The man behind the Mask

Äntligen, då var det dags att återse mannen med slängkappan och tillika sista filmen i en helt oemotståndlig trilogi. Jag fastnade i mina ungdomsår inte bara för Spiderman, utan även allt som hade med Marvel och D.C comics att göra. I backspegeln känns det försvenskade ”Läderlappen” riktigt fånigt, men när man inte visste bättre på det glada 80-talet så var namnet helt legitimt. När filmer om ens hjälte filmatiseras är man extra känslig med vilka som gestaltar vilka; fel kvinna eller man på fel plats är helt förödande.

Christopher Nolan mannen bakom denna trilogi samt fantastiska filmer som Momento och Inception har lyckats allra bäst av alla i sin jakt att hitta matchande skådespelare till de viktigaste karaktärerna. Poliskommissarie Gordon som spelas av Gary Oldman, Butlern Alfred som gestaltas av Michael Caine samt Morgan Freeman som Fox är 100 procent klockrena. Av dem som gestaltat denna bevingade hämnare är Christian Bale den hittills bästa. Det samma gäller för Batmans medhjälpare Robin som i denna film spelas av Joseph Gordon-Levitt och Kattkvinnan vars åtsittande trikåer döljer Anne Hathway. Castingen har och är fortfarande sensationell, precis som djupet i hela trilogin; det som verkligen särskiljer Batman från resten av superhjältarna i filmens värld. Den ende som kan komma någorlunda nära är Sam Raimis Spiderman.

Det har förflutit hela 8 år sedan Bruce Waynes stora kärlek och skurken Harvey Dent alias Dubbelansiktet fick äntra dödsskuggans dal. Han har sedan länge avpolletterat allt som har med Batman att göra, då i stort sett all organiserad brottslighet upphört från Gothams citys gator. Bruce Wayne har  isolerat sig i sitt slott och är numera en bitter man fylld av ångest och skuld, med en livsgnista som en självmordsbombare. När terroristen Bane och hans anhang oväntat hotar Gothams Citys hela existens, träder både Bruce Wayne och Batman återigen fram i rampljusen.

Hyllningarna till trilogin från publik till film-förstår-sig-påare är unisont, nästan i klass med Sagan om Ringen. Efter att ha sett denna mastodontfilm så undrar jag om den stora fanskara är helt ärliga mot sig själva eller om de subtilt förtränger några viktiga faktorer. Ibland kan nördar som jag själv vara otroligt konservativa, inskränkta och dessutom naiva. Jag försöker dock vara så kritisk som det är möjligt, om det finns tillstymmelse av behov av något sådant, det gäller att se filmen med olika glasögon.

• I filmens inledning har inte bara Bruce Wayne tappat livslusten, han går dessutom med käpp och raglar. Hade han bott i Sverige hade han inte ens infogats in i Fas-3 projekt, så illa därhän är han. Från att Gotham City blir hotad till att han återigen tar på dig dräkten sker en häpnadsväckande omvandling. Han tar strid mot troligtvis världens starkaste människa med bravur dessutom. Jag tycker personligen filmmakarna kunde ha tonat ner den bilden av Bruce för att mildra den irrationella konstrasten som uppstår. Visst det är ju en superhjälte film, så varför bry sig? Jag bryr mig definitivt, då chansen till filmisk perfektionism reduceras och att små onödiga detaljer har en tendens att växa sig starkare ju fler år som passerar.

• Har man sett filmerna med en annan Marvelhjälte kallad Punisher så finns det dysfunktionella paralleller att dra mellan dem, och det är att det är lite för mycket förlorare-mentalitet hos de båda för filmens eget bästa. Kommissarien Gordon är,  trots att han är halvdöd, trots sin höga  ålder mer Batman än Batman själv, vilken hjälte och vilken fysik gubben har.

• Är lite kluven till att Gotham City utspelar sig i New York. Det positiva är att det blir väldigt autentisk, det negativa är att den bilden inte överensstämmer med min egna. I Tim Burtons version av Batman är det visuella fantastiskt gotiskt och häftigt; vilka istället drar åt andra hållet. Det ultimata hade varit en hybrid mellan New York och Tim Burtons coola stadssiluetter.

• Filmen är 2 timmar och 45 minuter, och såhär i backspegeln borde tiden kapats med minst 15 minuter, när filmen fick den utformningen som den fick.

• Batman och skurkens Banes förvrängda röster får troligtvis vilken amerikansk TV-shop försäljare att masturbera. Det blir efter ett tag lite väl påfrestande att höra deras mullrande stämmor, efter 2½ timmar nästan outhärdligt.

• Jag hade velat sett en högre grad av återkoppling till första filmen; där Bruce Wayne i symbios med den österländska träningen indirekt blev Batman. I denna 3:e film tycks han ha glömt bort en stor del av sin exceptionella mentala grundträning, och hänger sig nu istället åt traditionella armhävningar i kopiösa mängder. Det hade varit så mycket smartare att istället infoga en ”Rocky feeling”, där man fått försett honom med övningar som han utförde i det heliga templet. Det hade i sig bildat en naturligare brygga från nästintill handikappad Batman till övermänsklig sådan samtidigt som storyn skulle blivit både bättre och tightare.

• Dessa punkter är petitesser jämfört med den sista som i mina ögon är källan till min sparsmakade hängivenhet efter ridån gått ner. Batman själv får alldeles för lite utrymme, något som förtar helheten i filmen. När han sitter fängslad går filmen helt enkelt ner för mycket i varv. Poliser, SWAT-team och andra karaktärer tar över mittenparti av filmen likt mördarsniglar, och fråntar publiken tempo som välbehövliga fler scener med vår bevingade vän. Hade jag velat sett en polisfilm så hade jag hyrt en sådan, och det finns dessvärre ett överflöd av klyschiga sådana att välja mellan. Att Batman blir osynliggjord skapar inte den kontrast som filmskaparna så gärna vill förmedla, det dränerar istället filmen på filmkvalitet.

I vilket fall som helst är detta en mycket bra film, men får se sig rejält slagen av Avengers i sommar. Det är också en av världens bästa trilogier alla kategorier. Jag hoppas innerligt att det blir en fjärde Batman film med samma regissör, samma budget och samma casting. Det finns så mycket mer att berätta, och de som ska göra det är de nämnda. Det mest förödande för fansen och varumärket vore om de gjorde en ”Spiderman” det vill säga låta en annan regissör börja om igen. I Batmans fall har man ju redan gjort åtskilliga ”Spiderman”.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Continue Reading »

Dexter,  Friend or foe?

Handlingen

Dexter Morgan jobbar som kriminaltekniker och blodstänkanalytiker för polisen i Miami, men lever parallellt ett väldigt annorlunda dubbelliv. Under dagtid letar han efter spår och bevis som kan fälla mördarna rent juridiskt, medan han om nätterna jagar de kriminella själv och tar livet av dem. Dexter är en seriemördare av rang, men dödar endast de mest fruktade kriminella, de som samhället inte lyckats fälla med sina lagar och regler. När han endast var 3 år bevittnade han och hans äldre bror Brian mordet på sin mor, Laura Moser, och lämnades under två dagar i en container fylld med blod. Denna händelse lämnade dem båda med psykiskt ärr av guds like samt var upprinnelsen till deras annorlunda livsstil.

Dexter adopterades av polisen Harry Morgan , som hoppades undertrycka dennes traumatiskaminnen av sin döde mamma och blodbadet i containern. Efter upptäckten att unga Dexter i flera år dödat ett stort antal av grannskapets husdjur, väljer  Harry att göra det bästa av situationen utifrån hans polisperspektiv. I syfte att tämja Dexter från att döda oskyldiga människor, börjar Harry undervisa Dexter i den så kallade  ”Koden”. I denna kod måste Dexters offer själva vara mördare, och ha dödat någon utan grundad anledning, och troligtvis göra det igen. Dexter måste också alltid vara säker på att hans mål är skyldig, och tar till okonventionella strategier för att få obestridliga bevis på offrets skuld. Dexter har följt koden religiöst för att tillfredsställa sin ”Dark Passenger”; det namn han har döpt sin lust att döda. Liksom många seriemördare tar han troféer. Innan han utdelar offret sista smörjningen gör Dexter ett snitt på kinden med en sylvass skalpell och samlar upp ett blodprov, som han bevarar på ett blodbild. Han lagrar dessa i sin samling i en låda gömd invid luftkonditioneringen.

Dexter undgår misstankar  genom att vara trevlig, generös samt upprätthålla allmänt ytliga relationer. Hans tillgivenhet till sin adoptivsyster Debra, hans  före detta flickvän Rita, hans styvbarn Astor och Cody och senare hans biologiska son, Harrison, har alla  komplicerat hans dubbelliv. Detta har fått honom att ifrågasätta sitt behov av att döda. Faktum är att hans förhållande med Rita, i den första säsongen, satte igång den långsamma men stadiga humaniseringen av Dexter, som utvecklas i och med varje ny säsong av Dexter. En av aspekterna som gör serien så trovärdig, intressant och underhållande.

Till skillnad från två andra topp 5 serier som gått över 6 säsonger: The Sopranos och Six feet under, så har Dexter ännu inte haft några svackor. Jag dyrkar den vardagsexistentialism som genomsyrar alla genomarbetade  karaktärer. Dexter skiljer sig inte nämnvärt ifrån oss andra; vi spelar alla olika roller, beroende vilken arena vi befinner oss på. De flesta av oss brottas med mörkare sidor som vi sällan eller aldrig anförtror någon annan, ibland inte ens sin fru. Den stora skillnaden mellan Dexter och oss är att den mörkare sidan är ännu mörkare. Dexter präglas också av en filosofisk sida som hela tiden känns behagligt lättsamt, men också ytterst träffsäkert. Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande är att det kan vara vem som helst, till och med din närmaste granne, han som lånar ut sockret till dig. Serien som är bisarrt underhållande gjorde sin TV-debut den 1 oktober, 2006, och baserades på novellen Dexters dunkla drömmar skriven av Jeff Lindsay, den första boken i hans serie om Dexter. Efterföljande säsonger har utvecklats oberoende av Lindsays verk. Den gjordes om till TV av manusförfattaren James Manos, Jr., som skrev det första avsnittet, en eloge till den killen.

Förutom Michael C Hall , innehåller serien Jennifer Carpenter som  spelar Dexters adoptivsyster, kriminalpolis Debra Morgan. James Remar gestaltar Dexters avlidna far Harry, som hela tiden är med Dexter i hans tankar och agerande, likt ett vardagligt samvete som håller ”The dark passenger” på plats. Dexters medarbetare inkluderar Lauren Velez som biträdande poliskommissarie María LaGuerta, David Zayas som kriminalpolis Angel Juan Marcos Batista och C.S Lee som den sexfixerade labteknikern Vince Masuka. Julie Benz spelade Dexters flickvän, senare hustru, Rita Morgan, i säsong 1-4.  Erik King porträtterade den problemfyllda kriminalpolisen James Doakes de två första säsongerna av serien. Desmond Harrington anslöt säsong 3 som den oförutsägbara kriminalpolisen Joseph Quinn. Keith Carradine spelade FBI-agenten Frank Lundy, och Jimmy ”Lagens änglar” Smits gestaltade biträdande åklagare Miguel Prado, som dök upp i varsin säsong, säsong 2 respektive 3. John Lithgow anslöt den fjärde säsongen som ”Trinity-mördaren”. Carradine återvände i säsong 4 och repriserade sin roll som nyligen pensionerade FBI-agenten Frank Lundy, som jagade Trinity-mördaren.

• Styrkan med Dexter är att alla karaktärer är intressanta, genomarbetade och ytterst trovärdiga.

• Karaktärerna utvecklas utifrån vad som händer dem själva och deras omgivning, inte av filmklyschor.

• Manusförfattarna upprepar sig inte, utan skapar nya dramaturgiska arenor.

• Dialogen såväl som den subtila mörka humorn är genialisk upplagd.

• Michael C Hall alias Dexter är som skapt för rollen.

• En taskig vocie over kan stjälpa den bästa serie/film, här är den en tillgång.

• Trovärdiga, obehagliga och minnesvärda motståndare ersätter varandra i varje ny säsong.

Säsong 6

Lugnet har lagt sig och det mesta tycks ha gått tillbaka till sin ”vardagliga” lunk. Skenet bedrar dock, här kastar manusförfattarna in tre glödheta parallellhandlingar, något som endera skulle kunna tyda på sinnessjukdom eller att man gapar efter för mycket. Dessa herrar faller dock inte i den fällan utan väver genialiskt ihop dåtid, nutid och framtid med de nya intrigerna. Essensen i denna omgång är faderskap och tro. Som pappa är Dexter bra mycket bättre än många i sin omgivning, han älskar sitt barn och sätter sonen i allra första rummet. Han vill också vara en bra förebild, genom att sätta tydliga sätta gränser för sitt barn, genom att just leva som han lär, något som de flesta av oss vet är en livslång process.

Dexter begav sig till sin high school-klass tjugoårsjubileum för att finna ännu en mördare, samt funderade på att placera lille sonen Harrison i katolsk förskola. Maria (Lauren Vélez) och Angel (David Zayas) hade skilt sig, och Dexter anlitade Angels syster som barnvakt. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) var lycklig med Quinn (Desmond Harrington). Vi stiftade bekantskap med professor Gellar (Edward James Olmos) och Travis Marshall (Colin Hanks - Toms  Hanks son) tillika seriens bad guys. Cliffhangern till säsong 7 är bara för härlig, jag vill vara där och nu för att se hur han tar sig ur denna knipa. Manusförfattarna har beslutat sig för att säsong 8 blir den allra sista. Det tycker jag är ett smart drag, det blir i mina ögon till och med svårt att dra ut det hela i dessa två avslutande säsonger. Lyckas manusförfattarna att reproducera de föregående säsongernas kvalitetsmässiga genialitet så blir detta troligtvis världens bästa serie genom tiderna som härdat ut i 8 säsonger dessutom faller den då olikt många andra långkörare med flaggan i topp.

Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första fyra avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Michael  C Hall

Michael Carlyle Hall är född 1971 i Raleigh North Carolina, är en amerikansk skådespelare som inriktat sig på TV-serier och teater. Han Emmy-nominerades år 2002 för sin roll som den homosexuelle begravningsentreprenören David Fisher i HBO:s TV-serie Six feet under. Hela skådespelarensemblen i Six Feet Under fick för övrigt Screen actors guild award förstapris 2003 och 2004. Den serien är också en av mina absoluta toppserier. Det var Alan Ball, den Oscarvinnande författaren av American Beauty, som skapade den mörka dramaserien om familjen Fisher; en annorlunda familj som driver en begravningsbyrå i Kalifornien. Han nominerades för en Golden Globe år 2007 för priset som bästa framträdande som Dexter. För sin roll som Dexter Morgan vann han även  Academy of Science fiction, Fantasy & horrfilms pris som bäste TV-skådespelare 2007. Hall har även haft roller i ett dussin Broadway-uppsättningar. Han var även med i filmen Gamer från 2009 med bland annat Gerald Butler.

Hall har varit gift med skådespelerskan Amy Spanger, de skilde sig 2006. Han var sedan 2008 gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan i Dexter. Paret ansökte dock om skilsmässa 2010, och är skilda sedan december 2011. Skådespelaren lider av Hodgkins sjukdom, som är en behandlings- och botbar av cancer lymfkörtelsystemet. Tv-stjärnans cancer är som tur på tillbakagång. Dessa faktorer bidrog onekligen till att Michael sålde sin lyxvilla i Hollywood för den ringa summan av 16 miljoner. Michael medverkar i en ny film som får premiär någon gång under 2013: Kill Your Darlings. Han spelar också in en film med Dexters skapare: James Manos Jr kallad ”Love Scotch and death”; en mörk komedi som ska baseras på regissörens egna liv.

Pixel-Eskapism

The Divide är en förtäckt social-experiment-film. Handlingen utspelar sig en källare där en grupp människor tagit sin tillflykt efter att staden blivit kärnvapenbombad. Åtta stycken hyresgäster strandsätter sig i det bombsäkrade utrymmet. I utbyte blir de tvungna att följa mannen som byggde och äger stället. Konflikterna börjar hagla då hans uppfattning är att ingen lämnar stället på grund av giftiga gaser. Det blir källan till konflikter när åtta helt olika individer måste samsas om allt. Jag gillar sådana här apokalyptiska filmer där vedertagna normer och rutiner försvinner och där mänskligheten uppvisar sitt sanna ansikte, den mänskliga naturen. Filmen bryr sig inte om varför katastrofen skett eller vilka som ligger bakom  den, utan tar upp hur vissa människor bryter ner sig själva och indirekt andra medmänniskor. The Divide målar upp en svart människobild där Jean Paul Sartre hade trivts, och där två personer som förut hölls i schakt av lagar och förordningar nu kan leva ut sina sjuka fantasier. Mycket våld blod och otrevligheter förstärker denna medelgoda film. Kul att se den gamle hjälten Miachel Biehn som hade sin storhetstid på 80-talet med storfilmer som Aliens, Terminator, The Abyss och The Rock. Vi får även se Rosanna Arquette i en mindre smickrande roll. Tyvärr känns karaktärernas agerande väldigt irrationellt och överdrivna även för att vara i en sådan situation som de befinner sig i; sunt förnuft tycks regissören ha bannlyst.

Jag , brorsan och pappa såg premiären av Men in black 3 på bio. Vanligtvis brukar sådana här uppföljare vara i bästa fall halvdana, det var för övrigt 10 år sedan det begav sig. Hollywood kör sin vinnande formel til the bitter end vilket innebär karbonisering av föregående filmer. Igenkänningsfaktorn är såklart hög i denna  sequel, som egentligen är en prequel, då vi förflyttas tillbaka till 1969 och på så sätt får svar på varför Tommy Lee Jones karaktär är så disträ. 1969 möter Will Smith den yngre upplagan av Tommy Lee som spelas utmärkt av Josh Brolin. Hans uppdrag är att förhindra ett mord som i framtiden är nyckeln till jordens undergång. Det blir en tidslinje-härva där man ibland inte förstår någonting. En av filmens huvudattraktioner är ”monster kreationerna” skapad av the allmighty  Rick Baker, med dagens teknik är de ännu mer effektfullare. Till skillnad ifrån de föregående filmerna så dryper 3:an av referenshumor mellan 60-talet och 2000-talet som exempelvis rasistisk självironi, hippies och andra tidstypiska företeelser, det gillade jag skarpt. Specialeffekterna är ruskigt trovärdiga i sin otrovärdighet och dessutom lekfullt roliga. För att vara en uppföljare så är Men in black 3 riktigt bra, men saknar dock en filmisk själ, ett tydligt tecken är när man börjat skruva på sig i biostolen fler än 3 gånger.

Till skillnad ifrån Men in black III så är Prometheus en tvättäkta prequel. Filmen utgår från Alien filmerna, men här får vi upprinnelsen till dessa filmer. Jag är väl inte överförtjust i det konceptet när man är medveten om vad som komma skall; överraskningsmomentet blir indirekt bortplockat. I vilket fall som helst landar handlingen runt 2093, där ett gäng forskare får i uppdrag att undersöka en teori att vi människor härstammar från en utomjordisk ras som tros leva på den planeten de är på väg mot. Jag dyrkar Alienfilmerna och dess helhet som inkluderar H.R Gigers osannolkt estetiska fantasivärld. Gillar man dessa miljöer så blir man definitivt inte besviken. Skådespeleriet, manuset och dialogen är dessvärre ljusår ifrån världsklass, forskarna framstår mer som brottslingar än just forskare. Vår egen Naoomi Rapace och Michael Fassbender står för den bitens höjdpunkter. Michael Fassbenders (1977, Heidelberg, Tyskland: Band of brothers, Eden Lake, Booby, Fishtank, X-men: First class, Inglourius bastards, Shame, Haywire) gestaltning av Androiden David är i mina ögon sanslöst bra. Likt andra Hollywoodska mastodontfilmer i denna genre så haglar såväl klyschor som manusluckorna tätt. Man kan ju också undra varför de valde välrenommerade Guy Pearce att gestalta den skröpliga gubben som bekostat rymdresan? De kunde tagit vilken farbror som helst, vilket ökat trovärdigheten och dessutom minskat kostnaderna.  Bortser man från gigantiska manusluckor och irrationellt beteenden så är denna prequel riktigt bra. Effekterna och miljöerna är groteskt effektfulla och jag blir minst sagt hänförd av de coola, men grymma Titanerna det vill säga förlagorna till människorna. Som sagt det är det visuella som är filmens absolut största behållning, och den är stor och snuskigt trollbindande.

Haywire är ytterligare en i raden av kvinnlig-spion-som-blir-förråd-och-söker-hämnd-film. Den stora skillnaden gentemot tjej-som-spöar-skiten-ur killarna är större bröst än vanligt, gigantiska faktiskt. Gina Carano som hon för övrigt heter är autentisk duktig på kampsport till skillnad ifrån andra kvinnor i samma genre. Det märks tydligt i alla välregisserade fightingscener som faktiskt är filmens allra största behållning. För att vara en film gjord av regissörsgiganten Steven Soderbergh (1963, Atalanta, Georgia, USA: Sex, lies and videotape, Erin Brockowich, Traffic, Out of Sight, Che) är denna revenge film på tok för intetsägande och opersonlig. Man bryr sig inte det minsta om vem som dör eller överlever. I rollerna hittar vi välrenommerade skådisar som Evan Mcgregor, Antonio Banderas, Michael Douglas och Miachel Fassbender, vilket i detta fall inte spelar någon roll. Haywire lämnar mig oberörd, och förpassas genast till den astronomiska högen av Hollywoodska standardfilmer.

Jag kommer väl ihåg när jag köpte första numret av Spindelmannen på svenska, det var en nästintill religiös upplevelse. Det var i början av 1980-talet, sedan vårdade jag varje nummer lika ömt som mina egna barn. Nu ligger de strukturerat och snyggt inplastade hos Maries föräldrar. Att jag tatuerat in Spindelmannen på min överarm är heller ingen tillfällighet, då jag fullständigt dyrkar denna superhjälte som dels kändes mer mänsklig än de andra, dels använde spydiga kommentarer mot sina motståndare i syfte att psyka dem. Det är med sorg jag tar farväl av Sam Raimi, Tobey Maguire och gänget som gav oss 3 sagolika Spindelmanfilmer varav den tredje dessvärre var klart sämst. Jag själv hade ändå hoppats att samma crew skulle få göra 4:an. Tyvärr andades kapitalet mer pengar om Spideman transformerades till en mer ungdomsfilm med inspiration från bland annat Twilight. Hela ensemblen har bytts ut och handlingen förlagts precis efter han blivit Spindelmannen det vill säga före Mary Jane.

Vi får följa relationen mellan Peter Parker och hans första stora kärlek Gwen Stacy. Det är i och för sig inte helt fel då många nummer av serietidningens handling kretsade runt dessa år. Andrew Garfield  som spelar Peter Parker är bra i rollen, men känns i mina ögon alldeles för häftig, snygg och anti-töntig. Peter Parker var en tönt, något Tobey Maguire gestaltade perfekt i de 3 första filmerna. Man brydde sig hur det gick för honom; det gör inte jag med Andrew Garfield. Det hela känns aningen plastigt, könslöst, ytligt, under ytan finns inte den där viktiga själen som var synonymt med de första alstren. Effekterna är så snygga att man blir tårögd, men de är dessvärre filmens allra största behållning, en faktor som framställer utmärkta skådisar som Sally Field, Martin Sheen och Dennis Leary  som statister. Boven i dramat är Dr Curt Connors, en enarmad, men briljant vetenskapsman som förvandlas till den fruktade Ödlan. Fightingscenerna mellan ödlan och allas vår spider är för korta, halvtråkiga och dessutom för få. Glimten i ögat humorn är som bortblåst, precis som Spindelmannens avväpnande kommentarer. Det känns som regissören snabbspolat handlingen, och att den utspelar sig under 2-3 dagar. The Amazing Spiderman har fått genomgående bra betyg, och den är inte alls dålig, men långt ifrån lika bra som tre första filmerna. Jag var inte heller förtjust att Gwen relativt snabbt fick reda på att Peter Parker var Spindelmannen, något som inte skedde i serietidningens värld, precis som att han inte tar av sig masken i onödan. Relationen mellan Gwen och Peter kändes hoprafsat och sterilt, kemin finns inte där helt enkelt. Visuellt är filmen bra, men storyn har misshandlats och tryckts ihop till något som inte är tillräckligt bra för en som dyrkar serietidningen och de tre första filmerna.; jag vill ha tillbaka både Sam Raimi och Tobey Maguire till nästa gång. Jag undrar för övrigt vilken målgrupp som ska se detta; Twilightfolket eller de vuxna, svaret är troligtvis ingen av dem. Ett misstag är inget misstag, men en sequel till vore förödande för varumärket Spiderman och mitt bräckliga psyke.

Zombiegenren är i behov av ett nytänkande. Måhända är The Dead filmen som förlöser genren ur sin klyschiga dvala. Brian Murphy är enda överlevande från en flygplanskrasch tar sig iland någonstans runt Ghanas kust. Från första stund han sätter sin fot på land har han ett koppel av människoätande Zombies i hälarna. Har slår följe med en inhemsk armékille som letar efter sin son, själv är han en arméingenjör. Vi får följa dessa två herrar i sol och ännu mera sol. Nästintill inga scener är nattetid något som förstärker vanmakten när det väl blir dags att sova. Som sagt inte nog med att zombiesarna är hack i häl, solen är ytterligare ett gissel om man som människa ska kunna överleva detta. Filmen dryper inte precis av dialog, men kan ändå aspirera på att vara ett zombiedrama. Vi slipper också de flesta zombieklyschorna, vilket är befriande. Människorna i filmen beter sig som man själv skulle ha gjort, inte som  i de flesta andra liknande rullar där man bara undrar ”varför”. Här försöker folk också helt rationellt hjälpas åt istället för att bilda anarkistiska klaner där medmänskligheten är reducerad till noll. ”Zombietrovärdigheten” får klart godkänt, även fast de rör sig sakta så finns de ändå överallt; denna klaustrofobiska känsla är för övrigt behållningen i genren. The Dead är annorlunda, mogen, men också  en fräsch vitamininjektion till genren utifrån ett zombieperspektiv.

Trean var bra, men indikerade ändå att luften höll på att gå ur berättelsen, jag var ytterst tveksam till att de skulle göra ytterligare en film. Detta är den fjärde filmen i den kvalitetssäkrade animerade filmserien Ice age. Manny och Ellies bebis har blivit tonåring samtidigt som kontinenterna startar ett globalt uppror – Pangea. Sid, Manny; Diego och gänget använder ett isberg som färdmedel. Med sig har de också Mommo, en färgstark karaktär som dumpas hos Sid för ingen orkar med henne. Gänget tampas under hela filmen med piraterna, och dilemmat hur de ska ta sig till baka till Ellie och resten av ”flocken”. Det är lätt att avfärda detta som en endimensionell bagatell. Jag tycker däremot att detta är klart bättre än 3:an, den med dinosaurierna. Man vet vad karaktärerna går för, samtidigt som som det sker en utveckling hos dem utifrån vilken fas i livet de är i. Sids mormor är en ny karaktär som är helt fantastisk, man vet inte var man har henne samtidigt som de oväntade kommentaren är helt obetalbara. Hela piratgänget med kapten Gutt i spetsen är också riktigt bra, men det är ändå Sid som återigen är filmens allra största behållning, en underbar karaktär. Det är mer action i denna film än de tidigare något som jag gillade; det och alla underbart kvicka kommentarer gör denna film till oförskämt underhållande med många skrattillfällen för såväl gammal som ung.

Man on a ledge är en thriller action rulle i bästa Hollywoodstil, vilket nödvändigtvis inte är signifikativt med kvalitet utan mer underhållning för stunden, med betoning på stunden. Handlingen kretsar runt en förrymd fånge som dessutom är polis; han ställer sig på en skyskrapa för att hoppa. En känd polispsykolog får uppdraget att prata tillbaka honom till säkerhet. Polisen Nick Cassidy som spelas av Sam Worhtington (1976: Godalming, Surrey, England: Terminator Salvation, Avatar, The Debt, Clash of the Titans) har dock en dold agenda, och det är att försöka rentvå sitt namn, då han blivit fängslad för att tagit en av världens största diamanter. Till sin hjälp har han sin bror och hans exceptionellt vackra flickvän. Handlingen känns teoretiskt riktigt bra, men praktiskt blir den alltför välpolerad för sitt eget bästa. Filmen är inte alls våldsam, utan förlitar sig på gamla klassiska thriller- och actionfragment som vi sett tusentals gånger förut. Det är väl därför denna klistra-och-klippa-film-från-andra-filmer varken upplevs fräsch, spännande eller oförutsägbar; man vet vad man får. Det är dock ingen dålig film, snyggt filmat, med bra skådisar som dessvärre går på halvfart, vilket inte är deras fel utan manusförfattarnas.

Pixel-Eskapism

The open road är en good-feeling-drama i symbios med  roadmovie. Justin Timberlake spelar Carlon Garrett som via sin sjuka mamma indirekt blir tvungen att hämta sin pappa till hennes annalkande operation. Pappan Kyle  är en levande basebolllegend som reser runt och nostalgiföreläser, skriver autografer och dricker mängder av alkohol. Han gestaltas superbt av the allmighty Jeff Bridges, en man som bara blir större för varje roll han gör. Kyle och Carlton har inte pratat med varandra på 5 år, och tycks egentligen inte ha något behov av det. I syfte att hantera situationen hänger hans före detta flickvän med på resan. Dessa tre individer sammanflätas i och med att de blir tvungna att ta itu med deras gemensamma förflutna. Likt dessa filmer så följer The open road implicita manusregler som:  bra slut, försoning, acceptans, förlåtelse. Justin Timberlake går från klarhet till klarhet, från hatobjekt till  godkänd skådis. Detta är en tänkvärd film där man bör rannsaka sin egen situation och förflutna i syfte att diagnostisera och rätta till det i tid. Det är en varmhjärtad film som inte sticker ut på något sätt men ändå fyller sitt syfte utan att göra bort sig – en bra standardfilm.

Gillar man rockhistoria, och bra skådespeleri så är det svårt att motstå Cadillac records. Filmen handlar om bluesens spridning från bomullsplantagen till vinyl så att säga. Det sker via Rockklubbsägaren och sedermera Chess Records grundare Leonard Chess alias Adrien Brody (1973, New York, USA: The thin red line, Summer of Sam, Harrisons flowers, The Pianist, The Village, King Kong, Splice, The Experiment). Det är han som signar den f.d. bomullsplockaren Muddy Waters, utmärkt gestaltad av Jeffrey Wright, och bluesen får på så sätt ett ansikte i och med den lavinartade spridningen som sedan skedde via radio och vinylförsäljning. HowlinWolf, Etta James, Little Waters och Chuck Berry är andra artister som idag  alla är med i Rockens hall of fame; vi får fragmentariskt följa dem en bit på vägen i symbios med den ytterst polariserade rasdiskrimineringen i  50-talets USA , vilket tillför filmen en välbehövlig dos av autentiskt socialrealism. Då var dessa artister nyskapande med uppgång och fall på sitt CV precis som bluesen, nu är de legender. Tyvärr överensstämmer inte filmens rockhistoria med verkligheten, något jag tycker är lika slarvigt som synd.  Filmen frossar också i stjärnglansens baksidor såsom kokain- och alkoholmissbruk. Filmen har fått mig att googla vidare i livsödena som presenteras i filmen, vilket är ett gott betyg.

Horrible bosses en good-feeling-komedi med drag av Baksmällan-filmerna. Tre barndomskompisar samlas några gånger i veckan på sin lokala bar för att prata av sig och umgås. Förutom att de är barndomskompisar har de det gemensamt att deras chefer är riktiga svin, och då menar jag svin (Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Collin Farrell). Till sist går detta så långt att fröet att mörda dem växer sig allt starkare för att sedermera blomma ut helt. De tar hjälp av en färgad kriminell som agerar likt en mördarkonsult. Just scenerna med de tre novismördarna och mannen med brottsligt förflutet fungerar väldigt bra rakt igenom hela filmen. Byta-mord-humor-genren som visserligen är groteskt smal sådan, men är ett tema som återkommer då och då. I filmen så nämner de en av de mest kända: ”Släng morsan av tåget”, en för övrigt grymt underskattad komedi från 1987 med Danny De Vito och Billy Crystal. Filmen dryper av bra skådespeleri, och dessutom bra sådant också, vilket gör filmen ännu bättre än den egentligen är. Horrible bosses är bäst i 3/4 sedan blir det lite för långdraget och ultraöverdrivet. Det känns som de lagt krutet på 75% av filmen för att sedan bara få den gjord, känns lite hafsigt. Jag gillade i vilket fall idén och filmen i sig; en riktig mörk komedipärla där inte skämten avlöser varandra utan snyggt vävs in i den absurda handlingen. Som sagt är skådespeleriet top notch, men Kevin Spaceys gestaltning av den sadistiske, manipulativa och extremt grymme chefen är snudd på genialisk underhållande. En av mina top-10-komedi-filmer de senaste två åren.

The Hit List är en thriller och tillika ett mycket originellt upplägg. Ponera att du precis inte blivit befordrad fast du blivit lovad, istället går uppdraget till en medarbetare som snott din idé samtidigt som din fru är otrogen med din bästa vän och mitt i alltihopa har du spelskulder som du tänkt betala i och med den nya tjänsten. Allan Campell går till en bar där hans enda syfte är att supa sig redigt full. På baren möter han en man spelad av Cuba Goding Jr (1968, Bronx, New York: A few good men, Outbreak, Jerry Maguire,  As good as it gets, Men of honour, Pearl Harbor) och de börjar småprata.  Han påstår senare på kvällen att han är en yrkesmördare, något inte Allan tror det minsta på. Mannen i baren ber honom skriva ner en lista på de 5 personer som han vill se döda. Tagen av stundens och alkoholångorna gör han upp en 5-i-topp och överlämnar listan till den färgade mannen. Mannen är dock borta när han kommer tillbaka ifrån toaletten. Nästa dag på jobbet uppenbarar sig en bisarr men likväl hemsk sanning för honom, hans chef har blivit mördad, mannen som var nummer 5 på hans hit-list. Tyvärr så låter detta bättre än det är, då Hollywoods skjut- och bombartilleri sätts in på allvar; Rambo framstår i jämförelse som en frikyrkograbb, vilket inte är något positivt. Det blir helt enkelt för mycket, när hälften hade varit gott nog. I vilket fall som helst är detta en underhållande film, som försöker säga att man ska tänka sig för vem man pratar med i en bar och vad man säger. The Hit list tar upp temat om vad som skulle kunna ske om en yrkesmördare verkligen flippar ut, en kille som alltid ligger några steg före polisen, och inte har några som helst hämningar. Vi ser ju vad som hände i Norge.

Brorsan, jag och pappa flanerade från ett solindränkt Norrköping till Filmstadens största salong. På bioagendan stod storfilmen The Avengers.Till skillnad från all annan filmprocess så ligger det snuskigt mycket planering innan ridån kunde gå upp för det senaste tillskottet till superhjältegenren. Fristående filmer inleddes subtilt med Iron Man 1, sedan Hulken, Iron Man 2, Thor och senast Captain America. Alla dessa filmer var halvbra filmbeten till vad som komma skulle. Små fragment lades ut i alla dessa filmer, i syfte att blomma ut på riktigt i och med denna helt oemotståndliga actionfilm. The Avengers är en sådan film där alla pusselbitar faller ursnyggt på plats, från en trovärdig och skurkaktig skurk till superbt skådespeleri, groteskt bra effekter, men framförallt ett dramaturgiskt mästerverk ur ett seriefilmhjältes perspektiv. Vi vet att det kommer att sluta bra, men färden dit är såväl nagelbitande som hyfsat oviss. Det här underhållning från första rutan till den allra sista, och en film som i mina ögon sällar sig till min topp-5 i genren: Spiderman 1 & 2, Batman Begins, The Dark Knight samt X-men-First class. Det är som tur var inte bara action, utan bra dialog av trovärdiga karaktär i sin osannolikhet som dels för handlingen framåt på ett utmärkt sätt, men också cementerar redan starka karaktärer. Humorn är exceptionellt välavvägd, något som annars brukar vara en akilleshäl; Robert Downey Jr sylvassa och cyniska kommentarer är bara för härliga.  Filmen är 2½ timmar, men känns högst som 1½ timme , något som säger allt om det gudomliga underhållningsvärdet. Min hyllning till detta mästerverk är total, och jag kan inte annat än knäböja för ren pur perfektionism. Det finns bara en hake, hur ska upphovsmännen kunna toppa denna film? Hur ska man kunna fixa till hemskare motståndare som är redo att ta över moder jord än de i filmen? Vilka karaktärer ska man skapa som kan rå på Hulken eller Thor? Men som sagt en dag som denna är det det minsta jag behöver bry mig om. Visst filmen lämnar ju inga bestående avtryck förutom för-stunden-eufori, det är ju inte samma djup som  i exempelvis ”Najwals hemlighet” eller ”There be dragons”, men det är ju inte heller dess syfte.

Säsong två av den underbara Spartacus: blood and sand. Efter första delen så har tyvärr Spartacus himself hunnit att avlida i cancer. Mannen som gestaltade kraftpaketet var Walesfödda Andy Whitfield  som sorgligt nog bara blev 39 år. Producenterna kunde ha begravt spektaklet, men valde att fortsätta med en prequel på 6 avsnitt kallad ”Gods of the Arena”, där man stärkte upp vissa karaktärer samt introducerade en ny gladiatortitan: Gannicus.  I Spartacus Vengeance ersatte  Australiensare Liam Mcintyre Andy Whitfield som ännu inte hunnit dött,  men gett sin välsignelse till sin ersättare. Den nya muskelknutten är 10 år yngre och betydligt mindre än sin föregångare, vilket blev en stor kontrast de första episoderna. Det är också av naturliga skäl mindre intriger, då huvudtemat består av att fånga upprorsmakarnas som rymde från gladiatorskolan i förra omgången, men som sagt det finns och blir över. Blodutgjutelseprocessen är däremot helt intakt och får en zombiefilm av bästa märke att framstå som Bolibompa. Den nye killen växer sakteligen in sig i rollen som Spartacus, men han brottas självklart med det omöjliga. I vilket fall som helst så gör han inte alls bort sig, men uppbringar inte alls samma karisma som den avlidne Andy Whitfield. Blod till förbannelse i symbios med oändliga slaktar-slowmotion-sekvenser och mjukporr är några stabila ingredienser som även applicerats på denna fortsättning. Jag måste tillstå att nyhetens behag är över, och det bästa krutet sparades inte till denna omgång, men jag tycker i alla fall att detta är frustrerande underhållande. Precis som förra omgången vimlar det av starka karaktärer som manipulerar varandra i en strid ström, vem kan man lita – absolut ingen alls.  Vackra kroppar, snygga fightingscener, coola effekter, utmärkt dramaturgi, tonvis med blod och action-dissekering  – helt underbart och oemotståndligt. Crixus, Lucretia, Oenomaus, Claudius Glaber, Ashur, Ilithyia, ni blir saknade, ni och all er heroism och heder.

Spartacus: blood and sandär en tvättäkta  gammaldags spökhistoria, en sådan som inte dränks av specialeffekter och blod, vilket i sig behöver vara negativt, men ibland är det skönt med lite variation. Huvudrollen spelas klart godkänt av Daniel Radcliffe, mera känd som Harry Potter. Han spelar den unga advokaten Andy Kipps som får i uppdrag att ta värdera en fastighet uti ingenmansland i jämförelse med London. Hans klients hus ligger en bit från en liten by, och sägs vara hemsökt. Då Andys fru nyligen gått bort så vet han inte om det är hans egna  nerver som spökar eller den svarta damen. Miljöerna är så urbrittitisk gotisk landsbygd som det bara är möjligt, något som skapar en trovärdig som kuslig miljö. Just de stilistiska skrämseleffekterna är det som gör filmen så sevärd och nervkittlande; jag gömde mig bakom kudden ett antal gånger. Den sävliga historien bygger snyggt upp ett klimax som är såväl otäckt som oförutsägbart. En perfekt film att avnjuta lite innan klockan slår tolv, helst ska det åska, storma och ösregna också, men då hade jag bitit sönder kudden.

Shuttle är en skräck/thriller som handlar om två tjejer som precis landat från en semester i Mexiko. De ska bara ta bussen hem, men väljer det billigaste alternativet. Det skulle de inte ha gjort. De och två killar samt en nervös gubbe delar upplevelsen av att indirekt bli kidnappade. Föraren och hans kompanjon har andra planer för ungdomarna. Deras hemska eskapader i bussen är både spännande och oförutsägbara. Shuttle är en intelligent och smart thriller som får mig att sitta som klistrad under hela filmen. Det välarrangerade och annorlunda slutet ger den oväntat bra thrillern extra pluspoäng. Föraren spelas effektivt av birollsskådisen Tony Curren född 1969 har medverkat i osannolikt många  tv-serier som Medium, 24 och i filmer som Pearl Harbour, Underworld, Blade 2, Gladiator, Ondine. Detta skulle kunna hända. Jag betalar helt klart rätt pris och rätt bolag för att ta mig hem hädanefter.

 Pixel – Eskapism

Tree of life är filmen där en ”seriös” Brad Pitt (1963, Oklahoma, USA: Thelma & Louise, En vampyrs bekännelse, Höstlegender, Seven, Troja, Babel) visar sig. Filmen i  sig är så långt ifrån en feel-good-film som det bara går, till och med Bergman framstår som bröderna Farrelly i jämförelse. Vi får följa Jack den äldste sonen av tre bröder och hans dysfunktionella uppväxt med en diktatorisk kristen pappa under 50-talet i Texas. Filmen inleds i nutid där föräldrarna och sonen Jack som spelas av Sean Penn (1960, Santa Monica, Kalifornien, USA: Bad boys, Colors, We´re no angels, State of grace, Dead man walking, , Carlito´s way, U-turn, The Game, I am Sam, The thin red line, Mystic river, 21 gram, Milk) får besked att den yngsta brodern omkommit i kriget. Detta blir själva upphovet till filmen, där tvivel, tvivel och ännu mera tvivel är kittet i historien; finns det verkligen någon gud, och i så fall varför har han övergivit oss – varför, varför, varför? Under filmens gång utkristalliseras fadern som spelas utmärkt av Brad Pitt som en diabolisk, omnipotent, känslokall och egoistisk pappa. Mamman och tillika Mrs O`Brien gestaltas perfektionistiskt av Jessica Chastain (1981, Kalifornien, USA: Stolen, The Debt, Take Shelter, Coriolanus, Niceville, Wilde Salome) av är hans raka motsats genom att uppvisa ett spektrum av känslor som kärleksfullhet och omtänksamhet, men också total kuvenhet gentemot husets patriark. Filmens inledning är en orgier i natur-bild-metaforer, något som ska symbolisera sinnesstämningen hos de inblandade. När ½ miljard sådana avlöst varandra blev i vilket fall som helst jag evinnerligt trött på dem. Det blir helt enkelt för tung och för existentiellt på en konstnärligt poetiskt negativt sätt. Filmens stora behållning är Jacks komplicerade förhållande till sin krävande far, där han helst vill se denne död och moderns oförtröttliga neutralitet. Tree of life abstrakta och ultraexistentiella stämningar tycks ta sig på alltför stort allvar och hybrisen leder till en seghet av guds like, vilket inte uppvägs av ovanstående behållning.  Jag tyckte också att Sean Penn såg äldre ut än sin far, något som tyder på taskig maskering eller Pitts krav på att få spela seriös, men ändå se tillräckligt fräsch ut. En petitess i sammanhanget är att Sean Penn för mig ser ut som en hybrid mellan Orup och Mats Wilander

Take shelter är onekligen ett annorlunda drama med ett subtilt thrillerinslag. Den omtänksamme familjefadern Curtis spelad av Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Grondhog day, Pearl Harbor, The Woodsman, Revolutionary road, The Runaways) upplever återkommande apokalyptiska mardrömmar angående en annalkande superstorm. Dessa påverkar honom i den grad att han får ett subjektivt kall att bygga ett skyddsrum på deras bakgård, något som påverkar familjens relationer som ekonomi. Curtis mamma sitter på psyket sedan han var 10 år och han börjar misstänka ett dysfunktionellt arv från sin mamma. Slitaget mellan ”kommande” visioner eller schizofrenin tär på alla i hans omgivning. Hans fru Samantha som för övrigt spelas av samma Jessica Chastain som i Tree of life, gör allt för sin man och sin sjuka dotter, men det finns gränser. Jag gillar den här tystlåtna och sävliga historien som beskriver den tunna linjen mellan paranoia och rädsla, objektivitet och subjektivitet. Karaktären Curtis är icke-hollywood stylad, vilket innebär att han inte är stereotypisk. Han är medveten om att han kan vara på väg att bli tokig, men i sin kamp mot detta agerar han rationellt. Take shelter är en intelligent, fascinerade och vardaglig otäck film – utmärkt.

Fishtank är socialrealism på hög nivå. 15-åriga Mia bor i Essex England, i en stadsdel som får Navestad att framstå som Beverly Hills. Hon bor med sin narcissetiska mamma och yngre syster.  Mia är allmänt störig och har lyckats blivit utkastad från skolan. Den nedåtgående spiralen pekar ner i avgrunden tills mammas nya pojkvän dyker upp, vilken spelas av Michael Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland:  Band of brothers, 300, Hunger, Edens lake, X-men: First class). Successivt växer det fram en vänskap mellan dem. Han är också den som sporrar henne att fortsätta att dansa, vilket är Mias största och enda intresse i livet förutom att planlöst ströva omkring i förortsgettot. En film om överlevnad där samhällslivlinorna är få och verkligheten är  deprimerande brutal. Fishtank upplever jag som oerhört realistisk, snudd på dokumentärfilm. Med en subtil ton och med lågmälda medel styr detta förortsdrama mitt intresse mot klimax. Jag verkligen känner urinen mot de grådaskiga byggnaderna i symbios med vardagsdroger och misshandel. Även i detta helvete finns det hopp om en bättre framtid, om man bara ser den minimala  ljusstrimman. Jag kan inte göra annat än abdikera för en tankeväckande, naken, men ändå väldigt vacker film.

Steven Spielbergs version av Tintin är en eklektisk hybrid av hans tidigare filmer som: Catch me if you can och Indiana Jones filmerna, hans signum står skrivet på varje filmruta -  på gott som ont. Det positiva är att Spielberg i och med den nya tekniken tycks hittat en ny lekkamrat, vilket för oss tittare innebär en kreativare och vitalare regissör. Nackdelen är att han drabbats av en actionhybris, något som hämmar hans förmåga att avsluta i tid, nu blev tyvärr matinéfilmen 10 minuter för lång. Äventyr och action präglar andra hälften av filmen i den grad att man knappt hinner andas emellan scenerna. Det är schizofrent bra gjort, men utan andningspauser tröttnar man efter en stund på all hardcoreaction, det blir helt enkelt för mycket av det goda, vilket förtar en del av denna utmärkta matinéfilm. Kemin mellan Kapten Haddock, Tintin och Snowy är helt underbar – innan all action börjar ultraeskalera. Som sagt såhär blir resultatet om man gapar efter för mycket, första halvan av filmen är i vilket fall som helst top notch.

Underworld awakening är den 4:e filmen i ordningen om den empatiske vampyren Selene och hennes varulvskärlek. Selene vaknar upp i en laboratoriumtank och flyr från sitt klaustrofobiska fängelse. Efter ett tag inser hon att det gått hela 12 år sedan sist. Selenes själsfrände är död, men istället får hon reda på att de har en dotter i ”livet”. Hon är liksom sin far en hybrid mellan vampyr och varulv, något som fångar allas intressen. Mänskligheten har under 12 år fått vetskap om dessa varelsers existens och nästintill utrotat alla. Jag dyrkade verkligen de tre första filmerna som genomsyrades av kärlek, hat, familjerelationer och framförallt en bra historia. I och med denna fjärde film så har allt detta raderats ut och ersatts av ultraaction och vapenfetischism a´la Resident evil i sina värsta stunder. Jag saknar som sagt allt som gjorde de andra filmerna värt att se, en ruskig besvikelse. Det fanns miljarder spännande manusintriger att spinna vidare på det som de byggt upp, men icke sa Nicke, vi botar det med action och lägger till ännu mer action. Att man som tittare och hardcore fan snabbt tappar intresset för denna intetsägande historia tyder bara på ren nonchalans eller inkompetens. Kate Beckinsale (1973, London, England: Pearl Harbor, Van HelsingThe Aviator, Nothing but the truth )som spelar Selene är i alla fall en tröst i mörkret, då hon är som klippt och skuren för rollen.

Nicholas Cage  spelar  Will Gerard vars fru Laura blir  brutalt våldtagen av en ökänd våldtäktsman, vilken lyckas komma undan. Guy Pearce (1967, Ely, England: L.A confidential, Momento, Greven av Monte Cristo, First snow, Traitor, The Hurt locker,  The Road) alias Simon  ger honom ett förslag när han är som mest sårbar. Will går motvilligt med på denna överenskommelse att någon eliminerar denna person. Tyvärr finns det en hake och det är att tjänsten kräver en gentjänst, vilket i detta fall  består i att mörda någon annans förövare. Seeking justice laborerar med ”byta-mord-temat”, i detta fall är det en hel organisation som sköter processen och dessutom sköts allt på ett mycket mer sofistikerat och strukturerat sätt. Nicholas Cage vägrar döda någon, men den strategin visade sig inte vara någon bra idé alls. Seeking justice visar upp en fräschare, piggare och bättre Nicolas Cage än på mycket länge. Idén är originell, istället för en ångestfylld vigilante är det istället en informell organisation som tar över när samhällets brottsbekämpningsstrategier fallerar.  Jag blev positivt överraskad av denna film. Tyvärr nästlar sig sista halvtimmen in sig i sin egen återvändsgränd. Gymnasieläraren Will karaktären  blir  väl överdriven när han tar upp kampen mot sina banemän.  Han kör bil som  en gud, slåss och hanterar vapen som aldrig förr, detta tar ner något som kunde blivit en kommande klassiker a´la Taken med Liam Neeson. Precis som i Tintin blir det för mycket av det goda, och avsaknaden av rationalism och realism är påtaglig, tills sist blir de inblandade bara Hollywoodska stereotyper, synd på så rara ärtor.

Kan en 2½ timme lång film om vänskapen mellan en ung man och en häst vara något? Vi får följa hästen Joey och tonårspojken Jeremy separation och efterföljande äventyr under första världskriget. Med Steven ”sentimentaliteten” Spielberg och Disney vid rodret kan resultaten inte bli annat än såhär påträngande sliskigt och tillrättalagt. Det är snuskigt vackert, välgjort, episkt men också helt befriad från autentisk spänning och oförutsägbarhet. Sådana här mot-alla-odds-filmer kan i stort sett bara sluta på ett sätt, och denna film är definitivt inget undantag. Alla karaktärerna är klichéer av guds like, något som blir frustrerande redan efter 20 minuter.  Det finns dock en scen som jag verkligen tycker är helt magiskt bra. Tyskarna i ett skyttevärn, britterna i ett annat, slakten ska strax inledas, tystnaden ligger som en dimma över fältet. En av soldaterna ser något konstigt i kikaren, och inser att det är en häst som fastnat i taggtråd mellan fiendevärnen. Efter ett tag tar britten en vit flagga och beger sig emot tyskarna och hästen. Soldaten inser snabbt att han inte har verktyg för att hjälpa loss hästen (Joey). Då stiger en tysk upp ur gravvallarna för att bistå den brittiska soldaten. För några minuter är kriget och den annalkande slakten uppskjuten i syfte att försöka befria hästen. Det blir en fantastisk dialog mellan dessa två hästälskande soldater i denna absurda situation. Hela den långa temporära förbrödrings-scenen är fantastisk och känns dessutom som att det skulle kunna ha hänt i verkligheten, vilket det inte har. War horse är i vilket fall som helst en film som tillfredsställer hela familjen, utan att väcka någon som helst anstöt, det är en film om mod, vilket i sig är en bra egenskap att indoktrinera barnen med.

Där War horse episka storslagenhet misslyckas med att förföra sin publik, lyckas den sävliga The Descendent. Detta drama blir bara bättre för varje 15 minuter som går. Filmen handlar om en man som är gift med sitt jobb, unnar sig inget av de pengar han arbetat in, och är ständigt upptagen, tiden bara sinar. Lika oväntat som tragiskt råkar hans fru ut för en båtolycka och hamnar i koma och sedermera avlider. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: Cityakuten. Mördartomaterna kommer tillbaka, From dusk to dawn, Batman & Robin,  Out of sigth, The thin red line, Three kings, O brother where art thou, The perfect storm,  Syriana, Up in the air, The men who stare at goates, The American) som gestaltar arbetsnarkomanen Matt king vaknar upp ur sin dvala på grund av att han är så illa tvungen. Han måste ta hand om sin yngsta dotter och tillkommande vardagsbestyr. Ganska snart uppdagas det att hans fru har haft en romans med en annan man. De två döttrarna, Matt och ena dotterns pojkvän ger sig ut på en tripp i syfte att reda ut situationen. The Descendant är en film som är obehagligt svårt att tycka illa om. Med små gester framavlas ett högkvalitativt drama omgärdat av tragik, men också med ofantligt mycket värme. Ju längre filmen lider desto starkare utkristalliseras alla huvudkaraktärer, man lär känna dessa figurer helt enkelt. Filmen innehåller fler relationsdimensioner än bara ”uppvaknandet”, vilket gör filmen ännu starkare. George Clooney har i och med sitt film-cv blivit en husgud hos mig och borgar numera för högoktanig cinastkvalitet – en av förra årets bästa filmer.

Norsk kvalitetsstål på skiva, inte på scen

Så fort jag såg att denna hybrid av Ronnie James Dio och Ronnie James Dio skulle komma till avkroken Norrköping kastade jag mig på luren och bokade 3 biljetter. Jag, Stefan Hammarström, Jarmo Kolehmainen och Johan möttes upp på Jarmos företag  Arteferro där vi bastade, drack öl och lyssnade på bland annat Rammstain. Det blev en så himla trevlig kväll att vi inte ens hann att äta en pizza på Oliver Twist som  vi planerat. Vi kastades oss istället direkt in i handlingen genom att ta en taxi till Skandiateatern. 22.00 äntrade den blonde vikingen och hans band scenen, en kvart innan hade vi anlänt. Skandiateatern tar 500 personer och enligt arrangören var det 400 sålda biljetter, vilket var en klart godkänd siffra, då Norrköpingspubliken oftast skriker efter bra band, men sviker när de väl kommer till stan.

Jarmo stod längst lite finskt allra längst fram medan vi andra lite svenskt betraktade skådespelet 3 meter ifrån scenen. Ljudet precis som scenen var bra mycket bättre än när vi såg Bloodbound på Bakfickan för något halvår sedan. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara mycket bättre än de vi hade till förfogande. 14 låtar och ett intetsägande trumsolo senare fick jag sälla mig till den besvikna minoritetens skara. Jorn Lande har en fantastisk röst som håller minst lika bra live. Hans hårdrocksposer var det verkligen inget fel på, utan han bockar av alla klyschiga genre- attributer som finns att tillgå i hårdrockssfärens underbara värld. Det stora problemet är att han var totalt antikarismatisk. Vissa har det, andra har det inte – Jorn Lande har det inte, det finns ett syfte med varför exempelvis jag själv inte står på scen förutom att jag har scenskräck och inte kan sjunga. De andra i bandet fyllde adekvat sin hårdrockfunktion, men mer än så var det inte. Visst var låtarna fortfarande bra, men det tände aldrig riktigt till. De 80 minuter som bandet höll på kändes dessvärre som 180 minuter. Denna spelning kvalar definitivt inte in på min 500 live lista. För mig är han förpassad till vinyl, CD och Spotify där han fortfarande är en av världens bästa röster – bara man slipper se honom.

Smärtsamt hungriga begav vi oss direkt till McDonalds där vi dräpte några saftiga burgare, och de smakade som vanligt godare än de brukar såhär på nattkvisten efter 7 kalla öl. Vi lyckades dra uppmärksamheten mot oss via ett verbalt argumentationskrig. Jag hävdade att Kommunismen som Marxs förespråkat aldrig existerat, medan de andra tyckte jag var totalt trög i huvudet och hänvisade hela tiden till Ryssland, Kina, Kuba och Korea. Läser man Marx  ordentligt så förstår man att kommunism uppstår i kölvattnet av kapitalism i länder som USA exempelvis, och inte bland fattiga bönder som varit fallet förut. Jag skulle väl kunna sticka ut hakan och påstå att occupy wall street måhända är ett frö till en kommunism som Marx menat. Steffe tog sedermera en taxi hem, de andra buss medan jag själv i rask takt vandrade mot mot hemmets trygga vrå i Ektorp betongdjungel. Jag var hemma runt 01.15; dagen därpå kände mig jag mig groteskt pigg utifrån omständigheterna.

Denna norska viking  föddes 1968 i Rjukan (Norge) tycks ha fått en gudasänd gåva – rösten. Han började sin vokalkarriär som sångare för det norska bandet Vagabond, därefter hoppade han över till The Snakes för att sedermera överta sången i grupperna Millenium och Ark. Efter det så öppnades alla gläntade hårdrocksdörrar för denna gudabenådade sångare.

Dels inledde han sin solokarriär som Jorn med albumet Starfire; inte långt därefter så blev han förstahandsvalet för trumlegenden från Helloween/Gamma Ray Uli Kusch nybildade powermetal band: Masterplan. Han sjöng på de två första plattorna, gjorde en paus och återkom på den helt underbara ”Time to be king” som kom ut 2010. Under den perioden så parade A.O.R bolaget Frontiers ihop Jorn med Russell Allen sångaren från Symphony X i ett projekt kallat Allen/Lande. Det blev en riktig succé för alla inblandade, och de har gjort ytterligare 3 plattor i samma anda och med samma kvalitetsstämpel. Han har även deltagit på Avantasias konceptalbum The Scarecrow och medverkar på Arjen Lucasens projekt Ayeron 01011001 samt ett antal dylika projekt.

10 bidrag – 1 vinnare

Lördagen den 10 mars det vill säga igår avgjordes vilket bidrag som skulle få representera Sverige i Eurovision; det var tillika också en mastig 6 veckors musikorgie som gick i graven för detta år. Det var 10 låtar som alla hunnit växa till sig ordentligt, vissa mer än andra. I finalen var dessvärre hela värdinneskapet samlat och  överöste publiken med i mina ögon tillrättalagda och relativt menlösa melodifestivalhumor. Alla tre var delaktiga i inledningsnumret där de gjorde en intetsägande cover av ”New York, New York” med en försvenskad text som anspelade på melodifestivalsprocessen. Därefter fick förra årets vinnare Eric Saade göra några moves till några av sina hits, måhända sålde han några fler exemplar av sin senaste plattan.

Helena Bergström numera vedertagna schlagerkaraktärer fick efter låtarna alldeles för lång tid att raljera över svenska folket melodifestivalsnormer framför soffan via groteskt påfrestande humor. Efter det följde hyllade Gina Dirawis greenroom chat med några av deltagarna. Jag gillade inte alls hennes jargong, utan upplevde den som ytterst pinsam. Dessa två inslag drog ner tempot, och undergrävde en del av 2 timmars underhållningen på ett mycket negativt sätt.

Den internationella juryn fungerade däremot utmärkt. Jag gillade verkligen detta nya tilltag, det var rappt och informativt, utan något larv. De bidrag som framfördes på svenska, var de som fick bita i det sura äpplet (Ranelid & Flinck), då språket i sig troligtvis blev en poängbromskloss. Sedan var det återigen dags för ännu en av Helena Bergströms humorkaraktärer att äntra Globen live. Det blev ungefär lika roligt som ett heltaskigt lokalrevynummer – enerverande dåligt. Svensk/grekiska gudinnan Helen Paparizou fick förtroendet att framföra förra årets vinnarlåt ”Popular”, vilket hon gjorde med bravur.

Svenska folket som till skillnad ifrån internationella juryn fått leva med bidragen, rykten och mediabevakning uppgraderade såväl Thorsten Flink som Ranelid bidrag. Båda jurygrupperna var däremot helt var överens om att de två bästa bidragen var Danny och Loreen, där Danny till sist fick dra det kortaste strået. Själv röstade jag på Danny, då jag tyckte att låten och framträdandet var bättre, men jag tror att Loreen faller den oförutsägbara europeiska publiken ännu mer på läpparna än Danny skulle gjort, så jag är nöjd i vilket fall. Årets trend var att många av de ingrodda melodifestival-dinosaurierna inte gick vidare i tävlingen. Det är något positivt då tävlingsledningen får chansen att byta ut dessa mot nya förmågor, när även publiken säger ifrån. När det gått så långt som det gjort så spelar det ingen roll att såväl Andras Lundstedt  som Marie Serneholt hade toppenbidrag, vilka borde varit med i finalen.

.

Mats 10-i-top

1. Danny

2. David Lindgren

3. Loreen

4. Molly Sandén

5. Top Cats

6. Lisa Miskovsky

7. Björn Ranelid/Sara Li

8. Ulrik Munther

9. Thorsten Flinck

10. Dead by april

Lotteridags

Klämkäckheten personifierade – på ett ytterst negativt sätt

I och med det upplägg som råder i andra chansen så reduceras mitt intresse kraftigt. Jag är inte alls förtjust i de arrangerade duellerna, det blir en orättvis tillställning där två favoriter kan mötas likväl som två kalkoner. Då försvinner automatiskt en eventuell given finalist, medan man eventuellt istället får in en dålig låt. Top Cats, Timoteij och Dynazty placerade på samma halva och Flinck, Youngblood samt Christer & Lotta på den andra, kan det bli värre?

Gina Dirawi skötte som vanligt snacket med artisterna innan deras uppträdande. Hon tycks vara hyllad av alla, och anses stå inför ett stort genombrott, men hos mig har hon istället hamnat 1:a på min lista: ”mest-påfrestande-människa-för-tillfället”. De anti-komiska miniintervjuerna var pinsamt jobbiga att genomlida.

Andra chansen i Nyköping inleds med alla tävlande artister på scenen. I det stora öppningsnumret sjunger Sarah Dawn Finer ”One Night Only” från musikalen Dreamgirls. Jag måste medge att hon onekligen är en av Europas bästa förhandlare eller så har hon legat med Christer Björkman själv. Det sistnämnda lär väl inte vara så troligt, så jag antar att hon är en förhandlare av rang. Sarah är onekligen den som utifrån ett varumärkesperspektiv dragit vinstlotten i årets upplaga av Melodifestivalen, då hon fått exceptionellt stort utrymme att visa sina musikaliska färdigheter under i stort sett alla deltävlingar.Vad är det som inte säger att hon får framföra alla finalbidragen själv den 10 mars?

Jag har egentligen inget emot Helene Bergström, men hennes eklektiska karaktärspotpurri fick mig till slut att må nästan lika dåligt som Ginas presentationer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag ogillar så mycket, då Helena är erkänd duktig skådis, men det är något som får mig att må allmänt dålig vid dessa så kallade humorinslag.

Duell 1: Dynazty vs Top Cats

Bomber, granater, långt hår, smink och ett rivigt gitarrsolot är några verktyg som Dynazty använder sig av i syfte att avväpna Top Cats. De båda bidragen är rockiga, energiska och underhållande. Med facit i hand så måste jag medge att Top Cats show såväl som låt hunnit växa sig smittsamt starkare än vid deltävlingen. Att jag är en samlare av melodisk hårdrock och a.o.r innebär ju att jag är medveten om hur bra Dynaztys låt egentligen är i jämförelse med andra i den genren, något som försvårar mitt val av de två bidragen ytterligare, i detta fall måst jag ändå följa mitt 80-tals hjärta, och lämna 50-tals rocken och brylkrämen därhän.

Duell 2: Andras Johnson vs Timoteij

Likt fyra stiliga nordiska amasoner glider de in på scenen, och redan där har de slagit Andreas. De ser så oskuldsfullt nordiska, pigga, fräscha  och sexiga ut att låten i sig ter sig mindre viktig. I vilket fall som helst är inte denna låt riktigt lika stark som deras hit: ”Kom”. Deras patenterade etno-schlager biter sig ändå fast ordentligt, till skillnad ifrån Andreas Johnsons intetsägande  stöldgods. Jag tror att Andras melodifestivals-horande står folk upp i halsen och istället fungerar som en gigantisk röstningsbromskloss precis som det gör för Andreas Lundstedt.

Duell 3: Thorsten Flinck  vs Lotta & Christer

Den tagna refrängen samt att jag avskyr såväl Lotta som Christer skapade utrymme för mig att rösta på allt annat, i detta fall Thorsten Flinck. ”Jag reser mig igen” har också vuxit sig starkare precis på samma sätt som Carolina Af Ugglas ” Snälla, snälla” för några år sedan.

Duell 4: Sean Banan vs Youngblood

Grabbarna kändes betydligt säkrare här än i Leksand, deras falsksång var inte lika övertydlig och självförtroendet tycktes vara på topp – det var  dock det enda positiva. Kempe kompositionen kändes som en urvattnad eklektisk gryta bestående av ratade Saade låtar. Sean Banan däremot var kvällens mest euforiska energiknippe som gick genom tv-rutan flera gånger om. Jag gillar texten, framträdandet och till och med låten, en frisk fläkt helt enkelt. Att alla tonårstjejer i högre grad fokuserade på tonåringarnas utseende och coola moves är kanske naturligt, men ändå beklagligt. Att Youngbloods halvmediokra tonårssörja till låt inte gick vidare var definitivt en positiv överraskning.

Semi-duell 1: Top Cats vs Timoteij

Oskuldsfullhetssexighet i sin renaste form mot en kaxig nostalgisk 50-tals rockåterblick kunde väl bara sluta med att de skönsjungande gick segrande ur duellen?  Den rationella ekvationen fungerade inte, herrens vägar är onekligen outgrundliga; Slitzköparna tycktes vara minoritet mot högafflar, motorintresserade och byhålepatrioter.

Semi-duell 2: Thorsten Flinck vs Sean Banan

Det som låg Sean banan i fatet var att hans nummer osade humor och brist på seriositet. Svenska folket tyckte om låten såväl som framträdandet, men ville inte att den skulle kunna vinna finalen. Då röstade de hellre på bidraget som får Fonus-vinjetter att verka glättiga. Att jag till slut halvnynnade på ”Jag reser mig igen” är en helt annan sak.

Summering

Låtarna hade som vanligt fördelen att de hunnit sätta sig, och som tittare är det då bra mycket lättare att agera bödel vid Andra chansen än vid själva deltävlingarna. De tre klämkäcka värdinnorna gjorde inte bort sig, men den tillrättalagda, schlagerklyschiga  gay-humorn tilltalade mig inte det minsta. Den processen blev tydligare för varje deltävling som avverkades, för att i sista chansen nå sitt klimax, min spyhink var överfull redan vid halva programmet. Mina två favoriter Dynazty och Timoteij tog sig tyvärr inte vidare till finalen där de borde varit. Jag hade definitivt hellre sett Dynazty där än vrålaporna i Dead by april. Top Cats nostalgiska lyckopiller kändes såhär med facit i hand helt okej.  Kvällens mest positiva sak var i vilket fall som helst att inte dansbandsnördarna Christer & Lotta gick vidare.

Deltävling 3 – Leksand

Programledarna fortsatte med sin aningen ytliga lättsamma gayhumor. Jag tycker verkligen inte det gör bort sig, men som sagt det är så snuskigt slätstruket och tillrättalagt. Det finns inget provocerande eller roligt med detta. Deras mellanaktsnummer var däremot under all kritik. Det kändes mer som ett studentspex eller taskigt lokalrevynummer. Jag är däremot väldigt nöjd att årets deltävlingar reducerat det annars vedertagna humorinslagen. Allt som oftast är det enerverande mediokert, och då är det bra mycket smartare att fokusera på själva musiken. Ett av de hedervärda musikambitioner är när andra artister tolkar andra melodifestivallåtar. Denna gång var det dags för Sirqus Alfon att tolka Roger Pontare något bortglömda Silverland, och på vilket sätt de gjorde det. Detta var 1 miljard gånger bättre än föregående anti-kreativa halvfabrikat. Nytänkande, humor, skönt sväng och humoristiskt underhållande scenshow stod dessa grabbar för; så genomtänkt borde varje mellanakt med självaktning framföras.

1. Youngblood – Youngblood

Medioker sång och accent-dysfunktionalitet är i mina ögon helt bannlyst. Spelar ingen roll om låten är en superhit i sig, om de nämnda faktorerna medverkar i bidraget. I detta fall var Fredrik Kempes låt långtifrån någon ny Manboy/Popular, men dessvärre märktes det tydligt att han ville infoga de framgångsrika tonerna i detta bidrag. Slutresultaten blev bara en andefattig karbonkopia, med taskig sång och myriader av accentluckor.

2. Mina BenHajji – I mina drömmar

Själlös traditionell sömnig svensk ballad. För att en sådan här låt ska få ett riktigt lyft måste en sångerska/sångare med riktigt hög klass implementeras typ Sarah  Dawn Finer. Mina Ben Hajji tillhörde inte den kategorin, även om jag tror att hennes nerver spökade, något som påverkade såväl det stelbenta framförandet som den osäkra tonprocessen.

3. Mattias Andréasson – Förlåt mig

Det här gillade jag instinktivt. Killen gick igenom kameralinsen och låten var en varierad R´n B med bra tryck i. Mattias har också varit med och skrivit låt och text, något visar på att han inte bara är ett ”prettyface”.

4. Love Generation – Just a little bit

Trots att de tappat en medlem framför de ett bättre  bidrag än förra året ”Dance alone”.  Numret är snyggt, energiskt, genomtänkt och låten växer sig starkare för varje avverkad genomlyssning – en stark poplåt.

5. Carolina Wallin Pérez – Sanningen

Det är något med låten som jag inte kan sätta fingret på, något som jag gillar. Det är en skön låt  med en annorlunda text som jag tror har stor potential att bli en riktig radiohit. Jag saknar däremot ett riktigt killer chorus; hade ett sådant infogat så borde bidraget varit en finalkandidat.

6. Andreas Johnson – Lovelight

Trägen vinner är väl något som passar in på Andras Johnsson. Femte gången gillt måhända; i vilket fall som helst fortsätter han på sin patenterade stil. Låten i sig är väl en av de bättre i mitt tycke, bra tryck och skönt sväng, tyvärr balanserar vissa partier farligt nära Suedes 90-talsklassiker ”Beautiful Ones” samt några andra klassiker, vilket gör att den i mitt tycke inte ska med till vare sig finalen eller andra chansen. Andras Johansson är likt Orup och Per Gessle en riktig meloditjuv. De flesta av hans låtar har en tendens att låta likt någon annans låt i högra grad än många artister. Han har en lång väg att vandra om han ska kunna hantera stölderna lika bra som Orup/Gessle.

7. Molly Sandén – Why am I crying

Jag vet inte varför, men ballader är dels inte min stil, dels vill jag inte att Sverige ska skicka en sådan genre till Azerbajdzjan. Tyvärr måste jag säga att framförandet, rösten, utstrålningen som låten var över förväntan. Hennes tillsynes äkta och nakna inlevelse om hennes före detta kärlek Saade lyser igenom  på ett positivt sätt. Helt klart en låt som vi lär få höra mycket mer av i etern, som då hinnit vuxit sig ännu starkare.  Hade jag inte vetat bättre så kunde denna klassiska powerballad vara något som de största amerikanska artisterna kunde framfört utan att skämmas.

8. Björn Ranelid featuring Sara Li – Mirakel

Vad kan man säga, jag brukar skylla på en form av utvecklingsstördhet hos de som röstar på dylika bidrag. I grund och botten är det bossen Christer Björkmans fel som likt Hitler/Pol Pot eller Stalin utnyttjar sin maktposition att förverkliga sina sjuka musikkonstellationer. Idén en var väl teoretiskt inte så dum, men då skulle det inte vara Björn Ranelid som står på scenen utan någon helt annan, någon som kan sjunga (prata) och någon som inte tar sig själv och sin rösta på allra största allvar. Björn Ranelid pratar och Sara Li står för sången i denna eurodisco pastisch a´la E-Type. Med några lyssningar i bagaget upptäcker jag en subtil humor, spontanitet, äkthet, kärlek och en smittsam refräng. Kommer nog att omvärdera mina första intryck av låten som framförandet, då jag i nuläget inte alls tycker den är så hemsk som jag tyckte från början. I vilket fall som helst är det ett hån mot Mattias Andréasson utmärkta bidrag; vi får som vanligt skylla på idioterna som röstar, det vill säga svenska folket. Jag hoppas vid Gud att denna låt inte går och vinner finalen, då de andra länderna ställer sig lika frågande till spektaklet som vi gör när de kommer upp med något humorbidrag.

Summering

I mina ögon att se det hela var detta den sämsta deltävlingen hitintills dessutom bjöds det på oanat mycket falsksång (nerver måhända). Jag tänker främst på pojkbandet Youngblood och webbkokern Mina Ben Hajji. När musikprogrammen ratar de som inte kan sjunga på ett tidigt stadium, får artister immunitet att deltaga i Sveriges största musikprogram. Det borde onekligen vara bannlyst att ta med en artist som inte kan uppfylla adekvata sångnormer eller inte behärskar det engelska språket så att accenten i sig blir en bitter fiende.

Att Youngblood gick vidare är brist på småbrudarnas tondövhet, när de bara går på coola moves och utseendet. Ranelid rörde om i grytan som aldrig förr, vilket i sig är väldigt positivt och välbehövligt. Nackdelen var att bidraget  i symbios med Youngblood gick vidare på bekostnad av bra låtar som Love Generation, Mattias Andrásson och Carolina Wallin Pérez, vilket är aningen tragiskt för tävlingen som för Sveriges låtskrivare.

Om man ska skönja någon form av subliminalt mönster så är det just att de bästa låtarna helt enkelt inte går vidare i tävlingen. Först deltävlingen bästa med låt och enda hit med Marie Sernholt ignorerades av svenska folket, i deltävling 2 föll Andreas Lundstedt bort med utmärkta ”aldrig, aldrig” och deltävling 3 var det Mattias Andreássons tur med  topplåten ”Förlåt mig” att lämna tävlingen på tok för tidigt

Mina två finalval: Mattias Andreásson & Love generation

Mina två andra-chansen-val: Carolina Wallin Pérez & Molly Sandén

De två som gick till final: Björn Ranelid featuring Sara Li & Molly Sandén

De två som gick till andra chansen: Youngblood & Andras Johnson

Deltävling 4 – Malmö

Programledarna malde och pumpade ut sina klämkäcka presentationer och kommentarer. Vid det här laget upplever jag dem som aningen påfrestande. Hade det funnits snabbspolning så hade jag använt mig av det. Sarah Dawn Finer var den som i mellanakten tolkade Melody Clubs ”The Hunter”, något som blev bättre i praktiken än på pappret.

1. Charlotte Perrelli – The girl

Charlotte Perrelli är en artist uti fingerspetsarna med en väldigt bra röst och utstrålning. Låten The girl känns dessvärre för utstuderat, för klyschigt och för euforiskt för sitt eget bästa.

2. Opa – Allting blir bra igen

Mångfald är något mycket positivt, och det ligger väl i SVT natur att ha med sig allehanda etniska bidrag likt detta. Tyvärr osar detta alltför mycket amatörism och borde ha kunnat slagit om platsen som webbjoker – inget annat. Det kändes som låten, texten och framträdandet var präglat av den ekonomiska situationen i Grekland.

3. Dynazty – Land of broken dream

Hårdrock på agendan igen. Då jag själv innehar deras plattor så ska jag försöka vara så opartisk som möjligt. Till min förtjusning visar sig låten som framträdandet vara tillräckligt bra för att knipa en finalplats. De går genom rutan till skillnad från många andra bidrag dessutom sjunger sångaren tillräckligt rent.

4. Lotta Engberg & Christer Sjögren – Don´t let me down

Att de lyckas sammanfoga två av mina anti-artiser till ett bidrag bådar inte bra. Att låten i sig påminner om något annat, går inte heller att ta bort. Don´t let me down är en klassisk  svensk modern schlager som var lika själlös som deras intetsägande framträdande. Det här var ett bidrag som gav klämkäckheten ett ansikte – ett sötsliskigt äckligt sådant. Tantigt och gubbigt – usch.

5. Hanna Lindblad – Goosebumps

I årets svagaste startfält så borde låten Gossebump tagit sig till andra chansen. Den är energisk, trallvänlig och ytterst medryckande. Jag blev glad av låten, vilket man inte kan säga om typ halva det här startfältet.

6. Axel Algmark – Kyss mig

I samma hatanda som Christer Sjögräs/Lotta Engberg/ Kicki Danielsson sällar sig Håkan Hellströms musik. Denna Hellströmsklon gjorde inte bort sig, men tilltalade mig inte det allra minsta. Den här är verkligen inte min typ av musik.

7. Lisa Miskovsky – Why start a fire

Vackert och lågmäld midtempopop, som jag inte trodde skulle gå vidare i tävlingen. Då hon är en erkänd duktig låtskrivare, lite egensinnig, vacker, cool med en bra sångröst så känns det bra att hon gick vidare. Hon känns som en välbehövlig motvikt till allt glitter, tillrättalagt och oftast meningslösa texter med taskig sång.

8. Danny Sacuedo – Amazing

Jag upplevde förra årets In the club som alltför tjatig. Denna gång har Danny fixat till ett koreografiskt mästerverk i kombination med en bättre låt än förra årets hit. Tyvärr sjöng han som en kråka, men då jag hört honom sjunga rent ett antal gånger förut så kan kan det bara bero på nervositet i kombination med förkylning och dylikt. Amazing hade definitivt hittat sin inspirationskälla från Swedish house mafia – Save the world.  Men jag tyckte ändå den var värd att gå direkt till final.

Summering

Med facit i hand blev denna fjärde deltävling också den klart sämsta, ännu värre än den tredje deltävlingen.

Mina två finalval: Dynazty & Danny Sacuedo

Mina två andra-chansen-val: Lisa Miskowsky & Hanna Lindblad

De två som gick till final: Lisa Miskovsky & Danny Sacuedo

De två som gick till andra chansen: Lotta Engberg/Christer Sjögren & Dynazty