Per  Sandstrak – Mr Tourette och Jag

Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Per Sandstrak var via min introduktionsmånad i september 2014 på mitt nya jobb på NP-center. Det var NP-gurun-rebellen Anne Lundin som gav mig en glimt av denna kreativa norrman. Den förstklassiga utbildningen bestod förövrigt utav sex heldagar teori som följdes av sju handledningstillfällen.

Pelle Sandstrak reser runt i Skandinavien, Europa och Nord-Amerika med föredragsföreställningen: ”Mr Tourette och jag”.  Hans uppdragsgivare pendlar från från små skolor till multiföretag, via teatrar, studieförbund, skolor och konferenser.

Tourette Syndrom/OCD  är ett tillstånd som karakteriseras av en mångfald varierande tics, såsom snabba grimaser, rörelser, ryckningar, ofta i kombination med läten. Orsaken till syndromet är okänd, men de anses vara organiskt och inte psykiskt betingande. De drabbar oftast pojkar i barnaåren och är som intensivast i tonåren och tidig vuxenålder. Kan avta med åldern. Innehåller klara inslag av tvångssyndrom, hyperbeteende och kan ge koncentrationsproblem under skoltiden. Människor med Tourette uppfattats också som extra lekfulla, kreativa och fantasifulla om de får ett öppet bemötande (Källa: Nationalencyklopedin).

Det finns fördelar med att vara pragmatisk rationell. Istället för att anlända klockan 17.30 till Laxholmskällaren i Arbetes museet, var jag där 16.55 exakt. Det innebar inte bara att jag tillhörde skaran som fick sittplats eller plats i lokalen överhuvudtaget, utan också att jag och min fru Marie knep de bättre platserna framför scenen. Enligt arrangörerna så var detta ett nytt publikrekord av alla evenemang som hållits i Laxholmskällaren. De som kom 15 minuter innan starttid kom helt sonika inte in.

Per Sandstrak hade endast en skrivtavla och två pennor som sina assistenter på scen. Resten skötte hans personlighet, karma  och kroppsspråk genom miner, upprepningar, gravallvar och absurd humor, med stark betoning på absurdism. Per beskriv sina år av magiska ritualer, tics, tvång och dubbelliv. Han hade under en period levt som hemlös och amfetaminist i Norge. Med 500 kronor på fickan och amfetamintabletter tågluffade han till Sverige. Där fick Pers udda sidor ett konkret namn: Tourette syndrom, vilket blev en katapult till ett nytt liv.

Vad är ovanligt, vad är egentligt ovanligt var hans huvuddevis? En väldigt bra fråga utifrån hur normal en svensk verkligen är. När han var yngre så hade han Tourette med ångest, nu levde han med Tourette med moms. Istället för att leva mot Tourette lever han nu med. Per anser sig vara så frisk som han vill, det vill säga ”hur frisk får man bli innan man blir sjukligt normal?”.

Förutom 10 minuter paus var det en 110 minuters orgie utav tänkvärdhet och stå-upp komik i 190 km/timmen och 100 procent Per Sandstrak. Per var som en  überspeedad brunråtta på scenen. De coola, kvicka och underfundiga kommentarerna haglade över den skrattande massan. Per ägde verkligen scenen och den trollbundna publiken. Att det blir sådär extra roligt och trovärdigt är den autenticitet han omgav sig med. Det han sprutar ur sig har han faktiskt varit med om, skillnaden är att han återberättar det på ett så fantastiskt underhållande sätt.

I Pers liv finns det en handfull personer som  han anser sig sett igenom honom, vilka vågat lämna den trygga boxen och som gett honom adekvat livsinsikt. Bruksanvisning för människor som stannar upp i livet och genuint villigt är mottagliga för att hjälpa medmänniskor som inte anses normala är enligt Per: VENÖ. V står för värdighet, E för enkelhet, N för närvaro; tillsammans bildar de Ö som står för ödmjukhet. Enligt Per så finns det en fras som bör användas betydligt mer: ”Så kan det vara”, stället för att beskriva vad en person gör för fel. Pers absoluta favoritsajt på nätet är ”lifes a twitch”; en gigantiskt bruksanvisning utav bra råd att reducera ens ticks med.

Som sagt, förutom att dessa nästan två timmar var schizofrent roliga, var de också väldigt lärorika. Denna föreläsningsshow kommer i alla fall inte jag att glömma i första taget. Risken är sto att jag lärt mig mer under dessa timmar än vad jag lärt mig ur böcker och halvtråkiga föredrag. Per Sandstrak – en sann hjälte och ett komiskt geni. Jag och min fru la gladeligen 200 kronor för hans två böcker som han signerade efter sitt uppträdande.

Några härliga uttryck och fraser

”Påtänd cementblandare”, ”Odefinierbar begåvning”, ”Noter är flugskit på papper”, Mannagrynsgröttryne”, En kommentar kan rädda ett liv”, Skulle jag bli ål i mitt nästa liv så skulle det vara ett rejält nederlag”, Degformerad flugsvamp”.

Vad kan jag ta med mig

• Visa känslor:  ”gör fel med hjärtat”.
• Hellre mycket humor än ingen alls
• Fundering: vad är normalt, vad är onormalt egentligen?
• Fundering: tänk om jag har rätt, och samhällsnormen fel?
• Lev mer i nuet: här och nu; rusa inte igenom livet.
• Gå utanför boxen, inte bara teoretiskt utan också praktiskt
• Var genuin intuitionell i ditt förhållningssätt.

Midsommarnormer

Jag kom bara att tänka på hur vi firar midsommar i detta land. Hela processen är ju inte normal utifrån om man tänker efter lite grann.  Då min fru jobbat många midsomrar så har det legat an på mig att indoktrinera in mina barn i denna orgie av samkväm. Själv avskydde jag detta både som barn och som vuxen. Har man koordination som en flådd säl till tonerna av något så sjukt klämkäckt som får Kalle Moreus att framstå som Rob Halford är det onekligen något negativt. Jag vet att jag skuldbelastade barnen med klockrena fraser som: ”alla andra barnen dansar ju kring stången”, ”så tråkiga ni är”, ”om ni dansar små grodorna så bjuder pappa på fika”. Aldrig mera säger jag! Det är betydligt mer normalt att inte vara med i dessa spastiskt dysfunktionella rörelsemönster.

Wikipedia info

Tourettes syndrom (TS) är en neuropsykiatrisk diagnos som involverar upprepande ofrivilliga rörelser samt minst ett läte; dessa kallas tics. Vokala tics kan också vara hela ord eller meningar. Oftast kommer de första ticsen vid 6–7 års ålder, men de kan också debutera både tidigare och senare; debuten måste dock vara före 18 års ålder för att diagnosen Tourettes syndrom skall kunna ställas. I Sverige brukar Tourettes syndrom räknas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Bestialiska nordbor och hungriga asiater

Första gången jag hördes talas om existensen av dessa bestar i våra farvatten var runt år 2002. Självklart trodde jag att personen i fråga drev med mig, men senare efterforskningar i ämnet visade sig att detta påstående var helt sant. Det låter ju osannolikt att en haj som dessutom kan bli upp till 15 meter lever så tätt inpå oss. Att det parallellt ser riktigt otäck ut med världens öppnaste gap gör det bara ännu mera skrämmande. Carl von Linné döpte förövrigt Brugden till Cetorhinus Maximus, vilket är det latinska namnet för glappkäft.

Ett annat namn som dessa bestar har är ”Solhaj”. Britterna kallar dem för ”Basking shark” eftersom de vid soliga dagar ligger still vid ytan och helt sonika njuter av värmen. Uttrycket to bask, sola sig kommer ursprungligen från Irland och Wales.

Brugden är dock inte farlig för människor, utan livnär sig på hederliga gamla plankton. Födan plankton filtreras på ungefär samma sätt som hos Bardvalar genom att Brugden simmar makligt, vanligen i vattenytan med vidöppen mun. Den är för övrigt den största svenska fisken och världens näst största fisk.

Förr i tiden trodde man att Brugden var ett odjur. Sjömän som fick syn på delar av fiskens enorma rygg trodde att de hade sett ett vidunder. Det talades om en drakorm utanför Bohusläns kust. År 1740 skriver Linnés lärjunge Pehr Kalm ”ibland kommit ett stycke från botten upp ur vattnet och då skall hava stått ända rak och upprätt till en karls längd över vattnet, samt i övrigt varit så tjock och stor som en timmerstock. Huvudet på honom skall varit svartgråaktigt”.

Vandringsmotivet om havsodjur användes över hela världen, som en varning för farliga vatten och ett sätt att förklara syner. På den tiden fanns ingen belysning i båtarna och inte heller glasögon. Fantasierna blev ett sätt att förklara de vaga synintrycken, säger  folklivsforskaren Ebbe Schön (Aftonbladet).

Brugden är brungrå till mörkgrå och har fem väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kroppslängden är normalt upp till 10 meter, ibland närmare 12–13 meter, i extrema fall 15-16 meter. Vikten  hos ett 10-metersexemplar ligger närmare 7 ton med en livslängd runt 50 år. Brugden lever pelagiskt det vill säga ute till havs, uppe i vattenmassorna och inte vid botten.

Brugden finns i de tempererade zonerna (8–14°C) och samlas tidvis i flockar, ibland upp till 60 eller till och med 250 djur. De vandrar med årstiderna och är till exempel en ganska vanlig syn vid delar av Storbritanniens västkust från juni till september. Brugden går normalt inte in i Östersjön, men ett exemplar fångades 11 januari 1960 vid Sadelöga nära Utö i Stockholm skärgård.

Brugdens parningstid infaller på våren till försommaren. Liksom de flesta hajar föder Brugden levande ungar och som mest sex stycken, detta efter en dräktighetstid om drygt 3-4 år år. Den blir könsmogen någon gång mellan 12 och 20 års ålder. Ungarna, endast en eller två vid varje födsel, är över en meter långa.

Arten har fiskats av Japan, USA och flera västeuropeiska länder för i första hand utvinna olja från levern, men i andra hand även kött och fenor. I Sverige är dock Brugden upptagen på röda listan och bedöms som starkt hotad. Fisket har karakteriserats exploateringar av ett bestånd under en kortare period. Den stora anledningen stavas extremt låg reproduktionstakt, vilket gör att det kan ta upp till 100 år innan nästa exploatering åter kan ske.

Hakarl

Idag är den globala efterfrågan på hajfenor det största hotet mot arten. Det enda kvarvarande riktade fisket sker i Kina och Japan. Våra nordiska bröder norrmännen är dessvärre nästintill lika goda kålsupare då de själva drev omfattande riktad fiske till 2003. År 1993 uppgick den den norska ”fenexporten” till Japan på 26 859 ton. Torkade fenor betalas upp till 700 US dollar per kilo det vill säga alltför frestande kapital i förhållande till pinsamt låga straffen. Islänningarna har exempelvis en maträtt som heter ”Hakarl” och som innehåller brugdkött. Det är faktorer som dessa som vidmakthåller och reproducerar dysfunktionella fiskekulturer när ett adekvat  totalförbud vore på sin plats.

År 2003 förbjöd EU metoden att avfena hajar till havs tillika finning. Världsnaturfonden kallade och jämställde förbudet med ”ett kryphål i regelverket”. Fiskarna tilläts istället ta hajkropparna till en hamn och fenorna till en annan, något som gjorde det komplicerat att jämföra antalet fenor med antalet kroppar. Parallellt  kunde fiskarna få dispens med att fortsätta med finning till havs om de kunde uppvisa att de ”regelrätt” tog hand om hajkropparna, något som ytterligare försvårade kontrollen och identifieringen av vilka arter som fångats.

Nio år senare år 2012 bestämde sig EU för att skärpa sitt snuskigt tandlösa hajfensfiskeförbud genom att anta ett förslag där finning helt förbjöds till havs. Dock är många experter fortfarande kritiska till de nya reglerna eftersom fiskarna fortfarande får skära av fenorna när de kommer iland. Ur bevarandesynpunkt är förbudet helt meningslöst eftersom antalet hajar som fångas och mördas ändå förblir detsamma. Det enda riktiga vore ett totalförbud mot att fånga haj helt och hållet. EU måste tyvärr blidka varje lobbyist av rang och på så sätt förblir detta viktiga Europeiska avståndstagande en gigantisk chimär.

I Sverige finns runt ett tjugotal hajarter

En bransch på gränsen till genombrott?

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor, tillika männen bakom dråpliga filmkomedimanus som ”Seriemördaren, den homosexuella och praktikanten” och ”Övercurlad snorunge söker morföräldrar” spatserade ner till Cnemas lokaler. Vår primära mission bestod av att stötta den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbransch kvar i Östergötland i en snar framtid eller inte. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att avslutas 12.15. Tv kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är för övrigt ett fragment av det lokala framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmskapare i Östergötland upplever när film som kulturell pelare placerar sig bland de allra sämsta i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner, vilken ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom oändligt mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten via Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till skott; sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några plastiga muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där talarna Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén- Vd på East Sweden, Lars Eklund – politisk ansvarig för Kultur och Krativitet på Östsam, Lars Vikinge – ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman - projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande panelsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med slagord som – hur och när? Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegrats väsentligt.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, stadens museer samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som diffust delas ut i Norrköping. Kvar till filmen blir bara genanta fyra kronor per invånare, när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva i det längre perspektivet. Då adekvat filmproduktion enligt Film i Skåne och Film i väst kan generera  i så mycket mera intäkter än bara filmpengar så torde mera ekonomiska smörjmedel gå till just filmen med ett av  syftena att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfoniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt intressant, informativ och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det är dock tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av majskornen som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna. Den skaran som numera vill skapa mycket mer än bara budgetstrama kortfilmer.

Allt är inte svart eller vitt då Norrköping går mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer och Bråvallafestivalen som en adekvat grogrund att stå på. Förutsättningarna finns därute, det gäller bara att samverka och tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någon annanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå processen skulle vara tänkt att ligga på?  Där kan vi i Team Humor bara instämma, vad är vår egentliga ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna och hur högt ska ribban ligga? De frågorna är onekligen berättigade. och något som herrarna i Östergötlands Förenade Filmare och Film i öst behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020. I och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Vi på Team Humor finner den fiktiva årliga filmfonden som en aning blygsam siffra. Vi själva har målet att samla in 13-15 miljoner för att kunna förverkliga våra genialiska komedifilmmanus. Ambitionen är att dessa filmjuveler ska spelas in i Östergötland av habila filmentusiaster i regionen. Dock är vår målsättning att skapa Sveriges roligaste film, och då är det inte bara det ekonomiska som ska ros i hamn utan också castingen som rätt regissör, fingertoppskänsla samt helvetisk mycket tur.

Sommaren är kort

Tid är ett märkligt fenomen, för lite fritid blir många av oss deprimerade, för mycket fritid precis likadant. (Klein)

Att ens barn har tillgång till bra kompisar och förhoppningsvis fler än en, är indirekt källor till livskvalitet för dem själva som för oss vuxna. ”Vad ska jag göra nu” och ”Kan vi inte göra det du lovade ” är två kvarnstenssyndrom  som är behagliga att reducera, istället för att reproduceras två gånger i kvarten.

Att vara med sina barn är en gåva, men ibland också en förbannelse ifall inte den rätta harmonin finns i det själsliga bagaget. Irritation, otålighet och onödiga gräl är oftast avarter av sitt eget mående. Att ständigt känna att man aldrig hinner med det man vill eller kommer igång med sådant som man vill göra är tunga ok att bära under en längre period. Denna mentala fängelsevistelse förkortas om man lyckas äta kakan och ha den kvar.

I syfte att att uppnå harmoni med sig själv, sin fru, sina kompisar och sina hobbies är det en bra strategi att med barnens kompisar föräldrar se till att dela upp aktivitetsagendan, med syftet att frigöra den värdefulla egentiden. Något som indirekt är dyrken till att senare hämta krafter eller ladda batterierna för genuin kvalitetstid med barnen. Kvalitetstid som dock kräver närvaro, inte ett ständigt blippande på ens mobil eller Ipad. Barn märker ganska snart om man är med dem fysisk, men inte mentalt. Det bästa är ärligt talat att inte ta med mobilen överhuvudtaget.

Det är klart, vill man alltid ha kontroll och ständigt vara närvarande sina barn så gör man så helt enkelt, det är individuellt. Jag tror däremot att det är bra att vara ifrån varandra ett tag, även om det bara rör sig om 3-4 timmar, parallellt raderar man ut sitt ofta dåliga samvete. Själv är jag en obotlig badkruka, men följer gärna mina barn till stränder, Himmelstalundsbadet och dylika badhus. I dessa sommartider är det för mig befriande att slippa åka att bada 5 av 7 dagar under ett sällsynt svenskt högtryck, när andra saker pockar på ens uppmärksamhet.

Hanna har tre kompisar vars föräldrar är kreativa, påhittiga och aktiva, precis samma antal som Frida. Cocktaileffekterna av dessa föräldrar är nästintill obeskrivliga ur ett egentidsperspektiv. Denna sommar har Hanna och Frida badat mer än de gjort i hela sitt liv, vilket jag och Marie är jätteglada för, då de älskar vattenlekar. Parallellt har jag hunnit skriva av mig, träna, lyssna på ny bra musik på hög volym, se några avsnitt ur någon bra tv-serie/film, läsa böcker eller tidningar från litteraturstapeln och umgås mera med min fru. Vill man vara riktigt präktig så städar, renoverar eller lagar man saker, motsatsen kan helt sonika vara att bara ladda batterierna, det vill säga vila eller reflektera några timmar.

Självklart måste föräldrarna som man outsourcar sina barn till, och indirekt lägger sina öden hos, uppfylla vissa adekvata ordningskrav som att vara lyhörd, vaksam och vara närvarande mentalt som fysiskt. Det kollektiva molnet för med sig en orgie av synergieffekter även för dem själva. I denna informella överenskommelse ligger det an på oss att balansera upp aktivitetsgrytan. Det får helst inte bli så att  ena föräldern/föräldrarna tar på sig allt, och den andra parten  bara glider med i processen. Det är hållbart ett tag, sedan blir oftast sprickorna större för att sedermera utmynna i konflikter eller prata-bakom-ryggen-syndrom. För den skull är motsatsen heller inte bättre, att exempelvis andra föräldern agerar nitiskt med kollen hur många gånger man delat upp aktiviteterna och dessutom påtalar det varje gång.

Förutom att slippa bada ihjäl sig har vi och de andra föräldraparen turats om att låta barnen sova över. Om exempelvis Hanna sover över hos Skarins så öppnar sig en ocean av möjligheter för Frida att få den där extra uppmärksamheten som inte alltid är så lätt att få tillgång till när syrran är hemma. Det är ett utmärkt läge att umgås ensamt med sitt barn, vilket som sagt är lite annorlunda och dessutom lugnare än när båda är samlade. När Hanna kommer hem från exempelvis fisketuren så är det dels extra kul att träffas, dels ha något trevligt att diskutera.

Kolmårdens djurpark, Eskilstuna Zoo, Yohio konsert, grillkvällar, sjöar, lekparker, promenader, Göta kanal, fisketurer, cykelturer, bowling, minigolf, busfabriker är bara några av de aktiviteter som vi föräldrakonstellationerna delat upp sinsemellan. Som sagt harmoniska föräldrar är oftast lika med trygga och harmoniska barn. Denna symbiosprocess fortskrider troligtvis när alla parter känner att de både kan äta kakan och ha den kvar.

Från sliten till ultrahorribel

Norrköpings nya stolthet smygöppnades under Augustifestivalen. Nyfiken traskade jag till vad som skulle vara en grön lunga för stressade stadsbor, en plats att ladda batterierna på. Jag möttes istället av en stenöken utav guds like. Visserligen var inte mina förväntningar skyhöga precis efter tidigare skådat ritningarna, dessvärre blev resultatet värre i praktiken än i teorin. Flera träd ska dit och några andra modifieringar knackar på dörren, men det hjälper föga.

Frustrerad, irriterad, arg, besviken, och bedrövad kunde jag bara se hur ytterligare en del av Norrköpings innerstad förvandlats till en orgie av stenblock. Detta bygge var en snuskig kontrast till det ytterst lyckade Strömsparksprojektet. Ambitionen borde onekligen varit densamma som i det bygget, men stenmaffians klor tycks vara djupt förankrade i Rådhuskorridorerna, ett spöke som helt enkelt måste förintas innan det är försent.

Smaken är som bakom när det kommer till design, konst och arkitektur; det är helt enkelt omöjligt att tillfredsställa alla berörda parter fullt ut. Jag vill gärna tro att stadsträdgårdsmästaren Marie Edling ur sitt perspektiv är nöjd med slutresultatet. Dock tror jag att det är få Norrköpingsbor som ärligt gillar vad de ser. De ansvariga har lyckats med konststycket att spendera ett stort antal miljoner på något som blev ljusår sämre än det ursprungliga, vilket i sig borde vara en omöjlighet.

Jag associerar detta stenpalats till någon misslyckad kommunistisk gravplats, och då är jag ändå positiv i överkant. Mina tankar far direkt till Nordeuropas fulaste fontän tillika världens mest misslyckade torgprojekt: Nya torget invid före detta Saluhallen. Precis som i Hörselsparken fick stenmaffian härja fritt och skapa något som inte ens en utomjording skulle lyckats med. Precis som här befann sig den demokratiska processen i någon form av vakuum eller var det överkurs i nepotism? Hade Norrköpingsborna fått rösta fram ett förslag av exempelvis 3-5 framtagna ritningar så hade aldrig det torget byggts.

Att hänga ut någon eller prata strunt om någon  är självklart inte okej, men nu har hela stenbeläggningsprocessen av Norrköpings innerstad gått så långt att någon måste stoppa denna stenmaffia som tyckts ha inmutat sig en speciell plats hos Norrköpings lokalpolitiker. Herregud folk har blivit avskedade för mindre. Jag anser att detta bygge är en skymf mot Norrköpingsborna och dessutom förskingring av våra kära skattemedel.

Jag tror inte ens alkoholisterna kommer att samlas här, något som är underbetygens underbetyg. Här hade likt Strömsparken kommunen en potentiell skatt att bygga något som sticker ut,  något originellt, en plats att träffas på och att varva ner, det vill säga både avkoppling och mötesplats. Istället har de ansvariga gett steriliteten ett ansikte och skapat en ytterst ogästvänlig karg plats att vistas på. Om jag vore konspiratorisk lagd så hade det kunnat vara så att de ansvariga i hemlighet är utsända av Linköpings kommun i syfte att vandalisera Norrköpings innerstad för att växa ännu snabbare.

Nu får det som sagt vara nog, bort med stenmaffian från adekvata maktpositioner och låt Norrköpingsborna alltid få rösta fram ett förslag de flesta kan stå bakom när sådana här mötesplatser ska implementeras in i stadsbilden. Återupprätta direktdemokratin och slå bort stolsbenen från den vandaliseringsrennäsans som drabbat Norrköping de sista 20 åren. Lyncha verbalt de ansvariga för vad de gjort, ställ i alla fall dem mot väggen och fråga vad de håller på med, överensstämmer deras snedvridna stenvisioner med Norrköpingsbornas? Om inte så är de endera inkompetenta eller saknar all form av lyhördhet. Om man är stolt över sin stad som alla politiker säger sig vara så byggs helt enkelt inte en sådan här skapelse, så enkelt är det.

Irrationellt med herrcyklar utifrån att vara man

Jag köpte en robust damcykel för 9 år sedan. Det är definitivt inget jag ångrat utan snarare ett av mina bättre köp. Snart är det dags att pensionera trotjänaren och ersätta den med en ny damcykel. Det som är den allra största skillnaden gentemot herrcyklar är den så kallade ”stången” (ramen). Det borde egentligen vara så att alla cyklar ser ut som damcyklar det vill säga ingen stång (ram)i mitten. Självklart finns det cykelmodeller som korsbefruktat herr-och damcyklar, men generellt sett är det fortfarande en adekvat åtskillnad mellan dam- och herrcyklar.

Fördelarna är minst sagt stora. Under min 12-åriga Kontorab sejour cyklade jag tur och retur till mitt jobb i solsken, regn, blåst, is och snö. Just is var det mest förrädiska vägunderlaget. Från medvetslöshetstrött till nästan medvetslös, och oftast skapligt ont i pungen. Den dysfunktionella så kallade ”stången” var det första som fick kontakt med mina vital delar under fallen. Att det gjorde ont var en en sak , men att det var ömt besvärande en längre period var minst lika förödande. Isen gick att förutspå i viss mån, men det allra lömskaste underlaget var nog snö med is under. Helt oförberedd skedde dessa nära-döden-upplevelser främst när jag passerade glashala spårvagnsspår. Att cykla över lömska isfläckar gör fortfarande ont, men inte i, på  eller runt pungen, för det finns ingen stång som tar emot, och det är bra, mycket bra.

Vissa är viga som djur och skulle kunna titulera sig akrobater vilken sekund som helst. De flesta är normalviga medan några kan kategorisera sig  som rigor- mortis-oviga. Jag har sedan barnsben tillhört den sistnämnda trots oändligt med töjningar och stretching. Genetiskt betingat eller ett aber från att spelat fotboll från 7-32 års ålder? Av att döma från mina medspelare och motspelare så tycktes inte de heller tillhöra kategorin cirkusdjur. Nu när det gått 15 år till så vill jag nog påstå att jag inte blivit rörligare precis. Kontentat av detta är  att som rigor mortis exemplar är det en smärtsam upplevelse att såväl stiga på som stiga av cykeln, ännu värre är om man ska göra det snyggt. Den lutningsprocess cykeln läggs i för att jag ska komma upp på sadeln kan inte i någon aspekt vara hälsosam.

Att komma av cykeln innebär även det en omvänd lutningsprocessen, men precis lika irriterande och obehaglig. Att då inneha en damcykel är en sann befrielse ,då även jag periodvis får känna mig vig i några härliga sekunder. I låg fart kan jag snyggt hoppa av cykeln på ett snuskigt effektivt sätt. Det är bekvämt och rationellt helt enkelt.

Att män inte har någon packning eller flera väskor måste vara något som cykeltillverkarna missat. Jag har oftast flera väskor exempelvis från och till squash- eller löpningsträningar och det är osannolikt positivt med att ha dessa som uppsamlare. Har man dessutom barn så klassar jag dem som oumbärliga. Damcyklar har dessa korgtingestar och ibland även på pakethållaren det vill säga dubbla uppsättningar. Jag skulle inte kunna vara utan dessa korgar.

Historien bakom

År 1816 eller 1817 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett tvåhjuligt fordon där en styrning av framhjulet var möjlig via en typ av ett styre. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Första beskrivna turen lär vara från Mannheim till Rheinau den 12 juni 1817. Under januari 1818 fick han patent på denna Laufmaschine som i England kallades Hobby horse, även kallad Dandy horse. Denna maskin kallades senare allmänt ”Draisine” efter sin uppfinnare. Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Störst popularitet fick den i Paris och London kring 1818-1819. Denis Johnson i London fick störst enskild framgång med den nya fordonstypen.

År 1888: Nästa förbättring av cykeln sägs tillkommit av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Detta system fick J.B Dunlop patentera 1888 men fick omkring 1890 sitt patent tillbakataget då man missat att skotten R. W. Thomson redan 1846 erhållit patent för sitt ”Aerial Wheel”. Dessa var dock avsedda för hästdragna vagnar men patentets funktion var likvärdigt med Dunlops.

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid, den sk femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890-1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln och dess ättlingar.

Det gyllene decenniet 1890 medförde flertalet små och stora utvecklingar som drev cykelindustrin och dess allierade till en enorm expansion. Många äldre företag av idag härstammar eller har dragit nytta av denna expansiva period inom cykelhistorien. Åren strax före 1900 utvecklades raskt en svensk cykelindustri som var i sin fulla kraft mellan 1930-60 (Wikipedia).

”Traditionellt har ramarna med anpassning till kvinnors och mäns traditionella klädsel utformats olika för damcyklar och herrcyklar. En nackdel med detta är att en damcykelram inte är lika formstabil som en herrcykelram, så kallad femkantsram. Som en kompromiss utformar man numera ofta ramarna som ett mellanting mellan gamla tiders damramar och herr-ramar: ”unisex-cykeln”. Med dagens klädbruk, där kvinnors kjol ofta ersätts av byxor, är detta en framkomlig lösning med stor ekonomisk betydelse: Antalet modeller kan begränsas hos fabrikanterna, och återförsäljarna spar lagerutrymme” (Wikipedia).

Män stjäl för och till andra män

En annan faktor, men dock viktig sådan ifall man vill vara herre över sin cykel är att män stjäl cyklar till män. Detta innebär att statistiskt sett att man som damcykelägare får behålla sin 4000-50000 kronors färdmedelsögonsten och tillhörande reservdelar. Att damcykelramen inte är lika stabil är inget som påverkar mig  eftersom jag knappt märker någon skillnad. Cyklar inte bör vara utformade som standardcyklar, med en stång i mitten (ram) helt enkelt.

Fantasifullheten utan gränser.

När jag bekymmersamt följer Norrköpingspolitikernas ambivalenta budskap hur vår kära stad ska utvecklas är det mer spännande att följa andra kommuners innovativa turistprocesser. Där Norrköping har ett servat guldfat förstör man helt sonika upplägget, förfular eller gör oftast ingenting. Jag undrar hur Norrköping skulle se ut om första tanken alltid är: ”hur ska vi bygga det här i syfte att stärka stadens varumärke och göra det konkurrenskraftigt för att locka till oss fler invånare, företag och turister”. Visst är Industrilandskapet fint, men som sagt det kunde ha varit så mycket bättre. Området var ju dessutom en hårsmån ifrån att bli totalrenoverat precis som anrika Grands Hotel av inkompetenta politiker utan arkitektoniska visioner.

Jag menar att allt man bygger, alla upphandlingar som görs, bör baseras på att skapa något annorlunda som både är estetiskt, funktionellt och unikt tilltalande. Det kan vara alltifrån parkbänkar till papperskorgar; alla dessa detaljer bildar synergieffekter och holism. Nedanför Mattias-Stenberg-bron har man återigen lyckats med konsttycket att sabotera ett liten men fantastisk yta, den var till och med bättre innan de gjorde om. De har tagit bort allt grönt och ersatt det med grus, en bänk och ett staket, något mer sterilt får man leta efter. Jag vill bara påvisa att kreativitet och galenskap kan vara underbara källor till ökad turism. När fantasifullheten får fullt spelrum så kan det bli sådär bra som i exempelvis  Treehotel eller Icehotell i Jukkasjärvi.

Hotell i sig är generellt sett en opersonlig upplevelse där fokuset ligger på service. Dock har det börja utkristallisera sig mer estetiska alternativ som design hotells. Fortfarande är hotell ett nödvändigt ont, en hållplats i reseprocessen.  Ett hotellrum där vistelsen i sig är essensen i turistens ögon är ovanligt, men det finns undantag. Ett av de bästa förutom Jukkasjärvi är Treehotel som ligger mitt uti ingenmansland invid Lulea älv i Norrbotten. Där många såg glesbygd och utflyttning såg Britta Jonsson Lindvall möjligheter. Att naturen som fanns tillgänglig tillvaratogs var ytterligare en faktor som förhöjde helheten.

ALL uppmärksamhet är BRA

”Britta Jonsson Lindvall, sjuksköterskan som mitt i livet sadlade om, startade ett pensionat i 50-talsstil i det nedlagda ålderdomshemmet i Harads, en by med dryga 600 invånare fyra mil uppströms Boden i Lule älvdal. Och sedan, alldeles intill, skapade den internationella designsuccén Treehotel. En anläggning som lockar turister från hela världen till Norrbotten, vann Stora Turismpriset i fjol och som nu nominerats till ”den bästa upplevelsen i Sverige”. Inspiration till trädhotellet fick Britta och Kent av Jonas Selberg Augustséns dokumentärfilm ”Trädälskaren”, som handlar om tre män som drabbas av ”betongångest” i Stockholm och återvänder till Norrbotten för att bygga en stuga 14 meter upp i en tall. Den kojan ligger åtta kilometer från Harads och Britta och Kent hyrde ut den kojan till turister ibland”

Where is Treehotel?
”Treehotel is located in Harads, near the Lule river, about 100 kilometers from Luleå airport. The village has a population of about 600 and features a restaurant, shop and guest house. When you arrive at Treehotel, you check in at Britta’s Pensionat. Then it’s just a short stroll through the beautiful nature to your treeroom. The most striking part of Harads is its magnificent surroundings. From Treehotel’s rooms you get a fantastic view of the Lule River valley, miles of forest and the powerful river”.

Sedan de första trädkojorna invigdes i juli för två år sedan har utländska tidningar och tevebolag stått i kö för att rapportera om det märkliga hotellboendet. Britta och maken Kent har fått åka runt och hålla föredrag om Treehotel i både Stockholm, Köpenhamn och London. I dag är 75 procent av Treehotels gäster utländska besökare. Flest kommer från England och USA, men också från Japan och Australien. Parallella frestelser som Midnattssol och Norrsken stärker det mystiska och trolska som omger norra Sverige. Det finns långt gångna planer finns på ytterligare tio trädrum i skogen. De har kö på arkitekter som vill rita nya kreationer i trädtopparna, men makarna vill inte att det ska bli för stort. Ansvar  för bygden, lokal förankring, kollektivism och solidaritet är ledord i makarnas turistiska upplägg det vill säga ett socialt ansvarstagande.

De som  kommer hit är inte partysugna storstadsbor utan människor som vill ha kontraster till just detta det vill säga lugn och ro i harmoni med naturen. Gästerna i trädhotellen uppskattar ensamheten, utsikten och vidderna i symbios med närproducerat och ekologisk mat som exempelvis älgbiff. När gästerna anländer till området checkar de in på Brittas pensionat och har därefter en cirka fem minuter lång promenad upp till Treehotel.

Treehotel är beläget i högrest tallskog med vidunderlig utsikt över Luleälven. Trädrummen hänger på höjder mellan 4-6 meter och äntras antingen via ramp, bro eller eldriven trappa. Varje rum är unikt; inte bara dess arkitektur, utan även möbler, belysning och textilier är specialdesignade. Rummen varierar i storlek mellan 15-30 m2, och de största rummen har plats för fyra personer. Den dagliga driften såväl som själva konstruktionen av trädrummen är miljöanpassad för att påverka naturen minimalt. Därför har varje rum en toppmodern, miljövänlig förbränningstoalett och vatteneffektivt handfat.

Kreativitet att döda för

• The Mirrorcube är ett spännande gömställe bland träden, kamouflerat av spegelväggar som reflekterar sin omgivning. Måtten är 4x4x4 meter. Basen består av en aluminiumram runt trädstammen och väggarna har klätts med reflekterande glas.  För att inte fåglar ska flyga in i spegelväggarna har en infraröd film lagts in i glaset. Färgen är osynlig för människan men synlig för fåglarna. Interiören är gjord i plywood och fönstren ger ett perfekt panorama. The Mirrorcube erbjuder ett utmärkt boende för två personer med dubbelsäng, toalett, sällskapsrum och takterrass. En 12 meter lång bro leder upp till trädrummet.

• Ett bad i en ångande bastu är egentligen mer än ett bastubad. Ett besök i en bastu är i det närmaste ett heligt och respektfullt möte med de fyra grundelementen; den bördiga jorden, den brinnande elden, den friska luften samt det rena och drickbara vattnet. En bastu bland träden är både naturligt och självklart. Redan den gamle grekiske filosofen Platon såg sambandet mellan träd och ångande bad. Det var därför han förlade sin undervisning till en trädgård intill det populära ångbadhuset. Platon visste att träd och ett ångande bad var perfekta stimuli för filosofiska tankar och funderingar. I  trädbastun får upp till 8 personer plats samtidigt tillgång till badtunna samt en specialdesignade relaxavdelning. Varje bastugäst förses med schampo, balsam, tvål, handdukar och tofflor.

• The Cabin: Platsen för trädrummet valdes utifrån idén att skapa en plattform högt upp i en kraftig sluttning med utsikt över Luleälvens dalgång. Gästerna når kojan via en horisontell brygga bland träden. Längst fram på bryggan ligger ett stort trädäck. Bryggan är en lång och intressant struktur bland träden. The Cabin hänger något förskjutet, under däcket. Dels för att visuellt minska volymen och dels för att ge trädrummet ett eget uttryck. The Cabin liknar en kapsel, ett främmande föremål bland träden. Rummet är på 24 m2 och har plats för två personer, med dubbelsäng, toalett och terrass.

• The Blue cone bygger på enkelhet och lätthet, både när det gäller materialval och design. Rummet är en traditionell träkonstruktion med tre fundament i marken, för att ge en känsla av höjd och lätthet, men samtidigt stabilitet. Du tar dig till rummet via en brygga från det närliggande berget bakom. Bryggan är väl anpassad för personer med rörelsehinder. Exteriören består av björklamell och interiören av trä. Trädrummet är på 22 m2 och har fyra bäddar, avskilt sovloft, toalett och sällskapsrum.

• The UFO: Rummet är gjutet i stryktåligt kompositmaterial. Allt för att skapa en så lätt, men samtidigt stark och hållbar, konstruktion som möjligt. Du tar dig in i The UFO med hjälp av en infällbar trapp. Interiören ger rummet en modern och komfortabel känsla i två våningar. The UFO är byggt för fyra personer, två vuxna och två barn, med separata sovrum, toalett och sällskapsrum. 30 m2 är allt som behövs för en bekväm flykt till barndomsdrömmen.

“Undisturbed nature is an increasingly rare and valuable asset. That´s why Britta and Kent Lindvall chose to build their concept hotel in one of the most beautiful parts of Northern Sweden, surrounded by natural forests, where it is possible to experience the calm, the simplicity and the unspoilt beauty in harmony with the surroundings.”

• The Bird’s nest bygger på kontrasterna mellan ute och inne. Exteriört är trädrummet inget annat än ett gigantiskt fågelbo. Det ger ett kamouflage där du snabbt försvinner och blir en del av omgivningen. Interiören däremot är hemtam och exklusiv. En rymlig miljö där en familj med två barn bekvämt kan breda ut sig. Väggarna är klädda i träpanel och fönstren försvinner nästan i exteriörens nätverk av kvistar. Rummet är på 17 m2 och har separata sovrum, toalett och sällskapsrum. Du tar dig in i The Bird´s nest med hjälp av en infällbar trapp.

• En konferens på Treehotel handlar om att komma bort från vardagsstressen och istället kunna njuta av stillheten, arkitekturen, naturen, maten och aktiviteterna. Tree Hotel erbjuder en miljö som rekreerar, inspirerar och öppnar upp för kreativa möten. Den 20 mars 2013 var det premiär för ett nytt trädrum. Trollsländan är ett välutrustat konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Rummet som är ritat av Rintala Eggertsson Architects, är cirka 50 kvadratmeter stort och sitter på sex meters höjd med en vidunderlig utsikt.Treehotel strävar alltid efter att ligga i framkant gällande miljöarbete, arkitektur och ingenjörskonst. Trädrum  Trollsländan är ett tydligt spår av detta, då inget liknande har skapats någonstans i världen. Det 53 kvadratmeter stora och 20 ton tunga trädrummet som sitter på sex meters höjd är en helt unik skapelse signerad Sami Rintala. Trollsländan är ett välutrustat, modernt konferensrum för grupper på upp till tolv personer. Dessutom finns sängplatser för 4 personer fördelat på två sovrum.

Pictures and most of the text it´s borrowed from http://www.treehotel.se/

Ljusår bättre än tidigare

Det är lätt att raljera över idiotiska tilltag som man förmodar skett utan att veta dess egentliga ursprung eller syfte: som exempelvis att fälla ett kluster av gamla vackra träd. Förhoppningsvis var dessa kronjuveler ändå på väg att dö. I vilket fall som helst lär inte jag sakna de ytor dessa nedfällda tingestar förmörkade, och där horder av alkoholister hade ett av sina nästen. Nu har istället Norrköping kommun öppnat upp den gröna lungan i city och dessutom planerat ett mångfald av  träd, vilka i framtiden lär bli minst lika stolta som sina företrädare var.

Det var fullsmockat med människor runt den nya parkanläggningen. Förutom ett adekvat delfinrace för förskolebarnen höll de projektansvariga några korta och koncista invigningstal. Invigningen per definition skedde exakt klockan 10.09. Efter den högtidliga processen planterades fisk i Strömparksbäcken med förhoppning att fisken ska återvända under kommande vårar.

Tyréns som varit med och omgestaltat Strömparken har medverkat från skiss till bygghandling tillsammans med fiskeexperter och konstruktörer. Syftet var att bygga parken för att anlägga en fiskväg för lax och öring, och samtidigt skapa nya attraktiva parkområden och en lekmiljö för barn. Något jag verkligen måste tillstå att de lyckats med: unikt, originellt och estetiskt tilltalande.

Ulrica Heidesjö, landskapsarkitekt på Tyréns, närvarade under invigningen. Hon berättade att parken ger möjlighet för alla besökare, stora som små, att lära sig mer om fisk. Botten på bäcken och damm består av grus och naturstenar i olika storlekar; allt för att efterlikna ett naturligt vattenområde för fisken. På kväll och nattetid ska ljussättningen på parken skapa trygghet men ändå vara återhållsam för att inte störa fisken. Tyréns passade också på att donera två stenssälar som  placerats bredvid lekplatsen.

Från att fört en tynande tillvaro i ett utmärkt stadsnära läge, där förut endast alkoholister och narkomaner trivdes, har området omvandlats till en öppen grön oas. Där många Norrköpingsbor förut knappt vågade passera har kommunen lyckats med konststycket att dyrka upp parken såväl mentalt som fysiskt. Jag hoppas innerligt att missbrukargängen är allergiska mot levande fiskar, och därför avstår från att förpesta något som förut var bortglömt, men nu fått en efterlängtad renässans. Det enda smolket i bägaren är den rostbruna bakgrunden bakom sittplatserna invid Spångenbron. Norrköpings kommun tycks ha fått för sig att materialet i sig är det allra bästa att binda ihop dåtid och nutid med, i och utanför stadens omgivningar. Nu är det ju så att smaken är som baken, och utifrån ett estetiskt perspektiv är jag säker på att det fanns några 100 miljoner andra förslag som lämpade sig bättre än dessa rosttingestar.

Parkkontentan

• En laxtrappan: ett helt nytt inslag i stadsmiljön
• Rakt igenom parken rinner numera en grund bäck
  
• Längs med bäcken återfinns nya och spännande lekplatser för barn
• Flera nya sittytor  har infogats och platser att stanna till
• Massor av nya träd har planerats.

Strömsparken i sig är onekligen en paradox utifrån Norrköpings politikernas pragmatism. Å ena sidan satsas resurser på att utveckla Strömsparken med Laxtrappan i spetsen, å andra sidan så motverkas detta genom ett fiktivt dysfunktionellt byggande ett stenkast därifrån.

Det mest absolut rationella är utan tvekan att verka för att Strömsparken ska bli så allround och trivsam som det bara är möjligt. Vi har bara Strömparken och Vasaparken centrumnära i Norrköping, och att reducera dessa parkområden är snudd på ett helgerån. I syfte att blidka majoriteten av Norrköpings kommuninvånare råder jag de styrande att göra en pudel genom poängtera vidden av ett väl fungerande folkstyre. Löftet skulle bestå av att riva närliggande parkeringsplats för att istället ersättas med grönytor, träd och en mera inbjudande och naturlig portal till denna stadslunga. Ett mera troligt alternativ är det som Rädda Strömparken och Folkpartiet utvecklat genom Norrköpingsbornas åsikter i frågan, bland annat via Facebook och Internet.

”Enligt arkitekten Guy Sjöwall mäter den föreslagna byggnaden 11×48 plus 7×14 meter. Cityfiske ska där få lokaler utifrån egna önskemål. En servering ska det också bli, samt konferenslokaler.

Till det spektakulära hör ett akvarium, synligt både utifrån och inifrån byggnaden. Det ska inrymma sådana fiskar, som finns i Strömmen. Fasaden ska vara i samma färg och material som det relativt nybyggda grannhuset.

– En del påstår att motståndet mot det höga bostadshuset handlar om att försvara en p-plats. Så är det självfallet inte. Vad vi vill ha är en låg byggnad som utvecklar parken, inte ett hus som förstör den, säger oppositionsrådet Mathias Sundin (FP)” Publicerat i Folkbladet.

En källa av möjligheter öppnar sig

”Hemligheten med framgång är att göra vanliga saker ovanligt bra.” John D. Rockefeller Jr.

Utifrån de anställda är det självklart ett tråkigt besked. Dock så kommer det enligt ledningen att lyckas med omplaceringar och inget är på ingående heller. Med ett läge, en historia och arkitektur att döda för öppnar sig myriader av möjligheter till att ackumulera Norrköpings varumärke. Sett ur ett holistiskt perspektiv borde detta vara ett smörgåsbord för kreativa människor att skapa något originellt och i bästa fall något helt unikt.

”Fördelen med att vara klok är att man kan spela dum, motsatsen är mycket värre”

När nedläggningen blev ett faktum för några veckor sedan uttalade sig Socialdemokraternas hövding Lars Stjernqvist att Studentbostäder var det som i nuläget skulle prioriteras. Till viss del kan jag hålla med honom, men dock inte löpa teorilinan fullt ut.

Jag har övernattat på två före detta fängelser som byggt om till vandrarhem/hotell, dels Långholmen i Stockholm, dels Visby fängelse. Visby Fängelse byggdes i Visby hamn 1857 och togs i bruk två år senare. Platsen för fängelset är den gamla Wisborgs slottsruin och stilen är nygotisk. Med de sju skorstenarna som var tydligt synliga för inkommande skepp kallades fängelset i folkmun för “Sjumastaren.” De 28 cellerna är i stort sett bevarade och den sista fången släpptes ut 1998. Det var då kreativa människor passade på att göra om fängelset till vandrarhem och konferenslokaler.

Långholmen Stockholm

Här bor du i de ursprungliga i dag helt nyrenoverade fängelsecellerna på Kronohäktet. Långholmens museum ger dig en möjlighet att få veta mer om öns 250-åriga fängelsehistoria, från Spinnhusets dagar på 1700-talet tills det att fängelset stängdes 1975. Gå in i en fängelsecell och upplev hur fångarna bodde på den tid det begav sig. Ta del av dåtidens fängelsevillkor, hur fångarna behandlades och hur deras vardag såg ut.

Långholmens museum

Häktet på Dragsgatan är Sveriges äldsta kriminalvårdsbyggnad som fortfarande är i bruk, byggd 1790. Självklart ska den gamla byggnadens historia belysas, men också dess moderna historia som just häkte. Med ”ökända” fångar som Stig Bergling, Clark Olofsson, Ioan Ursut och och Mattias Flink i spetsen finns det oändligt med historier att berätta och levandegöra på ett spännande sätt i det museum likt Långholmen som bör infogas i lokalerna. Det vore väl perfekt om de studenter som bor och verkar här också får möjligheten att sköta boendet, frukost, middagar, museum, turisminformation och dylikt. I syfte att skapa ett levande område vore det bästa att blanda  företagskontor med studentbostäder, museum, hantverksateljéer och cafeteria för att skapa synergieffekter av denna cocktaileffekt som bildas.

Jag tycker inte man behöver riva murarna för att göra det möjligt att promenera runt Strömmen. Murarna är minst sagt en adekvat del av helheten och det är bara fantasin som sätter gränserna hur framkomligheten på originellast sätt kan lösas. Min tanke är att öppna upp dem via 8-10 stycken in- och utgångsvalv samt glasa in delar av muren. Därefter skulle man kunna fixa gångstråk på murarna med vyer som blir svårslagna i Norrköping. Kontrasterna och miljöerna skulle vara perfekta för fika eller luncher fär turister som Norrköpingsbor.

Förutom själva byggnaden, muren och dess innehåll framavlas också likt ett trollslag ett gångstråk, vilket förut varit stängd för allmänheten på grund av säkerhetsskäl. Nu när dessa i och med nedläggningen upphör,  kan strandpromenadstråket förlängas och sammanfoga naturligt med de tidigare delarna. Det innebär bland annat att man inte behöver ta sig via Dragsgatan och Folkparken för att fortsätta runt det bedårande promenadstråket runt Åbackarna.

När detta sker är det ytterst viktigt att den sluttning nedför det före detta häktet görs om till en kravlös mötesplats bestående av gräsmattor, bänkar, papperskorgar och någon snygg brygga. Stråket blir en av så kallade promenad-stråk-öar det vill säga en av många mötesplatser som skapas för att ha en levande promenad för alla åldrar och alla kategorier av människor, inte bara hundägare och joggare. Men som sagt då måste kommunen dels veta vad de vill, dels se utifrån ett holistiskt perspektiv. Det gör man enklast att studera en karta över Motala  ström, från Himmelstalund, Industrilandskapet till Strömsparken Strömsholmen och Inre hamnen.

Ursäkter av guds like.

De flesta människor tycker det är viktigt att att våga se och lära sig något nytt. Att förverkliga sig själv eller sin familjs drömmar, vidga sina vyer och utmana sig själv med nya upplevelser och nya intryck tillhör livets små gåvor. Dessvärre assimileras allt för många in i ett adekvat vardagslunk, oföretagsamhet eller dåliga vanor, vilka sakta men säkert kväver och dränerar individer på genuin livskvalitet. Hänger du på till…..? ”Får se”, ”Tror inte det”, ”Har inte tid”, ”Skulle vilja, men familjen går före”, ”Har inte råd”, ”Ska jobba”, ”Tyvärr är slutkörd” etc etc. Skulle kunna skriva en bok om alla ursäkter som florerar i vårt vardagsliv. Ekonomi- och tidsperspektivet är de två vanligaste ursäkterna. Självklart är många ursäkter helt befogade, men det är när de sätts i ett subtilt vardagssystem som de blir dysfunktionella.

Vill egentligen inte iklä mig rollen som ekonomibesserwisser, men genom att konkret uppvisa verkligheten så går det att applicera ett motivationsperspektiv på den ansträngda budgeten, vilket visar på att man klarar betydligt mer än man tror. Då går det helt enkelt inte att ha kakan och äta den, utan vad man vill göra blir det primära att lägga fokuset på. Är det en resa, ny soffa eller tv inköp som saken gäller, blir det svårt att parallellt köpa läsk, öl, snabbmat, luncher, prenumerationer, lösgodisorgier, caféfika, chipsberg, läsk- och juicebanker, om inte ens budget är väl tilltagen. Dessa små poster bildar en jättelik utgiftsbank som lufttorkar familjens ekonomi på sådant de verkligen vill göra eller köpa. Röker ena parten och den andra snusar så är man dels en groteskt dålig förebild för sina barn, några som definitivt inte gör som föräldrarna säger, utan som reproducerar sina föräldrars beteende , dels ger upphov till ett gigantiskt svart ekonomiskt svårt hål.  Se till att sluta röka eller snusa och skippa socker-fett-myskvällar framför tv:n helt enkelt.

Familjebalans.

Att vilja 0ch utföra är en sak, men är man inte singel måste man helt enkelt visa hänsyn och kompromissa. Det bästa är att rannsaka sig själv på vad som är roligast;  därefter lägga ekonomifokuset just på de valda delarna. Det kan i viss fall vara kontraproduktivt att dra iväg med barnen till Franska Rivieran i två veckor, när de hellre vill åka till Varamobadet och ta med sig några kompisar. Konsekvenserna blir konflikter, ångest och dyra pengar för något som aldrig borde ha inträffat, om man hade pratat med varandra innan. Om man så gärna vill åka till en storstadsmetropol kanske det är bättre att åka med några kompisar eller sin fru/sambo istället.

Barnen älskar badhus, att spela uno och leka jaga, men livet består inte bara av att göra det roliga, utan också visa upp den andra sidan. Ibland så anser jag att de ”måste” följa med i syfte att att vidga deras vyer eller för att det inte finns andra alternativ. Det kan vara att handla, ta promenader, följa med till squashen och dylikt. Oftast är dessa bättre tillfällen att komma närmare sina barn än att göra något ”roligt”. I mitt tycke är långa promenader med delmål  i sig en universalmetod att lära känna sina barn än att exempelvis spela spel. Att det innebär vardagsmotion för en hel vecka är bara en ren bonus i detta fall. Intressanta aktiviteter behöver nödvändigtvis inte kosta skjortan. I Norrköping finns det riktigt bra ställen att gå till som exempelvis: Stadsmuseet, Arbetets museet, Badhuset. På sommaren kan man exempelvis besöka närliggande småsjöar, ha picknick eller spela minigolf, frisbeegolf; det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna.

Min fru och jag har sedan 1998 implementerat in 28:e middagarna det vill säga då vi unnar oss ett restaurangbesök i månaden utan barn. Det innebär att vi en gång i månaden går ut och betar av nya restauranger främst i Östergötland, men även utlandet om vi råkar befinna oss där. Det är i sig en utmärkt strategi att tillvarata eller frigöra tid med varandra, utan ungar.

Brorsan och jag delar ett gigantiskt gemensamt intresse och det är filmer i alla dess genrer. Bio-års-konsumtionen brukar pendla mellan 10-14 biofilmer per år. Så när något riktigt bra dyker upp på bio hänger vi på låset. Dessa livskvalitetsbefrämjare frigör också tid för att umgås med honom.

Egentid är så snuskigt viktigt och troligtvis kittet hur man känner sig som person och hur ens familj mår. För mycket egentid kan tyda på ren egoism, men en välbalanserad sådan är absolut nödvändigt för allas bästa. Tyvärr upplever jag att en stor andel outsourcar sin egentid i syfte att inte göra något alls. ”Det tar vi när barnen vuxit upp!! eller ”Det har jag inte tid med” är några vardagsmantran som oftast reproduceras hos ens grannar eller bekanta. Det kan vara något så simpelt som att verkligen ta sig tid att lyssna på ny som äldre musik. Den aktiviteten fyller många viktiga funktioner förutom just egentidsperspektivet. Dessvärre har många som haft sort musikintresse minskat eller helt sonika skippat den livskvalitetsaspekten. Ibland upplever jag den processen som någon form av livresignation, eller att de blivit gubbiga/gummiga 25 år tidigare än vad som borde vara fallet.

Ens fru eller sambos egentid måste också respekteras och läggas in i vardagspusslet. Min fru tränar på Friskis & Svettis, umgås med sina kompisar via sina tjejträffar och pysslar mycket i hemmet. Vi är ju likt många andra par olika som individer, och spelreglerna måste utifrån detta beaktas. Gillar ens fru/sambo att pyssla eller fixa med blommor, låt henne göra det, så gör jag de saker som jag gillar bättre.

Kompisar och vänner får oftast stryka på foten när man infogats i familjelivet och arbetslivets klor. Det finns helt enkelt inte mycket tidsutrymme kvar att deala med när man ska handla, tvätta, städa, hämta och lämna barn till skola, kompisar eller fritidsaktiviteter. Då är det viktigt att prioritera de vänner man trivs allra bäst med, och hitta luckor i den uppgjorda livskvalitetsschemat. Det vill säga vänner som inger positiv energi, och inte är bottenlösa källor till konflikter. Som sagt umgås med de bekanta man trivs allra bäst med under hela  året, vare sig det är fika, middagar eller något annat. Det behöver vare sig ta så lång tid eller göras alltför  komplicerat.

Att leva i nuet är oerhört viktigt, men att planerainfoga aktiviteter som man uppskattar mycket är också livsnödvändigt. Att längta till nästa Thailandsemestern, utan att njuta på vägen dit, är att reducera sin livskvalitet, där kortsiktiga som långsiktiga mål går hand i hand. Det är minst lika viktigt att transportsträckorna dit blir vardaglig livskvalitet i sig. Att unna sig tid på att läsa böcker, morgontidningar och prenumerationer, att ta sig tid att titta på morgon-tv. Utnyttja sådant som ligger i kommunen eller regionen, sådant som är gratis eller inte kostar mycket. Augustifestivalen, Kulturnatten, Grabbhalvan/tjejruset, Lokusloppisen, marknader, bada, frisbeegolf, beachvollyboll, biljard, minigolf medför inga ekonomiska katastrofer, men är ändå trevliga aktiviteter.

Livskvalitets-öar 2013.

Januari

Heldag på badhuset

28:e middag

Februari

Swedish catella open i Linköping

28:e middag

Mars

Hantverksmarknaden på Brunnsalongen

Peking-Buffe-middag-tradition med brorsan och pappa

Stefan & Mats promota våra två långfilmsmanus på Cnema via Östegötlands förenade filmare

Heldag på badhuset

28:e middag

April

Lisa Tillings Fairytale i Värmekyrkan

Musicquiz på Harrys med Ola Andersson & Jocke Andersson

Påsk familjefikapromenad

Installation av LG 55 tum Led -tv samt vårt första hemmabiosystem från LG

3D bio: Crodarna med Hanna och Frida

Nice halvmaraton

Smultronstället i Söderköping premiär; glasseufori.

28:e middag

Maj

Hanna & Fridas dansavslutning på Stadium arena

Högtidlig middag när Marie tilldelas S:t Olofsmedaljen på Louise De Geer efter hela 25 år i Kommunens tjänst.

Herrklubbsträff

Grabbhalvan på Stadium arena

Norrköping – Elfsborg på Idrottsparken med familjen

28:e middag

Juni

Sweden rock 4 dagar i Sölvesborg

Lokusloppis på Gamla Rådstugugatan

Juli

Skogsröjet  i Rejmyre för att se Pretty Maids

28:e middag

Juli & August Sommarjobb

Augusti

Hyra stuga 1 vecka på Österlen med familjen

Augustfestivalen

28:e middag

September

Bråviksloppet

Lidingöloppet

Kulturnatten

28:e middag

Oktober

Firefest: musikfestival för melodisk hårdrock i Nottingham. Ett mecka om man har snöat in sig på den typen av genre. Jag åker ensam och blir borta 4 nätter.

Höstmilen

28:e middag

November

28:e middag

Herrklubbsträff

December

Jul och nyårsfirande

28:e middag