Hemma hos Familjen Addams

I ett hällregn från djupaste helvetet parkerade vi vår svarta Hyundai längs med Norra promenaden för en kostnad av 60 riksdaler. Vi skyndade oss till pizzerian på Kungsgatan där vi runt 17.30 intog varsin onyttig men slafsig pizza med tillhörande läsk, själv tog en stor gravkall öl. Barnen valde varsin Vesuvio medan jag fann kebabpizzan aningen större, Marie beställde en Frutti. Lagom mätta spatserade familjen siksackandes genom ösregnet till Östgötateatern för att tillbringa de närmste timmarna med makabra teaterkaraktärer. Vi satt utmärkt på Balkongens första rad, vilket möjliggjorde att barnen fick helt fri sikt, något som underlättade hela processen, och bara det en form av light-livskvalitet

Tv-serien 1964-1966                                            Filmerna från 1991 & 1993

I ett stort viktoriansk hus lever Familjen Addams sitt liv, allt medan de med glädje bryter mot normer och tjusas av det som de flesta av oss tycker är obehagligt. Familjen Addams består av pappa Gomez, den sentimentala pappan, mamma Morticia, en sval men passionerad kvinna, tonårsdottern Wednesday, som är som tonåringen mest … eller kanske inte. Och Pugsley, lillebrorsan, som har en förkärlek för tortyrredskap. Hos familjen bor också Gammelmormor, Onkel Fester, som är kär i månen, Lurch, den lojala, lågmälde och långe Frankensteinliknande betjänten samt den vandrande handen, The Thing.

   1991                                                              1993

De båda filmerna är i mina ögon riktiga guldkorn, castingen var optimal där alla pusselbitarna föll på plats. När det kommer till uppföljare och framförallt  sådana som produceras i Hollywood är de oftast 95% skräp, men i detta fall vann undantaget. Tvåan i sig var en rolig, makaber, fyndig och osannolik historia där inte jag hade mått dåligt av om den följts upp av ytterligare en prequel. Den starkaste av de lysande stjärnorna var genomgående den unga men underbara Christina Ricci (1980, Santa Monica, California, USA: Casper, The ice storm, The opposite of sex, Small soldiers, Sleepy Hollow, Prozac nation, Monster, Black snake moan). Hon visade var skådespelarskåpet skulle stå med ett scenregister att döda för; man insåg ganska snart att detta bara var startgropen för en kommande stjärnaktris.

The Animated Series(1992–1993)                          The Addams Family (1973–1975)

På Östgötateatern tog man inte bara musikalen, som tidigare spelats i USA, Brasilien och Australien, rakt upp och ner. Man har gjort sin alldeles egen version av den och är nu efter mer än ett års arbete redo att avtäcka resultatet.De nya inslagen består i cirkusartisteri. I den galna familjen Addams värld där levande umgås med döda och där till och med huset lever sitt eget liv behövdes det där alldeles lilla extra för att sätta piff på inramningen. Därför engagerades Jesper Nikolajeff från Cirkus Cirkör som svarat för cirkusregin. I den nyskrivna musikalen har manusförfattarna Marshall Brickman och Rick Elice vävt in en ny konflikt: Tonårsdottern Wednesday blir kär – en helt vanlig ”normal” kille. Och nu ska hans föräldrar komma på besök …

”Det som lyfter Familjen Addams är energin, lekfullheten, galenskaperna, de morbida skämten, skräcktemat och alla som agerar på scenen”…” i  mycket underhållande Familjen Addams är ingen större än själva föreställningen, fylld av sjuk humor, specialeffekter och inslag av nycirkus”.

”Med akrobatiska nycirkusinslag, kolsvart humor och snillrik lekfullhet får Östgötateatern musikalen Familjen Addams att lyfta högt”…” en dödsrolig och visuellt fascinerande föreställning”

”En hyllning till kärleken och galenskapen – visst blir man lycklig!”…” Petra Nielsen är som gjord för Morticiarollen…hon fyller den perfekt”…”Christian Zell har ett större register att spela ut och gör det lysande”…” En föreställning för unga och gamla och alla som kanske glömt att teater kan vara fest och feeri och gala och fantasi och bara så skitkul”

Jag kan inte göra annat än abdikera i de unisonta hyllningarna som denna förställning tillskansat sig. Dock med ett ett ytterst viktigt undantag som många av recensenterna antigen förträngt eller helt sonika inte ville befatta sig med – musiken. I musikaler är toner de högst rankade inslagen i denna oftast klyschiga teatergenre. I Familjen Addams  fullständigt haglar det sångnummer, man hinner knappt knapra på halstabletterna innan nästa musikalton tas. Det hade inte gjort så mycket om musiken i sig hade varit riktigt bra. Tyvärr känns det som låtskrivarna endast använt sig av musiken i syfte att föra handlingen framåt.

Dessa oftast intetsägande transportsträckor täcker in cirka 85 procent av föreställning, och dränerar helheten på ett oroväckande sätt. Såväl jag som Hanna och Frida gäspade periodvis i takt med den sega musiken så att nästan käkarna sprack. Enstaka partier av låtarna hade potential att bli till hyfsade låtar – med rätt låtskrivarpar, men de var lätträknade. Avsaknaden av adekvata hits som man mångt och mycket finner i de flesta andra musikaler reducerar ett högt betyg. Då detta onekligen är en horrormusikal så kunde också musikupphovsmakarna ansträngt sig betydligt mera för att skapa musik därefter. Dessa lågbudgetproduktioner matchade inte allt annat som var både professionellt och mycket underhållande. I annat fall hade de kunnat låna låtar ur Nanne Grönvall musikbibliotek som ”Avundsjuk”, ”Evig kärlek” och ”Svarta änkan”, vilka hade passat perfekt in i detta sammanhang.

Barnen skötte sig fantastiskt bra, och tyckte samstämmigt att Lurch var roligast, och jag och Marie kunde bara instämma i deras val av favorit. Jenny Holmgren som gestaltade Wednesday hade en fantastisk stark och bra röst. Det var en fröjd att höra hennes stämma omfamna Östgötateaterns estetiska salonger. Efter att ridån gått ner runt klockan 22.00 blev Hanna och Frida  fotograferade med några av monstren ur ensemblen, till deras ambivalenta glädje. Vi hämtade därefter bilen vid en ytterst regndränkt parkering. Vi alla var dock mycket nöjda med föreställningen, det var bra underhållning, och för övrigt en väldigt trevlig kväll.

Musikal-toppen av Mats Widholm

1. Mama mia

2. Chess

3. Jesus Christ superstar

4. Phantom of the opera

5. Little shop of horrors

6. Chicago

7. Familjen Adams

8. Starlight express

Kulturnatten-light

Utan tvivel är Kulturnatten Norrköpings trevligaste  och charmigaste årliga evenemang. Runt 50 000 människor beräknas vara ute under dagen som kvällen, regnet devalverade dock årets siffra, men det är ändå en ansenlig mängd människor i omlopp. Vi besökare slipper den värsta krimskramshybrisen, och välsignas istället utav en uppsjö av gratisaktiviteter bland de 400 programpunkterna. Precis som vanligt är det digra programmet snuskigt späckat och minst sagt varierat. Förra året avverkade vi bland annat Frimurarna, Rådhuset, The Lamp hotel och Gubbens trädgård. Denna 27:e Kulturnatt hade vi outsourcat bort rastlösa, sockerstinna och gnälliga barn till våra snälla grannar.

Jag och Marie stegade ut 16.00 i ett mardrömsväder såväl för besökare som arrangörer. Det ihållande regnet i symbios med fastfrusna cementgrå moln hånlog mot oss aktivitetstörstande individer. Vår första anhalt bestod av att kolla in Palace gamla lokaler som numera huseras av hälsoföretaget Zondera. Det var en intressant återblick i det förgångna som nutid, jag såg inte skymten av mina före detta gigantiska spyor invid elementen. Därefter blev det en osedvanligt intressant föreläsning om Norrköpings stadsutveckling i Tullhuset av utmärkta talare ifrån Stadsbyggnadskontoret. Marie var mindre glad, då hon glad i hågen satt sig tillrätta i förbokade stolar på Indra, och inväntade min ankomst som blev 35 minuter sen.

28:middagen det vill säga den månadsrutin som jag och Marie unnar oss utan barn i symbios med Östergötlands restaurangflora stod sedan på programmet. Denna månad föll valet på en gemensam favorit i Norrköpings restaurangdjungel: Indra. Indisk mat ligger oss varmt om hjärtat; råvarorna precis som atmosfären och servicen var genuint förträffliga. Vi blev  ändå båda kollektivt knockade av de väl tilltagna och nästintill fulländade rätterna. Vi prövade fyra förrätter som vi delade på, och de var makalöst goda allihopa. Att jag blev proppmätt var dock ingen överdrift, en flaska 66 cl Cobra och en flaska Weissbeer drog sitt strå till stacken. Nästa anhalt blev Graffitimålningarna på Tyska torget och Designmarknaden på Hospitalsgatan. Om Gud hade varit kulturarbetare så hade han skänkt oss ett mindre oförutsägbart väder. När man som mest trodde på att regnet var på väg att upphöra omfamnade han oss genom att spä på med ännu mera hällregn. Det var ändå väldigt mysigt, men det går inte att komma ifrån att det varit  ännu trevligare att slippa att bli dygnsblöt och huttra i takt med steglängderna

Vi kom rakt in i ett körmaraton där KFUM- gubbarna höll på som värst; för oss var detta långt ifrån topp-1000, så vi drog relativt snabbt därifrån. Substitutet blev närliggande Knäppingsborgskvarteret där vi blev en del av ett gytter av besökare. Vårt primära mål var smygpremiären av Crazy Pictures nya kortfilmsalster, vilket de lite käckt döpt till ”Den blå mannen”. Den 25 minuter långa cineastiska snutten var oerhört välgjord och originell, men i vår smak ganska intetsägande.

Efter att ha lyssnat på musik och varit delaktiga i den höga stämningen runt det underbara kvarteret gick vi vidare uppför Västgötebacken. Från den kullerstensbelagda gatan lommade vi impulsivt in på SR och SVT som hade  öppet hus. Det var en hyperintressant upplevelse att se de fräscha lokalerna som verkligen inbjöd till kreativitet. Vi avslutade kvällen med att vandra runt i Stadsmuseet och Arbetsmuseet. Klockan 21.30 tog Kulturnatten slut för egen del, på grund av att jag skulle inleda mitt nattpass på Omsorgsgruppen AB.

Charmen med Kulturnatten förutom kontrasten mellan mörker och fantasifulla ljuskreationer är att man slipper snortankade ungdomar. Visst någon halvberusad sate finns det alltid att tillgå, men som helhet är detta en tillställning som inte går i alkoholens tecken, något som är ytterst befriande. Att pubarna, caféerna och restaurangerna är fullbelagda är också ett ovanligt men lika  trevligt inslag i konceptet. Till nästa år hoppas jag innerligt att vi slipper regnet, sedan vore det inte dumt att ta hit något/några riktigt stort dragplåster som lotsar ut ännu fler människor på Kulturnatten.

Continue Reading »

Färger blir man glad av

Toronto, Canada

Jag läste nyligen ett utmärkt blogginlägg för Knäppingsborgkvarteret av Mikael Henriksson http://www.knappingsborg.se/knappingsborgsbloggen/11 . Den handlade om att klä järnridå-grå-byggnader i Norrköping i en färggrannare skrud. Han visar upp ett par talande exempel ifrån vår vida värld, där färgerna satts i fokus och där cocktaileffekterna spillt över till bättre hälsa,  genuin invånarstolthet och turisthorder. Jag är av precis samma åsikt, och kan bara instämma i hur mycket trevligare vår stad skulle kunna bli. Vi skulle definitivt inte bli unika i världen, då nedanstående exempel redan existerar, men vår historia skulle kunna få sig en visuell renässans samtidigt som vår vackra stad blir ännu finare. Öststatsinspirerande trista husfasader, broar, industribyggnader och parkeringshus i grå betong finns i stort sett överallt, istället för att se dem som just vad de är så ser jag dem som potentiella möjligheter till kommunlivskvalitet. Synd bara att styrande politiker och kopplade tjänstemän endast tjänar funktionalitetsguden, inte estetik- eller originalitets gudarna.

Concecion, Chile

Kalifornien, USA

Starka färger blir man glad av; ett välkänt faktum som inte lär revolutionera världen, likaså har grå nyanser en tendens att omedvetet dränera människor på  livslust. Det här gäller i högsta grad staden man lever i; hur viktigt är det inte att exponeras av byggnader som utstrålar värme, glädje och liv istället för ond bråd död.  Ekorrhjulen snurrar på allt snabbare, vi ska hinna med allt och lite därtill: barn ska lämnas och hämtas, föräldramöten avlöser varandra, man ska umgås med vänner, träna, skjutsa barnen till och ifrån fritidsaktiviteter. De sista fem åren har utbrändheten fått ett ansikte, samtidigt som vi medborgare förväntas konsumera ännu mera pengar för att den ekonomiska tillväxten ska bli bättre, annars får vi det sämre, och kan inte konsumera lika mycket som alla andra. Nog med dystra profetior, det jag egentligen vill komma fram till är att det skulle underlätta för alla kommuninvånare att vistas i stad som fullkomligt badar i färger. Det skulle dämpa vardagsångesten samtidigt som färgerna förhoppningsvis inspirerar till stordåd och ett ökat välbefinnande. Konstverk i form av muralmålningar som återspeglar platsen, människorna i den, framtidsvisionerna och samtiden skulle verkligen vara ett vettigt projekt att landsätta.

Toronto, Canada

Muralmålningar

Muralmålningar är ett hantverk som utförts sedan urminnes tider över hela världen. Från förhistoriska grottmålningar i Lascaux, Frankrike, till ceremoniella och festliga väggmålningar av forntida Egypten, Grekland, Rom, Indien och Mesopotamien. Varför inte satsa på att skapa Europas, eller rent ut av världens största eller vackraste muralmålning på exempelvis Stadsbiblioteket eller Parkeringshuset Spirans dysfunktionella cementgrå fasader? Det är bara fantasin som sätter gränserna och trångsynta politiker såklart, som har svårt att förstå vidden av ett holistiskt kommunlandskap och dess vedertagna synergieffekter.

The comic strip museum i Brussel har skapat serietidningsstrippar runt hela Brussel, då pratar vi inte 4-5 sådana utan hela 31 stycken. Det hela började 1993, och varje år skapas  2-3 stycken nya konstverk som röner stor uppmärksamhet lokalt, regionalt, nationellt som utanför Belgiens gränser. Här har man slagit 150 flugor i en smäll, där alltifrån turism till hälsa ryms. http://www.awn.com/mag/issue4.03/4.03pages/moinsbrussels.php3. 

Brussel comic mural, Belgien

Ett annat europeiskt nav för muralmålningar hittar vi i Derry, Nordirland. Till skillnad ifrån Brussels serietidningsfokus har det istället skapats en politisk nisch som pryder stadens byggnader. Syftet med att via vackra målningar visa upp sitt stormiga förflutna skapar en cocktaileffekt av synergieffekter, där turism, hälsa, stolthet, politiska budskap, hyllningar och historik implementeras på ett ytterst originellt sätt och nyskapande sätt.

Derry, Nordirland

Philadelphia Mural Arts Program har producerat över 2 800 muralmålningar i och runt staden sedan starten 1984. Denna osannolika målmedvetna mängd med utonmhuskonst vilka pryder Philadelphias stadslandskap har dels titulerat staden som muralmålningarnas huvudstad, dels skapat, trygghet, motivation och stolthet över de till synes oändliga konstverken. Staden kan också titulera sig som världens största utomhuskonstgalleri, något som assimileras in i storstadens varumärkesbyggande. Varje målning är unik och rymmer sin speciella historia, så intresset för historia hos såväl invånare som utomstående har ökat markant samtidigt som turisterna i Philadelhia fått ett nytt besöksmål av rang.

Norrköpings betongdjungel, en grotesk orgie i sterilitet.

Betongdjävulen har alltför många ansikten, men gemensamt för alla dessa gigantiska tingestar är det humörnedsättande effekt de har på mig och andra människor i Norrköping (världen).  Ett skolexempel på snuskig fantasilöshet är ”Skandiahuset” som ligger mitt emot Spiralen och upptar ett halvt kvarter. Små beige/grå kakelplattor täcker denna stora byggnad mitt i centrum, och det är inte alls svårt att sätta kaffet i vrångstrupen av den förfärliga utsikten. Inte långt därifrån hittar vi den arkitektsensationen: Stadsbiblioteket, dess form är väl ”spännande”, men den mörkgrå betongen är skrämmande ful.

Fortsätter vi en bit till mot centrum går det inte att undgå att skåda ”Poolia huset 11 våningar”, Spiran byggnaden, Apotekshuset och P-huset Ankaret. De här byggnaderna består av kvadratiska mörkgrå betongplattor som enbart sprider subliminal dålig stämning ibland oss stadsflanerare och fikatokiga konsumenter. Inte långt ifrån den vackra tågstationen hittar vi tre enorma stålgrå komplex däribland Migrationsverket huserar. Var man inte deprimerad innan så blir man det utan problem här, en regngråmulen höstdag. Det finns ytterligare ett kluster av humörnedsättande byggnader runt om i Norrköping förutom de ovan nämnda.

Vandringen i öststatsmiljöer avslutas med en av Norrköpings högsta byggnader: Polishuset. Ifall det vore kriminellt att uppföra fula, höga och grå byggnader, så skulle detta vidriga budgetbygge fällas på direkten. Nu har byggnaden dock fräschats upp, men varför inte också göra en inbjudande parkentré och uppdatera de horribla stenomgivningarna? Ett förslag som skulle göra polishuset och Norrköping världsunikt är att ovanför den placera  en gigantisk ”Batmansignal” fast med Norrköpingsloggan istället, i samarbete med visualiseringscenter. Jag är definitivt inte emot gamla fina grå byggnader som innehar charm och stil. Det jag reagerar över är budgetkolosser som jag beskrivit i texten, de som byggts fram av snålhet, funktionalitet, vänskapskorruption och stress, inte av inspiration och skaparglädje. Det finns tre alternativ: riv dem, gör om dem eller färglägg dem!

Nostalgi i lyxförpackning

Marie och jag fixade ett barnfritt evenemang, halvänglarna lämnades i händerna på Jonas Gustavsson och hans dotter Tilde, och hämtades istället efter själva musikunderhållningen. Denna tillställning hade vi inte gått på, om inte jag hade vunnit en tävling hos Ståhls, där vi oväntat blev två biljetter rikare. Gratis är gott, och musik är terapi för själen, så varför inte. Vi anlände 19.20 till De Geer hallen, efter att letat parkeringsplats i en kvart, i hällregnet som besudlade Norrköping denna fredagskväll. Efter att ha lämnat in våra jackor stressade vi som murmeldjur runt de tillsynes oändliga trappuppgångarna. Vi fann till sist våra platser på 3:e balkong 2:a raden, helt perfekt. De som stod för musik-tidsmaskin-perspektivet var  de välrenommerade artisterna: Peter Johansson och Matilda Hansson tillsammans med Nina Söderquist och Tommy Nilsson. Initiativet och  showansvarig var dock Peter Johansson som inkluderat fyra svenska städer i detta pop-rock-smörgåsbord.

För mig har Tommy Nilsson varit en källa till musikglädje, från att ersätta Zinny Zan i Easy action där han omkullkastade glamrocken till kompetent a.o.r/västkust, till popballaden ”Öppna din dörr”. Enligt Kee Marcello  ska Tommy  också varit förstavalet som leadsinger i Toto, tyvärr blev det av olika turer inte så. Runt samma period deltog den då pudelbeklädde också i det svenska projektet Swedish metal aid som en av många hårdrockssångare på låten ”Give a Helpin’ Hand”. Mr Nilsson satsade sedermera på en hägrande solokarriär och fick ett stort genombrott med låten ”Allt som jag känner”, en duett han sjöng med Tone Norum 1987. Det gav honom Rockbjörnen som ”Bästa manliga” artist samma år. På det följde den svenska Melodifestivalen 1989, där han framförde det segrande bidraget ”En dag” som slutade på hedrande fjärde plats i Europa. Under 1990-talet hade han fortsatta framgångar, bland annat med ”Dina färger var blå” som användes flitigt av Pripps i en reklamfilm. 1994 blev hans ”Öppna” årets låt på Svensktoppen. Successivt har mitt intresse för honom subtilt dalat, och numera hade jag ingen aning vad han sysslat med, tills denna föreställning.

2008 vann Nina Söderquist dokusåpan Westend star i  TV3; vinsten bestod av huvudrollen som Lady of the Lake i West-uppsättningen av musikalen Spamalot. En roll som hon reproducerat i Malmö och i Stockholm hösten 2011. Hon  deltog i Melodifestivalen 2009 med den ruskigt underskattade  låten ”Tick Tock” som tyvärr inte  gick vidare. Hon har även varit med i ”Så ska det låta”, ”Allsång på Skansen” och ”Singing Bee”.

Multiartisten Peter Johansson  är främst gitarrist, dansare och musikalartist. Han har bland annat spelat i den tyska uppsättningen av Saturday Night Fever i Köln 2001–2002, A Chorus line på  Göteborgsoperan 2002–2003 och i Queen-musikalen We will rock you i West end i London mellan åren 2003–2007. På grund att han gestaltat huvudrollen Galileo cirka 850 gånger fick han efter föreställningen en specialgjord We will rock you-gitarr och en guldskiveplakett.

Peter Johansson har även medverkat tillsammans med sin kusin musikalsångerskan Matilda Hansson i sångsagan ”Gerda”, baserad på historiska händelser i St Anna skärgård. Under flera år har det blivit en tradition för de båda att göra kyrkoframträdanden runt om i Östergötland. Med stöd av släkt och vänner har området kring St Annas blivit en oas för många att avnjuta musikalisk tillfredsställelse under äkta svensk högsommar. Med sig i bagaget har de några av historiens många musikal- och populärkulturella musikklassiker. Publiktrycket har ökat för varje år som gått, numera har inte ens groupies företräde in i det heliga, då trycket efter biljetterna är fanatiskt.

Första akten inleddes med ett knippe 50-tals örhängen som ”Johnny B good”,  ”When a man loves a woman”, ”I´m a beliver”, ”A whiter shade of pale”, ”Your song”. Från att varit aningen motsträvig till konserten, trots gratisbiljetterna blev jag snabbt tvungen att ändra inställning. Artisterna var minst sagt charmiga och lyckades med konsttycket att göra varje cover till en högkvalitativ underhållning i symbios ett ytterst kompetent 6-manna band, vilket inkluderat saxofon och trumpet. Första aktens höjdpunkter var dock duetten med Tommy & Peter i Elvislåten: ”Suspicious minds” och The Whos´s ”My generation. ”. Variation, driv, genuin glädje, humor och snygga arrangemang präglade de snyggt genomförda numren. I pausen släckte jag törsten med en kall 50 cl öl, Marie dräpte en juice. jag passade också på att snacka lite med squashpolaren Magnus Hjortberger och hans dotter Angelica.

Andra aktens fokus låg på 70-och 80-tal där musikaliska klassiker som ”Like a Prayer”, Roxettes slagdänga: ”Must have been love”, ”The best” (tina Turner),  och ”Total eclipse of the heart lades till handlingarna. Som sann a.o.r kille blev jag mer än tillfreds med Tommy Nilssons framförande av Toto´s melodiskt ikoniska: ”Hold the line”. Mitt hårdrockhjärta bultade också tacksamt i takt till Ninas toppenversion av AC/DC ”Highway to hell”. Andra aktens höjdpunkter för egen del var annars den svettiga versionen av The Eagles Hotel California, gitarr-solo-duellerna var makalöst reproducerad. Avslutningslåten var också en av kvällens bästa, nämligen Queens rockoperakonstruktion: ”Bohemian rhapsody”. Här kom ju verkligen Peters Queen-erfarenheter till nytta, vilket troligtvis var syftet – magiskt. Som sagt de 2½ timmarna pinnade på kvickt och höjdpunkterna var osedvanligt många. Det ska tilläggas att Anneli Axelsson och Dan Rosengren tillika den hormonstinna kören skötte sig med bravur. De var de enda som inte lämnade föreställningen, men de tillförde massor genom coola moves och inlevelse utöver det vanliga. Ljusshowen i sig var också väldigt sparsmakad och snygg.

Kvällens starkaste lysande stjärna var ändå den svarthåriga 40-åriga amasonen Nina Söderquist, med en pipa som kunde besitta berg. Hennes versioner av  bland annat ” Total eclipse of the heart”, ”Highway to hell”, ”The best” och Michael Jackssons ”You make me feel ”gav mig gåshud. Alla dessa omaka pusselbitar gjorde att alla sinnen fick sin beskärda del, och helhetsbetyget kan inte bli annat än MVG. Proffsigheten lyste igen precis som den autentiska spelglädjen, något som återkastades till oss i publiken. Klockan 22.30 hämtade vi barnen, berusade av 2½ timmes musikeufori.

Continue Reading »

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war), 

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro

Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty Idols, The cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt

Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Ambivalens-förströelser

Som vanligt ältas det fram och tillbaka huruvida Norrköpings sensommarevenemang borde läggas ner, utvecklas eller vara som den är. Jag är aningen ambivalent själv om spektaklet verkligen har gått i stå eller om den är i behov av en renovering. Innan man börjar argumentera för och emot är det väsentligt att först se vad som är syftet med festivalen och om dessa uppfylls.

• Få ut gamla som unga Norrköpingsbor
• Skapa en årligt mötesplats där gemenskap och integration är ledorden
• Ombesörja så det finns aktiviteter för alla typer av människor
• Belöna, unna och gynna stadens, Caféer, restauranger, snabbmatsställen och uteserveringar

Jag tycker att festivalen lyckas uppfylla dessa kriterier på ett utmärkt sätt. När festivalen var i symbios med Karnevalen tyckte i alla fall jag att det var på tok för exotiskt och malplacerat, den blev ett nödvändigt ont. Barnfamiljerna är kittet som man måste snärja, i syfte att festivalen ska kunna blomstra, och barnen är dess kompass. Genom den relativt  nya upplevelsebyn i Vasaparken/Olaiparken har man på ett utmärkt sätt tagit tillvara föreningarnas kompetens, där de får  tillgång till fantastiska forum att visa upp sig och attrahera nya utövare. Zumobrottning, kokosbollskatapult, hinderbana, bullriding och backstapling var några av aktiviteterna som man kunde testa vid Olaiparken exempelvis. 2½ timmar gratis Rix-FM-musik med artister som många ungdomar gillar är en ”klassiker”som måste få finnas kvar, och som via olika artister varje år aldrig blir tillräckligt ”mossigt”. Det känns dessutom som den perfekta avslutningen för många ungdomar innan skolan sätter igång. Att tivolit ligger precis bredvid är ingen tillfällighet, vad är festivalen utan det ambulerande Axel´s tivoli? Att det blir snuskigt dyrt är en annan femma; våra barn fick i ren snikenhet endast välja 3 karuseller vardera.

För de äldre finns det numera en riktig bra oas med arrangemang vid Refvens grund. Dessa pågår såväl fredag som lördag, och är skräddarsydda för just den generation det vill säga ljusår  ifrån ”Dunka-dunka-världen”. En annan fristad  för ”proarna” är Knäppningsborg-kvarteret där akustisk underhållning avlöser varandra under tre kvällar. Tyckte personligen att det såg aningen glest ut vid Strömsparken, men hoppas att en högre kreativitetsambition sätts upp inför nästa festival, och som i högre grad borgar för att den mognare publiken hittar hit.

Stadsloppet är en ny företeelse där marknadsföring syftar på att vara ett lopp för alla, från elit till motionär samt att den i sig är en del av Augustifesten. Det är bara att applådera helheten i det tilltaget; att applicera ett evenemang när det är som mest folk ute på gatorna är väl det ultimata. Det berikar också själva Augustifesten samtidigt som den eventuellt lockar målgrupper som inte är speciellt förtjust i augustifesten, men nu i alla fall måste bege sig ut för att endera springa eller heja fram släktingar eller kompisar. Fler sådana smarta evenemang gör att festivalen uppdateras sakta men säkert, utan att folk riktigt hinner att tröttna.

Fair of freaks

Vår familj var där torsdag när solen log mot oss, och lördag då den knappt syntes alls. Vädret i sig kan vara det som stjälper eller hjälper festivalen; vid vackert väder blir det succé och vid riktigt uselt sådant är risken för ett fiasko överhängande.  Torsdagens självklara höjdpunkt var Rix FM-festivalen, där Eric Saade var den absoluta höjdpunkten för mina två döttrar. Detta var första gången som vi sett hela artistkavalleriet; 2½ timmars stående i ett osannolikt fint kvällsväder. Att barnen skulle sitta på axlarna var föga överraskande, men att värken skulle sitta kvar dagen efter var mer oväntat. I mina ögon så var Eric Saade, David Lindgren och det australienska pop/rock bandet Sons of midnight allra bäst. Tiden avlöpte förvånansvärt snabbt, det var professionellt, varierat och bra timing med att varje artist framförde 2-4 låtar.

Vi förflyttade oss från Vasaparken via Drottninggatan för att runt  klockan 22.00 avnjuta en annan festivalklassiker nämligen fyrverkeriet. I år var att det inte är SM-status på fyrverkeriet, de 10-faldiga svenska mästarna Göteborgs fyrverkerifabrik fick istället äran att anordna onsdag-lördagens uppskjutningar i symbios med fyra olika musikteman. Lördagens bravader bestod av att gå upp och nerför Gamla Rådstugugatan för att  ”genomlida” den traditionella 2-dagars-marknaden, där langos och sura 3-pack remmar är tradition i mitt fall. Det var som vanligt smockfullt i marknadsfåran, på gott som ont.  Jag missade tyvärr både Nifters och Fair of freaks på Skandiateatern, annars tog vi del av det vi ville ta del av.

Traditionsstommar som bör vara kvar, dock med smärre justeringar för att inte urlakas:

• Marknaden,
• Fyrverkerierna: onsdag-lördag vid 22.00,
• Skandiateatern utmärkta inomhusscen scen där lokala och regionala förmågor får ett utmärkt tillfälle att visa upp sig live för en större publik.
• Tivolit
• Rix FM-festivalen
• Upplevelsebyn i Vasaparken och Olaiparken
• Norrköpings Symfoniorkester möter Norrköpingspubliken i Vasaparken
• Opluggat i Knäppingsborg
• Gamla torget: musik/uppträdande, dock med fler spännande artister

I mina ögon finns det inte mycket att ändra på, men marknaden måste exempelvis stävjas. Arrangörerna bör sortera in fler seriösa och originella hantverkare och reducera de alltför likartade krimskrams knallarna, de blir aningen kontraproduktiva. Jag vill också se flera matknallar där det serveras mat från länders speciella kök, efter att besökt New York så vet jag att det finns ett oändligt utbud av olika delikatesser som borde finnas med på vår marknad. Det makalösa Fudge-ståndet var precis det som jag eftersträvar. Jag efterlyser också fler tävlingar där människor/företag/föreningar i större utsträckning kan delta, tävla och  utmana varandra. Det behöver inte vara några komplicerade övningar: armbrytning, vedklyvning och slå ner varandra med kuddar på tunn stock duger gott och väl. Folkparkens mixed turnering i Beachvolleyboll och Starke Man vid Kristinaskolan är dock några aktiviteter i rätt riktning.

Rockfolket

Det vore inte dumt att variera uppträdanden på Gamla torget med spännande grupper som Cirkus Cirkör, stå upp komiker eller illusionister. Musikevenemang är bra och ska alltid finnas på programagendan, problemet är att artisterna är dyra. Istället väljer man strategin att presentera storheter som exempelvis Rockfolket eller Harpo och dylikt, inget illa om dessa artister, men det känns inte lika inspirerande att offra en fredagskväll med föredettingar. Eller så blir-det måndag-hela-veckan-syndromet med lokala storheter som Lalles Bodega, Liverpool, Roxanne eller Kalle Bah. I vilket fall som helst behövs Augustifestivalen för att den helt enkelt får ut man och kvinna ur huse. Ett gott och konkret tecken på detta är att jag träffar människor som jag inte sett på åratal.

Pixel – Eskapism

Ett nytt svenskt regissörs ansikte har fått visa framfötterna i Hollywood efter ekot av Snabba cash: Daniel Espinosa. Med sig från Sverige har han tagit Fares Fares och Joel Kinneman som han infogat i sin första amerikanska film, Safe House. Jag var tveksam till upplägget och hade inget större sug att se filmen, men ack vad jag bedrog jag mig. Safe House kretsar runt en uttråkad  CIA-rookie vars jobb går ut på att agera Safe House ansvarig. Ingenting tycks hända tills en av världens mest efterspanade brottslingar självmant anger sig själv. Såklart övermannas och dödas CIA-gänget som ska få  brottslingen Tobin Frost att sjunga ut, och han blir ensam tvungen att fly med Tobin från de som vill se honom död. Denzel Washington är en av mina personliga favoriter och han fortsätter att leverera trovärdiga gestaltningar, Safe house är inget undantag. I min enfald hade jag väntat mig en standard-amerikansk-actionfilm till bredden fylld med alla tänkbara klyschor där själva effekterna och actionet är kittet i filmen. Istället utkristalliserades en ytterst välskriven, tät och spännande actionfilm med mycket bra skådespelarprestationer från alla inblandade, till och med bovarna känns någorlunda ”normala”.

Dogpound är en amerikansk film som handlar om 3 ungdomar som blir vänner i ett ungdomsfängelse och tillsammans försöker de klara sig helskinnade under prövotiden. Sådana här filmer tillhör sälla genren good-feeling-movies utan det är mest hemskheter som gäller. Dogpound upplever jag som icke amerikansk, vilket i denna genre är förenat med något är positivt. Det är få klyschor, bra och intressanta skådespelarprestationer och handlingen är riktigt bra. Miljöerna känns instinktivt genuina, många scener är grymma, blodiga och brutala. Den-starkaste-överlever-mentalitetet frodas precis som en uppsjö av hierarkier. Enda stället där de kan få vara ifred och säkra för opålitliga medfångar är  i isoleringen, ingen önskedröm precis, men kanske bättre än att få trubbig gaffel i halsen. Jag gillar denna ”fängelsefilm”, den griper tag i mig och ruskar om min naiva svenskhet. Jag är rädd för att det ser ut såhär i verkligheten också. Har man väl gläntat på fängelsedörren blir man nog i många fall kvar i den miljön, till och från.

The music never stopped är ett drama i ordets bemärkelse. Handlingen kretsar runt fadern Henry och sonen Gabriel, som precis fått en hjärntumör. Den hindrar honom från att skapa nya minnen och han är som ett levande kolli tills han hör musik som han kan relatera till, då vaknar  han temporärt ur koman. Fadern var anledningen till att sonen från första början stack från sitt hem, för att inte komma tillbaka. Han var den som alltid har rätt och aldrig kunde säga förlåt; Gabriel var den som fick under sin uppväxt fick tampas med dessa bestämda åsikter. För att kunna kommunicera med sin son blir musiken verktyget till faderns andra chans till förlåtelse och försoning, då Daniels sinne fortfarande är kvar på 60-talet. I ett ultrasävligt tempo trollbinder denna film mig med mycket små medel till sitt förfogande. Successivt växer sig fadern- och sonrelationen sig starkare; det blev källan till mina många, men dock pyttesmå tårar, att inte bli rörd av detta drama är ofrånkomligt.

Machine gun preacher är baserad på verkliga händelser där personerna i fråga fortfarande är i livet och lever som de lär. Med det i bagaget upphöjs filmen några extra snäpp. Sam Childers (Gerald Butler: 1969, Paisley, Scottland: Beuwolf & Grendel, The ugly truth, Dear Frankie, Reign of fire, Gamer) kommer ut ur fängelset bara för att fortsätta sin kriminella bana med knark och rån. Hans familj bestående av sin dotter och nyfrälsta fru får får återigen finna sig i hans dysfunktionella leverne. Han går snart över gränsen genom att döda en man, och finner därefter oväntat gud. Av en tillfällighet får han via kyrkan åka till Sudan och hjälpa till att bygga. Till skillnad från de andra hjälparbetarna blir han så berörd av det han bevittnar, att han tar konkret ställning för de grymheter på befolkningen som sker framför ögonen på alla, Han lierar sig med några motståndsmän och bygger en kyrka och tillika fristad för att skydda framförallt utsatta barn. Det är brutal verklighet som också berör, men här är det inte små medel som gäller utan våld, övergrepp och korruption som dominerar, men det är ändå ingen actionfilm. Vill man hitta en film att kunna jämföra med så är det den underbara Hotel Rwanda, samma hopplöshet råder i dem båda samtidigt som omvärlden inte tycks inte bry sig nämnvärt. Hela historien är som gjord att bli film, den är nästan för fantastisk, vilket i sig är både bra som dåligt. Tummen upp för en annorlunda film, i en för oss helt annorlunda värld, där våld och korruption är vardagsmat.

Change up är en grov komedi nischad i samma ciniastfåra som Wedding crashers, Hall pass och Horrible bosses. Handlingen kretsar runt två barndomsvänner som vuxit ifrån varandra. Huvudanledningen är att deras liv numera är varandras motsatser. Jason Batemans karaktär är medelklassen personifierad, med vacker fru, två underbara bebisar, högavlönat arbete, vackert hus och självklart två bilar. Ryan Reynolds är däremot slarvig, opålitlig och har en ”ny kvinna varje vecka”. Jason Bateman är fast i ett ekorrhjul med  lite sömn, blöjbyten, inget sex och ett krävande jobb. Ryan Reynolds tar däremot dagen som den kommer, och har inga större ambitioner än att ha kul och bara bry sig om sig själv. Bra dragna pissar de i en fontän endast övervakad av en helig staty. Deras önskan att byta liv med varandra slår in: Ryan blir Jason, och Jason blir Ryan. Jag är svag för denna typ av overkliga komedier där oändliga förvecklingar skapar ett spektrum av tillfällen att få till dråpliga situationer. Det här är en film för vuxna, men fylld till bredden av kiss- och bajshumor, vilket man sällan kan få för mycket av. Jag gillar denna kropps-bytar-film trots att det gjorts ½ miljard sådana under det glada 80-talet. Såväl Jason som Ryan balanserar på rätt sida om spela-över-linjen, och jag kommer på mig själv att asflabba ett antal gånger under filmen, en petitess, men en bra sådan.

The Beaver är definitivt inget ordinärt drama, och Mel Gibson utmärkta gestaltning av den ultradeprimerade Walter Black är onekligen ingen vanlig roll för honom. Mel Gibson har haft ett 5-års-uppehåll ifrån Hollywoods ciniastbyggen. Jag antar att han under den tiden börjat leta efter annorlunda roller, i syfte att bli ihågkommen som ”seriös”. Under den långvariga depressionen får hans tålmodiga fru som spelas av Jodie Foster nog, hon flyttar ifrån honom. Hans son är överlycklig, då han hatar sin far. Företaget som han äger går med brakförlust. I en av sina nedstämdhetsorgier får han ett mentalt ryck och applicerar en dockbäver på armen. Den styr honom såväl verbalt som kroppsligt. Hela hans omgivning, media och familj får dras med detta minst sagt ovanliga buktalaresyndrom. Trots att han som privatperson tycks vara mindre trevlig så skapar ändå Mel en intresse- och tankeväckande karaktär, som jag inte vet om jag ska tycka om eller avsky. Detta är en tragisk och mycket mörk film, men ändå finns det plats för en gnutta hopp. The Beaver är en film om att försöka räta upp ett hitintills ganska miserabelt liv; att greppa tag i en andra chans, även om den i sig är annorlunda.

The Raven är estetiskt tilltalande med sina 1800-tals romantiska miljöer, och med en pillemarisk John Cusack i högform. Filmen är ett fiktivt thrillerdrama som handlar om skräckmästaren Edgar Allen Poe. En seriemördare tar strupgrepp på Baltimores invånare genom att begå horribla mord. Den unge och klarsynte detektiven Fields inser att morden är copycats av Edgars tidigare blodiga berättelser, de slår sig ihop i syfte att stoppa denna bestialiske mördare.  Filmen utkristalliseras snabbt till en ledtrådslabyrint där självaste Sherlock Holmes lär ligga i lä. Denna katt- och råtta lek tilltalar mig sisådär, genreklyschorna haglar nämligen, skådespelarna med undantag för Cusack drabbas dessvärre också av överspelshybris. Det hela utmynnar till något halvt ointressant, där förutsägbarheten i vem-är-mördaren alldeles för simpelt kluras ut.

I si-fi-action-thrillern Lockout  ser vi coole Guy ”Batman” Pearce i huvudrollen. Han är oskyldigt dömd, men får en chans att undvika fängelse om han lyckas frita presidentens dotter i världens farligaste fängelse som dessutom är förlagd i yttre rymden. Här sitter essensen av Amerikas grövsta brottslingar, så uppdraget i sig är livsfarligt och en skaplig longshoot. Det vimlar som vanligt av ointressanta stereotyper till brottslingar som alla vill ut till friheten, och de gör vad som helst för att nå den. Huvudkaraktären är en råcynisk och ironisk ståuppare-typ, han fullkomligt vräker ur sig one-liner under hela filmens gång. Det brukar sällan bli speciellt lyckat, men i detta fall är det tvärtom; vinstlotten blir sedermera Lockouts absolut största behållning. De knivskarpa kommentarerna står i kontrasterna till genrens klyschorgie.  Jag skulle kunna kalla denna underhållning-för-stunden en uppdaterad variant av utmärkta 80-tals pastischen: ”Flykten från New York”, men betydligt sämre.

The man behind the Mask

Äntligen, då var det dags att återse mannen med slängkappan och tillika sista filmen i en helt oemotståndlig trilogi. Jag fastnade i mina ungdomsår inte bara för Spiderman, utan även allt som hade med Marvel och D.C comics att göra. I backspegeln känns det försvenskade ”Läderlappen” riktigt fånigt, men när man inte visste bättre på det glada 80-talet så var namnet helt legitimt. När filmer om ens hjälte filmatiseras är man extra känslig med vilka som gestaltar vilka; fel kvinna eller man på fel plats är helt förödande.

Christopher Nolan mannen bakom denna trilogi samt fantastiska filmer som Momento och Inception har lyckats allra bäst av alla i sin jakt att hitta matchande skådespelare till de viktigaste karaktärerna. Poliskommissarie Gordon som spelas av Gary Oldman, Butlern Alfred som gestaltas av Michael Caine samt Morgan Freeman som Fox är 100 procent klockrena. Av dem som gestaltat denna bevingade hämnare är Christian Bale den hittills bästa. Det samma gäller för Batmans medhjälpare Robin som i denna film spelas av Joseph Gordon-Levitt och Kattkvinnan vars åtsittande trikåer döljer Anne Hathway. Castingen har och är fortfarande sensationell, precis som djupet i hela trilogin; det som verkligen särskiljer Batman från resten av superhjältarna i filmens värld. Den ende som kan komma någorlunda nära är Sam Raimis Spiderman.

Det har förflutit hela 8 år sedan Bruce Waynes stora kärlek och skurken Harvey Dent alias Dubbelansiktet fick äntra dödsskuggans dal. Han har sedan länge avpolletterat allt som har med Batman att göra, då i stort sett all organiserad brottslighet upphört från Gothams citys gator. Bruce Wayne har  isolerat sig i sitt slott och är numera en bitter man fylld av ångest och skuld, med en livsgnista som en självmordsbombare. När terroristen Bane och hans anhang oväntat hotar Gothams Citys hela existens, träder både Bruce Wayne och Batman återigen fram i rampljusen.

Hyllningarna till trilogin från publik till film-förstår-sig-påare är unisont, nästan i klass med Sagan om Ringen. Efter att ha sett denna mastodontfilm så undrar jag om den stora fanskara är helt ärliga mot sig själva eller om de subtilt förtränger några viktiga faktorer. Ibland kan nördar som jag själv vara otroligt konservativa, inskränkta och dessutom naiva. Jag försöker dock vara så kritisk som det är möjligt, om det finns tillstymmelse av behov av något sådant, det gäller att se filmen med olika glasögon.

• I filmens inledning har inte bara Bruce Wayne tappat livslusten, han går dessutom med käpp och raglar. Hade han bott i Sverige hade han inte ens infogats in i Fas-3 projekt, så illa därhän är han. Från att Gotham City blir hotad till att han återigen tar på dig dräkten sker en häpnadsväckande omvandling. Han tar strid mot troligtvis världens starkaste människa med bravur dessutom. Jag tycker personligen filmmakarna kunde ha tonat ner den bilden av Bruce för att mildra den irrationella konstrasten som uppstår. Visst det är ju en superhjälte film, så varför bry sig? Jag bryr mig definitivt, då chansen till filmisk perfektionism reduceras och att små onödiga detaljer har en tendens att växa sig starkare ju fler år som passerar.

• Har man sett filmerna med en annan Marvelhjälte kallad Punisher så finns det dysfunktionella paralleller att dra mellan dem, och det är att det är lite för mycket förlorare-mentalitet hos de båda för filmens eget bästa. Kommissarien Gordon är,  trots att han är halvdöd, trots sin höga  ålder mer Batman än Batman själv, vilken hjälte och vilken fysik gubben har.

• Är lite kluven till att Gotham City utspelar sig i New York. Det positiva är att det blir väldigt autentisk, det negativa är att den bilden inte överensstämmer med min egna. I Tim Burtons version av Batman är det visuella fantastiskt gotiskt och häftigt; vilka istället drar åt andra hållet. Det ultimata hade varit en hybrid mellan New York och Tim Burtons coola stadssiluetter.

• Filmen är 2 timmar och 45 minuter, och såhär i backspegeln borde tiden kapats med minst 15 minuter, när filmen fick den utformningen som den fick.

• Batman och skurkens Banes förvrängda röster får troligtvis vilken amerikansk TV-shop försäljare att masturbera. Det blir efter ett tag lite väl påfrestande att höra deras mullrande stämmor, efter 2½ timmar nästan outhärdligt.

• Jag hade velat sett en högre grad av återkoppling till första filmen; där Bruce Wayne i symbios med den österländska träningen indirekt blev Batman. I denna 3:e film tycks han ha glömt bort en stor del av sin exceptionella mentala grundträning, och hänger sig nu istället åt traditionella armhävningar i kopiösa mängder. Det hade varit så mycket smartare att istället infoga en ”Rocky feeling”, där man fått försett honom med övningar som han utförde i det heliga templet. Det hade i sig bildat en naturligare brygga från nästintill handikappad Batman till övermänsklig sådan samtidigt som storyn skulle blivit både bättre och tightare.

• Dessa punkter är petitesser jämfört med den sista som i mina ögon är källan till min sparsmakade hängivenhet efter ridån gått ner. Batman själv får alldeles för lite utrymme, något som förtar helheten i filmen. När han sitter fängslad går filmen helt enkelt ner för mycket i varv. Poliser, SWAT-team och andra karaktärer tar över mittenparti av filmen likt mördarsniglar, och fråntar publiken tempo som välbehövliga fler scener med vår bevingade vän. Hade jag velat sett en polisfilm så hade jag hyrt en sådan, och det finns dessvärre ett överflöd av klyschiga sådana att välja mellan. Att Batman blir osynliggjord skapar inte den kontrast som filmskaparna så gärna vill förmedla, det dränerar istället filmen på filmkvalitet.

I vilket fall som helst är detta en mycket bra film, men får se sig rejält slagen av Avengers i sommar. Det är också en av världens bästa trilogier alla kategorier. Jag hoppas innerligt att det blir en fjärde Batman film med samma regissör, samma budget och samma casting. Det finns så mycket mer att berätta, och de som ska göra det är de nämnda. Det mest förödande för fansen och varumärket vore om de gjorde en ”Spiderman” det vill säga låta en annan regissör börja om igen. I Batmans fall har man ju redan gjort åtskilliga ”Spiderman”.

Continue Reading »

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Continue Reading »

Dexter,  Friend or foe?

Handlingen

Dexter Morgan jobbar som kriminaltekniker och blodstänkanalytiker för polisen i Miami, men lever parallellt ett väldigt annorlunda dubbelliv. Under dagtid letar han efter spår och bevis som kan fälla mördarna rent juridiskt, medan han om nätterna jagar de kriminella själv och tar livet av dem. Dexter är en seriemördare av rang, men dödar endast de mest fruktade kriminella, de som samhället inte lyckats fälla med sina lagar och regler. När han endast var 3 år bevittnade han och hans äldre bror Brian mordet på sin mor, Laura Moser, och lämnades under två dagar i en container fylld med blod. Denna händelse lämnade dem båda med psykiskt ärr av guds like samt var upprinnelsen till deras annorlunda livsstil.

Dexter adopterades av polisen Harry Morgan , som hoppades undertrycka dennes traumatiskaminnen av sin döde mamma och blodbadet i containern. Efter upptäckten att unga Dexter i flera år dödat ett stort antal av grannskapets husdjur, väljer  Harry att göra det bästa av situationen utifrån hans polisperspektiv. I syfte att tämja Dexter från att döda oskyldiga människor, börjar Harry undervisa Dexter i den så kallade  ”Koden”. I denna kod måste Dexters offer själva vara mördare, och ha dödat någon utan grundad anledning, och troligtvis göra det igen. Dexter måste också alltid vara säker på att hans mål är skyldig, och tar till okonventionella strategier för att få obestridliga bevis på offrets skuld. Dexter har följt koden religiöst för att tillfredsställa sin ”Dark Passenger”; det namn han har döpt sin lust att döda. Liksom många seriemördare tar han troféer. Innan han utdelar offret sista smörjningen gör Dexter ett snitt på kinden med en sylvass skalpell och samlar upp ett blodprov, som han bevarar på ett blodbild. Han lagrar dessa i sin samling i en låda gömd invid luftkonditioneringen.

Dexter undgår misstankar  genom att vara trevlig, generös samt upprätthålla allmänt ytliga relationer. Hans tillgivenhet till sin adoptivsyster Debra, hans  före detta flickvän Rita, hans styvbarn Astor och Cody och senare hans biologiska son, Harrison, har alla  komplicerat hans dubbelliv. Detta har fått honom att ifrågasätta sitt behov av att döda. Faktum är att hans förhållande med Rita, i den första säsongen, satte igång den långsamma men stadiga humaniseringen av Dexter, som utvecklas i och med varje ny säsong av Dexter. En av aspekterna som gör serien så trovärdig, intressant och underhållande.

Till skillnad från två andra topp 5 serier som gått över 6 säsonger: The Sopranos och Six feet under, så har Dexter ännu inte haft några svackor. Jag dyrkar den vardagsexistentialism som genomsyrar alla genomarbetade  karaktärer. Dexter skiljer sig inte nämnvärt ifrån oss andra; vi spelar alla olika roller, beroende vilken arena vi befinner oss på. De flesta av oss brottas med mörkare sidor som vi sällan eller aldrig anförtror någon annan, ibland inte ens sin fru. Den stora skillnaden mellan Dexter och oss är att den mörkare sidan är ännu mörkare. Dexter präglas också av en filosofisk sida som hela tiden känns behagligt lättsamt, men också ytterst träffsäkert. Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande är att det kan vara vem som helst, till och med din närmaste granne, han som lånar ut sockret till dig. Serien som är bisarrt underhållande gjorde sin TV-debut den 1 oktober, 2006, och baserades på novellen Dexters dunkla drömmar skriven av Jeff Lindsay, den första boken i hans serie om Dexter. Efterföljande säsonger har utvecklats oberoende av Lindsays verk. Den gjordes om till TV av manusförfattaren James Manos, Jr., som skrev det första avsnittet, en eloge till den killen.

Förutom Michael C Hall , innehåller serien Jennifer Carpenter som  spelar Dexters adoptivsyster, kriminalpolis Debra Morgan. James Remar gestaltar Dexters avlidna far Harry, som hela tiden är med Dexter i hans tankar och agerande, likt ett vardagligt samvete som håller ”The dark passenger” på plats. Dexters medarbetare inkluderar Lauren Velez som biträdande poliskommissarie María LaGuerta, David Zayas som kriminalpolis Angel Juan Marcos Batista och C.S Lee som den sexfixerade labteknikern Vince Masuka. Julie Benz spelade Dexters flickvän, senare hustru, Rita Morgan, i säsong 1-4.  Erik King porträtterade den problemfyllda kriminalpolisen James Doakes de två första säsongerna av serien. Desmond Harrington anslöt säsong 3 som den oförutsägbara kriminalpolisen Joseph Quinn. Keith Carradine spelade FBI-agenten Frank Lundy, och Jimmy ”Lagens änglar” Smits gestaltade biträdande åklagare Miguel Prado, som dök upp i varsin säsong, säsong 2 respektive 3. John Lithgow anslöt den fjärde säsongen som ”Trinity-mördaren”. Carradine återvände i säsong 4 och repriserade sin roll som nyligen pensionerade FBI-agenten Frank Lundy, som jagade Trinity-mördaren.

• Styrkan med Dexter är att alla karaktärer är intressanta, genomarbetade och ytterst trovärdiga.

• Karaktärerna utvecklas utifrån vad som händer dem själva och deras omgivning, inte av filmklyschor.

• Manusförfattarna upprepar sig inte, utan skapar nya dramaturgiska arenor.

• Dialogen såväl som den subtila mörka humorn är genialisk upplagd.

• Michael C Hall alias Dexter är som skapt för rollen.

• En taskig vocie over kan stjälpa den bästa serie/film, här är den en tillgång.

• Trovärdiga, obehagliga och minnesvärda motståndare ersätter varandra i varje ny säsong.

Säsong 6

Lugnet har lagt sig och det mesta tycks ha gått tillbaka till sin ”vardagliga” lunk. Skenet bedrar dock, här kastar manusförfattarna in tre glödheta parallellhandlingar, något som endera skulle kunna tyda på sinnessjukdom eller att man gapar efter för mycket. Dessa herrar faller dock inte i den fällan utan väver genialiskt ihop dåtid, nutid och framtid med de nya intrigerna. Essensen i denna omgång är faderskap och tro. Som pappa är Dexter bra mycket bättre än många i sin omgivning, han älskar sitt barn och sätter sonen i allra första rummet. Han vill också vara en bra förebild, genom att sätta tydliga sätta gränser för sitt barn, genom att just leva som han lär, något som de flesta av oss vet är en livslång process.

Dexter begav sig till sin high school-klass tjugoårsjubileum för att finna ännu en mördare, samt funderade på att placera lille sonen Harrison i katolsk förskola. Maria (Lauren Vélez) och Angel (David Zayas) hade skilt sig, och Dexter anlitade Angels syster som barnvakt. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) var lycklig med Quinn (Desmond Harrington). Vi stiftade bekantskap med professor Gellar (Edward James Olmos) och Travis Marshall (Colin Hanks - Toms  Hanks son) tillika seriens bad guys. Cliffhangern till säsong 7 är bara för härlig, jag vill vara där och nu för att se hur han tar sig ur denna knipa. Manusförfattarna har beslutat sig för att säsong 8 blir den allra sista. Det tycker jag är ett smart drag, det blir i mina ögon till och med svårt att dra ut det hela i dessa två avslutande säsonger. Lyckas manusförfattarna att reproducera de föregående säsongernas kvalitetsmässiga genialitet så blir detta troligtvis världens bästa serie genom tiderna som härdat ut i 8 säsonger dessutom faller den då olikt många andra långkörare med flaggan i topp.

Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första fyra avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Michael  C Hall

Michael Carlyle Hall är född 1971 i Raleigh North Carolina, är en amerikansk skådespelare som inriktat sig på TV-serier och teater. Han Emmy-nominerades år 2002 för sin roll som den homosexuelle begravningsentreprenören David Fisher i HBO:s TV-serie Six feet under. Hela skådespelarensemblen i Six Feet Under fick för övrigt Screen actors guild award förstapris 2003 och 2004. Den serien är också en av mina absoluta toppserier. Det var Alan Ball, den Oscarvinnande författaren av American Beauty, som skapade den mörka dramaserien om familjen Fisher; en annorlunda familj som driver en begravningsbyrå i Kalifornien. Han nominerades för en Golden Globe år 2007 för priset som bästa framträdande som Dexter. För sin roll som Dexter Morgan vann han även  Academy of Science fiction, Fantasy & horrfilms pris som bäste TV-skådespelare 2007. Hall har även haft roller i ett dussin Broadway-uppsättningar. Han var även med i filmen Gamer från 2009 med bland annat Gerald Butler.

Hall har varit gift med skådespelerskan Amy Spanger, de skilde sig 2006. Han var sedan 2008 gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan i Dexter. Paret ansökte dock om skilsmässa 2010, och är skilda sedan december 2011. Skådespelaren lider av Hodgkins sjukdom, som är en behandlings- och botbar av cancer lymfkörtelsystemet. Tv-stjärnans cancer är som tur på tillbakagång. Dessa faktorer bidrog onekligen till att Michael sålde sin lyxvilla i Hollywood för den ringa summan av 16 miljoner. Michael medverkar i en ny film som får premiär någon gång under 2013: Kill Your Darlings. Han spelar också in en film med Dexters skapare: James Manos Jr kallad ”Love Scotch and death”; en mörk komedi som ska baseras på regissörens egna liv.