda bidragen är rockiga, energiska och underhållande. Med facit i hand så måste jag medge att Top Cats show såväl som låt hunnit växa sig smittsamt starkare än vid deltävlingen. Att jag är en samlare av melodisk hårdrock och a.o.r innebär ju att jag är medveten om hur bra Dynaztys låt egentligen är i jämförelse med andra i den genren, något som försvårar mitt val av de två bidragen ytterligare, i detta fall måst jag ändå följa mitt 80-tals hjärta, och lämna 50-tals rocken och brylkrämen därhän.

Duell 2: Andras Johnson vs Timoteij

Likt fyra stiliga nordiska amasoner glider de in på scenen, och redan där har de slagit Andreas. De ser så oskuldsfullt nordiska, pigga, fräscha  och sexiga ut att låten i sig ter sig mindre viktig. I vilket fall som helst är inte denna låt riktigt lika stark som deras hit: ”Kom”. Deras patenterade etno-schlager biter sig ändå fast ordentligt, till skillnad ifrån Andreas Johnsons intetsägande  stöldgods. Jag tror att Andras melodifestivals-horande står folk upp i halsen och istället fungerar som en gigantisk röstningsbromskloss precis som det gör för Andreas Lundstedt.

Duell 3: Thorsten Flinck  vs Lotta & Christer

Den tagna refrängen samt att jag avskyr såväl Lotta som Christer skapade utrymme för mig att rösta på allt annat, i detta fall Thorsten Flinck. ”Jag reser mig igen” har också vuxit sig starkare precis på samma sätt som Carolina Af Ugglas ” Snälla, snälla” för några år sedan.

Duell 4: Sean Banan vs Youngblood

Grabbarna kändes betydligt säkrare här än i Leksand, deras falsksång var inte lika övertydlig och självförtroendet tycktes vara på topp – det var  dock det enda positiva. Kempe kompositionen kändes som en urvattnad eklektisk gryta bestående av ratade Saade låtar. Sean Banan däremot var kvällens mest euforiska energiknippe som gick genom tv-rutan flera gånger om. Jag gillar texten, framträdandet och till och med låten, en frisk fläkt helt enkelt. Att alla tonårstjejer i högre grad fokuserade på tonåringarnas utseende och coola moves är kanske naturligt, men ändå beklagligt. Att Youngbloods halvmediokra tonårssörja till låt inte gick vidare var definitivt en positiv överraskning.

Semi-duell 1: Top Cats vs Timoteij

Oskuldsfullhetssexighet i sin renaste form mot en kaxig nostalgisk 50-tals rockåterblick kunde väl bara sluta med att de skönsjungande gick segrande ur duellen?  Den rationella ekvationen fungerade inte, herrens vägar är onekligen outgrundliga; Slitzköparna tycktes vara minoritet mot högafflar, motorintresserade och byhålepatrioter.

Semi-duell 2: Thorsten Flinck vs Sean Banan

Det som låg Sean banan i fatet var att hans nummer osade humor och brist på seriositet. Svenska folket tyckte om låten såväl som framträdandet, men ville inte att den skulle kunna vinna finalen. Då röstade de hellre på bidraget som får Fonus-vinjetter att verka glättiga. Att jag till slut halvnynnade på ”Jag reser mig igen” är en helt annan sak.

Summering

Låtarna hade som vanligt fördelen att de hunnit sätta sig, och som tittare är det då bra mycket lättare att agera bödel vid Andra chansen än vid själva deltävlingarna. De tre klämkäcka värdinnorna gjorde inte bort sig, men den tillrättalagda, schlagerklyschiga  gay-humorn tilltalade mig inte det minsta. Den processen blev tydligare för varje deltävling som avverkades, för att i sista chansen nå sitt klimax, min spyhink var överfull redan vid halva programmet. Mina två favoriter Dynazty och Timoteij tog sig tyvärr inte vidare till finalen där de borde varit. Jag hade definitivt hellre sett Dynazty där än vrålaporna i Dead by april. Top Cats nostalgiska lyckopiller kändes såhär med facit i hand helt okej.  Kvällens mest positiva sak var i vilket fall som helst att inte dansbandsnördarna Christer & Lotta gick vidare.

Så var det dags igen….

Antingen så fontänspyr man på den oerhört mastiga och långdragna processen i att få fram en konkurrenskraftig vinnarkandidat till Eurovision Song Contest eller så har man en orgie av  flärd och glamour  framför sig. Jag personligen gillar konceptet så länge som de senaste årens höga låtkvalitet bibehålls. Detta är onekligen också de homosexuellas absoluta höjdpunkt på året, troligtvis större än Prideveckan, Julafton och  reprisen på Magnum tillsammans, något som visar sig i klädsel, färger och humor. Mig stör det dock inte, men ibland kan det bli lite väl mycket fjolleritrams i syfte att blidka de dogmatiska hardcorefansen.

Programledartrojkan

Jag gillar personligen både Maria Serenholt och Rickard Olsson. Nackdelen är inte värdarna i sig, utan själva melodifestivalkulturen. Det ska helt enkelt vara på ett speciellt sätt vid dessa presentationer, även om Luuk, och Mede försökt sätta sin lite personliga prägel på cirkusen. Processen är troligtvis ultratoppstyrt i minsta detalj, något som skapar lite utrymme för programledarna att omforma kulturen till något nyskapande och mer personligt.

Årets komediröda tråd: Harry Cane

Peter Stormare fick uppdraget att gestalta den  bufflige producenten som på sitt personliga sätt gör om genreartister till något….annat. Jag upplevde inte alls detta som vare sig rolig, underhållande eller tänkvärt. Ärligt talat var det ett ganska taffligt sketchförsök, i och med att det finns ett smörgåsbord av otroligt bra underhållning att kombinera emellan. Det blev marginellt bättre när Lena Philipsson modifierade sketchen genom att införa en berättarröst. Peter Stormare tillför inte heller karaktären något extra, istället tyckte jag att han drabbades av någon form av personlighetshybris, där han maniskt överskattade sin egen förmåga i att vara rolig.

Låtpresentationerna: Good cop -  Bad cop

Det kunde helt klart ha varit ännu värre, men uppslaget blommade aldrig ut och blev helt enkelt inte roligt, även om de försöker vara humorkreativa med att infoga bland annat Leif Silbersky och Carl Bildt. Presentationerna  blev snarare  krystade och påfrestande för mig som tittare. Jag vred på mig några extra varv då dessa smått löjliga karaktärer skulle försöka vara skruvade och roliga . De två karaktärerna  förföljde dessvärre oss tittare oss ända in i kaklet eftersom de var med i deltävling 1 till själva finalen; något som jag helst velat slippa.

Deltävling 1: Luleå

Nanne Grönwall inledde deltävlingarnas musikaliska mellanakt via Harry Canes (Hurricanes) omvandlingsnummer. Hon drog av I have nothing; en smäktande vacker ballad som kändes lite malplacerad, då jag hade väntat mig något mer bombastiskt och fartfyllt från Nanne (Christer Björkman).

Rasmus Viberg - social butterfly var en trevlig lagomlåt  med Rybakkomplex. Le kid - Oh my god försökte erövra tittarna med sin motown-pastisch. Ingen dålig låt, men lite väl intetsägande vid första och andra lyssningen, och faller då sedermera bort. Jonas Matsson – On my own, var inte alls min stil, varken röst, låt eller genre tilltalade mig, den kändes på tok för vek på alla plan. Dilba – Try again var den låt som kändes mest ”internationell”. Bra röst och modern låt, utan den klockrena refräng som denna låt behövt för att gå vidare. Jag tror att låten har potential att växa sig betydligt starkare. Pernilla Andersson – Desperados: hon sjunger och uppträder som en ängel, men jag blev inte alls förförd av detta lågmälda akustiska sänke. Jenny Silver - Something in your eyes doftade ABBA lång väg, men eftersom jag är lite svag för denna typ av musik så funkade den ändå; bristen på egen identitet förtog lite av den känslan. Danny – In the club var favorittippad; denna moderna dancepoplåt var bra tills refrängen upprepades 30 gånger för mycket.  Swingfly feat. Christoffer Hilding med låten Me and my drum kändes inte patetisk som många motsvarande bidrag i denne genre gjort tidigare. Jag blev oväntat glad av såväl låten som framträdandet.  Som helhet upplevde jag bidragen som varierade, utan att bestå av den där riktiga superhiten, men också utan den där riktiga kalkonlåten.

Mina finalfavoriter var: Dilba och Swingfly. Mina andra chansen favoriter var: Jenny Silver och Danny

De som gick till final: Danny och Swingfly. De som gick till andra chansen: Jenny Silver och Pernilla Andersson

Deltävling 2: Göteborg

Christer Sjögräs inledde spektaklet med sin version av den klassiska tyska kultlåten Dschinghis Khan från Eurovision Song Contest 1979. Han blev sedan förvandlad från sliskig dansbandsångare till heltaskig glamrockare och framförde David Bowies underbara  Life on Mars på ett annorlunda sätt, men intetsägande sätt.

Brolle vart först ut med låten Seven days and seven nights, en låt som hade sina moment , men som inte övertygade. Loreen – My heart is refusing me gillade jag instinktivt. Det var ett udda framträdande med The Grudge stämning. Babsan – Ge mig en spanjor: jag hade hoppats att dessa töntbidrag hade försvunnit ur tävlingsrepertoaren, men icke sa Nicke. Män som klär ut sig till kvinnor tycker jag tillhör det förgångna (typ 30-40-talet) och tilltalar mig inte det minsta. Det blir bara fjolligt och patetiskt samtidigt som människan dessutom ”sjunger” totalt uruselt; ett riktigt bottennapp. Bidraget är ett hån mot de artister och låtskrivare som blev ratade.

Nästa låt sjöng Elisabeth Andreasson - Vaken i en dröm. I mitt fall fick jag svårt att just hålla mig vaken. En slätstruken, mäktig, men ytterst intetsägande ballad. Sanna Nielsen med I´m in love stod näst i tur. Låten är faktiskt riktigt bra och Sanne sjunger som vanligt bra och utstrålar säkerhet på scenen, men det är ändå något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. The Moniker - Oh my god var en låt som jag i alla fall blev glad av. Den hade hitpotential och man visste instinktivt att den skulle växa sig starkare för varje lyssning som avverkades. Jag tyckte också framförandet var annorlunda på ett positivt sätt. Han måste  för övrigt haft Mika som en stor förebild. Anniela – Elektrisk var en låt som jag gillade, hade dock fördragit att den framförts på engelska. Christian Waltz mannen bakom den helt underbara låten Wonderchild framförde sin nya låt Like suicide. Den var onekligen lite udda, men  tyvärr upplevde jag den också som tjatig och händelsefattig. Holistiskt sett  var  denna omgång bättre än första deltävlingen i Luleå.

Mina finalfavoriter var Loreen och The Moniker. Mina låtförslag till andra chansen: Anniela och Sanne.

De som gick till final: Brolle och Sanne Nielsen. Till andra chansen Loreen och The Moniker

Deltävling 3: Linköping

Lena Philipsson lyckades förhandla sig fram till att få framföra sin nya singel: idot. Jag gillar Lena Philipsson, låten och framförandet, hon är sexigare nu än när hon var yngre och hon har en jordnära men ganska syrlig humor som jag gillar. Hon blev ”stylad” av Harry Cane och fick framföra sin egna Dansa i Neon i en hårdrockversion kompad av bandet Dead by april. Det både såg och lät bra, klart bästa låten  i programmet och utklassar tävlingsbidragen.

Linda ”Lambretta” Sundblad inledde deltävlingen med bidraget: Lucky you. En av låtskrivarna är Treats gitarrist Anders Wikström som skapat massor av hårdrockhits till  bland annat Treat, Gotthard med flera. Tyvärr borde hans medverkan ingett låten lite mer tyngd. Denna bagatellartade lättviktspoplåt kändes lite för klämkäck och snäll, utan att beröra det minsta. Simon Forsbergs – Tid att andas var nästa bidrag. Denna stegrande pampiga låt kunde ha varit gjord för Tommy Körberg eller Peter Jöback. Den kommer troligtvis att växa några snäpp efter några fler lyssningar, men förefaller ta sig själv på lite väl stort allvar och känns i sammanhanget något överambitiöst. Låten är för övrigt  skriven av Mikael Erlandsson; en av Sveriges bästa a.o.r sångare, vilket man inte kan säga om Simon Forsberg. Sara ”A-Teen” Lumholdt - Enemy tyckte jag  var deltävlingens internationella bidrag. Tyvärr kommer jag i skrivande stund inte ihåg låten vilket kanske är signifikativt för bidraget i sig. Inte för att jag är någon expert på röstkvalitet, men Saras röst svajade betänkligt vid de låga tonarterna i harmoni med periodvis halvtaskig svengelsk accent. Sara saknade också den i stort sett nödvändiga karisman som gör att en artist går igenom tv-rutan. The Playtones – The king – sprudlade överraskande nog av råenergi precis som deras framträdande. Jag blev på gott humör av låten och deras rockabillysound tilltalade mig lite oväntat. Shirley´s Angels – I thought it was forever genomsyrades av svensk discoschlager som inte alls var dålig, men saknade killerchoruset. Sebastian – No one else could: Han saknar tyvärr den viktiga ingrediensen: utstrålning. Låten är trallvänlig, men inte mer – intetsägande. Sara Varga - Spring för livet: sval och vacker som en dag, men också lite stel och nervös. Denna Lisa Ekdahl-pastish omgärdades av allvarlig text som handlar om misshandel. Tyvärr tycks alla som sjunger visor inte behöva ståta med en bra röst, något inte heller Sara Varga gör. Sist men inte minst den förhandstippade Eric Saade med låten Popular. Manboy var förra årets bästa låt med Salem Al Fakir. Popular är inte alls lika bra, men ändå tillräckligt bra för att vara bäst i detta startfält; ett starkt framförande och en bra låt. Generellt sett var den tredje deltävlingen  den hittills mest underhållande, mycket på grund av Lena Philipsson som mellanakt, och mindre nervösa programledare.

Mina finalfavoriter: Eric Saade och The Playtones. Mina val till andra chansen: Shirley´s Angels  och Sara Lumholdt.

De som gick till final: Eric Saade och The Playtones. Till andra chansen:  Shirley´s Angels och Sara Varga.

Deltävling 4: Malmö

The Ark var veckans mellanakt; de visade snabbt var skåpet skulle stå med en bombastisk version av deras egna Breaking up with god.

Melody Club var först ut med låten The Hunter. Jag gillar Melody Club och hade höga förväntningar på låten, tyvärr visade sig denna låt var alltför tjatig och intetsägande – tyvärr. Julia Alvgaard – Better or worse var sådär lite småmysig och skön låt som bara är bra helt enkelt. Lasse Stefanz – En blick och något händer: jag blir allergisk när dansband träder in i tävlingshandlingen. Låten var tillräckligt dålig för att inte samla ihop de dogmatiska dansbandsnördarna till telefonröstningen. Det värsta var att Tim Norell & Ola Håkansson låg bakom bidraget. Dessa pop-pionjärer och f.d. hitsnickrare var efter ABBA, men före Europe, Ace of Base och Roxette och kallade sig Secret Service. Linda Pritchard – Alive: är ytterligare en Kempe-ballad i mängden. Efter några lyssningar så växer låten anmärkningsvärt mycket och  jag inser att detta är en riktig stark låt med en riktigt bra röst.

Anders Fernette - Run: när vi ändå pratar hitmakare av rang så finner vi bland annat bakom denna halvmediokra låt: Desmond Child. Killen bakom låtar med Alice Cooper, Bon Jovi, Meat Loaf, Aerosmith  och KISS: ”I was made for loving you”. Anders röst är för dålig för att kunna lyfta låten till högre höjder; det blir ett platt fall. Linda Bengtzing – E det fel på mig: hennes låtar är stöpta i samma låtbrygd, men jag gillar hennes energiska och fartfyllda låtar. Nicke Borg - Leaving home: var en klassisk rockballad i bästa 80-talsstil. Backyard Babies gitarrist är bättre som strängbändare än som sångare. Låten växer successivt och utmynnar till en trevlig bagatell och en kontrast till de andra låtarna. Love generation - Dance alone. Unga, sexiga och kaxiga framför de fyra utmanande tjejerna den mycket förhandstippade låten skrivet av den svenska världshitmakaren Red one. Detta är en bra danslåt  som inte riktigt satt sig än, men några vändor på radiokanalerna så förändras det nog snabbt. Som helhet tangerade deltävlingen i Malmö deltävling tre i Linköping.

Mina förslag till finalen Love Generation och Linda Bengtzing . Mina förslag till andra chansen. Linda Pritchard och Nicke Borg.

De som gick till finalen Nicke Borg och Linda Bengtzing Till andra chansen: Linda Pritchard och Love Generation.

Andra chansen: Sundsvall

Adam Alsing iklädde sig rollen som ”expertkommentator” och gjorde det bra. Sista chansen är i teorin ett spännande urvalskoncept som särskiljer sig ifrån finalens röstningsprocess. Tyvärr så sållas potentiella vinnarlåtar bort för tidigt i tävlingsprocessen genom att exempelvis två riktigt bra bidrag kan få mötas precis som två sämre bidrag varav endast en av dessa går vidare. Slumpen och lotteriförfarandet: vem-som-möter-vem är i mitt tycke alltför polariserat. De borde istället testa ett traditionellt röstningsförfarande 2012.

Jenny Silver vs Love Generation – Två bra låtar, men ändå ett självklart val: Love Generations dansgolvshit skulle bara gå vidare.

Loreen  vs Sara Varga -  Loreen borde i mitt tycke ha vunnit denna batalj, men jag förstår folk som fängslas av Saras antiglättiga text och kontrast till allt vad fart, flärd och glamour står för.

The Monikervs Sara Pritchard – Glatt möter moll, man möter kvinna, spretigt möter struktur. Jag gillar båda låtarna, men väljer den smittsamt euforiska Oh my god som segrare, något som tur var också skedde.

Shirley´s Angels vs Pernilla Andersson – Som sagt det vackra akustiska numret var inte mitt bord så min röst tillföll Shirley´s Angels som dessvärre fick dra det kortaste strået denna omgång.

Jag var helt säker på att Love Generations moderna rytmer och ljudbild skulle tilltala den breda publiken, men återigen blev jag överraskad av att Sara Varga stod som andra chansen vinnare och en biljett till årets final. Jag var desto osäkrare på om min favorit The Moniker skulle kunna slå den erfarne Pernilla Andersson; som tur var blev det bara en mollåt som tog sig till finalen. Hade det varit en traditionell röstning så hade jag lagt mina röster på The Moniker och Love Generation.

Finalen i Globen

Jag upplevde finalens två timmar som mycket bra underhållning. Tyvärr är det är samma visa varje år där såväl allmänheten som kritiker spyr galla på  allt och alla som rör tävlingen och dess musikbidrag. Det finns två konkreta motsägelser som i stort sett borde ta udden av det dysfunktionella folkliga beteendet.

1. Först och främst så är det över 2.5 miljoner tittare som följer spektaklet via tv. Människor bokar sig inte framför tv:n om inte det finns någon form av intresse som tilltalar 5-åringen till 80-åringen. Man kan inte tävla i musik, vilket är nyckeln till själva  intresset; alla gillar musik, men olika genrer.

2. De senaste åren är det bara att titta på  de  senaste Absolute music innehållen och försäljning- och nedladdningslistor för att förstå att låtarna är populära, något de inte alls var för 10 år sedan. Då var det enstaka låtar på Trackslistan, nu är det istället en invasion av Melodifestivallåtar på försäljningslistan samt på den numera nedlaga trackslistan.

3. Indirekt kan Sveriges pudelrockarfans tacka melodifestivalens genomslagskraft genom att upphöja statusen av melodisk hårdrock från ultrakall till populärt, något som utlandet redan uppmärksammat, då en uppsjö av nya a.o.r/melodiösa rockband dykt upp i kölvattnet av H.E.AT och The Poodles. Det har i sin tur medfört att andra hårdrocksångare fått möjligheten att bli ”folkliga” genom program som  i exempelvis Körslaget och allehanda mat- och bygg-om program.

1. Eric Saade – ”Popular” (193 poäng)
2. Danny Saucedo – ”In the Club” (149 poäng)
3. The Moniker – ” Oh My God!” (124 poäng)
4. Sanna Nielsen – ”I’m in Love” (114 poäng)
5. Swingfly – ”Me and My Drum” (93 poäng)
6. The Playtones – ”The King” (79 poäng)
7. Linda Bengtzing – ”E det fel på mej” (58 poäng)
8. Nicke Borg – ”Leaving Home” (57 poäng)
9. Sara Varga – ”Spring för livet” (50 poäng)
10. Brolle – ”7 Days And 7 Nights” (29 poäng)

2010-års melodi-festival-final

1. Anna Bergendahl – ”This Is My Life” (214 poäng)
2. Salem Al Fakir – ”Keep On Walking” (183 poäng)
3. Eric Saade – ”Manboy” (159 poäng)
4. Darin – ”You’re Out of My Life” (117 poäng)
5. Timoteij – ”Kom” (95 poäng)
6. Andreas Johnson – ”We Can Work It Out” (50 poäng)
7. Ola Svensson – ”Unstoppable” (47 poäng)
8. Jessica Andersson – ”I Did It for Love” (37 poäng)
9. Peter Jöback – ”Hollow” (32 poäng)
10. Pernilla Wahlgren – ”Jag vill om du vågar” (12 poäng)

Jämför man förra årets startfält med årets så tycker jag att det fanns fler självklara hits gentemot i år. Manboy, Keep on walking, Unstoppable och Kom var alla bättre än någon låt i årets startfält. Min egna topplista präglas av låtar som jag från började halvgillade, men som i finalen hade vuxit till riktiga hits exempelvis The King, Oh my god, och framförallt Me and my drum som är den låt jag nynnar mest på.

Som inbiten hårdrockare blev jag extraglad då första mellanakten samlade ihop deltävlingarnas aristmakeover: Linda Philipsson, Ola Salo, Nanne Grönwall och Christer Sjögräs. Återigen kraxade kritikerkorparna högt då valet av låt blev Scorpions gamla slagdänga: ”Rock you like a hurricane” i en discorock-version. Det är tråkigt eftersom såväl låtval som framförande var explosivt, tyngt och professionellt framfört.

Den andra mellanakten Dynazty är ett nytt svenskt melodiskt hårdrockband i samma anda som The Poodles, Houston och H.E.A.T. De framförde en gudomlig version av förra årets svenska vinnarlåt: It´s my life. Jag tyckte att denna version var bra mycket bättre än den lite helsega originalversionen av Anna Bergendahl. Vill man få sin dos av vänskapskorruption så är det inte helt omöjligt att se kopplingar mellan  att Peter Stormare måste ha någon form av intim relation med Christer Björkman. H.E.AT ligger på Peter Stormares skivbolag StormVox Records precis som Sveriges nya melodiska melodiska hårdrockshopp - Dynazty; slump eller verbalhångel på hög nivå?

Till skillnad från tidigare år var det endast 11 icke-svenska jurygrupper som röstade i finalen. Samtliga svenska jurygrupper hade tagits bort från finalen. Jurygrupperna delade ut poängen 1, 2, 4, 6, 8, 10 och 12 poäng, vilket skapade tre poänglösa bidrag i varje jurygrupp. Adam Alsing vidarebefordrade effektivt ländernas resultat utan tramslarv i ett bra tempo.

Jag kommer aldrig hymla om att jag tillhör de som gillar och ser fram emot melodifestivalspektaklet; det finns det alltför många människor som gör så, vilket är oerhört patetiskt. Fast jag tycker ändå att man kan vara kritisk; allt är inte svart eller vitt, man behöver inte svälja hela konceptet med hull och hår.  Som sagt humorinslagen i år var inte alls bra; de fungerade säkert bra i teorin, men dessvärre i  praktiken. De 32 bidragen var som helhet sämre än toppåret 2009 och förra årets upplaga, men ändå av genomgående god kvalitet. Sverige startar som nummer åtta i den andra semifinalen, som sänds i SVT1 torsdag 12 maj kl 21.00. Går Eric Saade vidare ifrån den så väntar den stora finalen den 14 maj. Jag tror att Eric har en god chans att dels gå vidare från sin semifinal, dels komma bland de 10 bästa i finalen i Düsseldorf.

Min lista

1. Eric Saade – Popular

2. Swingfly – Me and my drum

3. The Moniker – Oh my god

4. The Playtones – The king

5. Danny – In the club

6. Linda Bengtzing – E det fel på mig

7. Nicke Borg – Leaving home

8. Sanne Nielsen – I´m in love

9. Brolle – 7 days and 7 nights

10. Sara Varga – Spring för livet