Då var det dags igen.

Melodifestivalen 2013 blev det tolfte året i rad där upplägget med deltävlingar på olika håll i Sverige avverkades tillika 53:e upplagan av musiktävlingen historiskt sett.

• Den 14 maj 2013 sänds den första semifinalen av Eurovision Song Contest.
  
• Den 16 maj 2013 sänds den andra semifinalen av Eurovision Song Contest.
• Den 18 maj 2013 sänds finalen av Eurovision Song Contest där vinnarlandet koras.
  

Deltävling 1: Karlskrona

Värdparets klyschiga klämkäckheter avbröts av David Lindgrens ”Skyline”. Det var en fartfylld historia som hade mycket av allt, dock inte en helt tillfredsställande refräng, något som drog ner helhetsbetyget. Cockies N beans: ”Burning flags” gjorde inte bort sig. Tre mogna kvinnor med mycket slagkraftiga röster framförde lättviktsrock på ett inte alls ett oävet sätt. En av mina personliga favoriter  är Jay-Jay Johansson, vilken hittills släppt 8 album. Hans bästa skiva Antenna från 2002 var mitt inträde in i hans musikrum. Melankolisk intelligent electropop är hans signum. Bidrag nummer tre ”Paris” följde den mallen slaviskt; suggestivt och dramatisk, men ändå kraftfullt i sin lågmäldhet. Tyvärr är han inte den mest karismatiska personen i scenvärlden. Fjärdelåten var inte något som föll mig på läppen. Mary N`diaye sjöng halvmediokra låten ”Gosa”, rytmisk så det förslog, men också groteskt intetsägande.

Erik Gadd: ”Vi kommer aldrig att förlora” utkristalliserades till en riktigt bra poplåt, med en toppenrefräng; ett gediget melodihantverk helt enkelt.  Yohio: ”Heartbreak hotel” var däremot den hitintills bästa låten trots svajig sång. Likt en androgyn japansk seriefigur med en låt som periodvis påminde mig om gruppen The Rasmus ägde han självsäkert scenen. Att den innehöll något tyngre gitarrer än i de andra bidragen gjorde inte saken sämre. Anna Järvinens ”Porslin” var sprött, sorgset och vackert, dock not my cup of tea.  Michael Feiner &: Caisa framförde ”Were still kids”; de moderna clubbmusikmattorma i  symbios med saxofoninslag borde inte generera i något sensationellt. Det gjorde inte låten heller, men den var en av de bättre  startfältet, saxofonslingan var verkligen en älska-eller-totalt-avsky-grej -  jag gillade den.

Mellanakten med trion Gina, Danny och Kristian Luuk och Lena Philipsson var överraskande bra. Självironiska texter och en skön låt förpackad i ett Oscarsgala-lyxigt shownummer var receptet. De två bästa bidragen gick nog vidare trots att David Lindgrens ”Skyline” var ljusår ifrån förra årets hit ”Shout it out”.  Per Andersson från Grotesco spelade olika karaktärer som skickat in bidrag till Melodifestivalen och som alla blivit ratade. Först ut var hårdrock på ukulele med MegaHell, och det var faktiskt lite småroligt, inte alls så påfrestande som det annars kan bli . Yohio och Erik Gadd direkt till final enligt mig.  Till andra chansen borde David Lindgren och Jay-Jay Johansson tagit sig.

Deltävling 2: Göteborg

Anton Ewald inledde det hela med sin Saade/Lindgren/Danny patenterade danssång. Klonen gjorde inte alls bort sig, utan kunde både sjunga och dansa dessutom var låten ”Begging” en av de bättre i startfältet. Nästa bidrag framfördes av Adele-inspirerade Felicia Olsson som stod för kvällens mest sofistikerade inslag, den smäktande soulballaden ”Make me no 1″. Den kräver några extra lyssningar, men är en given radiohit. Joacim Cans är en halvidol utifrån mitt hårdrocksintresse. Att han nu framför en låt i en hel annan genre tycker jag är inte alls är fel trots konservativa och dogmatiska hårdrocksprotester. Tyvärr var låten ”Anneli” alldeles för träig precis som nyckelharpan. Swedish housewives bestod av tre sexiga mogna tjejer i sina bästa år: Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver. Utrustade med glittrande korta klänningar, hotpants och leenden som kan spräcka vilket käkben i världen framförde de standarddängan  ”On top of the world”.

Ultraläckra norska Tone Damli och vår egen Erik Segerstedt bildade ett gulligt lättsmält team. Tyvärr var konstellationen kemilöst och låten ”Hello goodbye” i sig totalt intetsägande. Louise Hoffsten har aldrig varit någon idol och kommer nog aldrig heller att bli. Därför blev jag positivt förvånad när Linköpingstjejen framförde en bluespopdänga som faktiskt var grymt stark. Denna omgångs svar på Erik Gadd: Rikard Wolff kändes i mitt tycke som ett skapligt nerköp. Visst, det är vackert och melankoliskt till bristningsgränden, men långt ifrån något jag någonsin kommer att lyssna på igen. Att Sean Banan fick ytterligare en chans i dessa sammanhang tycker jag är värre än att ta med Rickard Wolff. Förra årets bidrag ”Sean den första banan” var en guldlåt i kombination med ett vansinnigt fräckt och roligt nummer. Sean Banans senaste alster ”Copacabanana” gick endast vidare på grund av kidsen i betonggettona som ringde så de blev blåa i ansiktet.

Mellanakterna med de minst sagt äldre damerna var inget som tilltalade mig. Detta respiratornummer stod i konstrast till förra veckans toppeninslag, så detta var ett riktigt bottennapp. Brist på fantasi och humor var väl några faktorer som skapade dessa så kallade mellanakter. Danny var aningen mindre stel än förra veckan, vilket inte säger mycket, eller snarare allt. Per Andersson från Grotesco avhandlade familjeschlager på ett udda vis. Som helhet var deltävling två sämre än förra lördagens. Felicia och Louise var mitt finalpar. Anton och Swedish Houewives till andra chansen.

Deltävling 3: Skellefteå

Först ut var svartklädde Eddie Razaz, som avfyrade fartfyllda låten ”Alibi”. Han sjöng och dansade bra, men jag börjar bli ytterst trött på Danny/Saade komplexen som framavlas runt om i Sverige, dock är den bättre än “Skyline”, men sämre än “Begging”. En stor kontrast till koreografiorgien var melodifestivaldebuterande Elin Peterssons lågmälda skapelse: ”Island”. Vackert, enkelt, avskalat och äkta, men tyvärr också tämligen ointressant.  Fyra mogna gubbar tog sedan över scenen: Ravaillacz  framförde schlagerparodin: ”En riktig jävla schlager”. Vad kan man säga, charmigt och trallvänligt, men ett bidrag som aldrig skulle gått vidare och definitivt aldrig nått finalen. Jag blir ångestfylld när jag inser hur horribelt svenska folket proteströstar. Amanda Fondell tog över stafettpinnen med sin teatraliska och melankoliska ”Dumb”. Det var ett år sedan Amanda ställde upp i Idol och tog hem hela tävlingen. I Melodifestivalen kammade hon noll, vilket jag tyckte var synd när ”Dumb” definitivt tillhörde finalstartfältet.

Martin ”BWO” Rolinskis”In and out of love” var en 80-tals pastisch av guds like. Med hyperövertydliga Modern Talking vibbar och sin karakteristiska nasala stämma gjorde han allt som stod i hans makt. Men som sagt låten var på tok för redundant för sitt eget bästa. Janis Joplin imitatören Caroline Af Ugglas låt ”Hon har inte” innehöll en tänkvärd text, annars var det inget nytt under solen. Goo-Goo dolls inspirerade State of drama var  onekligen talangfulla, ungaoch hungriga. De framförde proffsigt hård-pop-låten ”Falling” vars  blankpolerade reklamradiorock tilltalade mig. Janet Leons ”Heartstrings” framförde ett underhållande nummer som omfamnades av en partyhöjande dansorienterad pop. Det var hugget som stucket vem som skulle knipa den sista Andra-chansen-platsen mellan Janet och Eddie.

Den här gången reste Gina till Italien i några förinspelade inslag för att reda ut varför de var det enda land som inte gav Loreen ett enda poäng i Eurovision ifjol. Ett uppslag som definitivt fungerade bättre i teorin än i praktiken. Shownumret var ett stepp/jazz-nummer där Gina sjöng, Danny steppade och Rennie Mirro & Karl Dyall dominerade. Per ”Grotesco” Andersson raljerade dansbandsgenren i kombination med könsbyten i ”kvinna och karl”.  Mina två finalfavoriter var Amanda Fondell och State of drama.  Eddie Razaz och Martin Rolinski till andra chansen. Detta var i mina ögon för övrigt den bästa deltävlingen av de fyra.

Deltävling 4: Malmö

En av mina favoritgrupper Army of lovers  inledde deltävlingen i Malmö med ”Rockin the ride”. Den visade sig vara en skön låt men också extremt tjatig. Lucia Piñeras ”Must be love” hade allt för mycket drag av världshiten ”Rolling in deep” med Adele för sitt eget bästa. Synd, för såväl energin som rösten fanns med i numret. Robin Stjernberg sjöng ”You” och ylade sig oväntat fram till andra chansen. Egentligen inget fel på vare sig låten eller uppträdandet, men så himla bra var den väl inte. Sylvia Wrethammar – ”Trivialieter” var något som inte alls föll mig i smaken, trots jazzsamba i klinch med en hybrid av Bondlåtar.

Ralf Gyllenhammar framförde hårdrockballaden ”Bed on fire”. En obehaglig svengelska uppenbarade sig i låtens inledning. När låten väl kom i gång reducerades det värsta; tyvärr blev den periodvis för skrikig. Terese Fredenwalls Lene-Marlin-doftande Breaking the silence” var en skön lågmäld låt som definitivt kommer växa sig starkare i radion. Behrang Miri – ”Jalla dansa sawa” stod för karnevalsstämningen med en extremt trallvänlig refräng på franska och arabiska. En låt som jag blev glad av, och som troligtvis kommer att spelas sönder i etern. Ulrik Munthers ”Tell the world I´m here” blev en oväntad överraskning. Mogen framförd universal poprock som växer sig starkare för varje lyssning som avverkas.

Utifrån ett julaftonsperspektiv så måste många partyhomosexuella fått en tidig julklapp, dels att Army of lovers var med, dels att Alcazzar agerade mellanakt featuring Danny med ett potpurri av deras största hits. Inslaget visade dessvärre upp bristen på riktigt klockrena låtar i årets melodifestivalupplaga. Per  ”Grotesko” Andersson parodierade på Tommy Nilsson, och uppvisade det roligaste inslaget av de fyra, med den narcissistiska tönten. Mina finalfavoriter var Ulrik Munther och Ralf. Army of Lovers och  Behrang Miri till andra chansen

Sista chansen

Äntligen har programmakarna tagit sitt förnuft till fånga; kvartsfinalsduellerna i Andra chansen har  tagits bort. Den befängda lotteritillställningen som genomsyrats musikprocessen har varit så orättvis och intelligensbefriad har modifierats. Nu fick svenska folket rösta, sedan ha dueller; ett steg i rätt riktning att helt ta bort spelet för galleriet.

Detta var Gina och Dannys näst sista framträdande som programledare för detta jätteevenemang. Utifrån ett artistperspektiv har de klarat sig standar, utifrån ett komediperspektiv har det varit ett nerköp. Halvtaskiga tillrättalagda manusskämt från omnipotenta Edward Af Sillén faller ännu plattare till marken via dessa två artistkanaler och då främst via Danny. Genuin humor är en skör balansgång, alla kan helt enkelt  inte berätta en rolig historia på ett roligt sätt. Petra Medes återkomst är efterlängtad, trots att hon inte ingår i min stab av favoritkomiker. David Batra eller Johan Glans bör ta över detta spektakel nästa år, utan inblandning av Edward Af Sillén.

Duell nr 1: Till Final: Anton Ewald – “Begging”
Utslagen: Behrang Miri – “Jalla Dansa Salwa”

Duell nr 2:
Till Final: Robin Stjernberg – “You”
Utslagen: Martin Rolinski – “In And Out Of Love”

Utslagen efter andra omröstningsomgången:
5. “Hello Goodbye”, Erik Segerstedt & Tone Damli

Utslagna efter första omröstningsomgången, i resultatordning:
6. “Hon har inte”, Caroline af Ugglas
7. “Burning Flags”, Cookies N Beans
8. “Vi kommer aldrig att förlora”, Eric Gadd

Mellanakter:
“Jedward duellerar mot Danny och Gina”
“Peter Jöback som Fantomen i Melodifestivalen

De två artister som jag önskat gått vidare till finalen var ”Begging” med Anton Edwald samt ”Vi kommer aldrig att förlora” med Erik Gadd. Trots duellreduceringen skapade kvarvarande moment orättvisa in i det sista. Robin Stjernbergs tonsäkerhet var usel och borde vara bannlyst i en sådan här stor tillställning. Det är ett hån mot alla som dels inte nådde andra chansen eller finalen, dels mot alla duktiga artister som kan sjunga ordentligt. Om det visar sig att han var övernervös så är det väl en godkänd ursäkt.

Jag förhåller mig dock aningen ambivalent om Martin Rolinski skulle gått vidare istället? Trots karisma, scenvana, adekvat röst och ett annorlunda shownummer så är det omöjligt att skaka av sig den påträngande likheten Modern Talkings: ”Cherie Cherie Lady”. Var går gränsen för inspiration eller stöld ? Här överträddes tyvärr min gräns, någon seriös måtta får det helt enkelt vara.

Mellanakterna var lika upphetsande som nakenkatter på en kattutställning. Med ett programarkiv att döda för, där potentiella guldkorn skulle kunna vaskas fram på löpande band kastar de in de mest påfrestande snorungarna i hela norra Europa: Jedward. Låten som var poppis för tre år sedan är visserligen bra; men att hybridisera en duell mellan dem och programledarna visar på fantasilöshet utöver det vanliga. Då var Peter Jöbacks avskalade nummer betydligt bättre, även om partystämningen sjönk till minusgrader.

Finalen i Friends arena Stockholm

Innan finalen hade jag inhandlat Melodifestivalen 2013 på cd. Det är först då som jag får den adekvata helhetsbilden serverad. 2013 år var inget undantag när bidragen sållades mellan de bra, standard och rent usla. Jag anser att 2009 års melodifestival när Malena Ernman ”oturligt” vann, var den bästa någonsin med toppar som: ”Tic Toc”, ”Baby goodbye”, ”Disconnect me”, ”Jag ska slåss i dina kvarter”, ”Hope and glory”, ”1000 miles”, ”Youré not alone”, ”Show me heaven” och ”Jag tror på oss”. Årets upplaga höll också bra klass, men utifrån den höga kvaliteten från och med 2009 var 2013 ändå det sämsta sedan 2008.

Startfältet genomsyrades utav att männen dominerade tillställningen. I finalen delades antalet röster mellan tittarna och elva jurygrupper runt om i Europa, där tittarnas röster omvandlas till procentuella poäng. Proceduren med röstningsomgångar i deltävlingarna såg likadan ut som den gjorde året innan. Jag tycker det upplägget fungerar riktigt bra. Röstningsförfarandet blir inte som förut en segdragen historia, utan de två timmarna pinnade på snabbt. Jag tittade med Hanna och Frida, då Marie var bortrest. Med ostbågar, lösgodis och vatten i högsta hugg slocknade Fridas ögon redan vid 21.00 tiden, Hannas en halvtimme senare.

1. Tell the world I’m here – Ulrik Munther
2. Skyline – David Lindgren
3. Falling – State of Drama
4. Begging – Anton Ewald
5. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten
6. Bed on fire – Ralf Gyllenhammar
7. En riktig jävla schlager – Ravaillacz
8. Copacabanana – Sean Banan
9. You – Robin Stjernberg
10. Heartbreak hotel – YOHIO

I mitt tycke hade Yohio det bästa bidraget. 80-tals dimman låg som  bomull runt The Rasmus inspirerande tonerna; två faktorer till mitt gillandet. Han fick mest röster av svenska folket i finalen, men snubblade på mållinjen efter den internationella juryns valv. Vuxet, moget och radiovänligt framförde Linköpings stolthet Louise Hoffsten den ultrasköna ”Only the dead fish follow the stream”. En toppenplåt som jag verkligen gillade, men inte velat skicka till Malmö. Detsamma gällde hård-pop-bandet State of drama. En ruskigt skön refräng och kamerahångel, men jag tror personligen att den precis som Louise låt hade drunknat i Europa låthav.

De låtar som jag anse borde har varit med i finalen var Amanda Fondells ”Dumb” samt Felicia Olsson ”Make me no 1″. Lite utanför hamnade Erik Gadds ”Vi kommer aldrig att förlora” och Janet Leon med ”Heartstrings”  samt Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa”. Martin Rolinski och Lucia Pinera hade bra låtar, men som helt sonika föll bort på grund av alltför stora likheter med andra kända världshits.

Efter att ha vunnit internationella juryns röster och kommit tvåa hos svenska folket, fick en anmärkningsvärd överraskad Robin Stjernberg representera Sverige i Eurovision Song Contest i Malmö i vår, för två veckor sedan var han inte ens i final. Låten är skriven av honom själv, Linnea Deb, Joy Deb och Joakim Harestad Haukaas. Som koreograf har de anlitat Ambra Succi, som förra året skapade koreografin till Loreen. Jag upplevde till en början ”you” som aningen för tjatig samtidigt som han sjöng halvtaskigt. Ju fler gånger jag hörde låten desto starkare blev den, och till slut jag fick devalvera ursprungsåsikten.

Mellanakterna var väl sisådär. Carolas uppdaterade version av ”Främling” var inte alls så bra som den kunde ha blivit. Cameos från gamla programledare var väl inte heller topp-1000 precis. Den sentimental barnkörs sjungna ”Euphoria” med Loreen själv i spetsen var betydligt mäktigare, men pricken över i:et fanns inte med denna finalkväll.

Min topp-lista

1. Heartbreak hotel – YOHIO

2. Begging – Anton Ewald

3. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten

4. Falling – State of Drama

5. You – Robin Stjernberg

Alla snygga foton är tagna från http://blog.qruiser.com/schlagerprofilerna/

Svensk popmusik i världsklass.

Amanda Jenssen föddes 1988 i Lund. Hon  ingick tidigare i bandet ”Oh hollie neverdays” och spelade med sin pappa i bandet ”Amandas and the papas”. Jenssen ristade in sig hos svenska folket medvetande efter sin andraplacering i talangjaktsprogrammet Idol 2007.

Amanda släppte sin första egna platta 2008 med titeln ”Killing my darlings”. Två år senare kom kritikerrosade ”Happyland” ut, något  som genererade i två Grammispriser 2010: för ”Årets kvinnliga artist” samt för ”Årets kompositör” tillsammans med vapendragaren Pär Wiksten (Wannadies melodisnickrare).

Hon sommarpratade också radioprogrammet Sommar på 2010 Två år efter succéalbumet skulle hon försöka toppa Happyland, något som hon i mina ögon lyckades med i och med tredje plattan Hymns for the haunted. Oförklarligt nog blev hon inte ens nominerad i en enda kategori i Grammisgalan 2013.

Med en röst och en stil som inte faller långt ifrån brittiska Adele fortsätter denna älva att leverera musik i yppersta världsklass. Hade Amanda varit britt eller amerikan hade hon toppat hitlistorna runt om i världen, nu är hon svenska och det sätter vissa käppar i hjulet, då de anglosaxiska brödraskapet fortfarande vill vara bäst i pop- och rocksfären.

Varken debuten eller uppföljaren var några dåliga album, snarare tvärtom, men ”Hymns for the haunted” känns mer komplett. Den är mustigare, bredare, hesare och svulstigare än sina föregångare samtidigt som hennes egna musikaliska identitet cementerats.

Plattans inledning är sanslöst fenomenal: ”Ghost, Boom och ”Volcano swing” är storbandsjazz för 2020 -talet. Singelspåret ”Dry my soul” ligger troligtvis nära hennes egna beskrivning på musikstil: ”jungle jazz” eller ”voodoo jazz”. Den låten och ”Open the lid” är rytmiska underverk som jag nynnat ihjäl mig på under halvjobbiga löppass.

En annan låt som jag instinktivt fäst mig vid är sköna ”Leon”. Alla nämnda låtarna tillhör albumets tempostarka, men även de lågmälda är guldkorn i sig. Jag får direkt associationer till slavsånger på amerikanska söderns bomullsplantager. Det känns tydligt att hon hänger sig passionerat i varje takt och ton, något som förstärker de redan starka låtarna. Till skillnad ifrån Adele så är låtarna mindre intima och avskalade samtidigt som balladerna är färre; kritikerna muttrar, men jag jublar, såhär ska en slipsten dras.

1. ”Ghost”
2. ”Boom”
3. ”Volcano Swing”
4. ”Light and Easy”
5. ”Dry My Soul”
6. ”Lay Down”
7. ”Open the Lid”
8. ”Illusionist”
9. ”Leon”
10. ”Thunderful Jolene”
11. ”Michael’s Garden”
12. ”The Carnival”

British melodic steel

Om Y & T var ett av mina första hårdrockvinylköp fylld med energi, känsla och kvalitet fanns det andra förstlingar som likaväl kunde passa in på den beskrivningen. Def Leppards High´n dry skakade om mina heavymetalgener ända in i ryggmärgen med sin obscent melodiska hårdrock i symbios med en gnutta new wave.

Def Leppards andra skiva från 1981 har en råenergi och ett sound som jag fortfarande dyrkar. Deras två kändaste alster ”Pyromania” och ”Hysteria” är mer nytänkande, vågade och låtskrivarmässigt starkare. Men det är via denna skiva som gruppen hybridiserade fram något unikt vars charm låg i att den var aningen oslipad.

För mig är detta album också ett bättre sådant än efterkommande och hyllade Pyromania. Det finns en hunger som av förklarliga skäl reducerats på nästkommande platta där gruppen har landat, och är i fasen: ”vi har förstått att vi har någonting på gång, låt oss reproducera”.

Där Y & T ståtar med mer blues i botten, kontrar Def leppard i ännu högra grad med starkare chorus, och ännu mer minnesvärda och klassiska melodier. För mig är detta ett album i världsklass; ett sådant som med lätthet tar sig in på min  topp-25 i den melodiska hårdrockens/a.o.r listan.

Jag tror att det var albumet som styrde mig med ett gigantiskt kliv närmare den mer melodiska hårdrocksfåran, och då framförallt A.O.R-genren. Under detta musikaliska vägskäl dominerades min musiksmak av 80-talspunk med The Exploited, GBH, The Blitz och The Dead Kennedys i spetsen samt allt med sminkposörerna i KISS.

Dock finns det låtar på skivan som jag tagit till mig mer än vissa andra som exempelvis energiska inledningslåten ”Let it go” och efterföljande ”Hit and run”. De lite lugnare låtarna ”Lady strange”, ”Bringing on a heartbreak”  och ”Mirror mirror”en orgie bombastisk melankoli .

”Me and my wine” är däremot en låt jag inte är förtjust i, men den ingick inte heller i utgåvan 1981, utan infogades som bonuslåt 1984, då plattan släpptes på nytt i kölvattnet av Pyromanias osannolika framgångar världen över. Jag sällar mig som sagt till den lilla skaran som föredrar deras tre första plattor, och inte alls är superförtjust i deras överproducerade alster efter Pyromania. Det som då var överdådigt, nyskapande och experimentell tyr sig  idag som de mest daterade skivorna i deras musikbagage.

Def Leppard bildades 1977 i  den engelska industristaden Sheffield. Originalmedlemmar i gruppen var sångaren Joe Elliot, Rick Savage på elbas, Pete Willis och Steve Clark på gitarr och Tony Kenning på trummor. Bandet har sålt över 65 miljoner plattor och albumet ”Hign´n dry” landade på nummer 38 på Billboards 200, och nummer 26 på den brittiska motsvarigheten.

Det är komplicerat att inte nämna producenten och låtskrivaren Mutt Lange som i mångt och mycket kan ses som en subtil 5:e medlem utifrån ett sound och låtskrivarperspektiv. På High´n dry äntrade han för första gången Def Leppard skutan och skulle så göra det på de tre nästkommande: Pyromania, Hysteria och Adrenalize, en framgångssaga som slagit in sig i musikhistorien.

Mutt Lange har för övrigt producerat den bäst säljande plattan någonsin av en kvinnlig artist, det vill säga skönheten Shania Twain tillika hans egna fru; hennes Come on over som kom ut 19997. Mannen ligger dessutom bakom otaliga succéer med anrika band som AC/DC, Nickelback, Foreigner, The Cars, Bryan Adams, Billy Ocean, The Corrs, Maroon 5 med flera

Dead Kennedys – Tidlös politisk punk från USA

När

kom ut 1980 blev jag tvungen att rita om mitt musikaliska landskap från rockklyschor till smärtsamt sanningsenliga budskap. De provokativa, sarkastiska och cyniska texterna som proklamerades ut var chockerande ärliga, de sjöng om sådant som inte andra sjöng om, men borde gjort.

I mina öron är detta inte bara ren skär nostalgi, utan texter som är kvalitetssäkrade, och i många fall fortfarande lika aktuella. Lustigt nog var detta det enda albumet jag gillade, de resterade albumalstren blev lite väl experimentella. ”Holiday in cambodia, Chemical warfare, California uber alles, Let´s lynch the landlord” och ”When ya get drafted” är odödliga låtar helt enkelt.

Dead Kennedys bildades i San Francisco 1978. De spelade in sin första singel California Uber alles 1979. Den var förövrigt en regelrätt attack mot Kaliforniens dåvarande guvernör, Jerry Brown. Dead Kennedys snabba, aggressiva punkmusik med politiska texter har fått många efterföljare.

Idag räknas de som ett av de mest inflytelserika punkbanden i historien tillsammans med exempelvis Black Flag och Bad Brains,  och var de en del av den första amerikanska hardcorevågen. Sångaren Jello Biafra har spelat in musik under eget namn efter att Dead Kennedys splittrades 1986, bland annat i samarbete med kanadensiska punkbandet D.O.A, med Ministry i ett projekt kallat Lard och i samarbete med The Melvins. Jello Biafra är även känd som politisk talare och så kallad spokenswordare.

Spoken word eller spokenword är en form av enmansteater som kan talas, rimmas eller sjungas acapella. Ibland framförs spoken word till musik, men då förutsätts endast talad eller rimmad monolog i otakt. Berättelsernas form och innehåll är av stor betydelse. Artisterna försöker att fängsla publiken genom fyndiga ordvändningar, smarta idéer och perspektiv av olika slag.

Samhällsreflektion, anekdoter, absurda berättelser och brandtal blandas i en ofta obruten monolog. Artisterna kan arbeta med att förstärka effekten av innehållet i sina monologer genom yttre attribut. Antingen genom att klä ut sig eller genom att texten kontrasterar vad man kan förvänta sig av artistens vanliga utseende. 

Publikens emotionella upplevelse är också  av central betydelse inom spoken word. Till skillnad från den närbesläktade ståuppen måste inte spoken word bara vara rolig. Spoken word kan upplevas inom alla delar av känslospektrat. En metod som används för att maximera känsloeffekten är att inkludera olika kontrasterande känslor i samma framförande.

Texten till Holiday in Cambodia
So you been to school for a year or two / And you know you’ve seen it all / In daddy’s car, thinkin’ you’ll go far / Back east your type don’t crawl / Play ethnincky jazz to parade you snazz / On your five grand stereo / Braggin’ that you know how the niggers feel the cold / And the slum’s got so much soul / It’s time to taste what you most fear / Right Guard will not help you here / Brace yourself, my dear… /

It’s a holiday in Cambodia / It’s tough, kid, but it’s life / It’s a holiday in Cambodia / Don’t forget to pack a wife / You’re a star-belly sneech, you suck like a leech / You want everyone to act like you / Kiss ass while you bitch so you can get rich / While your boss gets richer off you / Well you’ll work harder with a gun in your back / For a bowl of rice a day / Slave for soldiers ‘til you starve / Then your head is skewered on a stake / Now you can go where people are one / Now you go where they get things done / What you need, my son… / Is a holiday in Cambodia / Where people dress in black / A holiday in Cambodia / Where you’ll kiss ass or crack / Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, etc…. / And it’s a holiday in Cambodia / Where you’ll do what you’re told / A holiday in Cambodia / Where the slums got so much soul

1. Kill the Poor – 3:07
2. Forward to Death – 1:23
3. When Ya Get Drafted – 1:23
4. Let’s Lynch the Landlord – 2:13
5. Drug Me – 1:56
6. Your Emotions – 1:20
7. Chemical Warfare – 2:58
8. California Über Alles – 3:03
9. I Kill Children – 2:04
10. Stealing People’s Mail – 1:34
11. Funland at the Beach – 1:49
12. Ill in the Head – 2:46
13. Holiday in Cambodia – 4:37
14. Viva Las Vegas – 2:42

Y & T – Eartshaker, 1981; pure hårdrockenergi.

En av mina första plattor förutom alla kiss skivorna var Judas Priest -  British steel, Def Leppard – Hign ´n dry samt  Y & T – Earthshaker. Det sistnämnda ett genuint mästerverk även i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels står pall för tidens tand såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta band, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska. Tyvärr var efterkommande skivor definitivt inga sanna mästerverk, men där fanns ändå 4-7 låtar på varje platta att döda för.  Albumet faller lätt in under epitetet ”inte en dålig låt” och låter nästintill lika vital som på det ”glada” 80-talet.

Av de tyngre låtarna är det fortfarande ”Hungry for rock” och  ”Knock you out” som står ut lite extra. Jag måste nämna en låt som från början inte alls uppskattades av mig, men som vuxit sig starkare för varje lyssning som avverkats är hårdrockcrescendot ”Dirty girl”. Dave Menikettis solo på sista upptempoballaden ”I belive in you” är en av världens största anledningar till att få gåshud till musik. Det är omöjligt att inte bli berörd av gitarrspelet, Gary Moore framstår i kölvattnet som en glad amatör.

”Rescue me” är också en själfull halvballad som alstrar euforikickar likt Fransmän äter sniglar. Jag, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen såg dessa hjältar på Sweden Rock festival två år i rad varav den första var ett av mina största liveögonblick någonsin. Leadgitarristen är för mig den sannaste gitarrhjälten i hela musikvärlden, utan att vare sig spöka ut sig eller stapla verbala hårdrock-klyschor på varandra; killen låter sparsmakade gester, passionen och gitarren tala istället.

San Francisco-gänget har dessvärre aldrig nått upp till de riktigt kommersiella höjderna, vilket de musikalisk sett är mer än förtjänta av. Det är först under senare år som de fått någon form renässans. Jag är definitivt ingen blueskille, men i Y & T blusbaserade hårdrock är ett enda gigantiskt undantag, Earthshakerplattan är obeskrivligt bra, och att sätta ord på den är nästintill omöjligt, 24 karat hårdrock helt enkelt.

Dave Meniketti – vocals and guitar
Joey Alves – guitar and background vocals
Phil Kennemore – bass and background vocals
Leonard Haze – drums and background vocals

1. ”Hungry for Rock” – 3:47
2. ”Dirty Girl” – 5:06
3. ”Shake it Loose” – 2:55
4. ”Squeeze” – 4:04
5. ”Rescue Me” – 4:44
6. ”Young and Tough” – 3:47
7. ”Hurricane” – 3:23
8. ”Let Me Go” – 3:12
9. ”Knock You Out” – 2:59
10. ”I Believe in You” – 7:13

Pixel – Eskapism

En av mina favoritserier, True blood är inne på sin 6:e säsong. Den fjärde var dessvärre ett riktigt bottennapp där manus oinspiration och succéhybris delade på bördan att totalhaverera denna före detta utmärkta serie. Jag gav dock säsong 5 en sista chans att bevisa motsatsen: att handlingen är mer undead än karaktärerna. Ömsom vin ömsom vatten då serien onekligen ryckt upp sig lite granna, men långtifrån tillräckligt för att jag ska fortsätta följa detta inavlade spektakel. Karaktärerna som irrationellt nog var fulla av liv har de två senaste säsongerna blivit såpopera klyschiga och känns mera  som Twilight/Vampire diaries kloner än ett högkvalitativ skräckdrama. Denna själlösa sörja håller sig till vampyrbyråkrati temat som redan hunnit blivit tillräckligt sterilt och uttjatat. Det introduceras en ny vampyr in i serien, tyvärr en av få goda nyheter. Manusförfattarna väcker dessvärre liv i en gammal favorit nämligen Russel Edgington. Det tilltaget känns osannolikt fantasilöst i min värld, när möjligheterna att skapa en ny häftig karaktär var ändlös.

Från skaparen av Family guy (1999 – 2013) Seth MacFarlane dyker denna udda björn upp: Ted. Densamme har också den goda smaken att tycka att ”Supernollan” är världens roligaste film. Pålitliga Mark Wahlberg får förtroendet att integrera med teddybjörnen Ted (Seth MacFarlane voice). Lika involverad blir hans flickvän Lori Collins som spelas av det halvukrainska bombnedslaget Mila Kunis. Som barn, helt utan kompisar önskar han sig att hans teddybjörn blir levande. I denna vuxensaga går önskan i uppfyllelses med råge, men Ted förblir hans följeslagare även som vuxen. Densamma tycker jag är oerhört välgjord och ”trovärdig” för att vara en talande och tänkande nalle. Björnskrället röker på titt som tätt, är arbetsskygg, älskar prostituerade och dyrkar Flash Gordon. Det endimensionella språket är rått och genomsyras av ”under-bältet-humor”. Jag skrattar sällan högt under filmens gång, men  upplever ändå de infantila skämten som stundom geniala. Vardagsrasism, filmreferenser, sexskämt och drogliberalism är flagranta, och turas om att inneha skämt-stafett-pinnen. En annorlunda bagatell som höjer humöret ordentligt.

Lawless tar upp ett tema som annars är förbehållet maffiagenren: alkoholförbudet i USA under depressionen. Publiken slår följe med Bröderna Bondurant under 30-talet Virginia. När Forrest Bondurant vägrar betala mutor för den lukrativa men illegala sprithandeln inleds en vendetta mot bröderna och dess verksamhet. Detta drama med grova våldsinslag bärs upp av ett kavalleri av duktiga skådisar som Shia Lebeouf, Tom Hardy, Guy Pearce, Jessica Chastain, Gary Oldman och Jason Clarke. Cineastkombinationen av filmerna ”The Untouchables” möter ”Tombstone” möter ”Winter’s Bone” skapar hybriden Lawless, fast sämre, men ändå tillräckligt intresseväckande för att få mig att sitta kvar i favoritfåtöljen i två timmar, trots periodvis ett alltför lågt tempo. Mest karisma står dock inte de goda för, utan den ultranitiske polispsykopaten Charlie Rakes, som briljant gestaltas av Guy Pearce. Filmen baseras på verkliga händelser, men för trovärdighetens bästa hade filmskaparna kunnat tona ner Forresters Bondurants nio-katters-liv-syndromet, han framstår mer som superman än som mänsklig.

Lite intressant att se att se likheten med ett manusutkast som jag hade för några år sedan. Grundstommen är helt identisk med Seeking a friend for the end of the world. Idéer kommer och går och det gäller att vara först helt enkelt. Handlingen är som gjord att bli filmad. En gigantisk meteorit kommer inom tre veckor att krocka med jorden och utplåna dess blotta existens. Därifrån tar den fiktiva berättelsen fart. Då alla människor är medvetna att slutet är oundvikligt och att man får göra det bästa av tiden som återstår, säkerställs den dysfunktionella situationen ett irrationellt beteende hos karaktärerna. Steve Carell spelar Dodge som är singel. Av en händelse träffar han den impulsive granen Penny som gestaltas av Kiera Knightley. De far på en urban roadtrip där Dodges syfte blir att träffa sin ungdomskärlek, och Pennys att träffa sin före detta. Denna romantiska dramakomedi hade alla förutsättningar att kunna skapa cineastisk magi. Tyvärr misslyckas filmteamet fatalt. Kemin mellan Dodge och Penny existerar knappt inte, trots alla ansträngningar, vilket dränerar hela filmen på underhållning eftersom de båda är med i varje bildruta, som sömngångaraktigt får en att gäspa i brist på annat. När denna diskrepans ofrivilligt hittat ett hem så faller allt likt ett tillblandat korthus. Synd på så rara ärtor att allt blir ett intetsägande luftslott. Det bästa med filmen var embryot i filmen, den så kallade ramhandlingen, allt annat blev hemskt fel.

Riktigt bra skräckisar växer definitivt inte på träd och The Possession är inte heller något undantag, men filmen är över medel, vilket i sig är ett gott betyg. Regissören är den danske Ole Bornedal, mannen bakom band annat Nattvakten från 1994. Den nyskilde Clyde flyttar till ett nytt hus med sina två flickor som han har hand om varannan vecka. Den ena dottern köper på sig en vacker box på en villa loppis i närheten, helt ovetande om att den innehåller en forntids ande med endast onda avsikter på agendan. Exorcism i symbios med ”vad än du gör, öppna inte boxen syndromet” hemsöker såväl pappan som ex fruns frustration över dotterns successiva beteendekollaps. Även fast jag har sett oräkneliga varianter av detta tema så kan jag inte låta bli att tycka om tempot, skådespeleriet som handlingen i filmen, trots att de första 45 minuterna är klart otäckast och bäst.

Deadfall är en landsbygdsthriller som handlar om ett syskonpar vilka efter ett casinorån krockar någonstans i ingenmansland: De två överlevande går åt varsitt håll i syfte att förvirra polisdrevet. Innan de delar på sig avger de ett löfte att återförenas senare för att ta sig över gränsen till Kanada. Den lilla gränsbyn blir snart varse att en känslokall psykopat inkräktat på deras territorium. Den tighta stämningen och kemin mellan de tre inblandade familjerna är utöver det vanliga i denna vanligtvis överklyschiga genre. Med skådisar som Erik Bana, Sissy Spacel, Kris Kristofferson, Kate Mara, Olivia Wilde och Treat Williams skapas imposanta förutsättningar för en utmärkt nagelbitare. Det finns en middagsbordsscen i filmen som i mina ögon bör bli en kommande klassiker. Erik Bana är dessutom genialiskt bra som den demoniske skurken i denna välregisserade thriller. Regissören lyckas framavla vackra autentiska vintermiljöer som förstärker helheten i ännu högre grad. Den som är ute efter våldsorgier, biljakter, explosioner eller datoraffekter bör inte se denna lågmälda men ytterst sevärda thriller där relationer och karaktärerna bär fram handlingen.

Continue Reading »

To be or not to be?

Den inflammerade frågan om ett bostadsbygge bredvid Strömparken eller inte har skapat en demokratihybris hos en del av Norrköpings invånare. Jag själv är självklart emot bygget, då jag redan nu tycker att man bör satsa på oändligt fler grönytor i vår stenöken till stad. Samtidigt tycker jag att att befintliga grönområden är i behov av en rejäl uppgradering, och ett nytänkande utifrån hur en en 2000-tals park bör  se ut.

Jag har en uppsjö av geniala idéer i det ämnet som jag också skickat ut helt gratis till nyckelpersoner i staden , utan att få någon form av adekvat feedback. Något som i sig är ett tecken på att politikernas fagra ord är mer är ett spel för galleriet än ett genuint intresse för staden i sig. Politikerna har helt rätt i att det politiska engagemanget är litet i Norrköping och resten av landet, men deras kultur  ger allt som oftast en besk eftersmak av partipiskor, hierarkier och en dysfunktionell demokratikommunikation. Den lite gammalmodiga och konservativa synen som genomsyrar politiken är snarare en sätt att vidmakthålla en kultur som gynnar den egna karriären, inte medborgarna eller kommunen.

I syfte att bringa ordning och reda är det viktigt att alla får en adekvat insyn hur läget är, och hur det kommer att se ut i en snar framtid. Strömparken är ett fragment ur den helheten, men det finns många liknande områden där ytterligare verbal falangism lurar runt hörnen. Likt den utmärkta kartan på Norrköpings kommuns hemsida där medborgarna får komma med förslag på vad de vill hur Industrilandskapet ska utformas, bör det finnas en liknande på Motala Ström: från Himmelstalund till Inre hamnen. Det visuella är långt ifrån det som ska infogas, utan varje område ska inhysa kommande byggplaner och detaljplaner med mera. När alla konkreta kort ligger på bordet är det mycket lättare att dels få insyn, dels kunna utveckla det jag anser är Norrköpings lungor nämligen Motala Ström. Varför nöja sig att vara ”lagom” när man istället kan främja såväl invånare, företagsklimatet som turister genom helt sonika vara unik.

Facebook-gruppen ”Rädda Strömparken” ockuperade Grand Hotel

Reidar och en handfull andra individer hade anordnat ett möte vars syfte  var att ventilera denna infekterade fråga. De hade dessutom bjudit in några talare från ”the other side”. Jag äntrade Bråviksalen 20 minuter innan klockan slagit 16.00, vilket dels innebar att jag fick sittplats, dels en snuskigt bra sådan. På andra raden kunde jag snabbt skönja att jag tillhörde minoriteten som drog ner den tillsynes väldigt höga medelåldern. Det blev till sist en riktigt stor skara människor som tagit sig till Grand Hotel. Reidar var lika entusiastisk och stridsberedd som en kokainstinn bålgeting, han styrde och ställde såväl bakom som framför kulisserna.

Densamme påpekade spelreglerna flera gånger om och förklarade att man inte kunde prata hur länge som helst. Det visade sig vara en tandlös strategi, då vissa talare antingen älskade sin egna röst för mycket eller hade tappat tidsperspektivet i Strömmen. De malde på likt arroganta tyskar och visade på vart skåpet skulle stå i långa tal. Många av dem saknade i mina ögon såväl respekt för de andra talarna som hela publiken.  Tv 4  och FÖ var bland annat där, från politikerkretsar även Gunnar Bredin, Mattias Sundin och Stefan Arrelid. Tyvärr var ett möte likt detta som gjort för ett fullskaligt verbalt falangkrig, vilket i sig är underhållande, men sällan speciellt konstruktivt. Det spär istället på polariseringen mellan de dogmatiska argumentationsgrupperna.

Pajkastning och skadeglädje på hög nivå visade sitt sanna ansikte istället för samarbete och ödmjukhet. Jag fick dessvärre masa mig därifrån innan del två, som bestod av ”hur går vi till väga efter möten” inleddes. På min agenda stod den nya Batmanfilmen, något jag ångrade lite grann när detta välbehövliga möte ur ett demokratiskt perspektiv var både underhållande, informativt och intressant. Det kanske behövts en Batman på mötet för att råda konsensus i denna infekterade fråga.

Offentligt möte med föreningen” Rädda Strömparken” Skandiateatern

Spindeln i nätet: Reidar Svedahl var på utlandssemester, så de som stod för värdskapet var Håkan Lager och Peter Kennerfalk; teamet skötte ruljansen på ett utmärkt sett. Mötet startade klockan 18.00 och platsen var Skandiateatern. Runt 40 personer hade letat sig hit, och medelåldern torde ha legat runt 77 år. Jag tillhörde återigen minoriteten som drog ner den höga medelåldern, en bedrift i sig. En stor del av dessa människor visade också  sig vara riktiga föreningsuvar. 6-7 av dem visade sig också vara formalia-besserwisser-bitare, det vill säga lägga sig i stort sett varenda punkt på mötet.

Näbbgäddorna hade i mångt och mycket rätt i vad de sa, men det fanns en annan chans att ändra smådetaljer, och det var vid nästa årsmöte. Tyvärr så greppade dem inte den verbala inviten, utan lyckades förlänga mötet med någon timme istället. Praxis-orgien avbröts av en pausunderhållning där Olle Felten framförde sin H.C Andersen inspirerade ironiska saga: “Borgmästarens nya parker”. Kulturinslaget var ytterst välskrivet och seriöst, men  blev tyvärr lite för mycket av det goda. När till och med bibeln känns tunn så är processen onekligen aningen segdragen. Innan jag nickade till så hade han  hunnit läst 20 minuter ur sin episka berättelse, då var väl hälften kvar.

Mötet fortsatte sedan med stadgarna, och de var verkligen källan till en begär-ordet-hybris av guds like. Det hann inte gå många meningar förrän formuleringsligan slog till igen. Såhär fortsatte processen till mötets slut runt klockan 20.45. Troligtvis var det jag själv som var aningen otålig, oerfaren eller bara halvtrött, men som jag upplevde det hela så var det ett petitess-krig utöver det vanliga, där föreningsbesserwissrar ville visa sig på styva linan. Det kändes onödigt, det kändes svenskt.  Jag upplevde också mötet som aningen parodiskt när en grupp människor med miljarder av åsikter står på samma sida. Det påminner mig en en riktigt sliskig amerikansk film, när alla i slutvinjetten hurrar och applåderar tills de blöder, fast här var det tvärtom.

I vilket fall som helst så tog faktiskt mötet slut, och dess syfte hade uppfyllts. ”Torget 5″, ”begär ordet” och ”yrkar för” ekade mellan hjärnbalkarna på vägen hem till stillheten i Ektorpsgettot. Att vi medborgare verkligen bryr oss och tar strid mot kallhamrade karriärpolitiker och tjänstemän är ett riktigt gott och sunt tecken ur ett demokratiperspektiv.

Kommunstyrelsen

Den 7 januari 2013 togs frågan upp på kommunstyrelsens sammanträde. Tio nonchalanta politiker ställde sig bakom förslaget till en detaljplan som tillåter ett bygge och skickade ärendet vidare till fullmäktige. Tre holistiska politiker ville att ärendet skulle avslås:

• Bengt Cete (MP)
• Päivi Johansson (M)
• Fredrik Österberg (FP)

Det skulle mycket till om något revolutionerade skulle ske utifrån hur utslaget i Kommunstyrelsen blev, men så länge det fanns liv så fanns det hopp. Mellan den 7 till 28 januari trappades successivt falangpropagandan upp. Föreningen” Rädda Strömparken” menade bland annat på att kartan som användes som underlag för olika beslut var ett falsarium. Den överensstämde inte med översiktsplanen där allt är grönområden. De anklagade hänvisade till att så inte var fallet, och nonchalerade de nya uppgifterna.

Dagen innan möter skrev Reidar Svedahl detta, något som summerade det prekära läget utifrån vårt parkperspektiv: ”I eftermiddag klockan 16.30 avgörs min tro på om Norrköping är en demokratisk styrd kommun eller om vi är någon ”Nord-Korea Light”. Alla våra folkvalda har nu genom Folkbladets avslöjande i lördags blivit upplysta om att de har blivit desinformerade i Strömparksfrågan. Några har fifflat med kartor och beslutsunderlaget är fullkomligt fel. Den karta som är från översiktsplanen 2002 och som tydligt visar att detta är park är utbytt. Där har de istället lagt in en helt annan karta medan de samtidigt både i ord och text ljuger och säger kartan är från 2002. Folkvalda, media och Norrköpingsbor har fått denna felaktiga karta. Utifrån denna felaktiga karta har all diskussion förts. Nu vet våra folkvalda att hela Norrköping har blivit lurade. De som röstar ja idag, de röstar nej till demokrati, nej till sanning, nej till korrekt faktaunderlag och säger att det är helt ok att desinformera en stads alla invånare. Det handlar för mig personligen inte längre bara om det dumma i att bygga bostäder på parkmark, utan kan vi kräva att om folkvalda bryr sig om sanning, fakta och korrekt information. Måste hederligheten vinna !”

Sista instansen – kommunfullmäktige

Den 28 januari blev ödedatumet för den segdragna  processen att medla mellan byggherrar och delar av Norrköpings befolkning. Skulle det byggas ett ett hus vid Strömparken eller inte, parallellt som de styrande skulle ta ställning till hur en ny detaljplan för området skulle se ut. Sent på måndagskvällen beslutade dock fullmäktige att anta detaljplanen, vilket i praktiken innebär att det blir fritt fram att bygga invid Strömparken. Personligen tycker jag det fiktiva huset ser relativt estetiskt ut, men denna betongkoloss inte hör hemma så nära Strömparken. Istället skulle parkeringsplatsen tagits bort för att bereda plats för ännu större parkytor. ”I de kantoner i Schweiz där man ofta har folkomröstningar är man till exempel lyckligare än de där man inte har det. Dock är det lite oklart om det just är folkomröstningarna som är den bidragande orsaken till lyckodifferensen. Lyckoforskning visar dock att vi generellt sätt mår bra av att själva få vara med och styra och påverka våra liv (www.lyckobloggen.se)”.

Reidar Svedahls kloka ord om resultaten som utkristalliserats: ”Mina spontana tankar efter kvällens kommunfullmäktige; Först tack till alla som kom ! Vad jag hörde är det första gången att alla åhörare inte får plats i salen. Arnbergs snack om att vi är en liten högljudd grupp visade sig vara lika felaktig som hans karta. Vi var många och tysta . Utöver detta visade det sig att KD, FP och SD tydligt röstade för att inte ta beslut i kväll. Detta delades av enstaka inom andra partier förutom S. Tycker synd om de hundratals sossar jag har mött, de har ingen i KF som tycker som dom ! Fredrik (M) och Karin (C) har i denna fråga, som jag ser det, totalt missat ett gyllene tillfälle att visa en enad allians i opposition mot de styrande. Annars konstaterar jag att fast debatten varade två timmar, så lyckades jag inte höra, ett enda för mig, sakligt skäl att bygga bostäder just där. Dessutom förundras jag över hur en felaktig karta blir korrekt genom att visas upp en gång till. Än mer så då den korrekta gömdes även denna gång. Nu tänker vi fram till årsmötet nästa lördag. Efter det bestämmer vi hur vi ska fortsätta vår kamp. Detta är ingen 110 meter (skövlad) häcklopp utan snarare ett Vaslopp var vi nu passerar en matstation och stannar för blåbärssoppa och att njuta av vacker natur. Till slut kommer resultatet att bli att vissa folkvalda för gå och Strömparken bestå . Bra kämpat alla. Reidar”

Pixel-Eskapism

End of watch är en skakig-kamera-film, något som jag vanligtvis inte är så överförtjust i. Dock är detta ingen lågbudgetfilm utan en rulle med molto kapital bakom sig. Till sin hjälp har de bland annat Jake Gyllenhaal och Michael Péna. Filmen handlar om två kaxiga poliser som är partners och vänner sedan länge. De umgås lika frekvent på jobbet som, efteråt, och deras familjer är minst sagt sammansvetsade. Jake det vill säga Brian i filmen har fått för sig att spela in några veckor via videokamera, vars syfte är att visa hur en dag på jobbet gestaltar sig. Det är den historien som möter oss tittare. Mike och Brian är två hängivna, men oerhört nonchalanta poliser som inte räds något. De börjar nysta i knarkaffärer som sedermera leder vidare till den ökända Kartellen. South Central i Los Angeles framställs periodvis som en krigszon där de kriminella indirekt har makten över människors vardagsliv. Filmens stora behållning är kemin mellan Jake Gyllenhaal och Michael Péna, då de är i bild typ hela tiden är det en förutsättning för att filmen att ska funka överhuvudtaget. Värmen, humorn, vardagsproblemen, drömmarna och polisarbetet i sig avhandlas på ett mycket trovärdigt sätt, och då blir skakiga-kameran ett bra verktyg att förstärka vardagsrealismen med. Socialrealismen får mina tankar att vandra tillbaka till den gamla polisserien: ”Spanarna på Hill street”, vilket är ett gott betyg, jag gillade den serien skarpt. Som sagt det här är ett polisdrama, och ljusår ifrån ”S.W.A.T” och ”The Fast and the Furious” machoklyschor. End of watch är en riktigt rå, skitig och sevärd polisfilm.

My week with Marilyn visar prov på kreativitet när upphovsmakarna väljer att skildra endast en fragmentarisk period av denna ikon, istället för någon tramsig best-of-life-movie. Vi får följa henne utifrån filmstudenten Colin Clarks glasögo0n. Har får chansen att lära känna närmare när Marilyn kommer till England för att spela in en film. Colin blir varse att även exceptionell skönhet kan ha sina fläckar. Från charmig till strulig, från strulig till ytterst sårbar; Colin och filmteamets tålamod sätts på svåra mentala prov, beroende på vilken sida stjärnan vaknat på. Castingen är top notch: Michelle Williams (1980, Kalispell, Montana, USA: Prozac nation, Brokeback mountain, Land of plenty, Mammut, Blue Valentine, Shutter island) om spelar sexsymbolen är som skapt för rollen, precis som den oerfarne Colin vilken spelas superbt av Eddie Redmayne (1982, London: Elizabetg – the golden age, Black death, Glorious 39, Les Misérables). Den melankoliska  och oförutsägbare Marilyn skapar ett lågmält men intresseväckande sorl, som vidmakthålls under hela filmen. Som sagt  ett stickprov i filmstjärnans liv blir en perfekt balanserad cineastisk dos. Är det myten eller Monroe vi får följa under filmens gång? Jag vill helt enkelt veta mera om denna mytomspunna kvinna, ett gott betyg som något, en toppenfilm.

Sagan om ringen teamet har återigen samlats, denna gång för att damma av den barnvänligare boken Bilbo. Min fru, jag själv och min bror hade de bästa förutsättningar man kan ha på en biosalong. Utvilade, en gigantisk bioduk, toppenljud, 3D samt en ny bildteknik kallad 48 fps att tillgå. Den episka Hobbit är hela 2 timmar och 49 minuter lång, så det är en fördel att ha besökt toaletten innan. De enda nackdelarna var dels de oerhört höga förväntningarna jag hade, dels att jag läst boken. Inledningen är dessvärre en segdragen historia som inte för karaktärerna framåt, snarare en film i filmen så att säga. Här hade de utan problem kunnat kapa ett antal minuter, för att  sedermera implementera dessa på de efterföljande DVD/Blue-ray-utgåvorna.Efter dvärgsammankomsten sätter äntligen äventyret igång, till skillnad ifrån förra filmen så är inte huvudkaraktärerna spridda för vinden utan enhetligt samlade. Vi får följa de 13 dvärgarna, Bilbo och Gandalfi i en medeltids-roadtrip med syftet att nå ”Ensamma berget”. Där ruvar dvärgarnas rättmätiga skatt, men också en blodtörstig drake. Gänget stöter bland annat på troll, orcher, shapeshifters, trollkarlar, jättelika spindlar, dräglande vargar och så klart den opålitlige Gollum. Hobbit är inte bara mer barnanpassad, utan också mer humoristisk och mindre mörk, vilket underlättar filmtittandet, men förtar det magiska. Filmens allra största problem är dock att scenerna blir på tok för utdragna, saker som inte finns med i böckerna har lagts till. En bok som består 300 sidor, varav 1/5 av ytterst jobbiga visor tycks 3 filmer x (nästan) 3 timmar vara ett adekvat filmiskt självmord.

Riktigt så hemskt blir det inte, utan Hobbit är ett utomordentligt äventyr, men man ska  akta för att sig jämföra dessa med Sagan om ringen trilogin, vilka förblir ojämförbara. Gandalf agerar som Gud själv och räddar alla i sällskapet 219 gånger, vilket är 218 stycken för många. I längden blir dessa genomskinliga enmansaktioner både förutsägbara och fantasilösa. Det smartaste hade nog varit om Gandalf gett sig ut och fixat detta allena, utan några kortväxta varelser i sitt följe. Det känns också som att filmen är ett enda stort slagsmål, de slåss mot allt och alla, och till sist blir det lite väl mycket ointressanta strider i filmen. Det visuella i 3d är filmens allra största tillgång; den segdragna storyn det som dränerar Hobbit på ett högt betyg. Det bästa hade nog varit att klippa bort 40 minuter för att skapa ett bättre flyt och tempo i filmen, eller att endast ha gjort två filmer av denna 300 sidors barnbok.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Kvalitetsskådisen Ethan Hawke, ett coolt omslag och en intresseväckande handling gav mig hopp att bryta den dåliga-skräckfilms-trenden. Sinister handlar om true-crime-författaren Ellison som flyttar in i ett hus där horribla brott utspelats. Hans familj är dock  helt ovetande om att dessa makabra händelser ägt rum. Ellison är desperat behov av en ny bestseller och börjar maniskt skriva om de gångna brotten. Till sin hjälp finner han ett gäng super-8 filmer på vinden, vilket senare visar sig vara rena ”Snuff-filmerna. Författaren förförs ofrivilligt med i de suggestiva kortfilmerna, där mer än vad som är nyttigt för en människa att veta uppdagas. Sinister är onekligen en atmosfärisk horror-rulle där jag ibland nödgades att plocka fram den stora kudden. Ethan Hawke (1970, Austin, Texas, USA: Dead poets society, Alive, Reality bites, Brooklyn finest, Training day, Before sunset, Daybreakers) som spelar Ellison har troligtvis världens mest förstående fru. När deras ögonstenar till barn blir drabbade av ett pärlband av oförklarliga händelser, väljer människan att stanna kvar i villan. Rationellt sett hade det varit få människor som härdat ut en vecka efter alla skrämmande upplevelser i det hemsökta huset. Sinister får knappt godkänt, tittarna kastas in och ut i en orgie av skräck-klyschor. Inspirerad av japanska skräckfilmer, Huset som gud glömde och Paranormal activity är denna soppa som sagt långt ifrån originell eller tillräckligt skrämmande.

I det dystopiska framtidssceneriet år 2074 är tidsresor en dela av vardagen. Kriminella ligor utnyttjar detta till fullo genom att skicka folk de vill bli av med 30 år tillbaka i tiden, där det finns så kallade loops som helt sonika avrättar dessa individer. Joseph Gordon-Lewitt (1981, Los Angeles, USA: tv-serien 3rd rock from the sun, 10 things  I hate about you, Helloween – 20 years later, Mysterious skin, Brick, Miracle of S:t Anna, 500 days of summer, Inception, 50/50, The Dark knight rises, Lincoln) spelar den ambivalente Loopern Joe, medan Bruce Willis iklär sig samma roll  fast hans framtidssjälv, ett alter ego som han blir tvungen att konfronteras med i filmen. Sådana här filmer har en tendens att förvirra tittaren i myriader av tidsresenär-spekulationer det vill säga bli för smart för sitt eget bästa. Här har regissören istället satsat sina kort på en originell handling som inte präglas av oändliga special effekter, katt och råtta jakter och råbarkade stereotyper. Tyvärr är det många frågor som utkristalliseras under filmens gång som jag verkligen ville ha svar på, men inte fick. Vill man hitta manusluckor så finns det en uppsjö av svarta hål i L0oper, något som drar ner helhetsintrycket. Bruce Willis är neutral i sin rolltolkning, han varken tillför eller förstör något. Botoxfixering och endimensionella skådespelarprestationer gör att Brucan tyvärr har blivit en parodi av sig själv, precis som kollegorna De Niro och Nicolas Cage.  Då jag är ytterst svag för denna typ av framtidsfilmer med tidsresor tyckte jag ändå att filmen var godkänd.

Sidospår-agent-action där ursprungsagenten Jason Bourne bytts ut mot Aaron Cross det vill säga Matt Damon mot Jeremy Renner, borta är även original regissören Paul Greengrass. Jag tycker att manusförfattarna borde få något slags nobelpris i att skapa ett så osannolikt idiotiskt och ointressant manus. De tycks varken ha sett de föregående filmerna eller gått någon adekvat dramaturgisk utbildning. Aaron Cross skickas till Manila för att springa över en miljarder hustak och köra jättemycket motorcykel ungefär som i tredje filmen, en scen som känns som en 3/7 delar av hela filmen. The Bourne legacy framstår tämligen platt och intetsägande i jämförelse med de föregående filmerna. Bäst i filmen är selektiva actionscener och den mycket bedårande Rachel Weisz (1970 Westminister, London: The Mummy, Enemy at the gates, About a boy, Runaway jury, The Fountain, Agora, Fred Claus,  Definitely Maybe, The Whistleblower, The deep blue sea, Dream house). Då alltför många människor ändå tycks ha kravlat sig till biosalongerna borgar det tyvärr för ytterligare filmer i serien, några jag definitivt inte kommer att se.

Kvantitet före kvalitet

Den melodiska hårdrocken tycks ha fått sig ett välförtjänt uppsving. Gamla dinosaurier släpper nytt material och återfår någon form av renässans hos gamla som nya lyssnare som exempelvis Saga, Loverboy, Asia, Rush, Triumph, Aerosmith, Heart, Van Halen, Rickard Marx, UFO, Marillion, Mark Spiro.

Av de nämnda vad det väl endast Asia som föll mig i smaken dessvärre med på tok för få gitarrinslag, då musiken snarare får devalveras till popplatta. Van Halens senaste alster har sålt bra och unisont hyllats i pressen. Frågan är för vad; innehållet är riktigt uselt.

Årets skörd passar in i epitetet ömsom vin ömsom vatten, det är inte som exempelvis 2007 när melodiska mästerverk släpptes på löpande band som exempelvis: Scorpions, Thunderstone, Gotthard, Frederiksen/Denander, The Poodles, Threshold och Pride of lions. Värt att nämna är att Gotthard släppte en nya platta med ny vokalist, vilken ersatte den sagolikt karismatiske och duktiga sångaren Steve Lee som tragiskt omkom i en mc-olycka 2010.

Nya sångaren Nic Maeder gör definitivt inte bort sig, men låtarna på plattan är rockigare och dessutom bra mycket sämre. Efter tre snuskigt bra plattor i bagaget: ”Lipservice”, ”Domino effect” och ”Need to believe” var mina förväntningar exceptionellt höga. Tyvärr tycks ikonen Steve Lee tagit med sig melodisnickeriet in i graven, tre bra låtar gör inget album. 2012 visade sig inte riktigt hålla de helhetskriterier som jag har, och som förra årets Shy, Within Temptation, Work of art, Fergie Frederiksen visade prov på.

Det fanns som sagt en uppsjö av intressanta album att välja och  vraka mellan i den melodiska hårdrockssfären: Hardline, Hess, Tyketto, Jeff Scott Soto, Love Might Kill, Pride of Lions, Hess, Jorn, Gotthard, Hardline, Asia, Rick Springfield, Ten, Dokken, Magnum, Threshold och så vidare. Rick Springfields nya har höjts till skyarna, och jag kan bara stämma in i hyllningskörerna, men inte som melodisk hårdrockplatta, utan snarare powerpop med stänk av A.O.R.

Svensk och nordisk (scandi melodic rock) melodiös hårdrock fanns det gott om. Tyvärr  med betoning på kvantitet framför helhetskvalitet, blev essensen av den skörden med band som: Wigelius, Cloudscape, Issa (Norge), Last Autumns dream, H.E.AT, Europe, Reckless love (Finl)  Sapphire eyes,  Europe,  Love under cover, Wig wam (Norge), Circus Maximus (Norge),  The murder of my sweet, Sonic Station,  Pagans Mind (Norge), Dynazty,  Osukaro, Nubian Rose, End of september, Prayer (Finl), Valerie, Oxygen, Chris Antblad Human Temple (Finl), House of Shakira, Jorn (Norge) Impera, Fatal smile, Sven Larsson. 

Erik Mårtensson från Eclipse, årets bästa arbetsnarkoman

Förutom Eclipse och H.E.A.T släppte Sapphire eyes den bästa svenska plattan 2012, en som skulle hamnat på min topp-15-lista. Med Mikael Erlandsson på sång från bland annat Last Autumn dream, Salute, Love under cover samt fem soloplattor i bagaget blir det sällan fel. Upphovsmannen Nicklas Olsson är tillika  synonymt med Alyson Avenue och Second Heat. Dynazty – Sultans of sin är också en platta som skulle platsat på den fiktiva listan. Från glam-sleaze till pure melodic hardrock i samma nisch som The Poodles.

Första låten på plattan ”Come alive” är en hårdrockhit av stora mått precis som melodifestivalbidraget: ”Land of broken dreams”. Frontkillen Nils Molin har en pipa som är som klippt och skuren för denna typ av musik, deras nästa platta kan bli en sensation. Europe är ett kapitel i sig själv. Jag tillhör dem som gillar det mesta från den självbetitlade debuten till ”Last look at Eden”. Tyvärr har de bluesiga rötterna i stort sett fått härja fritt; patenterade Europemelodier och klockrena chorus lyser dessvärre med sin frånvaro. Senaste plattan ”Bag of Bones” är visserligen mycket kompetent och vital, men i mitt tycke går den musikaliska inriktning åt helt fel håll.

Tommy Dennander

Svenskar tar över den melodiska hårdrockscenen på alla fronter. Den trenden har vuxit sig starkare för varje år som gått i den melodiska hårdrocksfåran. Låtskriveri-briljans tycks vara en bristvara utanför landets gränser. I stort sett varje platta som släppts i genren har någon svensk fingret med i spelet.

Är det inte produktionen, låtskriveriet eller artisten/bandet i sig, är det folket som gör videon. Jag orkar knappt bemöda mig att räkna upp alla blågula musikgenier, men Tommy Dennander, Erik Mårtensson, Robert Säll, Anders Wikström, Daniel Flores är några av av dessa multimusikpersonligheter.

Sådant som var bannlyst på listan

Hur gärna jag ville ha med Shinedowns – Amarylis, är den för tung, Anberlins – vital, för modern, och  Amanda Jensen – Hymns for the haunted för malplacerad. Den sistnämnda tycker jag för övrigt är årets bästa platta alla kategorier.

Spelar ingen roll om aspiranterna heter Delain eller Jimi Jamison, innehållet på hennes tredje platta berör min själ, om det nu råkar existera någon sådan. Hon går förövrigt från klarhet till klarhet eftersom förra plattan ”Happyland” från 2010 också var groteskt bra.

14 i topp under 2014

1. Jimi Jamison – Never too late (4:e plattan). Mannen med en av A.O.R-världens bästa röster återkommer med ett tyngre alster än Jim Peteriks pennade ”Crossroads moment” från 2010. Denna gång han Frontiers records lierat honom med svenske arbetsnarkomanen Erik Mårtensson. Densamme är ansvarig för att ha höjt kvalitet i genren via projekt som Toby Hitchcock, Eclipse och W.E.T. Denna platta låter mer Survivor än Survivor själva, något som jag verkligen inte har något emot, då de är en av mina husgudar.

Produktionen, melodierna, variationen, dispositionen men framförallt  rösten gör detta till den klart bästa melodiska hårdrocksplattan 2013. I mina öron är ”Street survivor”, ”Calling the game”, ”Bullet in the gun”, ”Everybody´s got a broken heart” de självutnämnda guldkornen. Att Jamison fick epitetet ”Årets bästa melodiska hårdrock” och inte Delain beror på  att detta är pure A.O.R, en genre som jag dyrkar och samlar på, men kampen var knivskarp, när egentligen Delain var en kvalitetsmässigt jämnare historia än röstoraklet.

2. Delain – We are the others (3). Förra året hade jag Within temptation-The Unforgiven som 2011 års bästa platta. Detta år har landsmäns-kollegorna nästan upprepat bedriften. Martijn Westerholt ex-keyboardist från Within Temptation är dirigenten i bandet, äpplet faller alltså inte långt ifrån trädet. Produktionen är bombastisk och kraftfull, precis som den här typen av musik måste vara, annars faller den platt.

Är man ett popsnöre som jag själv så vandrar tankarna instinktivt till Avril Lavigne och Pinks tyngre låtar, men för mig är det bara en positiv aspekt. Delain  kontrar med  en nästintill klanderfri inledning, ”Electricity, ”We are the others”, ”Milk and honey” och ”Hit me vith your best shot” är årets tyngsta låtartilleri.  Att låtarna är varierade, att utan för delen falla ur ramen är bara ett stort plus i kanten.  Delain’s Charlotte Wessels trolska anti-opera röst passar mig bättre än exempelvis Tarja Turunen (ex Nightwish), Floor Jansen (After Forever), Simone Simons (Epica) stämmor. Hon påminner mig mera om Sharon den Adel (Within temptation eller Anette Olzon (ex Nightwish) dresserade pop röster.

3. Eclipse – Bleed and scream (4:e plattan). Erik Mårtensson huvudband har funnits sedan 1999, en tid då hårdrock var lika populärt som namnet Tage. Det var hela fyra år sedan de släppte ett av det årets bästa melodiska hårdrockalbum: ”Are you ready to rock”. Då låg betoningen mer på A.O.R, men på denna platta har den tuffare melodiska hårdrocken fått betydligt större spelutrymme. Jag hör tydliga ekon från 80-tals Whitesnake, Gary Moore  (Over the hills and far away eran) och tidiga Europe.

I den eklektiska grytan puttrar en sparsmakad kryddmix vilken bildar den perfekta hybriden mellan dåtid och nutid. Produktionen som bör vara bombastisk, tung och knivskarp uppfyller dessa kriterier med råge. Miljard-illusion-bygget osar världsklass lång väg, och trollar  nästan bort låtkvaliteten i sig. Bäst är titelspåret ”Bleed and scream”, ”Wake me up”, ”S.O.S”, ”Ain´t dead yet” och halvballaden ”Bitter taste”.

4. Pride of lions – Immortal (4:e plattan).

Jim Peterik säger så här  om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds”.  Sångaren Toby Hitchcock och Jim Peterik (ex. Survivor) har med ”Immortal” återigen hamrat in genrens kvalitetsmärkning. Titellåten, ”Vital signs” och sista spåret, ”Ask me yesterday” är melodier att döda för. ”It doesnt kill me” och Delusional kommer inte långt bakom. Balladernas mästare visar var snyftskåpet ska stå, med ”Sending my love” och ”Are you the same girl”.

Därefter är det standardkänningar som gäller, vilket är anledningen till att denna platta inte når topp 3 i symbios med att jag gärna velat haft en maffigare ljudbild än vad som presenterades på ”Immortal”. Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något sångpedagogiskt som hämmar honom att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Steve Perry.

5. Sunstorm – Emotional fire (3:e plattan).

Musikprojektet Joe Lynn Turner (Joseph Linquito) ångar förtrutet på, denna gång med lite andra låtskrivare än på förra plattan. Min favorit på plattan är ”Lay you´re arms” en midtempolåt som får mig att färdas 30 år tillbaka i tiden. ”Never give up”,  ”Emily” och ”Torn in half” är också tre gudomliga A.O.R killers. Albumet innehåller också tre oldies: Emotional Fire (Michael Bolton, Diane Warren, Desmond Child), You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) och You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) som framförts av: Michael Bolton och Cher.

Inget fel i dessa nytolkningar, men skåpmaten drar ändå ner helhetsbetyget. Den vitale 61-åringen har dock en av rockvärldens skönaste röster. Precis som skådisarna Ben Stiller och Will Ferell vilka passar perfekt i vissa typer av komediroller så är Turners röst personifierad med genren i sig med storheter som Jimi Jamison, Steve Perry och Fergie Frederiksen. De svenska låtskrivarna Robert Säll (Work of art), Sören Kronqvist och Daniel Palmqvist (Crash the system), och Johan Stentorp (Time Gallery) står för det mesta av materialet på skivan.

6. Rick Springfield – Songs for the end of the world (17:e plattan ). 

63-åriga Rick ser ut oförskämt fräsch ut; likt en 40-åring, med energi som en 20-åring. Denna platta som rättmätigt hyllats av en nästan enad genrekår, tycker jag egentligen ska avpolletteras. just på grund av att detta mera är power-pop-rock, än a.o.r. Om en legends nästa platta går i folkmusikens tecken så tycker jag inte att den ska vara med på allehanda listor, bara för att det alltid varit så.Till skillnad från Asias renodlade pop platta är detta en orgie i distade gitarrer, något som gör att den med nöd och näppe kvalar in på denna eminenta topp-14.

Mitt undantag baseras på att de snittsamma refrängerna i hybriderna är så eklektiska att de likaväl kan hamna i denna kista som någon annanstans. En annan orsak är bristen på helgjutna plattor under året som gått. 3-5 starka låtar uppfyller inte mina adekvata kvalitetskriterier. Inledningsspåret ”Wide awakning” och originella ”My last heartbeat” är tunga låtar och dem jag gillar allra mest på plattan. Ytterligare en aspekt är glimten-i-ögat-texterna, vardagsrealismen och självironin, något typ 99 ½ procent av de andra artisterna och banden saknar i sitt CV. Denna varierade moderna pop-rock platta blir man helt enkelt glad av samtidigt som man sätter de bitska socialrealistiska texterna i halsen.

7. Halestorm – Strange case of….. (2:a platta).

Ytterligare en platta vars existens på min lista kan diskuteras, men som kvalar  som sagt in på grund av den halvmediokra helheten på andra skivsläpp. Detta är modernt, inget grav-groowlande, utmärkt kvinnlig rockröst, och ruskigt mycket bra melodier med sköna riff som sitter på rätt ställe. ”I tidiga tonåren började Lzzy Hale och hennes bror Arejay skriva musik och uppträda tillsammans hemma i Pennsylvania, USA. Idag är hon 28 år gammal och historisk, sedan syskonens band Halestorm i våras blev den första gruppen med en kvinnlig frontfigur någonsin att toppa Billboardlistan för hårdrocksalbum (Tunigo)”.

Denna Pennsylvania baserade rockgrupp har två plattor under sitt bälte och är enormt hyllade i sitt hemland. Sångerskan Lzzy Hale behärskar balansgången mellan pop och rock på ett exceptionellt sätt, utan att det låter tillrättalagd eller plastigt. Jag upplever henne som en 2000-talets Joan Jett eller Pat Benetar, något som länge saknats i rockbranschen. ”Mz Hyde”, ”Freak like me”, ”I miss the misery”, ”Beautiful with you”, ”Daughter of darkness” och  ”You call me a bitch like it´s a bad thing” är låtskrivarhantverk av rang. Halvballaden ”In your room” är rent ut sagt magisk. Vill man vara aningen modern lagd, ligger en tyngre variant av Pink nära till hands i vissa låtar. Strange case of…. är trots sin eklektism och frånvaro av traditionell melodisk hårdrock en av de tre jämnaste plattorna på listan – tyngd, energi, attityd, variation och framförallt minnesvärda melodier.

8. Threshold – March of progress

Precis som Gotthard har Threshold en ny frontfigur äntrat bandet, på grund av att den omnipotenta Andrew McDermott avled i njurproblem 2011. Till skillnad från Schweizarna lyckas britterna och deras nygamle sångaren Damian Wilson att skapa en jämn kvalitetsgryta som fortsätter på den redan inslagna vägen sedan förra superalbumet ”Dead Reckoning” från 2007.

Låtar som ”Ashes”, ”Return of the thought police”, ”Staring at the sun”, ”The hours”,”Don´t look down” är det bara att abdikera. Melodier, bandpersonlighet, arrangemang och melodisinnen gjuts tillsammans till något eget.

I min åsikt är Threshold det enda bandet i världen som kan kategoriseras till de progressiva grupperna, men som lyckas med konststycket att hybridisera det progressiva med A.O.R, utan att det låter konstlat.

9. Hartman – Balance (4: e plattan). 

Den före detta sångaren från tyska neo-classic hårdrockgruppen At Vance släppte sin näst bästa platta någonsin. Jag hade nog gett upp hoppet om att att detta skulle ske, då förra plattan tog ett stort steg ifrån hans patenterade A.O.R-stil samtidigt som låtarna i sig inte var något speciellt bra.

Han är dock tillbaka i den melodiska rockens finrum med anthems som ”All my life”, Lika a river”, ”You are the one”, ”After the love is gone”, ”Save me”, och  ”Fall from grace”. Alla dessa tillhör första delen av albumet det vill säga till låt åtta därefter sjunker kvaliteten som en sten.

10. Jeff Scott Soto – Damage control (5:e plattan).

Jeff sjöng i mitten av 1980-talet på husguden Yngwie J Malmsteens klassiska två första album, Rising force och Marching out. Det var då jag fick upp ögonen för denna eminenta sångare som är en av de mest karismatiska som kan uppbringas på en scen. Jag har sett Jeff fyra gånger och han har alltid levererat. Med mer än 60 inspelade skivor har Jeff ett imponerande CV. Yngwie Malmsteen, Talisman, Journey, Soul SirkUS, W.E.T och nyligen Trans-Siberian Orchestra. På scen är han gud, på sina soloskivor en betydligt ojämnare historia.

På ”Damage Control” har Jeff skrivit låtar med Dave Meniketti (Y&T), Jamie Borger och Nalle Påhlsson (Treat), Casey Grillo (Kamelot) och Joel Hoekstra (Night Ranger), något som borgat för en högoktanig kvalitet, men dock inte rakt genom hela plattan. Öppningsspåret ”Give a litle more” är en A.O.R rökare av stora mått som följs av nästan lika mäktiga ”Damage control” och ”Look inside your heart”.  I låtarna ”Die a little”, ”I never let her go” och ”How to love again” skalas gitarrskramlet ner, men melodierna som utkristalliseras är bland de bästa på plattan.

Detta är Jeffs bästa soloplatta hittills, där funken och Sotos vilja fått ge vika för Frontiers records påtryckningsmetoder, med syftet att uppbringa den ultimata A.O.R plattan. Denna gång lyckades de inte fullt ut, men nästa album kan mycket väl bli guds gåva till oss halvpatetiska medelålders män samt några kvinnor ute i musikperiferin.

11. H.E.A.T – Adress the nation (3: e plattan).

Debutplattan var inträdesbiljetten till det globala A.O.R-finrummet. ”Ungdomar” som spelade ”gubbrock” sågs som Messias ankomst hos de mest hängivna fansen, där konservatism är mer än ett ledord. Deras andra platta var i mina ögon ingen höjdare; produktionen kändes stendöd och hämmade de få melodiembryona som fanns att tillgå att växa till sig.

Tredje plattan var ett vägskäl för gruppen, ett mandomsprov som de lite oväntat klarade galant. Med nya sångaren Erik Grönwall i spetsen levererade de mer pure A.O.R än de hitintills varit kapabla till. Skivan är riktigt bra, men dock inte ett mästerverk som många recensenter basunerat ut. Den klart bästa låten är ”Living on the run”, en riktig A.O.R – classic. Därutöver  är ”Breaking the silence”, ”Falling Down” samt ”In and out of trouble” och ”Heartbreaker” de klart bästa låtarna. Måhända får slynglarna till den där riktiga fullträffen med nästa platta?

Threshold

12. Lionville – II (2: plattan).

Mollstämda italienare med svenska sångare, Robert Säll från Work of art. Stefano Lionetti är hjärnan, levern och lungorna i denna musikkonstellation. Till sin hjälp har han värvat många välkända AOR personligheter och kompetenta musiker, oftast ett enkelt recept för att nå framgång eller popularitet. Mycket kompetent genomfört med en steril och luftig ljudbild att döda för, i harmoni med klockren sång.

De första intetsägande lyssningarna är  lika med total fantasilöshet, men albumet är en groover och kräver sin man/kvinna innan låtarna sitter som etsade. Lionville lär definitivt inte revolutionera denna dogmatiskt konservativa genre, men gör det ändå så bra att de får vara med i detta sammanhang. Efter 27 lyssningar växer favoritlåtar som: ”All we need”, ”The only way is up” och ”Another day” fram, de tre är bland de tyngsta på plattan, vilket inte säger så  mycket när många låtar angränsar till Westcoast.

13. Jaded Heart – Common Destiny (8).

 Jaded Heart är ett tyskt melodiöst hårdrocksband som har funnits sedan 1991. Från och med 2005 ingår även två svenskar i bandet, dels Johan Falberg på sång och dels Peter Östros på gitarr. Sedan svenskinvasionen har Jaded Heart släppt fyra riktigt bra plattor. Med en fet produktion som endast kan matchas av Eclipse senaste så går denna platta rakt ner i mitt melodiska hjärta.

Många refränger är helt klockrena, Johan Fahlberg sjunger som vanligt gudomligt. Att han ersatte välrenommerade Michael Bormann är inget jag sörjer för längre. Plattan inleds med chorusstinna ”With you” som överträffas av nästkommande  ”Saints deniad”. De låtarna samt ”Into tears” ”Are we mental”  är de som lyser starkast på albumet. Såsom Jaded Heart, Pink Cream 69, Masterplan och Pretty Maids ska enligt mig min dos av melodiös hårdrock serveras och avnjutas – tungt, melodiöst, bombastiskt, accentfri sång överfylld med refränger som klänger på varandra utan att vara karbonkopior av varandra. Dock upprätthålls inte det tysksvenska kvalitetsstålet rak igenom, utan faller ihop likt ett miljardbyggprojekt efter 7:e låten.

14. Unisonic – Unisonic (1).

Ännu mer tysk musik, den tredje plattan på listan, och ytterligare ett alster som går i den tyngre melodiösa hårdrockens fotspår. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: ”Keeper of the Seven Keys”. Densamme ville i början av 2000-talet  inte beblanda sig med tunga gitarrer, och lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på  Frontiers Records.

Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med projektbandet Kiske/Somerville så har han nu försonats med forna Helloween medlemmen Kai Hansen och de tyngre gitarrerna. Förutom nämnda så ingår två medlemmar från Pink cream 69, så detta kan väl liknas vid en tysk supergrupp. Debutplattan spretar hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gör mig något. Unisonic är en ytterst väloljad och jämngod platta, där melodier samsas med tyngdfast råenergi.

Den som förväntar sig hårdrockspeed a´la  Helloween lär bli snuskigt besvikna; de som dyrkar Masterplan kommer däremot att ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna är ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried samt  halvpunkiga ”Never too late”.

2013 – ett fullpackat år som bådar gott

2013 ser riktigt intressant ut med svenska A.O.R-släggor som: W.E.T,  Degreed, Diamond Dawn, Hardcore superstars, Dalton och Crashdiet. Utanför Svedala kommer bland annat:  Pretty Maids, Vega, Pink cream 69, Eden´s curse, Mecca, Seventh Key, Avantasia, Helloween, FM att släppas.

Välrenommerad topplista

En av de mest adekvata melodiska hårdrockssajterna på nätet är belgiska Rock Report. De har sedan 1975 ett röstförfarande: Rock Report’s Album Polls där den bästa melodiska hårdrocksplattan koras, vilket är länge i denna föränderliga bransch. Här är deras topp – 12 av listans 75 artister och grupper.

Pixel – Eskapism

American horror story: Asylum är en psykologisk  relationsinfekterad skräckdrama från 2011. Den välrenommerade Jessica Lange (1949, Cloquet, Minnesota, USA:  King Kong, The postmen always rings twice, Tootsie, Cape fear, Music box, Big Fish, Broken flower) innehar en av storyns bärande karaktärer. Hon gör det som vanligt med bravur. Överlag är skådespeleriet genomgående riktigt bra. Här har upphovsmännen lagt krut på såväl ett udda upplägg som bra dialog. Paret Harmon med sin tonårsdotter gör ett sista försök att försonas; verktygen är en ny stad, ett nytt hus och nya vänner. Huset i sig spär på konflikterna istället för att lösa upp dem, och dess mörka historia är essensen i processen. Från 1964 då något fruktansvärt hände har alla som flyttat in i huset dött, vilket inte precis borgar för en renässans i äktenskapet. Husets andar har ett enormt inflytande på de levande nyinflyttade. Från första minuten till 12:e och sista avsnittet har teamet bakom miniserien lyckats med konststycket att skapa välbyggda karaktärer och hur-ska-det-sluta-stämning. Alla involverade är intressanta och sätter sin dysfunktionella prägel till all ond bråd död i det hemsökta huset. Jag går i god för att första säsongen är fullt i klass med ”Dexter” och  ”The Walking Dead”. Riktigt bra underhållning för oss som vill ha fler kvalitetsstämplade skräckserier istället för klysch-eskapism.

Såg till sist hela Harry Potter serien med barnen; från en väldigt ung Harry till en kille i övre tonåren. Det jag hittills sett av serien hade inte på något sätt väckt mitt filmintresse, precis samma känsla fick jag då helheten utkristalliserades för mig. Sju snuskigt populära böcker blev åtta stycken kassasuccéer, denna Harry Potter och dödsrelikerna är del två och tillika slutet på hela historien. Utifrån att många av de andra filmerna var relativt intetsägande även med ungdomsglasögonen på, så är finalen dess raka motsats. Här händer det verkligen något hela tiden,  visserligen  med ett tungt ”Sagan-om-ringen-komplex”. Besvärjelser, trollstavar, häxor, trollkarlar, gigantiska ormar, jättar och förvuxna spindlar, alver, drakar vimlar det av. Slaget mellan gott och ont är kärnan i berättelsen precis som den satans profetian om ”den utvalde”, något som vanligt dränerar berättelser på all oförutsägbarhet. Skådespelarkompetens saknas verkligen inte, filmserien smyckas med vedertagna aktriser som Alan Rickman, Ralph Fiennes, John Hurt, Helena Bonham Carter. Tyvärr saknas den ingrediensen hos de två huvudkaraktärerna: Daniel Radcliffe och Domnhall Gleeson det vill säga Harry Potter själv och hans bästa polare. De är genomgående halvt ointressanta och  skapar definitivt ingen som helst magi i den episka filmserien, något som den såväl behövt. Detta är dock den klart bästa filmen i serien just på grund att det hela får sin upplösning, och att den är förhållandevis actionspäckad.  Tyvärr måste man få den här aha-upplevelsen genom att se alla filmerna, i syfte att förstå den tjocka röda manustråden. Bäst är Ralph Fiennes som ”The dark lord  Voldemort”, en riktigt otäck karaktär.

I Red Lights hittar vi välrenommerade skådisar som Cillian Murphy, Sigourney Weaver och Robert De Niro. Handlingen kretsar runt psykologen Dr Matheson (Weaver) vars livsuppgift tycks vara att avslöja bedragare som utger sig  för att vara medium och andra lyckosökare i andevärlden. Till sin hjälp har hon den lite mystiske Tom Buckley (Murphy) som sköter det tekniska i processen. Denna effektiva duo möter snart sin svåraste motståndare nämligen Simon Silver (De Niro). En intelligent thriller tycker jag bör vara en film som innehåller så få manusluckor som möjligt. Här drabbas dock regissören och manuset av just hybris, och tror sig vara smartare än de är. Första timmen är riktigt underhållande, den andra långt ifrån lika bra. Då jag är ett stort fan av filmer med paranormala inslag försökte jag ändå förtränga manusluckor och irrationalitet.  Skådespeleriet är utmärkt, precis som kemin mellan spökjägarna, och atmosfären känns äkta. Det sävliga tempot, avsaknaden av massor av blod och action känns även det befriande. Robert De Niro däremot blir återigen bara en parodisk skugga av sig själv, och tillför absolut ingenting. Sammantaget gillar jag ändå denna M Night Shyamalan imitation, trots den andra klart sämre timmen.

Total Recall är en remake, där Arnold gjorde huvudrollen 1990, 22 år senare iklär sig Colin Farrell rollen som Douglas Quaid. Jag var inget fan av den första Total Recall, då Arnold tilldelades alldeles för stort utrymme. Då genomsyrades filmen av coola one-liners och glimten i ögat action/sci-fi. Den nya filmen är dess raka motsats, det finns inte tillstymmelse till humor, inte ens svart sådan, något som dränerar denna actionstinna rulle på det mesta. Total Recall tar sig på alldeles för stort allvar, och actionscenerna är alldeles för många och för långa. Det enda som är bättre i denna film är det visuella samt den otroligt sexiga duon med Kate Beckinsale och Jessica Biel. Svårt att inte vara sexistisk när de iklär sig en klädsel som inte lämnar mycket över till fantasin. Regissören Len Wiseman har onekligen inspirerats av Blade Runner, densamme ligger bakom actionkatastrofen Die hard 4.0 , en bra referens till denna själlösa och plastiga action/sci-fi/thriller. Colin Farell gillar jag i filmer som In Bruges, Crazy Hearts och Phone Booth, men filmer som Total Recall och Fright Night ska han definitivt hålla sig ifrån. Filmen är en enda opersonlig och gigantisk actionjakt på falska minnen; till och med Tintinfilmen framstår som ett drama i jämförelse.

Perfect sense är en brittisk film där en ytterst dystopisk framtid målas upp. Temat är relativt fräscht och miljöerna minimalistiska. Handlingen kretsar runt Michael (Ewan McGregor, 1971, Perth, Skottland: Trainspotting, Brassed off, Black hawk down, Big fish, Star Wars, The Island, I love you Phillip Morris, Angels and Demons, The men who stares at goates, The ghost writer) som är kock på en välrenommerad restaurang och hans kvartersgranne Susan (Eva Green, 1980, Paris: Casino Royale, The golden compass, Cracks, Dark shadows) som inleder ett förhållande. Parallellt utbryter det globalt en pandemi vars resultat blir att varje människa mister sitt smaksinne. Susan som jobbar med epidemier gör allt som står i hennes makt för att reducera konsekvenserna av det irrationella som drabbar alla länder. När invånare nästan vant sig, dyker nästa bakslag upp i epidemiprocessen – luktsinnet försvinner. Detta är ingen munter film, även om ”hoppet är det sista som överger människan” är ett tema. Däremot är den tänkvärd och visar på att människan anpassar sig till det mesta – om det är absolut nödvändigt. Susan och Michaels passion och förhållande spirar och binder dem samman på grund av den uppkomna situationen, istället för att splittras. Det är skönt med kontraster till bombastiska amerikanska apokalyptiska filmer som exempelvis ”Day after tomorrov” där effekterna regerar, här härskar istället en vacker berättelse som filtrerar handlingen framåt via ytterst subtila medel. Kemin mellan de båda förälskade är trovärdig samtidigt som det mörka budskapet sakta men säkert sluter sig runt huvudpersonerna. En film vars budskap tåls att reflektera över. Vi har det så bra, men blir ändå aldrig riktigt nöjda, för det väntar alltid något bättre runt nästa krök, eller?

The cabin in the woods handlar om fem ungdomar som hyr en stor van, röker på, dricker och vill  ha att ha sex med varandra innan kvällen nått sitt slut. Destinationen är en isolerad stuga i skogen där alla förväntningar ska infrias. Regissören författaren och producenten Drew Goddard ligger bakom megasuccéer som Alias, Lost, Angel och Buffy vilket bådar gott. Hans ambition var att förändra skräckfilmen med denna ”intelligenta” rulle, då Drew var missnöjd med hur skräckgenren utvecklats på senare år. Jag håller med människan totalt, en förändring är helt nödvändig för att bryta denna klyschiga genre som bara besegras av romantiska komedier. Regissören parodierar subliminalt med genren till en början för att sedan revolutionera den genom att implementera in mänskliga nornor som styr och ställer över andra människors öden. Alla tycks unisont hylla det tilltaget i filmvärlden, jag gillar det inte alls. Skådespeleriet trots Chris Hemsworth (1983, Melbourne, Australien: Star Trek, Thor, A perfect getaway, The Avengers, Snow white and the huntsmen) utmynnar i en halvmedioker anti-hybrid. Det vimlar dock av skräckreferenser till andra horrorklassiker som exempelvis ”Evil Dead” och satiren flödar, det räddar absolut inte upp denna andefattiga sörja. Det originella blir orealistiskt även för att vara en skräckis dessutom blir hela tilltaget så idiotiskt att jag varken bryr mig om karaktärerna, handlingen eller slutet  Att tokhylla något så intetsägande borde i sig vara ett bättre uppslag av att göra film på – skrämmande dålig.

Ibland är det komplicerat att förklara varför vissa filmer lyckas väva in sin publik i ett jättelikt nät, när andra misslyckas fatalt. Win-Win är en sådan film som på ytan hamnar under epitetet: ”ser den senare”. Varken handlingen, omslaget som skådisarna kändes speciellt upphetsande. Win-Win är en sportfilm, men onekligen en udda sådan. Här är relationerna minst lika viktiga som det sportsliga. Detta är också första filmen som jag sett som avhandlar brottning, men inte den fejkade amerikanska varianten. Mike har en advokatbyrå som kämpar i en ekonomisk motvind, han är parallellt ansvarig för stadens brottningsklubb och dessutom familjefar. Plötsligt dyker det upp ett tillfälle som kan dryga ut familjens budget, han greppar halmstråt, även fast den inte är helt rumsren. Synergieffekterna av valet inkluderar även att temporärt ta hand om en inåtvänd tonåring. Kyle som de ofrivilligt får ta hand om visar sig vara en baddare på att brottas. Förvecklingarna stegras för varje dag som går, och filmen vecklar ut sig till en vacker, varm och originell orkidé. Castingen genomsyras av att alla pusselbitar faller på plats. Mikes fru, hennes bror och Mikes brottningsassistent lotsar fram manuset på ett ytterst lågmält, men synnerligen sevärt sätt. Det var länge sedan jag såg en film med så många strängar på sin lyra, utan att bli ett uns klyschig. Det här är en av de bästa sportfilmerna som jag sett, där humor, socialrealism, tävlingshormoner och relationer pusslas ihop optimalt. Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut: Donnie Brasco, Truman Show, Saving private Ryan, Big mommas house, Sideways, Fred Claus, Cold souls) är som klippt och skuren som ensamföretagaren och familjefadern med taskig ekonomi, men stort hjärta.

Julias eyes är en film av den spanska regissörrookien Guillem Morales; en uppkomling som den fantastiske Guillermo Del Toro (Pans labyrinth, Hell boy 1& 2, Blade 2), tycks tagit under sina regissörsvingar. Belen Ruewda (1965, Madrid, Spain:The Orpahanage, Savage Grace, The sea inside) spelar kvinnan Julia som inleder ett undersökningsnystande på sin mystiskt  döde tvillingsyster Sara som oväntat hängt sig. Hon dras in i en oändlig värld av svek och misstro. Hon gestaltar både Julia och Sara med bravur, något som applicerar en välbehövlig trovärdighet till storyn. Första delen av den lite väl långa filmen är en otäckt oförutsägbar historia med en ambivalent övernaturlig ton. Andra delen av filmen går mera i en traditionell Hollywoodsk klyschövermod, tyvärr. Julias´s eyes gör allt  för att utplåna eventuella ledtrådar hur det ska sluta, men misslyckas fatalt. Det mest positiva är dels de första 40 minuterna, dels den genomgående mörka atmosfäriska tonen.

Continue Reading »

Ultra A.O.R klassiker

Jag har hamnat i en A.O.R lyssnarperiod där Survivor är den mest spelade gruppen på såväl Spotify som stereon. Survivor har hittills släppt åtta ojämna albumhistorier, men ett av dessa sticker ut ur kvalitetsmängden och innehåller fler än bara 3-4 bra låtar. ”Vital signs” heter plattan som var deras 5:e, och som kom ut två år efter ökända ”Eye of the tiger” albumet 1984.

Jag tycker att deras  musik är lika tidlös som tiden själv. Gudomliga melodier går sällan ur tiden, de blir istället monumentala klassiker som i alla fall jag inte tröttnar på i första taget. Sångaren hette Jimi Jamisson och var personifierad  hur en tvättäkta A.O.R-sångare skulle/ska låta. Varken Eye of the tiger eller  deras näst största hit Burning heart finns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier. Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis Pride of Lions  fyra plattor, och till Jim Jamisons underbara soloplatta Crossroads moments (2010) samt låtar till supergruppen Mecca (2002). A.O.R låtar som verkligen visar att Jim Peterik är en låtskrivare av absolut högsta rang.

1998 kom Survivors 7:e platta ”Too hot too sleep” ut och var verkligen inget att hurra för. De återuppstod sedermera på 2000-talet, utan Jim Peterik, och släppte albumet ”Reach”, deras 8:e alster. Den var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi.

I Survivors fall lever i alla fall jag på tidlös nostalgi, och främst via A.O.R-milstolpen: ”Vital Signs”. ”Broken promises” är för mig bästa låten på plattan, tätt följd av ”Cant´t hold back”, ”Popular girl” och ”High on you”. För första gången någonsin beträder denna fundamentala A.O.R grupp Skandinavien. Spelningen på Sweden rock festival 2013 blir också den enda i Skandinavien. Det skälet och att gruppen åter frontas av guden Jimi Jamison skulle kunna få mig på andra tankar huruvida festivalen blir besökt eller inte.

1.I Can’t Hold Back

2.High On You

3.First Night

4.The Search Is Over

5.Broken Promises

6.Popular Girl

7.Everlasting

8.It’s The Singer Not The Song

9.I See You In Everyone

10.The Moment Of Truth (Bonus Track)

Metal with a touch of class

En platta som jag dels älskade från första stunden, dels fortfarande rankar som en av 2000-talets 10 bästa metalplattor är finska Thunderstone med deras monster platta: Evolution 4.0. Här finns alla ingredienser en sann metaldyrkare kan tänkas vilja ha med på en platta: en produktion att döda för, en gudabenådad sångare, variation och framförallt otroligt bra låtar.

Första låten ”Forevermore” är tillika synonymt med ett av Finlands finalbidrag till Eurovision song contest 2007, de kom för övrigt tvåa efter Hanna Pakarinen. Likt ett gott vin har detta melodiskt tunga mästerverk mognat under de fyra år som jag haft den i min ägo. Ur detta übertunga album väljer jag ut: ”Forevermore”, ”Roots of anger”, ”10000 ways”, ”Down with me” och ”Great man down” som definitiva favoritlåtar.

Thunderstone har sedan starten 2000 släppt fem tungmelodiska plattor, och gått från powermetal till mer melodisk metal.  Den senaste  plattan Dirt Metal som kom ut 2009 är  enligt min mening sisådär. De har bytt ut den  eminente sångaren Pasi Rantanen (Revolution Renaissance) mot den excellente svenska  sångare Rick Atzi (Treasure Land, At Vance), dessutom har de bytt ut  den tongivande keybordisten Kari Tornack.

Dessa rockader resulterade dessvärre inte i att toppa i metalpärlan Evolution 4.0, vilket jag förvisso inte heller trodde var möjligt. Nu har hoppjerkan Rick Atzi blivit sångare i ett av mina absoluta favoritband: Masterplan, där han ersätter den nordiska vokalistguden Jorn Lande. Vi får väl se hur länge Rick blir kvar i Thunderstone.

1.Evolution 4.0

2.Forevermore

3.Roots Of Anger

4.10.000 Ways

5.Holding On To My Pain

6.Swirled

7.Down With Me

8.Face In The Mirror

9.Solid Ground

10.The Source

11.Great Man Down

12.Forevermore (Eurovision Edit / Bonus Track)

Pink – Best Of

Denna rebelliska uppenbarelse visar var skåpet ska stå med en kaxig attityd och karisma som få kvinnliga kollegor kan matcha. Pink, Alecia Moore,  föddes 1979 i Doylestown, Pennsylvania, USA, dotter till Judith Moore (Judinna), en sjuksköterska, och James Moore (katolik), Jr, en Vietnam veteran.

Pink är väldigt mångsidig och målmedveten; förutom att sjunga spelar hon gitarr, piano, trummor och keyboard, något jag uppskattar och skiljer sig ifrån flertalet sångerskor som främst är ett vackert ansikte och  röstresurser. Hon skriver också egna texter som exempelvis den mycket utlämnade låten ”Sober” och djupa ”Mr President” dessutom skapar hon egen musik och producerar den.  Trapets är något som hon hänger sig åt på ”fritiden”. Hon har redan hunnit att släppa 6 studioalbum varav den senaste släpptes i år.

Denna Best of samling porträtterar hennes musikaliska historia på ett utmärkt sätt och synliggör hennes positiva genrependlande och höga låtkvalitet. De tre sista låtarna är nyskrivna och finns med på hennes senaste platta, de tillhör för övrigt de sämre låtarna på plattan.

Vår egen Max Martin har skrivit ett knippe låtar till Pink, varav ”U + ur hands” och ”So what” enligt mig är hans bästa. Mina favoritlåtar är annars: ”Get the party started”, ”Family portrait”, ”U + Ur hand”, ”So what”, ”Stupid girls”, ”Bad influence”,  ”Funhouse”. Tyvärr är inte den fenomenala låten: Cuz I can med i samlingen; en låt som först spelades in av svenska Ana Johnsson (Excellence).

• 2000: Can´t take me home
• 2001: Missundaztood
• 2003: Try this
• 2006: I´m not dead
• 2008: Funhouse
• 2012: The truth about love

1.Get the party started

2.There you go

3.You make me sick

4.Don’t let me get me

5.Just like a pill

6.Family portrait

7.Trouble

8.Stupid girls

9.Who knew

10.U + Ur hand

11.Dear Mr President (featuring Indigo Girls)

12.So what

13.Sober

14.Please don’t leave me

15.Bad influence

16.Funhouse

17.Raise your glass

18.Fucking perfect

19.Heartbreak down

Melodic Metal 

Edens curse första platta slog ner som en bomb i den melodiska hårdrocksdiskursen. Här hade fansen äntligen hittat en metalmessias i form av en multinationell grupp baserad i England, med en amerikans sångare och medlemmar från bland annat Tyskland och Italien. Den första skivan var groteskt bra, men den komplicerade efterföljaren kunde givetvis inte matcha debuten högt satta kvalitetskrav. Det kan däremot deras tredje och senaste alster som de lite käckt döpt till Trinity, och som gavs ut i mars 2011.

Skivan är kraftfullt producerad av The Master Himself: Mr Dennis Ward (Pink Cream 69). Plattan inleds utomjordiskt starkt med den bombastiska och riffdrivna ”Trinity”. Andra riktigt bra låtar är exempelvis den episka 7 minuter långa ”Jerusalem sleeps”, blytunga ”We climb” och refrängstarka ”Saint of tomorrow”. Det är annars en jämnbra skiva utan några riktiga utfyllnadslåtar, vilket är ett trevligt inslag, då jag fortfarande tillhör den gamla stammen som betalar 149 kronor för en cd, istället för att ladda ner den gratis.

Om jag kortfattat skulle beskriva deras musik så ligger det nära till hands att nämna den amerikanska 80-tals gruppen Dokken utspädd med en hög dos av A.O.R. 2013 kommer deras nya platta, och med den vandrar originalsångaren Michael Eden ut för att ersättas av Marco Sandros. Samma år gästar de dessutom den melodiska högborgen i Nottingham: Firefest. Detta innebär att jag får uppleva melodisk hårdrock i världsklass den 18 oktober i symbios med några kalla pints på Storbritanniens äldsta pub,Ye Olde Trip to Jerusalem.

1.Trinitas Sanctus (Intro)

2.Trinity

3.Saints Of Tomorrow

4.No Holy Man (Featuring James Labrie)

5.Guardian Angel

6.Can’t Fool The Devil

7.Rivers Of Destiny

8.Dare To Be Different

9.Children Of The Tide

10.Black Widow (Featuring Andi Deris)

11.Jerusalem Sleeps

12.Rock’N'Roll Children

13.We Climb

En lyxig torsdagskväll

Vi lämnade Hanna och Frida i händerna hos min son David och hans tjej Josefin i hans lägenheten på Luntgatan. Jag och Marie bilade ner till Lagerqvist Restaurant & Bar, det vill säga före detta Bacchus. Vi synkroniserade vår vedertagna månatliga 28:middagsbegivenhet med duohumor i världsklass. Ett av målen med att varje månad unna oss ett restaurangbesök är livskvalitet utan barn; parallellt reducerar vi också den östgötska matfloran. För närvarande är detta den enda kvarvarande restaurangen av Norrköpings utbud. De rymliga lokalerna var obeskrivligt atmosfäriska, och fick mig genast att tänka på Gamla stan i Stockholm. Vår erfarenhet av Bacchus var inte det allra bästa, därför var det med tillförsikt vi synade nya ägaren, namnbytet och inriktningen på menyn. Samma dag hade NT gett restaurangen 5 av 5 möjliga, något som ökade vår nyfikenheten.

Kombinationen modern design med autentiska medeltidsvalv i symbios med en lokal särprägeln var minst sagt en vinnande formula. Vi beställde in varsin Wallenbergare med mos, ärtor och lingon. Jag tycker mitt potatismos är oslagbart, men fingertoppskänslan och råvarorna som anammades i denna rätt gav husmanskosten ett välbehövligt ansiktslyft. Färsen, ”flottet”, moset det vill säga allt på tallriken var en gourmetisk sensation för såväl smaklökarna som estetiskt – världsklass. Jag tog två öl kalla medan Marie dräpte en bubblig Ramlösa, när hon återigen axlade rollen som chaufför. Efterrätten för egen del blev Trädgårdsäpplen: stekta äpplen, bakad kaka, vaniljkräm och sorbet. Marie beställde in bakad choklad med kolasås, körsbär och nötter med gräddfilsorbet; båda var ljuvliga, men Maries var nog aningen godare om jag under pistolhot blev tvungen att välja mellan de båda sockerbomberna.

Chaufför Marie navigerade ryckigt mot karga Himmelstalundshallen där de båda humorikonerna skulle framföra sin  populära show: ”Ljust & Fräscht”. Instinktivt kändes väl ”arenan” aningen malplacerad i våra ögon. Jag fick en klar aula-känning som lämnade ett bestående avtryck före, under som efter föreställningen. Hade man  dessutom ont i ryggen innan så hjälpte inte dessa bräckliga och kalla plasttingestar till precis. Det var dock den enda smolket i bägaren denna livskvalitetskväll.

Helt klädda i vitt och barfota gjorde komikerna Fredrik Lindström och Henrik Schyffert entré inför 2000 östgötar. Det här är för övrigt första gången de står på scen tillsammans. Ljust & Fräscht handlar om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm. Den två timmar långa showen var indirekt indelad i fyra sjok. I den inledande fasen var de båda komikerna närvarande, sedan fick Schyffert tillgång till 20 egna minuter i rampljuset för att efteråt avlösas av Fredrik Lindström egentid. Cirkeln slöts när vännerna återigen samlades på scenen. Oväntat nog så skrattade jag allra mest åt Schyfferts ståup-fasoner som mångt och mycket handlade om återvinning. Det hysteriska upplägget stegrades, och var faktiskt helt genialiskt fyndigt. Ännu mer oväntat var det också att han sammantaget var den roligaste av de två. Han stod för de sylvassaste sarkasmerna och för flest komiska poänger. Självklart var de båda såväl tighta som roliga, men som sagt Schyffert fick en renässans i mina ögon.

Kontentan av showen gick ut på att vi inte blir lyckligare människor av att renovera ihjäl oss eller följa rådande tidningstrender. De menar på att man bör sätta värde på det man har och rannsaka sig själv i sömmarna om man är i behov av att genomgå ett förändringsbeteende. Jag är väldigt förtjust i när man integrerar samhällskritik med syrlig komik, och ändå komma undan med detta genom att anamma ett spektrum av igenkänningsfaktorer. Existentialismen och konsumtionshybrisen ironiserades effektivt under hela föreställningens gång. Jag har väldigt svårt att tro att någon i publiken gick hem besviken. Förhoppningsvis kanske en och annan sätter efterskrattet i halsen när de börjar reflektera hur vi och våra medmänniskor allt som oftast agerar i vårt vardagliga liv. Jag kan inte göra annat än att konstatera att föreställningen var groteskt underhållande, varierad men som sagt också tänkvärd. Medelåldersmännen avslutade spektaklet med att leva ut sina rockdrömmar genom att framföra en punk-hårdrock-låt med mängder av pyroteknik: Det var verkligen kronan på verket; en show för alla sinnen som jag inte lär glömma på väldigt länge.

Fredrik Lindström – en husgud av rang

Oftast är man bara rolig eller bara intellektuell tråkig. Att som Fredrik Lindström lyckas med konststycket att pragmatiskt balansera seriositet och humor är ytterst sällsynt. Denna mänsklig husgudhybrid är född och uppvuxen i Eskilstuna. Mellan åren 1979-1982 var han medlem i Eskilstunas stolthet Crystal Pride; deras debutskiva som också huserar i min vinylsamling var inte alls oäven. Mr Lindröm slutade dock som trummis i bandet innan albumet släpptes. Från hårdrockstrummis till en i ensemblen av ironiska och cyniska busringare i det nu nedlagda radioprogrammet Hassan i Sveriges Radio P3 (1993-1994). Fredrik har också härjat rejält i radion genom att förgylla det underbara programmet ”På minuten” dessutom har han varit Sommarpratare hela tre gånger. Lindströms akademiska bana inleddes med en fil kand i nordiska språk, litteraturvetenskap och idéhistoria vid Uppsala universitet 1987. Med blodad tand tag han sig igenom Poppius journalistskola 1989 för att sedermera bli doktorand i Nordisk språkhistoria vid Uppsala universitet. Fredrik Lindström är en Sveriges mest efterfrågade föreläsare,  konferencier och moderator. Få kommer ens i närheten av Fredrik när det gäller kombinationen av att vara helt sanslöst rolig ena sekunden, för att i nästa ögonblick respektfullt beundrad av publiken för sin djupa, seriösa och imponerande kunskap inom brett varierande områden. Hans sätt att tala i harmoni med hans intelligenta humor är nästan oslagbart, en husgud helt enkelt

Denne mångsysslare har också regisserat en av mina topp-3 svenska komedifilmer nämligen: ”Vuxna människor”; en pärla som är är snuskigt underskattad. Han har också agerat medförfattare till en av Sveriges (norskt originalmanus) bästa sit-com c/o Segerhmyr. Hans seriösa sida i symbios med glimten i ögat reportage infogades i SVT: ”Värsta språket”, ”Svenska dialektmysterier” och ”Vad är en människa”. Mest känd är han troligtvis genom ”På spåret”, där han och polaren Kristian Luuk på ett utmärkt sätt fyller vakuumet efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg.

Henrik Schyffert – långt ifrån en husgud

Jag vet inte varför jag aldrig varit riktigt förtjust i Henrik Schyffert, men så är det bara eller snarare var det. Hans energiska uppträdande i Himmelstalundshallen var dock en källa till att blicka tillbaka på hans digra artistproduktion. Henrik är född 1968 i Ronneby och blev halvkänd genom Z-TV och busringningar med bland annat Fredrik Lindström och Kristian Luuk i Hassan. Kändisskapets dörrar öppnades på vida gavlar i och med att Killinggänget bildades. Konstellationen skapade eufori hos såväl tv-tittare som hos en enad kritikerkåren med: ”I managen med Glen Killing”, ”Nilecity 105.6″, ”Percy tårar” och ”Fyra små filmer”. Han har också varit programledare på TV4:s ”Parlamentet” och SVT: ”Landet brunsås”. Det var för övrigt det programmet som min inställning till honom började förändras. Jag gillade konceptet, karaktärerna, och sedermera även Henrik Schyffert. Ståuppkarriären har varit spikrak, och bevisen för detta är priset för ”Årets Nykomling” 2003 samt ”Årets manliga komiker” 2007. Denna mångsysslare var också med i gruppen Whale  med Cia Berg, från 1993-1993, ett kollektiv som rönte musikaliska framgångar på hemmaplan.

Tidlös Pomp A.O.R

1. ”Rock ‘N’ Roll Party In The Streets”
2. ”Video Inspiration”
3. ”Steal Another Fantasy”
4. ”Jennifer”
5. ”I Got The Fire” (Ronnie Montrose)
   
6. ”Burn The City Down”
7. ”Now Or Never”
8. ”Holdin’ On”
9. ”Silent Soldiers”

Min första renodlade a.o.r platta utöver Def Leppard var Axe med albumet Offering. På den tiden härjade Judas priest, G.B.H, One way system, Dead Kennedys, Y and T, Anvil, Metallica och Slayer på vinylspelaren. I ett tidevarv när man sällan kunde lyssna på musiken innan man köpte den fick jag allt som oftast förlita mig på andras åsikter huruvida en platta var bra eller inte. Mina obskyra inköpsställen var främst Stockholmsbaserade Heavy Sound och Pet Sounds. I fallet med Axe köpte jag plattan mest på grund av namnet och det coola omslaget.

När skivspelararmen kränkt vinylen två gånger blev jag ruskigt frustrerad och ansåg instinktivt att detta var ett skapligt nerköp, ett fatalt ekonomiskt misstag. Efter några genomlyssningar hade jag gjort en musikpudel, och svängt snabbare än en EU-tjänsteman. De mjuka tonerna förförde mig om och om igen; man kan väl säga att detta var min adekvata inkörsport till A.O.R-genren. De fluffiga låtarna etsade sig fast  i hjärnbalken i symbios med Bobby Barths utomjordiskt vackerstarka röst. Varje nästkommande platta var källor till fiktiv eufori. Tyvärr var det mer ett önsketänkande när Offering sett i backspegeln var kronjuvelen i deras albumkatalog, därefter gick det sakta men säkert utför i en oändlig nedförsbacke.

Floridabaserade Axe första alster från 1979 var ett A.O.R-embryo, potentialen fanns onekligen där. ”Loves just an illusion” var en låt som visade prov på ett melodiskt hantverk utöver det vanliga. Deras andra platta: Living on the edge, inhandlades kvickt efter jag indoktrinerats in i deras magiska melodiorgier. Där fanns det verkligen några riktiga guldkorn, och det var inte svårt att förstå att det handlade om en ren och skär musikgenialitet. Melodier som ”Living on the edge, ”Fantasy of love” och ”Carry on” var och är vansinnigt bra. Några av låtarna har återutgetts med nytt ljud, vilket i detta fall inte alls var en dum strategi, vanligtvis brukar slutresultaten bli horribla.

Den fjärde plattan hade jag obeskrivligt stora förväntningar på, dessvärre infriades dem inte. Låtar som stack ut var snabbtunga: ”Heat in the street”, ”I´ll think you remember tonight”, ”Eagle flies alone”,  ”Foolin your momma again” och framförallt ”Young hearts”, det var låtar i patenterad Axe stil. 1984 skedde det tragiska, då Bobby Barth och gitarristen Michael Osborne var med om en bilolycka. Michael omkom medan Bobby hade änglavakt och överlevde. Det var troligtvis början till slutet för en grupp som hade framtiden i sin hand; kemin som de båda gitarristerna hade gick inte att reproducera.

På den femte plattan, tillika comebackplattan ekade det bara fragment utav det förflutna. Det var dock ett tuffare sound, men ljusår ifrån de minnesvärda låtar som de tidigare vinylframavlat. Deras comebackplatta part två  blev tyvärr ännu sämre än sin halvmediokra föregångare, och såklart inte heller någon försäljningsframgång. Axe var därmed passé och en skugga av sin egen skugga; det var helt enkelt tid att lägga gruppen till handlingarna. Numera lyssnar jag i ännu högre utsträckning på deras många A.O.R-juveler,  och upplever det unika melodisnickeriet som tidlöst. För mig kommer alltid plattan Offering tillhöra en topp 15 i A.O.R-genren. Bobby Barths smekande, men kraftfulla röst en klar 10 i topp, där tronen bland annat  delas mellan Steve Perry, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Mark Free (Marcie),

• Axe (1979)
• Living on the Edge (1980)
• Offering  (1982)
• Nemesis (1983)
• V (1997)
• The crown (2001)

Medlemmarna är spridda med vinden, men the man behind the band: Bobby Barth (1952, Coffeyville, Kansas) bor och verkar i New Orleans där han bland annat har en egen studio. Killen som också spelat med Blackfoot  och Babyface har fortfarande ett brinnande intresse för musik, numera är det mer blues än A.O.R som han förordar musikaliskt. Han är också mycket involverad i uppbyggnaden av New Orleans efter härjningarna av orkanen Katrina 2005.