Med rätt att klaga

Kött är kött?

När det äntligen uppdagats fragment av fusk inom köttbranschen borde någon människa parallellt kunna synka frågan vart all importerad åsne- och kängurukött tagit vägen? Jag menar när vi ändå håller på att undersöka hur detta kan ske är det bättre att lägga ut alla köttkorten på bordet. Att marknadsföra en produkt som innehåller något helt annat än vad den utger sig för att är oförsvarbart. Som konsument är jag helt utelämnad i händerna på livsmedelsindustrins giriga korvfingrar. Inte för att hästkött är sämre kött, utan för att rätt ska vara rätt. Vad blir nästa steg, tusenfotingar, hundar, tvestjärtar eller råttor?

Essensen av det som händer är branschens pressade priser, det vill säga är konsumenternas krav på billigare och billigare produkter. Vi vill alla ha ren och närodlad mat utan tillsatser, men helst bör den inte kosta något alls. Att det blir så här beror på att vi får vad vi betalar för (förtjänar). Jag medger gärna att jag betalar mer för maten, problemet är att det är alldeles för få som konkret anpassar sina fagra tal till verkligheten när de storhandlar. Många av oss gnäller när mjölken går upp några ören, stiger priset med 1 kr extra blir vi förfärade. I nästa stund handlar vi lösgodisberg för 30-50 kr, 6 pack med läsk, två påsar chips eller fikar café latte ute med lyxsmörgås till för 100 kronor. På vägen hem passar vi på att handla det senaste numret av någon dyrt månadsmagasin för nästan 100 kronor. Kontentan av detta  är om många av oss inte vore så horribelt dumsnåla så skulle en köttskandal kanske inte ha inträffat, snålheten bedrar visheten.

Bloddopade ikoner?

Bloddopning är ett sätt att öka antalet röda blodkroppar och därmed även öka kroppens syreupptagningsförmåga. En relativt friktionsfri genvägsprocess för idrottare att öka prestationen under krävande tävlingar. Efter Uppdrags granskning av 90-talets bloddopingsorgier så utkristalliserar sig i vilket fall som helst en sak. Det är att förbunden precis som i cykelsfären hellre skyddar sina åkare, än rensar i de egna leden. Att något ikon a´la Smironov, Fauner, Dählie med flera skulle ha något ont uppsåt förutom att vinna, är heliga kor, en bild som förbunden till varje pris tycks vilja upprätthålla. Dessa hederliga idrottsmän har uppvisat en abnorm diskrepans i blodvärdena, mellan normala 14 till osannolika 17.5-19.8. Att hemoglobinvärden är som högst inför och under OS  är det ett rent sammanträffande, troligtvis inte.

Dopningsexperten och forskaren Bengt Saltin berättar för SVT att det fanns bloddopade åkare i startlistorna på VM i längd och skidskytte 2013; risken att åka dit är helt enkel minimal. Bengt Saltin vidmakthåller också sitt uttalande om att HB-testerna är enkla att utföra, men har svårt att visa fel, även de första som dök upp på 90-talet.

Bengt Saltin menar på att exempelvis Kristen Kjeldal skulle behövt vara på 3 000 meter över havet i fem veckor och sedan ta provet på den höjden för att komma till de värdena, men ingen kan träna på den höjden. Om man slår ihop de här männen med de normalvärdena blir de ordentligt över de normalvärdena runt 14,5-15 . Den enklaste varianten är lågdos-epo; på den tiden hade man precis lärt sig hur man skulle göra. Motsvarande de här norska värdena finns inte i dag, jag har sett de aktuella värdena. säger Saltin. Norrmännen hävdar att de höga värdena var resultat av höghöjdsträning, men så fort man åker ner från hög höjd så anpassar sig kroppen och värdena sjunker. Det är så etablerat att värdena återgår efter 48 timmar, så hur Norge kan påstå något annat förstår jag inte, säger Bengt Saltin (Aftonbladet 2013-03-01).

Reaktionerna har varit snuskigt starka, främst från vårt kära grannland Norge. Sverige har i skrivande stund gått ut med att de ska offentliggöra alla blodtester under 90-talet, i syfte att att de lever som de lär, vilket återstår att se. Det tilltaget gillar jag starkt; har man inget att dölja är den uppoffringen problemfri. Frågan är om Norge, Tyskland, Ryssland eller Finland kommer att offentliggöra sina listor? Jag bara antar att något sådant inte kommer att ske, vilket i sig är minst sagt misstänkt.

Grammisgalarättvisa

Ibland undrar man hur det kan komma sig att artister hamnar i en kategori där de inte hör hemma, det vill säga upptar en artist eller grupps plats vilka gjort sig förtjänt att vara där. Under årens lopp har det varit oräkneliga sådana fadäser, ingen tycks bry sig nämnvärt, den sista 5 års perioden har detta dock förbättrats.

Amanda Jenssen som i mina ögon skapade en av de bästa plattorna alla kategorier under 2012 blev inte ens nominerad. Jag vet inte hur jag ska tolka denna miss: ”spel för galleriet”, inkompetens, okunskap eller ren nonchalans? Det märks också ganska tydligt vilka subgenrer inom hårdrocken som har mest makt. Den melodiösa hårdrocken är som ett svart hål i grammis-nomineringarna. Att Eclipse släppte en av förra årets bästa plattor inom den genren, och unisont hyllades i världens medier går grammis-juryn helt obemärkt. Samma process som Work of art förra året, och Treat dessförinnan drabbades av. Hade man spelat 70-tals hårdrock eller growlat sig igenom låtarna så hade dessa i-landsproblem varit lösta för banden. Tommy Dennander och Erik Mårtensson är två trotjänare inom den melodiösa hårdrocken som samarbetar med välrenommerade musiker och världsartister. Deras multikompetens som globala musiker, producenter, låtskrivare har inte heller gjort något som helst avtryck hos de som bestämmer. Jag tycker att denna light-diskriminering som reproduceras från år till år är genant, då detta verkligen är signifikativt med epitetet: ”det svenska musikundret”.

Galan fick subtilt kritik för att vara för tråkig, det var bättre förr när man serverade alkohol innan prisutdelningen än som nu efteråt, tyckte många. Jag tycker precis det motsatta,  att det är mycket bättre nu. När artisterna överkonsumerat alkohol blir tacktalen dock mera oförutsägbara, men innehåller desto mera trams. Denna gala må vara tråkigare, men också bra mycket mindre patetisk och fjantig.

Continue Reading »

Svensk popmusik i världsklass.

Amanda Jenssen föddes 1988 i Lund. Hon  ingick tidigare i bandet ”Oh hollie neverdays” och spelade med sin pappa i bandet ”Amandas and the papas”. Jenssen ristade in sig hos svenska folket medvetande efter sin andraplacering i talangjaktsprogrammet Idol 2007.

Amanda släppte sin första egna platta 2008 med titeln ”Killing my darlings”. Två år senare kom kritikerrosade ”Happyland” ut, något  som genererade i två Grammispriser 2010: för ”Årets kvinnliga artist” samt för ”Årets kompositör” tillsammans med vapendragaren Pär Wiksten (Wannadies melodisnickrare).

Hon sommarpratade också radioprogrammet Sommar på 2010 Två år efter succéalbumet skulle hon försöka toppa Happyland, något som hon i mina ögon lyckades med i och med tredje plattan Hymns for the haunted. Oförklarligt nog blev hon inte ens nominerad i en enda kategori i Grammisgalan 2013.

Med en röst och en stil som inte faller långt ifrån brittiska Adele fortsätter denna älva att leverera musik i yppersta världsklass. Hade Amanda varit britt eller amerikan hade hon toppat hitlistorna runt om i världen, nu är hon svenska och det sätter vissa käppar i hjulet, då de anglosaxiska brödraskapet fortfarande vill vara bäst i pop- och rocksfären.

Varken debuten eller uppföljaren var några dåliga album, snarare tvärtom, men ”Hymns for the haunted” känns mer komplett. Den är mustigare, bredare, hesare och svulstigare än sina föregångare samtidigt som hennes egna musikaliska identitet cementerats.

Plattans inledning är sanslöst fenomenal: ”Ghost, Boom och ”Volcano swing” är storbandsjazz för 2020 -talet. Singelspåret ”Dry my soul” ligger troligtvis nära hennes egna beskrivning på musikstil: ”jungle jazz” eller ”voodoo jazz”. Den låten och ”Open the lid” är rytmiska underverk som jag nynnat ihjäl mig på under halvjobbiga löppass.

En annan låt som jag instinktivt fäst mig vid är sköna ”Leon”. Alla nämnda låtarna tillhör albumets tempostarka, men även de lågmälda är guldkorn i sig. Jag får direkt associationer till slavsånger på amerikanska söderns bomullsplantager. Det känns tydligt att hon hänger sig passionerat i varje takt och ton, något som förstärker de redan starka låtarna. Till skillnad ifrån Adele så är låtarna mindre intima och avskalade samtidigt som balladerna är färre; kritikerna muttrar, men jag jublar, såhär ska en slipsten dras.

1. ”Ghost”
2. ”Boom”
3. ”Volcano Swing”
4. ”Light and Easy”
5. ”Dry My Soul”
6. ”Lay Down”
7. ”Open the Lid”
8. ”Illusionist”
9. ”Leon”
10. ”Thunderful Jolene”
11. ”Michael’s Garden”
12. ”The Carnival”

British melodic steel

Om Y & T var ett av mina första hårdrockvinylköp fylld med energi, känsla och kvalitet fanns det andra förstlingar som likaväl kunde passa in på den beskrivningen. Def Leppards High´n dry skakade om mina heavymetalgener ända in i ryggmärgen med sin obscent melodiska hårdrock i symbios med en gnutta new wave.

Def Leppards andra skiva från 1981 har en råenergi och ett sound som jag fortfarande dyrkar. Deras två kändaste alster ”Pyromania” och ”Hysteria” är mer nytänkande, vågade och låtskrivarmässigt starkare. Men det är via denna skiva som gruppen hybridiserade fram något unikt vars charm låg i att den var aningen oslipad.

För mig är detta album också ett bättre sådant än efterkommande och hyllade Pyromania. Det finns en hunger som av förklarliga skäl reducerats på nästkommande platta där gruppen har landat, och är i fasen: ”vi har förstått att vi har någonting på gång, låt oss reproducera”.

Där Y & T ståtar med mer blues i botten, kontrar Def leppard i ännu högra grad med starkare chorus, och ännu mer minnesvärda och klassiska melodier. För mig är detta ett album i världsklass; ett sådant som med lätthet tar sig in på min  topp-25 i den melodiska hårdrockens/a.o.r listan.

Jag tror att det var albumet som styrde mig med ett gigantiskt kliv närmare den mer melodiska hårdrocksfåran, och då framförallt A.O.R-genren. Under detta musikaliska vägskäl dominerades min musiksmak av 80-talspunk med The Exploited, GBH, The Blitz och The Dead Kennedys i spetsen samt allt med sminkposörerna i KISS.

Dock finns det låtar på skivan som jag tagit till mig mer än vissa andra som exempelvis energiska inledningslåten ”Let it go” och efterföljande ”Hit and run”. De lite lugnare låtarna ”Lady strange”, ”Bringing on a heartbreak”  och ”Mirror mirror”en orgie bombastisk melankoli .

”Me and my wine” är däremot en låt jag inte är förtjust i, men den ingick inte heller i utgåvan 1981, utan infogades som bonuslåt 1984, då plattan släpptes på nytt i kölvattnet av Pyromanias osannolika framgångar världen över. Jag sällar mig som sagt till den lilla skaran som föredrar deras tre första plattor, och inte alls är superförtjust i deras överproducerade alster efter Pyromania. Det som då var överdådigt, nyskapande och experimentell tyr sig  idag som de mest daterade skivorna i deras musikbagage.

Def Leppard bildades 1977 i  den engelska industristaden Sheffield. Originalmedlemmar i gruppen var sångaren Joe Elliot, Rick Savage på elbas, Pete Willis och Steve Clark på gitarr och Tony Kenning på trummor. Bandet har sålt över 65 miljoner plattor och albumet ”Hign´n dry” landade på nummer 38 på Billboards 200, och nummer 26 på den brittiska motsvarigheten.

Det är komplicerat att inte nämna producenten och låtskrivaren Mutt Lange som i mångt och mycket kan ses som en subtil 5:e medlem utifrån ett sound och låtskrivarperspektiv. På High´n dry äntrade han för första gången Def Leppard skutan och skulle så göra det på de tre nästkommande: Pyromania, Hysteria och Adrenalize, en framgångssaga som slagit in sig i musikhistorien.

Mutt Lange har för övrigt producerat den bäst säljande plattan någonsin av en kvinnlig artist, det vill säga skönheten Shania Twain tillika hans egna fru; hennes Come on over som kom ut 19997. Mannen ligger dessutom bakom otaliga succéer med anrika band som AC/DC, Nickelback, Foreigner, The Cars, Bryan Adams, Billy Ocean, The Corrs, Maroon 5 med flera

Dead Kennedys – Tidlös politisk punk från USA

När

kom ut 1980 blev jag tvungen att rita om mitt musikaliska landskap från rockklyschor till smärtsamt sanningsenliga budskap. De provokativa, sarkastiska och cyniska texterna som proklamerades ut var chockerande ärliga, de sjöng om sådant som inte andra sjöng om, men borde gjort.

I mina öron är detta inte bara ren skär nostalgi, utan texter som är kvalitetssäkrade, och i många fall fortfarande lika aktuella. Lustigt nog var detta det enda albumet jag gillade, de resterade albumalstren blev lite väl experimentella. ”Holiday in cambodia, Chemical warfare, California uber alles, Let´s lynch the landlord” och ”When ya get drafted” är odödliga låtar helt enkelt.

Dead Kennedys bildades i San Francisco 1978. De spelade in sin första singel California Uber alles 1979. Den var förövrigt en regelrätt attack mot Kaliforniens dåvarande guvernör, Jerry Brown. Dead Kennedys snabba, aggressiva punkmusik med politiska texter har fått många efterföljare.

Idag räknas de som ett av de mest inflytelserika punkbanden i historien tillsammans med exempelvis Black Flag och Bad Brains,  och var de en del av den första amerikanska hardcorevågen. Sångaren Jello Biafra har spelat in musik under eget namn efter att Dead Kennedys splittrades 1986, bland annat i samarbete med kanadensiska punkbandet D.O.A, med Ministry i ett projekt kallat Lard och i samarbete med The Melvins. Jello Biafra är även känd som politisk talare och så kallad spokenswordare.

Spoken word eller spokenword är en form av enmansteater som kan talas, rimmas eller sjungas acapella. Ibland framförs spoken word till musik, men då förutsätts endast talad eller rimmad monolog i otakt. Berättelsernas form och innehåll är av stor betydelse. Artisterna försöker att fängsla publiken genom fyndiga ordvändningar, smarta idéer och perspektiv av olika slag.

Samhällsreflektion, anekdoter, absurda berättelser och brandtal blandas i en ofta obruten monolog. Artisterna kan arbeta med att förstärka effekten av innehållet i sina monologer genom yttre attribut. Antingen genom att klä ut sig eller genom att texten kontrasterar vad man kan förvänta sig av artistens vanliga utseende. 

Publikens emotionella upplevelse är också  av central betydelse inom spoken word. Till skillnad från den närbesläktade ståuppen måste inte spoken word bara vara rolig. Spoken word kan upplevas inom alla delar av känslospektrat. En metod som används för att maximera känsloeffekten är att inkludera olika kontrasterande känslor i samma framförande.

Texten till Holiday in Cambodia
So you been to school for a year or two / And you know you’ve seen it all / In daddy’s car, thinkin’ you’ll go far / Back east your type don’t crawl / Play ethnincky jazz to parade you snazz / On your five grand stereo / Braggin’ that you know how the niggers feel the cold / And the slum’s got so much soul / It’s time to taste what you most fear / Right Guard will not help you here / Brace yourself, my dear… /

It’s a holiday in Cambodia / It’s tough, kid, but it’s life / It’s a holiday in Cambodia / Don’t forget to pack a wife / You’re a star-belly sneech, you suck like a leech / You want everyone to act like you / Kiss ass while you bitch so you can get rich / While your boss gets richer off you / Well you’ll work harder with a gun in your back / For a bowl of rice a day / Slave for soldiers ‘til you starve / Then your head is skewered on a stake / Now you can go where people are one / Now you go where they get things done / What you need, my son… / Is a holiday in Cambodia / Where people dress in black / A holiday in Cambodia / Where you’ll kiss ass or crack / Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, etc…. / And it’s a holiday in Cambodia / Where you’ll do what you’re told / A holiday in Cambodia / Where the slums got so much soul

1. Kill the Poor – 3:07
2. Forward to Death – 1:23
3. When Ya Get Drafted – 1:23
4. Let’s Lynch the Landlord – 2:13
5. Drug Me – 1:56
6. Your Emotions – 1:20
7. Chemical Warfare – 2:58
8. California Über Alles – 3:03
9. I Kill Children – 2:04
10. Stealing People’s Mail – 1:34
11. Funland at the Beach – 1:49
12. Ill in the Head – 2:46
13. Holiday in Cambodia – 4:37
14. Viva Las Vegas – 2:42

Y & T – Eartshaker, 1981; pure hårdrockenergi.

En av mina första plattor förutom alla kiss skivorna var Judas Priest -  British steel, Def Leppard – Hign ´n dry samt  Y & T – Earthshaker. Det sistnämnda ett genuint mästerverk även i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels står pall för tidens tand såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta band, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska. Tyvärr var efterkommande skivor definitivt inga sanna mästerverk, men där fanns ändå 4-7 låtar på varje platta att döda för.  Albumet faller lätt in under epitetet ”inte en dålig låt” och låter nästintill lika vital som på det ”glada” 80-talet.

Av de tyngre låtarna är det fortfarande ”Hungry for rock” och  ”Knock you out” som står ut lite extra. Jag måste nämna en låt som från början inte alls uppskattades av mig, men som vuxit sig starkare för varje lyssning som avverkats är hårdrockcrescendot ”Dirty girl”. Dave Menikettis solo på sista upptempoballaden ”I belive in you” är en av världens största anledningar till att få gåshud till musik. Det är omöjligt att inte bli berörd av gitarrspelet, Gary Moore framstår i kölvattnet som en glad amatör.

”Rescue me” är också en själfull halvballad som alstrar euforikickar likt Fransmän äter sniglar. Jag, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen såg dessa hjältar på Sweden Rock festival två år i rad varav den första var ett av mina största liveögonblick någonsin. Leadgitarristen är för mig den sannaste gitarrhjälten i hela musikvärlden, utan att vare sig spöka ut sig eller stapla verbala hårdrock-klyschor på varandra; killen låter sparsmakade gester, passionen och gitarren tala istället.

San Francisco-gänget har dessvärre aldrig nått upp till de riktigt kommersiella höjderna, vilket de musikalisk sett är mer än förtjänta av. Det är först under senare år som de fått någon form renässans. Jag är definitivt ingen blueskille, men i Y & T blusbaserade hårdrock är ett enda gigantiskt undantag, Earthshakerplattan är obeskrivligt bra, och att sätta ord på den är nästintill omöjligt, 24 karat hårdrock helt enkelt.

Dave Meniketti – vocals and guitar
Joey Alves – guitar and background vocals
Phil Kennemore – bass and background vocals
Leonard Haze – drums and background vocals

1. ”Hungry for Rock” – 3:47
2. ”Dirty Girl” – 5:06
3. ”Shake it Loose” – 2:55
4. ”Squeeze” – 4:04
5. ”Rescue Me” – 4:44
6. ”Young and Tough” – 3:47
7. ”Hurricane” – 3:23
8. ”Let Me Go” – 3:12
9. ”Knock You Out” – 2:59
10. ”I Believe in You” – 7:13