Nya efterrättsrecept i drivor

Som sann sockermissbrukare, dock en medveten sådan skapar min implementering av ett eget efterrättsrecept i veckan motstridig konflikter i mängder. Å ena sidan vill jag dra ner på sockret och vet hur beroendeframkallande det är, å andra sidan vill jag upptäcka nya delikata efterrätter, låt gå att det endast är en gång i veckan, men ändå. När man bakar dessa sockerbomber blir man dessvärre ännu mer medveten om hur mycket socker frestelsen egentligen innehåller. Det är en orgie i sötma som exempelvis farinsocker, florsocker, honung, socker, pärlsocker, muscovadosocker, mörk- och ljus sirap, mandelmassa, mörk choklad, blockchoklad, sylt och marmelader. Denna vår och sommar har vi dessutom varit extra produktiva, då vi redan ligger före veckoschemat.

MATBETYG

7. Fulländat/gudomligt

6. Nästan Perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

De recept som når upp till en 4:a det vill säga ”mycket gott” sätter vi in i en speciell pärm, och de som kommer upp i 5 och över skrivs in i en exklusiv bilaga kallad favoriträtter. Ett riktigt bra system där man tillvaratar de mest lyckade recepten och förkastar de som var sisådär. Anledningen att merparten av recepten hamnar på 3 och uppåt beror till stor del på att de oftast ser och låter goda i teorin; det är inte ofta ett recept hamnar under betyget 3. Jag gjorde i veckan en körsbärskaka som var ultrakomplex, den hade körsbär i 3 lager dessutom i dl körsbärslikör. Var helt bergsäker på ett sagolikt  betyg, då jag dyrkar smaken av körsbär, tyvärr nådde inte receptet upp tills en 4:a, vilket innebar att vi aldrig mer gör om det.

En av de mest minnesvärda recepten och dessutom mest oväntade var blåbärsbiskvier. Jag är definitivt inget biskvi-fan , men med blåbärskrämen blev de förrädiskt goda. Såhär i backspegeln är det inte omöjligt att de uppgraderas till en 5½-6. Jag borde veta eftersom jag stod för 85 % av intaget, något som inte var vidare populärt av förklarliga skäl. Jag tänkte ju bara på deras vikt;  empati är en viktig egenskap i den mänskliga floran. Hallonbullarna med extra mycket hallon i var också osedvanligt goda. Även i detta fall finns det väldigt få nedfrysta  bullar kvar; indirekt en sockermissbrukares mardröm.

2012 efterrättsrecept

V.01 Betyg: 5/7. Jordnötskladdis med grädde: nutella, kakao, ägg, smör

V.02 Betyg:  2/7. Chokladpaj med apelsinsmak: kesella 200 g mörk choklad

V.03 Betyg: 3½/7. Semifreddo med cointreau, vaniljstång, vispgrädde, choklad

V.04 Betyg: 3/7. Brownies med pekannötter och vit choklad

V.05 Betyg: 3½/7. Kärlekskaka med chokladkräm: 200 g 70% mörk choklad

V.06 Betyg: 4/7. Lottas Semlor med mjölk, grädde och vaniljsås: 3 äggulor

V.07 Betyg: 2½/7. Saffranspannacotta utan bär, något som borde varit med

V.08 Betyg: 4/7. Mango Lassi med vaniljsocker. 1 pkt fryst mango

V.09 Betyg: 4/7 . Maränger: äggvitor, vaniljsocker, potatismjöl

V.10 Betyg: 4½/7. Rabarbercobbler med vaniljsås

V.11  Betyg: 5/7. Natashas chokladkakor: nötter, kex, kakao, vaniljsocker

V.12 Betyg: 3½/7. Chokladtårta med Bailys

V.13 Betyg: 4/7. Persikocheesecake med passionsfrukter, aprikosmarmelad

V.14  Betyg: 2/7. Lakritspannacotta; lakritspulver

V.15  Betyg: 2½/7. Lakritskladdkaka med citronkola: lakritspulver, ägg, ströbröd,

V.16  Betyg: 2½/7. Aprikos- och apelsinbollar med kakao: honung, valnötter

V.17 Betyg:  3/7. Jordgubbspaj med vaniljsås: potatismjöl, mandelmassa, ägg

V.18  Betyg: 5/7. Drömbakelser: kakao, mjölkchoklad, vispad grädde, kardemumma

V.19 Betyg: 4/7. Syrlig paj med citron och lime: vispgräddde

V.20 Betyg: 4/7. Snabb och krispig äppelkaka med syrlig yoghurtgrädde

V.21  Betyg: 5/7. Hallonbullar med mandelmassa: kardemumma, vaniljsocker

V.22 Betyg: 4/7 . Jordnötskaka: kakao, kokosflingor, ljus blockchoklad

V.23 Betyg: 5/7.  Bullar med krossad choklad och vanilj

V.24 Betyg: 4/7. Prinsessbakelser: vispgrädde, marsipan, jordgubbssylt

V.25 Betyg: 4/7. Chokladkaka med kolasås: sirap grädde

V.26 Betyg: 4/7. Randig chokladtårta: Mjölkchoklad, vit choklad, kaka

V.27 Betyg: 4/7. Cupcakes med jordgubbstopping: citronsaft, färskost

V.28 Betyg: 3/7. Cognacskaka: kakao, mörk blockchoklad, 2 ägg, kaffe

V.29 Betyg: 5/7. Biskvier med blåbärssmörkräm: mandelmassa, mörk choklad

V.30 Betyg: 3/7. Knäckig rabarberpaj: havregryn, sirap, vispgrädde

V.31 Betyg: 3/7. Jordgubbsfluff med hallontopping: äggvita, vispgrädde, socker

V.32 Betyg: 4/7. Grekiska jordgubbar: Grand Marnier, vispgrädde, turkisk yoghurt

V.33 Betyg: 3/7. Rabarberkaka med Crumble: hasselnötter, muscovadosocker

V.34 Betyg: 3/7.  Paj med lime och persika med vaniljsås.

V.35 Betyg: 3½/7.  Chokladbomb med körsbär: körsbärslikör, farinsocker

V.36 Betyg 3½/7.  Råk tantens krusbärspaj: potatismjöl

V.37 Betyg 2½/7. Valnötsstänger med päron- och jordgubbskompott och ingefära

V.38 Betyg 5/7. Kompott på jordgubbar & rabarber + marscarponeost/grädde

V.39 Betyg 4/7. Små kladdkaksbakelser med grädde och hallon

V.40 Betyg 2½/7.  Chokladdoppad lakritskola: lakritspulver, vispgrädde, smör

V.41 Betyg 3/7.  Plommon i madeira-kaka: mandelmassa, blockchoklad

V.42 Betyg 4/7.  Banankaka med krossad choklad: mjölkchoklad, gräddfil

V.43 Betyg 2/7.  Chokladäppelpaj: mandelmassa, mörk choklad

V.44 Betyg 3½/7.  Chokladkaka med kolasås och hallon: filmjölk, farin

V.45 Betyg 3½/7.   Friformpaj med svenska äpplen: citronsaft, apelsinlikör, florsocker

V.46 Betyg 4½/7.  Äppelpäppel: pepparkaksmix, smör

V.47 Betyg 4½/7.  Saffran kladdkaka: smör, socker, ägg

V.48 Betyg  3/7.  Äppelpajs-semifreddo: digestivekex, kanelstång, vaniljpilver

V.49 Betyg 4/7.  Syrlig citronpaj med färska hallon

V.50 Betyg  4/7.  Pepparkakspaj med 300 g nötter med amarettogrädde

V.51 Betyg  4/7.  Cissis snabba saffrankakor: sötmandel, mandelmassa

V.52 Betyg 4/7.  Glace au four: hallon, hallonsylt, vaniljglass, äggvitor

Rullstolsbasket; action på 2 hjul

1998 bildade jag denna kompissfär ur spillrorna av Vikbo IK fotbollsförening. Baktanken var att vidmakthålla den magiska gemenskap som vi delade samt att legitimera fortsatt festande och tävlingsinstinkt. Vi reducerade antal träffar från 3 till 2 stycken 2011. Främsta orsaken var att det helt enkelt blev svårt att få ihop gemensamma datum som passade oss alla. En motformel  som vi implementerade var att spika nästa datum under den pågende. Det underlättar det administrativa arbetet, och gör balla-ur-processen mer komplicerad. Denna gång var det jag, Stefan Hammarström, Jarmo Kolehmainen och Henrik Persson som stod för värdskapet. Det var Stefan som knäckte idén, och han som fick vara gruppens länk med dem två som skulle leda och informera oss vidare i rullstolsbasketens lite annorlunda värld.

Det är jag som myntat vår kreativa slagord genom att indoktrinera frasen: ”det är bara fantasin som sätter gränser”. Nu får jag i viss mån revidera det uttrycket, då vi onekligen gjort  väldigt mycket aktiviteter under årens lopp, närmare bestämt 39 olika sådana. Det blev i och med det en relativt sent framtagen aktivitet som basunerades ut till resten av herrklubben, men bättre sent än aldrig. Det var samling framför ett dystopiskt blåsigt Himmelstalundshallen. Vi flanerade den korta biten till Stadium arena där två killar från Dolphins mötte upp oss varav en var Erik Nylander.  Vi bytte om i ett nästan kusligt tomt Stadium Arena; efter en kort introduktion om regler, historik och hur rullstolen fungerade så lottade vi lagen.

Lag svart: Jarmo, Steffe och Urban

Lag grå: AIK, Johnny och Odda

Lag blå: Mats, Klacken och Pärsson

Det vinnande laget: AIK, ”Glufs-Glufs” och Odda

Det blev en intensiv och adrenalinstinn turnering där varje lag fick mötas två gånger. Matcherna höll på i 10 minuter, vilket var jobbigare än vi alla hade förutspått dessutom ingick det retroaktivt blåsor stora som bildäck på händerna. När sista slutsignalen ljudit så stod det gråa laget som segrare, och det blå laget som turneringens slagpåse. Snyggaste målet gjorde Johnny, fulaste spelet stod herrarna AIK och Urban för. Därefter blev det en form av tillkrånglad suckövning sittandes i rullstolarna. Efter det så följde samma tävlingsprocess fast i stående ställning där jag och Odda slogs om vinsten, och han vann som vanligt. Avslutningen var en variant av suck, Johnny och Odda uppvisade missar i oändlighet innan vi kunde kora Johnny som segrare i den grenen. Sammantaget gick vårt inköpta pris till Odda.

Vi duschade, drack öl och hånade varandra, därefter agerade AIK och Odda Taxi till puben där vi skulle se FA-cup finalen: Chelsea vs Liverpool. Vi tippade på matchen där jag var den enda som lyckades pricka in 2-1 till Chelsea; det var för övrigt 200 kronor som stod på spel. Vårt trav som Stefan fixat blev dessvärre en råflopp. Alla förutom AIK som skulle jobba gick vidare till närliggande Durkslaget där bord hade bokats till 20.00. God mat, trevlig stämning och bra priser blev kontentan av det restaurangbesöket. Efter det så drog vi till Saliga Munken, där Johnny blev portad på grund av vakterna tyckte han vinglade, vilket han för en gångs skull inte gjorde. I ren protest så drog vi vidare till Highlander Inn. Några minuter efter midnatt så drog hälften hemåt medan arrangörsgruppen drog vidare till Wasa. Det var som vanligt en salig blandning av människotyper som samlats för att festa. Den musikaliska höjdpunkten stod coverpartybandet Lalles Bodega för. Med ett sväng och periodvis en nästintill autentisk likhet avverkades Journey, Van Halen och Whitesnake hits.

Stefans dåliga ovana att somna reproducerades klockenligt, precis som processen att sedermera bli utkastad av en bister vakt. Pärsson var nästa kille att dra, därefter Jarmo, jag själv var ”last man standing”. Sista timmen då jag återigen misslyckats med att hitta läget mellan tankad och nykter, blev mer ett socialt experiment. Jag tittade, analyserade och reflekterade på mina partygrannar. Jag kom som vanligt inte fram till om det var jag eller dem som var de mest missanpassade i lokalen. Innan jag traskade hemåt glufsade jag på McDonalds; klockan hade hunnit slå 04.00 innan jag var i säkert skydd från den iskalla nattvinden. Dagen efter var jag seg, hade träningsvärk i handlederna,  gigantiska blåsor, men inga minnesluckor.

Vad är Rullstolsbasket?

Rullstolsbasket har spelats sedan 1956 i Sverige. Under 60-talet bildades fyra herrlag samt ett damlag, alla i Stockholmsområdet. Rullstolsbasketen har varit med i Svenska Handikappidrottsförbundet fram tills 1994, då den integrerades in i Svenska Basketbollförbundet. I stort sett spelas rullstolsbasket med samma regler som vanlig basket. Spelarna klassificerad efter omfattning av funktionshinder i grupper mellan 1 och 4,5 poäng (inklusive halvpoäng). Lägsta poäng (1) för spelare som har svårt med balansen orsakad av förlamning och högsta poäng (4,5) för spelare som har en mindre omfattande skada eller ingen. Även personer utan rörelsehinder kan delta och spela. I landslaget och stora mästerskap får dock inga spelare som inte har någon skada vara med vilket innebär att dessa är låsta till spel i svenska ligan. På planen får de 5 personernas sammanlagda poäng inte överstiga 15. Den första officiella matchen spelades i USA 1946. Världsmästerskap och Europamästerskap spelas, och grenen ingår även i Paralympiska spelen. På internationell nivå administreras rullstolsbasket av International Wheelchair Basketball Federation. Rullstolsbasket är en av handikappidrottens snabbaste och hårdaste idrotter med mycket action.

Rullstolsbasket framgångar och historik i Sverige

• 1956 – Organiserad rullstolsbasket börjar spelas i Sverige
• 1970 – Första svenska herrlandslaget bildas.
• 1976 – Första svenska mästerskapet spelas.
• 1981 – Norrbacka HIF vinner Europacupen
• 1983 – Sverige tar brons i VM.
• 1984 – Sverige tar brons i OS.
• 1994 – Rullstolsbasketverksamheten i Sverige tas över av Svenska basketförbundet
• 1999 – Sveriges herrar blir femma i EM och kvalar in till Paralympiska spelen 2000.
• 2000 – Sveriges herrar blir sjua i Paralympiska spelen
• 2005 – Sveriges herrar tar EM-brons och kvalar in till sig till VM 2006
• 2006 – Sveriges herrar slutar sexa i VM.
• 2007 – Sveriges herrar vinner EM-guld och kvalar in till Paralympiska spelen 2008.
• 2008 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2009 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – Euroleague 3 samt Challenge Cup 2010 vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – Sveriges U22 tar guld i EM.

Ett nytt år, en ny grabbhalva, nya förväntningar och krossade sådana

Grabbhalvan har under sin storhetstid på 90-talet lockat horder av löpare, men antalet har sakta men säkert reducerats från cirka 4000 till 1 500 motionssugna, vilket i och för sig är lite märkligt då det de senaste åren präglats av att det återigen blivit trendigt att löpa. Antal lopp har ökar lavinartat  i Sverige, vilka oftast är fulltecknade precis som försäljningen av idrottskläder. I år anmälde sig runt 17oo grabbar till jubileumsloppet varav 1434 stycken passerade målsnöret. Grabbhalvans 20-åriga historia är fylld av olika bansträckningar, detta är det andra året vid Stadium Arena.

Första året genomsyrades arrangemanget av nonchalans, inkompetens och hybris mot oss löpare som dyrkar statistik. I år har arrangörerna vaccinerat barnsjukdomarna på ett föredömligt sätt. De har bland annat sett till att banan är 5 km och inget annat, sedan har de också sett till att de sista 200 meterna avverkas på själva inomhuslöparbanan i Stadium Arena. vilket känns extra mäktigt. Nackdelen med alla ändringar är att det egentligen inte går att ha en adekvat rekordtid,  då varje bansträckning i sig gör det omöjligt, förhoppningsvis är detta en vedertagen bansträckning som håller i sig några år.

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester i syfte att förverkliga sig själv.

• Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.

• Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.

• Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.

• Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.

• Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.

• Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.

• Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.

• Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

Mina förberedelser var ljusår ifrån optimala, då jag brottats med vadproblem sedan 6-7 veckors tid tillbaka. De 3 senaste veckorna har jag knaprat Voltarentabletter som en besatt knarkare, och sedermera invaggats i falsk säkerhet, då allt nästa känts bra. Det enda jag gjort i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera vad/hälsenan. I vilket fall som helst kom Jocke ”Spurs” Andersson förbi i värsta tsunamiovädret. Vi cyklade sedermera till Stadium Arena där 98 procent av alla som var där samlats under tak och inne i själva arenan. Till sist blev vi så illa tvungna att värma upp, och sprang runt himpaområdet någon kilometer. Klockan 18.25 var det dags att tränga in sig bland de andra adrenalinstinna löparna i samklang med hurtiga uppvärmningsövningarna från 3 euforiska World class tjejer. Jag fibblade med min mp3 och glömde då av att sätta igång min Garmin pulsklocka.

Efter några 100 meter så kände jag det som jag allra minst ville känna, vadsmärtornas återkomst. Frustrerad och aningen besviken försökte jag inte höja något tempo, utan hålla ett jämnt sådant istället. Tanken var självklart inte att förvärra den dysfunktionella vaden. Min löparklädsel som för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka blev snart ännu blötare än vad jag trodde var möjligt. När tempot var lägre så försvann positivt nog de 5 km väldigt snabbt.

Efter halva sträckan inleddes en orgie av vattenpölar, på vissa platser  var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dem, utan klampade rakt i, man kunde ju liksom inte bli blötare. Även fast mitt tempo var lågt så kände jag mig skrämmande trött, något som kan berott på att jag inte tränat ordentligt på 4-5 veckor, och som sagt kondition är färskvara – dessvärre. När det var 500 meter kvar så ökade jag aningen för att komman in på min sämsta tid någonsin: 23.30. Efter förutsättningarna var jag oväntat nog nöjd, då jag ändå höll mig under 25 minuters strecket. Nästa år hoppas jag på bättre förberedelser och att vara skadefri, för då ska jag i vilket fall som helst springa under 21 minuter, det är mitt mål.

Topp−tio, Grabbhalvan, fem kilometer:

1) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 15.23

2) Oskar Danielson, IK Norrköping Friidrott, 15.25

3) Alexander Palm, IK Norrköping Friidrott, 15.31

4) Marcus Carlsson, SSAB, 15.57

5) Mikael Zetterberg, GoIF Tjalve, 16.03

6) Daniel Karlsson, IK Akele, 16.37

7) August Mollén (13 år), IK Norrköping Friidrott, 17.09

8) Henrik Berggren, OK Denseln, 17.25

9) Abdelhak Fadlehallah, Red 1 IF, 17.45

10) Niklas Österlund, Ulricehamns OK, 17.49

Vi andra

131) Joakim ”Spurs” Andersson, 20.59

141) Jens Möller, 21.06

153) Magnus ”AIK” Ström 21.11

409) Mats Widholm, 23.30 (2011 fick jag 22.09 i tid)

De som sprungit Grabbhalvan alla loppen

Inledning

Ett nytt år, en ny löparresa, denna gång riktade vi eskapismfokuset mot Spaniens huvudstad. Reseprocessen som hade inletts med Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava följdes i år upp upp av Madrid. Stefan Hammarström hade bokat flyg, men kunde dock inte följa med på grund av att hans arbetsgivare satte stopp för de planerna. Kvar blev jag själv och den euforiska finnen: Jarmo Kolehamainen. Vi bokade upp flyget t/r redan i november 2011 precis som vårt boendet. Jag anmälde mig till själva loppet i januari och Jarmo i mars.

Madrid info

Madrid blev Spaniens huvudstad så sent som 1561 efter att innan dess varit en sömnig småstad, till att bli ett maktcentrum av rang. Under högsommaren blir Madrid en kokande gryta, och i mitten av augusti brukar alla som som har möjlighet fly till kusten. Under vintern däremot blåser kyliga och torra vindar från det omkringliggande höglandet, en vind som är så svag att den kan döda en människa, men inte blåsa ut ett ljus. Vi valde att åka på förvåren, då man slipper stekhetta och arktiska vindar. Få folkslag har så usla frukostvanor som Madridborna, och som svensk innebär det en stor kontrast till det schematiska kostdygnsrytmen som vi är indoktrinerade med. I Madrid äter man fortfarande så sent som 22.00 på kvällen.  Huvudmåltiden  äts vid 14.00, och lunchen kan vara så lång som 3 timmar; efter en tupplur åker oftast mannen tillbaka till sitt arbete. Om Svenskar anser sig ha problem att hitta eget boende så ser Madridsbornas verklighet 100 ljusår värre, då män i genomsnitt är 29 år när de flyttar hemifrån och kvinnor 27 år. Däri tror jag förklaringen till att man ser så mycket hånglande i huvudstaden eftersom de inte har tillgång till egen lägenhet att utföra kärlekens konster i. Det lär inte underlätta att Spanien för närvarande har Europas högsta arbetslöshet, och där cirka 22 % av spanjorerna anses leva under fattigdomsgränsen.

Dag 1. Sen ankomst – ut i vimlet direkt

Jarmo hämtade mig klockan 16.00 på Lidl parkeringen. Det var onekligen en passande dag att åka till Spanien  eftersom krislandet samma dag utlyst generalstrejk. Vi lämnade bakom oss ett schizofrent  blåsigt Norrköping för att landa i Madrids ljumma och behagliga försommarvärme. Reseprocessen hade förflutit misstänksamt friktionsfritt, från Skavsta till Madrids flygplats och 20 minuters taxiresa till  Hotel Mexico på Gobernador 24. Incheckningen gick också som smort därefter bytte vi om till festklädsel för att 10 minuter senare köpa varsitt iskallt  6-pack av det lokala ölmärket Mahou. Hungriga som få uppsökte vi en Taberna av klass, något som resehandböckerna propsar på oss stackars turister. Europas minsta pizza i samklang med en kall god öl blev resultatet. Lokalen i sig var sjukligt genuint, men engelskan hos personalen och gästerna var obefintlig. Vi fortsatte utforskandet av Madrids nattliv och blev snart varse att till och med Neapel ligger i lä när det kommer till skräpkastandet. Vi upplevde Madrid likt en gigantisk sopcontainer, något som faktiskt drog ner på humöret. Ölen, gåendet och att vi gick vilse typ hela tiden frestade på psyket och fysiken, så vi irrade likstelt hem runt 02.00  i en fortsatt ljummen natt.

Dag 2. Långpromenad utanför kartan

Vi vaknade på gott humör till en obeskrivligt vacker och varm dag. På med vandringsskorna med målet att vandra 3-4 mil runt Madrids mindre okända nejder. En Burger King frukost intogs, ett nytt iskallt 6-pack inhandlades, ett 5 dagars Metrokort köptes, sedan tog vi oss via tunnelbanan till floden Manzanares där Madrids stad nyligen anlagt över 1½ mil parkpromenadsstråk med cool futuristisk arkitektur, lekparker, konst, uteserveringar, sportaktiviteter -  en exceptionell omgivning. Här har Norrköping allt att lära hur man skapar attraktiva ytor där alla kategorier av människor kan samlas och ta sig fram. Jarmo och jag pratade minnen, framtid och skvallrade likt djur i kombination med 25 en -gradig klarblå himmel och kallbrands-kalla-öl; det var precis som på Hultsfred eller Sweden rock förutom avsaknaden av musiken; obeskrivligt trevligt.

På vägen låg i våra ögon attraktioner som Atletico Madrids hemmaarena: Estadio Vicente Calderon,  där jag handlade en obligatorisk mugg samt några urläckra häftiga broar och arkitektur att mörda för. 1 mil senare efter att passerat mäktige Segovia bron började jag oväntat att grabb-skämt-bråka med Jarmo, han i sin tur var inte beredd, vilket  i sig var syftet med tilltaget, men tyvärr stods han i en skarv och föll likt en italiensk fotbollsspelare till marken, om inte ännu vackrare. Det visade sig senare att han stukat foten, då den svullnade upp som en tennisboll. Detta tilltag sänkte humöret lite granna, men färden fortsatte i den tryckande värmen mot Casa de Campo det vill säga parken och området där våra nummerlappar, chip och utrustning skulle hämtas. Vi gick, och gick lite till för att vila i poppiga  Parc Del La Montana, och passade på att köpa något till Jarmos tennisbollshäl, därefter tog vi Metron till hotellet för några timmars siesta.

Efter en välbehövlig dusch och några kalla öl så tog vi oss till Hardrock Café. Vi fick vänta 45 minuter innan någon matplats blev ledig, och denna tid fyllde vi med Mojitos och Sambucca. När vi väl fått vårt bord så åt vi en groteskt utsökt Chicken fajitas med en gigantisk öl. Senare på natten drog vi till Jazz club, ett ställe som skulle vara genuint spanskt med massor av bra musik, vi vare sig hörde eller såg något av detta förutom ett dyrt inträde och dryga vakter. Runt 04.00 efter att ha irrat bort oss i myriader av bakgator nådde vi återigen hotellet, och de ytterst hägrande sängarna.

 Dag 3. Partytrötta och ficktjuvspåpassade

Redigt sega vaknade vi ackompanjerade av ett enerverande fågelkvitter. Vi upptäckte ungefär samtidigt att våra ansikten och armar var totalt sönderbrända utav gårdagens megapromenad i solen dessutom hade Jarmos ankel svullnat ännu mera. Dagen innan ett lopp har vi som regel att aldrig dricka, något som vi höll även detta år. Det blev en fika på Starbucks, och frukost på gudomliga Kentycky fried chicken. Efter att vandrat runt någon mil tog vi Metron till Real Madrids mytomspunna och gigantiska arena: Estadio Santiago Bernabeu. På vägen därifrån uppför en hög rulltrappa ertappade Jarmo ett  ficktjuveteam med att sno hans plånbok som han hade i shortsen. Både den kvinnliga som manliga kumpanen sprang iväg som skrämda flygekorrar, när de blev avslöjade. Jarmo mindes inte hur de såg ut, men kände instinktivt att det måste varit ryssar, zigenare eller rumäner. I sin iver att analysera situationen nämnde han detaljer som slöja och mantel; något som indikerar att det också kan varit någon muslim eller matador.

Hade finnen blivit rånad så hade resten av resan troligtvis mist sin glans; istället för att vara frustrerad skärrad var han bara skärrad. Utifrån såg arena i sig råskabbig ut. och det mesta kändes lite spanskt beigt, vilket gjorde att snålheten tog överhanden när vi skulle betala 16 euro för en troligtvis torftig guidning; vi hade i vilket fall som helst beträtt helig fotbollsmark, något som berättigade en ny  artefakt i mitt samlande av fotbollsmuggar.  Efter en siesta så begav vi oss ut i det osannolika folkvimlet i La Latina, en stadsdel där barer och pubar låg sida vid sida. Vi valde en autentisk italiensk Trattoria där en utsökt Spagetti Carbonara med vatten åtnjöts. Med morgondagen i åtanke så var vi hemma redan vid 22.30 för att förbereda klädsel och material. Till bådas förfäran uppdagades det att Jarmo inte hittade nyckeln till loppet det vill säga nummerlappen med chippet på. Vi letade i alla skrymslen och vrår, men utan resultat. Jarmo lade sig med ångest från självaste helvetet, jag delade hans förtvivlan.

Dag 4. Halvmaraton dags

Vi vaknade med 3½ kuddar i ansiktet och Jarmo hade likt en liggande professor Baltazar kommit fram till att han haft påsen med sakerna till hotellrummet, vilket lämnade kvar städerska som boven i dramat. Den enda lösningen var att ta sig till startplatsen 15 minuter från vårt hotell i syfte att försöka få tag en provisorisk nummerlapp. Jarmo hade inga förhoppningar om en bra lösning medan jag själv försökte propagera för  ett lyckat slut på det hela. Efter många om och men fick han en ny nummerlapp. I ren eufori öste vi på i 400 meters tempo till hotellet för en snabbfrukost bestående av kaffe och en croissant därefter hade vi 30 minuter på oss att utföra den nästintill religiösa riten med att ta på sig rätt utrustning. Det blev shorts, kortärmat,  1 kg Tigerbalsam och chip/nummerlapp på. Min kära följeslagare GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Disturbed, Survivor, Ace of Base, Yngwie Malmsteen, Tom Jones. The Poodles, Shinedown, Rise against var såklart med mig. Med oss hade vi också varsin proteindryck med en koffeinstyrka som skulle kunna få ett lik att resa sig, den drack vi 20 minuter innan själva starten. Vi hade tagit in på ett strategiskt bra hotell, då vi endast hade 10 minuters jogging till själva startplatsen. Vädret var väl inte vad vi hade förväntat oss, strålande solsken, medan prognoserna enhälligt visat på regn. Gradantalet höjdes successivt under loppet från 11 till 16 grader, och det fanns inte tillstymmelse till blåst heller, förhållandena var definitivt optimala.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. Till tonerna av Billy Talent ”Fallen Leaves” passerade jag startlinjen, Jarmo startade några grupper längre bak, hans målsättning var att ta sig under 2 timmar och 20 minuter. Till min förvåning så var det en riktig tung bana som inledde loppet närmare bestämt 9 kilometer med nästan bara backar och lutningar. När detta helvete var över så kände jag rytmen av andra andningen. Vid 15 km öppnade jag en koffein/sockergel, i syfte att få i mig nya superkrafter. Det blev några tunga backar vid 14 och 16 km, sedan var det 2½ km underbar nedförslöpa, och vid detta skede var jag 100 % säker att slå mitt personliga rekord. Då hade jag absolut inte räknat med nästan 3 km uppförsbacke och lutning från 18 km till 21 km. I det läget strejkade mina lårframsidor ordentligt, det som är mina vedertagna akilleshälar. Backarna hade tagit musten ur mig, och nu hade jag bara ett mål  i sikte, och det var att inte gå – tiden var av ringa betydelse.

Med krökt rygg a´la Gollum stapplade jag in i Retiroparken med 1 km kvar, och då visste jag att jag dels inte skulle gå, dels klara av loppet – en fantastisk känsla. Jag passerade mållinjen med 3 minuter sämre tid än i Bratislava, men som sagt  3 av 4 mål blev ändå uppfyllda, vilket jag var nöjd med eftersom banan i sig var djävulskt krävande. Jag fick min medalj, banan, nötter, energidryck, vatten och lade mig 15 minuter i gräset för att njuta av detta andliga tillfälle. Därefter tog jag mig till hotellet när jag råkade se finnen komma kämpande 72 meter därifrån. Jag hoppade osmidigt över konen, och återigen in i loppet, hans sista 1½ km, i syfte att peppa honom. Jag var nästan lika glad som han själv när han passerade målsnöret dessutom var det skönt att slippa vara orsaken till att han eventuellt hade brutit loppet på grund av min tidigare skämtfadäser, hans tid blev 2 timmar och 21 minuter.

Efter en välbehövlig vila tog vi oss återigen till Retiroparken. Gradantalet hade stigit till 25 grader, och parken i sig är ett vattenhål för alla Madridbor att vistas när vädret visar upp sina bästa sidor. Det var en megapark och en av de vackraste jag någonsin befunnit mig i; det hände något hela tiden och överallt. Vi drack ett antal öl, åt en chorizobaguette, tittade på folk och vilade i denna osannolika park, en riktig paradisisk upplevelse. Utmattade av vilan och ölen tog vi en siesta, efter det så delade vi på 1 vinflaska på en indisk restaurang med exceptionellt god mat. Vi blev så tagna av loppet, ölen, solen, promenaderna, siestan att vi helt sonika tog en taxi till hotellrummet redan  23.00 – helt utslagna.

Dag 5. I shoppingens tecken

Med en träningsvärk av guds like stegade vi ut i ett halvtaskigt väder som till vår förvåning övergick till en klarblå himmel under dagen. Dagen inleddes med en McDonalds frukost och sedan shopping i de pittoreska arbetarkvarteren Lavapies och La latina med några kalla öl till vårt förfogande. Plaza Espana, Colon och Plaza Mayor och Palatset avverkades under förmiddagen och avslutade på Burger king innan den hägrande siestan. Nyduschade begav vi oss ut till Madrids gamla centrum, och vårt första mål blev en irländsk pub där vi tog en varsin välförtjänt Bushmill. Hungern gjorde sig återigen påmind, och vi lyckades återigen med konsttycket att pricka in en toppenrestaurang bland de miljarder som Madrid bär i sitt sköte. Denna gång valde vi det thailändsk köket, där vi också delade på en flaska spanskt vin. Lagom lulliga strövade vi runt pubarna denna varma måndagskväll, det var var för övrigt vår sista kväll i Madrid. Runt 01.30 anlände vi till hotellet för en välbehövlig skönhetssömn, nu var man sliten helt enkelt, väldigt sliten

Dag 6. Back to ”Peking”

Efter varsin snabbdusch packades väskorna och hotellnotan betalades, sedan gick vi de 15 minuterna till Atocha busstation för att hinna med flygplatsbussen som bekvämt avgår var 15:e minut, tar cirka 40 minuter och kostar endast 2 euro. Det blev en frukost på flygplatsen efter vi lämnat in bagaget, sedan lite shopping och presenter till barn, fru och mig själv. Därefter följde en en seg hemfärd som återigen fungerade friktionsfritt. Jarmo agerade chaufför klanderfritt, och jag var hemma i Ektorp runt 19.45. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som nästintill alltid stämmer. Att packa upp presenterna till rådjursögda prinsessor och en glad fru är alltid förenat med livskvalitet.

Resereflektioner

Madrid som stad var ljusår från Barcelonas skönhet och variationsrikedom, men hade ändå en puls som gick att ta på. Jag lär i vilket fall aldrig återkomma hit, utan nöjer mig med att ha besökt Spaniens huvudstad en gång i mitt liv. Vi hade extremt tur med vädret, vilket gjorde att vi kunde åtnjuta åtskilliga kalla öl under bar himmel, och kaffeorgier på pittoreska kaffer. Om prognoserna hade stämt så skulle det regnat såväl lördag som söndag, något som hade devalverat helhetsupplevelsen. I vilket fall som helst blev det en toppenresa med resesällskap i världsklass. I skrivandes stund vet vi ännu inte vart nästa resa bär hän, men att Steffe Hammarström med all säkerhet ska med är lika säker som att det aldrig blir fred mellan Palestina och Israel, något som förstärker feststämningen och den ironiska humorn rejält.

Europas största squashtävling utanför England

Case Swedish open 2012 är den största squashtävlingen någonsin i Norra Europa med 70 000 US dollars i rankingpotten i herrarnas PSA-tävling. Vinnaren erhåller också som extra bonus en klocka från Sjöö Sandström till ett värde på ca. 6 000 US dollars.

Den stora breddtävlingen omfattar en mängd olika klasser, så att så gott som alla squashspelare kan deltaga. Tävlingen spelas som cuptävling från fredag lunch till söndag eftermiddag. Matcherna spelas på Linköping Squash Center och Racketcenter och några finaler avgörs på fyrglasbanan i Sporthallen. I anmälningsavgiften ingår den officiella Swedish Open tröjan. För alla juniorer som anmäler sig till Case Squash Cup ingår fri entré till samtliga matcher på fyrglasbanan.  Tävlingarna är öppna även för internationella spelare. Lino Ferrari rankad 369:a i Sverige deltog i D-gruppen och lyckade slå några klart högre rankade spelare, men i kvartsfinalen tog det stopp trots att han hade matchen i sin hand mot 229:e rankade Marco Salazar med 2-0 i set, starkt jobbat i vilket fall som helst.

Jag, Henka Andersson, Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Lino Ferrari och Jarmo Kohlemainen åkte i riktning mot Linköpings sporthall där världens squashelit samlats och där den mäktiga fyrglasbanan inhyses. Jag var den som bokade biljetterna först av alla, vilket innebar att squashvyn på B-läktaren var sanslöst; domarteamet satt bara några platser ifrån oss. De två föregående åren hade vi suttit på långsidan och tyckt att det var riktigt bra platser, men som sagt dessa platser var ljusår bättre. Som squashspelare blir man lika hänförd som inspirerad av den världsklassquash som serverades i de två semifinalerna. Den riktiga dramatiken var väl det enda som riktigt saknades. Arrangemanget i sig är riktigt bra, men det känns instinktivt att man kunde gjort så ohyggligt mycket mer av detta ur ett marknadsförings perspektiv. En squashbana är inget man sätter upp i en gympahall som exempelvis tennis, bordtennis, fotboll, innebandy basket, volleyboll eller basket. Det innebär att man måste hitta andra vägar att locka ungdomar till sig, vilket inte är det allra enklaste. I och med detta evenemang och dess stjärnglans så finns det oanade möjligheter att marknadsföra squashen på ett betydligt bättre sätt än vad som görs nu. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på att Squashförbundet inte vill ha fler spelare eller kommande svenskar i världseliten. Jag och Hjortberger försökte reproducera squasheuforin genom att själva spela dagen efter. Det är väl bara att medge att det är solsystem mellan oss och typ alla som spelar squash på enhögre nivå; vi träffade i alla fall bollen.

Besökte för 3 året i rad en av Europas främsta Squashturneringar: Linköpings Case open. Denna årliga evenemangsbegivenhet har utmynnat i en återkommande se-fram-emot-upplevelse. Heldagen består av olika faser som formar en djävulskt trevlig helhet.  Denna gång blev vi ett gäng på 6 gubbar som anslöt sig till The squashpack. De två tävlingsnykomlingarna var Börje Bjurström och Magnus Hjortberger, annars var det samma gamla gäng:  Mats, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari och Henka Andersson. Semifinalerna var en squashuppvisning i den högre skolan, och var en oerhört underhållande upplevelse, men samtidigt också  en smärtsam påminnelse av diskrepansen mellan världsklass och motion. Då jag bokat biljetter först av alla hade vi i stort sett tillgång  till sittplatser att döda för. Det i sig gjorde sportupplevelsen ännu starkare, då vi de andra gångerna suttit på långsidan. Tiden praktiskt taget sprang iväg, och snart satt vi i bilen på väg till The Home of Hjortberger. Där snackades det whisky, whisky och ännu mera whisky. Jag själv som bara dricker för att bli påverkad förstod aldrig deras maniska vördnad för denna dryck. Vi drack i alla fall dyra droppar enligt expertisen, ju dyrare desto äckligare (rökigare).

Vi tog oss sedan från lägenheten till O`Leary´s där vi bokat bord. Dessutom hade vi fixat tips, trav, Lotto med mera. Jag var på randen till svälthungrig, och såklart dröjde maten extra länge just därför. Vi inledde med att beta av några riktigt kalla öl. Samtalsämnena var  denna kväll oändliga, och ibland brände det till ordentligt som till exempel Zlatans betydelse för Sveriges fotbollslandslag, och om man måste vara gay eller inte för att att tycka om Melodifestivalen, jag och Hjortberger bestred deras vaga argument med framgång. Efter en anti-al-dente pasta som stått lite för länge i köket drog vi oss hemåt. Jag vandrade raskt genom ett exceptionellt kylslaget Norrköping till sängens varma och trygga vrå. En toppendag helt enkelt

Squashhierarki

• Peter Blomqvist är bäst i Norrköping rankad 63:a i Sverige
  

• 28-åriga Rasmus Hult är bäst i Sverige rankad 205 i världen

• Bästa Nordbor är Olli Tuominen rankad 23 i världen och landsmannen Henrik Mustonen 46 i världen

• Danskarna är näst bäst med Kristian Frost Olesen på 74:e plats och Rasmus Nielsen på 89:e plats

Semi 1

Karim Darwish (EGY) – Daryl Selby (ENG) 11-2, 11-2, 6-11, 11-8. Matchen höll på i 47 minuter.

Det var spel mot ett mål om vi applicerar in fotbollstermer. Att Daryl överhuvudtaget tog ett set kändes mera som att Karim ville bjuda publiken på ett extra set. Den elegant spelande Karim smekte ner stoppbollarna med en perfektionism som var gudasänd. Det var först i 3:e som han troligtvis fejkade några missar för att skapa någon form av spänning.

Semi 2

Gregory Gaultier (FRA) – Peter Barker (ENG) 11-1, 11-3, 11-2. Matchen höll på i 34 minuter.

När man trodde att man precis bevittnat mannen som skulle ta hem segern i denna turnering, äntrade denna för närvarande franska världstrea in på squashscenen. Han har tillgång till ett squashrörelsemönster att mörda för; det han inte hinner upp gör troligtvis ingen annan heller. Detta var verkligen pulvrisering i ordets bemärkelse. Den 7:e rankade britten blev spelmässigt avklädd av denna überstarke egyptier. Om förra matchen var spel mot ett mål så var denna uppvisning eller snarare lektion tre snäpp värre.

Final

Gregory Gaultier (FRA)- Karim Darwish (EGY) 11-3, 11-6, 11-8. Matchen höll på i 46 minuter.

Gaultier är en av de snabbaste spelarna på touren just nu och Darwish har en av världens bästa forehands något som ökade spänningen utterligare mellan dessa två squashgiganter. Gaultier höll kvar sin goda form från tidigare i veckan och rörde sig mjukt och smidigt och stoppade alla Karims försök att slå avgörande slag. Många poäng kom av att motståndaren missade snarare än att de själva avgjorde. Kvalitén på Squashen som spelades i finalen var fantastisk och bollarna de visade upp var otroliga och drog ner mycket applåder från läktarna. Gregory vann till slut det första gamet med 11-3. Andra gamet höll även det världsklass och nivån var närmast omänsklig och det var Gregory som styrde och ställde. Karim blev lite frustrerad över att hur bra han än spelade så var ändå Gregory lite bättre, vilket inte säger lite om dennes nuvarande formtopp.

Darwish, efter matchen;
”Alltid roligt att komma till Linköping för att spela denna turnering. Gregory var idag helt enkelt för bra för mig idag . Vi har spelat mot varandra sedan vi var 10 år gamla och jag har aldrig sett honom spela så här bra. Jag skulle älska att komma tillbaka hit till nästa års turnering och stort tack till Fredrik Jonsson och hans team för en mycket välorganiserad turnering.”

Gaultier, efter matchen;
”Jag trodde faktiskt inte att jag skulle spela så här bra eftersom jag har haft problem med ryggen sen jag kom tillbaks från New York. Jag vill bli rankad som världens bästa spelare igen och då  behöver jag den motivation jag får från publiken för att nå dit igen. Jag har haft turen att ha min fysioterapeut med mig hela veckan och han har gjort ett bra jobb med mig hela veckan lång. Jag vill också tacka Fredrik och hans team, Linköping, sponsorer mm för att ni ser till att den här turneringen växer för varje år Vilket jag hoppas att den kommer fortsätta göra i många år framöver. Jag önskar att vi hade en liknande turnering i Frankrike. Jag önskar er alla lycka till och till sist hoppas jag att Karims hemland Egypten snart kommer att återfå lugn och ro.”

Häloskontroll på grund av onaturlig energilöshet

Jag bokade  hypokondrisk en tid hos Kneippens vårdcentral, och fick 1 vecka senare möta en av deras läkare. Efter ett antal tester så avkunnade han domen; läkaren förklarade att mina värden var extremt bra och kunde liknas med en 30-årings. Jag blev såklart otroligt lättad och dessutom ruskigt glad för komplimangen. Läkaren menade på att mina toppvärden till stor del baserades på god kostföring, överviktsfrånvaro, varken snusar eller röker, dricker måttligt, men framförallt tränar 3-4 gånger i veckan. Nedan följer några viktiga värdeindikationer att hålla reda på, i syfte att hålla sin hälsa på en stabil nivå när man som jag passerat 40-års gränsen.

Blodtryck

Mitt blodtryck låg på 115/90

Att man överhuvudtaget bryr sig om blodtrycket beror på att man bevisat att sannolikheten för framtida hjärt-kärlproblem (stroke, hjärtinfarkt, hjärtsvaghet med mera) ökar med stigande blodtryck. Det finns ingen absolut gräns för när risken ökar, utan det kan variera. Trots det kallas blodtryck över 140/90 för ”högt blodtryck”. Men det innebär inte att alla som ligger över detta värde ska behandlas med mediciner. För att sänka blodtrycket brukar man rekommendera viktminskning (om man är överviktig), regelbunden motion samt kost som är relativt saltsnål, fettsnål och fiberrik. Om kost och motion inte hjälper brukar man få mäta blodtrycket minst fyra till fem gånger hos distriktssköterska eller företagssköterska. Därefter beslutas om man ska börja äta medicin mot högt blodtryck. Det är inte bara nivån på blodtrycket som avgör om man ska äta medicin eller inte. Även ålder och vilka flera andra riskfaktorer man har spelar roll, liksom hur man själv ställer sig till att påbörja en läkemedelsbehandling.

Blodvärde

Mitt blodvärde låg på stabila 145 g/I

Hb, brukar man kalla koncentrationen hemoglobin i blodet. Man brukar mäta i gram per liter och ett normalt värde för en man är cirka 130–170 g/I och för en kvinna 120–150 g/l. Att mannens HB är högre än kvinnans är för att män har robustare kroppsbyggnad och utvecklar mer muskler än kvinnor. Proteinet hemoglobin finns i de röda blodkropparna och sköter blodets förmåga att transportera syre. Hemoglobinhalten i blodet varierar mellan olika människor, även mellan friska personer. Den kan också variera hos samma person vid olika tillfällen. För att läkaren ska ha något att jämföra med när provsvaret ska tolkas finns det så kallade referensvärden. Ett referensvärde bygger på ett genomsnitt av resultat från prover på en stor grupp friska personer. Vanliga referensvärden för Hb-värdet är ungefär 120-155 gram per liter för kvinnor och 130-170 gram per liter för män. De här riktlinjerna gäller upp till 80 års ålder. I högre åldrar kan blodvärdet vanligtvis ligga lite lägre, nedre gränsen är vid 115-120 gram per liter för både män och kvinnor.

Lågt Hb-värde kallas för blodbrist, anemi. Den vanligaste typen av blodbrist beror på att man har för lite järn, så kallad järnbristanemi. För kvinnor är blödningar i samband med menstruationen den vanligaste anledningen till järnbrist som sänker Hb-värdet. Hos män och kvinnor som inte har menstruation är sjukdomar i tarmen den vanligaste orsaken till järnbrist som medför att hemoglobinhalten blir lägre. Gravida kvinnor får också ofta järnbrist och sänkt Hb-värde eftersom kroppens behov av järn ökar under graviditeten.Om man blöder mycket kan man snabbt få en sänkning av hemoglobinvärdet. Kroppen måste bevara en viss mängd blod för att inte blodtrycket ska sjunka alltför lågt. För att ersätta blodförlusten späds blodet ut med kroppsvätska, vilket leder till att hemoglobinhalten minskar. Brist på vitamin B12 och folsyra, vilka är ämnen som kroppen behöver för att producera nytt blod, kan också leda till blodbrist.

Vanliga orsaker till tillfälliga höjningar av blodvärdet är fel vid provtagningen, vätskebrist, eller kroppsansträngning strax före provtagningstillfället samt provtagning tidigt på dagen. Rökning ger också högre blodvärden på grund av den syrebrist som kroppen utsätts för. Samma sak inträffar vid längre vistelse på hög höjd. Vid förhöjt blodvärde är den första åtgärden att ta ett nytt prov för att utesluta fel i provtagningen eller andra felkällor. Om blodvärdet däremot vid upprepade tillfällen ligger för högt eller vid ett enstaka tillfälle är kraftigt förhöjt bör en utredning ske. I första hand innebär det en allmän kroppsundersökning samt kompletterande provtagning med inriktning mot blodets sammansättning. En sådan utredning syftar till att utesluta sällsynta sjukdomstillstånd i benmärgen som kan leda till en onormal ökning av röda blodkroppar.

Pulsen

Min vilopuls ligger runt 45, min högsta uppmätta maxpuls på 210.

Puls är ett mått i enheten bpm på hur många slag hjärtat slår varje minut. Pulsen kan man enkelt mäta genom att känna med två fingrar på halsen eller handled och räkna antalet pulsslag under 15 sekunder. Antalet uppmätta pulsslag multipliceras därefter med fyra. Det finns även pulsmätare av olika slag. En vanlig variant av pulsmätare är pulsklockor som kan fästas på handleden för en digital övervakning av puls. Vid konditionsträning används vanligen en pulsklocka med trådlös förbindelse till ett pulsband som är fäst runt bröstet.Vid långvarig konditionsträning sänks vilopulsen, och vid utebliven träning så ökar den. Om vilopulsen är högre än normalt brukar det betyda att man har en infektion i kroppen, vilket  i sig är en sanslöst bra indikation på att inte träna just den dagen. Den lägst uppmätta vilopulsen är 28bpm. Gunde Svan hade exempelvis  32bpm i vilopuls när han var aktiv idrottare. Per Elofsson uppger själv att han vid flera tillfällen under sin elitkarriär uppmätt en vilopuls under 30 slag/minut.

Vilopuls är den puls man brukar ha när man vaknar eller när man har vilat under en längre tid. Genom att kontrollera din vilopuls regelbundet kan du se om din kondition förbättras: har du efter en tid färre slag per minut än tidigare så är det ett kvitto på att din kondition har blivit bättre. Hjärtat har blivit starkare och förmår pumpa ut mer syrerikt blod med varje slag, vilket gör att det inte behöver slå lika ofta. Du ska vara medveten om att pulsen påverkas av stress        ju mer stressad du är desto högre puls kommer du att ha. Sjukdom innebär nästan alltid förhöjd puls. Hur högt du befinner dig över havet är en annan faktor, hög höjd betyder fler pulsslag per minut. För att du ska ha något att jämföra med kan det nämnas att elitidrottare inom uthållighetssporter ofta har mellan 30-40 slag per minut i vilopuls, medan en normaltränad motionär kan ha omkring 50-60 slag per minut.

Arbetspuls, den puls man har vid vardaglig kroppsansträngning. Ligger någonstans emellan vilopuls och maxpuls, vanligen mellan 60 och 100bpm.

Maxpuls är den maximala puls som kan uppnås vid ansträngning. Maxpulsen används som referens av intensiteten i olika träningsprogram för konditionsträning. Med maxpuls menar man inte den absoluta maxpulsen, som förmodligen inte går att mäta upp på rimligt sätt, utan den högsta puls man kommer upp i en specifik gren. Min squashpuls är exempelvis inte lika hög som när jag springer. Maxpulsen är relaterad till vilken ansträngning man utsätter kroppen för. Maxpulsen kan inte påverkas genom träning, utan man föds med en viss maxpuls som sedan sjunker med cirka ett pulsslag varje år av ens liv. En vanlig uppskattning av sin maxpuls är 220 slag minus sin ålder, vilket i mitt fall är långt ifrån sanningen då jag enligt denna generella uträkningsprocess borde ligga lite under 176bpm. Den maximala pulsen är genetiskt betingad, och sjunker i regel med stigande ålder. För en vältränad person så sjunker maxpulsen långsammare än hos de som är otränade.

Maxpulstest. Vill man veta sin exakta maxpuls så kan man antingen mäta den vid en testklinik exempelvis vid något större sjukhus eller göra ett eget test. För att testa sig själv krävs en pulsklocka eller exempelvis en konditionscykel med pulsmätare. Först värmer man upp ordentligt och sedan ökar man intensiteten stegvis varje minut till man känner att man närmar sig sin maxprestation, då ska man spurta, gärna i svagt motlut, till dess att man känner sig totalt utmattad och kontrollera pulsmätaren när man slutar. Den högsta pulsen kommer vanligen några sekunder efter den mesta utmattningen, det beror på en fördröjning i kroppen. Högsta värdet är sannolikt väldigt nära ens maxpuls i den specifika grenen. Det är väldigt viktigt att man är helt frisk när man utför ett maxpulstest eftersom testet är extremt påfrestande för kroppen.

Pulsträning innebär att man använder pulsen som referens vid sin konditionsträning. Det kan innebära att man ska hålla sig inom ett visst pulsintervall under en viss tid. För mest effektiv konditionsträning ska man hålla sig mellan 85-95% av sin maxpuls. Vid en puls över 80% av sin maxpuls produceras mer mjölksyra än kroppen kan omsätta, det betyder att man bara kan hålla den intensiteten under en viss tid. Vid den pulsnivå som kroppen kan omsätta lika mycket mjölksyra som produceras kallas för pulströskel eller ibland mjölksyratröskel. 80% av maxpuls är också den nivå då mest fett förbränns totalt. Vid 65-70% av maxpulsen så omsätter kroppen mjölksyra mest effektivt, därför brukar den här nivån användas som aktiv vila mellan intervaller när man tränar intervallträning.

Sockervärde

Mitt sockervärde låg på  5,5 någon timme efter frukost

Typ 2-diabetes kan oftast behandlas med ändrade matvanor och regelbunden motion under en tid. Förr eller senare blir det nödvändigt att lägga till någon form av blodsockersänkande tabletter för att hålla sockret på önskvärd nivå.  I de senaste riktlinjerna för behandling av typ 2-diabetes, som gäller för både USA och Europa rekommenderas att behandling med den blodsockersänkande medicinen Metformin påbörjas redan vid diagnos av sjukdomen. I första hand ska detta gälla personer som är överviktiga. Rekommendationen är alltså numera att redan tidigt i förloppet påbörja läkemedelsbehandling av typ 2-diabetes.Efter att antal år med typ 2-diabetes får man räkna med att börja behandla med insulin. I vissa fall kan insulinbehovet uppstå efter några få år medan det hos en del kan dröja 10-15 år innan man behöver lägga till insulin.Dagens behandling av typ 2-diabetes innebär ofta att tabletter och insulin kombineras. En vanlig modell är att man tar en dos insulin till natten och använder tabletter på dagen. Målet med behandlingen är att blodsockret ska ligga så nära normalvärdet som möjligt. Ett annat användbart mått på sockerkontrollen är HbA1c-värdet, det så kallade långtidssockerprovet. Detta prov speglar hur blodsockret har legat i genomsnitt de senaste sex till åtta veckorna.

Blodsocker före måltid:

4,9-6,8 god kontroll,
6,9-8,8 gränsfall,
mer än 8,8 otillfredsställande.

Blodsocker efter måltid:

6,1-8,9 god kontroll,
9,0-11,1 gränsfall,
mer än 11,1 otillfredsställande.

HbA1c:
5-6% god kontroll,
6-7% gränsfall,
mer än 7,0% otillfredsställande.

En bok alla borde läsa, med stark betoning på alla

En bok som verkligen fick mig att vakna upp, även fast jag ansåg att jag redan hade adekvat kunskap i ämnet. Jag visste att jag var känslig för socker, men inte varför, och i vilken grad. När fetman pandemiskt breder ut sig, och länders sjukvård går på knäna så har sockret i allt högre grad pekats ut som den största boven i dramat – inte bara fettet.  Jag ser dagligen elevlämmeltåget från Ektorpskolan till Lidl eller tobaksaffären svepa i sig läsk, energidrycker, godis och chips under hela skolveckan, inte som förut bara på lördagar. Läser man Sockerbomben så inser nog varje person att det beteendet är farligare än man förut insett, då barnen indoktrineras in i ett kommande socker-cocktail-beroende. Som förälder gör man inte  sina barn en tjänst genom att belöna/blidka sina ögonstenar med sockertingestar.

Egentligen är man inte alls snäll snarare tvärtom, även om man själv försöker intala sig att inkompetens är en positiv egenskap. Läs böcker, bada med barnen, spela spel, visa dem nya saker, men för guds skull överös dem inte med helt onödiga sockerkällor. För vissa människor är socker mycket farligt, och för andra inte fullt så farligt; stora mängder är inte nyttigt för någon. På samma sätt är det ju med alkohol: stora mängder är inte bra för någon, men många kan dricka måttligt och med övervägande positiva effekter; andra måste avstå helt för att inte duka under.

Vi har nämligen lika unik kroppskemi som vi har unika fingeravtryck. Den enes föda är den andres gift; det vi äter påverkar hur vi mår, men på olika sätt för olika människor. Somliga blir ”höga” av kaffe, vissa kan inte äta mer än två rutor choklad utan att må illa, andra klarar helt enkelt inte att sluta när de väl börjat. Detta har ingenting med karaktär att göra däremot kan vi påverka hur våra gener uttrycker sig en hel del genom den livsstil vi väljer. Grundförutsättningarna i form av den egna ärvda biokemin spelar dock den största rollen. Flera forskare hävdar att vi kan påverka 70% av genernas sätt att uttrycka sig. Om du är född med en känslighet för hjärt-kärl-sjukdomar, så kan du genom din livsstil utlösa dessa sjukdomar i sin värsta form. Men om du vet om riskerna och lever sunt, till exempel genom att minska stress och rökning, kan du minimera riskerna att ta skada i kärl och hjärta.

Ett annat exempel är åldersdiabetes, diabetes typ II, som är en välfärdssjukdom utlöst av felaktiga kostvanor. Om du vet att du har sjukdomen i släkten, kan du skaffa dig kunskap om hur du bör leva för att undvika att utlösa sjukdomen, eller att leva ett bra liv fast du har den. På samma sätt är det med sockerkänslighet. Idag vet vi att vissa av oss får en oönskad reaktion i kroppen vid intag av socker i alla former. Det raffinerade sockret går snabbt ut i blodet och utlöser en motreaktion i form av för hög insulinnivå. Reaktionen är snabb och stark och orsakar svängningar i balansen av kroppens signalsubstanser. Det är som att hälla jetbränsle i en traktor: den mår inte bra.

Testa dig själv genom att svara på dessa så  kallade Screeningfrågor för sockermissbruk och sockerberoende. Tänk på att ”sötsaker” kan ersättas med bröd, mackor, kaffebröd, pasta, flingor och dylikt. Med fyra eller flera positiva svar finns en stor risk att du utvecklat ett missbruk eller beroende och då är en kartläggning viktig.

• Har du, under senaste året någonsin ätit mer ”sötsaker” än du tänkt dig och/eller fortsatt använda ”sötsaker” när du inte tänkt dig det?
• Har du, under senaste året försummat några av dina vardagliga åtaganden på grund av att du ätit för mycket ”sötsaker”?
• Har du, under senaste året känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att äta eller handskas med ”sötsaker”?
• Har någon, under senaste året, t ex familj eller vänner, klagat på hur mycket eller när du äter ”sötsaker”?
• Har du, under senaste året någonsin varit helt upptagen av tankar på när du skall få äta eller köpa ”sötsaker”?
• Har du, under senaste året någonsin använt ”sötsaker” för att lindra känslomässigt obehag, såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?

Socker finns verkligen överallt, vilket gör det övernaturligt svårt att sluta.

Den senaste definitionen av sjukdomen addiction enligt experter i USA  är:

• en fysisk sjukdom i hjärnan
• en fysisk sjukdom, med fysiska, psykiska, sociala och andliga konsekvenser
• en primär sjukdom (ej orsakad av något annat )
• en kronisk sjukdom (man har den resten av livet)
• en återkommande sjukdom, dvs den ”går i skov”
• en progredierande sjukdom (blir bara värre om man inte gör något åt den)
• en dödlig sjukdom om den ej behandlas

Tillhör du skaran som gömmer, smyger eller rent av ljuger om ditt sockerintag? Lider du av humörsvängningar, sömnstörningar eller  frustrerande viktpendlingar?  Jag sällar mig dessvärre till dem som smusslar med glass, godis, pajer med mera. Till råga på allt anammar jag mig av vita-lögner-strategier - i mängder. Förträngning och förnekelse är dessvärre mer regel än undantag, då det kommer till överkonsumtion av delikatesser som: polly, vingummin, romerska bågar, Grand Marnier likör, semlor, pannacotta, äppelpajer, glass.  Idag finns sötman i princip överallt, till och med på K-Rauta. Socker och sötningsmedel av olika slag smaksätter och modifierar inte bara godis, läsk och kakor, utan även många av våra livsmedel. I innehållsförteckningarna omnämns sötman inte bara som socker, utan går också under käcka namn som dextros, glukossirap, majssirap, polydextros, sorbitol, erytrol, isoglykos, och många andra. Svenskarna äter mest godis i världen. På bara 20 år har konsumtionen av karameller och choklad ökat med nära 50 procent. Under samma tid har medelsvenskens vikt ökat med i genomsnitt fem kilo.

En avgörande faktor är lanseringen av plockgodis i de svenska butikerna i mitten av 1980-talet. Butiksexponering, större godispåsar och extrem prispress blev centrala delar i en skickligt genomförd marknadsstrategi. Bakom denna strategi låg ett företag som under samma tid gick från att vara ett litet källarföretag till att dominera hela den svenska godismarknaden Karamellkungen. Raffinerade kolhydrater, vilka ger en snabb energikick, har på bara ett par generationer smugit sig in som en viktig beståndsdel i massor av livsmedel. Inte minst så kallade light-produkter som ersätter fettet med socker, risstärkelse eller andra raffinerade kolhydrater som vitt mjöl eller pasta; för många blir effekten raka motsatsen till ”light”.

Ända upp till 75 procent av oss har en medfödd ärftlig känslighet för raffinerat socker, det vill säga vid intag av sockerhaltig föda svänger blodsockret kraftigt. En fjärdedel av dessa är extremt känsliga, typ jag själv. För oss sockerkänsliga kan socker i alla former, raffinerat vitt mjöl och pasta vara lika beroendeframkallande som kokain eller heroin. Har man väl börjat äta kan man sällan sluta, kroppens krav är lika obevekliga som den polariserade och infekterande ”diskussion” mellan Israel och Palestina.

Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av desto  snabbare. Då vill man bara ha ännu mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker berg och dalbana.

Sockerkänsliga behöver inte vara korpulenta, utan kan vara både under-, normal- och överviktiga. De kan vara matmissbrukare, men behöver definitivt inte vara det. Att vara sockerkänslig innebär att ha ett obönhörligt sug efter fel slags mat, som i sin tur leder till kraftiga humörsvängningar och låga energinivåer. Den sockerkänsliga blir något av en ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Ena stunden kan hon ha depressioner och/eller aggressioner, vara våldsam, oförutsägbar, glömsk och impulsiv. Denne kan ha kort stubin, vara virrig, ofokuserad och prata mycket och fort, men kan också vända på en sekund och visa sig kreativ, klarsynt, charmig, energisk, lekfull och kärleksfull. En sådan person är det jobbigt både att vara och att leva med, fråga Marie.

Det här med mjöl och pasta kan kräva sin förklaring. Det är en förklaring som  inte Livsmedelsverket lär kasta på er. Pasta och mjöl består av snabba kolhydrater, som i magen omvandlas till kroppens eget bränsle glukos – precis som sockret. Två och en halv deciliter pasta ger samma effekt som tio rågade teskedar rent socker. När kroppen försöker kompensera sig för sockertillförseln producerar den mer insulin. Detta tvingar fram en hög insulinnivå, som i sin tur leder till att insulinmottagarna på kroppens celler gör sig mindre känsliga för insulin, vilket resulterar i lägre fettförbränning. Även om maten innehåller mindre fett än normalt, blir det oftare kvar i bilringarna runt midjan. Vid stora svängningar i hjärnans näringstillförsel – hjärnan kan inte lagra sitt bränsle, glukos – stiger också halten av stresshormonet cortisol, vilket skapar ännu mer obalans.

Kombinationen av svängande blodsocker, låg halt av betaendorfin – som bland annat styr självkänslan – och låg halt av ”må-bra-hormonet” serotonin får oss att må både fysiskt och psykiskt dåligt. Att i det läget orka med att hålla diet eller motionera är minst sagt komplicerat. Hurtfriska kommentarer om att ta sig i kragen och börja motionera är grymt mot en sockerberoende. De visar bara att den som säger det inte begriper hur det här fungerar – vilket i och för sig är förståeligt eftersom hans/hennes egen kropp inte alls reagerar på samma sätt.

För att komma ur den här härvan av blodsocker- och hormonsvängningar krävs en kombination av åtgärder:

• Kunskap om hur min egen kropp fungerar är en viktig del.

• God mat, utan raffinerade kolhydrater är en annan,

• Träning för tanke, känsla och kropp är en tredje del.

Det också i högsta grad ett andligt bristtillstånd, där uppgivenhet är det allvarligaste symptomet. Här gäller det istället att tillföra energi i många olika former. Många behandlingsmodeller ser bara en eller två delar av det här problemet. Istället bör en holistisk syn anammas, vilken hävdar att sjukdomen måste angripas ur alla synvinklar samtidigt, inte bara ur ett perspektiv.

Det fysiska beroendet skapas i hjärnans belöningssystem och fungerar på exakt samma sätt vare sig drogen utgörs av socker, nikotin, alkohol, tabletter, eller till och med olika handlingar som shopping, risktagande, spel, arbete med mera. För att förstå vad det egentligen är som händer behöver vi ta en titt på hur hjärnans olika celler talar med varandra. Jämförelsen med ett telefonsamtal kan hjälpa till att förklara det. När vi talar i telefon förvandlas vårt tal till elektriska signaler, som färdas genom tråden – och sedan förvandlas till tal igen i mottagarens telefon. När hjärnans celler talar med varandra, handlar det om elektriska signaler, som förvandlas till kemiska signaler, för att sedan bli elektriska signaler igen i nästa cells nervända. Detta sker i det som kallas axonen,det vill säga den punkt där två cellers yttersta nervändar möts. Och det är just här drogerna ger sig in och trasslar till signalerna för oss, genom att störa vår kommunikation och ge vår hjärna falska order.

Drogerna påverkar många olika signalsubstanser. Några av de vanligaste är serotonin, betaendorfin och adrenalin. Men det ämne som gör oss beroende – åtminstone tyder de senaste årens forskningsupptäckter på det – är dopamin.
Dopamin är hjärnans glädjemolekyl, det ämne som gör att vi mår bra och livet leker. Om vi äter när vi är hungriga, söker upp värme när vi är frusna, går på toa när vi är nödiga eller uppfyller något annat av vår kropps elementära behov, då belönar vi oss själva med en dos dopamin. Det känns skönt bra helt enkelt. När vi löst en svår uppgift på jobbet, köpt något vi behöver till ett bra pris eller lagat något trasigt därhemma känner vi tillfredsställelse. Åter är det hjärnan som sprider ut lite dopamin.  När vi lever i goda relationer med människor runt omkring oss, när kärleken blommar upp, när vi tar hand om våra barn eller när vi upplever ett andligt möte – då är dopaminet också inblandat eftersom det ger oss glädje och tillfredsställelse.

Exakt samma känsla kan droger framkalla på kemisk väg. De går direkt in i axonen och höjer dopaminhalten. Hjärnan luras att ge kroppen en belöning som den inte gjort sig förtjänt av. En del droger stimulerar nervändarna att sända ut extra mycket dopamin. Andra imiterar dopaminet och lurar den mottagande nervändan att tro att den fått en signal, fast ingen sänts ut. Åter andra stör återtransporten av signalsubstansen, så att signaleffekten inte klingar ut som den ska. Effekten blir i vilket fall som helst densamma: en övertydlig signal typ som att skrika ett meddelande i örat på någon.

Detta får tre effekter som samverkar till att göra oss beroende:

• Minnet av den sköna upplevelsen får oss att ta drogen igen för att få samma belöning.
• Vi kommer efterhand att glömma bort de ”naturliga” sätten att få belöning, eftersom det är jobbigare och tar längre tid. Det är som att trampa upp en genväg i en skog: ju oftare man går den nya stigen, desto lättare blir den att hitta. Samtidigt växer gamla stigar igen när de inte används längre, och till slut ser man dem inte alls.
• Hjärnan anpassar sig till överstimulansen genom att ”skruva ner mottagningen”, så att det ständigt krävs högre doser för att uppnå samma effekt. Fysiskt sker det genom att det bildas nya dopaminreceptorer för att svara upp mot överdosen. Sedan finns de receptorerna kvar, och när dopamin inte tillförs på nytt i lika hög grad som tidigare, tolkar de det som en brist på dopamin, och detta ger en massa obehagliga symptom

I svåra fall av abstinens påminner symptomen om de hos en patient med Parkinsons sjukdom, som uppkommer när kroppen har för lite dopamin. Parkinsons sjukdom innebär att kroppens förmåga att producera dopamin är för liten, medan drogberoende innebär att kroppens efterfrågan på dopamin blivit högre än normalt. Symptomen, till exempel svårighet att kontrollera sina lemmars rörelse, blir därför likartade. Sett mot den här bakgrunden är det inte så konstigt att ”sockerråttorna” också löper ökad risk att bli alkoholister och narkomaner. Redan från barnsben har deras hjärna reagerat annorlunda på socker, vilket orsakat en ”ombyggnad” av hjärnans belöningsbanor. Genvägen är väl upptrampad. Sötsakerna är det första steget på vägen mot tyngre droger – och de är därmed också ofta den sista och svåraste drogen att göra sig av med.

© Bitten Jonsson 2001

Premiär för Bråviksloppet i Lindö

Norrköpingslöpare har haft det anrika Höstmilen som tillflyktsort, om man vill tävla lokalt på hösten. Det fanns helt enkelt inga riktigt bra alternativ förut. Många löpare upplevde fundamentala löparingredienser som mindre positiva. För det första tycker jag det är osedvanligt trögt att ha start och mål 1 mil ifrån varandra, vilket försvårar det logistiska för loppets deltagare. För det andra så är loppet 10,6 km. något jag anser aningen vara en form av inkompetens eller ett hån mot oss som älskar jämna siffror typ 5 eller 10. För det tredje så är inramningen lika upphetsande som en firmafest i Fonus regi; avsaknaden av kommers, mat, stämning och adekvat musikvolym är uppenbar. För det fjärde är terrängstigningen efter cirka 5,5 km i stort sett likvärdigt med ett fullskaligt självmordsförsök. Tillsynes oändligt med snorhala bergsytor och korpulentknubnbiga rötter gör så att man blir tvungen att fästa blicken vart man springer, inte på omgivningen eller loppet i sig. För det femte så tycks arrangörerna missat att även löpare kan framavla barn. Minimänniskor som antingen själva vill delta eller ha sina föräldrar löpande i samma lopp, något programmet hitintills omöjliggjort. För det sjätte så är oftast slutet av oktober en kylslagen löpartid – lite för kall för min smak.

Föreningen Norrköping Triathlon hade med ovanstående kritik i åtanke försökt skapa ett lopp som verkligen passade alla, med en trivsam gemensam start och målgång som kittet i upplägget. En annan mycket positiv aspekt är att det bara är 7-8 km till Lindö, något som öppnar upp för en lagom cykeluppvärmning. Jungfruloppet fick vädergudarna på gott humör, vilka i sin tur sände arrangemanget ett optimalt löp- och åskådarväder. I de 150 kronor som loppet kostade ingick bland annat tidtagning med chip, vätskekontroll, medalj, musik, lotteri på startnummer och mässa vid start och målområdet. Min form hade den senaste veckan visat tecken på en nedgående trend, för att i förrgår kulminera med årets sämsta milstid i Vrinnivi: 58 horribelt långa minuter. Jag tycktes för övrigt också blivit drabbad av en skolbarns-bacill-take-away-cocktail, något som fick mig att känna mig både energilös och tung. Annars var förberedelserna perfekta; hade ätit och druckit rätt och sovit som en forntidsgris – som taget ur en tävlingsbruksanvisning. Efter nummerlappshämtningen joggade jag runt det idylliska och lyxiga Lindöområdet i  30 minuter, syftet var att dels att ta mig ur trötthetsträsket, dels undvika förrädiska skador.

Jag hade varken min GPS-pulsklocka Garmin eller min mp3 med mig, något jag ångrade redan vid startlinjen. Klockan 11.50 genljöd startskottet som i sin tur penetrerade den lite spända tävlingsatmosfären, loppet var äntligen igång. Den värsta, längsta och högsta backen var bland det första som mötte oss löpare. Efter den så kändes det riktigt bra – några kilometer. Därefter så kändes benen som utomjordiska hängbröst; det var inte förrän runt 6 km som en form av andra andning sattes igång. Paradoxalt så fick jag håll efter 7 km, en känsla som fick mig att tappa såväl tempo som mental kraft. Vid 9 km skyltningen hade jag bara lite håll kvar och jag ökade gasen.

Det visade sig dessvärre att hjärncellsreproduceringen inte hängde med, då jag som enda löpare sprang fel – 25 meter från mållinjen. Det innebar att jag missade att komma under 51 minuter. Väl över mållinjen kastade jag mig handlöst, men osmidigt på marken för att i några minuter kippa efter andan. Jag kravlade mig upp och begav mig sedan till resultatlistan där tiden 51.05 hånlog mot mig. Jag såg också att polaren Ubbe Svensson sprungit under 48 minuter, något som fick mig att må ännu sämre. Tur i oturen; jag vann i alla fall två par strumpor på mitt startnummer. 129  personer tog sig i mål. I mina ögon var det få barnsjukdomar trots några missade banskyltningsmissar där ett antal personer missade var de skulle springa. Nästa år står inte bara jag på startlinjen utan så väl Hanna som Frida. Jag har redan utarbetat en välja-själv-muta-om-ni-springer-loppet-och gör-pappa glad.

Knatteklass: Vinnare blev Vilda Andreasdotter från Linköping på tiden 6.06 min.
Dam 5km: Vinnare blev Jennie Oscarsson från GoIF Tjalve med tiden 22.50
Herr 5km: Vinnare blev Patrik Lindblom med tiden 22.15 min.
Dam 10km: Vinnare blev Rebecka Olsson från Uppsala med tiden 40.50 min.
Herr 10km: Vinnare blev Petter Eklöf från GoIF Tjalve med tiden 39.23 min.

Höstmilen 2011 – Pain vs Light-eufori

Uppladdningsveckan var det definitivt inget fel på, då jag sprungit 5 km i måndags samt utfört två intensiva squashpass onsdag och fredag. Onsdagen den 19 oktober kom icke-påpassligt nog genomförkylningen likt ett tungt brev på posten. Jag valde halvt dumdristigt  halvt förträngande att ändå ställa upp i tävlingen, då jag inte uppfattade någon påtaglig hosta, utan ”bara” var råtäppt i näsan. Mitt frustrerande motdrag gentemot den sent uppkomna diskrepansen blev att inhandla en funktionell nässprej med saltlösning på Apoteket. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att indirekt dubbelboka en vakennatt som vikarie på Omsorgsgruppen med Höstmilen. Det var en oväntad, men inte helt olösbar konflikt som gick att nysta upp via ett kopiöst kaffeintag med kokainvarning. Från att varit vaken hela lördagsnatten och morgonen, till att två timmar senare bli upphämtad av Jocke ”Spurs” Andersson och hans pappa på Lidl parkeringen bar det till slut iväg till Sörsjön. Mina trogna löpningsföljeslagare var som vanligt med mig på färden: Garmin pulsklocka 305, mp3 sansa clip samt tigerbalsamet.

Höstmilen har välbehövligt uppdaterats som tävling, genom att numera  tillhöra ett av 17 lopp på nya Salomon Trail Touren. Kriteriet för denna rikstäckande tour är att de till stor del avgörs på mjuka, smala stigar varvat med löpning på elljusspår. Detta har lett till att årets upplaga har  cirka 200 fler anmälda till loppet, det vill säga cirka 1000 stycken. Banrekordet från 2007 innehas av Enhörnas egen Kristian Alger på den osannolika tiden 33.06 minuter (3.07 min/km). I år har Höstmilen lyckats lotsa fram ett riktigt affischnamn nämligen Oskar Svärd, mannen som vunnit Vasaloppet tre gånger. Han tycks även ta sig fram snabbt utan skidor eftersom han redan vunnit två lopp på Salomon Trail Tour

Vädergudarna var på ett snuskigt strålande humör, till skillnad från 2010 års upplaga, då det spöregnade hela dagen innan själva loppet. Euroriska och tävlingsstinna möttes vi upp av ett underbart höstestetiskt Sörsjön. Vi letade genast upp en toalett, där kön var i klass med Ullareds;  vilket gjorde att  vi precis hann fram till sluttiden för nummerlappsutlämningen. Nästa steg på agendan var att helt sonika värma upp, och eventuellt snacka med de man råkade känna. Det sagolika vädret samt att man slagit följe med en polare gjorde att loppet i sig blev raka motsatsen till förra årets löpningsmisär. De första 5 kilometrarna gick över förväntan, och  benen kändes förhållandevis lätta. Den psykologiska backen och mentala bromsklossen efter cirka 5.5 kilometer var återigen källan till min annalkande energidränering.

Mina hittills lätta ben förvandlades successivt till två gigantiska cementblock. Dessa ok fjättrade fast mig i de tillsynes oändliga backarna – gående. För mig är det en form av mental förlust att gå såhär mycket som jag gjorde i årets Höstmilupplaga, men det fanns helt enkelt inte en uns av vilja kvar till bättre tider. Det hägrande målet vid Lillsjön kändes periodvis outhärdligt långt bort. Det var inte förrän 2½ kilometer från målsnöret som jag kom in i någon form av andra andning. Olägligt nog fick jag håll ungefär vid samma tidpunkt, men lyckades i alla fall öka takten. Det hela låg troligtvis i linje med att detta var banans lättaste fas, med i stort sett bara nerförsbackar. Att komma i mål är alltid en befrielse, denna gång var inget undantag, även fast uret visade på halvmediokra 53.53 minuter. Ur ett positivt perspektiv så var det ändå bättre än förra årets mardrömstid. Min genomsnittshastighet utkristalliserades till 11.8 km/h, kilometertiden blev 5.05 min/km,  en maxpuls på 190 slag/minut, en medelpuls 180 slag/minut.

Vinnaren Andreas Åhwall in action

Höstmilen var på det glada 1980-talet ett lopp av rang med över 3 000 deltagare. Trenden har länge varit vikande, men de senaste två åren har arrangörerna i OK Kolmården lyckats vända hela tillställningen till något positivt, och i år sprang över 1 100 löpare i mål i de olika klasserna. När den 41:a upplagan av terrängloppet Höstmilen gått av stapeln stod Andreas Åhwall som slutsegrare med den utmärkta tiden 33.30 minuter, 3.10 min/km. 22-åringen från Trollhättan springer för Hässelby SK, men bor och studerar  i Linköping.  Andreas Åhwall satte direkt sin prägel på det 10,6 kilometer långa loppet. Han stack iväg som en turboladdad bålgeting, och var långt före de andra tävlande redan vid 500 meter. Han var  för övrigt 27 sekunder före Tjalves Anton Danielsson i mål.

Kvinnornas okrönte drottning blev för andra året i rad Cecilia Kleist, IK Akele  med utmärkta tiden 40.23 minuter. Förra årets vinnartid bräckte hon med över två minuter (42.35 min).  Det var jämnt mellan henne och tvåan Johanna Bohlin, Hässelby SK, med tiden 40.36 minuter.

Varför-fick-jag-inte-bättre-tid-listan

Efter ett lopp så tycker jag att det är intressant att analysera vad som varit bra och vad som varit mindre bra.  Vad kan man förbättra inför nästa lopp, och vad kan man dra ner på? Med facit i hand så är det som alltid ruskigt enkelt att vara efterklok. Det jag en gång för alla tänker implementera in framöver är ett träningsprogram, i syfte att bygga upp styrkan på framsidan av låren. Jag har länge varit medveten om att detta är några riktiga akilleshälar och dessutom resultathämmare. Höstmilens andra fas, den som innebär löpning i terräng med schizofrena stigningar är ett utmärkt exempel där den nakna sanningen överärligt visar upp sitt rätta ansikte. Det är vid dessa stigningar som jag allt som oftast väljer att gå istället för att springa, och där framsidorna av låren grispulserar i takt med tanken: ”det här var absolut sista gången jag var med i Höstmilen. Min förhoppning är att låren ska bli betydligt starkare till nästa års upplaga, vilket förhoppningsvis bildar synergieffekter till mitt parallella squashspelande. Nedan är några dysfunktionella anledningar till att det blev som det blev.

• Jag led av sömnbrist
• Jag var genomförkyld
• Min vilja styrdes av lilldjävulen på axeln
• Framsidan av låren var alltför svaga

Squashkillarnas resultat

Joakim Andersson 51.01 minuter, 4.49 min/km. Placering 170

Joakim Casimir 52.20 minuter, 4.56 min/km. Placering 205

Mats Widholm 53.53 minuter, 5.05 min/km. Placering 250

Jörgen Pettersson 56.50 minuter, 5.22 min/km. Placering 332

Mikael Garrido 57.37 minuter, 5.26 min/km. Placering 352

Mats-Höstmils-Historik (10.6 mil)

1995 46.27 (4.23 min/km)

2006 49.57 (4.37 min/km)

2009 51.17 (4.50 min/km, 124:e plats)

2010 56.30 (5.20 min/km, 248:e plats)

2011 53.53 ( 5.05 min/km, 250:e plats)

2012 Deltog ej

Topp-tio, Höstmilen 2011 (10,6 km), herrar:

1) Andreas Åhwall, Hässelby SK, 33.30

2) Anton Danielson, GoIF Tjalve, 33.57

3) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 34.27

4) Anders Kleist, IK Akele, 34.30

5) Olle Kalered, IK Norrköpings Friidrott, 35.35

6) Oskar Danielson, IK Norrköpings Friidrott, 35.49

7) Hans Brolund, Enhörna IF, 36.11

8) Oskar Svärd, Team Salomon, 36.23

9) Jonas Andersson, IK Akele, 37.11

10) Oskar Lund, Team Mabs Sport IK Vista, 37.46

Sverige utan Zlatan – tack gud för det.

Efter den otroligt mediokra och lama tillställningen i Helsingforsovädret så har Hamréns pojkar ödet i sina egna händer att ta sig direkt till fotbolls-EM 2012.  Det bär mig mycket emot att skriva att finnarna helt enkelt var bättre än svenskarna, och väl värda att vinna matchen; de var kreativa och underhållande, men hade inte marginalerna på sin sida. I vilket fall som helst gjorde Sverige det de kom dit för: bärga en 3-poängare. Jag har till skillnad från många andra hela tiden hävdat att Sverige kommer att besegra Holland på hemmaplan. Mina tips är 2-1 eller 3-1 till de blågula.

En stor del till utspelningen i Amsterdam berodde i mina ögon bland annat på övermod, naivitet och en ny förbundskapten som var upp i det blå, efter sin korta och behagliga mediasmekmånad. Nu är Hamrén som tur är återigen nere på jorden, och kan strategiskt agera utifrån detta. Sverige är oerhört nederlagstippade, vilket paradoxalt nog  är Sveriges absoluta största styrka, vårt cementerade kollektiv är som bäst när vi inte har några krav på oss.

Det leder mig automatiskt in på skänken från ovan att Zlatan blev avstängd i Finlandsmatchen, det vill säga inte spelar mot Holland. Med dagens form är han likt Juholt ett riktigt sänke för Svenska landslaget såväl mentalt som fysiskt. Här går det inte agera lagkapten med att framföra hela sitt breda gnällregister, och spela omotiverat uppgiven när passningarna inte kommer på foten. Det krävs istället en äkta härförareattityd. Det finns en annan aspekt av att inte Zlatan är med i laget. Jag tror att  den enahanda överfokuseringen på Zlatan som person skapar både avundsjuka och trötthet hos de andra i laget.

Nu när inte han är med så tror jag att det är ett stort antal spelare  som vill bevisa att landslaget klarar sig  minst lika bra utan honom – ett mentalt  teamkitt så att säga. Generellt ser dagens uppställning riktigt bra ut, det finns mycket ungdom, kompetens och fighting spirit i det svenska laget. En stor del av svenska laget spelar eller har spelat i Holländska ligan, vilket gör att de är indoktrinerade med den nederländska spelessensen.  Holland är ju som sagt redan klara för EM-slutspelet, vilket å ena sidan gör att de  inte precis är övertända i det svenska kylslagna klimatet, å andra sidan kan de spela ut hela sitt register, utan några egentliga krav.

Kollektivets synergieffekter

Jaha, med matchresultaten i bakfickan så blev det nästan som jag föreställt mig; min manliga intuition är superb när det inte gäller pengar eller vad. Sverige gjorde en heroisk insats mot ett världslag, där Hamréns taktiska triumf genomsyrades av überdiciplinerade spelare – en för alla, alla för en, en kopiös kollektiv arbetsinsats. Lagkapten Anders Svensson låg snuskigt  rätt i positionerna, och förde implicit laget genom taktik, svett och teknik till en historisk seger som innebar direktkvalificering till fotbolls-EM nästa år. Mellberg och Elmander visade var motivationsskåpet skulle stå, och gick  i bräschen för en extraordinär kampvilja, de levde som de lärde på planen, något som smittade av sig till resten av kollektivet.

Sveriges taktik var baserat på försvar, och då är det inte så konstigt att Holland på ytan fick tillgodogöra sig ett gigantiskt bollinnehav, vilket innebar att de i alla fall vann hörntatistiken stort. Matchen i sig var en underhållande uppvisning i ett halvböljande spel, dramatik, kämpaglöd och stundtals vacker fotboll.  Sverige vann  välförtjänt utifrån den uppsatta taktik de använde sig av dessutom hade de fler kvalificerade chanser än Holland. Elms Super-Mac inkast hänförde mig totalt, vilket osannolikt anfallsvapen Sverige förfogar över. Helt plötsligt är det av största vikt att bara kunna få ett inkast på motståndarnas planhalva – vilket mardröm för ett motståndarlag. Dessutom har denna kille en helt underbar touch i sin känsliga fötter.

Zlatanhybris

Sverige har konkret visat att man i 10 matcher utan Zlatan helt sonika vunnit dem. Det borde vara ett solklart bevis för mediadrevet att ta det lite varligare i sina unisona verbalhångel-hyllningar. Dessvärre tror jag media kommer att fortsätta att journalistonanera vidare via denna fantastiske individualist, men fakta är fakta så enkelt är det. Zlatan får gärna vara med i EM för mig, men han ska definitivt inte vara självskriven, utan får gärna börja på bänken, där han naturligt kan taggas vidare till äkta spelglädje. Jag är vare sig elak eller diskriminerande, men Hamrén gör honom helt enkelt en björntjänst genom att inte acceptera Zlatan som given i anfallet, utan likt alla andra få göra sig förtjänt av anfallspositionen. Jag hoppas att Hamrén inte viker sig när det kommer till det dysfunktionella  Zlatandaltande som fotbollssverige irrationellt ägnar sig åt. Som sagt dagsformen och matchtaktiken ska gälla; om en spelare för stunden är i bättre form så ska denne helt enkelt starta, vill man sedan byta in den före detta bolltrollkarlen i andra halvlek – varsågoda.

Jag ser verkligen fram emot fotbolls-EM, och önskar faktiskt att sommaren redan nu knackade på dörren. Slutspelet är i sig underhållning och spänning, men utan Sverige är det ändå inte riktigt samma sak. Till skillnad från VM så saknas de riktiga ”blåbärsnationerna”, här är konkurrensen minst sagt mördande, vilket stegrar spänningen ytterligare. Jag kommer att sitt bänkad från 8 juni till turneringens slut med ett antal tips i handen. Som laget för närvarande ser ut, i symbios med lite marginaler och flyt kan Sverige definitivt nå semifinal – och varför inte final?

Sveriges startelvahjältar:

1 Andreas Isaksson – 2 Mikael Lustig, 3 Olof Mellberg, 4 Daniel Majstorovic, 5 Martin Olsson – 8 Anders Svensson, 9 Kim Källström – 22 Rasmus Elm, 20 Ola Toivonen, 7 Sebastian Larsson – 11 Johan Elmander. Avbytare: 12 Johan Wiland – 6 Emir Bajrami, 13 Andreas Granqvist, 14 Tobias Hysén, 16 Pontus Wernbloom, 17 Pierre Bengtsson, 18 Samuel Holmén.

Slutställning i Grupp E

In the beginning it was………

F.V: Odda – Steffe – Mats – Johnny – Klacken – AIK.; han längst fram är Persson

Processen inleddes i och med  att mitt främre korsband gick av i Östgötacupen: Åby vs Vikbo. Jag kände att min fotbollsidentitet var i upplösningstillstånd, och att jag inte alls var redo att tappa kontakten med de fotbollspolare som jag trivdes bäst med. En annan huvudorsak var att det vore roligt att i grupp testa på olika aktiviteter som man länge velat göra, men aldrig kommit till skott med. De näst intill heliga kriterierna som sattes upp var följande. Varje träff skulle bestå av en eller flera aktiviteter, ha någonting och någonstans att äta och samt välja alkohol-tillförsel-hak att inleda och avsluta kvällen på. Det var upp till var och en av de ihoplottade arrangörerna att planera utifrån dessa fastställda kriterier.

Ville några fixa tävlingar på ens gård och laga maten själv som exempelvis AIK gjorde, var det helt i sin ordning. Precis som om några ville grilla över öppen eld någonstans uti skogen så funkade det lika bra. Vanligtvis har vi ändå bokat bord på någon regional restaurang. Det är just ovissheten och flexibiliteten som är hörnstenarna i kollektivismeuforin. Vi fick endast instruktioner var och när vi skulle mötas samt vad vi skulle ha med oss – all annan information var  bannlyst och förenat med ett kollektivt skepparbröst. Något som sedermera modifierades den 3 september 2011.

Jarmo Kolehmainen

”Med herrklubb avses en exklusiv sammanslutning bestående av enbart män, vilken i regel disponerar egna umgänges- och måltidslokaler för sina medlemmar. Herrklubbarnas ursprung kan dateras till 1600-talets England. Ordet används också i överförd nedsättande bemärkelse om andra sammanhang där män anses dominera och hålla varandra om ryggen.”

Från allra första början var vi 11 stycken hängivna killar med den gemensamma nämnaren att vi spelar eller hade spelat för den anrika divisionen-6- klubben (som högst i 5:an) Vikbo IK från Östra Ny Vikbolandet. Ursprungsgruppen höll ihop i över fem år. Den första som lämnade skutan var Anders Svensson 2003. Den andre som deserterade var hans äldre bror Klas Svensson, som sa ifrån 2006. Slutligen aviserade Lång-Peter Andersson att han vill lämna oss i sticket 2008. In deras ställe infogades Henrik Persson, en person som de flesta av oss inte kände förut, på grund av att han anslutit sig till Vikbo IK senare än de flesta andra.

Vi har reducerat våra träffar från 4 gånger per år, det vill säga 2 per halvår till 3 träffar. 2011 har varit det mest turbulenta året av dem alla, då ingen träff skett skett förrän i september 2011. Mitt implicita förslag var  istället att gå ner till 2 träffar; en på våren en på hösten. Det skulle dels innebära att vi blev flera i varje arrangörsfalang, något som skulle underlätta processen att hitta ett datum som passar alla 9, vilket inte alltid är lika enkelt som det låter. Dels så kanske vi ansträngde oss i ännu högre grad att uppfylla visionen att skapa den optimala herrklubbsträffen med huvudingredienserna: aktivitet, mat och utgång. Jag tror också att två träffar per år kan skapa ett större sug, något man ser ser fram mot, i ännu större utsträckning än förut. Förslaget som presenterades av Steffe  den 3 september 2011 gick igenom, fast med modifieringen att datumet skulle vara fastställt redan innan.

Taket för vad en aktivitet som högst bör kosta höjdes också till överkomliga 500 kronor. Aktivitetssekretessen upphävdes dessutom, i syfte att effektivare kunna planera herrklubbsträffarna. Den latenta biverkningen är väl att Ubbe i god tid innan själva aktiviteten lär träna inför vad som komma skall – den lilla dansbandsterroristen.

Det sista året kan jag uppleva att en viss form av bristande motivation smugit sig in i gruppen. Istället för att kasta sig in i uppdraget med att skapa den ultimata kvällen för gänget händer det ingenting. I mitt sätt att se det kanske vår herrklubb haft vår tid på jorden och att det ligger i sammankomsternas öde att vi avrundar och avslutar kompiskitteriet. Jag har själv märkt att min entusiasm när jag är delaktig i processen nästan helt uteblivit. Det borde vara en varningklocka som bör tas på allvar när glädje är vår gemensamma faktor. Om den essensen saknas bör vi rannsaka oss att göra ett sista minnesvärt år istället. Det är troligtvis bättre att lägga av när man är någorlunda på topp än att fortsätta i samma hjulspår år in och år ut.

Urban ”Mr T-shirt” Svensson

I och med att vi gubbar inte är lika frekventa nattklubbsgäster som förr om åren, så är den alltid lika påtagliga och ibland destruktiva alkoholgruppstrycket en ytterst  lömsk motståndare. Jag själv tillhör väl topp-3 som drabbas mest och bäst av detta dysfunktionella samhörighetskitt. Har man väl börjat dricka så är det svårt att sluta, när tävlingsinstinkten och festhornen vuxit sig tillräckligt starka. Dagslånga löften fragmenteras osedvanligt snabbt för att runt tolvslaget helt pulvriseras; dogmatiska löften är då som bortblåsta. För stora, för starka, för snabba, för många och för olika alkoholkällor är bidragande orsaker till huvudvärk, minnesluckor, blackouter och ibland ett mycket oförutsägbart beteende ute på krogen. Personligen har jag med tiden blivit klart mycket alkoholsmartare än förut.

1998, lördag 28 November. Mats bildar kompisföreningen FFLC. Det här var första testet i syfte hur vänskapsprojektet skulle bli. Träffen inleddes med Lasergame, där Mats helt sonika blev däckad av Johnnys megatunga vapen – rakt i ansiktet. Nästa programfas var en blöt inflyttningsfest hos ”Ante” på Himmelstalundsvägen. Där stod  jenga och luffarschacksturnering  på agendan. Mats förlorade mot Urban i  den strategiindränkta finalen med 6-7. Vi avslutade med att käka och dricka på Cromwell House.

De nuvarande 9 veteranerna är:

1973 – Henrik ”Pärsson” Persson

1971 – Fredrik ”Odda” Adolfsson

1970 – Stefan ”Arne” Hammarström

1969 -Magnus ”AIK” Ström

1967 – Urban ”Mr T-shirt” Svensson

1967 – Mats ”Filosofen” Widholm

1967 – Johnny ”Glufs Glufs” Hammarström

1966 – Jarmo ”Oliva” Kohlemainen

1966 – Klas ”Klacken” Larsson

Höjdpunkter och bottennapp

Roligast i mitt tycke har de autentiska boxnings- och fäktningsturneringarna varit.  Vi hade anordnat så att vi fick uppleva riktig boxningsträning, riktiga regler med riktiga domare. Detsamma gällde för fäktningen, där vi också fick använda oss av riktiga ”träfflampor”, något fäktarna själva får börja med först efter ett år. I mitt tycke tillhörde  friidtrottstävlingen 6 – kampen på Grosvad Finspång ett av de mest minnesvärda. Att titta på spjut, kula och höjdhopp ser förhållandevis simpelt ut på tv, men i verkligheten är det en helt annan femma.

Beach vollybollturneringen 2002 var kanske det mest oväntat lyckade av dem alla; sol, öl och sand  i samklang med att alla kan delta och bidra utifrån sina egna förutsättningar. Det innebär indirekt att varje bollkontakt blir en källa till förödmjukelse bland såväl sina medspelare, motspelare som sig själv – obeskrivligt underhållande. En annan fördel är att man kan kasta sig hämningslöst, utan att behöva skrapa upp halva kroppen, såsom ofta är fallet i dylika gympahallar.

Ett av de få lite sämre aktiviteterna som vi gjort är faktiskt Aqua golfen i Himmelstalund. Det blev aldrig riktigt roligt på grund av att det helt enkelt var för svårt. Den totala avsaknaden av dråplighet gjorde inte saken ett dugg bättre. Egentligen är det hiskeligt svårt att välja ut de bästa aktiviteterna, då varje träff på sitt sätt varit mycket trevliga, spännande och lärorika. En sak är i alla fall säker att Fredrik ”Odda” Adolfsson är den som via sin genetisk betingade tävlingsskicklighet vunnit mest och bäst – tyvärr. Hans huvudsyfte är främst att sporra oss andra träben och koordinationsfria individer.

2003, Lördagen 30 Augusti Mats/Ante. Samling kl.16.15 mässhallens parkering. Alla 11 var med plus Therese: instruktör från Tjalve och Kontorab. Kl. 17.30 startade 6- kampen med 100 meter. Sedan följde längd, kula, spjut, höjd och avslutningsvis ett 400 meters lopp vid 20.30 och då började det bli lite mörkt ute. Odda vann alla grenarna och fick maximala 11p X 6= 66 p, 2. Peter 52p  3. Stefan 44p  4.Urban 43p  5.Mats 37p  6.Ante/AIK 33p  8. Jarmo/Clacken 24p10. Klasse/Johnny 20p.Urban imponerade eftersom han dels hade sin vanliga hjärnskada & Aspergers & Autism, och nu dessutom ett helvetiskt ryggbesvär att förtränga. Det hände så mycket dråpliga och oförglömliga saker dessa 3 timmar som skulle få den värsta torrbollen att börja le eller snarare begå självmord. Vi i FFLC överlämnade 1000 kr till 40-åringen Lång Peter. Han sa att pengarna skulle gå till ett gott ändamål: en xxl-massagestav. Jag hade bokat bord kl. 22.00 på Palace. Det var länge sedan alla 11:a var samlade på Norrköpings inneställe no 1. Mats/Stefan/Odda/Johnny var de som härdade ut längst. Mats tillbringade 5 timmar i en närliggande farstu i Ektorp med marmortrappor som huvudkudde eftersom han glömt något – sina hemnycklar.

2003, Lördagen  8 Februari Mats/Klacken samling 13.30 vid Himmelstalundsbadet. 4 Bilar åkte till Linköping. Klockan 15.00 satte vår fäktningsinstruktör Jonas Gunnarsson igång med grunderna, historik och anekdoter. Vi blev 8 stycken,då Odda, Clacken och Ante inte kunde närvara  – alla mötte alla. Det var inte alls som på film, utan betydligt svårare. Mycket överraskande visade Johnny en helt ny sida, och vann hela tävlingen. God tvåa blev minst lika överraskande Stefan och på 3:e plats kom AIK. Inte lika överraskande kom Mats på sista plats och blev” the guy there back”. Efter bastubad så tog hungerkänslorna över och vi drog till Linköpings bästa restaurang: Ghengis Khan – mongolisk barbeque. Johnny stod definitivt inte lika högt i kurs hos restaurangasiaterna som i fäktningskretsarna; ”glufs-glufs” retade bl.a. gallfeber på homoservitören. AIK hann inte äta p.g.a en pistoltävling. Det blev en extrem trevlig stämning på puben Bishop arms fönsterbord; så trevlig att ingen drog till Palace, utan istället kände sig nöjda och drog hemåt runt kl. 00.30.

2006, Lördagen 18 februari  Mats/Urban. Ett bortfall utan motstycke inledde slutfasen i Mats & Urbans strukturerade herrklubbsförberedelser. Ante var återigen i Thailand, Johnny på resa till Stockholm med nya jobbet, Lång Peter var ”febrig”, Odda samma symptom som Peter, Clacken jobbade jour med snöröjning, AIK var övertränad, och fått problem med ryggen. De fem ”riktiga” männen i klubben tog sig till Matteus skolans gymnastiklokal där en tränare från Boxningsklubben Akilles mötte upp oss vid kl. 15.45. Hans fru var där liksom en medlem ur klubben som tog hand om träningen/dömandet. Klasse, Mats, Urban, Stefan och Jarmo fick bekänna färg när den tuffa boxningsträningen satt igång. AIK var inte med på aktiviteten, men medverkade annars hela kvällen, nu som filmare/kameraman/stöd/rådgivare. Därefter en bra grundkurs i boxning: hur man slår, skyddar sig och koordination (tyvärr). Sedan var det dags för föredettingarna att bli män. Alla mötte alla, och den som vann flest matcher vann turneringen.

Matcherna varade i 2 x 2 minuter med riktig domare och riktiga regler. När Urban och Klasse fightades avbröt ”The Dick” i andra ronden, p.g.a. extrem trötthet (och troligtvis vetskapen att man verkligen kunde bli skada här och idag). Nu var vi endast fyra laddade herrar i turneringen. Urban fick dubbla, och möta koordinationens okrönte konung – Mats. Widholm.  Densamme gjorde några fundamentala grundfel, som rättades till under kvällen, men kontentan var att han blev utklassad. Kvällens pärla stod Stefan för, när han i sin match knockade Ubbe; Mr t-shirt låg som en märla i luften, och mindes inte detta efteråt. 1. Stefan vann turneringen. 2. Urban kom tvåa, 3. Mats kom på en hedervärd tredjeplats, 4. Jarmo på en fjärdeplats och 5. Klasse kom femma. Klacken dök passande upp när alla duschat färdigt; efter det gick vi i samlad trupp till Jarmos systerdotter. Där passade vi på att fira Jarmo som nyligen fyllt 40-år. Han fick ett presentkort på 1000 kronor att spendera på Stadium. Runt 20.30 var det dags för en välbehövlig matinjektion på Bomullsfabriken. Stämningen var på topp när vi vid klockan 22.30 äntrade Palace anrika trösklar. AIK hängde inte på, och Klasse försvann relativt snabbt. Jag var nog inte den enda som vaknade upp med en extraordinär tränings- och huvudvärk från gårdagens attacker från två flanker.”

2009  Fredag 24 april Stefan/Odda/AIK Samling vid G:a busstation kl. 18.30. Alla nio medlemmar kunde medverka efter till synes oändliga datumändringar. Det tog oss inte lång tid att nå Hugos, där en förbeställd middag 19.00 inleddes. Johnny råd till alla världens  korpulenta restaurangbesökare är att beställda in en stor kanna extrasås – till sig själva. Urban var nykter eftersom han kört direkt från Malmö, Odda skulle trampa kollektivt med cykelnördarna från Antilopen dagen efter, så även han tog det lugnt. Från kl. 20.00-22.00 bowlade vi 14 hela serier på Hugo.

De ”välkomponerade” lagen bestod av

Lag Stefan: Stefan, AIK och ODDA                            1541 poäng

Lag Master: Johnny, Urban och Mats                         1438 poäng

Lag Järngänget: Pärsson, Klacken och Jarmo.          1389 poäng

Det mest anmärkningsvärda av allt var nog AIK`s 12 strikar. Han hävdade snabbkurs på Internet, jag hävdar Schizofreni. Johnnys ”blodsockerpendlingar” visade sig också ha en viss påverkan på klotets riktning mot käglorna. Vi var flera åskådare som faktiskt trodde att klothelvetet stannat, innan den nådde rännan. Men som sagt att träffa kägeljävlarna är en konstform , inte en sport. Nästa anhalt blev The Black Lion Inn som snabbt följdes av Pub Wasa. På Wasa lyckades en alkoholförgiftad och mindre pigg Steffe med bedriften att bli bortforslad av 5 vakter/poliser runt 23.30. Inte illa för en kille som snart närmar sig ”gubbe”. Jarmo, Mats och Persson höll ut längst i dimmorna på Wasa. De flesta av oss söp på ordentligt, och jag antar att de flesta av oss inklusive jag själv också upplevde en seg lördagsförmiddag. Jag hade 42 kronor kvar och fick snällt gå hem, men den vägen kändes oändligt lång, och då menar jag verkligen oändligt lång.

”Vad har vi gjort så här långt listan”

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya & gamla hallen

Dart

Paintball x 2 (olika banor)

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollssuck samt 2 andra precisiontävlingar

Mats Svensexa Maskerad: Jesus (jag) & lärjungarna (dem andra)

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höghöjdsbana

Friidrott Grosvad 6-kamp

Kanot

Krävande skogs-tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs – lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2 (olika banor)

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Inomhusklättring

Luftgevärsskytte

Vin- och ost provning

Hästridning

Bastutävling

800×600

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

MicrosoftInternetExplorer4

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:”";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”,”serif”;}

Rullstolsbasket

Sumobrottning

4-wheeldriving