NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.

Bland strutsar och kalkoner 

Jag och barnen tog tillfället i akt att bli en del av dem som begav sig ut på Östgötadagarna. Det fanns egentligen ett oändligt utbud av aktiviteter och saker att besöka i Östergötland dessa två dagar då landsbygdsdörren gläntandes för oss storstadsbor. Barn och djur brukar vara en vedertagen klassiker, men Hanna ville definitivt inte följa med. Nioårstrotset är dock mycket lättare hantera en tonårstrotset,  det tog inte många minuter förrän vi tre satt i bilen på väg mot nya äventyr i ett minst sagt ostadigt väder. Den första anhalten blev Visätter gård som låg  mitt uti den Vikboländska myllan. Den stora gården vid Häradshammar var proppfull med bilar och förväntansfulla människor.

Arrangörerna frestade oss besökare med unika aktiviteter såsom ansiktsmålning, hoppborg, loppis och trubadurer. Barnen föredrog som tur var att klappa kaniner och se på de kluckande kalkonerna. Efter 1 timme hade vi avverkat alla så kallade måsten och for vidare någon kilometer på samma väg. I Vånga Häradshammar kunde man förströ sig med upplevelser som fårvallning, strutsguidning och ponnyridning. Här var det mer fokus på lokalproducerad mat från exempelvis Sänkdalens gård, Vikbolandskött, Vikbolandsstruts, Norèlls hembageri. Vi borde självklart ha testat strutsglassen, men backade ur i sista stund. Strutsarna i sig var ruskigt coola djur, på nära håll var de mer lika aliens än en fågelart. Barnen tyckte också de var häftiga, men efter någon timme satte tröttheten, otåligheten och hungern in. Det blev kebabpizzor som helgmat, något som uppskattades av alla inblandade.

Hanna och Frida testar dansvingarna

7 – och 9 årings danseufori i hemmets ljuva vrå är en sak, men i grupp med okända en helt annan. En av Norrköpings mest välrenommerade dansskolor Norrköpings danscenter visade upp sig på Augustifesten något som fångade vårt intresse. Vi vet ju att barnen älskar att dansa, men de vill inte börja dansa med andra, ett dilemma för föräldrar som vill att sina barn ska aktivera sig med något utöver skolan. Efter oändligt med tjat blev det några mutor som fick med våra barn och grannens barn på danståget. De ville obevekligen bara titta på, men när danslärarinnan sa att vi vuxna måste vänta utanför blev de helt sonika kvar i lokalen. Från att vägra följa med, till tjatter att anmäla sig brådstörtat. Både Hanna och Frida tyckte inte alls det var så farligt som de inbillat sig från början. Söndagen den 9 september började båda i gruppen 7-9 discodans, från klockan 11.00-11.45. Grundkursen kostar 800 kronor per termin vilket i detta fall innebär 12 danstillfällen, helt överkomligt.

Upptaktmöte inför vårens halvmara  i Nice med Steffe & Jarmo

Det har bara blivit så att en tradition uppstått på Stefans bastuflottbrygga på Ensjön. Där varvas öldrickande med oftast iskalla bad, grillning och såklart nostalgisnack samt framtidsvisioner. Vi tar upp vart vi ska åka, hur vi tar oss dit och vad det ungefär får kosta. Denna gång hade jag i förväg slängt ut resebetet Nice på franska Rivieran. Ett bete som de två kompisarna nappade oroväckande snabbt på. Denna gång diskuterade vi om en eventuell rookie i gänget, nämligen Magnus ”AIK” Ström.

En bra kille som är med i vår herrklubb, och som accepterat våra anti-löpnings-kriterier det vill säga att inte förstöra vår resa genom att agera besserwisser-elitistisk. Tanken är självklart inte att festa ihjäl oss, men på denna resa är livskvalitet minst lika viktigt som själva löpningen, och då är det en fördel om vi alla är på samma våglängd så att säga. Det blev en obscent trevlig kväll: för det första vad vädret exceptionellt bra, och för omväxlings skull var vattnet badvänligt, den finska korven som Jarmo snott var utsökt,  precis  som Steffes potatissallad och min starka senap, allt detta svaldes ner med ett kluster av groteskt kalla öl. Det blev tre timmar av livskvalitet helt enkelt, att jag morgonen därpå hade ont i ögonen förtar inte helheten, men som sagt kemikalieinspektionen borde nog ta sig en titt invid bastubryggan. Att jag numera är självlysande gynnar bara min ekonomi eftersom införskaffandet av reflexer ter sig helt onödigt.

Inför Bråviksloppet och squashstegen

Att asketiskt ta ut sig 100 % i Vrinnevis gudsförgätna backar, i symbios med helvetesintervalle,r innan att ha grundat ordentligt visade sig återigen vara en osannolikt trög strategi. Som ett brev på posten sträckte jag baksidan av låret och fick dagen därpå agera bollkalle till min näst sista squashstegematch mot Börje Bjurström. Han visade på genuin empati då han ”gav” mig ett set, sedan blev det rehabilitering och ett besök hos massören. Detta proaktiva beteende räckte dock inte till min sista stegematch mot Mattias Magnusson, jag fick helt sonika lämna w.o mot den löpningsvilliga. Det innebar att jag slutade sist i gruppen och får slicka såren i fjärde divisionen, trodde jag, men på grund av att några dragit sig ur fick jag en chans till revansch.

Den dysfunktionella skadan som sedermera visade sig vara ischias skapade också problem med träningen inför Bråviksloppet den 8 september. Rehabiliteringen bestod av att springa i ett pensionärstempo, det vill säga ett omänskligt lågt tempo, där essensen är ytterst korta steg så man inte frestar på rygg och bäckenet. Av min massör Mr Shipanski ingick det också  5 vedertagna övningar som skulle reducera och helst bota ischiasproblemen. Det blev onekligen en kamp mot klockan, en batalj som jag gick vinnande ur. Klockan 12.00 den 8 september stod jag på startlinjen i syfte att försöka ta mig under 55 min. Det visade sig inte vara några som helst problem, haken var att jag missade 10 km starten och omedvetet hakade på 5 km loppet istället. 27.01 minuter är inget resultat man skryter med precis, men min skada slog jag dock inte upp. Såhär i backspegeln var det nog till och med bra att det blev som det blev. Det är annars lätt att dras in i slå-rekord-hybrisen, fast man är medveten om riskerna som man då tar. Nu tar jag nya tag inför Höstmilen den 21 oktober, och veckans inledning av squashstegens division 3.

Träningsperioden genomsyrades dessvärre av en lika ovälkommen som oväntad förkylning. När jag vaknade var jag råtäppt i näsan precis likadant som när jag skulle lägga mig. I och med att kroppen säger till att något inte är 100 procent frisk är det dumt att utmana ödet. Det vore idiotiskt att falla in i den kategorin av människor som man bara läser om i notiser, de som tränar när man inte är helt kuranta. Det var också en skön förevändning att slippa att träna, känner mig för tillfället mindre motiverad. I mitt fall stod såväl backträning som, intervall på träningsagendan som för mig är både fysiskt som psykiskt påfrestande långt innan jag gett mig ut i spåret. Det är troligtvis ett ypperligt tillfälle till att få längta lite granna efter såväl squashspel som löpning. För säkerhetsskull köpte jag efter ett tillsynes oändligt tjat från några kompisar allergitabletter. Loratadin actavis hette för övrigt den eventuella mirakelmedicinen, uteslutningsmetoden får visa vem som är den skyldiga, traditionell förkylning eller allergi?

Jag avverkade i vilket fall som helst några matcher mot Magnus Hjortberger. Mot honom har jag en stigande form, då jag vunnit 5 av de 6 senaste mötena. Detsamma kan inte sägas om min och Börje Bjurströms statistik, inte en enda vinst hittills för mig i år. En statistik som ser betydligt värre ut, hur det nu är möjligt är den mot Lino Ferrari. Han vann 3 matcher mot mig,  vilket innebär att han vunnit 1000 matcher mot mig sedan hösten 1998. En milstolpe i våra squashkarriärer, men i mitt fall en mindre smickrande sådan, att jag inte vunnit en match på över 5 år gör inte saken ett dugg bättre.

Den osannolikt efterhängsna förkylningen tycks inte ha något slut. Jag har i och med uteslutningsmetoden fått bekräftat att det inte är en allergisk åkomma, då jag testat medicin i någon vecka utan någon som helst förändring. Även om kroppen är i sparlåga och aningen ojusterad så tycks psyket vaknat till liv. Jag spelade riktigt bra squash mot exempelvis Magnus Hjortberger, där förkylningen snarare kändes som en förlösare än en hämmare. Precis likadant blev det några dagar senare då jag och Jocke Andersson sprang från Idrottsparken till Vidablick tur och retur. Benen kändes ultralätta, utifrån just förkylningen, och att jag inte sprungit på över 3 veckor. Jag kanske istället ska försöka hitta en medicin som bibehåller ”täppt-i-näsan-förkylningen”, det kanske är en vinnarformel?

Efter 1 miljard av ursäkter tog jag mig äntligen i kragen och genomförde ett intensivt back- och intervallpass i Vrinnevi. Det blev en kamp mellan mitt psyke och ambitionen att förbättra mig inför det annalkande Bråviksloppet den 8 september. Kroppen sa nej, psyket sa definitivt nej precis som förnuftet, men tidsperspektivet sa, du måste. Det blev backträning i Vrinnevi. Hästskobacken 100% x 10 gånger samt banans brantaste backe x 10 gånger. Ett ytterst välbehövligt träningspass, sällsynt välbehövligt.

In the beginning it was…..

Det var min gympalärare Tomas Lenberg som indoktrinerade mig in i squashens lite undanskymda värld. Jag gick då i 9:an och blev dock inte helfrälst, utan ett litet frö såddes istället. Det var lite senare i livet då min  kompis Jarmo Kolehmainen och jag började spela kontinuerligt som squashintresset fick ordentligt fotfäste. Vi spelade så att svetten lackade flera gånger i veckan, och vi spelade om läsk. Min vikt höll sig visserligen på rätt nivå, men min ekonomi raserades istället, då han vann de allra flesta matcherna. Som tur var hade jag ingen statistik på den tiden, vilket jag numera ser som en form av subtil preskription. I kombination med fotbollsträningar och jobb på Kontorab började jag och Rolf Okon att spela denna gentlemannamässiga sport. Vi drabbades snart av squashhybris, och spelade på var och varannan lunch eftersom Squashcenter bara låg några 100 meter ifrån Kontorab där vi jobbade på den tiden.

Roffe Okon, Lino Ferrari Jonas Andersson och Dennis Svensson klustervärvades till fotbollsklubben Vikbo IK på Östra Ny slätten. Det var indirekt starten på Lino Ferraris och min kompakta squashrelation. Jag, Roffe och Lino avverkade ett antal matcher innan jag på hösten fick för mig att föra statistik mellan våra hätska duster, en statistik som håller på än idag. Anledningen att jag skriver om detta är att han precis i dagarna vunnit sin 1000:e match mot mig. Det är en statistik som jag inte borde vara alltför stolt över, helst när squashkompetensluckan är större än någonsin, men som sagt trägen vinner.

Det kan låta osannolikt  i sin osannolikhet att fortfarande tro att man ska vinna någon match mot detta tävlingsfenomen, men det gör jag faktiskt på fullaste allvar. Den stora anledningen är att han i mina ögon inte har så mycket att förbättra medan jag själv har en uppsjö av punkter som måste justeras, dessvärre är det grundläggande sådana, några som man får lära sig när man börjar utöva spelet. Tyvärr är jag självlärd och har hela tiden drivits av tävlingsinstinkten och på så sätt bara kört ”springa och slå strategin”, men vart bollarna hamnade var en annan historia. Det ska tilläggas att man kommer en bra bit på vägen med denna strategi, men när man når en viss nivå så går det helt enkelt inte längre att vinna mot de bättre spelarna, och då måste något ändras.

Det är faktiskt först de senaste tre åren som jag lagt om kursen, i syfte att utvecklas för att överhuvudtaget vinna något alls. Processen har gått ifrån att knappt kunna: slå en forehand, slå en backhand, att inte inta T.et, att inte följa bollbanan, att inte böja på knäna och träffa bollen lågt och så vidare till gradvisa förbättringar. Konkret har min serve blivit mer varierad och effektivare. Min backhand är numera ett av mina bästa slag och jag kan slå skapliga forehand fastän de fortfarande är för tok för svaga.

Linos och min squashstatistik genomsyras av att det i stort sett bara går åt ett håll, och den är dessvärre enkelriktad. Jag har bland annat inte vunnit en match sedan den 26 december 2007 , det vill säga snart 5 år. Lino har gått från självlärd med en vilja av stål till att hänge sig till grundläggande moment i kombination med en makalös vilja och kondition. Från att inte vara topp 50, till att faktiskt vara bland de 7 bästa i Norrköping gör denna statistik  aningen lättare att leva med. De som jag anser vara bättre är såklart Peter Blomqvist, Mattias Blomqvist, Fredrik Malm och Daniel Linder. Därefter är det ett gäng som ligger bakom och fiskar: Jörgen Detterman, Jens Möller och så Lino Ferrari.

Mina närmaste mål är att:

1. Alltid följa bollbanan, än att allt som oftast titta rakt fram likt ett fån och ertappas med att missa att förutse motståndarens nästa slag.

2. Gradvis förbättra servereturerna eftersom min ”nya” styrka är att få bollen i spel på backhandssidan. Sämsta sidan är forehandssidan där i stort sett alla motståndarna direkt får ett övertag på grund av alldeles för dåliga servereturer, helt plötsligt stå 5-0 på kort tid, vilket är lika med en gigantisk uppförsbacke.

3. Variera spelet – försöka bryta/variera ”länsnötandet” genom ibland vid en lite sämre läns ifrån motståndaren, ta initiativet till att ”vinkla ner” en stoppboll vid motsatta hörnet eller boosta.

4. Fortsätta utveckla ”Lenbergska grundslagsswingarna” både på backhand som på forehandssidan. 1. Alltid snegla på bollbanan 2. Alltid hög position på racketen. 3. Swinga igenom hela slaget. 4. Stå still när jag står.

5. Träffa bollen så sent som möjligt; låg bollträff med böjda knän, inte Frankenstein-posen

6. Få in i huvudet att INTE stå kvar efter slagen, utan ta sig illa kvickt till mitten av banan det vill säga t:et, vilket innebär att man dels styr spelet, dels springer minimalt.

7. En Akilleshäl är att jag inte kan slå en forehand på rätt sätt. Swinga igenom backhand/forehandslagen distinktare/snärtigare och framförallt mycket hårdare a´la Jens Möller, där det bara smäller Måste slå med öppet rack. 1. Swingpositionering. 2 Öppet rack mot höft. 3. Träffa bollen lågt med öppet rack. 4. Slå ut swing/slaget. (inte använda handleden). 5. Tillbaka till swingpositionering.  En utmärkt övning är att slå bollen 2-3 meter ifrån huvudväggen, utan att låta bollen studsa.

8. Bli mycket effektivare att avgöra/döda ”straffsparkar”, istället för att slå tillbaka bollen till motståndaren och ge honom fördel att vinna poängen. Boosta bollen kvickt nära hörnen.

När jag implementerat in dessa grundläggande faktorer i min ryggrad är jag redo att ge mig in i statistikkampen igen. Måhända att jag då kanske är närmare 50 år, men det är egentligen av ringa betydelse, trägen vinner allt som oftast. Vill man förändra något så går det helt enkelt att göra så, även fast dysfunktionella spelrutiner är svåra att ändra på. Det är bara att gå till golfspelare och deras småjusteringat av svingen; en process som kan ta år innan de sätter sig. Jag har även statistiklistor mot andra personer som Magnus Hjortberger, Börje Bjurström. Joakim Andersson, Henrik Lindberg, Michael Garrido, Mikael Öhr, Per Belin och Henrik Andersson. Det är inte heller någon upplyftande läsning, om man undantar Magnus Hjortbergers lista där jag är ”på gång”.

Squash statistiken: början och sista året

Därefter vann jag bara 44 matcher till, vilket understryker att jag i ett helhetsperspektiv alltid varit underlägsen. Då agerade vi spelmässigt som förvildade hundar på squashplanen det vill säga ”slå och spring strategin”. Nu är det bra mycket mer adekvat squash som är i fokus, som att inta T:et först, inte stå för nära väggarna, variera servarna och dylikt.

Ge mig ett jobb jag brinner för!

2011       Filkandexamen i sociologi, Linköping Universitet Linköping

2002       Eko- och kulturturism Lunnevads folkhögskola Linköping

2001       Gymnasieutbildning Komvux Norrköping

2005       Filmmanusutbildning Adastra media Stockholm

______________________________________________________________

Jag har varit arbetssökande sedan mitt sommarvikariat förra året det vill säga mitten av augusti. Ska jag vara uppriktigt ärlig så trodde jag i min nativitetshybris att jag fullkomligt skulle få bada i jobbanbud efter mina nyvunna akademiska kunskaper. Tyvärr visade sig såväl åldersdiskriminering som brist på ”adekvat” arbetslivserfarenhet vara två ytterst mäktiga motståndare, i syfte att hitta ett arbete som jag brinner för.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

I september ökar måhända mitt attraktionsvärde på arbetsmarknaden, då jag är berättigad nystartsbidrag det vill säga staten betalar 60-65% av en avtalsenlig lön. Det ger er arbetsgivare ett guldläge att hitta kompetens till en lägre lönekostnad, i detta fall mig själv.

Samhällsvetenskap, Beteendevetenskap, Hälsovetenskap, Marknadsföring, Turism.

Jag är som person: ärlig, pålitlig, nyfiken, kreativ, empatisk, humoristisk samt har lätt för att organisera och strukturera. En av mina riktigt starka sidor är att jag har en genuin fingertoppskänsla och ytterst god förmåga att kommunicera med alla kategorier av människor, gammal som ung.

Mats Widholm, Mobilnummer: 0768-100360

Mail: [email protected] Blogg: http://widholm.bloggproffs.se

Nytt toppen café i stan

Squashmodifieringar och inför Bråviksloppet

Har i stort sett bara spelat squash mot Magnus Hjortberger och Lino Ferrari under denna period, men dessa pass har dock varit ytterst intensiva. Den informella uppgörelsen är att Lino står kvar, medan jag och Hjortberger turas om att möta ”The Bulgarian Stallion”. Det sporrar honom sjukligt mycket att inte släppa ett set mot oss, troligtvis en light-bokstavskombination, men den är dessvärre effektiv. Vi har under dessa omständigheter ändå tagit varsitt set, utifrån vårt squashkunnande.  Squashstegstiden är sommartidsförlängd och håller på ända fram till 30 augusti, jag har två matcher kvar att avverka, dels mot Börje Bjurström, dels en mot Mathias Magnusson. Har inlett processen att komma fram till T.et. Det som är en av grundstenarna i sporten, men som inte fått fäste i min ryggrad, då jag är självlärd, något som inte alls är något positivt i detta sammanhang. Jag har tagit min son David till hjälp i syfte att hamra in budskapet: ”fram till T:et efter varje slagen boll”. David springer på allt och är duktig, men är för ovan, vilket passar mina syften perfekt. Jag får tillbaka bollen och får tid att reflektera på att ta mig till mitten av banan samtidigt som jag försöker att implementera en betydligt  hårdare forehand än mina nuvarande fösningar.

Löpningen kom igång sa sakteligen med ett 6.5 km pass runt Ektorp och Vilbergens omgivningar. Nästa pass skedde i 35 -gradig värme längs med Seine och runt Paris breda boulevarder. Det blev ett mandomsprov, då jag icke oväntat lyckades irra bort mig. Det blev en kamp mot klockan att försöka hinna tillbaka till lägenheten innan matchen Tyskland- Italien inleddes. Passet varade över två timmar och 1.8 mil avverkades i relativt högt tempo utifrån ett trafik- och fotgängar-perspektiv-pass. Sträckan var i vilket fall ett mycket välbehövligt sådant att ha med i löpbagaget.

Mitt första pass sedan 1.8 mil bataljen i Paris det vill säga för cirka 3 veckor sedan. Regnet öste ner en jämn strid i ett relativt kvavt Norrköping; sträckan var Ektorp-Kungsgatan-Vidablick tur och retur. Jag fick direkt en aha upplevelse när benen kändes så där skönt pigga som de kan gör typ var 15:e gång. Höll ett riktigt högt tempo i 9 km, tills djävulen på axeln kommenderade mig att sluta springa. Jag kände mig nöjd med passet so far, så jag lydde den lille på axeln. I vilket fall som helst var detta min bästa runda sedan januari 2011, något som bådar bra inför Bråviksloppet som för övrigt går av stapeln den 8 september. Höll en hastighet på 12.1 km/timme och ett medeltempo på 4:57 minuter per kilometer, sluttiden blev 49:32 minuter. När jag kom hem så var jag både trött och kreativ samt kände att både kropp som själ blivit tillfredsställda. När jag spelat squash blir jag bara trött, men oftast när jag springer blir jag osannolikt kreativ och tycks ha lösningar på all världens och vardagens problem. Det tycks i mitt fall vara en stor skillnad mellan de båda sportaktiviteterna hur lyckorusen utsöndras, för mig är löpningen utifrån det perspektivet överlägset squashen.

Två tunga förluster mot Magnus Hjortberger och Johan Steen var upprinnelsen till min troliga och mindre ärorika degradering till division 4. Mattias Magnusson och Börje Bjuström inträde i grupp 3 hade sett till  att den blivit riktigt jämn och oviss. Min nyckelmatch var mot Magnus Hjortberger, en match där jag drabbades av någon form av trötthetshybris redan efter 1 set. Jag tog irrationellt helt slut; Hjortis varför övrigt  lika förvånad som jag själv. Det ledde till en läkartid den 8 juli på Kneippens vårdcentral, vars syfte är att kolla mina värden. Vad är det som dränerar mig på energi, då jag tränar 3-4 gånger per vecka? Jag dricker i undantagsfall, varken snusar och röker, äter bra mat och så vidare.

Barndag i Söderköping med familjen

Ett exceptionellt välarrangerat evenemang med barnen i fokus från klockan 11.00 till 16.00 i symbios med ”Ramunderbergets dag”. Ett taskigt väder hade som vanligt kunnat stjälpa hela konceptet, men vädergudarna var på sitt allra bästa humör och gav oss besökare ett optimalt väder att tillbringa en halvdag i Söderköping, enda nackdelen var att försöka sålla bland den mängd av aktiviteter som erbjöds. Arrangörerna hade spritt ut aktiviteterna på 12 olika platser runt stadskärnan, och 3 av dem lite utanför. En uppsjö av prova-på-aktiviteter fanns för barnen, till exempel ponnyridning, bowling och fiske. Under hela dagen gick Tufftuff-tåget varje heltimma runt de olika aktiviteterna. Allt under dagen var i stort sett gratis, något som bör applåderas.

Vi anlände strax före 11.00, och kastade kvickt av oss jackorna då vädret strålade samman med vårt humör. Den stora parkeringen vid Vikingavallen var gratis, ett stort plus i kanten i syfte att inte irritera regionala turister i själva inledningsfasen. Den första timmen blev en orgie i gratis fiskdammar, barnen var så till sig att de nästan började stamma; det är skönt med kapitalistkommunism. Jag fick mitt lystmäte genom att beträda Kaffebönans trösklar. Ekologiska, hälsosamma och snygga produkter i mängder. Det var ett smärre mandomsprov att låta bli att köpa de snuskigt goda pralinerna som hånlog mot mig i butiken som: körsbär, Cointrue, apelsinlikör, hallonwhisky. Det blev istället ekologisk grillkrydda, mangotvål och Kung Markattas ekologiska kakao. Musiken på Rådhustorget var oväntat bra och de som framförde kvalitativ barnmusik var Fairytale med Superstars och Lisa Tilling i spetsen. Clowner, pyssel, ansiktsmålning, dansuppvisningar, tipspromenad var andra uppskattade aktiviteter som utspelade sig vid Storgatan och Rådhustorget.

En sak som jag instinktivt gillade var upplägget med att 12 restauranger hade gått samman så att alla barn under 12 år kunde äta special-barn-menyer för endast 30 kronor, och barnfika för endast 15 kronor på fem andra ställen. Det var en utmärkt strategi i syfte att hålla kvar människor från klockan 11.00 till 16.00; ett vansinnigt smart marknadsföringstrick. Vårt val föll på Österns Stjärna det vill säga kinesisk mat. Med facit i hand utifrån hur lite barnen åt så kändes priserna ännu mer berättigade, jag åt desto mera – tyvärr. Dessvärre ingick världens mest dysfunktionella råvara i min Wokade kyckling med ris, nämligen snorsliskiga champinjoner. Det tog mig 20 minuter att bara plocka bort allt som liknade dylika tingestar. Jag kommer aldrig att fatta storheten med svamp, aldrig. Det blev i vilket fall en kall god öl till eländet. Under tiden som vi åt passerade något som måste ha varit världens största ambulerande brandbilsparad. Jag trodde inte mina ögon när jag själv hade nöjt mig med 3 antika röda åk, men de tycktes vara oändliga, en upplevelse i sig och troligtvis helt ideellt också. Det visade sig senare vara 27 stycken och faktiskt vara Sveriges största veteran-brandbils-rally. De kom från Luleå till Malmö; de äldsta visade sig vara från 1926; de som anordnade spektaklet var Brandkårsmusset i Simonstorp och Brandhistoriska Sällskapet.

Övermätta lämnade vi Österns Stjärna bakom oss för att flanera vidare till Kanalhamnen. Det var ett myller med människor som mötte oss, Smultonstället var smockfullt och kön till detta glassmecka övermäktig för en familj med två otåliga barn. Det blev ändå glass på Smultronstället, men inte sittandes, utan vid sidan om, ett mer ekonomiskt alternativ. Jag tog mig glass över huvudet när jag köpte en gammaldags våffla bestående av två kulor, mjukglass, grädde och sylt. Vi blev kvar ett tag till vid detta vackra område med Ramunderberget som urläcker bakgrundsvy.

14.00 tog vi gratisbuss från Stinsen till Sofies gård, cirka 1½ km från Söderköping. Här kan man rida ponny, klappa, kaniner, getter, katter och hästar, ett utmärkt sätt att lära känna dessa djur aningen bättre, barnen tycker i vilket fall att det är lika roligt som alltid att få klappa de pälsbeklädda. Vi blev kvar där i 40 minuter, sedan traskade vi till parkeringen, innan dess handlade vi på Ica supermarket.  När vi kom hem fortsatte barnen att leka, medan Marie och jag intog soffläge, vi var helt utslagna och gravt övermätta. Fem timmar med sol, barn och en uppsjö av aktiviteter tär på krafterna. Jag var faktiskt seg resten av dagen. Men det var onekligen en toppendag för såväl barnen som för oss själva. Visst, ekonomiskt sett blev det en slant, men livskvalitet kostar helt enkelt.

Ruzzel hybris

Mitt maniska Rumble spelande inleddes för några månader sedan med endast två motståndare i mitt spelbagage: min fru och Sjödin. Det hela låg ett tag på is, men i och med Rolf Okons inträde med dem stora pojkarna skedde en osannolik vändning. Rolf är snuskigt kvick i käften, hatar att förlora och tror att han är bättre än mig i allt. Dessa faktorer samt att han jobbar kvar på Kontorab ligger till grund till vår dysfunktionella spelkommunikation. Det gäller att få ihop så många ord som möjligt under 2 minuter, man kör i 3 omgångar, vilket innebär att varje match består av 6 omgångar dvs 3 vardera som i slutänden mynnar ut i 12 minuter per match. I skrivande stund leder jag med osannolika 324 vinster mot Roffes 82. Det innebär i speltid ungefär 40 timmar på två veckor per person. Min bästa runda är 2667 poäng, bästa match 3534 poäng, högsta antal ord 73 stycken. Antal matcher 552 stycken varav 440 stycken varit vinster och 111 stycken förluster. Wordfeud är beroendeframkallande på sitt sävliga sätt, men Rumble är också beroendeframkallande på sitt stressiga sätt. Fördelen med detta spel är att en match tar 12 minuter om båda parterna är med på noterna. En annan positiv sak med spelet är att det finns statistik på alla ens rekord och mot dem man spelar mot.  För min del kompletterar Wordfeud och Rumble  varandra på ett osedvanligt bra sätt, tyvärr har min fru Marie en helt annan åsikt om detta, en helt annan åsikt.

Fotbolls-EM – äntligen

Ett stort mästerskap som EM är i mitt fall synonymt med ett antal tips; denna gång är det värre än någonsin. Med före detta jobbarkompisar på Kontorab har jag tre: 1 x 2 tips, vilket jag i samklang med min son David och min fru Marie. Det blev 1 tips med Jocke Anderssons polare, ett resultattips. Samma personer är med i Aftonbladets EM-managertips där jag också har med ett lag och i skrivande stund faktiskt leder. Sist men absolut inte minst har vi det ultimata EM-tipset iordningställt av superstruktören Joakim Stenman. Kostnaden är 230 riksdaler men värt varenda krona. Man ska välja 7 målskyttar och välja vilka lag som går vidare, var de hamnar är också poänggivande. Det är bara tillåtet med ett byte av utespelare/målvakt under turneringen, vilket innebär att det är viktigt att tänka strategiskt vilka lag som man tror går vidare i turneringen. En annan viktig faktor är valet av målvakt, då en hållen nolla genererar i två mycket värdefulla poäng, något som mitt val Manuel Neuer i Tysklands mål hörsammade.

För mig och många andra män är stora fotbollsmästerskap signifikativt med ett legitimerande öldrickande, utan att motparten lägger sig nämnvärt i; typ en 3-veckors-frizon. Dessa tre veckor så åtnjuter man en form av immunitet mot ”måste du ta en öl till”. Det är en positiv ingrediens dessvärre är det i många fall sorgligt nog källan till familjebråk och otäcka konflikter. Jag håller mig till 2 öl per kväll, med något enstaka bakslag.

Jag kunde nästan ta på stämningen såhär inför EM-inledningen. Det skulle bli så himla spännande och trevligt. Sådana arrangemang har det gemensamma att det sammansvetsar alla typer av ett land invånare., Sverige är definitivt  inget undantag. Sveriges chanser är dock små, de kan klara att gå vidare till kvartsfinal, men oddsen att slå ut Spanien är minimala, men som sagt Sverige är världsmästare att slå i underläge. Tyskland, Spanien, Holland och Frankrike är huvudfavoriter. Jag satsar på att Tyskland med deras disciplin, urkraft och goda sammanhållning står som EM-slutsegrare. Tyskland visade dessvärre inte var skåpet skulle stå spelmässigt, när ärligt talat Portugal var förtjänt av ett mål. Ryssland däremot spelade klapp-klapp-fotboll såsom jag trott att Holland och Spanien skulle spela. Matchen Ryssland-Tjeckien var för övrigt den mest välspelade och bästa hittills.

Tv 4 och SVT delar på arrangemanget på gott som på ont. Det negativa med TV4 är givetvis all reklam som förtar helheten, det känns som det är mer reklam än vettiga intervjuer och välbehövliga analyser. En av mina favorikomiker är David Batra; jag skrattar så fort jag ser eller hör människan. I SVT  hittar vi den trevliga Daniel Nanneskog, en kille som sköter sig sig utmärkt utan att bete sig som en megabesserwisser. Dessvärre associerar jag hans röst med David Batras, jag har svårt att ta hans slutsatser på fullaste allvar då jag istället förväntar mig att bli serverad ironi, sarkasmer eller nya gags.

Fotbollsmästerskapet har lämnat en syrlig eftersmak efter sig, genom att helt enkelt inte infinna sig där längre. Det blev helt enkelt en trivsam rutin att följa tipsen, spelarna och lagen inför, under och efter matcherna. I symbios med evenemanget drack jag alltid 2-3 väl avkylda öl, och spelade Rumble i halvtidsvilan. Tillställningen fick agera kvällspolare i hemmets lugna vrå, då Marie är totalt ointresserad av fotboll. Tipsen föll successivt bort en efter en, till sist var det bara Aftonbladets Managerspel som stod för en potentiell vinnarchans. Jag ledde nästan inför näst sista omgången, ett spel som jag kommit bäst fyra på, vilket i sig var tillfredsställande då alla de 6 deltagarna är ytterst fotbollskunniga. Hade bara de lata gräsbetarna gjort ett mål så hade jag vunnit allt, men så blev det inte, utan det blev polaren Jocke ”Spurs” Andersson som kammade hem 500 riksdaler och äran.

Den sista matchens första halvlek blev oväntat i dubbel bemärkelse en av turneringens bästa. En fartfylld tillställning som böljade fram och tillbaka dessutom med snygga mål. Tyvärr drabbades det bräckliga italienska psyket av den sydländska sjukan, när de blev tvungna att agera med 10 man mot Spaniens 11 bolltrollare. Jag hade velat sett att man föll med flaggan i topp, vilket skulle innebära att man satsade allt framåt med tanken att 3 eller 4–0 inte spelar någon roll. Nu blev det en istället en one-team-show, och ändå 4-0 till spanjorerna. Rätt lag vann i vilket fall som helst, nu när Tyska laget kollapsat. Aftonbladets och expressens fotbollsbilagor hade haussat upp Athletic Bilbaos stjärna Fernando Llorente till bristningsgränsen. Han fick knappt någon speltid alls, något som ytterligare förstärker Spaniens osannolika trupp. Tyvärr så blev jag och indirekt alla mina tips drabbade av denna dysfunktionella fotbollsspådom.

Sveriges insats vill man till stor del helst förtränga. Det hade varit så snuskigt kul om de gått vidare, vilket hade varit ett faktum om de inte förlorat mot Ukraina. Sverige föll definitivt inte med flaggan i topp i den matchen precis. Likt håglösa och paralyserade amatörer avverkade de matchen, vare sig utan finess och mod.  Att Hamrén stuvat om bland positionerna underlättade troligtvis inte processen att vinna denna nyckel till en hägrande kvartsfinal. Då hjälper det inte att spela bra mot England och Frankrike, även om det mildrar fallet. Vi får glädjas över att Mellberg var kung på mitten (i två matcher), Wilhelmsson en outnyttjad men effektiv och underhållande joker och att Zlatan stod för turneringens vackraste mål.

Jag blir också irriterad av att alla ska försöka övertala Mellberg att vara kvar i Landslaget. Varför, det är irrationellt uti fingerspetsarna. Killen gör några av sina bästa insatser i Landslaget av den anledningen att han ska lägga av där. Det är väl fantastiskt att lägga av när man är på topp och dessutom med ett sådant avslut; bättre läge en detta får man inte. Det är lite typiskt svenskt att först försöka i sann Socialdemokratisk anda få en person att ändra ett beslut och sedermera skuldbelägga densamme för att han inte gör så. Jag tycker istället att Sverige ska lotsa in några unga hungriga killar med Majstorovic, och låta dem få chansen att axla manteln. Efter det så ska Majstorovic plockas bort och några andra kandidater infogas ytterligare. Det är viktigt att ha tillgång till minst tre mittbackar som alla måste få adekvat speltid, annars står Sverige med två killar som prenumererar på platserna som mittbackslås i 4-6 år. Vad händer om någon blir skadad, eller helt enkelt är ur form? Sverige har de senaste 25 års perioden inte haft tillstymmelse till en plan-B, det kanske är dags för en sådan nu.

Bråviksloppet och Squashstegen

Två matcher i squashstegens division 3 avverkades under dessa 3 veckor. Jag vann relativt komfortabelt mot Markus Lundberg med 3-1, men förlorade en välspelad match mot Johan Steen med 3-0. Den mannen kunde springa länge och mycket, vilket blev mitt fall, han kämpade som bålgetingstucken gladiator.  Jag mötte för första gången på 1½ månad den adrenalinstinne Lino Ferrari och blev totalt utspelad däremot vann jag och Magnus Hjortberger varsin match i en hemsk squashtillställning, där felträffar var en del av själva spelet. På grund av den känsliga vaden som nu faktiskt tyckts blivit bättre skippar jag Bråvikskloppets halvmara för att istället inrikta mig att slå förra årets halvmediokra 10 km tid, och dessutom inte försöka springa fel 25 meter ifrån själva målet. Det känns bra att vara rationell istället för att anamma förträngningsstrategin i syfte ”att iallafall springa halvmaran i Lindö”.

Mitt återinträde i löpspåret skedde i Vrinnevi , sträckan var 1 mil, för övrigt min första mil på 8 veckor. Upp med tuppen 06.45 för att klockan 10.00 möta upp Joakim Andersson vid minigolfbanan. Vädret var optimalt, precis som min klädsel, dessvärre tycktes det mest väsentliga vara under isen, Tempot sjönk på min befallning från ett högt till ett betydligt lägre, för att 1 km från mål avstanna helt. Mitt träningspsyke kollapsade och jag hade inte motivation att springa en ända meter extra. Den asketiske Jocke sprang dock likt en dopad finne hem medan jag ångestfullt lunkade hemåt. Som straff lyckades jag med konsttyckes att gå bort mig bland de oändliga stigarna. Utifrån ett kaloriperspektiv var det utmärkt då det blev 3 extra km, utifrån ett lokalsinneperspektiv var det mindre bra och utifrån ett träningsperspektiv var det  explicit bannlyst att börja gå. I vilket fall som helst blev detta startskottet inför Bråviksloppet som går av stapeln den 8 september. Jag är väldigt glad över att det är några månader kvar att hinna slipa formen.

Jag slutade 3:a i Squashstegens division 3 efter två förluster och två vinster. Den sista matchen i gruppen mot Magnus  Hjortberger var den match som jag var riktigt nöjd med, vi spelade förövrigt bra båda två. Långa backhanddueller varvades med färre kantslag än vanligt. Matchen mot Markus Lindberg vann jag med ett uselt spel, min räddning blev att han spelade ännu sämre. Jag hoppade också in i Företagsseriens finrum genom att ersätta Fredrik Malm. Lino Ferrari och jag spelade mot Smash, det vill säga Tomas Hadenius och Jörgen Pettersson. Lino pulvriserade dem båda, medan jag själv blev pulvriserad. Jag köpte för övrigt ett gudabenådat toppenrack från England. Racket kostar i Sverige runt 1400 kronor, här fick jag ge 450 kronor. Passade på att köpa squashbollar som på Squashcenter kostar horribla 49 kronor styck, på Sportsdirect blev styckpriset osannolika 14 kronor per boll. Servicen var dessutom helt klanderfri: snabb, tydlig, enkel, billig och bekväm.

I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.

Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning

Vad som komma skall?

Någonstans i Kairo Egypten; denna bild känns ganska avlägsen från vårt indoktrinerade miljötänk som vi har i Svedala, men som sagt attityderna i det svenska samhället har den senaste 20 års perioden förändrats radikalt. När det kommer till skräpnedkastning så har det skett en låt-gå-mentalitet, där föräldrarna inte själva lever som de lär, något som indirekt appliceras på deras avkommor. Det finns många andra orsaker, men det viktigaste är i detta fall att på många fronter vrida tillbaka klockan. Jag anser att utifrån turism-, demokrati-, trygghet- och moralperspektiv att det är viktigt  för en stad att agera förebild för sina invånare. I och med den nya lagen som trädde i kraft förra året så borde det rationellt sett blivit ordning på torpet. Icke sa Nicke, i Norrköping ser det lika hemskt ut som det gjorde innan. Problemet var att polisen och lagstiftarna inte synkroniserade sina agendor, i syfte att implementera en lag som respekteras, istället bortprioriterade polisen denna överträdelse, och vips var synergieffekterna som bortblåsta. Samverkan är så groteskt viktigt, och när det väl kommer till kritan så tycks det vara häpnadsväckande komplicerat att kommunicera mellan statliga och kommunala institutioner, även om alla egentligen tjänar på syftet – oförklarligt. Det finns städer där dessa faktorer anses överensstämma med min vision som exempelvis Singapore och Moskva, hoppas  att Sverige sällar sig till de länder där inte bara fagra ord och innehållslösa löften skrivs, utan där också konkretism får råda

Vårpromenader -  numera med lockbeten

Hanna och Frida har fått gått oändliga långpromenader sedan barnsben, med trevliga delmål såklart, i syfte att reducera barngnäll. Det har hittills fungerat långt över förväntan. Promenaderna har varit utmärkta tillfällen att leka i olika parker, lapa sol, äta glass, ta bilder, filma, läsa tidningen, men framförallt umgås med sina barn. Det senaste året har strategin börjat knaka i fogarna, då främst Hanna ser all form av promenadindoktrinering som helvetet på jorden; varenda extrameter är jobbiga enligt henne. Jag vet att det till viss del tillhör åldern, men mitt ego vill helst förtränga detta genom att fortfarande skräddarsy varierade promenadstråk med olika delmål. Efter 1 timmes hot och tjat fick vi till sist med Hanna. Till en början så var det obeskrivligt gnäll, detta reducerades successivt för att 10 minuter senare avta helt. Promenaden blev rätt kort och avgick från Ektorp till Skarphagen, Himmelstalund och tillbaka. Efteråt tyckte Hanna att det var hur trevligt som helst. Av  erfarenhet är jag medveten att nästa promenad lär präglas av samma måndag-hela-veckan syndrom, då hon redan glömt bort charmen med familjegemenskap, träning och aktiviteter och glassköp.

Samma vecka lyckades jag med konsttycket att infoga ytterligare en långpromenad, denna gång bestod lockbetena av en Top Model bok på Lekia, och första glassen på Halvars. Solen sken i takt med den livliga trafiken, gradantalet landade på 9 grader, men det blåste kallt, vilket förtog lite av årets första glassätning på Halvars. I mitt fall blev det en smaksammansättning av banan, viol och hallonlakrits, medan Hanna tog Caffé  latte med maränger, Frida dräpte i sig en bägare med päron- och jordgubbssmak. På vägen hem stannade vi till i två parker där operation jaga-barn inleddes, mina vader var som heliumballonger efter den bedriften, och barnen tyckte som vanligt att 40 minuter var alldeles för kort tid.

Tävling Madrid Medio maraton 2012

Inför Madrid

Vecka 9 bestod av 4 tuffa pass varav två löpningspass i 370 minuter medan vecka 10 hämmades av en förkylning, vilket innebar två pass på 132 minuter

Återigen begav Magnus Ström och jag själv till Kanotklubben i Lindö för att vara en del av triathlonkollektivet. Det blåste inte alls mycket, och det fanns inte tillstymmelse till halka, men det var däremot gråkallt. Detta var också premiärrundan för ”homobyxorna” det vill säga löpartights som jag fick i födelsepresent av min fru. Jag har tidigare alltid tyckt att den utstyrseln är bland det mest gay-aktiga som en man kan ha på sig. Mellan raderna har man hört historier som: ” har du väl sprungit i löpartights springer du inte i något annat”, men sådant snack avfärdade jag snabbt, det såg helt enkelt äckligt ut. Nu stod jag själv ombytt i ett par rediga helsvarta  ”homobyxor” av märket Adidas. Det var onekligen en märklig känsla att för första gången känna den perfekta löparupplevelsen utifrån ett klädselperspektiv. ”Homobyxorna” satt som klistrade runt mina håriga ben och följde följsamt minsta benrörelse – fantastiskt. Numera går dessa plagg under epitetet löpartights, inget annat. I vilket fall som helst blev vi fyra personer som valde att springa raksträckornas förlovade sträcka. Jag, Magnus Ström, Christian Johnsson och Fredrik Adolfsson. Fredda dikterade diktatoriskt vilken väg vi skulle ta, och det blev såklart den långa varianten. Från Lindö via Citygross – Vidablick – Himmestalund – Strömmen – Södra Promenaden och sen tillbaka till bilarna vid Kanotklubben. Allt som allt blev det en sträcka på 22.5 km det vill säga 1.4 km längre än ett halvmaraton. De andra tre sprang ½ km längre och var betydligt mindre tröttare än vad jag själv var vid målet. Däremot hängde jag på dem under nästan hela sträckan, det var bara sista 1½ km som jag sviktade. Om det var löpartightsen eller den kokainstinna starka koppen kaffe som  visade vägen låter jag vara osagt, troligtvis en kombination.

Veckan efter blev det ”back to reality” när jag och Jocke ”Spurs” Andersson vågade oss ut runt Hagebys nejder. Sträckan inkluderade Kättsätter, Skarphagen, Ektorp och tillbaka. Det blev 11 km med mycket bra löpningsförhållanden; det var bara solen som fattades. Jocke spurtade sista biten vilket innebar att han kom 100 meter före mig. Själv kände jag mig aningen tung och inte alls så lätta ben som vid förra långpasset. Löpningsfacit bestod av 11 km löpning på 56.30 minuter med en kilometertid på 5.08. Guds gåva till löparna: Garmin 305 strejkade för första gånget och dessa tider är inte helt adekvata. Sådde också några löpningsfrön till Jocke angående en halvmaraton i höst någonstans i Sverige. I och med detta pass har jag infogat någon form av löpningskontinuitet – ett gott tecken inför ett vårrusigt Madrid. Vecka 11  bestod av 3 pass på 327 minuter medan vecka 12 innehöll endast 1 pass a´la 80 minuter.

När man var inställd på att ha båda huvudkuddarna med och på sig klockan 10 en söndagsmorgon, ändrades planerna abrupt genom att Odda tidigarelade passet till 09.00. Det innebar att jag gick upp 06.30 istället, i syfte att få i mig en bra frukost i god tid innan passet för att bland att motverka håll. AIK var förkyld så jag åkte i ensamt majestät till kanotklubben i Lindö, där jag mötte upp Fredrik ”Odda” Adolfsson och Christian Johansson  Det var ett grå-kallt-mulet Norrköping som genomsyrade denna söndagsmorgon, men betydligt varmare än de två föregående dagarna. Istället för Lindövägens oändliga raksträckor blev det mestadels grusvägar via sträckan: Lindö-Marby-Risängen-Smedby-Styrstad-Ljunga-Marby-Lindö. Det kändes riktigt brafram till 18 km, då jag av hänsyn till Fredriks och Christians träning bad dem fortsätta i sitt tempo, medan jag själv minskade mitt. De två sista km var en uppvisning i krökt rygg och sargat mentalt tillstånd dessutom sprang jag åt fel håll. Väl vid parkeringen så visade adekvat tidtagning på 2 timmar 7 minuter och 20 sekunder under  de 23.5 km som genomförts. Det var min längsta löpning sedan Budapest maraton den 5 september 2009. Min maxpuls var så hög som 198 slag/per minut, min medelpuls 179. Den uppmätta hastigheten blev 11.07 km/h och snittet 5.25 min/km. Det vår återigen ett väldigt välbehövligt pass som jag aldrig hade utfört om jag inte sprungit med grabbarna triathlon. Jag glömde att ta med mig vätska i spåret något som troligtvis påverkade de sista km. I Madrid blir det förhoppningsvis shorts, T-shirt, värme, publik, vätskekontroller och 15 000 startande, något som lär förhöja de 2.1 milen.

Min squashsejour i tvåan blev en Juholtare, då jag vann 1 match och förlorade resten. Matchen som jag vann och dessutom spelade min bästa squash på länge var mot Jörgen Petterson, där jag tog en meriterande och välförtjänt 3-2 seger, han slutade  för övrigt tvåa i gruppen. I ärlighetens namn är det i 3:an som jag för närvarande hör hemma. 10 dagar innan loppet så mötte jag Magnus Hjortberger, det var inte 3-1, 3-1 förlusterna i sig som grämde mig mest, utan att jag slog upp en gammal seglivad hälskada. I och med den så blev det inte ett inplanerat långlopp med triatlonkillarna, utan vila och ångest. Jag har inte haft problem med detta på hela året och så inträffar incidenten lika oväntat som enerverande. Nu blir det en balansgång mellan rehab och testa-på-hur-det-känns-träning istället för att fokusera på att bara slå en tid som var min grundtanke, nu blir blir det dessvärre en bära-eller-brista-situation-löpning i Madrid. Jag är medveten om att den pulserande hälsenan blir svår att tänka bort, men det positiva med det är att jag kanske inte tänker på hur trött jag egentligen är. Inget ont som för något gott med sig eller?  Jag är verkligen tillfreds med att inte vara elitidrottare, utan ser vistelsen i Madrid som en semesterresa i kombination med löpning. Prognosen visar på regn, något som är bra att skylla på om skadan inte är så allvarlig.

Jag gjorde min sista löpning samma dag som planet till Madrid skulle lyfta. Det blev den vedertagna sträckan på 1 mil mellan Kungsgatan-Vidablick-Kungsgatan. I ett gråmulet Norrköping med en halvstorm i bakhasorna sprang jag till en början ytterst motvilligt; det var bara antikrist själv som fattades utifrån ett klimatperspektiv. Efter några kilometer med anorektiskt lätta ben blev jag nästan halvkristen, då den dysfunktionella hälseneskadan tycktes vara som bortblåst, hur det nu var möjligt. Det enerverande pulserande hade nästintill upphört, och jag hade precis bevittnat ett mirakel. Min tid blev 51.10 minuter, med en hastighet på 11.73 km/h och en kilometertid på 5.06 min/km. Medelpulsen höll sig runt 17g slag i minuten och maxpulsen stannade på 193 slag i minuten. Jag var mer en nöjd efter detta sista träningspass.

Loppet i Madrid startade i deras svar på Folkparken fast 93 gånger större. Startfältet var en eklektisk nationsgryta av adrenalinstinna löpare och löparskor. Vädret var obeskrivligt perfekt med ett gradantal som pendlade mellan 11-15 grader i det vinstilla Madrid. Jag hade införskaffat ett proteinpulver som skulle få exceptionellt starkt kaffe att framstå som mjölk, något jag hävde i mig 30 minuter innan loppet.  Detta var onekligen ett seriöst lopp, inga utklädda fjantar, över 15.000 förväntansfulla människor hade samlats i en av Europas vackraste parker, 13 744 av dessa tog sig i mål. Starten gick klockan 09.30, därefter följde en 9 km uppförslutning. När jag väl kommit in i tredje andningen avslutades loppet med 3 km oväntad uppförsbacke, något som dränerade mina lårmuskler på all kvarvarande muskelenergi. Dessa kilometer blev  istället en kamp att inte börja gå; jag vann den kampen. Generellt sett var detta ett utmärkt arrangemang, enda plumpen i protokollet var att de glömt att skicka med säkerhetsnålar till deltagarna, annars var allt annat klanderfritt. Bansträckan höll sig inom staden och inte på intetsägande industriområden eller förorter. Jarmo kämpade sig med en äkta odopad finsk sisu över mållinjen, jag sprang med honom den sista 1½ km. Vi var båda djävulskt nöjda med vår bedrift; nu kunde vi bälga i oss öl och vin i det fantastiska försommarvärmen.

Plats 1 Kipserem  Kiili Elind Kenya, Tid 1:02:07, Första milen 29:27

Plats 5706 Mats Widholm, Tid 1:47:00, Första milen 50:11

Plats 13 451 Jarmo Kolehmainen, Tid 2:21:52, Första milen 1:04:46

Första passet efter kraftprovet i Madrid skedde 8 dagar efter loppet. Det blev jag och Jocke ”Spurs” Andersson som utmanade Lindövägens oändliga raksträckor i ett dystopiskt  grågrått blåsväder. Det blev homobyxor och jacka på, i syfte att inte frysa ihjäl. Innan passet hade jag använt mig av Microlax, det vill säga ett medel mot förstoppning som tas analt, något som jag hade vaga och förträngda minnen från min tidiga barndom av. Det var minst sagt en laxerande effekt som dessvärre bibehöll sin funktion längre än det stod på förpackningen. Väl ute i löpningspose var det väldigt svårt att skilja på om jag fått håll eller rent av bajsat på mig. Det visade sig vara hållkänningar, inte det sistnämnda som tur var. Jag hade också med mig 4 tunga extrakilon, vilka var sviter av alltför många öl, snabbmat och lyxmiddagar i Madrid i symbios med all påskmat i Sverige. Det blev annars ett trevligt pass i ett hyfsat tempo där vi två tjattrade konstant, förutom sista kilometern, då jag hamnade i en krökt-rygg-position, och faktiskt inte orkade att kommunicera längre med min medlöpare. Jocke drog en annan väg hem medan jag fortsatte Norr promenaden mot Ektorp. Då framträdde lilldjävulen- på-axeln som manade mig med en nydiskad teflonpanna att helt sonika börja gå, gå, gå, gå, gå. Jag lyckades återigen spela denna obehagliga känsla ett spratt genom att springa hela sträcka. Ett minst sagt välbehövligt pass som jag ser som starten på nästa mål: Grabbhalvan den 5 maj samt Norrköpings första halvmaraton Bråviksloppet den 8 september. De 15.5 km fick sluttiden 1:20:30, med en hastighet på 11.55 km/h, medelhastighet på 5.11 min/km

Efter 3 veckors squashuppehåll så äntrade jag åter squashscenen mot den oförutsägbara squashspindeln Magnus ”Hjortis” Hjortberger. Detta var för övrigt min första match i division 3 efter att ha kanat ner från division två. Matchen i sig blev en orgie av felträffar och påspringningar, men emellanåt  bjöds  det på riktigt hyfsat spel. Hjortberger var obeskrivligt taggad, medan jag själv var ganska nöjd med att bara spela av  min första match. Det blev 3 klara 0 mot honom, medan jag vann vår andra dust med 3-1, men det som statistiskt räknas är första matchen. Hjortberger  visade sig vara minst dålig, men min dåliga förlusttrend bröts i och med min 3-1 vinst. Samma vecka, samma lokal mötte jag än annan motståndaren nämligen det italienska odjuret Lino Ferrari. Detta var vår första match på över två månader, och det blev dessvärre en pulvrisering av guds like. Jag fick agera bollkalle och hare i ett. Det blev 4-0 i matcher, och inte ett set så långt ögat kunde nå. Det positiva var att jag nästan fick springa ihjäl mig typ 500 idioten, samt att jag faktiskt lyckade försvåra min servar i sista matchen, vilket innebar att han inte kunde döda dem lika lätt, något som automatiskt medförde bättre och framförallt längre bolldueller.

V.13 bestod av 3 pass á la 193 minuter, medan vecka 14 blev helt träningsfri .V.15 blev ett återinträde in i träningsflitet med hela 4 pass i 336 minuter.

Söka-jobb-ambivalens-processen

Har jag rätt kunskap? Vad är rätt kunskap? Gick jag verkligen rätt utbildning? Vilka jobb kan kunskaperna generera i? Är jag för gammal? Vem vill egentligen anställa mig? Hur länge är min examen ”färsk”? Finns det några jobb? Vill jag verkligen jobba där? Tänk om jag väljer fel jobb?  Blir jag tvungen att infoga mig i ett arbete tilldelat AMS innan jag själv kommit till skott med min egen lite sävliga jobbsökningsprocess? Vad händer då? Får jag pendla? Hur blir det då med barnens skoltider? Måste man ha ett jobb? Är  ett jobb lika med livskvalitet? Vad är livskvalitet? Frågorna är dessvärre lika många som kalorier i ett wienerbröd.

Från ett kaxigt examensövermod till en begynnande jobbskepticism. Från känslan att kunna få vilket jobb som helst eftersom jag har en färsk Universitetsexamen i bagaget, till den brutala verkligheten utanför den akademiska världen. De ultrabyråkratiska kolosserna som A-kassan, AMS och Försäkringskassan tog direkt ett mentalt strupgrepp om min examenseufori. Sakta men säkert ökade de sitt inflytande via oändliga uppmaningar om småfel eller avsaknad av uppgifter via oändliga skickningar av intyg: arbetsgivarintyg, studiebevis, anställningsbevis, tumavtryck, toalettlistor och dylikt. Jag upplever att jag sakta men säkert infogas  in i ett  icke-kreativt arbetssökande, där flexibilitet, projektarbeten och livskvalitet är bannlysta. Jag själv dyrkar regler, ordning, tydlighet, planering och strukturering; skulle kunna sträcka mig till att jag är kungarnas kung i organisering, men det får inte missbrukas, inte ta överhanden eller bli dysfunktionella.

Från juni 2011 tills nu har det nästan passerat 7 månader, från vilket-jobb-ska jag-välja, till kommer-jag-att-få-ett- arbete -överhuvudtaget?  Min drömjobbs-hybris har successivt dränerats, och efter januari 2012 tycks den mentala smekmånaden vara över för gott. Jag har sökt över 30 arbeten via riktade CV, samt skickat in ett antal intresseanmälningar till ställen som jag upplever verkar intressanta typ Upplevelse Norrköping. Via avslagsorgierna från alla dessa arbetsgivarna tycker jag mig kunna urskilja ett mönster, ett mindre positivt sådant dessvärre. De nedanstående svarsraderna är signifikativa för i stort sett alla avslagen.

Hej!
Nu är vi klara med vårt urval av jobbcoacher. Intresset har varit väldigt stort och det gör att vi har prioriterat kandidater med jobbcoacherfarenhet. Tyvärr innebär det att vi inte kommer gå vidare med din ansökan.
Lycka till i ditt fortsatta jobbsökeri!

Detta dysfunktionella mönster kan jag väva in mig i tills jag blir Fas 3:are  eller går i förtidspension. Om inte de kandidater med erfarenhet är så usla att arbetsgivarna får för sig att leta ännu längre ner bland jobbsökningshierarkin. Det innebär indirekt att jag exempelvis aldrig kommer att bli Arbetsförmedlare, om jag inte väljer att gifta mig med en sådan, och på så sätt nästla mig in i den byråkratiska organisationen. Ska man vara riktigt rationell så är denna process  rent slöseri med såväl  tid som energi att söka dessa jobb eftersom jag troligtvis inte lär nå slutintervjuerna. Syftet med detta är inte att få vare sig medömkan eller bekräftelse, utan att helt enkelt se sanningen i vitögat. Denna ögonöppnare behöver inte vara något negativt, utan snarare en väckarklocka att byta spår, bli mer okonventionell eller helt sonika starta eget – tyvärr vet jag ännu inte var eller hur.

Det tycks onekligen vara en oerhörd diskrepans mellan akademiska studier med en yrkesbas i grunden vs helt byta yrkesinriktning. Många av mina studiekamrater från Linköpings Universitet lider i stort sett av samma erfarenheter som jag själv. Jobbar man exempelvis i vården som undersköterska,  och inte har akademiska studier i bagaget, så kan det statusmässigt som ekonomiskt löna sig att studera på högskolenivå. Men om man som jag själv lämnat lagerarbetarsfären (logistikansvarig) i syfte att hitta ett jobb att brinna för är det betydligt mer komplicerat. Det som bland annat saknas är ett indoktrinerat yrkeskontaktnät, och sedermera den dörröppnarlegitimation till andra arbetsgivare i samma bransch, som man indirekt blir tilldelad genom att få in en fot i ett företag. En annan viktig faktor är att man står där utan adekvat branscherfarenheter. Utan denna är man lika het som en svensk i Åbo.  Själv undrar jag hur man ska kunna tillskansa sig dessa tillsynes nödvändiga erfarenheter? Jag vet faktiskt inte, då epitetet prao känns lite väl främmande för en man i min hedervärda ålder.

Sportlovsaktiviteter

Då jag är mellan två jobb så har barnen tidsrestriktioner på frita. Det innebär att vi har massor av kvalitetstid tillgodo denna vecka. Familjen Widholm avverkade 1½ timme i Galgebacken, påpassligt nog dagen innan snön i stort sett smälte bort. Det blev mycket bus i i backen i symbios med vem-som-kom-ner-först-tävlingar. Jag blev smärtsamt medveten om hur dålig skick mina framsida av lår är, var totalt dränerad på kraft i dem efter ett osannolikt mycket springande upp och nerför snöbetäckta backar. Jag och Marie åkte minst lika mycket som barnen, något som de tycktes uppskatta väldigt mycket. En av höjdpunkterna var onekligen den rykande heta varma chokladen som vi hade med oss.

Jag och barnen drog i veckan en göra-ärenden-tour där Fridas pass skulle förnyas, mina föräldrar skulle besökas, batterier samt fluortabletter skulle inhandlas och en välbehövlig fika på stan avverkas. Jag och barnen gick och såg den utmärkta katten i mästerstövlar på Filmstaden, därefter blev det en McDonalds. Marie fick då välbehövlig egentid efter mycket jobb. Marie och några tjejkompisar tog med sig barnen för att vistas i Busfabriken vilket frigjorde egentid för mig. Jag bloggade, såg en DVD, lyssnade på hög musik, städade och spelade Wordfeud. Jag, Jarmo och Steffe drog på hårdrockkonsert i slutet av veckan, ett välbehövligt distanserande från familjen och dessutom en riktig toppenkväll innehållandes: öl, pizza, bastu, skvaller och musik i världsklass. Sedan blev båda barnen sjuka; hög feber och spyorgier.

Vår ”lilla” Frida 7 år

Vår  yngsta prinsessa är på väg att bli en stor tjej, och hiskeligt snabbt går det dessutom. Det känns nästan som det var igår hon låg och skrek i barnvagnen. Frida höll sitt kalas hemma, och bjöd dit klasspolarna Ida, Ellen och Ängla samt grannkompisen Lina. Det blev 3 timmar av fiskdamm, lekar och uppträdanden.

Frida valde lite oväntat pannkakor, glass och fruktsallad som festmåltid. Vi gav henne en inramad gigantisk kattavla, snorkelutrustning och kläder.  Pysselprylar, pennor och block var  annars det genomgående presenttemat. Presentutdelningsprocessen var utspridd under hela veckan med gästinhopp från bland annat mormor/morfar, farmor/farfar, farbror/halvbror.

Träning  & Tävling

Lika som bär

Jag lyckade med konststycket att dels välja en dag i sann ”The day after tomorrow anda”,  och för första gången springa med Triathlongrabbarna i kanotklubben samt springa min längsta träningsrunda på flera år. Den första milen gick bara av farten, och min käft glappade som aldrig förr. Därefter avtog käkmuskelprocessen drastiskt, för att sedermera tystna helt.  Hade jag orkat sparka ”Odda i pungen” hade jag gjort så, då han i slutet av passet pillemariskt manade mig att kriga vidare typ 36 gånger. Jag omfamnades av en ocean av trötthetssymptomer de fyra sista men långa kilometerna. Min längsta sträcka so far har varit 10 km. Att ackumulera den sträckan med hela 8½ km är ett klassiskt vedertaget löparmisstag, och källan till de flesta långlöpningsskador. Den generella löpningsstrategin är att öka på den senaste sträckan med 10%,  vilket hade inneburit att jag egentligen skulle ha sprungit 11 km. I vilket fall som helst var det hänsynslöst mycket trevligare att springa med fyra stycken andra individer -  än på egen hand, även om de alla är totalt träningsskadade i syfte att klara av Kalmar Triathlon på bästa tänkbara tid.Vecka 2 bestod av 3 pass i 229 minuter. Vecka 3 tränade jag i 315 minuter utspridda på 3 pass.

Jag fick mersmak av  den mentala tortyren som det innebar att springa cirka 19 km med Triatlonmonstren från Bråvikens Kanotklubb. Denna söndagsmorgon fick jag med mig polaren – Magnus ”AIK” Ström. Han i sig är ett träningsfenomen, vilket innebär att mitt träningskynne är i minoritet bland löpningsatleterna som är med och springer. Vädergudarna var vänligt sinade mot oss om man jämför med förra veckans arktiska snöstorm; minus 1 grad, knappt ingen vind och upptrampad terräng – optimalt. AIK hämtade mig klockan 09.40, sedan for vi till Lindö, där vi väntade 10 minuter på Triathlonfolket. men de lyste med sin frånvaro. Istället var det en kvinna vid namn Ulrika som dök upp och sedermera hängde på i 4-5 km. Vi höjde därefter tempot, men minskade i gengäld löpsträckan. AIK och jag följde Promenaderna-Kunsgatan-Promenaden och så tillbaka på de tillsynes oändliga raksträckorna mot Lindö. Det blev till slut 13.5 km med sluttiden: 1 timme 10 minuter och 30 sekunder. Mina ben kändes osedvanligt pigga, medan mitt labila psyke ville att jag skulle sänka farten, onekligen en dysfunktionell kollision. Tempo 5.13 min/km, Hastighet 13.49 km/h och en medelpuls på 176. Denna vecka innehöll 2 pass a´la 146 minuter.Vecka 5 bestod av två fullmatade pass a´la 200 minuter, medan vecka 6 blev aningen intensivare med 3 pass som höll på i 350 minuter.

Nu är det så nära att man nästan kan ta på tiden, något som kan stressa den bästa tävlingsmänniska. I syfte att slå mitt halvmaraton rekord är jag så illa tvungen att löpa med en genomsnittsfart under 4.56 min/km. Det blir onekligen en tuff tävlingsnöt att knäcka, men det finns faktorer som kan skapa synergieffekter. Först och främst lär det vara betydligt varmare 1 april i ett vanligtvis halvvarmt Madrid. Värme innebär shortklädsel, något som innebär en reducering av onödiga extrahekton. Att överhuvudtaget vistas i ett annat land, och en stad man aldrig besökt förut är defintivt sporrande. Att det dessutom är en folkfest med 15 000 tusen löpare och massor av folk som hejar på är kanske den största faktorn av dem alla att slå mitt rekord som jag slog förra året i Bratislava semi-maraton.Vecka 7:  3 pass 296 min, Vecka 8  4 pass 295 min

2½ veckors uppehåll från långlöpningsträningen var inte bra. Allt gick från början fel då jag subliminalt stängde av alarmet. Det innebar att jag fick stressa som en skadeskjuten hasselsnok; frukosten kastade jag i mig 1 timme innan och kläderna rönte samma öde dessutom hittade jag inte mina träningskalsonger.  Jag hämtade AIK i Klockartorpet med mina, Marie och barnens kuddar fortfarande kvar i ansiktet. Jag, AIK och Odda sprang från Lindös kanotklubb längs med promenaderna på ett snorhalt väglag och en helvetisk motvind. Värst var den tillsynes oändliga lutningen från Tågstationen till Blomsterkiosken i Folkparken. Den dränerade mitt redan tilltygade mentala tillstånd. Efter 8 km så tackade jag för mig och valde att ta mig tillbaka via Stockholmsvägen medan de andra två träningsnarkomanerna fortsatte mot Fiskeby, Himmelstalund och Strömmen.  Mitt psyke slapp att flankeras av att känna mig som en bromskloss för de andra. Jag höll ensam ett hyfsat tempo, solen skred fram och värmde en sargad kropp och motvinden hade ersatts av en trevlig medvind. Min genomsnittsfart på den hala 16 km sträckan blev 5.22 min/km medan AIK och Odda sprang 2 mil med en 5.13 min/km fart.

Mitt squashäventyr i division 3 slutade oväntad med att jag gick upp till division 2. Sanningen är dock mindre smickrande, då jag snarare var i händerna på matematiska ekvationer eftersom jag fått WO mot de två bästa i gruppen: Fredrik Malm och Daniel Stridman. Det innebar att jag kom upp i hela 9 poäng med bara en riktig spelvinst i bagaget. Att vare sig Malm eller Stridman gick upp ändå berodde på att man får 1 minuspoäng om man lämnar WO.

En bilepok går i graven.

Vår trogna, men onekligen aningen dysfunktionella Ford Mondeo Ghia från 2002 är inte med oss längre. Bilens fortsatta öde vilar numera i händerna på Bilbyters säljare, vilka köpte Forden för 25 000 riksdaler. Det var definitivt en mindre summa än vi tänkt oss från början, men utifrån perspektivet att vi istället blivit tvungna att åtgärda ett schizofrent centrallås, och  ett smörgåsbord av elfel  kändes det helt enkelt befriande bra. Samtidigt slapp vi bestyret med att själva sälja den oförutsägbara ekonomidräneraren.

Vi testade 15 olika bilar, och reducerade successivt antal modeller tills bara Mitsubishi ASX och Hyundai ix20 var kvar. Det som avgjorde saken var att Hyundaiens läckra lite sportigt futuristiska design såväl interiört som exteriört, den optimal komforten (för det priset),  de behagliga köregenskaperna samt att den svarta pärlan var miljöklassad, vilket innebär 5 skattefria år. Vi köpte turbodieseln 1.6 CRDi  istället för bensinaren, då den var piggare, miljöklassad samt drog mindre bränsle. Bilen är bland annat utrustad med farthållare, backstartsassistent, parkeringssensorer, panoramatak, backkamera, ESP, TCS, ABS med mera. Vi tömde alla tillgängliga konton i syfte att slippa ta lån på bilen, rånade några välbärgade pensionärer och fick  dessutom välbehövlig ekonomisk  hjälp av Maries snälla föräldrar. Bara att komma in i bilen utan några som helst problem var en upplevelse i sig, vi lär definitivt inte sakna Forden.

Nyhetsflödesreflektioner

Dysfunktionell Zlatanism & Två ska bort

Sverige fick i veckan beskedet i vilken grupp deras fotbollsöde vilar. Man behöver inte vara en Einstein för att inse det oerhört ovissa i denna tävlingsprocess; det kan i stort sett sluta precis hur som helst. Jag ser dessvärre Ukraina som den riktiga stora nitlotten av de tre konkurrerande lagen. En hemmanation misslyckas sällan med att gå vidare; Sydafrika var ett av få undantag. Frankrike med sitt osannolikt breda och namnkunniga landslag är i sig ett mysterium. De har de senaste 3-4 mästerskapen varit Tysklands totalt raka motsats. Splittringar, grupperingar, diskrimineringar, arrogans och ultraindividualism är dessvärre vardagsmat i det dysfunktionella landslaget. Tyskland framgångsreceptet förutom duktiga fotbollsspelare är en dogmatisk überkollektivism där trivsel är förenat med något positivt. Några termer som Frankrikes fotbollslandslag inte ens kunnat stava till de senaste åren. Jag hoppas att deras anti-nationalistiska mentalitet fortskrider, för då går dem definitivt inte vidare i turneringen. England vann mot Sverige i år för första gången på 39 år. Denna hypade träningslandskamp som gick av stapeln på ett glest befolkat Wembley var definitivt en engångsföreteelse. Tyvärr för Englands del, så ligger även deras största problem på det subliminala psykologiska planet. När det väl gäller, så faller de likt ett bulgariskt korthus till marken. Att de fortfarande lever kvar på Gunnar Nordahls tid ligger dem endast i fatet. Englands landslag passar Sverige som handsken, då Sverige är världsmästare när de har förhoppningar på sig, men inte förväntningar.

Ett av de större samtalsämnena blir som vanligt om Zlatan ska vara med eller inte. Mediadrevet som troligtvis skulle hångla upp honom, även om han sköt Statsministern, lär inte ändra sin unikt enögda inställning. Mitt förslag är att göra honom sjukligt skogstokig, enligt honom är det då han är som allra bäst, något varje tränarämne bör utnyttja. En lagkaptens-Zlatan är tyvärr en medioker Zlatan.  Statistiskt sett är det totalt irrationellt att starta med densamme. Sätt honom på bänken, låt honom likt Hulken växa sig revanschsugen i minst 45 minuter för att sedan kasta in bålgetingen i andra halvlek. Det är den enda, och absolut effektivaste Zlatan-taktiken. Att han är en bedårande spelare i bra klubblag är en sak, att vara bra i svenska landslagskollektivet är en helt annan sak. Mitt tips är att Sverige går vidare som grupptvåa med ett schizofren taggat Ukraina som gruppsegrare. Grod- och fish´n chipsätarna  får snällt följa turneringen vid sidan om själv fotbollsplanen.

Äntligen – manusversion 1 färdigt

Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten

Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm inledde skapandet av sitt andra komedi-långfilms-manus  i början av 2008. Det tog alltså över 3 år att skapa ytterligare ett vuxeninfantilt mästerverk. Det var en cineastisk resa där alltför långa uppehåll genomsyrade den vingliga färden. Dessa pauser kan indirekt varit positiva på själva skapandeprocessen. Likt ett fint vin fick manuset lagras, och vi fick tid att reflektera och omvärdera det vi skrivit ned tidigare, något som vi tror borgar för ett ytterst välskrivet manus. Vår humor är svårdefinierad, och därför svår att kategorisera in. Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten är varken svensk ”buskis” eller Naked Gun humor, utan snarare en absurd historia som blir rolig på grund av situationerna som karaktärerna ställs inför är så absurda, men ändå fullt möjliga. Nästa steg blir att återigen gå igenom manuset, i syfte att fullända humorpärlan inför marknadsföringsprocessen. Det är otroligt enkelt att bli hemmablind när det kommer till det egna skrivna materialet, så därför ska en kompetent utomstående person också bedöma vad som behövs utvecklas och göras om i manuset.

Wordfeudhybris – beroendeframkallande

Från att raljerat alla andra idioter som spelat detta spel till att själv ligga på soffan, vid köksbordet, i bilen, utanför affärer och i badrummet med oftast ett frustrerat ansiktsuttryck. Jag älskar att skriva, älskar att vinna och älskar att skapa; Wordfeud är alltså som gjort för att jag ska fastna i ordstruktureringshybrisen. Har dock de senaste veckorna trappat ner på det maniska spelandet, genom att helt enkelt inte gå in på appen innan jag gjort vad jag planerat göra. Jag har 8 spelare i Wordfeud-vänlistan, men spelar frekvent mot Jocke Andersson, Rolf Okon, Helena Lager, Cissi Jussila och Lino Ferrari. Smolket i bägaren är att jag ligger under mot Lino, som jag innan detta knappt trodde han kunde stava till sitt eget namn. Människan leder irrationellt med hela 5-2 (för tillfället), de andra motståndarna har jag plusstatistik mot. De jag möter är alla tävlingsmänniskor av rang, något som onekligen förstärker charmen med Wordfeud. Detta beroendeframkallande rutnätsordspel har på gott som ont ändrat mina vardagsrutiner.

Dop i rosa kyrka -  mitt uti Vikbolandsskogarna

En skara runt 25 personer hade samlats i Östra Nys charmiga och späda kyrka där jag Marie, Hanna och Frida också  ingick. Efter den korta ceremonin drog vi vidare till Bygdegården några 100 meter därifrån. Kakor, bullar och fyra jättegoda tårtor serverades till kaffet, läsken eller starkölen. Vi fick se lilla Emilia sjunga en sång, Cissi öppna paket medan jag själv diskuterande wordfeudstrategier med min bordsgranne. Kyrkan uppfördes på 1200-talet, men har byggts till under århundradena, bland annat tillkom tornet 1874 och kyrkan byggdes om till sin nuvarande stil 1821-1822.

Julförberedelser

Julen är i mina ögon en utmärkt och välbehövlig tid att varva ner på, utan de obligatoriska sommarledighetskraven. Parallellt är det väl så att julen för många människor är signifikativt med stress; implicita krav som släktträffar julklappsinköp, matlagning och numera även pyssla ihop jobb med ledighet. Många människor tror jag skulle kategorisera in vår familjs jul som tråkig och intetsägande, då i stort sett ”ingenting” händer -  själv kallar jag det livskvalitet, återhämtning och avkoppling. Jag själv är uppväxt i en miljö där det inte var ett konstant farande till olika släktträffar, något  jag troligtvis reproducerat fullt ut när jag själv bildat familj.

Glögg, sambucca, körsbärsvin, tända ljus, adventskalendern  klockan 07.15 med barnen, julgranspåklädning, julmusik med Peter Jöback, Agneta Fältskog och Chess, Wordfeud, blogga, manusjusteringar, promenader, läsa böcker, planera resor och bilköp, leka och spela spel med barnen, pynta, pyssla och se på DVD-boxar i lugn och ro. Dessa aktiviteter kommer att prägla vår familjs jul.Vi ska också till Maries föräldrar på Julafton, mina föräldrar kommer till oss på juldagen.  På ledighetsagendan står också ett biobesök samt familjemiddag på någon mysig restaurang. Däremellan ska jag spela squash och löpträna medan Marie drar ner till Friskis & svettis.

Lågkolhydratprocessen, träning & tävling

Det var med viss oro som jag stegade över tröskeln till Squashcenter för min andra match i division 3 mot den erkänt duktige Daniel Stridsman. Med mina två horribla enerigedräneringar i bagaget var jag orolig att fenomenet skulle kvarstå. Min ambivalensoro blev till hälften en självuppfylld profetia, då jag onekligen var tröttare än jag borde ha varit, men inte lika schizofrent trött som tidigare. Jag lyckades knipa ett set mot Stridsman som jag i ärlighetens namn inte alls var värd. Ett set kan dock visa sig vara osannolikt värdefullt i kampen att inte åka ur gruppen. Nästa match spelades mot Mikael ”Örat” Öhr. Min senaste statistik gentemot denna råkämpe är 2-2 i matcher. De första seten genomsyrades av en subtil oroskänsla att jag var tvungen att vinna. Sådana tvångstankar brukar sällan göra någon lycklig. Jag låg under med 5-1 i de båda första seten. Uppförsbacken blev för lång och jag förlorade dem båda, men spelade successivt upp mig. Det blev till sist 11-7, 11-9, 9-11, 11-9 till en omänskligt kämpande motståndare. När  jag sätter blodsmaksgränser, så spränger ”örat” dem, en oerhört viktig faktor varför han vann matchen och inte jag.

Jag har sprungit med Jocke ”Spurs” Andersson och med min son David. Så även den biten har kommit i gång någorlunda. Vecka 47 bestod av 190 minuter fördelat på 3 pass. Vecka 48 var en lugn period som innehöll 2 pass a`la 150 minuter.

Min energilöshet hade lyckats sätta hypokondriska griller i huvudet hos mig. Det hela gjorde inte saken bättre när ett antal  kompisar ärligt trodde att det kunde vara hjärtat. Det blev till att boka upp en tid på Kneippens vårdcentral för att kolla upp mina värden en gång för alla. Det tog 1½ vecka från samtalets slut till att stega över vårdtröskeln. Läkaren frågade 1000 frågor, kände, klämde och såg oroligt eftertänksam ut. Han förklarade att mina värden var extremt bra och kunde liknas med en 30-årings. Jag blev såklart otroligt lättad och dessutom glad för komplimangen. Han menade på att mina supervärden till stor del baserades på bra kost, avsaknad av övervikt, varken snusar och röker, dricker måttligt, men framförallt tränar 3-4 gånger i veckan. Matchvikten låg förövrigt på 75.2 kg.

Det blev en delegering till division 4, cirkeln var sluten. Från lite poppiga division två till den lite mer grå division fyra. Jag förlorade ödesmatchen mot en ny bekantskap, nämligen Jesper Karlsson. Han var yngre, han var snabbare och han ville verkligen vinna. Jag själv hade förätit mig på Golden Bankkoks delikata buffé 4 timmar innan, något som reducerade mina vinstchanser. Min första match i fyran blev dock en ryslig historia, där jag onekligen började riktigt bra med 11-3, 11-5 samt 5-1 mot Markus Lundberg. Därefter drabbades jag av nu-är-det avgjort-hybris,  och började irrationellt experimentera  med olika slag. Markus fick vittring, jag tappade min. Ju längre matchen led desto mer rädd blev jag att förlora matchen. Han vann de två följande seten, och det var dags för ett  oundvikligt avgörande. Spänd likt en Stradivarius fiolsträng lyckade jag ändå vända matchen till min vinstfavör, med minsta möjliga marginal 11-10. Ska jag gå upp i trean måste jag definitivt spela bättre, och ge järnet under hela matchen samtidigt som mina servereturer akut  behöver utvecklas

Vecka 51 innehöll 2 pass på 160minuter, vecka 52:s träningskvot slutade också på 2 pass fast 163 minuter. Under vecka 01 ökade passen från 2 till 3 stycken a´la 200 minuter. Upplevde också att det dysfunktionella viruset som hämmade min träningsfrenesi ett bra tag låg numera bakom mig.

Innan nyår kändes Madrid och dess halvmaraton totalt avlägset. När nyåret passerats så insåg jag lite panikartat hur kort tid det egentligen är kvar till den 1 april. Det som är bra med denna tankekarta är att jag verkligen tar itu med träningsprocessen, vilket i sig är syftet med målet att springa långlopp i Europa. Det ska helt enkelt fungera som en träningstrigger, en ta-tag-i-träningen-katapult så att säga, och hittills har det funkat. Att man sedan kombinerar nytta med nöje i en av Europas största huvudstäder gör ju inte saken sämre

Continue Reading »