Höstlovsaktiviteter

90-talets hopslagning av utspridda studiedagar utmynnade i det som numera kallas Höstlovet. Det är ett lov som jag själv inte har några referenser till eftersom min skoltid avverkades på det glada 80-talet. Lovet i sig har för många barnfamiljer blivit ett perfekt läge att resa på. Resebolagen har självklart höjt priserna eftersom det är efterfrågan och utbud som styr marknaden. I och med att jag är arbetssökande så var Hanna och Frida hemma hela veckan, medan Marie jobbade de flesta dagarna. Det blev en balansgång mellan att leka med kompisar, aktiviteter och rastlöshet. Det låg mest på mig att aktivera de små liven på bästa möjliga sätt. En ekonomisk härdsmälta på grund av byråkratiska diskrepanser omöjliggjorde längre utflykter. Barnens topp-3 innehöll dock inga långresor utan aktiviteter som Badhuset, Busfabriken och äta på MAX-restaurang. Med strategiska dygnsmellanrum implementerades deras önskningar under lovveckan. Badhuset var väl det som jag upplevde de tyckte var allra roligast. De  nästan fyra timmarna var en orgie i intensitet och vattenjagande. Hanna hoppade modigt från 5 meter, dök och simmade bröst- som ryggsim, något hon inte gjorde förra året jag var med dem på Centralbadet – tänk vad tiden går fort.

Under den gångna veckan passade vi också på att hälsa mina föräldrar, min son David och hans två katter. Vi spenderade dessutom en heldag hos Maries föräldrar i symbios med hennes bror Tomas och hans fru Nina i Vångas obygder. Maries mamma hade tillagat gudomlig mat som i mina ögon är en svårslagen kostekvation. Vi inledde frossandet med en well-done-stek, krämig gräddsås och egen potatis. Därefter serverades en osannolik god dessert: inkokta ingefärspäron med äkta grädde och vaniljglass. Senare på kvällen blev det fika med hembakade kakor och bullar. Mateuforin avslutades med svampstuvning (vilket jag ödmjukt bojkottade) nybakat bröd med olika röror och pålägg med te.

Mega loppis i Folkborgen

Jag, Marie, Frida och Hanna hade masat oss till Folkborgen så tidigt som möjligt, det vill säga innan klockan 08.00 då kommersen inleddes. Vårt primära syfte var att hitta välvårdade julklappar till bra pris, innan någon annan gjorde det. Vi var dock inte ensamma om den tanken, utan det var ett lämmeltåg av rödögda morgonshoppare som tagit sig till ett kylslaget Borgen. Det visade sig inte vara falsk marknadsföring, utan varje tänkbar yta hade verkligen tillvaratagits i de rymliga lokalerna. Efter ett maniskt flackande mellan försäljarna så mattades den pro-tilltänkta julklappsshoppingen, då vi inte fann något speciellt att handla. Barnen lyckades i alla fall med konststycket att hitta ytterligare Bratz-dvd:er som de ännu inte hade i sin ägo. Till mig själv hittade jag en Spindel-man-docka i osedvanligt bra skick; 35 kronor var ett kap i mina ögon.

Provkörda bilar

I reklamen för Opel Corsa så används parollen: ”obegränsad körglädje”. Det epitetet kom både jag och Marie överens om var aningen optimistiskt. För att vara tysk kvalité, och för dem pengarna, så var detta den bil som vi hittills upplevt som allra sämst. Hade man varit dvärg så hade baksätessittningen varit problemfri, men som normalvuxen var det istället svårt att inte få skavsår på knäna. Färddatorn fick våra tankar att vandra till slutet av 80-talet. Vi skydde dessutom den osmidiga växellådan som pesten.

På Zetterbergs provkörde vi först en Mitsubishi ASX. Det var ett kampanjpris på den modellen, annars låg denna prisklassegment lite beyond our limits så att säga. Bilen i sig var helt underbar, och en klar topp 3 kandidat. Man satt högre än Hagebybacken, vilket vi båda upplevde som något positivt. Det mesta kändes sportigt och präglades av en äkta körglädje utifrån våra ringa bilkunskaper.

På samma firma så testade Marie och jag två i våra ögon estetiska bilmärken Citroën  C4 och C3. Vi hade överlag bannlyst franska bilar eftersom hörsägen från alltför många håll viskat att de var kommande reparationshärdar. Då vi tänker ha kvar vår nya ögonsten några år längre än själva nybilsgarantin, så var alla franska bilmärken i stort sett avpolletterade. Ändå satt vi nu i en sådan, och dessutom otroligt lågt ner i jämförelse med Mitsubishin. C4 var mångt om mycket också en bil som låg i gränszonen att kvala in på topp 3. Den dynamiska och exceptionellt sköna växlingsprocessen var exempelvis den bästa hitintills.

Efter denna körupplevelse testade vi den bra mycket bränslesnålare C3:an. Det visade sig vara en bra strategi, då det utkristalliserades sig en bil som vi absolut inte kunde tänka oss att köpa. Där c4:s smidiga växelprocess var gudasänd, så kändes c3:ans  som en halvtaskig kopia, utan  tillstymmelse till växlingseufori. Då man troligtvis lär utföra den processen åtskilliga gånger så hamnade C3:an i samma avpolletteringskategori som Opel Corsa och Hyundai i20.

Dysfunktionellt skoskav

Jag blev med nöd och näppe nästan kvar i division två i Squashstegen med 2 intjänade poäng,  men det var istället Kent Kullander som drog det längsta strået med 4 vunna set.  I min sista match i gruppen mot Torbjörn ”odjuret” Westerlund var det jag som  blev tvungen att lämna w.o för första gången någonsin. Det berodde på ett dåligt skött skoskav som blev sämre desto längre jag gick med det. De utlösande faktorerna var dels Höstmilen, dels 80 minuters ultraintensiv squash. Dagen efter kunde jag knappt gå; att ta på sig skor var värre än att trä på sig japanska kondomer. Det sved såväl fysiskt som psykiskt, och det fanns inget annat alternativ än att bege sig till distriktssköterskan som i sin tur propsade på mig att boka tid hos Jourcentralen, helst samma dag. Det visade sig i alla fall att jag inte fått blodförgiftning, och dessutom slapp använda mig av antibiotika. 300 kronor fattigare, men betydligt mer tillfreds med situationen lade jag mig ogenerat på tygsoffan. En motreaktion på inflammationen blev 38.5-gradig feber med  svettningar och matthet som biverkningar. Dagen efter var jag  feberåterställd, men fortfarande hade jag ett skoskav som mer påminde om något ur en alien-operation, såret såg inte så mysigt ut så att säga. Utifrån ett kostperspektiv var det optimalt, då jag inte ens orkade smussla i mig godistingestar.

När jag trodde att det dysfunktionella skoskavet tillhörde det förgångna, så svullnade foten upp. Det var minst sagt irrationellt, även ur en skolmedicinskt perspektiv. Frågan var om det var min hypokondriska ådra som visade sitt rätta ansikte, eller om min syn helt enkelt blivit aningen sämre. Det visade sig i alla fall var en temporär uppkommenhet, då svullnaden blev bättre desto fler dagar som passerade. Som sagt det är mycket lättare att ge andra råd som teoretiskt är enkla att utföra, men när det väl kommer till kritan så är de källor till oändliga förnekelser och ursäkter när det gäller en själv -  ”det händer inte mig”.

Squashödet visade upp sitt mest ironiska leende genom att Mikael Garrido lämnade walk over i sin sista match i gruppen mot Kent Kullander. Det innebar att Kent konkret plussade på sitt tagna set med tre gratispoäng, och passerade en demolerad Mats Widholm i-vem-som-skulle-åka-ner-av-oss-två-processen. Som sagt det går aldrig att förutse något, då verkligheten innehar så många fler variabler än den teoretiska. Jag föll dessutom på eget grepp eftersom jag själv kravlade mig upp i såväl division 3 och 2 via just andras w.o. – ordningen är återställd och min karma är återigen fulladdad. Måhända så kanske detta träning- och tävlingsuppehåll kan bidra till att återkomma starkare än innan det ofrivilliga uppehållet. Hälsan måste sättas i främsta rummet, även om det är svårt när tävlingsinstinkten pockar på.

Vecka 42 (6 pass, 312 minuter) var i stort sett en enda lång transportsträcka till ett av mina delmål, Höstmilen. Jag är i grund och botten inte driven av ett träningsberoende. Med denna term så menar jag människor som indirekt mår dåligt om de inte kommer ut och tränar. Jag är snarare precis tvärtom, och kan rent ut sagt bli glad ifall ett störtregn inleds samma dag som jag bestämt mig för att exempelvis springa 1 mil i Vrinnevi. Det är väl en egenskap som jag inte är helt tillfreds med, men det är så jag fungerar. Med den vetenskapen i bagaget så har jag kringgått det beteendet genom att istället attrahera och vädja till min starka tävlingsinstinkt. Träningsambitionen stärks påtagligt genom att ha dylika motionslopp inplanerade som exempelvis Bråviksloppet i september, Höstmilen i oktober, ett Halvmaraton på våren och Grabbhalvan i maj. På så sätt vidmakthåller jag en året runt löpningsprocess som parallellt är källan till ett holistiskt välbefinnande och en rejäl motivationsbefrämjare. Det är som sagt mycket roligare att ge sig ut i löpningsspåret med vetskapen att försöka slå förra årets tid eller tidsrekord som man innehar, än att bara springa. Ofta är dessa lopp också minifolkfester, en plats där man möter likasinnade eller vänner man inte träffat på länge. Det går inte att komma ifrån att det är roligare om man är flera kompisar som deltar gemensamt i loppet. Den gemenskapen är oslagbar, till skillnad från att ensam stå vid startlinjen.Tiden i sig är ett medel att kunna förbättra sig till nästa års tävling, vilket jag onekligen får göra efter den halvtaskiga tiden: 53.53 minuter. Men som sagt det finns många pusselbitar kvar till förbättring. Det är lätt att falla i energitjuvfällan: ”du är ju inte precis 20  år längre”. Det är så sant, men förr var det mer fest och taskiga kostvanor som agerade resultathämmare. Nu är det åldern som spökar, men mina förändrade och förbättrade kostvanor är däremot som natt och dag sedan ungdomsglansdagarna. Min alkoholkonsumtion är inne på precis samma linje. Då festade jag och fotbollslaget vare sig vann eller förlorade matcherna; det fanns alltid någon anledning till att fira eller dränka sorgerna i. Det i sig är faktorer som möjliggör avsevärt  bättre resultat än vad jag uppvisade på årets Höstmilsupplaga.

Squashstegeäventyret i division 2 inleddes ju så bra med vinst mot Kent Kullander med 3-1, däremot blev det torsk mot såväl Johan Lindström som Mikael Garrido. Setsifferkoden blev densamma vid båda matcherna 3-0, vilket innebär att Kent Kullander inte får ta fler än 2 set på sin kvarvarande match. Jag själv bör ta något mer set  i min sista match mot Torbjörn Westerlund, för att vara på den säkra sida. Underifrån närmar sig tre riktiga squashrävar som Jörgen Pettersson, Daniel Stridman och Magnus Melberg.

Efter ett ofrivilligt, men tillsynes oändligt träningsuppehåll så stod jag återigen på squashgolvet. Min träningsvikt pendlade anorektiskt mellan  74-75 kg, det vill säga under min subjektiva idealsviktsnivå. Jag inledde comebacken lugnt mot Linos polare ”kula”, som jag manövrerade ut med 10-2 utan att behöva förta mig. Därefter så bildades det ett nytt skoskav på det gamla, och jag valde en gång för alla att låta hälen få en chans till att läka. Jag ägnade mig istället åt foppa-toffel-promenader och lite cykling. Under tiden så testade jag på en strikt kolhydratkost det vill säga en nästintill kolhydratfri kost. Ur ett viktperspektiv var det fantastiskt, men utifrån ett tävlingsperspektiv var det rent ut sagt  katastrofalt. Min återkomst i squashstegens division 3 mot Jörgen Pettersson genomsyrades av en sinnessjuk trötthet. Redan efter första set så var jag på väg mot blod-smaks-avgrunden. Min analytiska sida uteslöt feber, då jag redan tagit tempen på morgonen, och då kvarstod den strikta kolhydratkosten som boven i dramat, om jag inte drabbats av ebola.  Jörgen vann i vilket fall komfortabelt  utan att behöva förta sig med 11-7, 11-6, 11-5. Energilösheten av den asketiska kosten är numera historia, det blir en tillbakagång till en mer varierad kost i framtiden. Även mitt andra squashframträdande två dagar senare genomsyrades av samma energitomhet, vilket gjorde mig ännu mer hypokondrisk.  Vecka 45 landade för övrigt på ett squashpass al´a 95 minuter, medan vecka 46 inhyste 220 minuter i  tre träningspass.

Nybilsköp i vår, men vilken bil?

Vi är omänskligt trötta på vår Ford Mondeo Ghia 2002. Den är i sig en reparationshärd utan dess like, med bromsarna som absolut största kapitaldränerare. Vi har lagt ut över 30000 på  dessa dysfunktionella Fordinnovationer. I backspegeln så har enligt bilverkstäderna Ford Mondeo haft gigantiska problem med just bromsarna samt att handbromsen har ett vedertaget konstruktionsfel.

• Bränslesnål
• Reparations obenägen
• Miljöklassad
• Liten, men ändå rymlig
• Pris mellan 160-180 000 kr

Skoda Fabia  TSI elegance var den första bil som vi testade. Den uppfyllde våra 5 uppsatta kriterier med råge. Jag själv ställde mig tveksam till att överhuvudtaget  köpa en Skoda. Men en ny bil är en ny bil, och tillhör man kategorin av bilköpare som i stort sett inte kan någonting om bilar, så vet man inte heller vad man ska leta efter. Instinktivt så kändes den lilla pärlan förvånansvärt pigg. Den ytterst låga bensinförbrukningen var onekligen en sporre till ett eventuellt köp.

Nästa testbil var på TB-bil, och för körunderhållningen stod Kia Rio 1,4 Eco Ex Komfort. Några småfördelar gentemot Skodan var den behagliga eluppvärmbara ratten. Samma ratt hade sina musikreglage på ratten inte bredvid, vilket vi föredrar. Varken jag eller Marie hade förut kört en 6-växlad bil.  Att bensinförbrukning blandad körning låg på 5,1 var positivt samt att det var hela 7 år-nybilsgaranti. Vi hade annars svårt att jämföra själva bilkörningsprocessen, men vi hade egentligen inget att anmärka på.

Vår tredje testsejour blev en Hyundai ix20. Bilbyter firade 40 års jubileum och slog på stort med uppträdande från Nanne Grönwall och Amy Diamond samt gratis hamburgare , tårta och kaffe. Bilen i sig visade sig vara den hittills  bästa; den kändes robust, tyst och lite lyxigare än de andra två testobjekten. Vi både gillade och inte gillade bilens panoramatak; troligtvis en källa till kommande reparationer och läckage.

Halvmaraton upptakt i bastun

Så var det åter dags att inleda förberedelserna inför ett nytt långlopp i en ny storstad. Denna gång är det Madrids halvmaraton som står för värdskapet; ett lopp som går av stapeln den 1 april. Tanken är att dessa träffar dels ska fungera som en träningskatapult, dels få i gång en form av kollektiv kreativ administrationsmedvetenhet: hur och var vi ska bo, flygkostnader och antal dagar. Denna gång skippade vi Steffes flytbrygga mitt uti i urskogen på grund av att det helt enkelt var lite för kyligt i sjön. Istället blev det Arteferros  bastu som gällde, det vill säga företaget där Jarmo jobbar. Klockan 18.15 öppnades den första kalla ölen i den varma och kvalmiga bastun. Det hann bli ytterliga 6 stycken innan vi lämnade lokalen.

Vi kom i alla fall fram till att Ryanair låg bäst till, då det kom till direktflyg i båda riktningarna, flygtid, helhetspris och närhet till Norrköping. Tiden tycktes bokstavligen rusa iväg, samtalsämnena hade känts oändliga,  helt plötsligt var klockan 23.00. Vi beställde en taxi till Wasa, och visps att hade vi intagit ett eget bord – längst in i hörnet. Kände mig mer en mätt på öl, och beställde istället favoritdrycken Sambucca. Tre sexor senare hade dygnet  hunnit slagit om, och uret passerat  01.00. Jarmos och Steffes buss var på ingång så de drog runt den tiden. Jag själv satt i ensam majestät och reflekterade över Wasa varierade klientel, för att en halvtimme senare själv gå. Jag promenerade raskt till Idrottsgatan, en promenad som tar 10 minuter. Som vanligt var den roligaste och trevligaste tiden nere vid lokalen, inte på Wasa. Energiknippet Urban Svensson var för övrigt en av två personer som jag kände på Wasa.

Ferraris flyttar till Östra Husby

Jag vaknade klockan 08.00 till tonerna av ett kompromisslöst tjutande klockradiolarm. Bastuprocessen och  Wasabesöket med tillhörande alkoholintag hade dragit sina strån till min kraftigt reducerade flyttlust. I vilket fall som helst mötte jag upp ”Kula” på Lidl´s parkring 08.45. Cissis släkt,och Lino himself var redan igång med att lasta möbler och prylar från huset till den rymliga lastbilen. Vädret var minst sagt sagolikt, vilken fick flytten att kännas riktig behaglig. Den kubiska italienska spjuvern Lino Ferrari med familj hade som sagt  tagit steget att flytta ifrån byhålan Östra Ny för att sedermera bosätta sig i den lite större byhålan  Östra Husby. Strategiskt sett var läget optimalt, med 5 minuters gångtid till pizzerian, ICA, dagis och busshållplatsen.

Deras hus låg avskilt med bara en synlig grannvilla. Huset var till hälften omgärdad av trollskog och välgödda kor som betade precis utanför deras staket. Tomten var kvadratisk, men på ett positivt sätt, och den nybyggda altanen var gigantisk stor. Interiört bestod huset av två våningar samt en källare där tvättstugan låg. Köket var nytt, precis som badrummet och golvet i vardagsrummet – toppenfräscht. En annan riktigt positiv sak var den helt nya fristående bastun. Det blev till sist bara två fulla lass, och flytten blev smärtfriare än jag förutsett; klockan 14.00 var vi färdiga. Det ska bli spännande att skåda huset  om någon månad, när möbler och prylar funnit sig tillrätta i den nya miljön via the touch of Cissi.

Jarmo Kolehmainen – den omutbare finnen

Jarmo Kolehmainen som introducerade mig inför squashspelet i slutet av 80-talet och tillika den man som ruinerade mig via oändliga läskvadslagningar (vilka jag förövrigt till 95% förlorade), är tillbaka i squasharenan. Det har tagit honom 30 år att inse att squash är bland det roligaste som går att utöva. Numera är det som tur är ombytta roller då det kommer till setvinster, kondition, teknik, magrutor och bättre musiksmak. Jarmo och jag har spelat mellan 15-20 intensiva squashpass sedan slutet av 2010. Han blir bara bättre för varje gång vi spelat, visserligen slaktade jag det finska offerlammet för någon vecka sedan med  11-1 i set, men spelmässigt är han på väg uppåt. Han är snart mogen för att återindoktrineras i läskvadslagningarnas underbara värld – tycker jag.

Personligen tror jag att finnar är mer ämnade för mer våghalsiga sporter med livet som insats som exempelvis rally, formel 1, spjut, backhoppning, slita pälsen av svarta katter, seriemördareffektivitet, bastuprygling och knivkastning. Jarmo är för övrigt den enda kompisen som jag har kvar sedan första klass i grundskolan. Vi har alltså känt varandra ett tag. Det känns betryggande att ha med denne sympatiske och lugna finne ut på löparresorna, då hans ”nu-får-måttet-råga-mentalitet” bland annat håller arroganta och manipulativa taxichaufförer på plats och även mig själv, när jag börjar sväva för långt  i planeringsprocessen. Nästa löparresa som vi gör tillsammans blir ett halvmararon som går av stapeln  i vår i Spaniens huvudstad Madrid; det ska bli djävulskt roligt.

Forden, jag och bilmekanikerna

Det har sina fördelar att slippa umgås med människor med enbart-motorer som intresse – man slipper dem helt enkelt. Nackdelarna att vara motor-dyslektiker är att jag allt som oftast känner mig uppfuckad av motorbesserwissrarna. Det är få gånger som jag lämnat in bilen och därefter fått ett förhållandevis ekonomiskt positivt besked. Denna gång hade vi återigen bytt bilverkstad. Första intrycket av det nya stället kändes nästan för bra: organiserat, välstädat och ingen stark alkoholdoft från mekanikern. Den ekonomiska aspekten inleddes denna gång på ett osedvanligt bra sätt: servicen kostade bara 2100 kronor, därefter följde kallduschen. Bromsar bak borde bytas eftersom risk för en allvarlig olycka var överhängande.

Den unga mekanikern växlade snabbt in i fas två i det ekonomiska förfallet, då även bromsklossarna var nedslitna. Jag förklarade att vi förra året lagt ner 95oo kronor på just bromsarna. Han undrade vilken klåpare som vi haft att göra med, då denne satt dit bromsklossar, men inte slipat ner skivorna? Så gör man inte, menade han på, vilket innebar att vi fick punga ut med nästan 3000 kronor för något som inte borde ha hänt. Bilen blev sedermera återställd, och vi tycktes ha hittat rätt i verkstadsdjungeln. De gav ett autentiskt sken utav att vara sympatiska, ärliga och ordningsamma dessutom skickade de med en avbockningslista; en våt dröm för en motor-dyslektiker, men som långt alla bilverkstäder bryr sig om att ge till sina kunder.

Säkerheten går ju före allt annat, och eftersom vi  får högst 25 000 kronor för Forden har vi bestämt oss för att behålla skrället, och då är det bara att punga ut med 9500 kronor – igen. Där rök för övrigt Iphone kontot, men som sagt det är aldrig försent med lite kortbedrägerier såhär på ålderns höst. Jag önskar verkligen att vi inte hade ett behov av en bil dels för miljön, men främst för att det helt enkelt är en ruskigt  stor utgiftspost: skatt, försäkring och bensin samt näst intill oändliga reparationer. Marie måste dessvärre ha bilen inom jobbet samtidigt som storhandlingsprocessen underlättas.

Cnema -  invigning av kulturkoloss i Norrköping

Den okända humorduon Team Humor bestående av Mats Widholm & Stefan Hammarström tog på sig premiärlejonpälsarna för att ruska om den lokala kulturscenen. Vi ville självklart se de nya fräscha lokalerna, men vår latenta huvudagenda var mera att försöka marknadsföra våra två komedifilmspärlor. Team Humor hade tryckt upp en skaplig bunt med lite informativ och provocerade text. Det gäller helt enkelt att försöka sticka ut bland ciniastbesökarna. Vår vision har från allra första början byggt på  att spela in våra alster i Norrköping med omnejd.

Visualiseringscenter och Cnema är byggstenar som ur vårt perspektiv möjliggör våra komedivisioner. Jag hade bokat två biljetter till de gamla industrilokalerna på Kungsgatan. Dessa är totalrenoverade och innefattar i dag ett nationellt unikt film- och mediecentrum. Tre hypermoderna biosalonger med ny teknik och ett 400 kvadratmeter medielabb för redigering, animation och inspelning blir den sista pusselbiten i ett komplett Visualiseringcenter C. Vårt seminarium började 13.00 och höll till i den näst största lokalen som de lite käckt döpt till Birollen. Temat var passande nog: Östgötska filmproducenter.

Stefan var klädd som en tunisisk skoputsare med jag själv kom i snygga jeans, en nystruken vit v-ringad T-shirt och upputsade Sneaky Sneaker med en kort svart skinnjacka. Vi blev förvånade när den tilltänkta utsålda lokalen mera bestod av de närmaste sörjande. Två killar från produktionsbolaget Crazy Pictures och filmproducenten Johan Rosell visade och berättade om deras filmer och filmskapande samt hur det är att vara filmproducent i Östergötland. Det var som sagt genant tråkigt att bevittna att endast 9 av de 65 platserna i lokalen var upptagna eftersom  både Johans som Crazy pictures kortfilmer och presentationer var intresseväckande och inspirerande. Nio intresserade människor var ändå bättre än bara vi två. Efter seminariet tog vi tillfället i akt och överlämnade Team Humor material till såväl Crazy pictures som Johan Rosell.

Första herrklubbsträffen för året.

Den dysfunktionella arrangörstrojkan bestående av Ubbe, Klacken och Persson har via sin subtila kommunikation fått oss andra att tro att det inte skulle bli någon träff i år. Lika oväntat som 11 september så dök det upp ett oväntat datum via Facebook. Denna snabbpåkomna tidspressen dränerade antal herrklubbsdeltagare från 9 till 6 stycken, varken Johnny, Steffe eller Jarmo kunde medverka på själva aktiviteterna. I vilket fall som helst strålade vi samman vid Gamla Busstationen, därefter blev vi utkörda mitt ute i ingenmansland för några mil senare utlokaliseras någonstans i de förrädiska Vikbolandsskogarna. Det första som mötte oss var som taget ur Jägarna 2, en uppradad vapenarsenal mötte våra lystna blickar. Det visade sig senare att det inte var vapnen som skulle ta kål på oss, utan de osannolikt aggressiva skogsmyggorna. Lerduveskytte parallellt med luftgevärsskytte på tavla var de två inledande delmomenten. Jag insåg att även en blind höna kan träffa och mobiliserade på så sätt mina reducerade mentala styrkor. Till viss del så slog den strategin väl ut, då jag lyckade undvika de två sista platserna.

Odda vann lerduveskyttet före Klacken, medan Pärsson och Odda delade första platsen i luftgevärsskyttet. Vi for vidare till Vikbovallen där golfbollschippning mot cirkel med olika poänggraderingar stod på programmet. Nu var det tillåtet att dricka öl, något jag undvek, men Odda maniskt godtog. Vi bytte golfklubba mot fötter och fotboll; samma cirkel, samma poängberäkning: 0, 1, 3, och 5p. Fjärde momentet var i stort sett identiskt förutom att det istället var 60-70 meter till cirkeln, för oss träben var det tillräckligt långt; ingen av oss fick poäng. Sista delmomentet var en klassisk suck. Min tåfjuttsstrategi tycktes vara ett segerrecept, men efter ett antal liknande straffar så blev dem genomskådade. När 6-kampsresultaten lagts ihop utkristalliserades följande ordning.

1. Odda, 2. Pärsson, 3. Klacken, 4. Mats, 5. AIK, 6. Ubbe

Kompisgänget drog vidare till ett förbokat bord på Texas Long Horn. Nu anslöt sig också de redan glada i hågen pågarna: Johnny, Steffe och Jarmo. Det blev lite allvar mellan all kaloriglupskhet och de allt färre ödmjuka kommentarerna. Vi beslöt oss för att gå ner på endast två träffar: en på våren en på hösten. Sedan skulle vi också ha ett fastställt datum innan nästa träff samt dyrare aktiviteter om så blir fallet. AIK skulle jobba natt så han tackade för sig efter maten. Mättare men också aningen vingligare vandrade vi ner till Bishop Arms, där vi var kvar ett bra tag. Därefter blev det en kort promenad till Black Lion Inn. Här bestämde sig Klacken för att dra hem på grund av trötthet.

Här fick Oddas tidiga och mycket eklektiska alkoholförtärande ordentligt fotfäste; han var den som blev fullast av oss alla denna lördagskväll. På Black Lion Inn stod hans promillemätare som högst. Bra mycket högljuddare flanerade vi vidare till närliggande Pub Wasa. Förrförra gången hade vi kommit överens att åka Vasaloppet, och sista gången vi var här blev Steffe utkastad av 5 vakter, frågan var vad som skulle hände denna gång? Odda var råseg och drog ganska tidigt. Vi andra satte oss vid ett gemensamt bord och följde hur Wasa fylldes upp till bristningsgränsen.

Jag själv blev uppbjuden 6-7 gånger, och avböjde artigt lika många gånger, något som tycktes vara källan till att bli utpekad som stel, tråkig eller konstig prick. I mina ögon en viss form av diskriminering mot halvnyktra i en onykter värld. Sanningen var att jag inte alls var speciellt sugen på att dansa, fast vi var  på Wasa. Jag tycker att tjejer/kvinnor generellt sett har svårt att acceptera ett nej från de dem bjuder upp. Normen är väl att man som man i stort sett alltid ska vara danstillgänglig.

Nu blev jag i all min oskyldighet offer för ett antal kvinnors bristande självförtroende och konservatismfrustration. Många kvinnor nöjer sig som sagt inte med ett nej utan tjatagumenterar tills de blir neonröda i skallen av oförstånd. Som gift man har jag fördelen att vara legitimt immun mot riten att först dansa sedan ligga. Ärligt talat så föredrar jag att vara naturlig i nyktert tillstånd, än onaturlig i ett onaturligt tillstånd. Vilket är bäst, jag väljer i alla fall det förstnämnda, även om det innebär att jag förblir aningen hämmad. Kvällen som helhet var riktigt lyckad, jag lämnade västnästet runt klockan 01.30. Dagen därpå var jag bara lite seg – ett gott alkoholtecken.

Tysklandstripp till Alkoholens  mecka: Calle

Efter en kokainstinn balja kaffe mötte jag upp Mr x på Lidl parkeringen som var helt öde. Det var ett kylslaget kvällsväder som ackompanjerade vår reserutt, en kyla som tycktes tränga genom märg och ben. Min roll i reseproccesen bestod främst av att agera sällskap, men också bistå som chaufför och lyfthjälp. Mr x skulle ha alkoholen till bröllop och 40-årsfester, så det var aldrig tal om något olagligt. Tiden till första färjan flöt på bra, samtalsämnena tycktes aldrig riktigt sina; helt plötsligt var vi i Helsingborg. Första färjan tog bara 20 minuter så det var en petitess i resesammanhanget. Det var färden genom Danmark, och den 1 timmes långa färjetrippen till Tyskland som blev aningen sega.

Höjdpunkten var onekligen mitt valnötsbröd med Philadelphiaost och Lönnebergaskinka på; de var delikata i all sin enkelhet. Den andra höjdpunkten bestod av att spana in alla antiklädda lastbilschaufförer; Boxholmsborna framstår i jämförelse som välklädda. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på någon form av dysfunktionell maskerad, där syftet var att klä sig så illa som det bara var möjligt. Det svåraste hade då  troligtvis varit att kora en vinnare bland dessa icke-modemedvetna individer, där alla för övrigt borde ha hamnat på prispallen. Jag vill egentligen inte diskriminera människor eller verka alltför fördomsfull, men någon form av generell universal klädkodsnivå trodde jag existerade i västeuropa.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ett alkoholens mecka. Calle låg i ett område där folk bodde, men också där stora affärskedjor hade sin hemvist. Jag började rysa i kroppen och längtade redan tillbaka till Hageby, Navestad eller Klockartorpet.  Det kändes lite konstigt att tidigt på morgonen stega in i en välfylld butik med ett gigantiskt alkoholsortiment. Min köplista var troligtvis bland de kortaste i Calles shoppinghistorik, då jag endast ville fylla på min samling med sådant som saknades i baren, närmare bestämt 5 flaskor. Jag dricker inte mycket privat, men jag vill ändå ha allt.

De två timmarna vi hade på oss innan färjan återigen avgick rusade iväg på tok för snabbt. Den osedvanligt höga pallen med alkohol skulle också transporteras över till släpkärran, och det i sig  krävde sina män. Under tiden tog vind- och regnfragmenten från stormen Kathryn sats mot vår del av Tyskland, något som inte precis underlättade packandet. Det dystopiska vädret förföljde oss under en stor del av den resterande hemfärden. Lika mycket flyt som vi hade på ditresan, lika mycket oflyt hade vi på hemresan. Först och främst så hade vi inte samma exceptionella timing med färjetiderna som förut. För det andra så åkte pressningen som täckte alkoholen ständigt upp i det blås-regn-friska ovädret.

För det tredje så tröt till sist även samtalsämnena, vilket gjorde att resan kändes ännu längre. När vi började prata om barnblöjsortimentet så var smärtgränsen helt enkelt nådd. Det allra största problemet var i alla fall av det lite obehagligare slaget. Högljudda klagosånger från bilens bromsar stegrades ju längre resan led. Varken Mr x eller jag själv tillhör kategorierna verkstadskillar. Vi översvämmade varandras sinnen med bilfelsteorier, vilket gjorde oss ännu mer konfunderade och oroliga. Ljudcrescendona skapade två nervvrak i bilen som var ytterst osäkra om vi verkligen skulle ta oss hem i ovädret – levande. Vi körde i knappt 70 km/timmen; 10 minuter kändes som 16 minuter, och en timme som tre.

När vi passerat IKEA så skulle det mycket till om vi inte på ett eller annat sätt kunde ta oss hem; en befriande känsla, nu ville man verkligen bara hem. Vi hade varit vakna i 36 timmar, och var übersårbara för minsta strul. Jag sov i alla fall 9½ välbehövliga timmar den kvällen, men i kölvattnet av vakenheten uppkom en lång seghet; det tog några dagar att landa helt enkelt. Detta var troligtvis min första och sista alkoholresa, men det var i alla fall en intressant sådan eftersom alla upplevelser är erfarenheter.

Myggterrorism

I snart en veckas tid efter jag lagt huvudet på kudden i ett becksvart sovrum har jag blivit hemsökt av dylika blodsugande flygfän. Dessa minivampyrer träder subtilt och orationellt fram efter jag släckt skrivbordslampan. Det olustiga är bara att jag tycks blir drabbad av insekterna, inte Marie, som ligger precis bredvid. Hade detta mönster upprepats 2 gånger, till och med 3 gånger så hade jag inte reagerat nämnvärt, men nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro längre. Det blev en nattlig utdragen kamp, i syfte att slippa det karakteristiska ljudet av mygga som oroväckande smögflög sig på mig, för att nästa sekund plötslgt bara tystna.

Det är då som mitt rabiata handfäktande inleddes eftersom den nästintill ljudlösa minivampyren endast var hundradelar från att stjäla mitt svenskitalienska blod. Kurragömma-processen upprepades i  över en timme. Strategin att gömma sig i tryggt förvar under täcket var ett genidrag – så länge det fanns syre kvar. När den enerverande myggan minskade sitt aggressiva beteende så hade jag redan hunnit bli klarvaken. Det är sig ett ett perfekt tillfälle att fortsätta bokläsandet. Jag vet ännu inte idag om det var en schizofren mygga eller om det var ett helt gäng som turades om att terrorisera mig? Min teori är att det var ett  sjusärdeles stort myggäng, något annat vore övernaturligt.

Aliensvett- vän eller fiende?

Att spela squash är inte bara hejdlöst roligt, det bränner kalorier,  det förbättrar konditionen och koordinationen, men man svettas också kopiöst mycket. Min svettdränering är mångt om mycket mindre än de flesta andras svettutsöndring. Exempelvis så påminner Linos vätskeförluster mer om Ågelsjön, en om en filmande italienare efter ett jobbigt pass i hallen. Vart vill jag komma? Jo, jag är den som tycks tappa greppet om racketen mest och bäst av alla squashspelare i regionen, just på grund av svettvätskan. De flesta andra spelare ser inte detta som något som påverkar deras spel. I mitt fall så kan ett bra grepp vara huvudskillnaden mellan en skön vinst eller en irriterande förlust.

För mig är det dels en källa till frustration, dels  olyckligt konkurrenshämmande. Squashcenters ägare ignorerar taktiskt mina problem , då jag troligtvis är deras allra bästa kund, när det kommer till köp av nya grepplindor. Det finns onekligen en ekonomisk gräns hur ofta en arbetssökande eller f.d student kan spendera sina surt förvärvade pengar på. Min nästa strategi bestod av att inhandla en tunn kvalitetshandske på Stadium. Den fungerade till en början osedvanligt bra med biverkningen att jag fick epitetet squashens Michael Jackson, och det var dessvärre inte för spelets skull. En stor nackdelen med handsken är att även den blir översvämmad av svett, och då återstår det bara att återgå till ursprungsgreppet utan handske.

Nästa anti-svett-strategi var att köpa en salva mot just svett på Apoteket.  Aco special care mild aluminiumfri deodorant skulle motverka svettlukt, men också verkade hämmande på själva svettutsöndringen.  Dessvärre var  detta en produkt som inte hjälpte mig det minsta i min dogmatiska kamp mot den kroppsliga orättvisan. Mitt förhoppningsvis sista vapen mot den irrationella svetten inköptes på golfhuset Dormy. Det var en golfhandske som var specialanpassad för att användas i regn på golfbanan. Det låter nästan för bra för att vara sant; tål den regn bör den rationellt sett tåla svett. Frågan kvarstår (då jag ännu inte testat den tillräckligt länge) – tål den aliensvett?  I vilket fall som helst går kampen vidare mot den utomjordiska svetten.

”Lilltjejen” Hanna 8 år

Helt otroligt vad tiden går snabbt. Det är genom barnens födelsedagar som i alla fall jag blir medveten om mitt eget åldrande (speglarna har alla förpassats till förrådet). Det var en liten men högljudd skara på 6 barn som droppade in till Hannas rum. Hon öppnade presenterna som bestod av smycken, ”Bella Sara kort” och block. Därefter förflyttades klungan till hyresgästföreningens lokal Grottan, endast 77 meter ifrån.  Festen inleddes med dans  till Melodifestivalslåtar och ostbågar. Lite senare fick gänget sitta ner vid ett adekvat pyntat bord där glass, chokladbollar och bullar serverades. Det vare en orgie av sockerhybris, något jag för övrigt ställde mig mycket tveksam till, men att ge ungarna grönsaker var väl inte heller helt optimalt.

Jag fungerade dels som ordningsvakt, dels som clown, medan Marie stasiskt arrangerade lekarna. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr att omorganisera halvkaoset i köksskåpen. Det blev 1½ timmes välbehövlig strukturering – sedan hade jag gjort mitt. Sista anhalten blev en fiskdamm som anordnas i  vår hall sedan var festen slut, och fri lek stod på aktivitetsagendan.

Dagen efter, den dagen som Hanna verkligen fyllde år, var dagen då mor- och farföräldrar kom på besök för att gratulera sitt 8-åriga barnbarn. Vi hade bakat en riktig mumsig tårta bestående av ett lager chokladkräm, ett lager vaniljkräm samt mosade bananer med ett rosa marsipantäcke och några marsipanrosor ovanpå. Av oss hade hon fått en en gigantisk inramad kattavla och två mindre kattbilder – helt oemotståndliga. Hon fick också två Winxdockor, visserligen inget som jag kunde stå för, men det är svårt att agera förnuftigt utifrån ett barn födelsedagsönskningar; en fotboll eller bandyklubba hade helt enkelt inte varit rätt substitut.

Hanna på Aikidoträning

När jag stolt såg Hanna på den gummimadrasserade mattan så sökte sig mina minnen instinktivt och ohjälpligt till min egen aktivitetsbarndom. Jag var också sju år när jag inledde min kampsportssejour, men i mitt fall var det judo som gällde. Stolt iklädd en nyinköpt judodräkt, och relativt nervös, stegade jag in på den tillsynes oändliga madrasserade mattan. Ingen av mina klasskompisar hade något intresse av vare sig judo eller att bara hänga på. När tränarna visade upp stegen och kasten så skulle jag behövt såväl en slowmotion- som en repeatknapp. Denna spegelvända process synkroniserades inte med någon av mina hjärnhalvor. Hur mycket än jag ansträngde mig blev jag  aldrig heller riktig god vän med det långa tygskärpet som hade en benägenhet att ständigt gå upp. Min likstelhet var inte riktigt lika långt gånget som nu vid 44-års ålder, men ändå tillräcklig för att jag varje gång skulle fastna på tränaren rygg, då vi skulle hoppa bock över honom. Det var nog de två främsta orsakerna till min korta, men intensiva judoerfarehet. Att få göra om hoppen i åsynen av de andra deltagarna stärkte inte precis en sjuårings självförtroende.

Hanna var en av två nya vid första lektionen, de fyra andra hade varit med olika länge. Hon var i alla fall minst och dessutom ensam tjej. Till skillnad ifrån mig så är hon inte likstel utan relativt vig, något som underlättar dylika asiatiska kampsporters inlärning. Läraren mässade  mumlande fram grunderna och reglerna; eleverna kastades sig sedan  opedagogisk ut på mattan för att härma dennes övningsuppmaningar. Jag är medveten om att det inte är det allra lättaste att agera mentor, då åldrarna skiftade mellan 7-13 år, och erfarenheten mellan dem var  minst lika utspridd. Läraren borde ändå beaktat en större uppmärksamhetsempati för de två helt nya deltagarna.  Vill de ha nya medlemmar så måste de till en början anpassa sig – inte eleverna. Det viktiga är att denna utveckling sker i barnens egen takt och med överkomliga utmaningar i träningen. Alla är ju barn i början, och övningarna blev som sagt  lite väl framforcerade för att kunna sätta sig någorlunda innan nästa övning påbörjades. Det blev tyvärr bara en gång för Hanna, men hon tyckte ändå att det var roligt. Det finns fler Aikidoklubbar i stan, med förhoppningsvis lite mer  och bättre pedagogisk inriktad träning.

Aikido är en japansk kampkonst utvecklad av Morihei Ueshiba (1883-1969). Under sitt liv kom Morihei Ueshiba att studera ett flertal av de gamla och klassiska kampmetoderna som utvecklats av de japanska samurajerna. Av det han lärt sig utvecklade han en egen syntes baserad på principer om hur man harmonierar med ”krafterna”. Därmed skapade han en ny stridskonst som döptes till Aikido: ”vägen till harmoni med universums krafter”. Stridskonsten bygger på att man använder motståndarens kraft i försvaret emot denne. Detta innebär att man inte använder Aikido i syftet att attackera, utan enbart för att försvara sig. I och med detta så kan man inte tävla i Aikido. Kampkonsten ska kännetecknas av följsamhet, att leda den anfallande kraften förbi sitt mål, till ett slut där ingen skadats.

In the beginning it was………

F.V: Odda – Steffe – Mats – Johnny – Klacken – AIK.; han längst fram är Persson

Processen inleddes i och med  att mitt främre korsband gick av i Östgötacupen: Åby vs Vikbo. Jag kände att min fotbollsidentitet var i upplösningstillstånd, och att jag inte alls var redo att tappa kontakten med de fotbollspolare som jag trivdes bäst med. En annan huvudorsak var att det vore roligt att i grupp testa på olika aktiviteter som man länge velat göra, men aldrig kommit till skott med. De näst intill heliga kriterierna som sattes upp var följande. Varje träff skulle bestå av en eller flera aktiviteter, ha någonting och någonstans att äta och samt välja alkohol-tillförsel-hak att inleda och avsluta kvällen på. Det var upp till var och en av de ihoplottade arrangörerna att planera utifrån dessa fastställda kriterier.

Ville några fixa tävlingar på ens gård och laga maten själv som exempelvis AIK gjorde, var det helt i sin ordning. Precis som om några ville grilla över öppen eld någonstans uti skogen så funkade det lika bra. Vanligtvis har vi ändå bokat bord på någon regional restaurang. Det är just ovissheten och flexibiliteten som är hörnstenarna i kollektivismeuforin. Vi fick endast instruktioner var och när vi skulle mötas samt vad vi skulle ha med oss – all annan information var  bannlyst och förenat med ett kollektivt skepparbröst. Något som sedermera modifierades den 3 september 2011.

Jarmo Kolehmainen

”Med herrklubb avses en exklusiv sammanslutning bestående av enbart män, vilken i regel disponerar egna umgänges- och måltidslokaler för sina medlemmar. Herrklubbarnas ursprung kan dateras till 1600-talets England. Ordet används också i överförd nedsättande bemärkelse om andra sammanhang där män anses dominera och hålla varandra om ryggen.”

Från allra första början var vi 11 stycken hängivna killar med den gemensamma nämnaren att vi spelar eller hade spelat för den anrika divisionen-6- klubben (som högst i 5:an) Vikbo IK från Östra Ny Vikbolandet. Ursprungsgruppen höll ihop i över fem år. Den första som lämnade skutan var Anders Svensson 2003. Den andre som deserterade var hans äldre bror Klas Svensson, som sa ifrån 2006. Slutligen aviserade Lång-Peter Andersson att han vill lämna oss i sticket 2008. In deras ställe infogades Henrik Persson, en person som de flesta av oss inte kände förut, på grund av att han anslutit sig till Vikbo IK senare än de flesta andra.

Vi har reducerat våra träffar från 4 gånger per år, det vill säga 2 per halvår till 3 träffar. 2011 har varit det mest turbulenta året av dem alla, då ingen träff skett skett förrän i september 2011. Mitt implicita förslag var  istället att gå ner till 2 träffar; en på våren en på hösten. Det skulle dels innebära att vi blev flera i varje arrangörsfalang, något som skulle underlätta processen att hitta ett datum som passar alla 9, vilket inte alltid är lika enkelt som det låter. Dels så kanske vi ansträngde oss i ännu högre grad att uppfylla visionen att skapa den optimala herrklubbsträffen med huvudingredienserna: aktivitet, mat och utgång. Jag tror också att två träffar per år kan skapa ett större sug, något man ser ser fram mot, i ännu större utsträckning än förut. Förslaget som presenterades av Steffe  den 3 september 2011 gick igenom, fast med modifieringen att datumet skulle vara fastställt redan innan.

Taket för vad en aktivitet som högst bör kosta höjdes också till överkomliga 500 kronor. Aktivitetssekretessen upphävdes dessutom, i syfte att effektivare kunna planera herrklubbsträffarna. Den latenta biverkningen är väl att Ubbe i god tid innan själva aktiviteten lär träna inför vad som komma skall – den lilla dansbandsterroristen.

Det sista året kan jag uppleva att en viss form av bristande motivation smugit sig in i gruppen. Istället för att kasta sig in i uppdraget med att skapa den ultimata kvällen för gänget händer det ingenting. I mitt sätt att se det kanske vår herrklubb haft vår tid på jorden och att det ligger i sammankomsternas öde att vi avrundar och avslutar kompiskitteriet. Jag har själv märkt att min entusiasm när jag är delaktig i processen nästan helt uteblivit. Det borde vara en varningklocka som bör tas på allvar när glädje är vår gemensamma faktor. Om den essensen saknas bör vi rannsaka oss att göra ett sista minnesvärt år istället. Det är troligtvis bättre att lägga av när man är någorlunda på topp än att fortsätta i samma hjulspår år in och år ut.

Urban ”Mr T-shirt” Svensson

I och med att vi gubbar inte är lika frekventa nattklubbsgäster som förr om åren, så är den alltid lika påtagliga och ibland destruktiva alkoholgruppstrycket en ytterst  lömsk motståndare. Jag själv tillhör väl topp-3 som drabbas mest och bäst av detta dysfunktionella samhörighetskitt. Har man väl börjat dricka så är det svårt att sluta, när tävlingsinstinkten och festhornen vuxit sig tillräckligt starka. Dagslånga löften fragmenteras osedvanligt snabbt för att runt tolvslaget helt pulvriseras; dogmatiska löften är då som bortblåsta. För stora, för starka, för snabba, för många och för olika alkoholkällor är bidragande orsaker till huvudvärk, minnesluckor, blackouter och ibland ett mycket oförutsägbart beteende ute på krogen. Personligen har jag med tiden blivit klart mycket alkoholsmartare än förut.

1998, lördag 28 November. Mats bildar kompisföreningen FFLC. Det här var första testet i syfte hur vänskapsprojektet skulle bli. Träffen inleddes med Lasergame, där Mats helt sonika blev däckad av Johnnys megatunga vapen – rakt i ansiktet. Nästa programfas var en blöt inflyttningsfest hos ”Ante” på Himmelstalundsvägen. Där stod  jenga och luffarschacksturnering  på agendan. Mats förlorade mot Urban i  den strategiindränkta finalen med 6-7. Vi avslutade med att käka och dricka på Cromwell House.

De nuvarande 9 veteranerna är:

1973 – Henrik ”Pärsson” Persson

1971 – Fredrik ”Odda” Adolfsson

1970 – Stefan ”Arne” Hammarström

1969 -Magnus ”AIK” Ström

1967 – Urban ”Mr T-shirt” Svensson

1967 – Mats ”Filosofen” Widholm

1967 – Johnny ”Glufs Glufs” Hammarström

1966 – Jarmo ”Oliva” Kohlemainen

1966 – Klas ”Klacken” Larsson

Höjdpunkter och bottennapp

Roligast i mitt tycke har de autentiska boxnings- och fäktningsturneringarna varit.  Vi hade anordnat så att vi fick uppleva riktig boxningsträning, riktiga regler med riktiga domare. Detsamma gällde för fäktningen, där vi också fick använda oss av riktiga ”träfflampor”, något fäktarna själva får börja med först efter ett år. I mitt tycke tillhörde  friidtrottstävlingen 6 – kampen på Grosvad Finspång ett av de mest minnesvärda. Att titta på spjut, kula och höjdhopp ser förhållandevis simpelt ut på tv, men i verkligheten är det en helt annan femma.

Beach vollybollturneringen 2002 var kanske det mest oväntat lyckade av dem alla; sol, öl och sand  i samklang med att alla kan delta och bidra utifrån sina egna förutsättningar. Det innebär indirekt att varje bollkontakt blir en källa till förödmjukelse bland såväl sina medspelare, motspelare som sig själv – obeskrivligt underhållande. En annan fördel är att man kan kasta sig hämningslöst, utan att behöva skrapa upp halva kroppen, såsom ofta är fallet i dylika gympahallar.

Ett av de få lite sämre aktiviteterna som vi gjort är faktiskt Aqua golfen i Himmelstalund. Det blev aldrig riktigt roligt på grund av att det helt enkelt var för svårt. Den totala avsaknaden av dråplighet gjorde inte saken ett dugg bättre. Egentligen är det hiskeligt svårt att välja ut de bästa aktiviteterna, då varje träff på sitt sätt varit mycket trevliga, spännande och lärorika. En sak är i alla fall säker att Fredrik ”Odda” Adolfsson är den som via sin genetisk betingade tävlingsskicklighet vunnit mest och bäst – tyvärr. Hans huvudsyfte är främst att sporra oss andra träben och koordinationsfria individer.

2003, Lördagen 30 Augusti Mats/Ante. Samling kl.16.15 mässhallens parkering. Alla 11 var med plus Therese: instruktör från Tjalve och Kontorab. Kl. 17.30 startade 6- kampen med 100 meter. Sedan följde längd, kula, spjut, höjd och avslutningsvis ett 400 meters lopp vid 20.30 och då började det bli lite mörkt ute. Odda vann alla grenarna och fick maximala 11p X 6= 66 p, 2. Peter 52p  3. Stefan 44p  4.Urban 43p  5.Mats 37p  6.Ante/AIK 33p  8. Jarmo/Clacken 24p10. Klasse/Johnny 20p.Urban imponerade eftersom han dels hade sin vanliga hjärnskada & Aspergers & Autism, och nu dessutom ett helvetiskt ryggbesvär att förtränga. Det hände så mycket dråpliga och oförglömliga saker dessa 3 timmar som skulle få den värsta torrbollen att börja le eller snarare begå självmord. Vi i FFLC överlämnade 1000 kr till 40-åringen Lång Peter. Han sa att pengarna skulle gå till ett gott ändamål: en xxl-massagestav. Jag hade bokat bord kl. 22.00 på Palace. Det var länge sedan alla 11:a var samlade på Norrköpings inneställe no 1. Mats/Stefan/Odda/Johnny var de som härdade ut längst. Mats tillbringade 5 timmar i en närliggande farstu i Ektorp med marmortrappor som huvudkudde eftersom han glömt något – sina hemnycklar.

2003, Lördagen  8 Februari Mats/Klacken samling 13.30 vid Himmelstalundsbadet. 4 Bilar åkte till Linköping. Klockan 15.00 satte vår fäktningsinstruktör Jonas Gunnarsson igång med grunderna, historik och anekdoter. Vi blev 8 stycken,då Odda, Clacken och Ante inte kunde närvara  – alla mötte alla. Det var inte alls som på film, utan betydligt svårare. Mycket överraskande visade Johnny en helt ny sida, och vann hela tävlingen. God tvåa blev minst lika överraskande Stefan och på 3:e plats kom AIK. Inte lika överraskande kom Mats på sista plats och blev” the guy there back”. Efter bastubad så tog hungerkänslorna över och vi drog till Linköpings bästa restaurang: Ghengis Khan – mongolisk barbeque. Johnny stod definitivt inte lika högt i kurs hos restaurangasiaterna som i fäktningskretsarna; ”glufs-glufs” retade bl.a. gallfeber på homoservitören. AIK hann inte äta p.g.a en pistoltävling. Det blev en extrem trevlig stämning på puben Bishop arms fönsterbord; så trevlig att ingen drog till Palace, utan istället kände sig nöjda och drog hemåt runt kl. 00.30.

2006, Lördagen 18 februari  Mats/Urban. Ett bortfall utan motstycke inledde slutfasen i Mats & Urbans strukturerade herrklubbsförberedelser. Ante var återigen i Thailand, Johnny på resa till Stockholm med nya jobbet, Lång Peter var ”febrig”, Odda samma symptom som Peter, Clacken jobbade jour med snöröjning, AIK var övertränad, och fått problem med ryggen. De fem ”riktiga” männen i klubben tog sig till Matteus skolans gymnastiklokal där en tränare från Boxningsklubben Akilles mötte upp oss vid kl. 15.45. Hans fru var där liksom en medlem ur klubben som tog hand om träningen/dömandet. Klasse, Mats, Urban, Stefan och Jarmo fick bekänna färg när den tuffa boxningsträningen satt igång. AIK var inte med på aktiviteten, men medverkade annars hela kvällen, nu som filmare/kameraman/stöd/rådgivare. Därefter en bra grundkurs i boxning: hur man slår, skyddar sig och koordination (tyvärr). Sedan var det dags för föredettingarna att bli män. Alla mötte alla, och den som vann flest matcher vann turneringen.

Matcherna varade i 2 x 2 minuter med riktig domare och riktiga regler. När Urban och Klasse fightades avbröt ”The Dick” i andra ronden, p.g.a. extrem trötthet (och troligtvis vetskapen att man verkligen kunde bli skada här och idag). Nu var vi endast fyra laddade herrar i turneringen. Urban fick dubbla, och möta koordinationens okrönte konung – Mats. Widholm.  Densamme gjorde några fundamentala grundfel, som rättades till under kvällen, men kontentan var att han blev utklassad. Kvällens pärla stod Stefan för, när han i sin match knockade Ubbe; Mr t-shirt låg som en märla i luften, och mindes inte detta efteråt. 1. Stefan vann turneringen. 2. Urban kom tvåa, 3. Mats kom på en hedervärd tredjeplats, 4. Jarmo på en fjärdeplats och 5. Klasse kom femma. Klacken dök passande upp när alla duschat färdigt; efter det gick vi i samlad trupp till Jarmos systerdotter. Där passade vi på att fira Jarmo som nyligen fyllt 40-år. Han fick ett presentkort på 1000 kronor att spendera på Stadium. Runt 20.30 var det dags för en välbehövlig matinjektion på Bomullsfabriken. Stämningen var på topp när vi vid klockan 22.30 äntrade Palace anrika trösklar. AIK hängde inte på, och Klasse försvann relativt snabbt. Jag var nog inte den enda som vaknade upp med en extraordinär tränings- och huvudvärk från gårdagens attacker från två flanker.”

2009  Fredag 24 april Stefan/Odda/AIK Samling vid G:a busstation kl. 18.30. Alla nio medlemmar kunde medverka efter till synes oändliga datumändringar. Det tog oss inte lång tid att nå Hugos, där en förbeställd middag 19.00 inleddes. Johnny råd till alla världens  korpulenta restaurangbesökare är att beställda in en stor kanna extrasås – till sig själva. Urban var nykter eftersom han kört direkt från Malmö, Odda skulle trampa kollektivt med cykelnördarna från Antilopen dagen efter, så även han tog det lugnt. Från kl. 20.00-22.00 bowlade vi 14 hela serier på Hugo.

De ”välkomponerade” lagen bestod av

Lag Stefan: Stefan, AIK och ODDA                            1541 poäng

Lag Master: Johnny, Urban och Mats                         1438 poäng

Lag Järngänget: Pärsson, Klacken och Jarmo.          1389 poäng

Det mest anmärkningsvärda av allt var nog AIK`s 12 strikar. Han hävdade snabbkurs på Internet, jag hävdar Schizofreni. Johnnys ”blodsockerpendlingar” visade sig också ha en viss påverkan på klotets riktning mot käglorna. Vi var flera åskådare som faktiskt trodde att klothelvetet stannat, innan den nådde rännan. Men som sagt att träffa kägeljävlarna är en konstform , inte en sport. Nästa anhalt blev The Black Lion Inn som snabbt följdes av Pub Wasa. På Wasa lyckades en alkoholförgiftad och mindre pigg Steffe med bedriften att bli bortforslad av 5 vakter/poliser runt 23.30. Inte illa för en kille som snart närmar sig ”gubbe”. Jarmo, Mats och Persson höll ut längst i dimmorna på Wasa. De flesta av oss söp på ordentligt, och jag antar att de flesta av oss inklusive jag själv också upplevde en seg lördagsförmiddag. Jag hade 42 kronor kvar och fick snällt gå hem, men den vägen kändes oändligt lång, och då menar jag verkligen oändligt lång.

”Vad har vi gjort så här långt listan”

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya & gamla hallen

Dart

Paintball x 2 (olika banor)

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollssuck samt 2 andra precisiontävlingar

Mats Svensexa Maskerad: Jesus (jag) & lärjungarna (dem andra)

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höghöjdsbana

Friidrott Grosvad 6-kamp

Kanot

Krävande skogs-tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs – lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2 (olika banor)

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Inomhusklättring

Luftgevärsskytte

Vin- och ost provning

Hästridning

Bastutävling

800×600

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

MicrosoftInternetExplorer4

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:”";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”,”serif”;}

Rullstolsbasket

Sumobrottning

4-wheeldriving

Flipperspelsfajten

Jag och brorsan hade förr om åren återkommande flipperbataljer, men det rann successivt ut i sanden. Nu hade jag tänkt återinföra detta i mitt tycke oerhört roliga och spännande spelmoment. Flipperspel är numera inte i var mans pizzeria eller Sibylla, de har istället ersatts av de mer lukrativa och destruktiva Jack Vegas maskinerna. Det finns ett ställe i stan som fortfarande vidmakthåller ett antal flipperspel och det är Norrköpings biljard och IT-Café på Prästgatan 48. Biljardcafét har mycket gott om bord för både biljard och snooker, och även en  arkadhall med olika flipperspel och bilsimulatorer . De har dessutom ett stort utbud av datorer som alla är LAN-kopplade för bland annat CS och andra dataspel. Jag gillar mångfalden, men mest att de kan ståta med hela 6 autentiska flippermaskiner: Attack from mars, Cactus canyon, Dr Who, Medievel madness, Scarred stiff, Tales of the  Arabian nights. Vi inledde tävlingsprocessen 16.30 för att avsluta densamma 3 timmar senare.

Bäst av 3 spel var lika med ett poäng. Mitt fokus var djupt inriktad på ren skär pulvrisering. Tyvärr hade han alla tänkbara gudar på sin sida och ledde oväntat med 4 – 2. Då trädde min oförutsägbara tävlingsinstinkt in i handlingen, och plötsligt stod det 4 – 4, vinden hade vänt. Det innebar att en helt avgörande omgång knackade på dörren. För att vinna hela tävlingen så var det bäst av 5  poäng som gällde. Min frustration tilltog, då jag förlorade 3:e matchen med bara några ynka poäng, vilket gav honom ett utmärkt utgångsläge. Han visade prov på mental styrka, och lyckade vinna nästa match, något som innebar att han vann den sista omgången med 3-1. Brorsan vann också frispels-tävlingen med 3-2. Pulvriseringen uteblev som sagt, men det var ändå jädrans roligt. Skadeglädjen när kulan rinner för motståndaren är nästintill oslagbar. Det kommer en vinter även i år, och då ska jag få min i mina ögon välförtjänta revansch.

Hade jag en villa med stora ytor så skulle 2-3 flipperspel absolut få egna platser i mitt hobbyrum eller dylikt. Jag har alltid gillat att spela flipper. När kulan rinner mellan flipprarna, då är frustrationen som allra störst. När spelet däremot flyter på och rekorden faller likt dominobrickor, då är det istället ren skär tävlingseufori. Som gigantisk Kiss fan spelade jag farligt mycket på deras ökända flipperspel. Spelet i sig var väl inte bättre än något annat, men det var just känslan att spela på ett KISS flipperspel.

Barbariska kräfttider

Horribelt, vedervärdigt, avskyvärt, perverst, barbariskt, gräsligt, rysligt, vidrigt, skändligt, motbjudande, äckligt, obehagligt;  kärt barn har nästan lika namn. Ärligt talat, vi nordbor ryggar tillbaka när asiaterna likt barbarer utan svärd och hästar knaprar på gräshopp-, kackerlack- eller spindelspett. Jag tycker vi är marginellt mindre barbariska eftersom vi själva exempelvis intar surströmming, inälvor, grisfötter, ål eller kräftor. Min subjektiva bild av kräftor ligger mer i linje med genmanipulerade tvestjärtar eller skorpioner

Jag försöker hålla mig ifrån kräftskivor med tillhörande fjantiga snapsvisor och neandertalarmössor, ifrån infantil lullighet till snortankade vuxna människor. Det främsta  skälet är nog att jag är aningen hämmad, men det motbjudande kräftsörplande i sig kommer inte alls långt efter. I vilket fall som helst tycks människor kunna gå hur långt som helst i syfte att legitimera sitt vuxendrickande. Jag har inget emot konservartistiska kulturella fester, men här går i alla fall min gräns. Jag är stolt att inte tillhöra barbarerna.

Vad jag har förstått så är insekter och dylika minimardrömsvareslser en potentiell lösning på värdsvälten. Dessa obehagliga väsen finns i så osannolikt  gigantisk mängd, så rationellt sett borde dessa horribla varelser bli framtidens föda. De är miljövänliga att föda upp och rika på protein, mineraler och vitaminer. En annan anledning till att börja käka insekter, är att vi måste reducera den dysfunktionella  köttkonsumtionen, vilken är en miljöfarligare proteinkost än insektskrypen. Som sagt för västerlänningar kan insekter verka aningen osmakliga, men i Afrika, Amerika och Asien är särskilt larver en delikatess på tallriken. Torkade insekter kan till och med innehålla dubbelt så mycket protein som rått kött och fisk. I mina ögon är det inte är märkligare att äta insekter än att äta kräftor, krabbor och humrar. Eftersom jag inte äter sådant har jag enligt mig själv legitimerats att slippa äta flygande, krypande och bitande insekter, så det så.

Familjen Widholm på hembygdsdagen i Vånga

Vångas hembygdsgård är en av de vackraste belägna jag sett, och en av de större dessutom. Den består inte bara av en huvudbyggnad med några gamla skjul, utan 12-13 mindre hus  som inhyser dylika museum och hantverksvisningar.  Måste nog  bege mig till Dalarna för att hitta något liknande. Vånga hembygdsförening bildades 1933, och är en angelägenhet för hela bygden, från idrottsföreningar till kyrklig verksamhet, med 400 medlemmar är en tredjedel av Vångaborna med. Hembygdsdagen är för många också en hemvändardag. Årets talare var den humoristiske före detta  meteorologen John Pohlman. Skärblackas Dragspelare och Orgagillet underhöll publiken med dans och fiolgnissel. Hantverkare visade upp och sålde sina alster såsom ljusstöpning, bandvävnad, gårdsmejeri och smedjehantverk. Det jag fastnade mest för var de exceptionellt stämningsfyllda fotona som fanns utställda i en byggnad tagna av lokala förmågor. De var dels tagna från omgivningarna, dels från andra delar av världen, men de var var nästan overkligt estetiska vackra. För barnen fanns det förutom godisshopping i handelsboden mycket att se och göra: ponnyridning, hästskjuts samt klappa och lära sig mer om livs levande grisar, getter, hästar och alpackor. Det såldes bland annat fika, våfflor, ekologiska grönsaker, svamp, lotter, bröd, ost och honung.

Vångas hembygdsgård är också en skattkammare för släktforskare. Denna guldgruva bör besökas ifall ens släkt har anor från norra delen av Östergötland. I arkivet förvaras gårdsarkiv, släktarkiv, föreningsarkiv samt dokumentation om Vånga socken och dess invånares historia, fotografier med mera. Här finns två forskarplatser, en läsapparat, referensbibliotek, register och kopieringsmöjligheter. Hembygdsgården är i sig ett museum, men några byggnader är museum i ordets bemärkelse. Det senaste tillskottet innehåller tidstypiska föremål där besökarna kan begrunda hur och var de tillsynes oändliga föremålen användes förr i tiden. Andra byggnader är en orgie av genuina detaljer, man stiger helt enkelt in över tröskeln till en svunnen tid.  Hembygdsentusiasterna har sist men inte minst en veterantraktorklubb inom föreningen. De eldsjälar som jobbat och fortfarande levererar det förflutna till efterlevande bör ha en djävulskt stor eloge. De blir dessvärre varken fler eller yngre, men deras arbete är fundamentalt viktigt.

Pälsvarelserna rörde lite på sig, och tycktes onekligen vara levande. De såg ut som förvuxna snälla gosedjur. Har aldrig sett eller hört talas om dessa alpackor förut, men här stod det två friska exemplar mitt uti den Vångska myllan. Jag var helt fascinerat förhäxad av dessa ”sagan om ringen väsen”, de såg bara för häftiga ut. Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i till exempel Argentina och Equador. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor), i Bolivia ca 500 000, samt i Chile cirka 150 000. Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu cirka 30 000 djur. Det är bara i Skandinavien som intresset varit svalt, men nu tycks vikingarna  vaknat;  för närvarande finns cirka 600 alpackor i Sverige.  Alpackan tillhör kamelfamiljen och är besläktad med laman, guanacon och vikunjan och har varit tamdjur i över 5000 år.

En alpacka kan bli 20-25 år gammal. De äter 1.5 – 2 kg hö per djur och dygn och bör även få i sig kraftfoder. Det finns 2 typer av alpacka, Huacaya och Suri. Huacayan har fluffig ull medan Surins ull är stripig. Alpackan producerar en av världens finaste ull, och är dessutom helt fri från fett dessutom ska den inte vara allergiframkallande. Ullen är otroligt mjuk och värmeisolerande. Den anses vara 3 gånger starkare och 7 gånger varmare än fårull. Det finns 22 olika färger på ullen; inget annat ullproducerande djur kan uppvisa lika många färger. Ullen skyddar djuren både mot kyla och värme och detta gör det möjligt för dem att klara den extrema temperaturväxling som förekommer i Anderna. Alpackan klipps 1 gång per år och detta sker på våren. De flesta alpackor är mycket nyfikna och kommer fram och hälsar.

Kulturinteraktion i Hageby

Jag Frida och Hanna passade på att hitta på något, då Marie jobbade från 07.00-15.00. Vi inledde vår ”hitta-på-något-process” med att besöka Eneby Bollklubbs aktivitetsdag på Fyrby. De hade en loppismarknad, vilket var den egentligen orsaken till besöket. Det och högsommarvärmen var förutsättning för en optimal barnkvalitetstid. Runt 11 startade en till synes populär auktionsbegivenhet. De hade också ungdomsmatcher, straffsparkstävlingar, lotterier, grillning, sockervadd, våfflor med mera. Arrangemanget var välorganiserat, trivsamt och fylld med folk från alla åldersgrupper. Hannas genetiskt betingade shoppingmani ledde oss senare till Himmelstalundsloppisen, troligtvis den sista i år. Barnen hade med sig egna pengar, och lyckades med konststycket att hitta ytterligare små gosedjur som inte fanns representerade i deras gigantiska samling.

Klockan 13.00 startade arrangemanget i Portenparken Hageby, för övrigt den tredje i ordningen. Hanna och Frida tyckte den kreativa, men tyvärr luggslitna lekparken var områdets höjdpunkt, medan jag själv var mer intresserad av själva matkulturen och storleken på portionerna. Det var knökfullt framför den provisoriska scenen, dessvärre var det minst lika fullsatt inne i mattältet. Det fanns massor av matutställare från all världens hörn, iklädda sitt land nationsdräkter. Utan att låta som en gnällig gubbe måste jag poängtera att alltför många matsugna var snortröga, då de stod kvar i trängseln, i syfte att roffa åt sig tillsynes oändligt med mat, istället för att logiskt sett ge plats till andra utsvultna gamar som jag själv. Det irrationella beteendet skapade allmän irritation, trängsel och att folk tappade mat på andra och sig själva. De uppträdde likt ett gäng tyska hyenor, och var troligtvis källor till nysådda konflikter. Dans, clowner, musik varvades med lotterier, försäljning – allt till priset av 0 kronor. Hyresbostäder stod som huvudvärd för Världens festival, ett riktigt vettigt initiativ, där nyfikenheten förhoppningsvis leder till  ökad förståelse, och som förhoppningsvis reducerar framtida kulturkrockar. Till nästa år hoppas jag att matlogistiken förbättras, och att vädret blir lika bra som i år. Innan vi drog hem så besökte vi genomtrevlige  Jocke ”Spurs” Andersson dels för att Hanna blev tvungen att besöka  en toalett, dels möjligheten att följa Wolverhamton  vs Aston Villa sista halvtimmen; en halvtrist tillställning som för övrigt slutade 0-0.

En kontraproduktiv Augustifest 2011

Årets ledord är bredd och regionalism; Augustifestprogrammet ska helt enkelt tilltala så många olika målgrupper som möjligt; vilket jag tycker är vettigt. Eldkvarn, Kalle Bah, Liverpool och Roxanne står för de lokala större akterna, några som troligtvis inte heller är lika dyra som andra kollegor i branschen. Att träffa folk som man annars sällan möter, ta några öl med polarna eller gå ut och käka med familj eller vänner är livskvalitet som lätt kan appliceras på festivalens folkmyller.

Vädret är ett kapitel för sig; utomhusaktivisterna är minst sagt väderberoende. Vi tog med oss barnen på lördag från 10.00 – 12.30 för att främst vandra mellan marknadsstånden, och åka några halvtaskiga karuseller. Under den tiden var det uppehåll, men sedan var det postapokalyptiska vädret  ett faktum. Det dystopiska ihållande regnet höll nästan på hela lördagen. Vilken kontrast det måste vara en mellan en fin dag, och regnoväder om man råkar tillhöra skaran  av dessa oändliga marknadsförsäljare; från någorlunda lukrativt till ekonomisk förlust. Jag led med dem, och alla andra utomhusarrangemang. Musikarrangemangen drabbades ofrånkomligt av ovädret, vilket vare huvudorsaken till det publika bortfallet. Skandiateaterns varierade uppsättning av lokala band i alla genrer är något jag förespråkat länge, synd att så få ändå hittar hit; vi får väl återigen skylla på vädret? Det är ett utmärkt tillfälle för lokala band att visa upp sig live och för publiken att upptäcka kommande världsartister.

Två stadsfestivaler samtidigt – hybris vs genialitet; troligtvis inte det sistnämnda i alla fall. Det positiva var att evenemangen marknadsfördes gemensamt i år, vilket är ett steg i rätt riktning. Självklart ska inte två publikmagneter krocka med varandra. Det är helt enkelt slöseri med  såväl resurser och kreativitet; marknadsföringen kunde delas mellan de båda syskonstäderna i ännu större utsträckning. Vore jag ansvarig för Linköpings stadsfest så hade jag flyttat festivalen till vecka 34. Dels för att inte krocka med Augustifesten, dels för att människor precis innan fått ut sin lön. Just veckan innan löneuttaget är generellt sett inget strategiskt höjdardatum, något som jag tror ligger Augustifestens marknad i fatet. Det är bara att gå till vilken nattklubb som helst veckan innan lön, och veckan efter för att se vilken otrolig skillnad som utkristalliseras. Det vore utmärkt för ”Fjärde storstadsregionen” att ha tillgång till två årliga festivaler som sköts administreras och marknadsförs tillsammans. I nuläget är det mera en kontraproduktiv konkurrens mellan städerna, som slåss om attraktiva artister, istället för att samsas om dem.  Jag tillhör definitivt en av dem som skulle bege mig till Linköping om den låg veckan efter Augustifesten.

Träning, tävling & kolhydratkosten

Jag blir nästan skrämd utav hur bra lågkolhydratkosten utifrån ett viktperspektiv fungerar. Hade druckit 2 stycken 50 cl öl, 1 cider, godis, massor av glass glass, paj och vägde ändå 75.8. Helt osannolikt, i vanliga fall hade jag varit bra nära 80 kg sträcket, och fått ångest för att jag överfrossat i socker och fettdelikatesser. Så länge jag sköter mig 3-4 dagar i veckan så finns det befriande nog utrymme för slarv. Då är det värt att överkonsumera cremé fraiche, 38 % ost, fetaost, mozzarella, ägg, nötter, smör och dylikt, parallellt MÅSTE ris, potatis, smörgåsar och framförallt pastanivån reduceras kraftigt. Har väl aldrig i mitt liv konsumerat så mycket olika sallader som nu. Det otroliga är att jag faktiskt börja uppskatta kaninkäket, vilket jag inte trodde var möjligt förut, bara det är ost i.

Jag och Stefan Hammarström anmälde oss till Bråviksloppet i Lindö som går av stapeln den 10 september. Samma Steffe insåg att han var dubbelbokad, och drog sig helt sonika ur tävlingen – och där stod jag. Det är för övrigt vår polare Odda Adolfsson som är en av initiativtagarna till detta löpningstillskott i Norrköping. Själva loppet är 5 km och 1 mil långa, och kostar 150 kronor. Bråviksloppet vänder sig till såväl kvinnor som män, unga som gamla och otränade som elit. Jag, Odda och AIK med flera av mina polare valde att springa, vilket är bra mycket roligare än att springa ensam.Vecka 32 eklektisk träningscocktail  innehöll 5 pass a`la 287 minuter squash, löpning, cykling och styrketräning. Vecka 33 bestod av 4 pass som höll på i 282 minuter.

Vågen stod en ordinär tisdagsmorgon på 74.8 kg. Herregud jag har underskridit min idealvikt på 75-76 kg. Nu var det istället anorektikervarning utfärdad. Förfärad hoppade jag fjolligt bort från vågen för att snabbt också inse att det indirekt öppnade  för möjligheten att äta en gudomlig Cherry Garcia, det vill säga körsbärsglass med mörk choklad från Ben & Jerrys senare på dagen, vilket jag inte var sen att utnyttja.

Har till sist insett att mitt maniska koffeinintag via gigantisk starka baljor kaffe innan squash och löpning är aningen kontraproduktivt. Har spelat 6 – 7 gånger utan denna mentala skyddsväst, och orkat mer än jag någonsin gjort förut samtidigt som jag inte blir lika överstressad vid de viktiga slagbesluten som måste tas inför varje slag. Jag har också rent konkret utvecklats som squashspelare genom att springa mer och rätt, slå bättre raka forehands, effektivare lobbservar samt tekniskt förbättrat min backhand. Mina myriader av akilleshälar ser jag numera som möjligheter och kommande konkurrensfördelar, då jag har så mycket kvar att förbättra, vilket de flesta andra inte har.

v.34 blev oplanerat en elitisk träningsvecka med 3 långa squashpass samt ett löpningspass och styrketräning under 425 minuter. Jag vann min sista match i squashstegen, något som resulterade i att jag helt sonika  flyttades upp till division 3 – äntligen. Magnus Melberg som spelmässigt var den som borde ha gått upp, förlorade helt enkelt därför att han inte dök upp på en av sina tidsbestämda matcher, förutom 0-3 i baken fick han ett  minuspoäng. Det innebar att han endast inkasserade 8 poäng mot mina 9 erhållna.

Gårdfest i Ektorp

Engagemang är viktigt, men också kreativitet och granninteraktion. Det är lite roligt att se miljonprojektgårdarna runt Ektorpsskolan, och dess olika ambitionsnivå att skapa trivsel.  Det syns redan på hur gårdarna sköts och vad som finns på dem, hur läget förhåller sig. Vissa gårdar har ingenting medan tar trivsel på fullaste allvar. Familjen Widholm har turen att bo på en just sådan gård, där ambitionsnivån är ultrahög. Det spolas is på vintrarna, och på somrarna så åker vattenspridarna ut när det är hett; i år har också en stor hängmatta med skydd implementerats.  Arrangemanget hölls mellan 10.00 – 22.00, fokus låg mellan tiderna 12.00 – 15.00.

Kalaset kostade runt 7000 kronor och Ståhls med Hyresgästföreningen stod för den summan. Det genuina ideella arbete som krävde mycket förarbete stod gårdsfestkommittén för.Vardagshjältarna var: Annicka Andersson, Lotten Gusfors,  Marie Widholm och Olivia Kastre med flera. Enligt SMHI kunde vädret ha raserat en dela av gemenskapen, men de fick  som tur var återigen fel, vilket resulterade i ett perfekt gårdsfestväder. 2 hoppborgar, loppis, tävlingar,  lotterier, ansiktsmålning, minicirkus av ungdomar ifrån Norsholms cirkus, hunduppvisning, jonglerare med eldshow var aktiviteter som stod på programmet. Under dagen serverades gratis glass med såser och strössel till, muffins, kakor och självklart kaffe. Lite senare utspisades det grillad korv med bröd och tillbehör samt festis.  För dem som ville grilla senare på kvällen så var det bara att plocka ut eget kött till de varma grillarna. Barn och ungdomar samsades med föräldrar, ensamstående, pensionärer och invandrare. Det var en osannolikt lyckad smältdegel som var okonstlat trevligt. En av få incidenterna var att ett barn slog ut sin framtand i ett stojigt hoppborgshoppande – på mitt pass dessutom.

Två ofattbara våldstragedier i vårt grannland

Ett angrepp på demokratin, en attack vårt öppna samhälle, på  politiska symboliska institutioner och politiskt engagemang. Till en början proklamerades det ljudligt ut av media att det troligtvis var islamistiska grupperingar som firade 10-års jubileum. Inte långt efteråt utkristalliserades det istället en one-man-show, där gärningsmannen var en tvättäkta norrbagge. Jag personligen tycker att det var skönt att det inte var Al-Qaida eller någon liknande terroristgruppering som låg bakom tragedierna. Det hade troligtvis fått ännu större destruktiva synergieffekter på den globala omvärlden. Om så varit fallet hade polariseringen mellan främlingsfientlighet och lyckad integration spätts på ytterligare och dessutom inneburit ännu mera makt för de mindre demokratiska förgreningar som förorenar Europas politikersfärer.

Det tycks  finnas likheter med den ökända Oklohamabombaren Timothy Mc Veigh som för övrigt avrättades  11 juni  2001, Unabombaren Theodore Kaczynski och det senaste vapenfetischisten  Anders Behring Breiviks. Är detta en cocktaileffekt utav kärlekslöshet? Någon form av stigmatisering?  Har han blivit påverkad av  tv-spel- och filmvåld? Är det en subliminal strategi i syfte att bli någon eller att få bekräftelse, även om det råkar vara något oerhört destruktivt? Vill Anders ha samma status som eventuella förebilder? Handlar det om att bli martyr?  I detta fall tycks uppmärksamhet vara det ord som passar allra bäst in.

I vilket fall som helst var detta gärningar som var så långt ifrån ett rabiat beteende som det bara kan. Betoningen ligger istället på en minutiös  och systematisk planering där allt ifrån polismunderingen, vapenvalen, den manipulativa dialogen till de totalt empatilösa avrättningarna är ultranoggrant planerade. Den kollektiva massakern samt  att han utan motstånd överlämnade sig till polisen tyder på såväl en manisk hängivenhet  till sitt kall i kombination med ett skapligt dysfunktionellt mentalt glapp. Den avledande manövern att dränera säkerheten på och från ön till bomben i Oslo var väl genomtänkt. Precis som han var medveten om vilka praxis som gäller vid terrordåd, då han lyckades legitimera sin polisidentitet för vakterna med förevändningen att förklara för ungdomarna om just tragedin i Oslo.

Innan dåden skickades ett 1500 sidor långt manifest där han uttryckligen själv anser att dåden han nyligen utfört var horribla och fruktansvärda, men absolut nödvändiga med intentionen att göra precis vad som helst för att proklamera ut sitt budskap, sin mission, sitt kall. Parallellt har en 12 minuters lång youtube sammanfattning av dokumentet publicerats. I informationen pekar han bland annat ut såväl Gudrun Schyman som Mona Sahlin som personliga hatobjekt. Kontentan är att han anser att han gör allting som krävs i syfte att förändra Norges ”liberala” flyktingpolitik, och i hans tycke den dysfunktionella  islamistiska koloniseringen.  Anders Behring Breiviks dagbok, som finns med i slutet av hans manifest, avslöjar de senaste nio årens planering inför dåden i Norge. Han vill återinföra  modifierade korståg och uppdatera tempelriddarnas mission, och ser sig  själv som en äkta och renrasig viking. Han beskriver också ett nätverk eller mer en motståndsrörelse på 12 personer där en svensk också ingår vars vision att vinna det inbördeskrig som han anser sig nyligen inlett. Instinktivt känns tidpunkten för planerandet inte bara som en tillfällighet i kölvattnet av vad som hände den 11 september 2001 i New York.  Tur i oturen var att Anders ”endast” mördade 87 stycken ungdomar istället för betydligt flera, då antalet på ön bestod av närmare 600 personer. Det förefaller som hans analytiska och organisatoriska förmågor var betydligt bättre och större än hur han hanterade automatvapnet.

När han väl döms för terrorbrott så lär han få det högsta straffet 21 år. Det ofattbart meningslösa avrättningarna döljer inga rättsliga tvivel vem som är förövaren. Jag personligen är för dödsstraff när fallen är så solklara som i detta fall. Vad är syftet med att försöka återrehabilitera en så sjuk individ tillbaka till samhällets acceptans, när han tillfogat så mycket skada och smärta för offrens föräldrar, släktingar och anhöriga. Det negativa följderna av tragedierna lär troligtvis legitimera snabba åtgärder som inskränker ytterligare på vår personliga integritet. Att förebygga dessa diskrepanser är i många fall liktydigt med mer avlyssning och fler övervakningskameror. Förhoppningsvis leder istället dessa makabra illdåd till en motsatt effekt där istället politiska ambivalenta beslut påskyndas och att enighet mellan  partier och regeringar intensifieras, utan att göra kall på vare sig den personliga integriteten och demokratin.

Flygplansmuseet – nästintill världsunikt teknik- och kulturhistoriskt museum

Mina förväntningar var egentligen relativt låga, då jag  som person helt sonika avskyr allt som har något med motorer att göra. I vilket fall som helst så är det skönt att bara komma iväg ifrån hemmets lugna vrå  genom att bryta vardagsmönstret.  Är man tillräckligt openminded kommer det alltid  något berikande ur en ny upplevelse. Vi var där runt 11.15, och redan då var den rymliga parkeringen välbesatt, vilket tydde på att vi var långtifrån ensamma. Inträdesavgiften var så långt ifrån den ekonomiuppfuckning a´al Dinosaurieutställningen som det bara var möjligt; 50 kronor per vuxen och ungdomar under 19 år gick in gratis. I de tre museumområdena utkristalliserar sig en unik samling flygplan från pionjärtiden till mellankrigen, beredskapen fram till dagens JAS 39 Gripen. Många av dem kan unikt nog enbart ses på Flygvapenmuseumet. De har också en lokal där de 2-3 gånger/år växlar utställningar, vilket öppnar för en aktiv och levande programverksamhet året runt. I Flyglabbet, museets science center, kan man lära sig allt om hur och varför plan överhuvudtaget kan flyga via bland annat flygmattan, flygledarsimulator,  Gripen-simulator.

År 2003 hittades vraket av DC-3:an på Östersjöns botten och lades till sin sista vila i museet i maj 2009, en riktig historisk och politisk upplevelsepärla.  Hela bottenvåningen synliggör den tragiska händelse som skedde 1952 och kronologiskt berättar historien från ögonblicket då den sköts ner av ryssarna till nutid. Paralleller till regalskeppet Wasa är inte långt borta, vilket i detta fall är osedvanligt positivt; jag blir helt enkelt intresserad av att förkovra mig vidare. Utställningen”Om kriget kommer – Sverige under det kalla kriget” berättar om kalla kriget, och hur det påverkade Sverige, politiken och medborgarna på ett mycket intresseväckande sätt.  Det finns också en intressant tillfällig utställning som handlar om katapultstolens historia och design. De hade i tur och ordning arrangerat katapulterna så att man med lätthet såg den tekniska utveckling som skett från flygets bardom till nutida teknologi. Alla sinnena fick chansen till stimulans, vilket gör att man som besökare inte bara behöver blicka upp mot luggslitna plan. Jag tycker också att utländska besökare kunde få ta del av den sparsmakade, tydliga och intresseväckande informationen via utlagda A4-papper på engelska – utmärkt.

Samhällsandan reproducerades genom att synliggöra 50-, 60-, 70- och 80-talet på ett osannolikt kreativt och underhållande sätt. Varje årtionde hade tillgång till tidsriktig hemmiljö genom autentisk möblering och inredning samtidigt som tidsandan applicerades på  dåtidens samhälls- och politiska situation.  En strategi som jag föll pladask för; detaljrikedomen, musiken, ljuset, ytorna,  informationen och kreativiteten hade fått onaturligt stort upplopp att växa fram på. För mig som teknik-dyslektiker skapades en mångdimensionell känsla av holism där inredning, musik, konst med mera också är en stor del av flyghistorien och som är i symbios med samhället som helhet.

Min förförståelse gentemot Flygplansmuseet var hur barnen fiktivt skulle inleda med att attackera de två Widholmska överhuvudena med verbala  orgie av dylika  tjatramsor: ” vi vill hem”, ”hur långt är det kvar”, ”när ska vi köpa glass”, kan vi inte vila”, ”det är tråkigt”, ”orkar inte mera” . De tycker barnrationellt att de första planen är roliga sedan sjunker intresset likt stripteasebarer utan strippor. Jag ville få svar på om de skulle kunna tygla sin otålighet? Hur bra var museet på att tillgodose både föräldrar som barns intressen? Det visade sig  tvärtemot min skepticism att de ansträngt sig optimalt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera inför utställarnas fantasifullhet. Det fanns stora ytor för legobygge med plan som huvudtema, kreativa  och spännande experiment, böcker med tillhörande bokhörna. Barn och ungdomar hade verkligen fått sitt lystmäte uppfyllt.

Lyriskt är ett starkt ord, men det var precis så jag upplevde de 2½ timmarna. Shoppen, caféet, restaurangen,  faktarummet och biblioteket är också fräscha inslag som förhöjer upplevelsen samtidigt som det är oaser att kunna förkovra och reflektera vidare. Efter att ha tittat igenom Flygplansmuseet så har det helt klart visat sig inte bara vara ett mecka för flygplansfetischister eller nördar överlag. Har man det minsta historia-, samhälle- eller politikintresse är detta ett ställe man bör söka sig till. Nästa besök  ligger inte alltför långt i framtiden och då åker jag antingen själv eller med min pappa.

Johnny ”Balboa” Hammarström  – the ”man”. the myth, the legend

En av mina äldsta polare är Johnny Hammarström, brorsa till polaren Steffe Hammarström. Det var vi som skakade Palacedansgolvet till grunden. Vi lyssnade på musik, drack hembränt med billig juice eller avslagen cola, spelade taskig poker och drog historier för varandra så det stod härliga till. Våra främsta  invited guests var  framförallt Ante Svennsson och brorsan Klasse samt Steffe Hammarström i sällskap dåvarande flickvännen Monica Karlsson. Johnnys lägenhet på Slottsgatan136  låg inte alls långt ifrån nöjespalatset Palace och innepuben Wasa. Lägenheten blev var bas och de två uteställena våra mål i samklang med en avsluta kvällen med en saftig och alltid lika välkommen dubbelkebabrulle på Drottninggatan, mitt emot Grand Hotel.

Vi var rätt osynkade; Johnny och jag; han blev fullast först och dessutom oväckbarare än en mumie. Senare på kvällen då jag oftast hade få minnesfragment kom Johnny igång på något oförklarligt och nästintill övernaturligt  sätt – från koma till dansgolvshybris. Då var det istället jag som allt som oftast var onåbar, mycket på grund  av ren snålhet och mindre bra alkoholblandningar. Drack som besatt hemma för att slippa spendera surt förvärvade pengar på dylika krogar, något som resulterade i ett destruktivt beteende genom minnesluckor, provokativt- och irrationellt utelivsleverne, dock utan inbyggd våldsbenägenhet som tur var.

Johnny, jag själv, bröderna Ante & Klasse Svensson hade också det gemensamt att vi länge spelade i samma fotbollslag. Landsortslaget Vikbo IK i division 7  och metropolen Östra Ny cirka 3 mil från Norrköping var vår hembyggd. Vår hemmaplan rymde förutom vackra vyer, stora fält med självbetande kor och ett primitivt utedass. Det var ingredienser som gjorde många stadsbor och individer med utländsk härkomst instinktivt ofokuserade och skrämda. Det var troligtvis den aspekten som gjorde att vi vann några matcher överhuvudtaget de första fyra åren. Johnny var vår spexade målvakt medan jag själv inledde som striker för att sedan degraderas till stabil backkoloss. Trots Johnnys relativt kraftiga kroppshydda var killen osannolikt snabb – de första viktiga metrarna. Hade VM i 20 meter funnits hade Johnny definitivt haft en framtid som sprinter.

Gemensamma och mycket minnesvärda  resor som vi genomfört är bland annat: London, Mallorca och Köpenhamn samt ett antal fragmentariska Ålandsresor. Johnny träffade sedermera lärarinnan och tillika bonntjejen Karina som nu varit ihop med i hela  20 år. Efter den sammanslagningen reducerades festandet från 100 procent till typ 2 procent. Paret har framavlat de trevliga barnen Sara 19 år och Emil 17 år. Familjen bor sedan 16 år tillbaka i lummiga och lantliga Östra Ryd. Vår familj brukar 1-2 gånger per år hälsa på The Hammarströms, och det sker i symbios med en rejäl grillning och efterrättssmörgåsbord. Johnny har varit med i herrklubben Friends for life club (FFLC) som jag startade för 11 år sedan. Han tillhör topp 3 med mig och Stefan som nästintill inte missat en ända träff sedan starten. Hos oss går han lite käckt under epitetet ”Glufs-Glufs” på grund av hans omättliga aptit och neandertalistiska bordsskick eller snarare bristen på sådan. Det är egentligen  inte han som behöver haklapp, utan de två bredvid och den stackare som får bordsplaceringen mittemot.

Johnny är den största 80-tals dogmatikern jag mött och troligtvis kommer att möta både i detta som kommande liv. Det som inte är från 80-talet existerar inte. Jag blev väldigt förvånad då MR hammarström nyligen inhandlat en splitterny smartphone. 80-tals fetischismen är nära kopplat  till  Europas  mest konservativa musiksmak. Fortfarande går Sandra, Alphaville, Modern Talking, Survivor, Rickard Marx, Lilli & Sussi, Tomas Ledin och Freda varma på den antika skivspelaren.  Johnny jobbade förut länge på Ica, men sedan 6 år tillbaka är det huvudkonkurrenterna  Hemköp i Söderköping som gäller. Hans arbetsuppgiftsnisch är agera köttmästare där styckning är en av huvuduppgifterna

.

Jag, Hanna och Frida begav oss via Gamla Övägen till minibonnsamhället Östra Ny. Såväl Steffes tjej Linda och min fru jobbade kväll, så de kunde inte följa med. Steffe hade med sig yrvädret och ögonstenen Felicia. Vädret var långtifrån ett optimalt grillväder, men deras altan hade som tur var både tak och infravärme. Barnen brydde sig inte nämnvärt om regnet, utan hoppade euforiskt vidare på studsmattan i minst 3 timmar.  Nostalgisnack blandat med semesterplaner och barnuppfostran avhandlades innan några parti kubb spelades. Senare på kvällen så serverade Karina  en gudomlig kladdkaka toppad med grädde samt chips och godis.

Min alkoholkonsumtion stannade på 5 öl och ett glas whisky, vilket var precis lagom däremot var min sockerkonsumtion desto större. Barnen borde ha varit slutkörda efter allt hoppande, i alla fall tilldragit sig någon form av benhinneinflammation, men så blev inte fallet. De adrenalinstinna liven hölls sig  på benen ända tills 11-slaget. Då var det dags för borsta tänderna processen, och lägga sig tillrätta processen i Johnnys ökända och mycket spartanska husvagn från tidigt 70-tal. Det ihållande regnet piskade fram ett crescendo av blöta tonarter. Det är mysigt i någon timme, men när det hypnotiska  trummandet fortgår bildas istället en kontraproduktiv känsla, då sömnen inte riktigt tycktes  infinna sig. Jag hade dessutom tillgång  till en enerverande  och troligtvis giftig insekt bakom min rullgardin, 5 cm från huvudkudden. Det periodvisa oljudet fick mig att tänka på en oförutsägbart outsourcad tinnitus

Marie & Mats Tennbröllop dvs varit gifta i 10 år

Vi firade detta genom att äta libanesisk plockmat så kallad Meze på just restaurangen Meze. Detta var för övrigt andra gången som jag och Marie besökte restaurangen. Grunden i deras matlagning härstammar från civilisationens vagga: det forna Mesopotamien, och i synnerhet det libanesiska köket. Utbudet på vegetariska rätter är stort då det är en naturlig del i den orientaliska kulturen. Meze är samlingsnamnet för de många kalla och varma smårätter som utgör basen i Mellanösterns matkultur. Mezerätterna är delar av en helhet som i sin tur är en livsstil och ett sätt att umgås på. Meze är allt från en enkel fika till en omfattande flerrättersmåltid. Vi tog deras prisvärda 15 rätters Meze. Först kommer de kalla smårätterna in sedan resten av delikatesserna. Det är en imponerande och färgsprakande syn att skåda precis som det är att äta upp det mastiga orientaliska smörgåsbordet. Meze erbjuder sina gäster en specialkonstruerad matlåda där allt som inte mäktas med kan läggas. Det kallar jag bra service och dessutom ett ytterst effektivt miljötänk.

Antal år som gifta

1 Pappersbröllop
2 Bomullsbröllop
3 Läderbröllop
4 Blomsterbröllop Fruktbröllop
5 Träbröllop
6 Sockerbröllop
7 Yllebröllop Ullbröllop
8 Bronsbröllop Gummibröllop
9 Linnebröllop Pilbröllop
10 Tennbröllop (Jämför 20 år)
11 Stålbröllop
12 Sidenbröllop Silkebröllop
12,5 Kopparbröllop
13 Spetsbröllop Knypplingsbröllop
14 Elfenbensbröllop
15 Kristallbröllop
16 Fjäderbröllop
17 Silkesbröllop
18 Satinbröllop
19 Galonbröllop
20 Porslinsbröllop Jutebröllop
21 Nylonbröllop
25 Silverbröllop
26 Korkbröllop
30 Pärlbröllop
31 Mahognybröllop
35 Korallbröllop
40 Rubinbröllop
44 Ametistbröllop
45 Safirbröllop
50 Guldbröllop
55 Smaragdbröllop Sälbröllop
60 Diamantbröllop Järnbröllop
65 Krondiamantbröllop Järnbröllop
70 Järnbröllop Stenbröllop
75 Atombröllop Diamantbröllop Järnbröllop

Det ska väl bara jävlas

Likt den IT-dyslektiker jag är så behövs det inte mycket som skakar om min tekniska sfär. I detta fall hade den dysfunktionella tekniska processen subtilt inletts med ett eskalerande glappkontakt mellan högtalarna och den stationära datorn. Harmon kardon står i mina ögon för kvalitet, design och funktionalitet. Tyvärr höll bara denna estetiska tekniktingest i 1½ år. På något sätt känns det som tillverkarna uppfinner prylar vars livslängd ska hålla några månader över garantitiden. Det blå ljuset som aldrig skulle slockna gjorde detta då jag drog ytterst irriterat i sladdarna i jakten att skapa jämvikt mellan den vänstra och högra högtalaren. Jag blev bestört och drog till några grannar för några second opinions, dessvärre verkade den totalt stenkörd. Min ögonsten kostade mig runt 1500 kronor, en summa som tillhör en materiell ekonomisk gråzon ifall den går sänder. Det är enligt ingen idé att laga den då det i stort sett kostar lika mycket att laga den som att köpa ny – frustrerande. Jag är dock 93 % säker på att det är ett otroligt lättlagat fel som hämmade superljuder från att komma ut. Problemet är att jag själv inte innehar den välbehövliga teknikkompetensen, och inte heller de jag känner. Då återstår det bara att gå till en verkstad där det troliga svaret är: ”köp en ny, det lönar sig inte att laga den”. Jag var inställd på det svaret när jag äntrade Alina Systems välbekanta trösklar. Därför hade jag med mig 1500 kronor i syfte att köpa ett likvärdigt system. Det blev till sist en Logitech speaker system Z623 för 1499 kronor (995 kronor på Elgiganten såg jag någon dag senare).

• THX-godkänt
• Stereo och baselement (2.1)
• Flera ingångar

Enligt Tobbe säljaren så var det troligtvis ännu bättre ljud i Logitech ljudmonster, än den jag nyss mentalt begravt. Jag var skeptisk till hans rabiata försäljningstrick, men ändå förhoppningsfull att hans försäljningsprofetia skulle uppfyllas. Det visade sig att han faktiskt hade fullkomligt rätt; ljudet var gudomligt för dem pengarna. Till och med jag klarade att installera ljudmanickerna utan några som helst problem, och det fungerade också vid första försöket. Det är konstigt vad tomt och tråkigt det var utan musik när man sitter framför datorn och jobbar eller bara surfar runt. Spotify har onekligen förändrat mitt sätt att lyssna på musik. Det händer allt som oftast att jag spelar musik som jag nyligen köpt på cd. Då blir i alla fall jag ambivalent om det överhuvudtaget är möjligt att  fortfarande tillhöra skaran av Ginzas trognaste och bästa kunder.

Pappsen och Mats besökte Östergötlands Skansen

Gamla stan i Linköping är onekligen ett osannolikt levande friluftsmuseum. Att vandra omkring i svunna tiders miljöer med tidsklädda aktörer som spontant beblandar sig med gästerna är minst sagt en trevlig upplevelse. Vi började med att besöka Apoteksmuseet, för att sedan  bege oss till Skolmuseet och avslutningsvis titta in i Polismuseet. Där mellan fikade vi på genuint pittoreska Dahlbergs café där två läckra Budapestbakelser utan problem slank ner. Här finns verkligen något för såväl män som kvinnor, barn som pensionärer och för alla intresseinriktningar. För godissugna är Cloettas chokladbod ett måste, för sockeravhållsamhet något att raskt passera. Det är lärorikt, informativt och varierat att göra en resa i tiden, utan att behöva känna sig som en museibesökare. Kullerstensgränderna, de autentiska trähusen och de kulturhistoriska trädgårdarna som omgärdas av skog skapar tillsamman en underbar helhet som jag som turist helt enkelt måste abdikera för. Friluftmuseet Gamla Linköping består av tre delar förutom småstadsidyllen inhyses naturreservatet Valla samt Valla fritidsområde. Ett koncept som sagt har något för alla.

Pappa hade alltid velat se sitt gamla I4 där han gjorde värnplikten på det glada 50-talet. Jag själv gjorde om samma bedrift, men på det glada 80-talet. Det var för övrigt 7½ mentalt djävulskt påfrestande månader. Vi åkte förbi den vackert belägna fotbollsarenan som fick minnen att åter komma till liv. Det var där jag i stort sett missade öppet mål på nära håll i den exceptionellt  prestigeladdade matchen mot A1. Den missen några minuter innan domaren blåste av matchen blev dyrbart för vårt lag, då vi inte lyckades framkalla en förläggning.  Jag fick leva med detta ödesdigra misstag under resterande tjänstgöring. Det innebar dessutom fler obekväma och otrevliga arbetsuppgifter. Vem säger att inte fotboll är på blodigt allvar?

Garnisonen är numera en stadsdel i Linköping , som tidigare var platsen för de två, militära förbanden  Livgrenadjärregementet (I 4) och,Svea artilleriregemente (A 1), vilka lades ner 1997.I området återfinns idag bostäder, skolor, fritidshem, dagligvarubutik, kontor med mera. Där ligger även myndigheter som Linköpngs Tingsrätt, Polisen, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Statens kriminaltekniska laboratorium. I västra delen av området finns ett adekvat Garnisonsmuseum. Huvudbyggnaderna står kvar precis som vi mindes det fast modernt uppgraderade på ett estetiskt positivt sätt.

Träning och tävling

Mina hälsenor är ett kapitel i sig självt. Grundstommen förefaller vara alltför bräcklig för att fortsätta att nöta och mala 3 milare på dåligt underhållna asfaltsvägar. Jag får som sagt koncentrera mig på att högst springa 1½ milare med intentionen att klara av en halvmara på en godkänd tid, helst med ett slaget rekord i bagaget. Att jag slog mitt personliga rekord i Bratislava i från Göteborgsvarvet i mitten av 2000-talet är en sporre av rang. Tanken är att försöka träna i ett 4.45 min/km för att vänja kroppen vid detta relativt höga tempo med målet att dels kapa mitt rekord från u1 timme och 44 minuter, dels komma under 1.30. Som sagt hälsenorna är bromsklossar i denna visionsprocess, och jag märker implicit  av att jag slarvat med de fundamentalt viktiga tåhävningarna, och istället bara öst på med squash och löpning; det håller helt enkelt inte i längden. Denna vecka bestod i vilket fall som helst av 5 pass som höll på i 276 minuter.

Continue Reading »

Lokalturism på hög nivå

I perfekt badväder passade vi på att besöka den okända och upphaussade Dinosaurieutställningen i Norrköping. Priset var 9o kronor för vuxna och 70 för barn. Våra förväntningar ställdes å ena sidan mot marknadsföringens som påvisade att detta var årets självklara  upplevelse för barnfamiljer, å andra sidan folk som besökt utställningen och lämnat den tämligen avslagna. Vår ambition var att lösa tipspromenaden och läsa all text för att verkligen kunna insupa helheten, inte stressa igenom spektaklet. Utställningen kändes dessvärre ännu mindre än vad i alla jag hade föreställt mig. Belysningen var dämpad och levandegjorde skeletten på ett otäckt estetiskt sätt. Efter 15 minuter så hade vi gått första varvet, vilket kändes lite snopet.

Nästa steg var att förkovra sig i de tydliga men tillsynes oändliga textbroderingarna. Det var intressant läsning, men ändå kände mig jag som småbarnsförälder ekonomiskt halvt uppfuckad. För 32o riksdaler kändes detta som ett smärre rån, barnen blev rastlösa efter 20 minuter eftersom de inte kunde läsa textorgierna. Jag är medveten om att det kostar att frakta, förbereda, och marknadsföra utställningen, det måste helt enkelt bära sig, och det måste  få kosta, men för 320 kronor tyckte vi att det var på tok för lite valuta för pengarna. Text och ben i den ordningen sammanfattar den lite mediokra utställningen utifrån ett barnperspektiv och i viss mån ur ett vuxenperspektiv. Det saknades en kreativ och lekfull ådra som kunnat omvandla all text till något mer spännande och innovativt.  Nu gjorde de det ytterst lätt för sig, vilket jag tyckte var tråkigt.

Arbetets museum låg i närheten, så det kändes naturligt att beta av ett utav Norrköpings största besöksmål. Det var några år sedan vi gick igenom museet från plan 7 till plan 1. Utställningen ”Industriland – När Sverige blev modernt” invigdes 2007 för att avslutas 2012; det är för övrigt museets hittills största satsning. Jag kan inte göra annat att abdikera inför kreativitet och fantasi som utställarna använt sig av. Detta väcker mitt intresse på ett genuint sätt och är raka motsatsen till den apatiska dinosaurieutställningen.  Det 160 meter långa löpande bandet med tidstypiska föremål arrangerades i kronologisk  årtalsordning  (1930 – 1980). Vardagsföremål, uppfinningar och logotyper omgärdar hela utställningen på ett obscent innovativt sätt. Hela idén är genialisk, jag slukade informationen och tidsmarkörerna med hull och hår. Utställningen levandegör parallellt också folkhemmets uppkomst och utveckling via bland annat storbildsprojektorer; alla sinnen får jobba på högvarv. För mig är detta en stor upplevelse som tar mig över en timme att avverka dessutom är det gratis. Delutställningen: Åtvidaberg – den svenska modellen låg i anslutning, och var helt enkelt minst sagt lika intressant. Facits uppkomst och fall  som är i symbios med  staden avhandlades estetiskt adekvat och tänkvärt.

EWK-museet har jag läst massor om; tyvärr kan jag inte relatera något  till Mogatasonen Ewert Karlsson  (1918-2004), något som jag tror reducerade mitt lite bristande intresse. Det var ytterst välgjort, men den politiska illustrationskonsten föll mig inte riktigt i smaken. Bamseutställningen var likt dinoutställningen betydligt mindre än vad jag förställt mig. Det som ställdes ut var väldisponerat och kreativt levandegjort, men här kunde mycket mer fått inrymmas enligt mig. För barnen finns i så fall museets kreativa verkstad där aktiviteter för barn och vuxna i harmoni med  museipedagoger lärs ut.

Café Strykjärnet, receptionen, museibutik och utställningen ” A taste of Europe” på entréplan var en annan höjdpunkt. För min del var butiken det mest intressanta. De har fräschat upp hela entréplanen ordentligt och skapat ett minst sagt inbjudande start för oss besökare. Som sagt personalen tycks ha lagt sin själ i att hitta saker som oftast inte finns att tillgå i de  inavlade butikskedjorna  i centrumet. Detta är det perfekta stället att hitta annorlunda funktionella presenter till sig själv eller någon släkting eller vän.

Stadens turistbyrå blev nästa anhalt. Jag har inte varit inne i de nya lokalerna sedan flytten ifrån de gamla lokalerna i Holmentornet. Jag sommarjobbade för övrigt där i 5 månader för några år sedan. De nya lokalerna är egentligen inte så mycket större än då, men onekligen mer modernare och handikappvänliga än vid de gamla ytorna. Likt Industrilandskapet i sig kan jag bara  konstatera att lokalerna är lite väl sterila och tillrättalagda för min smak. Var är fantasin, var är det okonventionella, var kommer Norrköpings själ fram; inte i dessa lokaler i alla fall – tyvärr. Deras broschyrsortiment håller däremot  lika god kvalité som förut. Det är en fröjd att plocka på sig kartor och lokal intressant information som jag inte hade en aning existerade förut.

Träning & tävling

Förra veckans cykelträning ersattes lika oväntat mot fotbollskrigande. Det blev en vecka bestående av 5 pass a´la 237 minuter. Min livsstilskost får min vikt att pendla mellan 75-76 kg det vill säga min subjektiva idealvikt. Jag kan som sagt också kosta på mig att äta mycket glass och grillat. Att inte vräka i sig pasta, ris, potatis och smörgåsar som förut, har varit  en oväntat smärtfri process. Jag är inte heller lika ”skåpshungrig” som förut, vilket är osannolikt befriande. Vecka 27 bestod av 4 pass i 257 minuter. Vecka 28 bestod av osedvanligt många pass, då jag dels räknade in cykelträningen, dels grävning hos Stefan; 10 pass i 606 minuter var nytt rekord. Cykelträningen fyller många latenta funktioner som att komma igång efter att ha sovit min förmiddagssömn efter vakennätterna, kompletterar squash- och löpningsträningen, letar efter pant, letar efter bilnummer (är på nummer 295) och bara njuta av friheten av att cykla – för det är en behaglig känsla när man väl kommit igång.

Organiserad barfote-fylle-fotboll – Ron Jeremy Cup – 2011

Lino tjatade med mig in i sitt lag, och då menar jag tjata, böna och be, mer vill ni inte veta. Till sist så orkade jag inte stå emot ultrasnabba ordkrängnings-jabbar, och blev sedermera en del av den 10-mannatrupp som den italienska boaormen skapat. Kriterierna är få och enkla:

1. Man måste ha druckit adekvat alkoholmängd (annars bonusstraff för motståndarlaget)
   
2. Man spelar barfota
3. Planen som målen är av storlek mindre.
   
4. Domarna är rättvisa, men tillåter nästan i stort sett allt
5. Varje match håller på i 12 minuter

Jag våndades över att mitt  före detta främre korsband och trasiga menisklar som var demolerade sedan en fotbollsskada från1998 i Östgötacupen: Åby – Vikbo IK. En plågsamt tråkig 1½ -årig rehabilitering följde på World class, men möjliggjorde också att jag tvärtemot alla läkares rekommendationer och odds numera kan springa maraton och spela squash 3-4 gånger i veckan. Fotboll däremot är en annan femma, då tacklingar framifrån, bakifrån, från sidan, fastna med foten  i gräset och dylikt är lika med ett totalhavererar knä. Det innebär att jag verkligen får problem med knät, något jag inte har nu. Att räddhågad gå in i någon form av matchsituation i fotboll är troligtvis största anledningen till en självuppfylld profetia. Min tanken var att agera materialare och hoppa in vid behov. Det var innan Steffe Hammarström blev skadad och innan Linos polare försvann en efter en.

Min fru blev tvungen att jobba i Stockholm från lördag morgon till söndag kväll, vilket innebar att jag hade barnen. Det tackade mitt dåliga alkoholsinne för, medan jag själv egentligen hade räknat med att dricka fler än de 5 öl som jag avverkade. Linos dysfunktionella lagnisch var att alla spelare som skulle vara med i vårt lag måste vara över 40-år; erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Vi blev i alla fall 7 stycken gubbar som äntrade Klingsbergsparkens gröna gräs, något som innebar 2 avbytare, en som bytte med de två anfallare och en som bytte med försvararna. Första matchen var på pappret en förlust och genomsyrades av gubbspelare kontra ungdomslirare. De förde planenligt spelet, vi kontrade. Vår strategi var glasklar: aggressivitet från början till slut, vi skulle vara som bålgetingar på dem. Planen höll nästan hela matchen, de fick två lägen varav ett blev mål. Vi hade de två bästa lägena, men brände båda frilägena. Det vinner man inga matcher på, det blev 0-1. I  match två mot FC Kebab var det vi som var det spelförande och dominerande teamet; vi vann rättvist med 2-0.

Efter den matchen så startade ett ihållande helvetesregn inkluderat åska och blixtar. Allt blev dyblött, och då menar jag precis allt. Hanna och Frida hade dittills suttit på vår gemensamma picknickfilt och lekt med Linos dotter Emilia. De samlade också ihop pantflaskor på order av familjehövdingen. Nu fick de istället halvfrusna gömma sig under träden; de skötte sig osannolikt bra utan tillstymmelse av åka-hem-gnäll. De fick också se sin pappa glidtackla allt som gick att glidtackla på en fotbollsplan. Vädret förstörde som sagt var den gudomliga stämningen genom att kompisar, flickvänner, fruar och barn  till sist drog hem när det blev blev kylslaget och halt, istället för att heja fram sitt lag. Suget att dricka öl reducerades också påtagligt.

Vår avslutande match mot DFG var också turneringens sista match innan de två semifinalerna och sedermera avslutande finalen gick av stapeln. Vi var tvungna att vinna med 4-0 för att gå vidare till semifinal. De tre gruppvinnarna samt bästa tvåorna gick till semifinalerna. När de fick ett mycket tveksamt mål godkänt så gick ridån ner. Det blev till sist två noll på denna gyttjeplan där glidtacklingarna var den stora behållningen i denna lotteristämning. I skrivande stund vet jag inte vilka lag som spelade i finalen och vilket lag som vann Ron Jeremy cup, men det känns egentligen  mindre viktigt.

Jag själv vare ytterst tveksam till att medverka i detta spektakel, men ändrade mig ganska snabbt under turneringens gång. Det var riktigt, riktigt roligt;  Ron Jeremy cup var en turnering med glimten i ögat, utan bråk och med god stämning, precis som på den gamla goda tiden. 12 lag förefaller också vara det optimala lagantalet, i syfte att det inte ska ta för lång tid för alla spelare som familj. Arrangörerna sålde korv, hamburgare, öl, vin, läsk, vatten till självkostnadspris. Vädret i Sverige är ju som det är, och det spelar ingen roll vilket utomhusarrangemang som man anordnar; regn är alltid lika destruktivt.

‘Min egen insats då? Från att inte rört en fotboll sedan Ensjön brann så upplevde jag själv att min kämpainsats och springa-i-luckorna-tendenser som helt godkänd, varken mer eller mindre. Jag har spelat fotboll sedan 6-års åldern via IF Sylvia, Ektorps FF och Vikbo IK, men allra roligast tyckte jag att det ändå det var på skolrasterna i första till tredjeklass. Det var då det var kravlöst, men som roligast att spela, precis som när några gäng spelade med koner som mål på Himmelstalundsfältet – det var allvar, men ändå inte. Det är för mig essensen och passionen i fotboll.

Sveriges fotbollsdamer

Mycket starkt av Sverige att greppa bronspengen genom att bli 3:a i världen. Jag vill först påpeka att jag alltid försvarat damfotbollen mot främst manliga förståsigpåare. Fotbolls-VM i Tyskland blev platsen för ett medialt paradigmskifte, istället för att för att oförtjänt bli jämförda med herrarena och vara måltavlor för ständig kvalitetskritik så vände vinden.  Helt plötsligt var befogad kritik bannlyst. Jag fick mediavibbar från länder som Kina, Nordkorea eller Kuba. TV 4:as Pontus Kåmark blev turneringens ”bad guy”. Han modifierade dock kommentatorsstrategin efter kritikstormarna.

Att Sverige vann mot ett av världens bästa landslag är fantastiskt bra gjort. Passningsspelet främst  i 2:a halvlek var däremot  pinsamt att skåda, precis som i stort sett hela matchen mot Japan. Oförklarliga felpass i oändligheten avlöste varandra. 3 till10 meters pass, utan markeringsstress var en del av felpassorgierna. Det är skillnad mellan herrar och damer när det kommer till bland annat  styrka, men att slå ett enkelt pass till närmaste medspelare borde inte vara svårare för en kvinna än det är för en man att utföra. Om så sker bör befogad kritik  kunna  ges till berörda, utan att bli medialynchad. Det är helt enkelt dåliga pass, inte något typiskt kvinnligt eller?

Bronsmatchkampen mot Frankrike var däremot en fröjd för fotbollsögat. Den täta, välspelade och spännande matchen innehöll ett  ihållande underhållande spel, kamp, högt tempo och snygga mål.  Det var befriande att se att Sverige faktiskt kunde slå både enkla som svåra pass, något som visar på att det är fullt möjligt. Båda lagen uppvisade för övrigt ett fint passningsspel och de försökte dessutom att inkorporera ett one-touch tillslag, vilket jag tycker är vågat och beundransvärt. De svenska herrarna tycks försöka ta patent på att först ta emot bollen och sedan passa den vidare, något som borde tillhöra fotbollens stenålder med den utveckling som skett sedan Gunnar Nordalhs och Nacka Skoglunds tid.

Jag tycker också att damfotbollen nästintill är fri från riktigt fula medvetna efterslängar, till skillnad ifrån herrarnas maniskt våldsbenägna fotbollssfär. Bland det värsta med herrfotbollen tycker jag är de destruktiva filmningar som numera tycks vara en del av själva spelet. Jag tycker i alla fall att det förstör helheten när spelarna indirekt lurar motståndare, domare och publik via ”regelrätt fusk”. Detta dysfunktionella fenomen förekommer ytterst sällan bland damfotbollen och det är så otroligt befriande att slippa ta del av den spelstrategin.

Jordgubbar på Ringstad gård

Molnigt och runt 21 grader, utan risk för regn var en väderleksrapport som intuitivt kändes som det perfekta jordgubbsplocknings vädret. Jag, Marie Hanna och Frida tog med oss en 10 liters hink samt 3 behållare och satt oss i Forden. 10 minuter senare stod vi med andra euforiska  jordgubbssjälvplockare  på en egen tilldelad rad med  smarriga gubbar precis vid våra fötter. Jag hade ätit en strategiskt tidig frukost, och var väl förberedd att fylla magen med röda söta antioxidantbärare. Hanna startade plockningsprocessen likt en dopad Bratz, men hon föll ihop som ett korthus efter bara 7-8 minuter. Frida kom däremot aldrig  riktigt igång, utan lade hela sin själ i själva provsmakningsprocessen. Att hon fick lite ont i magen var inte alls särskilt oväntat.

Jag själv åt nästan lika mycket som jag plockade i hinken. Det var Marie som stod för att hinken överhuvudtaget blev full. Det var inte lätt att lista ut vilka gubbar som var godast; de följde inget vedertaget mönster. De stora röda kund vara jättegoda precis som de kunde vara vattniga. De rödvita, de små, de närmast marken; alla skiljde sig åt, vilket öppnade upp för en orgie av just provsmakning. Jag måste erkänna att jag föråt mig på dessa sommardelikatesser precis som Frida gjorde. För tillfället passar de bättre i frysen än på glassen. Det blev sammantaget 4½ kg jordgubbar i hinken, en mängd som kändes precis lagom.

Heldag i Söderköping med Pippiteater och glass

Vädret visade sig från sin allra bästa sida: 25 grader varmt och sol som avlöstes med moln. Vi var i Söderköping runt  klockan 11.00. Söderköping är för mig sinnebilden för hur en sommarstad verkligen ska se ut. Jag tror att många inklusive mig själv blivit regionalt hemmablinda på grund av stadens närhet. Hade Söderköping legat på Västkusten hade man som turist blivit överväldigad. Vi inledde förmiddagen flanerande mellan de mysiga stadsgrändsgatorna. Det är en nästan andlig fröjd att strosa runt de pittoreska omgivningarna. Det finns inte bara 3-4 gator utan myriader av mysiga småvägar. Ramunderberget, kanalen och ån ramar in staden på ett hänförande sätt; jag älskar staden.

Till Bondens crêperie och lanthandel kommer gäster som vill prova något annorlunda i matväg. Deras specialitet är crêpes och galetter. I sommar arrangerar Bondens författarkvällar samt musikunderhållning och luriga quiz. Jag fastnade för kyckling med gröna bönor, mango & päron med jordnötsdressing och en iskall runöl. Marie frossade istället i  en svampstuvning och kyckling med ost och bacon. Barnen fick varsin crepês med smör och socker. Den utsökta maten avnjöts med utsikt över Götakanal och det mäktiga Ramunderberget; en vy en tysk skulle mörda för.

Teater Sythercopie bildades 1981 av ett gäng glada teateramatörer med syftet att sätta upp ett historiskt spel. Nu firar föreningen som består av cirka 150 medlemmar 30 år. Amatörföreningen tidigare familjeföreställningar har varit: ”Madicken på Junibacken”, ”Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt”, ”Peter Pan” och ”Cirkusmysteriet”. Årets uppsättning är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Föreställningen som kostade närmare 350 kronor för två vuxna och två barn började klockan 14.00 för att avslutas 90 minuter senare. Det var över 150 personer i publiken det vill säga helt utsålt. Den intima miljön  på Wallbergska gården var en perfekt oas för oss i publiken. De flesta aktörer var ungdomar och de spelade sina roller med ungdomlig entusiasm. Pippi Långstrump spelades av fyndet Alma Andersson Svahn. Hon är minst sagt en oupptäckt pärla; med pondus, glädje och äkthet förförde hon alla i publiken En annan karaktär som jag fastade för var Fru Prüzelius som gestaltades av den betydligt äldre Carola Fogelgren. Både hennes kroppsspråk som hennes repliker var  oerhört roliga och genomtänkta. Kontentan av dessa två akter kan beskrivas med ett ord: charm.

Efter en trivsam föreställning drog vi vidare till Smultronstället. Kön var inte oändlig, men inte långt därifrån. Det blev istället att köpa glass via ”luckan”. För egen del så avnjöts pepparlakrits, mintchoklad och persikohallon. Marie och barnen testade banan, polkagris och chokladboll. Jag tog som vanligt tillfället i akt att testa alla smaker och min smakdom utsåg banan och persikhallon som godast för dagen.. Det hade varit kö från vi kom till runt 16.00; stället är genialiskt i all sin enkelhet. Kunderna får massor av glass för pengarna om man jämför med den mikroskopiska mängd som serveras på de flesta  fina restauranger.

Allt ifrån ”restaurangbemötandet” när man tilldelas ett bord, till den lyxig laminerade menyboken är en orgie av en adekvat serviceprofessionalisering. Smultronstället fullkomligt dryper av små detaljer som gör att vi kunder känner oss sedda, bra bemötta och får oss uppleva att vi  unnar oss lite vardaglig lyx. Till detta kan kan schizofrent vackra vyer läggas till där man får tillfälle att  ägna sig åt världens äldsta gratisnöje: att spana in andra människor. Smultronställetkonceptet  är så perverst genomtänkt ; jag hade inte kunnat gjort det bättre själv – entreprenörskap på hög nivå helt enkelt.Solen, flanerandet och dagen i sig tog ut sin rätt; när vi väl kom hem runt 17.00 så var vi alla jättetrötta. Marie läste, barnen lekte och jag lade mig i soffan med två iskalla tysklandsimporter för att titta på den underbara dokumentären om det Kanadensiska hårdrockbandet Anvil sedan var det Sport och Nyheter.

Fyra vakennätter i rad

På mitt sommarjobbsschema utkristalliserades ett riktigt maratonvecka.  Onsdag, torsdag, fredag och lördag klockan  21.45  till 08.45  var jag tvungen att hålla mig vaken – det ingår så att säga i arbetsuppgifterna. Det är inte så lätt som det låter; när tröttheten sätter in hjälper inte ens albanska  ultrahårda porrfilmer. Alternativen är att sätta sig på träningscykeln, gå ut på balkongen ett antal vändor eller helt sonika städa. Att läsa fungerar ett tag, men när ögonlocken sänks  till en onaturlig nivå är det slutläst. Några kokainstarka baljor kaffe är andra strategier som ingår i hålla-sig-vaken-processen. När passet väl är över på morgonkvisten så är det möjligt att helt enkelt skippa att gå att lägga sig, i syfte att inte försöka vända på dygnet, men när det gäller fler än två dygn så är den strategin kontraproduktiv och troligtvis ohälsosam. I viket fall som helst så blir det 2-3 DVD:er som avverkas per natt. Dramafilmer är inte alls att rekommendera, utan det ska helst vara skräckisar eller action. De fyra nätterna klarades i alla fall ut, men det tar faktiskt några dagar att landa efter de nattliga onaturliga upplevelserna. Jag uppfattar mig själv likt någon slags nära-döden-upplevelse-fas där man nästan kan se sig själv från ovan utifrån ett dimmigt perspektiv. Det positiva med tillståndet är att jag  oftast blir überkreativ, något som egentligen borde vara precis tvärtom; jag har däremot ingen förklaring till detta fenomen.

En studieepok går i graven!

Äääääntligen, efter beskedet om en enerverande omtenta, för övrigt den enda i mitt liv, såg jag ljuset i studietunneln. Jag ponerade övermodigt att jag vandrade bort från Linköpings universitets med en en filosofikandidatexamen under armen för att troligtvis aldrig mer återvända – trodde jag. Fyra frågor och 3½ timmar senare var jag ytterst osäker om så var fallet. Det ihållande regnet piskade symboliskt och ödesmättade campusbussens slitna  exteriör. Vi var betydligt förre denna omtenta, på sin höjd 15 stycken, vilka decimerades för varje timme som gick. Till sist var det bara jag och en tjej kvar samt de två  hökögda stasikontrollanterna. Jag lämnade med stor kluvenhet in de 11slarvigt skrivna sidorna. Nu var det upp till lärarens mycket oförutsägbara bedömning hur adekvata mina svar var.

Det blev 7  utdragna vardagar som de har till sitt förfogande att rätta proven. Att få ytterligare en omtenta i början av augusti vore flera slag under bältet, något jag helst ville undvika. Provet bestod för övrigt av 4 frågor varav 3 av dem var värda 6 poäng vardera och den fjärde frågan tre poäng. Trepoängsfrågan hade jag helt enkelt missat att läsa in. Det krävdes 12 poäng för att bli godkänd på tentan och poäng för att få vg. De fyra frågorna tas ur 4 olika kurslitteraturer som i sin tur består av miljontals motstridiga modeller och teorier i de diffusa begreppen: handledning och coachning. Dagen innan midsommar så fick jag det glädjande beskedet att det blev godkänt på omtentan, min poäng blev överraskande 15.5. Nu gick studieridån ner på riktigt – en epok gick i graven. Vad ska jag göra nu, hur ska jag nå ett mål som jag  själv inte är medveten om?

Examen → Sommarjobb → processen att skaffa ett arbete som man ”brinner för”.

Just nu är jag del av en ekonomisk härdsmälta, sista CSN anlände i maj, vilket betyder att vi är inkomstlösa juli och augusti. Vi har lagt undan pengar för detta ändamål, men det är ändå inga större utsvävningar som lär ske. Jag går på mitt sommarjobb i juli till mitten av augusti, som personlig assistent hos Omsorgsgruppen AB.  I september börjar allvaret att hitta ett arbete som drivs av passion, glädje och kreativitet.

8/4 Uppdaterade och finjusterade mitt allmänna CV

10/4 Studievägledare Karin Siverskog

19/5 Fick karriärvägledningslicens från Vägledningcentrum:

19/5 Ringde Lisbeth Paulsson projektchef Norrköpings kommun 073-201810

22/5 CV-utskick via min blogg till Marie/Mats Facebookvänner, cirka 150 st.

24/5 LIU`s karriärvägledare: Christina Rönnbäck, fick nya uppgifter, nytt möte

24/5 Började med en kunskapsinventering och delkursmålsinventering

30/5 Vägledningscenter Göran Spets vägledningssejour

8/6 Anmälde mig via Internet till AMS efter ringt A-kassan om råd

9/6 Mailade delkursinventering & fiktiva projekt till Christina Rönnbeck

13/6 Besökte och anmälde mig fysiskt till AMS i syfte: rätt till A-kassa.

15/6 Christina Rönnbäck 10.30-12.00: riktat personligt brev

17/6 Omtenta samt lämna in kursbevis till Eva Samuelsson

20/6 AMS – besök med min handledare

22/6 Skrev mina två första riktade intresseanmälan till två coachningsföretag

Maries födelsedag

Marie hade jobbat från 07.00 och kom hem tunt 15.00.Jag hade  förberett två nya recept till hennes ankomst, dels en delikat björnbärsglass, dels en sommarsallad med tomater, chili, lime, mozzarella, olivolja. Vi brukar inte köpa så dyra saker till varandra men denna gång blev det ett undantag. Efter ett till synes oändligt letande i guldbutiker på det perfekta smyckeskrinet, så fann jag ett när jag egentligen inte alls var ute efter det – är det inte typiskt. I vilket fall som helst var den snygg och hade tillgång till massor av olika fack för olika typer av smycken.

Den andra presenten var en bakplåtsställning för 4 stycken plåtar; genialiskt i all sin enkelhet. Hon fick dessutom en liten okrossbar termos samt Sound of music soundtracket. Barnen ritade varsin teckning och la dessa på kudden. Vi brukar vanligtvis vara ekonomiskt restriktiva när det kommer till födelsepresenter, men ibland kan det vara trevligt att slå på stort. I gengäld förväntar jag mig maratonsex, nya kalsonger, slippa disken i ett halvår och högre volym på stereon.

Brottslig trafikhandling → Kolmårdens Djurpark = dyrare än beräknat

BROTT MOT TRAFIKFÖRORDNINGEN (1998:1276)

029 Överskridit heldragen linje
A. motordrivet fordon utom moped klass II ………………………….. 1500:-

E4:an i riktning mot Kolmården upptäckte jag att min körriktning var på väg till Åby istället för att fortsätta E4:an mot Stockholm. En osedvanligt snabb reaktion fick mig att köra över en lång heldragen linje, i syfte att slippa köer i Kolmården. För första gången i mitt liv har en polis stoppat mig i trafiken för något som anses vara en förseelse. Jag associerade  direkt till filmvärlden; ska jag dra ett vapen , vara spydig, backa in i motorcykeln eller helt sonika köra ifrån polismotorcykeln? Det blev ingetdera, utan jag klev subtilt förvånad ur bilen. Ställde mig framför motorcykeln och svarade artigt på alla frågor för att avslutningsvis ta emot min bot på 1500 kronor. Jag visste när jag utförde den brottsliga handlingen att jag gjort fel och dessutom gjort en sak som jag själv skulle blivit mycket irriterad över om någon annan gjort detta framför mig.

Det kontraproduktiva beteendet straffade sig och jag fortsatte lite surmulen till Kolmårdsparkeringen, utan att ha någon annan än mig själv att skylla på. Istället för att förstöra för de andra genom att spela halvtjurigt offer så beslöt jag att fokusera på att jag ändå inte kan ändra på det som hänt – strategin fungerade över förväntan.

Efter att betalt fyra biljetter med NT-kort rabatt så stod vi innanför entrén lite efter klockan 11.00. Vi hade inte varit här på 3 år, så lite nyheter hade vi att se fram mot. Vädret blev successivt bättre ju längre dagen skred. Till en början var det väderdiskrepans gentemot väderkartorna, men som sagt det blev varmare och färre moln. För att hinna runt parken utan att stressa så skippade vi såväl Bamsevärld som Delfinariet. Bamsevärld är enligt mig en katastrof, det lurar måhända fyraåringarna, men inte de äldre barnen Som förälder skäms jag att behöva besöka ett ställe som detta. Autenticitet lyser med sin frånvaro istället för att skapa en Bamsevärld a´la Mumindalen Åbo, där de  noga överfört byggnader och miljöer på ett föredömligt sätt. Riv stället – läs serietidningen – låt det få kosta – planera  – skapa magi – invig. Nu blev det ingen Bamsevärld som tur var.

Vi hade med oss en god skink-, ägg och ostsallad och la  istället pengar på glass; pensionärssnålhet kontra rationellt tänkande? Jag unnade mig i alla fall en 50 cl öl med intentionen att stympa den kvarvarande bötesångesteboten; det var ju bara 1500 kronor. Delfinexpressen, Kolmårdens egna berg och dalbanan  var utifrån mitt perspektiv inget speciellt, men utifrån barnens glittrande ögon en höjdpunk bland attraktionerna i parken. Skeppsgungan höll jag mig däremot ifrån; på ålders höst vänder sig dessvärre magen ut och in vid dylika snurra-runt-tingestar.

Ödet hade väglett oss att komma innan de riktiga olidliga köerna bildats; vilket sparade energi, tid och mental frustration. Vi stod endast 2-3 minuter i kö till årets satsning: Safari. Istället för att åka bil eller buss på vägar ser man djuren uppifrån. Mina förväntningar var skyhöga, men tyvärr upplevde både jag och Marie att det var lite väl segt; för mycket åkande och för lite händelser, även fast vi såg lejon, björnar, älgar och strutsar. Näe, det här är inget jag vill göra om inom en tioårsperiod – nu har vi i alla fall gjort det. Det går säkert att successivt modifiera rutten till lite mer action de närmaste åren. En annan klassisk aktivitet är barnens lantgård. Att få klappa killingar, lamm och gulliga grisar tycker även jag om.  Det var inte förrän 1½ timme innan stängningsdags som barnen blev självgående och vi vuxna kunde bli tråkiga genom att lägga ut en filt och sola, prata och vila.

Tre dagar på landet i Vånga.

Maries föräldrar skulle ut och åka med sin husvagn. Timingen kunde helt enkelt inte vara bättre utifrån ett väderperspektiv. Vi fick återigen förtroendet att vattna trädgårdslandet och resten av de hundratusen växterna. Att tvätta, vaxa, dammsuga och dona med Forden i symbios med radioskval när vädret är såhär somrigt är en form av behaglig  livskvalitet. Fri från stress och krav så blev det lek med barnen, solning och lyssna på radion. Eftersom vi bor i ett miljonprojektsområde (Ektorp) så blir grillning på landet en extra trevlig begivenhet.  Det blev grillad fläskfilé med ungstekta grönsaker.

Fredagskvällens höjdpunkt var ändå  lyssnandet på EM-kvalet mellan Moldavien – Sverige på radion, då Maries föräldrar dessvärre inte hade tv3. Det är i sig en upplevelse då man föranleds att tro att det händer något hela tiden – radiokommentatorerna är verkligen verbala språkkonstnärer.  Kulthumorfilmen Dodgeball fick avsluta kvällen, den är faktiskt  nästan lika rolig nu som första gången jag såg den. Jag har tagit till vana att avsluta kvällarna precis innan jag går och lägger mig genom att traska ut i trädgården och  insupa  lantluften, alla ljuden som jag inte får uppleva i vårt betonggettot, de hänförande vyerna och den lugna nästan andliga stillheten. Det är en ritual som implicit får mig att förstå personer som väljer att leva sitt liv på landet.

Lördagen bestod av att rensa ut i förråden och dessutom leta efter hela saker som vi kunde använda till en kommande Himpaloppis. Jag lyckades somna till då jag skulle plugga inför omtentan. Enligt närstående så hade min hud antagit en grisröd nyans, något jag kände av under hela dagen och kvällen. Kaffet smakar också mycket bättre på landet av någon lustig anledning, jag vet inte varför, men troligtvis är det på grund av friheten med att vara på landet. Till middag blev det teriyakistekt kyckling med en fetaostsallad. Jag satt och skrev på kvällen vid samma bord som barnen ritade oändligt med teckningar och Marie läste lite tidningar som hon inte hunnit med. Det var trevligt på något sätt att familjen var samlad i samma rum, vid samma bord, en längre sammanhängande tid, utan att bara äta mat. Jag drabbades verkligen av en kärnfamiljsuefori, och blev sedermera tvungen att leka jaga och kurragömma med barnen i någon timme efteråt. En annan sak som slog mig var hur skönt det var att slippa ”behöva” gå in på datorn (vi har en stationär). Jag inbillar mig fragmentariskt att jag måste göra det på grund av olika bagatellartade anledningar; hur ska jag klara mig om jag inte går in på Internet? När jag inte kunde göra så var det snarare en befrielse; jag passade också på att stänga av mobiltelefonen. Efter frukosten och morgonkaffet bar det återigen hem till Norrköping och lägenheten i Ektorp. Jag satt större värde på att just komma hem nu när man varit borta några dagar; ”borta bra men hemma bäst.”

EM-kval i fotboll

Att följa sitt land genom EM eller VM slutspel är i alla fall för mig riktiga högtidsstunder. Jag är en nationalist uti fingerspetsarna så för mig är detta förenat med nagelbiteri till skillnad ifrån när exempelvis IFK Norrköping spelar ,då jag knappt bryr mig. Med Lagerbäck i rodret blev vi som nation lite bortskämda med att gå vidare till globala  idrottsfesta-rrangemang. Ett litet land som Sverige måste i högre grad lita och upprätthålla spelarkontinuitet än spelarflexibilitet i syfte att reproducera ett vinnande spel. Problemet är vanligtvis att det räcker till en viss nivå, men vi när inte ända fram till semifinaler undantaget är väl VM-bronset 1994. Sveriges styrkor är lagarbete, slå ur underläge och helst vara nederlagstippade, då är vår lagmoral som mest effektivast. För att knipa andraplatsen efter Holland krävs det vinst mot både Moldavien borta som mot Finland hemma. Sverige var favoriter och hade pressen att vinna; vilket i mina öron alltid klingar lika oroväckande.

Moldavien – Sverige och  Sverige – Finland

Moldavien som lyckats förlora med bara 0-1 mot självaste Holland; grävde sina egen grav via en målvaktstavla i och med det släppte Sveriges mentala spärrar samtidigt som Moldavien brände de chanser de hade istället för att sätta dem i nät. Sverige vann med hela 4-1 – utan Zlatan. Jag själv anser att fotboll är en lagsport där individen i första hand ska vara en av 11 pusselbitar. I fotbollsstudion visades konkreta siffror som visar på att landslaget tagit fler poäng och gjort fler mål utan Zlatan i laget. Jag vore grymt trög om jag förnekade hans storhet som fotbollsspelare, men i Sverige råder Jantelagen i harmoni att vi är ett litet land med mindre spelarresurser än de stora fotbollsnationerna. När Zlatan är med i laget tror jag att media, folket och spelarna förlitar sig på Zlatanmagi och hans spel istället för att fokusera på helheten. Det blir istället kontraproduktivt då motståndaren får det ganska lätt att fokusera på Zlatanstrategin, något vi borde utnyttja, men istället matar vi en hypermarkerad Zlatan med ännu fler bollar – osedvanligt trögt. Till och med spelarna själva anser att det är lättare att passa Zlatan än att hitta ett annat innovativt spelaralternativ som kan överraska motståndaren.

Jag tillhör falangen som inte tyckte att Zlatan borde spela mot Finland. Hamrén tillfredsställde genialiskt båda lägren då han bänkade Zlatan och lät ödet ha sin gång genom att Toivonen efter 25 minuter fick en sticka i foten eller något liknande. Efter Sveriges underbart sprudlande 10 minuters inledning så blev det helt rättvist 1-0 till Sverige. Efter ledningsmålet borde ”anfall är bästa försvar” råda, men då drog Sverige ner på tempot och bjöd in Finland i matchen. Det var ren tur att Finland inte kunde utnyttja sina halvchanser på ett mer optimalt sätt. Elmander och Toivonen skapade dessvärre ingenting under de 25 minuter som de fick chansen att bevisa att Zlatan inte alls behövs i den utsträckning som media  och jag påvisar. De fick sin chans och tog den inte.

In kommer istället en till bristningsgränsen övertänd Zlatan som vill visa var spelarskåpet ska stå. Han ville visa kritikerna, Elmander, Toivonen och publiken vem som innehar anfallstronen. En bättre tändvätska en ovanstående faktorer är svåra att finna. Redan efter 6 minuter på plan så gjorde han Sveriges 2-0 mål, vilket troligtvis släppte alla spärrar. Till och med jag får se mig besegrad denna match; Sverige behövde Zlatan, men så behöver det inte vara i varje match. Nu gick det visserligen tokbra, men det är mer ett undantag en regel. Sagoskimret brukar i mina ögon vara reducerat något som istället påverkar landslaget negativt,  vilket får till följd att hela spelet låser sig.

Midsommar på Löfstad Slott

Marie jobbade strategiskt från 12.00 – 20.00. Ansvaret låg på mig att indoktrinera barnen  in i det mest svenska av det svenska – midsommarfirandet. Jag köpte jordgubbar och picknickprodukter. Vi har de senaste året varit på olika platser i Östergötland för att få lite variation och nya intryck, senast var i vi i Kvarsebo mitt ibland fotbollsplaner, grepar och gummistövlar. Detta året föll valet på Löftads slotts midsommarfirande; ett firande som jag hört mycket gott om.  Vi firade denna gång med Frida och Hannas kompis Tilde och hennes pappa Jonas. Vädergudarna kunde ha varit på ett bättre humör. Solen sken med sin frånvaro och det var lite småkallt; picknickkänslan var knapp märkbar. Lions stod för arrangemanget och tog 40 kronor för parkeringsprocessen. Min ursäkt för att slippa dansa runt midsommarstången var att helt sonika att vara mannen som skötte själva  filmandet. Barnen dansade 10-15 minuter, sedan hittade de intressantare saker att göra. Vi höll ut från 13.00 till 16.00 och rundade av med att titta på och i det fina slottet. Jag lyckades köpa en tvål som kostade 65 kronor; ett impulsköp av guds like.

”När folk håller med mig får jag alltid en känsla att jag måste ha fel” Oscar Wilde

Hemma-helg – befriande skönt.

För det mesta håller jag otåligheten på plats genom att berika mig och min familj via upplevelse av alla dess slag. Det kan vara sport, musik, film, museer, promenader, lekparker eller bara annorlunda aktiviteter som främjar till ett inspiration- perspektivbyte . Ibland kan det däremot kännas skönt att slippa alla subtila självskapade krav på att göra något. Den här helgen jobbade Marie en stor del av såväl lördag som söndag. Vädret var i sitt esse då gradantalet var över 20 med kompletterande solsken; nackdelen var en lite enerverande konstant och stark vind. Jag bestämde mig ganska tidigt för att skippa utflykter som sträckte sig längre än vår lägenhetsgård. Undantagen var inhandlingen av ingredienser till nya recept på Hemköp, där jag mutade barnen på en följa-med-promenad i utbyte att leka i varenda parkskrymsle runt Såpkullenområdet.

Söndagens utanför-gård-vistelse bestod av en tur och retur promenad till Konsum Skarphagen. Min muta till barnen var en valfri glass om de följde med och pantade  burkar/flaskor samt köpte kaffe i kvartersbutiken. Mutor tycker jag för övrigt är bra om de inte överdrivs och om de fyller ett syfte. I detta fall så blir barnen tvungna att röra på sig och vi kan på ett effektivt sätt ha tid att prata med varandra, båda  ingredienserna är enligt mig fundamentala, men lite underskattade. Det är också ett sätt att lära ut mina vardagliga värderingar som att exempelvis inte kasta skräp.

På våra promenader dyker det upp frågor av alla dess slag som jag försöker besvara efter bästa förmåga. Promenader kan vara latenta källor till fler saker än att ta sig från ruta A till B. Det var en mycket givande helg, där tiden gick på i sådär halvlagom fart. Ingen stress och inga egentliga krav, utan bara en ytterst behaglig hemmakvalitetstid med plats för reflektion och återhämtning. Städning är för mig vid rätt tillfälle ett sätt att koppla av, reflektera och komma på idéer av olika slag. Det är oerhört tillfredsställande att få ordning i hemmet samtidigt som många andra  pusselbitar parallellt faller på plats, utan att behöva känna av någon tidspress.

Kravlösa-helgen-livskvalitet

• Lekte periodvis med barnen.
• Läste in mig till den sista salstentan samtidigt som jag hade koll på barnen ute på gården.
• Passade på att lapa sola parallellt med kurslitteraturläsningen.
• Fixade två spännande matrecept till familjen: Mexikansk chiligryta & Stekt kyckling med lime yoghurt.
• Finjusterade mitt CV och personliga brev samt strategier för att få ett arbete.
• Städade några rum i symbios med Ace of base, Evergrey, Enbound och Tom Jones.
• Sorterade in papper i pärmar.
• Utkastbloggade några kommande inlägg.
• Halvvilade 30-45 minuter x 2 till tonerna av Staffan Hellstrand.
• Kollade på Nyheter, Sporten, 2 DVD-filmer och Vampire diaries på Play 6.

Steffe & Matsa såg Johan Glans – Salstenta morgonen därpå

I år har jag sett David Batra och denna gång lyckades jag efter stor möda fixa två biljetter till den tidigt utsålda uppträdandet med hans parhäst: Johan Glans. Det som är bra med de båda komikerna är att de dels kan skapa magi tillsammans, dels var för sig. De är också roliga utan att vara elaka, och utan att behöva svära sig igenom sina föreställningar; en konst i sig som jag anser vara viktig och dessutom ovanlig i denna humorgenre. Batra och Glans driver också ofta med sig själva, vilket är en annan viktig aspekt som jag beundrar hos de båda, det blir liksom ännu roligare då. Johan Glans, 37 år, utsågs till årets bästa manliga komiker 2003, menen han har framför allt blivit känd genom tv-programmet ”Kvarteret Skatan”, som förövrigt snart ska bli film. Han har varit guldbaggevärd, frekvent gäst i Parlamentet och medverkat i filmer som Åsa-nisse och Cornelis och på teaterscen i kritikerrosade  Spamalot.

Stefan och jag möttes vid Världens bar och avhandlade samtalsämnen som manusarbete, film, musik, porr, fotboll, kommande maratonresa och barn. Det verbala harmoniserades med 3 väldigt kalla  och goda öl. Stefan hade ett ess kvar i rockärmen; det var en osedvanligt rymlig plunta fylld till bristningsgränsen med dålig Whisky. Föga oväntat stod det en cola på bordet i syfte att blanda ut den förrädiska drycken. Alkoholens okrönte konung hade lyckats få fram flaska med vindens hastighet; Joe Labero har mycket att lära där. Mina varningsklockor var som vanligt inte aktiva och vi påbörjade uppdraget att tömma pluntan på en timme.

Klockan 18.55 satt vi på Skandiateaterns första parkett. Först in och inta scenen var Dominik Henzel. Han slog igenom som karaktären Sudden i filmen ”G” på 1980-talet. Ni har troligtvis sett honom  i Synsamreklamen, där han spelar Florens, den lite fjolliga killen som sitter fast på ryggen på optikern. För oss var detta en ny , men osedvanligt positiv bekantskap. Det visade sig att Johan Glans blivit strandsatt i Katrineholm och var på väg i taxi. Dominik fick indirekt längre tid att underhålla publiken än vad Johan själv fick.

Glansen dök upp klockan 20.30, och var onekligen lite halvstressad. Hans vanligtvis sparsmakade mimik var inte lika påtaglig de 50 minuter som han höll på. Det började trevande för att 3/4 in i showen tända till på allvar. Både Stefan och jag ansåg att Dominik denna kväll var minst lika rolig som Johan Glans. Det blev för övrigt mycket humor för pengarna på två bra platser. Lite halvdragna fortsatte färden vidare till Bishop arms, för att svepa ytterligare några öl. Vi blev dels übersentimentala, dels argumentationshögljudda – precis som vanligt. Runt midnatt skildes våra vägar; Stefan tog Taxi och jag cyklade hem. Vi hade kommit fram till att våra skötebarn: ”Sveriges två roligaste filmmanus” skulle återupptas. Det är en process som kräver fokusering av oss båda, vilket hetsiga diskussioner innan hade handlat om.

Klockradiosignalen väckte mig 05.30; detta var det närmaste jag kommer en religiös upplevelse. Tröttheten visste ingen ände – sedan lämnade jag vilset barnen på dagis och skolan. Sov mig igenom campusbussens vaggande körning. Klockan 08.00 prick satt min sista tenta igång – trodde jag. Det var 5 frågor varav 3 av dessa var 3 poängare medan resterande två var värda 6 poäng. De två sista blev mitt fall, just dessa frågor hade jag sorterat bort med intentionen: ”den kommer ändå inte på provet”. Fel fick jag, och 3 timmar sedan lämnade jag stasi-stämningen i lokalen. Nu var jag istället inställd på min första omtenta. Jag försökte se det ur ett positivt perspektiv eftersom coachning- och handledningskunskaper kan vara färdigheter som kan komma till pass i söka-arbete-processen.

Efter denna pärs blev det 1½ timme squashpärs mot en överenergisk Lino Ferrari, jag var en hårsmån ifrån att spy typ 3-4 gånger. Lino njöt i fulla drag över att jag spelade bakfull och att jag nästintill fått lungorna i händerna.  Helt irrationellt smög sig  känslan att jag tappat bort något. Detta något insåg jag senare vara min favoritguldring -  en ring jag aldrig får se igen. När jag väl kom hem så blev det en hel kväll i liggande ställning framför tv:n; jag bara längtade till morgondagen.

Euforiska kor på premiärgrönbete

Inspirerad av gångna års intresse av att se lyckliga kor beträda ett smörgåsbord av gräs fick mig, Frida och Hanna att ta bilen till Arkösund. Sänkdalens gård hade två utspring; ett klockan 11.00 och ett 14.00. Vi var där runt 10.30, i ett gudomligt försommarväder. De stora parkeringsytorna fylldes upp snabbt, vilket vittnade att vi var långtifrån ensamma. Frida var icke oväntat i behov av ett akut toalettbesök; det enda som fanns att tillgå var ett genuint utedass. Ur en 6-årings stadsboperspektiv så var detta inte den ultimata lösningen, då hon ohämmat började lipa floder. Utedass-processen tog bortåt 20 minuter, och jag hade dessutom använt mig av alla ”hur-svårt-kan-det vara-strategier”. Frida bombarderade mig med envisa frågor som ”varför finns det ingen spolknapp”, ”varför är det så äckligt?”, ”vad är det som luktar”?

Ägarna öppnade grindarna och ut sprang de kommande hamburgarna. Det var trevligt att se, men ack så snabbt överstökat. Resten av timmen ägnades åt att titta på höns och grisar, men framförallt att stå i dylika köer. Jag köpte deras egna ekologiska glass som ärligt talat är helt gudomlig. De såldes i ½- och 1 liters förpackningar, och mina smakval föll på jordgubbar, blåbär och choklad. Inte den bästa dieten i världen, då jag på kvällen tillgjorde mig 2/3 av innehållet. Vi drog sedan vidare till Mediamarkt, storhandling på Maxi för att avsluta på McDonalds. Det blev en riktigt heldag, och vi var inte hem hemma förrän 17.00.

Gården och de vackra omgivningarna har brukats av släkten sedan mitten av 1800-talet. Fram till 1999 ägdes gården av en häradsallmänning då familjen friköpte den. Idag brukas gården av Gunilla och Tomas Gunnarsson med barnen Lina, Julia, Edvin, Ludvig och Hilding, även farmor och farfar bor på gården. Farfar Per-Gunnar slog in på det ekologiska spåret i början av 70-talet och får anses som en av pionjärerna. Gården har genom åren växt från 25ha till dagens 400ha, därmed har också djurbesättningen kunnat utökas och uppgår nu till lite över 300 nötkreatur.På gården arbetar förutom familjen, Samuel och Daniel heltid som maskinförare och allt i allo, Toini och Linda deltid som djurskötare, Sara deltid med administration och Vilhelm som säljare och i glassfabriken tillsammans med Alfred; på sommaren har de oftast någon extra som jobbar.

Ormar, spindlar och annat djävulskap i Folkborgen

Marie, Frida, Frida och jag besökte Tropikföreningen Albas reptilmässa som hölls lördag mellan klockan 12.00-16.00. Jag och barnen var här förra året, och hade denna gång hoppats se fler äckliga ludna spindlar och större ormar än som var fallet då. Tyvärr var det en kopia av förra årets mässa, samma utställare på exakt samma platser fast färre. Vi tillhörde minoriteten av nyfikna som inte var intresserade utav att köpa något sliskigt eller hårigt husdjur. Jag kan lugnt konstatera att detta var vår sista dos av reptiler hos Alba, eftersom mässan inriktar sig till redan invigda eller potentiella köpare.

Trädgårdsdag på Färgargården och Norrköpings största loppis

Jag, Frida och Hanna började vår lördagspromenad runt 10.30 och första målet var Lokus baklucke-loppis. Våra grannar skulle stå där, viket i sig var ett mål. Vädret var inte idealiskt; snålblåst 12 grader, och minst sagt överhängande risk för regn. Loppisdeltagarna verkade inte precis övereuforiska medan jag själv upplevde tillställningen som oväntat givande. Det var många seriösa icke-professionella säljare som stod och huttrade och utbudet var oändligt om man skulle ha något till sina barn. Hanna och Frida sprang mellan säljarna som två adrenalinstinna   bålgetingar. För egen del så fanns det designprylar till schizofrent överkomliga priser. Jag köpte ett spider-man memory och en stor spider-man docka – till mig själv samt några gotiska skålar. Barnen köpte några Bratz och  My litle ponny hästar för egna pengar.

Vi gick vidare i motvinden för att sedermera få en fika hos min son David. Till tonerna av Clawfinger och vyerna över en nystädad lägenhet fördrev vi 1½ timme. Davids två kattungar fick agera fiktiva bebisar till Hannas och Fridas lustfyllda lekar. Davids lillasyster Emily var också där och hälsade på, och hon var troligtvis djupt involverad i själva städprocessen. Nästa anhalt blev Färgargårdens årliga trädgårdsdag som var överfylld med nyfikna och intresserade flanerande. Detta årliga evenemang håller på från  klockan 10.00 – 15.00, ett ypperligt tillfälle att exempelvis inhandla ekologisk och lokalproducerad honung på. Den förening som jag jobbar med FHUN (föreningen för hållbar utveckling i Norrköping) medverkade också.  Till skillnad från förra året, då marknaden i stort sätt blev förstörd av ett olägligt ihållande regn, så var årets tillställning helt förskonad från sådana destruktiva väderkrafter, något som bidrog till att det var relativt välfyllt.

Wolverhampton kvar i Premier League ”den enes bröd den andres död”.

En bild säger mer än tusen ord. De andra blev gudskelov inte”Wolvs” utan storebror Birmingham med Sebastian Larsson i laget, Blackpool England ”billigaste” lag och West Ham; laget som egentligen inte borde åkt ut. Det var en gastkramande sista halvlek som präglade Premier Leaugues sista omgång. Fem lag slogs om att inte följa med redan nedflyttningsklara West Ham till den ekonomiska avgrunden. Jag diskade samtidigt som jag följde nagelbitaren via radion. Det var exceptionellt tvära kast mellan himmel och helvete  -  min längsta diskningssejour någonsin. Vargarna måste till nästa säsong spela bättre mot sämre motstånd, och inleda processen i att bli ett mittenlag, än som nu hela tiden vara på gränsen att åka ur högsta serien.

Vecka 20 (1 pass 45 min) och 21 (4 pass 270 min) genomsyrades av att jag tog det lite lugnare med träningen. Dels berodde det på att min nya kost gjort mig kraftlös (energidränerad), dels på att mitt nästa löpningsmål Höstmilen ligger på ett behagligt tidsavstånd. Jag lyckades också med konststycket att komma sist i division 4, samma grupp som jag för övrigt trodde jag lätt skulle vinna. Vanligtvis innebär detta en nedflyttning till division under, men lyckan stod mig bi eftersom en person dragit sig ur, och på så sätt klamrade jag mig fast i division 4:a hettan. Kanske gud själv anammar en lågkolhydratkost? Jag spelade också squash mot Lino – bakfull. Det var fel person och fel dag för ett högintensivt squashpass. Två dagar senare gjorde jag istället min bästa match på flera år mot honom genom att pressa honom till en 5-setare. Han fick verkligen jobba för att vinna; det var en känsla av fornstora dagar som översköljde mig.

Ett nytt år -  en ny Grabbhalva; detta år har även en ny bansträckning introducerats dessvärre en längre sådan. De vedertagna 5 kilometerna är från och med 2011 istället på 5.5 km, något jag inte alls gillar; antingen är det 5 km eller 10 km, punkt slut. Förberedelserna kan väl alltid vara bättre, men med mitt mentala träningshandikapp så är det inte alls säkert att resultaten hade förbättrats. Vecka 18 var lika med  4 pass och 331 minuter; vecka 19 bestod av 5 pass a`la 217 minuter. Onsdag squash, torsdag squash, fredag squash, söndag 1 mil löpning, onsdag 60 minuter squash och torsdag Grabbhalvedags. Detta var för övrigt min första Grabbhalva som jag genomför med min implementerade kolhydratkost. Tyvärr så var både mitt squash- och löpningspass genomsyrat av en ytterst destruktiv energilöshet; kände mig dränerad på  all välbehövlig energi.

Väderförhållandena var optimala, 16-17 grader, sol och endast lite blåst. Mina förberedelser inleddes med en keso/nötblandning frukost, och en middag bestående av torskfilé med lite potatis och smörsås. Min tävlingsvikt låg runt 75.5 kg. Klockan 17.45 begav jag mig småspringandes från Ektorp till startplatsen invid Stadium Arena. Det blev ännu lite mera uppvärmning på området. Jag träffade endast en person som jag kände och det var squashpolaren Garrido. Med startnummer 3, vandrade jag fram till grupp 1:s startfålla, och laddade mp3:n med melodiska hårdrockklassiker som Evergrey, Nocturnal rites, Pretty Maids, Bloodbound, Lion´s Share, Firewind,

Startskottet gick av och jag kände ganska snabbt att ”springet” i benen saknades. Jag försökte i alla fall göra mitt bästa. Den nya banan kändes riktigt bra;  mer varierad och mindre trång än sina föregångare. De första två kilometerna gick relativt fort, sedan blev det betydligt jobbigare. När benen kändes som mest blytunga var det svårare att uppmana min mentala djävul att öka farten, istället sejfa  jag mig till ett tempo som inte framkallade blodsmak. Jag lyckades missa 4 km skylten, vilket innebar att min minimala orienteringsförmåga försvann helt. Målrakan dök därför upp oväntat snabbt, och jag behöll det makliga tempot  fram till mållinjen. Den förlängda sträckan användes i marknadsföringssyfte (otroligt trögt för övrigt), men utifrån min och flera andras deltagares pulsklockor så var banan 5 km, inte en meter längre. Det innebar dessvärre att min sämsta tid ever var ett faktum: 22.09. Mitt mål att springa under 20 minuter står dogmatiskt fast; nästa år fixar jag det. Mina polare Fredrik ”Odda” Adolfsson och Magnus ”AIK” Ström var också med, deras tider imponerade däremot. ”Odda” sprang in på utopiska 17.51 medan ”AIK” passerade mållinjen på 20 minuter jämnt.

Continue Reading »

Mitt namn är Mats Widholm och jag är född 1967.

Jag är gift med min Marie och far till barnen David, Hanna och Frida.

Våra katter Tussen, Dexter och Sudden är också en del av familjen

Vill ni nå mig så kan göra det via telefonnummer: 0768-100360

Bloggadress: http://widholm.bloggproffs.se

Mailadress: [email protected]

Livserfarenhet

Min passion för resor & turism har ständigt varit en stark drivkraft; möten med nya kulturer, människor och språk är i mitt tycke det bästa sättet att utveckla sig som människa. Genom åren har det bland annat blivit tre tågluffningar, en ”jorden- runt-resa” med Australien som huvuddestination, rest runt Thailand, Skottland, Irland, Italien, England, Grekland och USA.

Min fotbollskompetens inleddes som 7-åring i IF Sylvia, och slutade som 31-åring i division 6-klubben: Vikbo IK; där jag verkade i 10 år. Att arbeta intimt med föreningslivet var minst sagt berikande. Jag fungerade som allt-i-allo: spelare, tränare, styrelseledamot, lotteri/party/resansvarig med mera och på så sätt träffade jag så otroligt många spännande och varierade människotyper. På köpet fick jag dessutom en fantastisk bred social kompetens och parallellt blev jag mästare i konflikthantering, samordning och verbal timing.

Genom fotbollen, squash och långlöpning, har jag successivt fått upp ögonen för kost-, hälsa- och mental träning. Det är ämnen som verkligen berör mig och ständigt är lika aktuella; nu mer än någonsin. Kunskaperna har jag oerhörd stor användning av såväl privat som i studier och fiktiva arbetsplatser.

Politik-, miljö- och samhällsfrågor är något som alltid legat mig varm om hjärtat. Har varit verksam i uppbyggnaden av Norrköpingspartiet; dessvärre kom vi inte in i kommunfullmäktige år 2002. Är sedan 2008 verksam i miljöföreningen FHUN som styrelseledamot, kassör och idékläckare. Engagerar mig också lokalt i den globala miljöföreningen: Jordens vänner.

Att uttrycka mig genom skrift har spelat en central roll i mitt liv, dels genom att skriva kortnoveller, reportageblogg och vardagliga bruksanvisningar, dels genom sketcher/kortfilmer/två komedifilmmanus. Min kompis och jag går under epitetet ”Team Humor” när vi förmedlar kvalitativ humor tillsammans. Vi har två erkända producenter, men ligger dessvärre inte längst upp i deras ”manusportföljhög”. Vår ”osvenska” humor: roa och provocera ligger tyvärr inte i fas med vad som får stöd i Sverige.

2011-06-15 Hämtade ut min Filosofie kandidataexamen 210hp

2011-01-24 – 2011-06-10

Linköping: Linköpings Universitet: Pedagogik 2 30 hp,

2010-08-30 – 2011-01-20

Linköping: Linköpings Universitet: Sociologi 3 fortsättningskurs 30 hp, c-uppsats

2010-01-25 – 2010-06-13

Linköping: Linköpings Universitet: Sociologi 2 fortsättningskurs 30 hp

2009-09-01 – 2010-01-15

Distansutbildning Kristianstad: Högskolan Kristianstad: Sociologi: Sociologiska perspektiv 15 hp

Distansutbildning Halmstad: Högskolan Halmstad: Hälsopedagogik 15 hp

2009-01-29 – 2009-06-20

Distansutbildning Kristinstad: Högskola Kristianstad: Sociologi 1, Metod och sociologisk tillämpning 15 hp

Distansutbildning Uppsala: Mittuniversitetet: Organisationspsykologi, 15 hp

2008-09-10 – 2009-01-20

Distansutbildning Kalmar högskola: Projektledning II, 15 hp

Distansutbildning Eskilstuna Mälardalens högskola: Marknadsföring för varor och tjänster, 15 hp

2008-01-29 – 2008-06-20

Distansutbildning Kalmar högskola: Projektledning I, 15 hp

Distansutbildning Gotlands högskola: Kvalitet och verksamhetsutveckling, 15 hp

2001-08-22 – 2002-05-31

Linköping: Lunnevads folkhögskola

Eko och kulturturism

Engelska B

1999 – 2001

Norrköping: Komvux gymnasiestudier

Samhäll A/B, Svenska A/B

Engelska A, Tyska A

1974-1983

Norrköping Hagaskolan 9-årig allmän grundskola

ARBETEN___________

2013-09-01 – pågår

Norrköpings Kommun Socialpedagog

Kompetenscenter för neuropsykiatriskfunktionsnedsättning

2005-12-15 – 2013-08-15

Omsorgsgruppen AB:Personlig assistent

Skötsel av klienter med lätta till mycket grava handikapp

2006-09-27 – 2008-01-18

Norrköpings kommun Idrottslärarresurs Mosstorpsskolan

Bistå idrottslärarna, konflikthantering 4-9 klass, egna lektioner,

samordna rutiner och medla mellan avdelningar

2004-04-05 – 2004-08-12

Destination Norrköping Turistinformatör

Turistinformation, skött bokningar, försäljning till svenska som utländska turister.

Utbildning av bokningssystemet  Dl bookit.

2002-10-14 – 2003-05-28

Kontorab Marknadsförare

Idékläckare, modifierare, samordnare mellan lager kontor.

2002-04-15 – 2002-08-10

Himmelstalunds turistbyrå Turistinformatör

Turistinformation samt skött försäljning

2001-11-20 – 2001-11-25

Östgötajul Turistinformatör

Bussmottagare samt informera busslaster om sevärdheter i Östergötland

1988-08-15 – 1990-10-26/1991-12-12 – 2000-11-03

Kontorab Lagerarbetare

Lagerarbetare, truckförare, posthantering

1991-07-18 – 1991-11-12

Norrköpings kommun Vårdbiträde

Vikarierande vårdbiträde inom äldreomsorgen

1988-04-11 – 1988-07-01

Bosch AB Lagerarbetare

1985-11-11 – 1987-05-31

Bråvalla flygflottilj Flygplansförrådet

1984-07-30 – 1985-11-08

Norrköpings kommun  Parkunderhåll

ÖVRIGT__              _

2008-2010

Satt i styrelsen för den ideella miljöföreningen FHUN

Kassör, marknadsförare, idékläckare

2005-04-29 – 2005-05-01

Filmkurs Stockholm: Adastra media

1990 – 1991

Jorden runt resa

Thailand runt, Malaysia, Singapore, Australien runt, Fiji, USA

1989

B-körkort

1987-1988

Militärtjänstgöring I4 Linköping Beredskapsplutonen

1987 – pågår

Team Humor Filmmanusförfattare

Jag och en kompis skriver filmkomedimanus samt spelar in kortfilmer.

Har två färdiga komedifilmmanus som vi vill förverkliga.

1987-01-01 – 2000-05-05

Vikbo IK Fotbollstränare

Spelare, tränare, ledare, satt i styrelsen, ansvarig för det mesta i klubben:

Lotterier, marknadsföring, rekryterare, skribent, reseansvarig, konflikthanterare

Kompetens – starka sidor

• Ordningsam, noggrann och punktlig.
• Snäll, artig, hjälpsam, rättvis och generös.
• Är en mycket lyhörd lyssnare.
• Mycket social; lätt att umgås/samarbeta med olika människotyper – gammal som ung.
• Strukturerad, organiserad; tar tag i saker direkt och gör inget halvdant.
• Ambitiös, kreativ, entusiastisk och engagerad.
• Ärlig: håller vad jag lovar.
• Mycket ekonomisk; är en planeringsmänniska och rutinmänniska.
• Mycket humoristisk; ser humor i det mesta.
• Använder mig av positivism istället för negativism.
• Målmedveten, envis och tävlingsinriktad.
• Seriös och självkritisk.
• Flexibel och ansvarsfull.
• Perspektivinnovatör
• Gillar att utveckla och sammanfoga idéer, helst på något okonventionellt sätt.
• Använder mig mycket av ”sunt förnuft & kritiskt tänkande metoden”.
• Vetegirig: intresserad att ta till mig nya saker.
• Älskar att diskutera allt mellan himmel och jord.
• Samordna, utveckla, modifiera och förmedla processen: ”från kaos till perfektionism”.

Mindre starka sidor

• Periodvis lite otålig och rastlös; vill få saker gjorda.
• Har ibland för många ”järn i elden”.
• Inte speciellt praktisk; att snickra och pyssla är inte min grej; avskyr motorer och dylikt.
• Använder ”pekfingervalsen” vid datorskrivning
• Teknik- och IT-dyslektiker

Stora intressen

• Politik, samhällsfrågor och religion.
• Musikälskare av stora mått; älskar de flesta musikgenrer.
• Stor filmfantast som uppskattar de flesta genrer.
• Älskar all form av humor; tycker man kan skämta om praktiskt taget allt.
• Att planera och upptäcka nya spännande resemål är en livsstil för mig.
• Tycker om att laga mat; nya recept är alltid spännande och lärorika.
• Shopping är en något som jag faktiskt tycker är exceptionellt ”avkopplande”.
• Har hand om herrklubben ”Friends for life club”; vi har funnits i cirka 10 år.
• Spelar squash 2-3 ggr i veckan och långdistanslöpning 1-2 gånger i veckan
• Team Humor försöker förverkliga att göra en biofilm av ”Sveriges roligaste filmmanus”.
• Uppdaterar turismskrivprojektet ”Hur man förvandlar Norrköping till världsattraktion”
• Försöka utveckla kost/hälsa/träning/psykologi för eget bruk
• Uppfostra mina barn väl, med bland annat sunt förnuft och vettiga värderingar.

Vad gillar och ogillar Mats Widholm?

Hobbies?   Blogga, Äta god mat, resa, se bra filmer, lyssna på musik med starka melodier i.

Kör vilket bilmärke?                                                   En Ford Mondeo Ghia Kombi 2002 mörkblå

Köper du krav- och ekologiska?                      Ja, det gör jag, även om den inte är 100% strikt

Favoritförfattare ?                      Graham Masterton, Dean R Koontz och James Hadley Chase

Seriefavoritfigurer ?                                                                         Spindelmannen och vampyrer

Utövar vilka sporter?                                                        Squash, långlöpning och styrketräning

Samlar du på något?                                                               Har cirka 4000 stycken Lp/cd skivor

Favorit tv-program? True blood, Rome,  Sopranos, Six feet under, Dexter, Nyheter & sporten

Tre-i-topp-käk?                                                                          Indisk-, Italiensk- och Thailändsk mat

Smultronställen i Sverige?                                                 Siljan runt, Lidköping och Söderköping

Favoritplatser utomlands ?                                                       Norra Italien, Australien, Scottland

Beskriv dig själv, 9 ord?    Provokativ ärlig snäll humorist som är kreativ och okonventionell

Favoritfilmer?              Hellraiser, American beauty, Forrest gump, Indiana Jones 2, Kingpin

Favoritskådespelare? Edward Norton, Jim Carrey, Ed Harris, Kathy Bates

Röker/Snusar/Knarkar/Dricker? Obetydlig alkholförtäring, gillar godis, choklad, efterrätter

Favoritmusikgrupp/artist?        Tom Jones, Staffan Hellstrand, Pretty Maids, Abba, Bee Gees

Vilka 3 ta med till öde ö (ej familj)? David Batra, Jim Carrey, Graham Masterton

Vilka 3 skulle inte du ta med dig?                   Kristina Lugn, Clownen Manne, Thomas Di Leva

Topp-komedi-serier? Seinfeldt, Father Ted, Dexter,  Fawlty Towers, Black books

Favorit uttryck?                                 Makt korrumperar, Bättre fly än illa fäkta, Trägen vinner

Vilka tidningar läser du? Råd & Rön, NT, DN, Sweden Rock Magazine, Powerplay

Undviker?                                           Motorer, argsinta djur, köer, arroganta människor, sprutor