Aldrig blodsmak i munnen.

Förra året var mina förberedelser ljusår ifrån optimala, då jag brottades med ihållande vadproblem. Jag knaprade Voltarentabletter som en manisk knarkare, och sedermera invaggades i falsk säkerhet, när illusionen nästan kändes bra. Det enda jag gjorde i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera den dysfunktionella vad/hälsenan.

Detta år gick i kontrasternas tecken, då jag minst sagt tränat sporadiskt. Nice halvmaraton blev ett mål som gjorde att jag drabbades av en form av nöjdhetshybris att nått just dit. Måhända var den  subliminala strategin parallellt det som gjorde att jag höll mig skadefri?

Förra årets väder var  horribelt, ihärdiga spöregn turades om att kyla ner löparna som stämningen inför denna så kallade folkfest. Löpningstillställningen dränerades på sitt huvudsyfte. I och med att tävlingen 2010 flyttats från Folkparken till Stadium arena så har publikmassorna dessutom reducerats kraftigt. Som sagt vädergudarna var inte lika elaka detta år, men inte alls långt därifrån. Senkvällen bjöd på regn där gradantalet pendlade mellan 9-10 grader i takt med blåsten.

Min löparklädsel för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka, plagg som successivt blev ännu blötare än vad jag hade förutspått. Mina kära trotjänare var med mig: Garmin pulsklocka och Sansa mp3. Jag startade längst fram och drogs hypnotiskt med i ett aningen för högt tempo, vilket ledde till att min fart dippade efter bara några kilometer. Bansträckningen var en orgie av vattenpölar; på vissa platser var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dessa,  utan klampade rakt i. Det gick ju liksom inte att bli blötare. Trots löpningsfadäsen i början av loppet så fördrevs bansträckan oväntat snabbt.

Jag höll antagonisten Jocke ”Spurs” Anderson bakom mig tills det var runt 100 meter från Stadium arenas inomhuslöparbanor. När den mannen väl fått vittring är han påfrestande blodsmaksbenägen, något jag dessvärre var alltför medveten om. Med krafter ifrån tidlösa hårdrocksmästerverket: Savatages ”Hall of the mountain king” lyckades jag ändå uppbringa någon form av spurt de sista 50 meterna, vilket resulterade i att vi fick exakt samma sluttid. I ärlighetens namn var han före mig trots teknisk chipsbevisning. Av 1213 löpare som tog sig i mål hamnade jag och Jocke på en hedrande 228:e plats. Sett i backspegeln var vi båda riktigt nöjda med våra prestationer. Nästa år så är målet att komma under 21 minuter, något som jag efter detta lopp inte alls ser som någon omöjlighet, då jag var trött, men långtifrån blodsmakstrött. Efter loppet samlades de som anmält sig till Timeout restaurang & bar, Stadium arena för den stora efterfesten. En helkväll med mat, löpsnack, skvaller,  dryck, trubadurer och tävlingar med priser från Intersport, men vi ville bara hem, så vi passade.

5-i-Topp: Grabbhalvan, fem kilometer:

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester med agendan att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

Ett nytt år, en ny grabbhalva, nya förväntningar och krossade sådana

Grabbhalvan har under sin storhetstid på 90-talet lockat horder av löpare, men antalet har sakta men säkert reducerats från cirka 4000 till 1 500 motionssugna, vilket i och för sig är lite märkligt då det de senaste åren präglats av att det återigen blivit trendigt att löpa. Antal lopp har ökar lavinartat  i Sverige, vilka oftast är fulltecknade precis som försäljningen av idrottskläder. I år anmälde sig runt 17oo grabbar till jubileumsloppet varav 1434 stycken passerade målsnöret. Grabbhalvans 20-åriga historia är fylld av olika bansträckningar, detta är det andra året vid Stadium Arena.

Första året genomsyrades arrangemanget av nonchalans, inkompetens och hybris mot oss löpare som dyrkar statistik. I år har arrangörerna vaccinerat barnsjukdomarna på ett föredömligt sätt. De har bland annat sett till att banan är 5 km och inget annat, sedan har de också sett till att de sista 200 meterna avverkas på själva inomhuslöparbanan i Stadium Arena. vilket känns extra mäktigt. Nackdelen med alla ändringar är att det egentligen inte går att ha en adekvat rekordtid,  då varje bansträckning i sig gör det omöjligt, förhoppningsvis är detta en vedertagen bansträckning som håller i sig några år.

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester i syfte att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

Mina förberedelser var ljusår ifrån optimala, då jag brottats med vadproblem sedan 6-7 veckors tid tillbaka. De 3 senaste veckorna har jag knaprat Voltarentabletter som en besatt knarkare, och sedermera invaggats i falsk säkerhet, då allt nästa känts bra. Det enda jag gjort i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera vad/hälsenan. I vilket fall som helst kom Jocke ”Spurs” Andersson förbi i värsta tsunamiovädret. Vi cyklade sedermera till Stadium Arena där 98 procent av alla som var där samlats under tak och inne i själva arenan. Till sist blev vi så illa tvungna att värma upp, och sprang runt himpaområdet någon kilometer. Klockan 18.25 var det dags att tränga in sig bland de andra adrenalinstinna löparna i samklang med hurtiga uppvärmningsövningarna från 3 euforiska World class tjejer. Jag fibblade med min mp3 och glömde då av att sätta igång min Garmin pulsklocka.

Efter några 100 meter så kände jag det som jag allra minst ville känna, vadsmärtornas återkomst. Frustrerad och aningen besviken försökte jag inte höja något tempo, utan hålla ett jämnt sådant istället. Tanken var självklart inte att förvärra den dysfunktionella vaden. Min löparklädsel som för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka blev snart ännu blötare än vad jag trodde var möjligt. När tempot var lägre så försvann positivt nog de 5 km väldigt snabbt.

Efter halva sträckan inleddes en orgie av vattenpölar, på vissa platser  var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dem, utan klampade rakt i, man kunde ju liksom inte bli blötare. Även fast mitt tempo var lågt så kände jag mig skrämmande trött, något som kan berott på att jag inte tränat ordentligt på 4-5 veckor, och som sagt kondition är färskvara – dessvärre. När det var 500 meter kvar så ökade jag aningen för att komman in på min sämsta tid någonsin: 23.30. Efter förutsättningarna var jag oväntat nog nöjd, då jag ändå höll mig under 25 minuters strecket. Nästa år hoppas jag på bättre förberedelser och att vara skadefri, för då ska jag i vilket fall som helst springa under 21 minuter, det är mitt mål.

Topp−tio, Grabbhalvan, fem kilometer:

1) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 15.23

2) Oskar Danielson, IK Norrköping Friidrott, 15.25

3) Alexander Palm, IK Norrköping Friidrott, 15.31

4) Marcus Carlsson, SSAB, 15.57

5) Mikael Zetterberg, GoIF Tjalve, 16.03

6) Daniel Karlsson, IK Akele, 16.37

7) August Mollén (13 år), IK Norrköping Friidrott, 17.09

8) Henrik Berggren, OK Denseln, 17.25

9) Abdelhak Fadlehallah, Red 1 IF, 17.45

10) Niklas Österlund, Ulricehamns OK, 17.49

Vi andra

131) Joakim ”Spurs” Andersson, 20.59

141) Jens Möller, 21.06

153) Magnus ”AIK” Ström 21.11

409) Mats Widholm, 23.30 (2011 fick jag 22.09 i tid)

De som sprungit Grabbhalvan alla loppen