Pixel – Eskapism

There be dragons är ett drama som alla som älskar bra kvalitetsfilm bör se. Jag grät som en stucken gris de sista 10 minuterna. De två barndomsvännerna separeras av den enes pappa, för att aldrig mer få umgås igen. Josemaria blir präst och godheten själv personifierad, spelad av Charlie Cox (1982, London, England: The merchant of Venice, Casanova, Stardust, Stone of destiny). Manolo´ som spelas av Wes Nentley (1978, Jonesboro, Arkansas, USA: American Beauty, The four feathers, Ghostrider, Dolan´s Cadillac) väljer den mer ondskefulla vägen genom att bli spion i det spanska inbördeskriget. Detta är en tillbaka-berättar-film av högsta kaliber, där Manol´s son blir tvungen att konfrontera sin pappa som han inte träffat på 8 år. Vi får utifrån det perspektivet följa den ”gode” och den ”onde” komplicerade vänskapsrelation genom inbördeskrigets fasor. Det är en film om tvivel och försoning, och konsekvenserna av de val vi väljer att göra. There be dragons innehåller så många olika filmiska lager utan att bli spretig dessutom är filmen oerhört vacker filmad.  Detta är en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – gråt på.

Incendies är ett snuskigt trovärdig Kanadensiskt drama. Handlingen kretsar runt ett tvillingpar som upptäcker sin familjs historia i ett konfliktfyllt mellanöstern utifrån sin döde mammas sista vilja.  Tvillingarna dras djupare och djupare in i sin moders förflutna för varje dag som  de är kvar i Libanon. Tittarna får dels följa tvillingarna, dels deras mammas, den ackumulerade berättelsen varvas och vävs in i varandra med en näst intill övernaturlig fingertoppskänsla. Tillbakablickarna och nutidsmiljöerna känns mins sagt autentiska precis som det ofelbara skådespeleriet. Slutet har stora likheter med ett mycket känt grekiskt antikt begrepp, vilken jag inte vill avslöja, då det skulle spoliera helheten. En av årets absolut bästa filmer, där tittaren får en sätta-i-halsen-inblick  hur livet i en helt annan kultur ter sig  i ett inbördeskrig scenario – utan några som helt Hollywoodska klyschor och pekpinnar. Det är svårt att inte bli berörd av detta 130 minuters mästerverk.

That evening sun handlar om en 80-årig farbror som efter ett fall inhyses på ett ålderdomshem med hjälp av sin son. Där blir han kvar  i 3 månader innan han åter vill hem igen. Väl tillbaka till huset blir han varse att en familj flyttat in, arrangerat av sin egen son. Han känner sig sviken av sonen, och hävdar fortfarande rätten till sitt eget hus. Det är startskottet för en minst sagt bristfällig kommunikation mellan familjens arbetslöse överhuvud Lonzo, och den åldrande före detta husägaren Abner. That evening sun byggs nästa outhärdligt sakta upp i syfte att väcka tittarens tankar om att det inte är hälsosamt att på ålderns höst vara hemsökt av skuld och ånger. När samvetet är grumlat är det lätt att skylla på andra än sig själv. Hal Halbrook (1925, Clevland, Ohio, USA: Capricorn one, The Fog, All the President´s men, The Firm,  Into the wild) gestaltar en bitter man på ålderns höst med bravur. Ett annat tema i filmen är att det är mycket lättare att skälla, bråka och vara motsträvig, än att be om förlåtelse eller samarbeta. Filmen ger mig som tittare en oerhört fundamental tankeställare; att det är bättre att reflektera över sina vägval i nuet, än när man är i slutfasen i livet. That evening sun är ett starkt, naket och gripande drama om när ens bitterhet aldrig riktigt lyckas släppa taget.

Kill the Irishman är en sann historia om den karismatiske, envise och orädda amerikansk-irländske Danny Greene. Han var en en man med minst 9 liv i bagaget, och undvek effektivt undre världs oändliga hämndaktioner. Ray Stevenson (1964, Lisburn, Nordirland: The Book of Eli, Thor, The Other guys) gestaltar den impulsive på ett ytterst trovärdigt sätt. Det jag sett av honom tidigare är i den helt underbara serien Rome där han gestaltar Titus Pollo på ett minnesvärt sätt. Helvetet bröt loss när denna kaxiga, legendariska och svåråtkomliga bov startar ett områdeskrig, där ett oräkneligt antal maffiamedlemmar slås ned. Det leder till slut till kollapsen av maffian, inte bara i Cleveland men också Milwaukee, Kansas City och Los Angeles samt flera andra städer över hela USA. Verkligheten överträffar oftast dikten, vilket gör denna film ännu bättre. Det vimlar av idel skådespelarkompetens i filmen via Christopher Walken, Val Kilmer, Vincent D´Onofrio, Fionnula Flanagan (Familjen Macahan), Paul Sorvino, Bob Gunton, Steve Schirripa (Sopranos), Tony Lo Blanco. De tidstypiska miljöerna är  arrangerade med omsorg och förstärks av ett ytterst kompetent skådespeleri med en magnifik berättargrund som huvudessens – en toppenfilm.

En  idiotsäker plan , 3 skådisar och 3 rum, mer än så behövs det inte för att skapa filmmagi. Ta en dos In Bruuge och en dos originalitet så har ni denna mycket sevärda brittiska dramathriller The disappearance of Alice Creed. Denna stilistiska historia är angenämt  solid, vars ingredienser är tillräckligt bra för att lyckas skapa en ytterst trovärdig berättelse, utan vare sig en mångfald i effekter eller utdragna actionscener. Gemma Arterton (1986, Gravesend, Kent, England: Quantom of Solace, Clash of the Titans, Prince of Persia) visar i filmen att hon faktiskt kan kombinera utomjordisk skönhet med ren och skär skådespelartalang. Jag gillar verkligen filmens minimalistiska och lite klaustrofobiska stämning. Den stilistiska handlingen biter sig fast från första sekunden till den allra sista, och håller nyfikenheten på stången genom hela förloppet . En oväntad, men mycket positiv cineastisk överraskning.

En av mina absoluta favoritgenrer är superhjältefilmer. Vissa av dem har man en serietidningsrelation till andra inte. Till Gren Lantern har jag dock en bra relation, då han ingick i D.C Comics svar på Marvels Avengers nämligen Lagens Väktare. Jag gillade karaktären då och såg fram mot denna film. Likt Thor och Superman har denne superhjälte sin hemvist på en annan avlägsen planet, där en del av denna film utspelar sig. Ryan Reynolds (1976, Vancouver, Canada: Blade – Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, Paper man, Buried) spelar den kaxige och oansvarige stridsflygpiloten Hal Jordan. Av en händelse blir han utvald av ”ringen” från en nedskjuten Grön lyktan väktare som kraschat och sedermera dör på Jorden. Hal Jordan iklär sig motvilligt rollen som väktare, och en av dem som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Bakom ”Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. Det är onekligen en stor nackdel, då i alla fall jag inte känner speciellt mycket för huvudkaraktären som exempelvis jag gör i såväl Spiderman och Batman. Filmen huvudbudskap är om mänsklighetens överlägsenhet. ”Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Budskapet hamras in under filmens gång, och blir lite väl överamerikanskt tillrättalagtupprepande. Ur ett action och underhållningsperspektiv så får filmen godkänt. Green Lantern är snyggt gjord, bra skådespelarprestationer och okay effekter samt att de är trogna serietidningsoriginalet.

Conan utan Arnold Schwarzenegger kan det vara något? Filmbolaget ersatte Steroid-Österrikare med Jason Momoa från Game of Thrones och Stargate Atlantis för att spela Conan barbaren. Han är en visserligen också en satt muskelknutte, men har också visat att han faktiskt kan agera någorlunda trovärdigt framför kameran. Effektmässigt är det en evighet mellan 1982 och 2011, men vissa bitar går inte att ersätta via oändliga effektorgier. Något som exempelvis denna film saknar är bland annat originalets charm och subtila humor, vilka genomsyrade första filmen. Det här är lång ifrån rådåligt, men som sagt ganska endimensionellt och könslöst. ”Handlingen” består av korta andhämtningspauser mellan rutin-iscensatta, men hysteriskt våldsamma actionscener. Jag rekommenderar starkt första filmen. Vill man bli underhållen för stunden duger dock denna  fantasyactionrulle.

I spit on your grave är en remake som är så lång ifrån en feel god film som det är möjligt. Handlingen är tämligen enkel, och budskapet är hämnd i sin renaste form. Originalet från 1978 var en av 70-talets otäckaste suggestiva filmer. Filmen handlar om en en författarinna som söker lugn och ro på landsbygden ensam i ett hus, i syfte att skriva klart sin nya bok. De white trash liknande männen som jobbar på byns mack, vill störa hennes frid genom att ”ha lite kul med henne”. Allt eskalerar och slutar med brutal gruppvåldtäkt.  Mot alla odds klarar sig Jennifer undan sina förövare. Hon inleder sedermera en jakt på alla de inblandade. Vi som gillar skräckfilmer har sett detta scenario otalt gånger förut. Originalet i sig blev en stilbildare, men i dagens avtrubbade filmvärld känns nyinspelningen inte alls lika otäck. I och med en större budget än originalet så är skådespeleriet, regin och det bildmässiga flera klasser bättre. Hämndepisoderna präglas mycket av Saw-kreativitet hos ”hjältinnan”. Jag gillade i alla fall när rättvisan segrar, även om den i detta fall inte vinns i domstol. Hämnd är onekligen en stark drivkraft, något förövarna i denna brutala, men starka remake blev varse. Ska ni se en riktig bra film i samma genre se brittiska Eden Lake istället.

Kulturnatten 2011 – med barnen.

Årets bästa kulturella  händelse i Norrköping är fortfarande Kulturnatten. Det underbara Knäppingsborgskvarteret som i sig är en kreativ smältdegel har indirekt tagit på sig finkostymen som evenemangets huvudnav, vilket lite ambivalent splittrat mig.  Det egentligen bra att det finns flera stora nav och att dessa blir fler, men när ett ställe ”stjäl” uppmärksamheten förflyttas dessvärre fokus från de andra arrangemangen. Det molnfria och för årstiden ljumma vädret kunde inte infallit lämpligare än på självaste Kulturnatten.

Marie och jag hade efter mångt och mycket fixat barnvakt till de små livliga avkommorna Hanna  & Frida, och dessutom passat på att boka bord på en lyxrestaurang. Vår tilltänkta barnvakt strulade, så planeringen sprack precis som bokningen på restaurangen. Jag är ruggigt medveten om att det blir tjat och gnäll om barnen ska med; det bara är så. Det är orsaken till att vi ville ha en barnvakt. Nu kan man antingen välja att skippa Kulturnatten eller helt sonika ta med dem. Det ska poängteras att Hanna och Frida är duktiga på att gå långa sträckor, och gnäller sällan, men de är likafullt barn, och en sådan här tillställning blir för mycket för dem.

I alla fall gick vi Widholmare från Idrottsgatan till St: persgatan, närmare bestämt till Frimurarnas lite sägenomspunna näste. De hade öppet hus från 17.00, och deras huvudattraktion var en trettio minuters lång föreläsning om deras lite surrealistiska förehavanden. Vi fick tillfälle att sitta ner i deras mest hemliga rum; förövrigt  en oerhört vacker lokal. Barnen var fromma som lamm, tills de inledde processen med att ta bort plasten från deras lördagsgodisklubbor. I lokalen var det så tyst att man kunde höra en fjäder falla, vilket förstärkte barnens prasslande; jag upplevde plastcrescendot som en smärre jordbävning, som tur var tog det dem bara 5-7 minuter att få upp godisessensen. Informationen avslutades lite andligt genom att de synliggjorde lokalens stjärnhimmel i symbios med stämningsfylld musik.

Barnen var hungriga så istället för en 3-rätters så blev det Pizzeria Neptun. Till snabbmatsträskets fördelar måste man räkna in själva matkvantiteten, och att det oftast är riktigt gott. Hanna återupprepade maniskt ett entonigt chokladbolls-mantra,  efter hon råkat sett en sådan. Fridas val föll istället på en delikat lyxglass. På vägen till dessa tjatuppmaningar ville vi själva stilla vår nyfikenhet på det nyöppnade The Lamp Hotel, och den inhysta Restaurangen Ardor. Vi möttes av Sveriges maffigaste lampa, och en restaurang som var minst sagt estetiskt fashionabel. Ser verkligen fram emot att äta här inom några månader, även om det innebär att ta sig en kebabrulle efter den troligtvis minimala, men fint upplagda maten. Precis utanför så hade en en designmarknad under tak skapat på Hospitalsgata. Svensk småskalig design av hög kvalitet var det om gällde, något som är tänkt bli ett återkommande inslag i Gamla stan – riktigt bra.

Runt och i Knäppingsborgsområdet var det välbesökt värre. Det fanns lika många arrangemang som affärer; musik, clowner, kortfilmsvisningar och kvalitetsförsäljning omfamnade oss. Hanna fick till slut sin efterlängtade  mega-chokladboll och Frida sin 3-kulors-glass. Jag själv återföll till en ren skär sockereufori med chokladboll, körsbärsarrak och italiensk glass. Problemet med att ha med sig barn är att det oftast blir halvkomplicerat att stanna till och lyssna på musik. Vi drog istället vidare till Arbetes- och Stadsmuseet. Barnen var trötta, så runt 21.00 tog de och Marie bussen hem.

Jag fortsatte några timmar till meds polaren Ubbe,  i syfte att penetrera fin- och fulkulturen med tillhörande lämmeltåg av människor. Det finns troligtvis inte en enda människa i Norrköping som tycks känna alla i- och utanför stan. Man kan knappt gå 5 meter innan Urban stannar till – kul för honom. Ubbe & Annicka skulle se 3D-film på Visualiseringscenter, då passade jag på att gå hem. Det var jätteskönt att komma hem och slötitta på tv:n. Innan jag mötte John Blund så kikade jag försiktigt in  på de sjusovande miniälvorna – så lugna – så stilla – så fantastiska.

A.O.R musik att dö för, eller till

Jag dyrkar musik med bra melodier i, det är egentligen inget fel att kalla mig melodisamlare, då min samling av vinyl och cd först och främst är ett substitut för ett gigantiskt melodisamlande. Min samling av skivor består av  närmare 4000 skivor plattor varav A.O.R och melodiös hårdrock står för 3/5 av inköpen. A.O.R – lyssnandet går i cykler, just nu är jag inne i en sådan. Andra perioder är det tyngre tongångar som gäller medan vissa perioder är det Tom Jones, Staffan Hellstrand, Ace of Base eller Bee gees som härjar i Stereon.

Historik

A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse.

Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band.

I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion.

Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

Underkategorier av A.O.R/melodiös hårdrock.

Journey 80-talslook : Jonathan Cain, Steve Perry och Neil Schon

En mycket mänsklig företeelse är att skapa förståelse, kategorisera och strukturera upp ens vardag. A.O.R – världen är definitivt inget undantag, för här återfinns subsfärer som hi-teach a.o.r, pomp och  västkust; listan kan göras betydligt längre. Kim Holst-Palmér föreställer sig A.O.R – musiken på en horisontell skala, om så var fallet så skulle man kunna tänka sig att den rena A.O.R – stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre till vänster finner vi stilar som pop och soul.

Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena A.O.R:en på skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken. Gränsen för vilken musik som ska kallas A.O.R respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” är likt västkust, starkt sammankopplad med termen A.O.R.

Precis som med västkustrock och ren A.O.R så glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas A.O.R respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form av melodiöst element.

Utifrån ett A.O.R-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något element i musiken avviker från den rena stilen att elgitarren utgör en mer framträdande roll i ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det gäller ren A.O.R. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna fusion av A.O.R och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som helt solklar för den oinvigde.

När det gäller begreppet ”pomp-rock” så är det en benämning man ofta stöter på inom A.O.R – världen. Pomprock är ett mycket eklektiskt begrepp som bland annat använts för att beskriva bandet Queens musik; ett band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang.

När man stöter på begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer progressiv, experimentell gren av den klassiska A.O.R:en. Styx får väl hållas som huvudansvariga för att vara först ut att titulera sig pomp-rock i mitten av 70-talet. Andra  band som ofta nämns i anknytning till denna stil är Kansas, Trillion, Magnum, Boston, Asia, Thrills, Dakota, Balance, White sister, Giuffria, Fortune, Harlan cage, Kharma, Brian McDonald project.

Hi-tech AOR är en annan subgenre som främst var synonymt med keyboarddrivna ljudmattor, en blandning mellan pop och rock med betoning på pop. Grupper som förknippas med denna relativt tynande underkategori är/var: Eight seconds, Rick Springfield  (Tao eran), Corey Hart, Kevin Jordan, Tim Feehan, Device, Cannata, Giraffe, Greg Rolie, Glasstiger, Boulevard, Mr mister, Cligg Magness, David Halliday, Paul Janz.

Manligt vs  fjolligt = konflikthärd

Många hårdrockare tycker att denna musikstil helt enkelt är för mesig och ratar den som halvfjollig. Pudelrock och fluffrock är andra nedvärderande epitet på denna underbara musikstil. Legitim rock för  de ”oinvigda” är antingen In flames eller AC/DC. Det paradoxala är att ”Eye of the tiger” med gruppen Survivor från filmen Rocky 2 är det mest manliga som kan spelas -  under ett idrottsdrama. Det är en top 5 låt i dessa idrottssammanhang.

Just denna låt är också en utmärkt  beskrivning av vad som karaktäriserar musikstilen, vilket onekligen borde skapa någon form av ett moment 22 situation för de som upplever musikstilen som dansbandsmusik, men skriker sig blåa i ansiktet, då Sverige  förhoppningsvis spöar upp Finland i Hockey-VM till tonerna av just Survivors – Eye o f the tiger, eller Queen  – We are the champions. Den melodiösa rocken är för övrigt minst lika bra att träna till då den assimilerar sin energi och kraft till aktiviteten och till den som genomför det – en musikalisk doping för själen.

Keyboard-dansen

Jag tror bestämt att det var jag som uppfann den lite dysfunktionella keyboarddansen, något inte en person överhuvudtaget borde vara stolt över eftersom det dels är en asocial dansform, dels ser väldigt annorlunda ut på dansgolvet. Processen inleddes då jag för första gången hörde Separate ways med Journey 1981.

Ensamdansen i sig själv bygger på användandet från en hand till lite senare två händer, det vill säga ett implicit  fiktivt keyboardspelande i luften,  som sedermera stegras frenetiskt ju längre en låt håller på. Jag kan utlova att ett pass av keyboarddansen på Palace numera nedlagda dansgolv var bra mycket jobbigare än ett adekvat zumbapass.

A.O.R – night in Norrköping 

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga.  Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar.

Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R -King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittande parallella drickandet. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led desto ljusare ton blev det på glöggen eftersom den successivt späddes ut med vodka, till sist var den inte ens röd. Det blev en kväll att minnas eller snarare att inte minnas eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans  hall och på balkongen.

Det innebar att det även rann ner blodröd vätska till grannen som på morgonen barskt ringde upp Tommy. Han och jag fick ta den pinsamma konsekvensen att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyor. Jag hade för övrigt inte lyckats ta mig ut från gården utan sov helt sonika i Tommys marmor trappuppgång – snacka om gamnacke och köldskador. Det här sjöslaget tillhörde inte vanligheterna under A.O.R – night arrangemangen som tur var. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot och som alltid var lika trevliga.

Escape club i Stockholm

Tommy Olsson och jag tog tillfällena i akt att besöka Stockholms enda A.O.R club av rang i Gamla Stan: Escape. De två gånger som jag och Tommy åkte dit var när Jeff Paris spelade, och när Mark ”Marcie” Free uppträdde. Hela arrangemanget var upplagt utifrån varenda tillgänglig A.O.R klyscha, och det var riktigt, riktigt bra. Deras måtto var: ”keep it pink`n fluffy”, vilket lika gärna kunde varit en gayklubbsfras, men så var inte fallet, tror jag. Här serverades det speciella A.O.R drinkar och A.O.R matkreationer; ur högtalarna ljöd välkända tongångar av Nightranger, Toto, Bad English och Loverboy. Stämningen och mingelfaktorn var exceptionellt hög, många gäster var själva musiker från Sveriges hårdrockelit.

Faller en – faller allt

Världens bästa låt kan falla på att:

1. Den är för dåligt producerad.

2. Framförd av en halvtaskig sångare.

3.  Inte innehar en tillräckligt bra refräng.

4. Den präglas av en sångare som har en för stark icke-engelsk accent.

Det kan tyckas lite väl pretentiöst, men det är bara att gå till sig själv. Hur många gånger har man inte suckat över ordet varför i ….och hela tiden klagat på någon av ovanstående fyra huvudingredienser. Det behöver inte vara så att produktionen, sånginsatsen, accenten, refrängen alltid är optimal, men de får helt enkelt inte understiga en viss subliminal kvalitetsnivå.

Många människor avskyr just denna genre eftersom de tycker att den saknar själ på grund att den är så överproducerad, klinisk och perfekt. Jag tycker självfallet inte det är så; det är nog svaret på varför jag hatar live-skivor. Håkan Hellström, Stefan Sundström eller Bob Dylan hade inte passat som A.O.R – sångare för att ta tre bra exempel eller snarare dåliga exempel.

Mats favoritsångare

Mark Free, Fergie Frederiksen och Jim Jamison

1. Lou Gramm – Foreigner, Shadow King.

2. Fergie Fredriksson – Trillion, Toto. LeRoux.

3. Mark (Marcie) Free – King Kobra, Signal, Unruly Child.

4. Jimi Jamison – Survivor.

5. Joe lynn Turner: Rainbow,  Yngwie Malmsteen, Deep Purple, Sunstorm.

6. Bobby Barth – Axe, Blackfoot.

7. Jeff Scott Soto: Axel Rudi Pell, Eyes, Takara, Ynwgie Malmsteen, Talisman, Soul Cirkus, W.E.T.

All time A.O.R klassiker

Kriteriet för att vara med på denna lista är inte att endast inneha 5 klassiker på en skiva, utan 90 % av låtarna ska helt enkelt uppfylla en viss adekvat kvalitetsnivå. Utfyllnader eller alltför rockiga låtar drar ner mitt  helhetsbetyg, vilket leder till att de helt enkelt blir avpolletterade. För många som är insatta i denna genre är det ofattbart att inte Journey finns representerad: A.O.R: ens urmoder dyker inte upp på denna lista, något som är liktydigt för de flesta med: ”Är du totalt trög i huvudet?”

För mig symboliserar plattan Frontiers (1983) ett knippe bra låtar, men till skillnad från de dogmatiska hardcorefansen tycker jag inte den är helgjuten. Visserligen tillhör ”Separete ways” en av de 5 bästa A.O.R -  låtar som överhuvudtaget gjorts, ”Only the young”, ”Send her my love”, ”Edge of the blade”, ”Troubled child” samt ”Ask the lonely” är andra guldkorn från denna klassiker, men ändå relativt överskattade platta, då den faktiskt består av 14 låtar.Min favorit är istället den är den näst senaste plattan Revelation som kom ut så sent som 2007, vilken är deras klart jämnaste. En annan skiva som inte riktigt kunde kvala in , men var ruskigt nära var Toto – Isolation från 1984 med gudabenådade Fergie Frederiksen på sång med en knippe höjdarlåtar som inte går av för hackor, men som inte håller hela vägen.

A.O.R  Best of all times  (ej rangordnat)

Bon Jovi – 1:st  (USA – 1984)

Harem Scarem – Moods swings (Canada – 1993)

Foreigner – 4 (USA-1981)

Red Siren – All is forgiven (USA – 1989)

Michael Bolton – Everybody’s crazy (USA-1985)

Fortune – Fortune (USA – 1985)

Shy – Access all areas (Eng – 1987)

Axe – Offering USA – (USA – 1982)

Stan bush and the Barrage  – 1:st (USA – 1987)

Dare – Out of the silence (Eng – 1988)

Robin Beck – First time (USA – 1989)

Harlan Cage – Forbidden colours (USA – 1999)

Mark Free – Long way from love (USA-1993)

Treat – The pleasure principle (Swe – 1986)

Mecca – 1:st (USA – 2002)

Silver  – 1:st (Tyskland/England- 2001)

Khymera – The Gratest wonder (Ital/USA – 2008)

Signal – Loud and clear (USA-1990)

Frederiksen/Denander (Swe/USA – 2007)

Tommy Shaw – Ambition (USA – 1987)

Def Leppard – Pyromania (Eng – 1983)

Survivor – Vital signs (USA – 1984)

Jim Jamison – Crossroads moments (USA – 2008)

Enskilda superlåtar som bara måste nämnas

Tyvärr var/är det ju så att som vinyl- och cd konsument blev man indirekt uppfuckad, då det kom till att en hel platta skulle hålla måttet rakt igenom. Det tillhörde dessvärre ovanligheterna att 80 % av en platta var ett rent kvalitetsunder. Vanligtvis innehöll plattorna 3 – 5 bra låtar, medan endast några få låtar hamnade under epitetet: A.O.R classic.

Låtar att dö för är onekligen ett patetiskt uttryck, men låtar att dö till är ett uttryck som jag själv skulle kunna instämma i och passar in till några av mina absoluta favoritlåtar. Det är troligtvis lättare att lösa Palestinafrågan än att skapa en subjektiv adekvat A.O.R låt lista eftersom konkurrensen minst sagt är (var) mördande, vilket omöjliggör en sådan rangordning från min sida. Här är i alla fall ett urval utav tidlösa ultraklassiker som jag alltid blir på extra bra humör av.

A.O.R låttoppen

Journey – Separete ways (USA – 1983)

Edge of forever – Lonely (Italien – 2010)

Survivor – Broken promises (USA – 1984)

Frederiksen/Denander – Let him go (Swe – 2007)

Danger Danger – Under the gun (USA – 1989)

Balance – In for the count (USA – 1982)

Foreigner – Break it up (USA – 1981)

Rick Springfield – Souls (Australia – 1983)

Toto – Endless (USA – 1984)

Tyketto – Forever young (USA – 1991)

707 – Live without her – (USA – 1981)

Aviator – Frontline (USA – 1986)

Streets – I can´t wait (USA – 1985)

Y and T – Face like an angel (USA – 1985)

White Sister – Promises (USA – 1984)

Asia -Eye to eye (USA – 1983)

King Kobra  -  Iron eagle, never say die (USA – 1986)

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA – 1985)

LeRoux – Turning point (USA – 1982)

Signal – Arms of a stranger (USA – 1990)

Bon Jovi – Shot through the heart (USA – 1984)

Shy – Emergency (Engl – 1987)

Axe -Rock´n roll party in the street (USA – 1981)

Fortune – Thrill of it all (USA – 1985)

Blackfoot – Send me an angel (USA – 1983)

FM – That girl (Engl – 1986)

Tommy Shaw – Dangerous game (USA – 1987)

Magnum – Vigilante (Engl – 1986)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA – 1982)

Robert Tepper – No easy way out (USA – 1986)

Far Corporation – Johnny don´t go the distance (Tyskl/USA – 1985)

Dysfunktionell A.O.R fanatism och konservatism

De hängivna A.O.R – experterna har i mitt tycke väldigt lätt att sätta epitetet klassiker på alltför många återutgivningar. Frågan är inte om de är sponsrade, utan hur mycket de får. Annars har de en för taskig A.O.R – smak eller helt enkelt inte tillräcklig lyssnarerfarenhet.

Det är väl uppenbart att skivbolaget skriver upp gamla som nya klassiker, och att även vissa recensent tar i så de blir illröda, då de försöker överträffa varandra om en hur superb en halvmedioker återutgivning är. Jag ser mig själv som mannen med den perfekta smaktimingen i dessa kretsar (vem gör inte det).

Frontiers Records – räddare i nöden

Några italienska entusiaster  i maffians högborg Neapel med gudfadern Serafino Perugino vid rodret skapade skivbolaget Frontiers Records (1996). Deras första skivsläpp 1998 blev brittiska Ten med plattan  Never Say Goodbye. Grundaren tog namnet efter Journeys klassiska album.

De har från falsk blygsamhet vuxit sig stora, och i och med draften av Journey kan man väl säga att cirkeln är sluten. Likt ett effektivt flugpapper drar de till sig gamla band, i syfte att väcka dem till liv med ibland konstgjord andning som House of lords och Winger. De har också modernare låtskrivarteam som skapar olika studioprojektkonstellationer som Khymera, Mecca, Sunstorm, Place Vendome, Pride of lions, Allen/Lande, Seventh Key, Over the edge, Starbreaker, Kimball/Jamison, The Magnificent, Trillium. 

Att Sverige är världsledande i A.O.R – genren är inte svårt att lista ut, då några av skivbolagets mest kraftfulla och anlitade låtskrivare just är svenska: Erik Mårtensson, från Eclipe,  Tommy Dennander, Anders Wikström från Treat, Magnus Karlsson från Last Tribe/Primal fear. Daniel Flores är deras senaste svenska låtskrivarpartner. Några signade svenska band är W.E.T, Treat, The Poodles, Eclipse, Work of art, Crashdiet, Saint Deamon, Bad Habit, Alien, Talisman, The Murder of my sweet, Crazy Lixx.

Våra nordiska grannar finns också reprenenterade genom  Leverage från Finland,  On the rise, Circus Maximus och Jorn från Norge. Danmarks Frontiers bidrag är veteranerna Royal Hunt och Pretty Maids.

Det är fantastisk skara klassiska och nya intressanta band som Frontiers records lyckats signa: Journey, Survivor, Toto, Styx, Yes, Nightranger, Uriah Heep, Def Leppard, Whitesnake, Honeymoon Suite, Jim Jamison,  House of Lords,  Jaded Heart, Joe lynn Turner, Pink Cream 69, Asia, John Wetton, Giant, John Wetton, Hardline, Robin Beck, Y and T, Danger Danger, Stan Bush, Winger, Mr Big, Nelson, Extreme, Shooting Star, Vanden Plas, Warrant, King Kobra, Vega, Strangeways, Unruly child, Terry Brock. 

Andra A.O.R missionärer

Det finns ytterligare några andra nischade skivbolag med ytterst delikat musiksmak: Aor Heaven, Melodic rock records, Avenue of allies och Escape music är de mest A.O.R dogmatiska. Rock Candy och Yesterrock koncentrerar sig på att återutge gamla klassiker eller borttglömda godingar.

En ny värld öppnar sig

Vare sig det är hunddressyr, varpakastning eller sadomasochism så finns det ett överflöd av terminologier och entusiaster som bygger upp parallellvärldar via subkulturer. A.O.R. och Melodic-rock-nördarna är verkligen inga undantag. Konservatism är ett ord som passar in på de flesta nostalgiska subkulturer: det är bra att något utvecklas, men absolut inte för mycket,  så att man inte låter som man brukar.

Det är onekligen en skör balansgång att vandra för de flesta inom denna genre, det är svårt att tillfredsställa både nostalgianhängarna och utvecklingsfalangen.Vill man stega över tröskeln till den melodiösa rockens innersta kretsar så  finns det massor av ingångar på nätet för att utforska de myriader av informella sajter som utkristalliseras.

MelodicRock.com

RockReport.be

Melodic.net

Den melodiösa bloggen

RockUnited.com

PlanetAOR.com

Rocknytt.net

Tre utmärkta tidskrifter som jag varmt kan rekommendera varav två konstigt nog är brittiska: Powerplay magazine som är eklektisk hårdrockgryta, och Firework där aor och melodiös hårdrock samsas om fokuset samt vår egna Sweden Rock Magazine.

Den sistnämda är en toppentidning som jag prenum,erat på sedan styarten, trots att skribenteriet gått mot tyngte genrer av hårdrocken. Jag är inye lika intresserad av att läsa om Watain, Bathory eller Amon Amarth.

A.O.R festivalen i Nottingham

Den riktige A.O.R – entusiasten har säkert ambitionen att någon gång besöka världens största återkommande A.O.R -  festival: Firefest. Det är ingen överdrift att  titulera detta som ett A.O.R:ens mecca. Fredag, lördag och söndag 18-21 oktober i Nottingham (av alla ställen), en plats dit människor som älskar melodisk kvalitetsrock vallfärdar under desa tre adrenalinstinna dagar. Denna helgorgie av tidlös musik är en euforisk högtidsstund som de invigda bör besöka innan de dör. Jag tog mig i kragen och struntade i om någon var villig att hänga på, utan bokade helt sonika fullweekend tickets till evenemanget. Om man ska invänta ambivalenta svar från kompisar där familj, ekonomi och motivation agerar bromsklossar kommer man sällan dit man vill.

Timingen kunde inte vara bättre eftersom det dels var 10 års jubileum, dels basunerades ut som sista Firefest någonsin dessutom var 2013 line up den bäst hittills utifrån mina läsglasögon. Första dagen var verkligen sådär magisk som jag föreställt mig. Jag såg alla banden med 20 minuters mellanrum det vill säga ölpåfyllning. The Magnificent och Edens curse värmde upp inför vad som komma skulle. Ett utmärkt uppträdande Work of art följdes av gudabenådade W.E.T som i sin tur följdes upp av överraskningen Dare och avslutades kungligt med underhållande Harem Scarem.

Dag två hade sina stunder som exempelvis Treat och H.E.AT samt den andra överraskningen Shooting star. De andra tilltalade inte alls mitt a.o.r hjärta lika mycket trots att många dyrkar band som Heavens edge och Hardline. Det är ingen överdrift att skriva att de svenska banden räddade dagen till ära. Dag 3 reproducerade indirekt gårdagens halvlama tillställning. Återigen räddade två blågula band upp hela kvällen; Eclipse, men främst Alien var helt suveräna. Det som såg hyfsat på pappret raserades utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt.

Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Olycklig kärlek – ett djävulskt uttjatat tema.

A.O.R  genren är kraftfull,  musiken går i moll och är texterna är oftast fyllda av olycklig och obesvarad kärlek. Problemet  för mig är att detta tema har lite väl stor förankring hos såväl gamla som nya band. Bara för att det passar till musiken, och alltid varit ett gångbart tema så kan det helt enkelt bli lite väl mycket av det goda.

Det finns väl ingen genre i världen med fler låttitlar på kvinnonamn i bagaget exempelvis ”Stacy”, ”Pamela”, ”Rosanna”,  ”Cynthia”, ”Maggie”, ”Maria”,  ”Valerie”, ”Diane”, ”Carrie”, ”Beth”, ”Suzanne”, ”Amanda” och så vidare.  För mig är det en brist på endera fantasi eller pengar som borgar för deras selektiva texter. Det finns ju så mycket annat att sjunga om, och varför inte infoga lite  samhällskritiska  texter, i alla fall i några låtar.

Svensk A.O.R/nordisk melodiös hårdrock

Svenska/nordiska band har fått en egen kategori döpt efter sig: Scandi rock. Uttrycket myntades av Kerrangs Derek Oliver och uppstod i kölvattnet av Europe med grupper som Fate, Talk of the town, Bad Habitt,  Treat, Alien, Dalton, Da vinci, Skagerack, Return,  Stage Dolls och så vidare.

Nu pratar utländsk A.O.R – media istället om the new wave of scandivian  A.O.R med band som H.E.A.T, The Poodles, Work of art, Eclipse, W.E.T,  Houston, Spin Gallery, Million, Elevener, Miss behavior, Degreed, The Murder of my sweet,  Salute, Last autumn´s dream, Alyson Avenue, Grand illusion, Osukaru, Brother firetribe, Wig wam,  Leverage, The  Magnificent; nya band framavlas för varje månad som passeras.

Svenskar har onekligen en genetisk fingertoppskänsla för melodier, vilket också visar sig bland professionella låtskrivare inom denna genre. En osannolikt pådrivande svensk A.O.R -  urkraft är den svenske gitarristen Tommy Denander som i stort sett spelat med allt och alla i denna  genre, och medverkat på över 2000 plattor. Han ligger  för övrigt bakom en av 2000-talets bästa A.O.R-platta: Fredriksen/Denander – Baptism by fire.

Magnus Karlsson är en annan svensk gitarrist med aningen tuffare approach, och som fått förtroendet av Frontiers att leverera uppdaterad a.o.r/melodic rock till artister som: Allen /Lande, Mark Boals, Place Vendome, Tony O` Hara. Bob Catley,  dessvärre valde han att bli fast gitarrist i den tyska judas priestinfluerade  gruppen Primal Fear, hoppas han slutar där snart. Han har dock släppt två grymt bra plattor under eget namn

Eric Mårtenson ifrån Svenska Eclipse ligger bakom exempelvis W.E.T och Toby Hitchcock album. En lite nyare blågul förmåga är Robert Säll som är hjärnan bakom Work of arts fluffiga tongångar samt skriver massor av högoktanig kvalitets – A.O.R till bland annat W.E.T, Place Vendome och Fergie Frederiksen.

En annan monsterlåtskrivare är Anders Rydholm från svenska pomp – A.O.R-gruppen Grand Illusion som skrivit låtar till bland annat Overland och Codex. Daniel Rydqvist från The murder of my sweet har skrivit låtar till Xorigin och Crash the system. Martin Kronlund är en annan multimusikerkonstnär som skrivit låtar och producerat ett otal andra artister i genren. Det finns ytterligare en handfull skara melodisnickrare som levererar kvalitetsmusik till okända som kända artister och grupper

Swedish best ever A.O.R/MHR.

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Treat – The pleasure principle (1986),  Dreamhunter (1987), Coupe de grace (2010)

Europe – The final countdown (1986)

Mikael Erlandsson – The one (1994)

W.E.T – 1:st (2010)

Dennander/Fredriksson – Baptism by fire (2007)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Sweet trade (2007), Clash of the elements (2009), Permocracy (2011)

Dalton – The Race is on (1987)

Alien – 1:st (1989)

H.E.A.T – 1:st (2008), ???

Work of art ? (2011)

Eclipse – Bleed and scream (2012)

Magnus Karlsson Firefall -  ? (2013)

Best of A.O.R  2000-talet

Eftersom musiknördar och experter anser att denna musikstil i stort sett död så vill jag med denna a.o.r lista visa på att musikstilen fortfarande är i livet och dessutom frodas. Att media inte varken tar den genre på allvar eller uppmärksammar den betyder inte att den är begravd.

Visst, det är inte som på 80-talet, då genren dominerade försäljningslistorna och höll i den musikaliska taktpinnen tills den drabbades av hybris och utkonkurrerades  90-talets svar på punken – Grungen. Här nedan följer ett axplock av riktigt bra skivor som utkommit efter år 2000-talet; kommande klassiker för nästa generation aorfreaks.

Praying Mantis – Nowhere to hide (2000), Silver – 1:st (2001), Mecca – Mecca (2002), Pride of Lions – 1:st (2003), Jim Jidhd – Full cirkle (2003), Oliver Hartman – Out in the cold (2005), Place Vendome – 1:st (2005), Slamer – Nowhere land (2006)

The Poodles – Metal will stand tall (2006), Brother Firetribe False metal (2006), Frederiksen/Dennander – Baptism by fire (2007), Robin Beck – Livin on a dream (2007), Gotthard – Dominoe effect (2007), The Poodles – Sweet trade (2007)

Brother Firetribe – Heart full of fire (2008), Rick Springfield – Venus in overdrive (2008), Journey – Revelation (2008), Jim Jamison – Crossroads moments (2008), Michael Bormann – Capture the moment (2008), W.E T – 1:st (2009)

Sunstorm – House of dreams (2009, Place Vendome – Streets of fire (2009), Places of hour – Now is the hour (2009), Vega  – Kiss of life (2010), Terry Brock  – Diamond blue – (2010), Treat – Coupe de grace (2010)

Det finns en A.O.R framtid – ärligt alltså

The Poodles inledde den melodiska hårdrockens inträde rakt in i Melodifestival-etablissemanget. H.E.A.T tog över stafettpinnen och banade vägen för en helt ny generation av hungrande aorare. Dagens ungdom som förut  såg musikstilen som extremgubbig och stendöd, och vilka  som instinktivt drog mindre trevliga hårman-paralleller till utdöende hockeyfrillor, vände tvärt på konservatismen när  trender vände. Som det mesta i livet så är inte framtiden utstakad; något som är så utdömt kan få renässans.

I Finland hittar vi en uppsjö av nya talangfulla band som Brother firetribe, Leverage, ”The Rasmus”, Firenote, Carmen Grey, Reckless love, The Magnificent. Det är också en skara som växer sig starkare för varje halvår som går.

Från att vara föredettingar, övergivna och  patetiska till  att att istället titulera sig legender är pionjärerna Journey med den unga filippinska  nya sångaren Arnel Pineda. Foreigner och Nightranger är andra dinosaurieband som säljer ut arenor i såväl Amerika som Europa. Det känns som melodisk välproducerad kraftfull rock med bra melodier, smattrande keyboards och seriöst bra röster är på väg tillbaka igen – inte en dag för tidigt.

2011 gick i A.O.R: ens tecken med plattor som exempelvis: Lionville, Rob Moretti, Robin Beck, Work of art, The Poodles, Toby Hitchcock,  Journey, Alyson avenue, Magnum, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Xorigin, House of lords, Issa.

2012 blev också ett bra år Mecca, Kimball/Jamison, Fergie Frederiksen,  The Magnificent, Giuffria, som sagt det ser minst sagt lovande ut.

2013 blev ett bättre år än 2012, med solklara höjdpunkter som

2014 ser ytterst lovande ut med kommande albumsläpp som

En del av texten är kopierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Pixel – Eskapism

Adjustment Bureau är sci-fi, romantik och thriller på en och samma gång. Matt Damon spelar sanne-kärleks- hängivne David Norris som i ordets bemärkelse har ödet mot sig. Han blir kär i balettdansösen Elise Sellas som spelas av Emily Blunt (1983, Rockhampton, London: The devil wears Prada, The Wolfman).  Enligt de som styr ödet ska inte detta ske, och de utför dylika knep för att förhindra att de två blir ett par. Filmen är intelligent och estetiskt kreativ, något som är ovanligt i dyra produktioner förutom då förra årets Inception. Det går inte komma ifrån att dessa män har mycket gemensamt med ”Men in black”. Kemin mellan Blunt & Damon är osedvanligt bra, då Damon tidigare inte precis varit känd för någon kärleksfilmsromeo. En annorlunda och oförutsägbar film som jag verkligen gillade.

Biutiful är ett spansk drama som man inte bör titta på ifall man vill bli på extra gott humör. Detta är en naken och skitig film som är till för förståelse, reflektion och måhända en eventuell egen förändring. Javier Berdam (1969, Las Palmas, Spain: Collateral, Goya´s ghosts, No country for old men, The sea inside) spelar Uxbal, killen som nyligen fått reda på  av sin läkare att han endast har några månader kvar i livet. Han har vårdnaden om sina två barn, då modern via sin manodepressivt är aningen opålitlig.   Detta är en film om att vara människa, och hur smärtsamt det faktiskt kan vara ute i verkligheten. Uxbal gör sitt bästa för att dö med värdighet genom att försöka göra slut med den brottsliga bana som han infogats in i. Filmen målar upp en välbehövlig kontrast av att livet oftast inte slutar som en Hollywoodfilm. Biutiful känns otäckt verklighetstrogen, och sjunker upp till ytan likt cigarettrök. Vi får följa människor i den yttre samhällsperiferin, sådana som vi inte umgås med på våra weekendresor till Barcelona, där denna handlingen utspelas. Det här är en ruggigt stark film som alla bör se, för att måhända inse hur bra vi egentligen har det, och hur dåliga vi oftast är på att tillvarata sådan lyx.

Never let me go är ett kärleksdrama där svartsjuka spelar en bärande roll. Filmen är en nutida och verklighetsnära science-fiction historia där utvalda individer växer upp enbart för att harvas på sina organ. De är en del av en stor reservdelsindustri, där de saknar både värde och rätten till en egen vilja. Det är deras lott i livet, det är det som de är ämnade för, liknande kastsamhället i Indien fast värre. Andrew Garfield (1983, Los Angeles, USA:  Boy A, The social network) har för övrigt lyckats nästla in sig som  Peter Parker i kommande Spidermanfilmen. Detta är en vacker, sorgsen och trovärdig film om en dåtid som det skulle kunna ha varit, beroende vem som suttit med makten i sina händer. Never let me go är en film om att hoppet är det sista som överger en människa. Det finns också en parallell hopplöshet i filmen, allt är ödesbestämt, allt är en meningslös  i väntan på den oundvikliga dagen, då organen skall plockas. Det finns något vackert och spännande i den idén. Det är också en film om kärlek och förlorad sådan och tårar och tragedier. En djup film med rätt skådespelarkemi mellan de 3 sammanlänkade huvudrollsinnehavarna. En lika vacker som tänkvärd film. Den vackra Kiera  Knightley (1985, Teddington, England: Star Wars – episode 1, Bend it like Beckham., Pirates of Caribbean, Love actually,  Pride and prejudice) innehar en av de tre bärande rollerna.

Hall pass är gjord av Team Humors favoritregissörer: Peter och Bobby Farrelly, männen bakom  bland annat Dum och dummare, Kingpin, Den där Mary. Det har gått 4 för långa år sedan förra filmen Heartbrak kid. Två gifta män får möjligheten av sina fruar att under en veckas tid totalt bortse från att de är gifta, att således återigen leva ungkarlsliv (hall pass). De båda vännerna tittar nämligen hela tiden på andra kvinnor, och är ganska fula i munnen när de tror att ingen lyssnar. Fruarna hoppas denna vecka i frihet ska ge utlopp för omoralen. Det är en kul idé, men utförandet och  upplägget befäster förlegade könsroller, att männen tänker för mycket på sex och kvinnorna får framstå som nästan frigida i sina åsikter. Vilket de naturligtvis inte är(tror jag). Det finns en poäng här i att respektera sin partner, men det hade kunnat göras med en bättre nyans; nu känns det bara exceptionellt konservativt. Det betyder inte att jag ogillar filmen, snarare tvärtom, den är osedvanligt underhållande.

Cowboys and aliens är en korsbefruktning av genrerna western och sci-fi. 1873 i Arizona. En främling (Daniel Craig) med minnesförlust vandrar in i ökenhålan Absolution. Den enda ledtråden till hans förflutna är en mystisk boja runt hans ena handled. Han tar sig till närmaste stad som snart invaderas av rymdskepp som kidnappar flera invånare. Jake tvingas slå sig ihop med stadens förmögna översittare (Harrison Ford) och några andra, inklusive en mystisk kvinna (Olivia Wilde) med dolda avsikter, för att hitta överlevande och bekämpa utomjordingarna.Påhittiga idéer, snyggt och och underhållande, men avsaknaden av ”personlighet” drar ner helhetsintrycket. Här om någonsin handlar det om stor budget och stora producentnamn, vilket gör att man inte riktigt vågat gå hela vägen med konceptet, och nöjer sig med att tillfredsställa den breda publiken. Det blir lite försiktigt, snällt och alltför förutsägbart. Birollsveteraner som Sam Rockwell, Paul Dano, Clancy Brown, Keith Carradine och Walton Goggins ackompanjerar de andra på ett utmärkt sätt.

En spansk fängelsefilm från 2009, kan det vara något? Absolut, Cell 211 är en helt magnifik dramathrillerpärla, vilken hypnotiskt drar in tittaren  från första scen til the bitter end. Det är en film om förändring, om motivation, och brist på sådan. Handlingen utspelar sig under ett upplopp i ett spanskt fängelse, i minst sagt en farlig  och oförutsägbar värld. Juan Oliver ska börja sitt jobb som fångvaktare, och dyker upp en dag tidigare än förväntat, för att implicit gör ett gott intryck på sin nya arbetsgivare. Av en ren tillfällighet anländer parallellt 3 ETA-fångar, vilket indirekt är roten till ett planerat myteri. Juan vaknar upp i cell 211 med insikten att han blir tvungen att låtsas vara fånge för att överleva. Han lyckas vinna fängelsets värstings Badass tillit, men för hur länge? Den här filmen har det många amerikanska filmer i samma genre saknar: en själ, och en trovärdighet där klyschorna inte staplas på varandra. Manuset är utmärkt, precis som skådespeleriet, och trovärdighetsfaktorn är überhög. Skådespeleriet utger sig inte att vara Hollywoodska stereotyper, utan just fångar. Filmen i sig känns som en film, inte bara som en ren produkt i syfte att enbart tjäna pengar. Cell 211 är helt enkelt en svinbra film. Den tog för övrigt hem 8 Goyas, Spaniens motsvarighet till Oscars.

Förväntningar kan endera stjälpa eller hjälpa en film. I detta fall så baserades min förförståelse via trailerfragment och recensioner. Att göra en uppföljare till en av Sveriges bästa filmer någonsin är en utmaning. Generellt sett så fick Jägarna 2 osedvanligt goda recensioner. Det i sig är presentation, då merparten av de sequels som framavlas, ofta är karbonkopior av originalen, eller helt enkelt urusla. Pappa, jag och brorsan var en del av en fullsatt salong 5 i Filmstaden. Att ersätta Lennart Jähkel som gjorde sitt livs roll i första filmen kan inte varit det enklaste, men Peter Stormare gör det med bravur. När Stormare tar till våld, mår man helt enkelt dåligt, men den känslan framkallas enbart bara om karaktären i sig agerar trovärdigt, vilket Stormare verkligen lyckas med.

Jägarna 2 största ”psyko”, och en av filmens större behållningar var den finske skådisen Eero Milnoff gestaltning av den huvudmisstänkte Jari Lipponen. Det var Oscarsnomineringsklass på den rollen; den äkta ondska och missförståndhet som han utstrålade och förmedlade, vill jag egentligen inte veta hur han lyckades framalstra. Första filmen tog upp teman som lokalpatriotism, och rörde sig mycket mer bland lokalbefolkningen. I Jägarna 2 så fokuserar regissören Kjell Sundvall på en handfull karaktärer, vilket skapar en välbehövlig distans till Jägarna 1. Som tittare är det inte svårt att luska ut vem som är mördaren, det är transportsträckan till upplösningen som Kjell Sundvall lyckats så otroligt bra med. Lassgård/Stormare är Sveriges motsvarighet till De Niro/Pacino i HEAT, fast till skillnad från de amerikanska ikonerna lyckas de svenska skådisarna med sin skådespelaruppvisning. Just den ingrediensen har fått kritik, att allt kretsar för mycket på de två skådisarna enligt media, något som jag inte alls kan instämma i. Alla skådisar i Jägarna är top notch, och de hänförande bilderna och miljöerna är ytterligare dimensioner som förstärker bilden av en de bättre uppföljare jag sett, och då inkluderas även utländska sådana. Som sagt jag blev dels överraskad av en superb uppföljare, dels lyrisk över en film som dessutom  berörde mig starkt.

Mitt filmtittande är inne i en period, då jag helt enkelt inte är sugen att se på film. De två jag sett var däremot riktigt bra. Först ut var den lite mer traditionella The Company men.  I detta drama gör Ben Affleck en av sina bättre rollprestationer, som den välbetalda kontorsarbetande Bobby Walker. Han är mannen med fina framtidsutsikter inom företaget; tills den dag företaget i en tid av ekonomisk kris måste göra sig av med ett gäng anställda – inklusive Bobby. Förutom Ben Affleck så hittar vi storheter som Tommy Lee Jones, Kevin Costner och Chris Cooper som gemensamt bidrar till en solid skådespelarinsats. Det är onekligen en aktuell historia med relevans, både sett till helheten och de enskilda karaktärerna och till deras relationer. Det är stabilt och välgjort hantverk, men också aningen förutsägbart. Det blir aldrig tråkigt, men inte heller någonsin särskilt spännande. Jag gillar i alla fall filmen, som visar upp bilden att även högt betalda personer kan mista sitt jobb, och dessutom få svårt att hitta något nytt arbete. Detta mistande får konsekvenser för vad som ska behållas eller försakas i familjen. Behövs golfkortet, den dyra sportbilen, de lyxiga restaurangbesöken eller klarar man sig utan dessa statusattributer, och ändå lyckas må bra?

Berättar-Slam – en oväntad livskvalitetsrenässans

Jag kände mig sugen på att bara göra något, förutom att följa friidrotts-VM och umgås med familjen, helst något oväntat, något udda. något spännande. Hade sedan tidigare bockat av: råna kvinnor över 77 år i Folkparken, tidelag med hamstrar och sno färska kycklingfiléer från Lidl.  Bläddrade hastigt igenom dagens NT, och upptäckte något som instinktivt fångade mitt intresse, nämligen SM i Berättar-Slam på Kulturhuset. Ringde runt till några kompisar, men ingen var speciellt sugen att se folk som just bara berättar -  en lördagskväll, vem vill missa chipsätningen, lösgodisorgier eller tacosbulimi. Har aldrig varit på ett sådant evenemang förut, vilket i sig var en tillräckligt bra ursäkt för att just bege sig dit.  I ensam majestät cyklade jag till Kulturkammaren, där jag oväntat möttes av en smockfylld lokal, vilket innebar runt 75 personer. Jag hade föreställt mig att detta var en form av ungdomstrend, men istället var medelåldern pensionärsvarninghög, jag tillhörde en av de yngre i publiken. Inträdet låg på genanta 25 kronor.

Berättarnät Norrköping är medlem i Berättarnät Sverige. Medlemmarna träffas ungefär en gång i månaden för just berättarträffar, och arrangerar emellanåt intressanta arrangemang eller workshops. Upplägget är enkelt och koncist, man tar med sig något litet att äta, att dricka för att sedan berätta, efteråt görs en lista på de berättelser som verbaliserats. Detta är 7:e året som SM i Berättar-Slam går av stapeln. De sju som tagit sig till SM har i sin tur vunnit en av de 7 lokala arrangemangen runt om i landet, och på så sätt kvalificerat sig. De 2 bästa från denna tävling får äran att representera Sverige i Nordiska mästerskapet som utspelar sig i  Åbo Finland. Reglerna är enkla; varje deltagare får 15 minuter på sig att berätta historier som är uppdiktade eller självupplevda, tragiska eller roliga. De tre med högst poäng går vidare till finalen. Där blir tiden en viktig ingrediens, då vederbörande får minuspoäng om 15 minutersgränsen överskrids. Juryns bedömningskriterier är: 1 Innehåll, 2. Form, 3. Framförande.

Efter en kort introduktion samt processen att finna 5 jurymedlemmar ur publiken så startade tävlingen. Först ut var blott 16 åriga Sibon Kabir. Hans berättelse handlade om svensk kontra utländska uppfostringsnormer. Sibon skrapade ihop 21. 5 poäng under 5.19 minuter från de 5 domarna. Nästa man till drabbning var 45-50 åriga Pelle Olsson. Hans humoristiska berättelse om implicita bastunormer mellan finska och svenska affärsmän var helt enkelt världsklass; killen var ju en komiker uti fingerspetsarna. Han fick poängen 22.0 med tiden 6.36. Den tredje tävlingsdeltagaren var den unga Milica Gardasevic. Hennes fiktiva Sankte Per historia var riktigt oförutsägbar och rolig. Hon skrapade ihop hela 22.2 poäng under 5.49 minuter. Christer Wilen var sedan på tur, och han var definitivt kvällens äldsta tävlande med en ålder runt 70 år. Hans historia var självupplevd, och handlade om den tatuering som han fått i presentkort av sina 3 döttrar; fyndigt, roligt och genuint. Det blev i mina ögon alltför låga 20.7 poäng under 5.51 minuter.

Femte deltagaren var Lena Karlberg som var runt 45-50 år. Hennes berättelse skulle inte vara roligt, utan mera tänkvärd. Den handlade om reseeskapism som hon och hennes bror gjorde under ungdomsåren. Detta var inte riktigt lika intressant som de andra, i mitt sätt att se det. Hon fick i alla fall 20. 5 poäng under de 4.43 minuterna som berättelsen höll på. Den glade norrlänningen Anders Sandkvist var näst på tur. Han var runt 50-55 år, och hans berättelse var ytterligare en Sankte Per historia historia. Anders fick 20.5 poäng under 4.43 minuter. Sist ut var 20-25 åriga Johanna Häggblom från Umeå. Hennes berättelse var av det mer filosofiska slaget, och tillhörde definitivt inte kategorin humor. Hennes tydliga berättarteknik i symbios med en enorm karisma uppbringade hela 24.9 poäng och höll på i 6.13 minuter. Det var en otäck historia om barnet mellan ett otäckt träsktroll och en orch. Den fula hybridens utanförskap var essensen i historien.

De tre som gick till den spännande finalen var Johanna, Pelle och Milica. Innan dess blev det  paus och en ytterst välbehövlig bensträckare. Efter att ha inhalerat ”frisk” luft från Kungsgatan satt jag mig försynt ner i den bekväma tygsoffan. Bredvid mig satt en äldre lite bitter herre som senare visade sig vara en känd författare. Sven Wernström (f. 1925) är en av Sveriges mest produktiva arbetarförfattare. Framförallt har han skrivit böcker för barn och ungdomar. Hans mest kända verk utav de över 80-talet skrivna böckerna är den historiska romanserien Trälarna, i vissa kretsar lika uppskattad som Staffan Westerberg ”Vilse i pannkakan”. Osannolikt nog har jag själv en bok av  Mr Wernström i bokhyllorna nämligen: ”Skrivandets hantverk (Gidlunds 1979)”.

Johanna var först ut i finalen. Hennes andra historia var ytterligare en sorglig, men ändå hoppingivande berättelse om hennes mammas livskvalitetskamp mot cancern. Det var en gripande historia som genomsyrades av ett poetiskt anslag med mängder av filosofiska undertoner. Hon fick utmärkta 24.3 poäng. Milicia var nästa kvinna ut i helluften. Denna gång var ämnet en kompis modiga pappa, och hans handgemäng med en haj i filippinska farvatten. Sist ut i startfältet var den Claes ”Lorry” Månsson liknande Pelle. Hans andra komiska historia handlade om  en osannolik tävling mellan en cyklist och en överklassnubbe i en BMV -  från Årsta till Huddinge sjukhus. Ärligt talat var detta mångt om mycket genialisk humor i den högre skolan – världsklass helt enkelt; faktiskt bland det roligare jag sett på väldigt länge. Han fick välförtjänta 25.2 poäng, vilket var synonymt med kvällens högsta utdelade poäng. Ingen av deltagarna överskred sina 15 minuters berättande, något som gjorde att den sanslöst rolige Pelle stod som SM-vinnare i Berättelse-Slam 2011. Han och Johanna vilka verkligen var tävlingens kontraster, var de som får försvara Sveriges färger i Nordiska Mästerskapen i ÅBO.

De flesta i lokalen följde med till Nya Broadway bistro, där berättandet fortsatte. Det fanns redan 7 föranmälda verbala konstnärer som skulle framföra korta, långa, fantastiska, roliga, sorgliga, kärleksfulla, läskiga och spännande berättelser. Vokalistgruppen Schvung som bestod av 3 relativt unga tjejer startade upp Berättar-puben med 15 minuters nordisk folkvisemusik. De var riktigt duktiga och texterna minst sagt tidstypiskt autentiska. Den underfyndige specialinbjudne Göteborgskillen K. G Malm inledde berättarprocessen. Lokalen var dessvärre lite för liten för att kunna inhysa alla som ville lyssna, äta, dricka och umgås. Själv var jag tidigt ute, och hittade en ledig stol som jag vaktade med mitt liv.

På den eftertraktade ytan dräpte jag 2 stora och mycket kalla Jämtlands bärnsten. Efter KG Malm, dök författaren Sven Wernström upp, tätt följd av Kerttu Jukkula. Den fjärde berättaren hette Gunnel och var ifrån Norrköpings berättargrupp. Från Skånes berättargrupp dök Christin från Lund upp och pratade om sin skidbackerenässans. Norrlands-Anders som var med i SM, drog ytterligare en halvrolig dialekthistoria. Sven Hansson från Landskrona och tillika styrelsemedlen från Berättar Sverige blev nästa pratare. Hans berättelse handlade om att få in pengar till sitt fotbollsbildssamlande genom att samla in råttsvansar. Ytterligare en person från Norrköpings berättargrupp tog till orda, Marinella. Trion Schvung återkom för ytterligare en dos av a capella sång med berättande svenska folkvisor. De två avslutande berättarna var K.G Malm samt SM-deltagaren Sibon.

Arrangörerna frågade i och med mitt evinnerliga noterande vilken tidning jag skrev för. Precis då kände jag mig som en kulturell Mats Willner eller Johnny Daagh,  Jag tänkte svara Times, men jag insåg att min brytning ganska snabbt skulle förråda mig. Jag vet inte riktigt om jag skulle känna mig smickrad eller kränkt av deras antagande. I vilket fall som helst blev detta en lika oväntad som helt underbar kväll. Utanför den lite hemliga och genuina berättarvärlden grinade Kungsgatans verklighet åt mig via högljudda svordomar, byggnad-spisserier, spyorgier och attitydproblem. Några minuter efter midnatt äntrade jag euforiskt, men trött tröskeln till Idrottsgatan 51.

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.

Team Humors komedifilmmanus-nystart (igen).

Då var det återigen dags för Sveriges bäst bevarade komedi-team-hemlighet att åter liera sig med visionen att en gång för alla färdigställa vårt andra filmmanus, som i nuläget är 3/5 färdigställt. Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström blir varken yngre eller roligare, så det är väl bara att visa  Sveriges ”filmelit” var komediskåpet ska stå. Det går inte längre gömma sig bakom dysfunktionella förträngningar som: ”vi tar det senare”, ”har inte tid just nu”. Nu är det en konkret ultraorganiserad handlingsplan som ska implementeras. En kontinuerlig autenticitet är  ett delreceptet som ska ta tjuren vid hornen med syftet att prångla ut vår infantila humor till komeditörstande cineaster – med eller utan fantasilösa producenter. Vår filmprocess inleddes så tidigt som 1991 och vår hängivenhet och kärlek till humorn har lett oss till 2011, det vill säga ett 20 års jubileum. Det innebär att något bör hända vid ett sådant gyllene tillfälle.

Första mötet höll på från 10.30-13.30 där följande utkristalliserades:

• Ett kommande datum nästa vecka uppbokades.
• Nödvändig Kill-your-darlings-strategi.
• Manusprioriteringar via färdigställande av vårt andra manus därefter uppdatera vårt första alster.
• Konkretiserade scenembryon och utvecklade dem från fas 2 till fas 3.

Andra mötet från 10.00 till 12.45 dör vi kom fram till:

• Ett nytt mötesdatum blev uppbokad
• 7 scendagar komprimerades till 6, i syfte att frigöra mera driv i handlingen
• Stefan ritade en fiktiv karta över fågelåskådningsområdet där handlingen sker.
• Vi beslutade att ta in en tvättäkta fågelskådare som manusrådgivare.

Trägen vinner är väl ett uttryck som passar väl in på Stefan och mitt gemensamma filmmanusskrivande. Vi har periodvis hållit på sedan 1991. De konkreta resultaten är 3 kortfilmer, 1 färdigt komedimanus samt ett annat halvfärdigt komedifilmmanus. Vi bröt nyligen med Röde orm produktion eller snarare de bröt med oss. De ansåg att storyn inte var tillräckligt ”mogen” i ”Sommaren med Rogge” och att det inte är möjligt att göra en seriemördare folklig i ”Hösten med Ove och Roland”. Det sporrar ju oss när väletablerade producenter konstaterat att det inte kommer att funka. Vi får väl fixa fram de 20 miljonerna själva, det är vad en film ungefär kostar, om man inte vill satsa på en lågbudgetfilm.  Det vill vi definitivt inte, utan vårt mål att att skapa Sveriges roligaste film, en tidlös sådan som vi själva kan vara stolta över. Det kräver kontakter, kompets, kapital och en sjusärdeles tur och timing. Vi är på gott och ont våra största kritiker, perfektionismen kan aldrig bli för stor.

Vi är som sagt två killar som dyrkar komedier av olika de slag. Vi är dessvärre inte alls överförtjusta i svensk komedifilm. Vårt huvudsyfte förutom att vi älskar att skriva är då att försöka skapa ”Sveriges roligaste filmmanus”. Med detta manus vill vi helt enkelt skapa kvalitativ humor som ska underhålla människor – få dem att skratta. Team Humor anser sig inte alltför djupa, och saknar helt Ingmar Bergman ambitioner. Vi försöker hålla oss så långt bort ifrån Woody Allensk  humor som det bara går.

Vår komedigenre bör  kategoriseras in i en mer amerikansk humortradition med komedikreatörer som Bröderna Farrelly: Kingpin, Dum & dummare och Den där Mary. Andra amerikanska filmkomedihjältar är tidiga Steve Martin med kultfilmer som Supernollan, The man with two brains och Lonely guys. Zucker, Abrahams, Zucker (ZAZ) influerade filmer är också humorpärlor som ligger i vår nivå med filmer som Airplane, Naked gun, Hot Shots.Vi går efter devisen att humorn aldrig kan bli tillräckligt låg, däremot kan under bältet humorn bli alltför upprepande som exempelvis i komedi tv-serien: Hem till Midgård. Fredde Granberg mannen bakom serien (36 avsnitt) och tillika ena parten ifrån kultserien Ronny & Ragge ligger också bakom Sveriges första riktiga parodikomedifilm: Kommissarie Späck (2010). Samma upprepningssyndrom drabbade även denna sjuka icke seriösa film. Det blev för mycket av det goda helt enkelt, något vi gör allt för att undvika.

Team Humor har som sagt svårt att räkna upp svenska riktigt bra komedier. De komedifilmer som produceras i Sverige är vanligtvis ”farskomedier” eller ”relationskomedier” vilket denna film knappast kan förväxlas med. Svenska komedier som vi verkligen rankar högt är bland annat Zingo, Sunes Sommar, Vuxna människor, Offside. Steffe och jag gillar dessutom genuint tidlös humor som irländska tv-serierna Father Ted och Black Books. Andra brittiska höjdarserier är Bottom och Pang i Bygget.

Team Humors manuskriterier

1 Trägen vinner

2 Kvalité före kvantitet

3. Originalitet framför likformighet

4. Glädjen av att skapa ett mästerverk framför penningjakt

Några manustermer

Manusförfattare är en person/personer som skriver alla repliker och alla scenanvisningar i ett filmmanuskript inför inspelningen av en film, TV-serie eller teaterpjäs. Motsvarande roll inom teatern (att skriva teatermanuskript) kallas vanligen Dramatiker. Manusförfattare i Sverige är organiserade i Sveriges Dramatikerförbund. I jobbet som manusförfattare ingår bland annat att:

• hitta på idéer till nya verk
• göra research – skaffa sig faktakunskaper om ämnet
• pitcha – presentera idén för producenter och andra som kan ge klartecken för att starta en produktion
• skriva manus
• få feedback och skriva om, även på inspelningsplats

Manusdoktor kallas den som är en skicklig manusförfattare som filmbolagen betalar för att förbättra manuskript som ska filmatiseras. Ofta skriver personen också egna filmmanus och är en duktig dramaturg, filmvetare, kritiker eller teoridriven konsult. Manusdoktorn kan skriva om och flytta berättelsens olika delar för att filmupplevelsen ska bli bättre, som mer spännande eller känslosam. I andra projekt behöver manusdoktorn kanske konsultera andra inblandade (som originalförfattaren, regissören, producenten) för att tillsammans finna berättelsens grundelement och utifrån det anpassa manuset. Uppgiften kan också vara att arbeta med olika delar av ett manuskript, för att till exempel förbättra dialog och takt eller andra element.

Synopsis, från grekiskans syn och optik (samskådande), kortfattad översikt (över berättelse). Inom litteraturvetenskap och andra litterära sammanhang används synopsiset som en sammanfattning av vad en berättelse handlar om, till exempel för en uppsats. I tv- och filmbranschen, däremot, används synopsis som ett verktyg för att bedöma om en berättelse är tillräckligt bra för att spelas in, och för att avgöra var berättelsens svagheter finns, hellre än att göra det i ett färdigt manus.

Preview av scen 1 (av 78 ) – ”Sommaren med Rogge (The Summer with Rogge)

SCEN 1: INTRO(Rogge & Doris)

INT/ROGGES HALL/SÖNDAG E.M.

Bild på ytterdörren. Reklamen trycks in genom brevinkastet. Det smäller till i luckan och pappersbunten landar på hallmattan. ROGGE SKOGLUND är snabbt framme vid mattan och plockar förväntansfullt upp ”brevskörden”. Han bläddrar igenom de  olika reklamerbjudandena. Går ut i köket.

ROGGE

Bara skräp!

(Butter, missnöjd min)

Han går till diskbänksskåpet och öppnar dörren. Slänger reklamen i soppåsen. Stänger dörren.

DORIS

Där ska inte pappret ligga, det vet du!

(Tittar upp från sitt bullbak)

Rogge stönar och plockar upp reklamen ur soporna. Öppnar istället städskåpet och lägger pappret i en papperskasse.

ROGGE

Det hamnar ändå i samma brasa…!

Rogge går ut ur köket, genom hallen och in i vardagsrummet.

Går fram till sitt bröllopsfoto. Det hänger rakt. Tittar en stund på det, med händerna i byxfickorna.

Doris, jag har inget att göra.

(Är uttråkad och rastlös)

DORIS

Du kan väl ta fram din frimärkssamling.

(Hörs från köket)

ROGGE

Jag har ingen lust med det idag.

DORIS

Finns det inget på TV då?

ROGGE

Inget som jag vill se. Det är bara en massa såpor.

(Lite gnällig)

DORIS

Ja, då vet jag inte.

Rogge vänder sig till vitrinskåpet och tar tag i det stora hänglåset.

ROGGE

Kan jag inte få ta en liten grogg?

(Förhoppningsfull)

DORIS

Det där har vi diskuterat. Det blir inte en droppe.

ROGGE

(Mumlar för sig själv….)

Rogge går förbi fotot igen och petar till ramen, så att det hamnar snett. Fortsätter fram till fönstret. Vrider på persiennen och tittar ut. Folktomt och grått. Ser en stor vas som står på en pedistal. Han slänger en blick mot köksdörren.

KLIPP:   INT/KÖKET

Ute i köket har Doris bakplåtar överallt, kastruller på spisen och diskhon full. En krasch hörs, följt av Rogge:

ROGGE

Ditt förbannade kattskrälle!

Doris går in i vardagsrummet. Rogge står vid den krossade vasen. Försöker se oskyldig ut.

DORIS

Vad är det som händer!?

(Spänner blicken i Rogge)

ROGGE

Titta vad katten ställt till med!

(Slår ut med handen mot vasen)

DORIS

(Utan att röra en min)

Du kanske inte kommer ihåg att vi lät avliva Oliver förra veckan!?

Rogge inser sitt misstag och försöker rädda situationen:

ROGGE

Han kanske överlevde….

Doris tittar på honom ett par sekunder och går sedan ett par steg emot honom.

DORIS

Varför?

(Inte hotfullt)

Rogge känner att han är körd, inträngd i ett hörn.

ROGGE

Jaha, ska du bli hysterisk nu? Över en liten jävla vas! Finns det inte bättre saker att reagera emot, som toalettstolar i plast och rasism t ex!? Men det är väl ingen fara med det, men en ful, äcklig vas som går sönder. Det är rena dödssynden! Är det så? Negrerna har det ju så jävla bra där nere i värmen, men nya vaser går det inte att få tag i!? Så är det nog.

Rogge är helt exalterad och hinner inte inse att hans försvarstal bara gör saken värre. Doris bara stirrar på sin man.

KLIPP: INT/GRANNARNAS VARDAGSRUM

Två gamla tanter sitter och dricker kaffe.

TANT 1

Jaha, nu är Rogge full igen.

TANT 2

Jag förstår inte hur Doris står ut. Arma kvinna.

SYNOPSIS till långfilmskomedin: ”Sommaren med Rogge”

Av Team Humor alias Mats Widholm & Stefan Hammarström

Vår historia börjar strax före midsommar och vi inleder vår film med ett inträde i Rogge & Doris Skoglunds bostadsrätt; där de bott i 24 år. Rogge är en 63-årig lagerchef som lever i det förflutna – det mesta var bättre förr. Han är rastlös och apatisk medan Doris som är hemmafru alltid har något att göra som bakning, virkning och matlagning. Rogge kan vara mycket syrlig, men det är Doris som är ”herre i huset” och får i stort sett alltid sista ordet.

Filmen hoppar sedan vidare till nästa lägenhet där deras dotter Eva-Lena och hennes sambo Torbjörn huserar. Eva-Lena är en kvinna som styr sin man med järnnäve dessutom är hon höggravid med en beräknad födsel till midsommar. För att kunna ägna sig mera åt sin man och den nyfödde ”pushar” hon Torbjörn att ”för någon månad” lämna bort sin 10 åriga son till Rogge & Doris. Torbjörn är en karriärkåt kille i klädbranschen som måste lyckas med en jätteaffär för att kunna  fortsätta klättringen på karriärstegen. Ett misslyckande är istället signifikativt med ett allvarligt snack med chefen. Motvilligt låter sig Torbjörn övertalas premissen att det är en kortsiktig lösningen parallellt övertalar hon med sin dottercharm sina föräldrar till att ta hand om det 10-åriga munlädret: Conny

Torbjörn känner dessvärre inte till följande fakta: han är inte far till barnet, utan det är nästa huvudperson: församlingsprästen Valdemar. Han är också Eva-Lenas före detta kille och tillika chef i kyrkan. Valdemar är 99 % säker på att han är far till barnet, men Eva-Lena nekar alltid lika bestämt. Församlingsprästens dunkla förflutna som prostituerad och strippa i läderbyxornas förlovade land Tyskland har gett honom ett kall att försöka modernisera kyrkans strikta förordningar. Han jobbar febrilt på ett jätteprojekt som ska vara färdig i juni.

Rogge har en hektisk period framför sig; förutom att vakta målet i en företagsfotbollsmatch också ansvaret att avskeda en person på lagret samt planera firmafesten – dessutom går Conny honom hela tiden på nerverna, han får aldrig vara ifred.

Torbjörn viktiga affärsmöte slutar i moll. Han lyckas med konststycket att bli stämplad som gay på restaurangen samt förolämpa både klientens fru och hans två fula barn. Inte lång stund efteråt ringer chefens sekreterare: direktör Karmjäll vill genast ha ett möte med honom. Utskällningen för sumpad affär uteblir helt istället får han agera smakråd till bossen vilken maskeraddräkt han ska välja på flickscouternas ungdomsfest. Endera djävulsdräkten som han hade på sig när chefen öppnade för Torbjörn eller kanindräkten med jättepenisen – det blev kanindräkten.

Doris och Rogge har ett sommarställe på landet där midsommarafton ska firas. Med sig har de Eva-Lena, Torbjörn, Conny och den lätt handikappade fastighetsskötaren Napoleon. De tog med Napoleon därför att de tyckte synd om honom. Han har varit deras fastighetsskötare så länge de kan minnas. Han blir ibland retad för sin stamning och sin finska brytning dessutom har han en rullator. Rogge är på ett bra humör på kvällen före midsommar efter att ha blivit sentimental med Torbjörn och några helrör. Han har genom några läbbiga spökhistorier skrämt upp Conny ordentligt, då Conny ska gå på utedass lurpassar han på honom med en otäck mask. Vad de inte väntat sig är att den klumpige Napoleon med vit särk och kritvit hudkräm just då faller nerför trappen och skrämmer nästintill de båda till döds.

Vid lunchtid berättar Napoleon om sin osannolikt tragiska barndom och tar ner humöret på alla närvarande. De beger sig sedan till midsommarfirandet där det är lotterier och dans. Torbjörn träffar oväntat sin chef där plåtandes små barn. Han får reda på att chefen vet att han gjort bort sig, men är redo att ge honom en chans till. Torbjörn får i uppdrag att samarbeta med en präst som ska reformera den kristna tron. Medan Torbjörn diskuterar går Eva-Lenas vatten och de måste ta sig till ett lasarett, men ingen kan köra, och ur tomma intet dyker prästen Valdemar upp och erbjuder dem skjuts. Eva-Lena är misstänksam, men har inget val då de inte heller hittar Torbjörn. Rogge oroar sig mer för ifall Eva-Lena har avslöjat hans heliga svampställen.

Valdemars tro på Gud har minskat avsevärt så han går och biktar sig hos en Katolsk präst där han beskriver sitt förflutna och förtvivlan att vara far till ett barn men ändå inte önskvärd. Katolska prästen har det krasst ekonomiskt och langar därför narkotika till de mest drabbade i församlingen. Hans tro har mer övergått till det mer ockulta – han erbjuder Torbjörn en lyckoamulett som hjälpmedel.

Rogge läxar upp sina medspelare efter 11-0 förlusten och visar grundligt vilka som gjort vad för fel. Själv var han bara ansvarig för sista målet enligt honom själv. Torbjörn och chefen träffar sin nya affärspartner. Torbjörn blir mycket glatt överraskad medan Valdemar håller på att smälla av. Den person han avskyr mest ska han en tid behöva samarbeta med; men han måste hålla god min för projektets skull. Tyvärr får sig projektet en riktig törn då byråkrater i sista stund bestämmer sig för att banta ner den storslagna och tilltänkta utbyggnaden

Nästa bakslag står chefen själv för då han bjudit dit kommunalfolk i syfte att ragga pengar till projektet. Han frestas dessvärre att tjuvtitta på från ett hål i sovrummet när den kvinnliga delegaten går på toaletten. Mitt i själva akten tror väl katten Curry att husse leker igen och passar på att bita tag i chefens erigerade penis. Han blir ertappad och satt i häktet. Inga sponsorer ingen Chef till projektet är ett faktum.

Rogge och Conny börjar komma lite bättre överens. Från att förstört Rogges unika frimärkssamling till att se till att Rogge gånger två blivit nedslagen av en arg raggare så ska de nu ut och kasta frisbee-golf med Napoleon. Rogge passar stolt på att testa den dyra nyinköpta systemkameran. Napoleon kastar ett uselt kast och Rogge får frisbeen stenhårt i bakhuvudet och tappar kameran. Han blir inte gladare av att han varit för snål att försäkra den nya kameran. Rogge skyller på kastvindar då hans kast letar sig ner vid vattnet där han blir rånad av två 14-åriga bulgarer. Rogge är ingen modig människa och lämnar över resten av pengarna på direkten. Polisen hittar rånarna, men då har Rogge redan ljugit och överdrivit angående antalet och storleken på förövarna.

Torbjörn och Valdemar jobbar frenetiskt för att hålla deadlinen till invigningen. Den ene stormtrivs med jobbet medan hatet växer sig ännu starkare hos den andre. Valdemar besöker återigen katolska prästen för råd och denna visar mycket större intresse för projektet än för Valdemars problem. Parallellt med firmafesten har tantgänget i kvarteret sin syjunta.  Doris bästa väninna och skvallertanten nummer ett i uppgången: Berit, bestämmer att det ska vara ett sextema denna gång. När likörerna har sinat, kallar de upp en ovetande Napoleon som smakråd. Denne tror att något ska lagas men blir chockad då 6 tanter i underkläder hoppar fram. Det hela urartar och de sexuellt utsvultna tanterna utnyttjar den stackars hjälplöse Napoleon till max. Doris hade vett att ge sig av innan det hände.

Samtidigt på firmafesten visar Rogge traditionsenligt sina impopulära diabilder. Han har alltid varit förtjust i den 20 år yngre Barbro och lägger in en stöt på henne. Barbro visar inget intresse för Rogge men praon Filip har hon större planer för. Rogge hinner i alla fall avslöja att han endast en gång i sitt 35 åriga gifta liv varit otrogen. Han hade sex med kursledaren som föreläste om hur övertygande kvinnor kan vara och han kunde inte göra annat än att hålla med henne om det.

Då var det äntligen dags för invigningen av projektet. Ett antal högt uppsatta gäster är inbjudna till kyrkan. Den katolska prästen som finansierat det hela då kommunen drog sig ur står vid en bod och kränger amuletter och T-shirts med texten ”The Jesus walk on the water tour”.  Valdemar håller ett jovialiskt hyllningstal till de inblandade, men han nämner inte Torbjörns namn. Efter det visar han en videoinspelning från häktet med chefens lyckönskningar. Helt oväntat vänder sig Valdemar till de inbjudna gästerna och avslöjar att det är han som är far till barnet bredvid Eva-Lena – ingen annan. När Torbjörn ber Eva-Lena att dementera uppgifterna så får han inget svar istället sätter Valdemar på en DVD på en storbildsprojektor där han visar en smygfilmning då Eva-Lena avslöjar att det är Valdemar som är barnets far. Det blir knäpptyst i lokalen, kantorn börjar spela en psalm; de inbjudna rör sig raskt mot utgången. Eva-Lena skäller ut en skamsen Valdemar.

Torbjörn åker hem och plockar med det allra nödvändigaste.  Avslutningsvis skriver han ner ett meddelande på en lapp att han kommer tillbaka senare för att hämta resten av prylarna och att en försoning är helt utesluten. Conny är förkrossad då fadern dragit från staden. Han får välja en biofilm för att skingra tankarna och Conny väljer en splatterfilm av värsta sorten till Rogges stora förtret. En vecka senare dyker en påtagligt skäggigare version av Torbjörn upp för att samla ihop sina prylar. Eva-Lena är inte hemma men hon har hjälpt till med packning av väskor och lagt fram hans post. Han hittar ett brev från sin före detta flickvän Irene – Connys mor.  Hon förklarar i brevet att hon gått med i en sanningssekt och blivit tvungen att bekänna gamla synder för att kunna gå vidare uppåt i sektens trappstege. Till sin fasa får han förklarat att inte heller är far till Conny utan att det var resultatet av ett one-night–stand för 11 år sedan, på en av Irenes otaliga föreläsningar. Pappan heter Rogge Skoglund men sanningen har sina gränser så han får inte veta det av mig att han är pappa. Torbjörn kollapsar därefter likt en skadeskjuten grizzlybjörn. Rogge, Conny och Doris är på bion och ser ”Mördarrobotarnas hämnd”. Torbjörn har vaknat till och bestämt sig för att konfronteras med sanningen tillsammans med Rogge och Conny. Ödet ville något annat; en bil i full fart får Torbjörn att väja snabbt, och åker istället över kanten och ner i vattnet. Han tappar medvetandet och följer med bilen ned till botten.

En gladare Conny och lätt chockade Doris och Rogge ska ta varsin korv på vägen hem från bion. Doris står i kön då Rogge och Conny ser att två killar misshandlar raggaren som tidigare spöat Rogge vid två tillfällen. Conny vädjar till Rogge och utan tänka sig för tar han en lämnad mosbricka och för upp den i ansiktet på en av de två. Han får reda på att raggaren har 500 kronor i skuld till dem. Rogge erbjuder honom 1000 kronor dels för att avskriva skulden och dels göra en deal med honom att få slå honom i magen. Han går med på det för 1200 kronor. Conny blir både förvånad och mäkta stolt när han ser Rogge slår ner en av dem för att sedan fly från Rogge.  Raggaren erbjuder dem lift hem och mellan fyra ögon frågar Doris sin man: ”hur mycket blev du tvungen att betala”.   I Skjulet på gården sitter samtidigt Eva-Lena och Napoleon tätt hopslingrade och pratar om gamla minnen. En gnista tänd och dem börjar ömt kyssa varandra.

Pixel – Eskapism

Ta en nypa Twilight, två nypor Predator, ta bort vampyrerna så har ni huvudhandlingen i filmen I am number four. Målgruppen som filmmakarna vill nå ut och erövra är de naiva Twilightfolket. John och hans vapendragare Henri flyttar  likt jagade flyktingar från stad till stad i syfte att inte bli hittade av de ondskefulla förföljarna. Han blir alltid tvungen att maskera sina utomjordiska krafter från utomstående jordbor. Tre av nio  av hans art har jagats och dödats, nu står han i tur: nummer fyra. Förutom  målgruppsperspektivet fick jag två känslor under filmens gång. Dels att I am number four hade en tydlig 80-tals feeling över sig -  på ett negativt sätt. Dels så kändes filmen som ett pilotavsnitt  med syftet att vara underlag för en fortsättning. Jag har svårt att se att bagatellen kommer att få en sådan; det är helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jag som växte upp med heavy metal och dessutom samlar på hårdrock har självklart Anvils 3 första plattor: Hard´n heavy (1981), Metal on metal (1982) och Forged in fire (1983). Sedan bidde det av någon anledning inga fler Anvilplattor Den anledningen finner man troligtvis i den osannolikt tragikomiska, men ändå euforiska berättelsen om de två barndomspolarna  Robb Reiner och ”Lipps” som hade ett band ihop när de var runt 15 år. De slog dessvärre aldrig igenom ordentligt likt många av deras kollegor som är stora idag. Bandet fortsatte ändå trots oändliga motgångar att leverera nya plattor och att spela på småställen. Hängivenhet för genren är väl ledordet för de två barndomskompisarna. Då var de 15 år, nu är de närmare 55 år, men brinner fortfarande för bandet, men kanske lika mycket av revanschlusta. I sin nördtragikhängivenhet är The story of Anvil en fantastisk berättelse om vänskap, hopp och tro samt hur bandprocessen påverkar medlemmarnas familj.

Natalie Portman är magnifik i rollen som den till en början pryda och hyperkontrollerade Nina, som får rollen som de två huvudkaraktärerna i Tjajkovskijs klassiker Svansjön. Balettregissören anser dock att Nina inte är tillräckligt svart,  och saknar såväl  mörker som lust, vilket krävs för rollen som den svarta svanen. Nina som redan pressat sig själv hårt tappar därefter fattningen, utvecklar paranoia samt börjar hallucinera. Ett tillstånd som ger den lekfulla  regissören Aronofsky (PI, Requiem for a dream, The fountain, The Wrestler) tillfälle att dränka Black swan i audiovisuella effekter. Nina Sayers paranoida och schizoida tendenser förstärks av klaustrofobiska korridorer bakom balettscenen och den trånga lägenhet hon delar med sin  subtilt kontrollerande mamma.Vincent Cassel (1966, Paris, Frankrike: Shrek, Irreversible, Derailed) gör sin balettregissör med en lagom dos slemmighet, som tillåter oss att avsky eller hylla honom för de friheter han tar sig med dansöserna, men ändå förstå hans passion inför baletten. Jag tycker att det periodvis blir komplicerat att skilja på  vad hennes omgivning egentligen gjort och vad som är ångestframkallade hallucinationer. Detta  modifierar Black swan från drama till en effektiv och  oförutsägbar thriller. I vilket fall är Black Swan en  en estetiskt mycket vacker film om än otroligt sorglig. Black swan är så lång ifrån en förfest film som man kan komma.

Tio oscarnomineringar, bland annat i tunga kategorier som Bästa film och Bästa manliga skådespelare talar väl sitt tydliga språk; förväntningarna på True Grit är med all rätta väldigt höga. True grit är för övrigt en remake från 1969, då med John Wayne i huvudrollen.  Den lillgamle 14-åriga Mattie Ross är fylld av hämndbegär efter att hennes far dödats när han försökte stoppa en anställd. Mattie tar sin fars död på allvar, och hon vill att Tom Chaney ska betala med sitt liv för vad han gjort. Hon anlitar den enögde, grymme och försupne sheriffen/bounty huntern Rooster Cogburn (Jeff Bridges). Tillsammans ger de sig av efter Tom Chaney som flytt ut i indianterritoriet. Tom Chaney spelas för övrigt av Josh Brolin (1968, Los Angeles, USA: The dead girl, Planet terror & Grind house, No country for old men, Milk).  Matt Damon spelar  den hedersvärdige Texas rangers La Boeuf. Det är en underhållande och vacker film på flera sätt, inte minst vad gäller scenerierna och fotot. Jeff Bridges (1949, Los Angeles, USA: Starman, Fisher king, The big Lebowski, Arlington road, K-pax, Crazy heart) är fullkomligt lysande och går från klarhet till klarhet såhär på ålderns höst. Detta är en klassisk cowboyfilm utan krusiduller, och betraktad ur det perspektivet är den helt fantastisk. Det är en genre som jag jag alltid varit svag för och hoppas i och med True grit får en välbehövlig renässans.

The Fighter med två av mina absoluta favoritskådisar Mark Wahlberg (1971, Boston; USA: Boogie nights, Three kings, The perfect storm,  We own the night, The Departed, Shooter) och Christian Bale (1974, Hawefordwest, Wales: American psyco, The Machinist, Batman begins, Public enemies, Harsh times) i de ledande rollerna. I The Fighter skildras den sanna historien om de två boxande halvbröderna, Dicky Eklund och Micky Ward, och deras kamp mot sig själva, mot omvärlden, med varandra. Den pensionerade boxaren Dicky, tränar sin bror och lär allt han kan med hopp att Mickey ska lyckas bättre än han själv gjorde. Dicky har dessvärre grova missbruksproblem som har pågått under en lång tid och kommit att påverka hans eget liv, familjens och sist men inte minst Mickeys själv. Han kontrolleras dessutom hårt av sin familj och låter dem avgöra vad som är bra och inte bra för hans karriär, något som sätter hans egen vilja i skuggan. The fighter hade kunnat heta The Boxer, men gör det inte eftersom det aldrig handlar så mycket om kampen i boxningsringen som kampen mot livet. Filmen låter mig också besöka crackkokainets destruktivaste vrår,  för att sedan ta mig upp till den plats där livet blir som mest meningsfullt – att bli fri från det. Detta familjedrama visar också att verkligheten är bästa manuskällan att ösa ur. Skådespeleriet är klanderfritt, och jag tycker att Christian Bale gör en mins lika stark insats som i The Machinist.

The Eclipse är en irländsk spökhistoria och kärleksdrama som handlar om en tvåbarnsfar som nyligen mist sin fru. Han börjar se syner av sin levande far som han inte kan förklara. Han tyr sig successivt till en gästförfattarinna som skrivit en bok i ämnet, något han inte är ensam om.  I minst sagt pittoresk miljö via katedraldominerande staden Cobh i Cork utgår denna sävliga och lågmälda berättelse. De autentiska  miljöerna lyckas verkligen med att skapa en isolerad som lite klaustrofobisk stämning, vilket är grundläggande i syfte att helheten ska kunna tas på allvar. Ciaràn Hinds (1953, Belfast, Northern Ireland: Ivanhoe, Calender girls, Toad to perdition, There will be blood) innehar huvudrollen som den grubblande änklingen. Aidan Quinn (1959, Chicago, Illnois, USA: Benny & Joon, Legend of the fall, Michael Collins) spelar den gifte, arrogante och halvt deprimerade stjärnförfattaren. Det här är en film som påminner om när man som barn plöjde igenom spökhistorier på löpande band – på kvällen. Genuint, avskalat och mysigt otäckt.

Om The Eclipse  var en spökhistoria så är Insidious en spökskräckfilm. Vem eller vad är det som jagar familjen, och vad vill detta något egentligen? Redan i öppningsscenerna då förtexterna rullar ges det smakprov på i princip allt du känner igen från skräckens värld: mystiska fotspår, läskiga tanter i spegeln, skrikande stråkar…. Det mesta från exempelvis “Poltergeist”, “Paranormal Activity”, “Huset som Gud glömde” och tusen andra liknande filmer vidmakthålls och reproduceras effektivt. Bitvis är det riktigt obehagligt och det bjuds på några uppfriskande hoppa-till-scener också. Lite humor har man också kostat på sig, i form av tre spökjägare som ska utdriva hemskheterna ur deras äldsta son som blivit besatt. Fadern spelas av Patrick Wilson (1973, Norfolk, Virginia, USA: Lakeview terrace, Passengers, Watchmen), modern spelas av Rose Byrne (1979, Balmain, Sydney: Star Wars: episode 2, 28 weeks later, Sunshine, X-men first class, Knowing) Den 4/5 delen av filmen blir dessvärre för långdragen, tillkrånglad och ointressant, något som drar ner helhetsbetyget. Denna uppdaterade poltergeistkloning har sina moment, men som sagt för mycket av det goda kan sänka den bästa film – lagom är bäst.

The Rite är svenske Mikael Håfströms 4:e Hollywoodrulle; de tidigare är Derailed, 1408, och Shanghai. Han är mannen bakom Ondskan, dyrken till Hollywood. Mikael ligger också  bakom Hassel, Vendetta och Strandvaskaren. The Rite handlar om Michael (O’Donogue) som är en livsbitter ateist och egentligen bara vill komma bort från sin mindre empatiske  far (Hauer). Kyrkan däremot ser en stor potential i honom, även efter att ha försökt hoppa av sin prästutbildning. Han  övertalas dock av skolans rektor att resa till Rom och studera exorcism. Där fortsätter han sitt tvivelältande, tills han möter den oortodoxe jesuitprästen Lucas Trevants (Hopkins). Filmens tema är ambivalensen och vacklande mellan att tro och att tvivla. The Rite  är baserad på en ”sann” historia, vilket  troligtvis reducerat skrämselprocessen, vilket i detta fall är  både ovanligt och befriande. The Rite är mer ett exorcistdrama, där inte djävuls-utdrivnings-klyschorna staplas på varandra. Kul att se Rutger ”Liftaren” Hauer igen, han har verkligen inte medverkat i några riktiga filmhits de senaste 7 åren. Svensk regissör och skådisar från Holland, Irland, Brasilien, England, Wales, Italien – en eklektisk nationsgryta med andra ord. Solida Anthony Hopkins och underbara Alice Braga filmiska närvaro förhöjer en godkänd film.

Pixel – Eskapism

Get low handlar om den impopuläre enstöringen Felix Bush har börjat grubbla över den oundvikliga dagen då han ska dö; hur kommer hans begravning att bli, vad kommer folk att säga om honom och vilka kommer att närvara. Förvåningen är stor när han plötsligt dyker upp i stan, men på begravningsbyrån tar man dock emot honom med öppna armar. Frank som äger byrån har alldeles för lite att göra, då det dör alldeles för få människor i staden. Han tvekar inte ett ögonblick att tillmötesgå Felix önskan om att arrangera hans begravning, även om det innebär att Felix i högsta grad kommer vara i livet under akten. Endast de som har något att berätta om honom ska bjudas in. Felix spelas av den gudomlige Robert Duvall (1931, San Diego, USA: Gudfadern 1 & 2, Apocalypse now, Falling down, Phènoméne, Sling Blade). Har denne gudomlige skådespelare någonsin gjort en dålig roll? Precis, han är lika bra ung som 80 åring. Frank spelas av Bill Murray (1950, Wilmette, Illinois, USA: Ghostbusters, Ed Wood, Kingpin, Groundhog day, Lost in translation) vars fulla potential uppnås när han är lite cynisk, manipulativ och grisig fast med ett gott hjärta. I Get low är han som gjord för rollen som Frank helt enkelt.  Filmen i sig är en orgie av skådespelarkompetens där en ytterst lågmäld berättelse formar en mycket sevärd helhet. Get low är subtilt charmigt, rolig och osedvanligt rörande – på samma gång. Jag gillar verkligen filmens mycket existentiella budskap som framförs  autentiskt med glimten i ögat.

I Unknown hamnar solida Liam Neeson(1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Schindlers list, Batman begins, Taken) i en prekär situation. Han vaknar ur en koma och börjar successivt ana att någon annan stulit hans identitet; inte ens hans fru tror på honom. Detta är början till en ganska oförutsägbar actionthriller som jag verkligen gillar. Liam Neeson  agerar sympatiskt, empatiskt och trovärdigt utifrån en genre där dessa ingredienser vanligtvis saknas. Han är lika bra i Unknown som i den underbara actionfilmen Taken (2008). Åskådarna får iklä sig rollen som detektiv,  i syfte att klura ut hur det verkligen förhåller sig -  en synnerligen underhållande film.

Super 8, teoretiskt lät filmkonstellationen Spielberg & J.J Abrahams som en filmgåva från gud.  Jag hade undvikit att läsa in mig på vare sig recensioner som handling. Berättelsen kretsar runt ett gäng ungdomar som håller på att spela in en scen till en film på en övergiven tågstation. När ett tåg närmar sig i horisonten blir ungdomarna extatiska över den perfekta kulissen och börjar genast filma. Snart blir de dock vittnen till en enorm kollision, då en bil kör ut på tågspåret. Vad som till en början bara ser ut att vara en olycka, tar en snabb vändning då militären anländer till platsen, och det snart börjar talas om ett monster som har rymt från tåget. Likt förra årets briljanta tv-serie ”Walking Dead” är inte det mest intressanta att se monster som river ner samhällen och slaktar människor, utan människornas reaktioner på det som händer. Min pockande förväntan mig en helt annan typ av film vilket medförde att filmen bara får godkänt. Det här en mellanstadiefilm a´la ET och The Goonies som för övrigt skapats av just Spielberg. En annan referens som dyker upp är fem-böckerna av Enid Blyton. Filmen i sig är väldigt bra gjord, karaktärerna är väl underbyggda och dessutom halvroliga, men jag kan ändå inte komma ifrån att den känns som en bagatell – tyvärr. Dessutom är filmens antiklimax riktigt urvattnad. Hade jag varit mellan 10-14 år så de detta varit världens bästa film, men nu är jag 44.

Ett dykarteam ger sig av på en expedition till en avlägsen del av regnskogen i Papua Nya Guinea. Tanken är att man ska utforska undervattensgrottor, men en tropisk storm omkullkastar planerna och en översvämning blockerar den enda vägen ut. Medan vattennivån stiger och syrenivån sjunker, kämpar dykarna för att hitta en luftficka och den okända floden som kan leda till havet och räddningen. Detta låter som storyn till världens mest spännande film, vilket så inte är fallet. Grottorna och alla andra underjordiska miljöer är ruskigt välgjorda precis som 3D effekterna.  Det jag saknar är en parallellhandling till situation och far-son.försonings-processen. Jag får heller ingen riktig känsla för karaktärerna, och brydde mig marginellt om vilka som kom levande ut ur denna helvetesfärd. Dialogen kändes endimensionell och krystad, något som förstärkte filmens avsaknad av hjärta och själ. Sanctum får godkänt, men det är på grund av de verklighetstrogna miljöerna inget annat.

Nicole Kidman (1967, Honolulu, Hawaii, USA: Days of thunder, Batman forever, Eyes wide shut, Moulin Rouge, The Others, Australia) och Aaron Eckhart (1968, Cupertina, California: Any given sunday, The pledge, Erin Brockovich, The dark knight, Meet Bill) spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Sanningen är istället att paret förlorat sin fyraårige son åtta månader tidigare samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar. Rabbit Hole är en sorgsen film, men inte deprimerande,  utan intresseväckande. Filmen synliggör också på att efter tomhet kommer styrka – om man orkar härda ut tills dess. Rabbit hole spelar på samma genretema som utmärkta Revolutionary road (2008). Karaktärerna byggs upp från noll till att kännas som dina närmaste grannar – då har man lyckats bra.

Katie spelas av Kirsten Dunst (1982, New Jersey, USA: Interview with the vampire, Wag the dog, Spider-man, Eternal sunshine on the spotless mind) och  David spelas av Ryan Gosling(1980, Ontario, Canada: Young Hercules – TV, Half Nelson, Blue Valentine, Fracture) i dramathriller All good things David Marks är son till en mäktig fastighetsmagnat, men vill inte ha någonting att göra med vare sig familjeföretaget eller faderns kontrollbegär. När han träffar och senare gifter sig med Katie, en studerande från arbetarklassen, bestämmer han sig för att tillsammans med henne fly storstadslivet och slå sig ner i det idylliska livet på Vermonts landsbygd. När fadern, som vill försonas med sonen, till sist lyckas locka honom tillbaka till stan, återvänder Katie till sina läkarstudier och börjar skapa sig ett eget liv.  Det är då helvetet startar, ju mer självständig Katie blir, desto mer förvandlas David till en våldsam och dominant man. Filmens stora behållning är det fantastiska skådespeleriet främst från de båda huvudrollsinnehavarna. Att All good things baseras på verkliga händelser är också en av de stora behållningarna, då man under och efter filmen  ges tillfällen att reflektera över mänsklig ondska.

Jag, brorsan och Marie besökte gick på bio under självaste Nationaldagen, en förmiddag som präglades av äkta sommarväder. Jag dyrkade första filmen av Pirates of the Caribbean, 2 och 3:an såg jag bara för att jag ville veta slutet på den före detta trilogin. enligt mig så krånglade manusförfattarna till det starkt influerade av dysfunktionella serier som Alias, Lost, Heroes och Prison Break. Här har de gått back too basic, epitet påkostad matinéfilm är inte helt fel. En annan positiv sak är att både Orlando Bloom & Keira Knightley är borta vilket skapar nya manusperspektiv. Jag tycks tillhöra minoriteten när jag påstår att Jonnny Depp får alldeles för stort utrymme för sin rollkaraktär. I mitt tycke har han (producenterna) drabbats av ett ett karaktärsövermod, vilket jag upplever som ytterst enerverande. Den där hariga, fjolliga stilen i symbios med den schizofrent jobbiga sättet att tala är påfrestande. Jag skulle vilja se de förblindade tjejerna äta en vardaglig frukost med piraten – troligtvis inte lika sexigt. Första 20 minuterna var en orgie i återupprepningar och karaktärshybris; men ju längre filmen led desto bättre blev den faktiskt – trots mina inledande farhågor. Spanjorerna, Britterna och kapten Svartskägg  själv tävlade om vem som först  skulle finna ungdomens källa. Det blir riktigt spännande eftersom de agerar utifrån olika agendor. Kapten Svartskägg som spelas av Ian McShane (1942, Blackburn, England: Dallas, Rötter, Miami vice) är en bidragande orsak till att filmen landar lite över ett medelbetyg.

I saw the devil är en sydkoreansk  thrillerskräckis av deras främste filmskapare: Kim Jee Wo; temat är hämnd. Handlingen kretsar kring underrättelseagenten Soo-hyeon (Lee), vars gravida fru råkar ut för den ovanligt brutale seriemördaren Kyung-chul. Genom lite manövreringar kortar  han ner listan på misstänkta, och när han konfronterar Kyung-chul står det snabbt klart att Soo-hyeon har funnit den skyldige. Han nöjer sig dock inte med något så banalt som att skjuta eller knivhugga, utan han inleder en katt- och råttalek där han ömsom brutalt misshandlar sitt offer, ömsom släpper honom fri. I saw the devil är fantastiskt brutal, och det är väldigt sällan vi som tittar besparas de vämjeliga detaljerna, oavsett om det är testiklar som blir mosade av en rörtång, våldtäkt eller en makes reaktion på att hans hustrus avhuggna huvud. Förnedring, smärta, brutalitet – såväl fysisk som psykisk – läggs ut till fullt beskådande, som tittare kan man aldrig räkna med att slippa se det värsta. I saw the devil är nästan 2½ timmar, vilket är långt för en film i denna genre. Jag tycker ändå att filmen är riktigt bra. Bildspråket i sig är estetiskt fulländat. 3/5 av handlingen är helt annorlunda än vad jag sett förut, vilket ett gigantiskt plus i kanten.

Herregud vilken look-a-like mellan Björn Kjellman och den skotska skådisen James McAvoy som spelar Charles Xavier i X-men: first class. Har i sommarvärmen drabbats av en biohybris och denna prequel var den tredje storfilmen på kort tid. Jag dyrkade X-men från år 2000, medan X-men 2 (2003) och X-men: the last stand (2006) var lite för röriga och ”opersonliga” däremot gillade jag X-men origins: Wolverine (2009). Det var med en nedtonad förväntning som jag äntrade biografsalong 5. Handlingen utspelar sig innan Professor X och Magneto var bittra fiender. Det var en tid då mutanterna inledde sitt nätverkande i två olika falanger – en god en ond. Vi får som sagt en inblick hur allt började, vilket var väldigt välbehövligt. Detta blev högst oväntat en av de bästa prequel jag sett, då de flesta andra känns meningslösa. Att successivt se hur vänskap förbytts till fiendskap och varför, var en bra grogrund för storyn. James McAvoy (1979, Glasgow, Scotland: The last king of Scotland, Atonement) gestaltar Professor X på ett fantastiskt sätt precis som Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, 300, Eden lake, Fish tank) tolkning av en ung Magneto. I skurkrollen hittar vi dessutom en av mina absoluta filmskådisar: Kevin Bacon. Karaktärerna vävs samman på ett sätt som gör att jag faktiskt bryr mig om dem, vilket i vanliga fall brukar vara en akilleshäl i dessa seriehjältefilmer. Behöver jag tillägga att effekterna i filmen är exceptionellt bra.

Historien i Priest är enkel, eller förresten det är den inte alls, då det tar fem minuter att med berättarröst över animerade bilder förklara bakgrund och historia, men för att ta den korta versionen av detta koreanska serietidningsäventyr. I en slags alternativ framtid har kyrkan utbildad krigare (Priest) i kampen mot några slags vampyrer. Man tror att kriget är över, men vår Pries blir tvungen att gå emot kyrkan för att rädda sin systerdotter som blivit kidnappad av dessa vampyrer som kyrkan påstår inte finns längre. Jag är ytterst svag för filmer i denna genre som Blade trilogin och Underworld; det är snyggt, tight och stilmedvetet, actionspäckat och perverst underhållande. Att sedan vampyrerna behöver anamma sig av kampsporthybris är en annan femma och att slowmotion sekvenserna är fler än engelsktalande finnar i världen tänker jag knappt på.  Den dystopiska parallellvärlden är visuellt  likt Bladerunner, scenerna i öknen är som hämtade från Apornas planet medan tågscenerna lättast kan associeras till genren: västernfilmer. Priest är i 3D ,men man har inte överarbetat det hela utan det flyter på ganska naturligt. Jag ser verkligen fram emot den annalkande fortsättningen som lär komma ut i en snar framtid.

Continue Reading »

Eurovision song contest

Jag har följt hela musikprocessen ifrån den svenska uttagningen till ”Inför eurovision contest” samt de båda semifinalerna och den avslutande finalen.  Sveriges bidrag Popular med Eric Saade var den klara vinnaren detta år (med Swingfly tätt bakom sig). I mitt tycke var hans förra bidrag Manboy en betydligt bättre låt. Den låten eller Salem Al Fakirs jättehit Keep on walking borde ha vunnit före halvtrista Anna Bergendahl, då hade en den ibland (svenska) hätska domedagsstämningen att Sverige tappat greppet inte uppstått. Samma sak gällde 2009 då E.M.D inte vann med Baby goodbye, utan Malene Ernmans operapop. Det hade blivit idel topplaceringar i finalen där båda utan tvekan hade tagit sig till.

Nåväl nu är Eric Saade med igen, med en riktigt bra låt och ett koreografiskt smörgåsbord; ett finalbidrag och topp 3. Sveriges största problem är paradoxalt att vi håller en för hög klass på de flesta av våra deltävlingsbidrag på alla nivåer. Det går varken att sjunga taskigt, på dålig engelska eller komma med en crapkoregrafi; vi har lagt ribban alldeles för högt för det.  Utifrån vårt genresmörgåsbord är det betydligt svårare att sänka sig till en lägre europeisk standard. Jag tror att Swingfly, Loreen, Love generation, The Moniker, The Playtones, Jenny Silver, Dilba, Sanne Nielsen, Danny Melody club hade hävdat sig jättebra i finalen däremot hade det varit lika förödande utifrån ett placeringsperspektiv att skicka Sara Varga som det var att skicka Anna Bergendahl.

Christer Björkman med panelmedlemmarna Lotta Engberg, Sarah Dawn Finer, Andreas Johnson, Thomas Lundin och Christine Meltzer tog sig an att göra personliga bedömningar i fyra entimmesprogram som gick av stapeln på tisdagar. Många upplever dessa som helt menlösa, men jag har alltid gillat dessa ”inför Eurovision program”. Dessa panelmedlemmar har successivt bytts ut, men kunnige och fyndige finlandsvensken Thomas Lundin består från år till år. Lena Philipson är i mina ögon den som varit coolast av dem alla medan Shirley Clamp varit den allra mest påfrestande låttyckaren.

Efter att ha sett alla andra upplagor så tycker jag att många av årets 43 bidrag håller en besvärande dålig klass. Jag kommer aldrig att kunna förstå att länder skickar artister som antingen inte kan sjunga rent eller inte sjunga på engelska. Det vore i så fall bättre om de sjöng på sitt modersmål, istället för halv- eller heltaskig engelska, vilket minst sagt förstör låtens helhetsintryck. Vissa låtar är så osannolikt dåliga så man inte tror sina öron. Hur är det möjligt att man kan skicka så sjukligt oförklarligt dåligt bidrag som till exempelvis Portugal, inte undra på att landet är konkursfärdigt .

The Big Four: England, Spanien, Tyskland och Frankrike har fått sällskap av melodisnickrarna ifrån Italien, vilket jag tycker är toppen – de ska helt enkelt vara med. Eftersom dessa länder håller igång tävlingen ekonomiskt så får de friplatser till finalen, utan att behöva kvalificera sig via oförutsägbara semifinaler. Överlag har dessa bidrag varit genant dåliga, något som verkar ytterst märkligt, då de betalar kalaset. England detta popens urmoder som vanligtvis är synonymt med melodikvalitet har skickat bidrag som är beyond pinsamma. Detta år har de skickat återförenade pojkgruppen Blue som hade en riktig hit med All rise på det glada 90-talet.  Alla bidragen från dessa länder var i för ovanlighetens skull medelgoda.

De båda semifinalerna presenterades av den sedvanliga man och kvinna dialogen. Förutom ur ett genusperspektiv ser jag inget positivt med detta horribla, klämkäcka och helt meningslösa dravel. Det spelar ingen roll vilket land som har hand om evenemanget, presentationsprocessen förefaller vara ristad i sten; ju pinsammare desto bättre. Mest överraskande  i semifinal 1 var att  Norge inte gick vidare. Semifinal 1 var en orgie av taskig engelska och horribla sångprestationer. Mina 5-i-topp var: 1. Ungern. 2. Georgien.  3. Azerbaijan. 4. Serbien. 5. Island Semifinal 2 var en klar uppryckning, vilket i och för sig inte säger så mycket. Mest anmärkningsvärt var att inte förhandstippade Israel gick vidare 1. Sverige. 2.Irland. 3. Slovakien. 4. Cypern. 5. Slovenien.

Finalen blev oväntat nog en riktigt trevlig lördagsunderhållning där tyskarna gjort ett riktigt smakfull jobb. Programledarna höll sig för omväxlings skull i bakgrunden, och tog inte överhanden med avlagd och sedvanlig 30-tals humor. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att de skötte sitt åtagande på ett helt klanderfritt sätt.  Pausunderhållningen bestod av en inhemsk popstjärna som inte alls lät så illa, men var det nödvändigt att sjunga två hela låtar?  Scenografin var exceptionellt snyggt gjord, och harmoniserade med varje bidrag på ett brutalt effektivt sätt. Röstningsförfarandet var förut en svårsmält process som kontraproduktivt fick fler tittare att räkna får istället för röster. Numera  är det snarare ett förfarande som man ser fram emot. Tyskarna synliggjorde poängfördelningen på ett överskådligt vis; exempelvis såg tittarna hur många röstande länder som var kvar.

Nepotism = Svågerpolitik eller ”Rösta på grannlandet syndromet” har arrangörerna försökt reducera genom att tidigt särskilja grannländerna ifrån varandra i semifinalerna. De har också delat upp så att tittarna får makten av 50 % och jury resterande 50; en riktigt bra strategi. Tyvärr är det påfallande många länder som irrationellt  hellre röstar fram sina grannar, än röstar fram de bästa låtarna: Cypern → Grekland, Ukraina ↔ Georgien, Portugal → Spanien. Vi behöver inte ens gå in på vänskapskorruptionens epiccenter: Balkanländerna: Bosnien, Slovenien, Serbien, Makedonien och Kroatien. Jag tycker att det är schizofrent tråkigt att det ska vara på det sättet. I vilket fall som helst är det svårt att hitta  konspirationsteorier mot Azerbaijan, då de gränsar till: Iran, Ryssland, Georgien och Armenien, så kanske rätt låt vann?

Detta var enligt mig de bästa låtarna

1. Sverige. 2. Irland. 3. Georgien. 4. Slovenien. 5. Azerbaijan. 6. Ukraina.

7. Serbien. 8.Ungern. 9. Danmark. 10. Island. 11. Moldavien. 12. Estland

Resultatet blev på följande vis:

Efter att alla 43 länder röstat slutade Italiens Raphael Gualazzi på andra plats och passerade precis Sverige via Estlands sista röst. Duon Ell & Nikki från Azerbajdzjan vann schlager-EM i Düsseldorff med låten Running Scared. Jag tyckte dessvärre att deras kemi var lika med noll, precis som karisman; låten i sig var aningen slätstruken, och deras engelska lämnade mycket att önska. Såhär med facit i hand var det i mitt tycke många låtar som både hann att mogna och kalibreras. Italien blev bara bättre för varje lyssning, precis som Danmark och Estland. Överlag så höll finalbidragen en riktigt bra klass; genrevariationen är ju som sagt en både en förbannelse som musikgåva. Frankrikes och Finland bidrag var exempelvis starka och finstämnda, men inga vinnarkandidater. Den unge och karismatiske Eric Saade gjorde ett riktigt bra framförande och kunde ståta med kvällens läckraste dansnummer. Även fast han inte knep förstaplatsen blev det ändå något av en svensk seger i Düsseldorf, då Running scared skrivits av de svenska låtskrivarteamet: Sandra Bjurman och Stefan Örn samt haft svensk inblandning i alla dess tänkbara led.

Avslutningsvis är Sveriges outsourcing inget jag i grund och botten gillar. Grundtanken är att bevara och stärka varje lands särart. Vad är egentligen syftet med tävlingen om man likt Azerbaijan, Ryssland med flera kan köpa till sig låtskrivare?  Hur nationgenuint är det; och vad blir då nästa steg? Det borde vara så att text,  musik och artist ska tillhandahållas av varje enskilt land.  Det är däremot valfritt om ett land väljer att framföra sitt bidrag på engelska eller modersmål eller en kombination.