Körer till förbannelse

Detta var en överraskning tillägnad min fru Marie, då hon dels gillar sjunga i körer, dels lyssna på sådana. Själv tycker jag den mesta i musikväg är bra, och de flesta upplevelser är intressanta på olika sätt. Dock är inte körer riktigt min nisch, men med rätt arrangemang kan det bli riktigt maffigt. Efter en heldag hos Marie föräldrar så outsourcade vi barnen till snälla grannar. 15 minuter innan utsatt starttid slog vi oss ner på plastkarga onumrerade platser, Värmekyrkan var nästintill fullsatt, det vill säga 300 personer.

”The Fairytale – En fjäril med förhinder” är musikberättelse om en ambivalent inre resa med viljan och rädslan som närmaste följeslagare. Hur gör man för att sluta stirra sig blind på sin egen spegelbild, och hur retuscherar man känslan av otillräcklighet? The Fairytale är egentligen ingen musikal, utan en symfoni som binds samman av en berättelse. Peter och Ulrika Malmberg har skrivit ”The Fairytale” och den har framförts ett par gånger på små scener och en gång i De Geerhallen. Det är musik som fungerar lika bra i stora scensammanhang som mindre. Denna uppsättning är körversionen, där runt 80 talet körsugna östgötar ingick, diktatoriskt ledd utav körgurun Lisa Tilling. Det ska tilläggas att detta till skillnad från ovanstående storslagna bilder är en budgetvariant av densamma. I stället för ett påhittat manus samverkar nu Ulrika Malmbergs bearbetade prosatexter med sångerna i föreställningen, vilka vilade på en självbiografisk grund, om en flickas långa väg från barndomen till drömmarnas mål.

Paret Malmberg har sedan 1997 producerat shower runt vår globala värld bland annat på Gran Canaria. Ulrika har även setts på teaterscener medan den klassiskt gitarrskolade Peter medverkat i bland annat Beatlescoverbandet  Liverpool. De två makarna är dessutom grundare till Superstars show och showskola som numera drivs som kursverksamhet. En av initiativtagarna till denna modifierade uppsättning var inspiratören och projektledare Lasse Fredriksson och den omnipotenta körgudinnan Lisa Tilling.

Jag visste inte alls vad jag förväntade mig, en känsla som brukar vara nyckeln till en trevlig kväll; för högt ställda förväntningar kan däremot få en helt motsatt effekt. Påskuppsättningen i Värmekyrkan var en engångsföreteelse, något som skapade ett unikt skimmer runt föreställningen. Ett utav syftena med påskuppsättningen var att väcka tankar genom att synliggöra några klassiska tidlösa problem. Utseendefixering, samhällskrav, utanförskap och problemet att inte passa in i gällande gruppnormerna ristades ampert in i lyssnarnas hjärta och hjärna. Till sin hjälp hade de tagit in berättaren Kelly Tainton som skötte sitt uppdrag med bravur. Inlevelsen, den tydliga rösten och samspelet med bakgrundsgitarren som tillhandahölls av Peter Malmberg var professionellt, men parallellt också väldigt originellt.

”I den avskalade Värmekyrkan, en scen på bredden som gör att även de i publiken som sitter på sista bänkraden kommer nära. Rullgardiner för de smalhöga fönstren skulpterar höjden. En jättekör i tredubbla led. Ett bildspel. En skolbänk. En spegel. Musiken spänner över pop, musikal och folkmusik, merparten skrivet av Ulrika och Peter Malmberg men också med några inlån som (www.kultursidan.nu)”. Ulrika Malmberg har en mäktig  stämma precis som 21-åriga Evelina Eliasson, som gör den stora rollen som den unga flickan.

Jag tyckte att helheten överlag var bra, men blev dock  inte lika berörd som jag intalat mig innan föreställningen. Till en början var mixerkillen inte fas med ljudkällorna, då det skorrade betänkligt på vår flank, samtidigt som ljuset var aningen osynkroniserat. Båda dessa ingredienser blev för övrigt bättre ju längre föreställningen led.

En annan kritik var att jag upplevde att den stora kören inte fick tillräckligt med utrymme. Många låtar avverkades endast med solistsång och gitarr. Här borde musikkonstnärerna bättre kunnat tillvarata kören som fanns tillgänglig på scenen under hela föreställningen. Sparsmakade körfragment hade kunnat höja relativt intetsägande låtar till betydligt högre höjder. För mig var i vilket fall som helst Kelly Taintons adekvata berättarröst kvällens allra största behållning. Den berättartekniskt skicklige Kelly förhöjde stämningen med sin grumliga stämma.

Norrköping ett Filmcenter av rang?

Jag traskade ner i ensamt majestät till Cnema då min filmkollega Stefan Hammarström fått förhinder. Denna sammankomst tillika årsmöte började 17.30 och höll på till 19.30 denna halvkalla Skärtorsdag. Det var runt 25 som hade trotsat kylan. Jag var definitivt individen i lokalen som höjde medelåldern markant. Endast två av de som tagit sig hit var kvinnor (tjejer). De flesta förutom just tjejerna hade skägg, vet inte om det var ett tecken eller en modenyck.

Första timmen bestod av adekvata årsmötespunkter som avverkades relativt friktionsfritt. Den andra timmen hade det lämnats utrymme för nätverkande och prestationer. Jag och Stefan hade lagt in om två minuter med syftet att synliggöra vårt filmprojekt för de närmaste sörjande. Det visade sig att det bara var vi och ett annat team som hade gjort så, och de dök inte upp.

Jag tog tillfället i akt med syftet att synliggöra oss och våra filmiska projekt för dessa filmnördar. Hamrade slaviskt in budskapet att vår ambition var att skapa Sveriges roligaste film. Alstret skulle parallellt vara unikt; en berättelse som tidigare aldrig skådats på vita duken. Jag berättade också att vi inte är uppväxta i denna sfär, och heller inte haft det rätta virket att stå bakom som framför kameran – utan bara skapa tidlös humor. Vårt senaste långfilmsmanus: ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten” rev inte ner applåder precis, men väckte nog intresset hos några. Att göra en hänsynslös massmördare folklig är inte något som gjorts cineastiskt förut vad jag vet, och absolut inte som komedi. Jag avslutade med att delge min idé att samla ihop 18 miljoner med ambitionen att skapa Sveriges roligaste film i Östergötland gjorda av östgötar.

Östergötlands förenade filmare består av en brokig skara filmare som har två saker gemensamt, Östergötland, och viljan att uttrycka sig genom film och rörlig bild. Film har tidigare varit en dyr och tekniskt avancerad verksamhet, förunnad de få, vilket inte är fallet längre. Filmen har demokratiserats, och nästan alla idag har en filmkamera tillgänglig i telefonen. Team Humor sneglar lite avundsvärt på våra ungdomliga kollegor som har framtiden i sin hand. Vi själva kan väl knappast kategoriseras in som potentiella framtidslöften. Dock är vi väldigt glada över att det bildats en kluster av unga, kreativa, hungriga och duktiga människor med målet att ha sin bas i Norrköping eller någonstans i Östergötland utan att skämmas för det. Här nedan är ett urval av den konstärliga ådra som rinner längs med Motala Ström som ur ett holistiskt perspektiv kan vara fröet till att utmana Stockholm om filmkompetensen i landet.

Crazy Pictures

Eastwood

ETK Media

Sitcom Collective

Fuffens – Finspångs filmförening

Flimmer

Effektfabriken

Flipshot

Film & Musikgymnasiet

Cnema

Lonestar productions HB

Marday media productions AB

NGM filmproduction AB

Studiefrämjandet

Film i Öst

Cineron production

Prodeo HB

”Östergötland är idag en väldigt bra region att utveckla sitt filmskapande i. Klimatet är positivt och det satsas på utveckling. En naturlig del av karriären som östgötsk filmare innebär dock att man, när man nått en viss nivå, tvingas lämna regionen och flytta till en region där rätt ekonomiska förutsättningar för filmproduktion finns. Vi tycker att filmen bör stanna kvar och bli något stort och något som de östgötska invånarna kan känna sig stolta över (http://www.forenadefilmare.se/)”.

”Alla ingredienser för en lyckad filmregion finns redan. Men hur länge finns engagemanget kvar i regionen? Hur länge finns orken att stanna i Östergötland och försöka att realisera nya filmprojekt när satsningen från landsting och kommuner är så försvinnande små? Vi vill göra Östergötland till ett nav i en attraktiv filmregion (http://www.forenadefilmare.se/)”.  Att Norrköpings kommun gått emot strömmen och satsat på kommunal bio i dessa tider kan vara ett av de embryon som kan agera bete att skapa ett sjusärdeles cineastnav i Norrköping.

Regionförbundet Östsams kulturbudget för 2011: Östgötateatern 22 miljoner – Östgötamusiken 3,2 miljoner – Östergötlands museum 5,9 miljoner – Norrköpings Symfoniorkester 4,8 miljoner – Film i Öst/Resurscentrum för film 579 000. Lägg där till tretton östgötska kommuners nästan obefintliga budget för stöd till filmskapare så framgår det tydligt att filmen ligger långt ner på den kulturella prioriteringslistan för Östergötlands politiker – än så länge. (http://www.forenadefilmare.se/) .

En idol bland idoler

Min Hellstranddyrkan var resultaten utav min kompis Stefan Hammarströms maniska lyssnande på denna lågmälda samhällsrebell. På den tiden tyckte jag dels inte om den fjolliga nasala rösten, dels inte hans oborstade stil. Ju mer Stefan Hammarström spelade låtar utifrån dennes låtskatt bildades ett embryo till vad som skulle kunna kallas, ”några låtar är ju i alla fall bra”.

Steffe lockade med mig till före detta nöjespalatset Palace, med det obrytbara löfte att bjuda mig på minst två öl för att sedan se Staffan Hellstrand uppträda. Jag kan nog säga att det var den spelningen som ledde till att jag självmant började lyssna på denna originella artist.

Det var dock inte förrän albumet Pascha Jims dagbok som jag blev ett tvättäkta fan. Medan Stefan föredrar de tidigare plattorna så blev just Pasha Jim inkörsporten till troligtvis ett livslångt lyssnande där jag hellre lyssnar på de senare alstren.

Den 12 december 1999 så hängde min fru och hans dåvarande flickvän med till Flamman i Linköping. Det var Staffan och kompbandet The Nomads som stod på den perverst trånga scenen, vi cirka 1½ meter ifrån. Det här var långtifrån den avskalade Staffan Hellstrand som framträdde på Palace, här låg fokuset på ubertunga distade gitarrer, få ballader och ett ös av guds like.

Om jag blev fast på grund av albumet Pascha Jims dagbok så blev jag definitivt frälst i och med den svettiga studentspelningen i Linköping. Steffe och jag fick någon minut ensamma med Mr Hellstrand efter konserten. Jag visste inte vad jag skulle säga, men kände mig manad att fråga något när chansen väl dök upp. Jag hävde impulsivt ur mig frågan vilket hamburger tälle han helst föredrar: McDonalds eller Burger King?

Med en blick som skulle kunna stycka ett välgött får svarade han snuskigt kortfattat att han var vegetarian, därmed var den frågan snabbt avklarad. Blodet lämnade övre delen av kroppen, och det tog minst 3 veckor att mentalt landa från denna verbala fadäs. Ska jag vara riktigt ärlig har jag inte till hundra procent kommit över det hela riktigt än.

Det har hitintills blivit tärningspott i livespelningar för mig och Stefan. Dessa euforiska ögonblick har varit ytterst varierade såväl spelställenmässigt som musikaliskt.

Förutom melodier att döda för, karisma och vackra tänkvärda texter så brukar Staffan innan låtarna förklara innebörden det vill säga varför han skrev dem, till vem och när.

Det är något varje grupp/artist borde anamma i låtbagaget när de levereras sin musik på scen till sina fans, eftersom det gör upplevelsen betydligt större och definitivt mer minnesvärd.

Parhästen Fredrik Blank

Han återberättar sina historier om de utsatta och ensamma, möten mellan människor och om orättvisorna i samhället. Hela tiden genom kombinationen av poetiska texter och drivande gitarrbaserad rockmusik. Det enda som egentligen förändrats är vilka musiker han valt att samarbeta med från skiva till skiva förutom den ständige vapendragaren Fredrik Blank.

Den 29 april 2013 framför Staffan Hellstrand tillsammans med The Nomads hela albumet tillsammans med  stråkensemblen Stockholm Strings på Södra Teatern i Stockholm. Även om Stefan och jag tyvärr inte kan se den konserten så är jag säker på att det hinner att bli åtskilliga tillfällen då vi står längst fram och sjunger med i de odödliga melodislingorna.

Palace nightclub Norrköping

Flamman studentscen Linköping

Kyrka i Mjölby

F.D Lord Hill Norrköping

Pub Lokal Norrköping

Kulturkammaren med Damkören i Norrköping

The Nomads

”Staffan Hellstrand föddes på Sabbatsbergs BB i Stockholm, men flyttade fem år gammal till Nyköping med föräldrar och två bröder. Bodde sedan också två år i USA. Efter att ha luffat runt i Sverige och Danmark och försörjt sej på att spela på ålderdomshem och på gator & torg bildar han det symfonirockinfluerade bandet Dimmornas Bro, som släpper 3 plattor innan Staffan hoppar av.

Sedan tidigt influerad av Beatles, Neil Young och Bob Dylan – från 1977 spetsat med frekventa London-besök och Clash- och Sex Pistolskonserter – lägger han syntarna på hyllan, drar på sej elgitarren och bildar SH! tillsammans med fyra unga Stockholmsmusiker.

1984 släpptes debutsingeln ”Östberlin”, som Staffan skrev efter att ha blivit arresterad och kvarhållen i samma stad. Singeln blev rejält uppmärksammad i pressen och tidigare kallsinniga skivbolag började plötsligt ringa. 1985 släpptes fullängdaren ”VAD TYST DET ÄR”.

Redan där fanns mycket av det som sen dess präglat Staffan Hellstrands musik. SH! gjorde ytterligare två plattor med Staffan som huvudsaklig låtskrivare innan bandet splittrades 1990. Staffan tyckte tiden var mogen att gå solo.

Poeten Dan Andersson

Han hade tjuvstartat redan året innan med albumet ”HEMLÖS” där han bara använde texter av den svenske poeten Dan Andersson – en slags återspegling av hans tidiga konserter för åldringar. Denna folkrockinfluerade platta blev ett avstamp för hans första ”riktiga” soloalbum ”DEN STORA BLÅ VÄGEN” som kom 1991. Med radiohiten ”Hela vägen hem” började dörrarna plötsligt öppnas för en bredare publik.

På nästa album ”ELD” tog Staffan ett stort steg tillbaks in i rockens värld bland annat med hjälp av tunga Stockholmsrockarna The Nomads som kompade honom på fyra låtar. Med sitt helt egna recept av starka melodier, engagerande texter, elgitarrer och stråkar började han plötsligt stå ut bland sina kollegor. Sånger som ”Din mästares röst” och ”Bilder av dej” fyllde radiokanalerna och det var ingen överraskning (utom för Staffan själv) att han fick en Grammis som Årets manliga artist 1992.

I september 1993 släppte Staffan albumet ”REGN” med singeln ”Lilla Fågel Blå”, en sång om en barndomsvän som försvann in i schizofreni. Plötsligt var Staffan #1 på alla listor och fick oväntat se sej som en folkkär rikskändis som drog fulla hus överallt. Han fick både Rockbjörn och Grammis för Årets Låt 1993

På albumet ”SOT” från 1994 återfanns blev den blytunga antirasistlåten ”Var kommer du ifrån?” där Staffan tog hjälp av den då blott 18-årige Dogge från Latin Kings. 1995 skrev och producerade Staffan större delen av Idde Schultz debutalbum med bland annat monsterhiten ”Fiskarna i Haven”, som även den fick Rockbjörn för Årets Låt.

1996 återupptog Staffan Hellstrand det lyckade samarbetet med The Nomads och spelade in ”PASCHA JIMS DAGBOK”, där den svenska kultgruppen kompar honom på hela skivan. Det var enligt Aftonbladets kritikerkår årets bästa svenska album och skivan gav honom en grammisnominering – för femte året i rad!

1997 skrev Staffan Hellstrand musiken till pjäsen ”Tid & Otid” av Bodil Malmsten och följde upp med att producera den experimentella ”BLOSS” där den legendariska svenska skådespelerskan Lena Nyman tolkade Malmstens och Hellstrands sånger.

1998 och 1999 kom skivorna ”UNDERLAND” och ”UNDERBARN”, det sistnämnda ett avskalat gitarrbaserat album, som blev ett av Hellstrands mest kritikerrosade. Som livslång fotbollsfantast fick han år 2000 uppdraget att skriva det svenska fotbollslandslagets officiella EM-låt.

”Explodera” sålde nästan 40 000 ex trots ett svenskt misslyckande i fotbolls-EM och Staffan fick sin första platina-singel.Samma år åkte han på Karavan-turné med DiLeva och Lisa Nilsson. Efter flera skivor, flera stora turnéer och en enorm exponering i press, radio och TV valde Staffan att dra sej tillbaka från all offentlighet för att tänka över vad han ville göra i fortsättningen.

I september 2002 släpptes albumet ”Socker och synder” och singeln ”15-15-16” blev en av vårens och sommarens mest spelade svenska singlar i radio. Under sommaren 2003 gjorde Staffan en turné med Dom galna hundarna, det vill säga Olle Ljungström, The Nomads, poeten Bob Hansson & Staffan själv.

I november åkte Staffan till Oslo och spelade in albumet ”ELEKTRISKA GATAN”, med huvudsakligen norska musiker – ett samarbete initierat av producenten Michael Ilbert (Gessle, Hellacopters, Lundell m fl).

I april 2004 släpptes albumet, som fick fantastiska recensioner, inte minst singeln ”Romeo i Stocksund”, som Expressens Lennart Persson utnämnde till ”den bästa stockholmsskildringen någonsin” och Aftonbladets Per Bjurman till ”det bästa Hellstrand någonsin gjort”. Staffan gjorde över 75 akustiska spelningar under 2004 och 2005.

2006 släpptes albumet ”MOTLJUS” där Staffan kompades av Eggstone och som spelades in i bandets legendariska Tambourinestudio i Malmö. I oktober 2007 var det dags för ”SPÖKSKEPP”.

Plattan som till största delen är inspelad i Staffans egen studio Animal Farm. Skivan innehåller duetter med bla Titiyo, Lars Winnerbäck och Isabel DeLescano (www.staffanhellstrand.se)”.

I Melodifestivalen framförde Uno Svenningsson och Irma Schultz låten ”God morgon” som Hellstrand skrivit i samarbete med Uno. Denna låtskrivarduo ligger även bakom delar av Svenningssons album ”JAG SJUNGER FÖR DIG”  (2008).

Hellstrand har också ingått i gruppen Des Lescano tillsammans med argentinsk-finsk sångerskan Isabel De Lescano och trotjänaren Fredrik Blank som spelat på många av hans soloalbum.

Gruppens debutalbum ”DE LESCANO” släpptes i maj 2010 och den första singeln ”När jag sjunger igen” spelades flitigt i bland annat P3

2012  släppte Staffan sin  första platta på fem år: ”STAFFAN HELLSTRAND”. Den countryinfluerade och självbetitlade albumet är bitvis personlig med  sorgliga och tunga texter. Låten ”Spår” kretsar kring en dödssjuk far, ”Fyra dörrar till min syster” om en syskonrelation som kraschat. Trots att detta är långt ifrån hans bästa platta så känns denna Österfantatiker mer levande än någonsin.

Öster är tillbaka i Allsvenskan 2013. Vad tror du om säsongen?
– Det primära är att hålla sig kvar. Samtidigt känns det som att vi gör en riktig satsning och jag både tror och hoppas att vi kan sluta på den övre halvan. Vi har ju tonat ner gladfotbollen ganska mycket på senare år och jag även om det är kul att titta på fin fotboll så tror jag att det är viktigare, rent poängmässigt, att kunna kriga (ur Tidningen Offside).

2014 inleder han ett samarbete med poeten Bob Hansson och filmaren Helene Berg. Resultatet blir multikonstverket ”Nångång måste allting skaka”, som hade premiär i Flemingsbergs kyrka påsken 2014. Med ett gäng låtar ur Staffans gamla katalog och två stycken nyskrivna ihopflätade med Bob Hanssons texter och Helene Bergs videokonst skapade trion tillsammans med gitarristen Fredrik Blank någonting helt nytt i Staffans karriär.

Våren 2015 släpps albumet ”Blod & Tårar” där Staffan samarbetat med två helt nya producenter Johannes Berglund & Mikael Häggström.

2016 fortsätter Staffan turnera och skriva musik till kommande album, samtidigt som han tillsammans med Linda Ström skriver hela hennes album ”Med hjärtat på utsidan”.

2017 ser Staffan färdigställa albumet ”Svaret på allt”, som släpps i april 2018, ett album där Staffan spelar nästan allting själv..  Han framför också med stora körer  mässan ”Du går aldrig ensam”, som skapats utifrån 12 av Staffan sånger.

I april 2018 släpptes ”Svaret på allt”

I november 2020 släpper Staffan sitt nya album ”Mordet i Nürnbergbryggeriet” 13 sånger som bygger på ett verkligt morddrama i mitten av 1800-talet.

De plattor som jag uppskattar mest och bäst med Staffan är:  ”Underbarn”, ”Pascha Jims dagbok” och ”Spökskepp”.

• Hemlös (1989)
• Den stora blå vägen (1991)
• Eld (1992)
• Regn (1993)
• Sot (1994)
• Pascha Jims dagbok (1996)
• Underland (1998)
• Underbarn (1999)
• Starsång (2001)
• Socker & synder (2002)
• Elektriska gatan (2004)
• Motljus (2006)
• Spökskepp (2007)
• Staffan Hellstrand (2012)
• Blod & tårar (2015)
• Svaret på allt (2018)
• Mordet i Nürnbergbryggeriet (2020)

Kunskap är makt

Orkar man inte bry sig om fler orättvisor, vänskapskorruption eller ultrakapitalism till vilket pris som helst – köp absolut inte denna bok. Vill man som jag få någon form av rätsida på verkligheten vi lever i så är denna bok ett utmärkt måste,  och  dessutom en ångestfylld vän på boktraven invid sängen. Då i stort sett allt som skrivs förutom nöje har någon ”adekvat” studie i ryggen är det värdefullt att ha i åtanke att man bör ta reda på vilka som står bakom studien, följ pengarna så att säga. Studier i sig är ett utmärkt sätt att ge tyngd åt sin argumentation, och dessutom påverka/manipulera andra människor med  det vill säga ett marknadsföringsverktyg av rang.

Kost- och Läkemedelsbranschen är så infiltrerad och infekterad så boken har av motståndarna tolkats som en gigantisk konspirationsteori. Det är mina ögon en vedertagen strategi för eliten att sopa besvärliga argumentationer under mattan. Ralf berättar här om hur de nuvarande kostrekommendationerna till friska och sjuka  har uppkommit. Korruption, både vänskaps- och rent ekonomisk, och  politik, har haft avgörande betydelser i framväxandet av kostråden. Han berättar också om den aktuella kostdebatten i Sverige, om hur prestige och etablerade namn tillåts att styra vilka röster som ska få höras och läsas. Han skriver på ett sätt som är intressant för de forskningskunniga, men också förståeligt även för de som inte är av akademisk börd, precis så som det ska vara då man lägger universitets-ord-onani-hierarkin åt sidan.

Att förkasta vetenskapen helt vore idiotiskt, med forskning kommer vi framåt i utvecklingen, något som behövs för att applicera mer och bättre kunskap. Tyvärr finns det en baksida på myntet, det finns alltid de personer som missbrukar makten som vetenskapen och forskningen har. Vissa bedriver medicinsk forskning av anledningar som nyfikenhet, att hitta sanningen på något viktigt, medan andra lever för att snabbt klättra uppför karriärstegen, vars samvete mildras av lukten av pengar. Eftersom läkemedelsindustrin är beroende av att läkare använder sig av just deras produkter så är det inte konstigt att de söker samarbete och binder kontakter sig emellan det vill säga en av källorna till nepotism.

Människans girighet upphör aldrig att förvåna, och makt korrumperar; med den kunskapen i bagaget så underlättas ens fortsatta liv betydligt. Stiftelser, vinstdrivande företag, forskare med anslag från företag stiftelser olika särintressen, alla vill tjäna pengar, helst så mycket som möjligt; det är få företag som inte vill ha vinst i boksluten.

De globala läkemedelsbolagen tillsammans med olika branschorganisationer styrda av USA har subtilt invaderat den globala världen. Det amerikanske systemet har drivit forskarna till en nivå där en ung entusiastisk forskare som inte har pengar till forskning indirekt måste prostituera sig för att få anslag från någon stiftelse eller företag; då gäller mantrat ”Bit inte den hand som föder dig”. Sverige är fullt av kända professorer som inte bitit i den handen, men dessvärre många som gjort så och fortfarande gör. Denna dysfunktionella elitkultur har subliminalt tillåtit en osund utveckling av läkes- och livsmedelsindustrin något som urholkar demokratin, men som ackumulerar korruptionen.

Ralf Sundberg har för oss andra idioter lagt ned ett gigantiskt arbete som närmast motsvarar en avhandling. Det är grotesk att läsa om hur pengar alltid går före hälsa och hur sanningssägare tystats ned, och hur mammon har fått offentliga institutioner att bli villiga offer för aggressiva lobbyister. Ralf framavlar en svidande kritik  till människor och beslut som troligtvis ligger bakom många av dagens metabola sjukdomar som diabetes, fetma samt hjärt- och kärlsjukdomar. Innehållet i boken är omfattande, trots en orgie av branschförkortningar var det med febriga fingrar jag mot slutet allt snabbare vände blad tills jag bedrövad insåg att boken plötsligt var finito. Oavsett om Ralf Sundberg har rätt eller fel så är boken en rejäl tankeställare. Människans fysiologi är i grunden oföränderlig, men vår kunskap om kroppen behöver ständigt uppdateras, utan dolda ekonomiska agendor.

Då var det dags igen.

Melodifestivalen 2013 blev det tolfte året i rad där upplägget med deltävlingar på olika håll i Sverige avverkades tillika 53:e upplagan av musiktävlingen historiskt sett.

• Den 14 maj 2013 sänds den första semifinalen av Eurovision Song Contest.
  
• Den 16 maj 2013 sänds den andra semifinalen av Eurovision Song Contest.
• Den 18 maj 2013 sänds finalen av Eurovision Song Contest där vinnarlandet koras.
  

Deltävling 1: Karlskrona

Värdparets klyschiga klämkäckheter avbröts av David Lindgrens ”Skyline”. Det var en fartfylld historia som hade mycket av allt, dock inte en helt tillfredsställande refräng, något som drog ner helhetsbetyget. Cockies N beans: ”Burning flags” gjorde inte bort sig. Tre mogna kvinnor med mycket slagkraftiga röster framförde lättviktsrock på ett inte alls ett oävet sätt. En av mina personliga favoriter  är Jay-Jay Johansson, vilken hittills släppt 8 album. Hans bästa skiva Antenna från 2002 var mitt inträde in i hans musikrum. Melankolisk intelligent electropop är hans signum. Bidrag nummer tre ”Paris” följde den mallen slaviskt; suggestivt och dramatisk, men ändå kraftfullt i sin lågmäldhet. Tyvärr är han inte den mest karismatiska personen i scenvärlden. Fjärdelåten var inte något som föll mig på läppen. Mary N`diaye sjöng halvmediokra låten ”Gosa”, rytmisk så det förslog, men också groteskt intetsägande.

Erik Gadd: ”Vi kommer aldrig att förlora” utkristalliserades till en riktigt bra poplåt, med en toppenrefräng; ett gediget melodihantverk helt enkelt.  Yohio: ”Heartbreak hotel” var däremot den hitintills bästa låten trots svajig sång. Likt en androgyn japansk seriefigur med en låt som periodvis påminde mig om gruppen The Rasmus ägde han självsäkert scenen. Att den innehöll något tyngre gitarrer än i de andra bidragen gjorde inte saken sämre. Anna Järvinens ”Porslin” var sprött, sorgset och vackert, dock not my cup of tea.  Michael Feiner &: Caisa framförde ”Were still kids”; de moderna clubbmusikmattorma i  symbios med saxofoninslag borde inte generera i något sensationellt. Det gjorde inte låten heller, men den var en av de bättre  startfältet, saxofonslingan var verkligen en älska-eller-totalt-avsky-grej -  jag gillade den.

Mellanakten med trion Gina, Danny och Kristian Luuk och Lena Philipsson var överraskande bra. Självironiska texter och en skön låt förpackad i ett Oscarsgala-lyxigt shownummer var receptet. De två bästa bidragen gick nog vidare trots att David Lindgrens ”Skyline” var ljusår ifrån förra årets hit ”Shout it out”.  Per Andersson från Grotesco spelade olika karaktärer som skickat in bidrag till Melodifestivalen och som alla blivit ratade. Först ut var hårdrock på ukulele med MegaHell, och det var faktiskt lite småroligt, inte alls så påfrestande som det annars kan bli . Yohio och Erik Gadd direkt till final enligt mig.  Till andra chansen borde David Lindgren och Jay-Jay Johansson tagit sig.

Deltävling 2: Göteborg

Anton Ewald inledde det hela med sin Saade/Lindgren/Danny patenterade danssång. Klonen gjorde inte alls bort sig, utan kunde både sjunga och dansa dessutom var låten ”Begging” en av de bättre i startfältet. Nästa bidrag framfördes av Adele-inspirerade Felicia Olsson som stod för kvällens mest sofistikerade inslag, den smäktande soulballaden ”Make me no 1″. Den kräver några extra lyssningar, men är en given radiohit. Joacim Cans är en halvidol utifrån mitt hårdrocksintresse. Att han nu framför en låt i en hel annan genre tycker jag är inte alls är fel trots konservativa och dogmatiska hårdrocksprotester. Tyvärr var låten ”Anneli” alldeles för träig precis som nyckelharpan. Swedish housewives bestod av tre sexiga mogna tjejer i sina bästa år: Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver. Utrustade med glittrande korta klänningar, hotpants och leenden som kan spräcka vilket käkben i världen framförde de standarddängan  ”On top of the world”.

Ultraläckra norska Tone Damli och vår egen Erik Segerstedt bildade ett gulligt lättsmält team. Tyvärr var konstellationen kemilöst och låten ”Hello goodbye” i sig totalt intetsägande. Louise Hoffsten har aldrig varit någon idol och kommer nog aldrig heller att bli. Därför blev jag positivt förvånad när Linköpingstjejen framförde en bluespopdänga som faktiskt var grymt stark. Denna omgångs svar på Erik Gadd: Rikard Wolff kändes i mitt tycke som ett skapligt nerköp. Visst, det är vackert och melankoliskt till bristningsgränden, men långt ifrån något jag någonsin kommer att lyssna på igen. Att Sean Banan fick ytterligare en chans i dessa sammanhang tycker jag är värre än att ta med Rickard Wolff. Förra årets bidrag ”Sean den första banan” var en guldlåt i kombination med ett vansinnigt fräckt och roligt nummer. Sean Banans senaste alster ”Copacabanana” gick endast vidare på grund av kidsen i betonggettona som ringde så de blev blåa i ansiktet.

Mellanakterna med de minst sagt äldre damerna var inget som tilltalade mig. Detta respiratornummer stod i konstrast till förra veckans toppeninslag, så detta var ett riktigt bottennapp. Brist på fantasi och humor var väl några faktorer som skapade dessa så kallade mellanakter. Danny var aningen mindre stel än förra veckan, vilket inte säger mycket, eller snarare allt. Per Andersson från Grotesco avhandlade familjeschlager på ett udda vis. Som helhet var deltävling två sämre än förra lördagens. Felicia och Louise var mitt finalpar. Anton och Swedish Houewives till andra chansen.

Deltävling 3: Skellefteå

Först ut var svartklädde Eddie Razaz, som avfyrade fartfyllda låten ”Alibi”. Han sjöng och dansade bra, men jag börjar bli ytterst trött på Danny/Saade komplexen som framavlas runt om i Sverige, dock är den bättre än “Skyline”, men sämre än “Begging”. En stor kontrast till koreografiorgien var melodifestivaldebuterande Elin Peterssons lågmälda skapelse: ”Island”. Vackert, enkelt, avskalat och äkta, men tyvärr också tämligen ointressant.  Fyra mogna gubbar tog sedan över scenen: Ravaillacz  framförde schlagerparodin: ”En riktig jävla schlager”. Vad kan man säga, charmigt och trallvänligt, men ett bidrag som aldrig skulle gått vidare och definitivt aldrig nått finalen. Jag blir ångestfylld när jag inser hur horribelt svenska folket proteströstar. Amanda Fondell tog över stafettpinnen med sin teatraliska och melankoliska ”Dumb”. Det var ett år sedan Amanda ställde upp i Idol och tog hem hela tävlingen. I Melodifestivalen kammade hon noll, vilket jag tyckte var synd när ”Dumb” definitivt tillhörde finalstartfältet.

Martin ”BWO” Rolinskis”In and out of love” var en 80-tals pastisch av guds like. Med hyperövertydliga Modern Talking vibbar och sin karakteristiska nasala stämma gjorde han allt som stod i hans makt. Men som sagt låten var på tok för redundant för sitt eget bästa. Janis Joplin imitatören Caroline Af Ugglas låt ”Hon har inte” innehöll en tänkvärd text, annars var det inget nytt under solen. Goo-Goo dolls inspirerade State of drama var  onekligen talangfulla, ungaoch hungriga. De framförde proffsigt hård-pop-låten ”Falling” vars  blankpolerade reklamradiorock tilltalade mig. Janet Leons ”Heartstrings” framförde ett underhållande nummer som omfamnades av en partyhöjande dansorienterad pop. Det var hugget som stucket vem som skulle knipa den sista Andra-chansen-platsen mellan Janet och Eddie.

Den här gången reste Gina till Italien i några förinspelade inslag för att reda ut varför de var det enda land som inte gav Loreen ett enda poäng i Eurovision ifjol. Ett uppslag som definitivt fungerade bättre i teorin än i praktiken. Shownumret var ett stepp/jazz-nummer där Gina sjöng, Danny steppade och Rennie Mirro & Karl Dyall dominerade. Per ”Grotesco” Andersson raljerade dansbandsgenren i kombination med könsbyten i ”kvinna och karl”.  Mina två finalfavoriter var Amanda Fondell och State of drama.  Eddie Razaz och Martin Rolinski till andra chansen. Detta var i mina ögon för övrigt den bästa deltävlingen av de fyra.

Deltävling 4: Malmö

En av mina favoritgrupper Army of lovers  inledde deltävlingen i Malmö med ”Rockin the ride”. Den visade sig vara en skön låt men också extremt tjatig. Lucia Piñeras ”Must be love” hade allt för mycket drag av världshiten ”Rolling in deep” med Adele för sitt eget bästa. Synd, för såväl energin som rösten fanns med i numret. Robin Stjernberg sjöng ”You” och ylade sig oväntat fram till andra chansen. Egentligen inget fel på vare sig låten eller uppträdandet, men så himla bra var den väl inte. Sylvia Wrethammar – ”Trivialieter” var något som inte alls föll mig i smaken, trots jazzsamba i klinch med en hybrid av Bondlåtar.

Ralf Gyllenhammar framförde hårdrockballaden ”Bed on fire”. En obehaglig svengelska uppenbarade sig i låtens inledning. När låten väl kom i gång reducerades det värsta; tyvärr blev den periodvis för skrikig. Terese Fredenwalls Lene-Marlin-doftande Breaking the silence” var en skön lågmäld låt som definitivt kommer växa sig starkare i radion. Behrang Miri – ”Jalla dansa sawa” stod för karnevalsstämningen med en extremt trallvänlig refräng på franska och arabiska. En låt som jag blev glad av, och som troligtvis kommer att spelas sönder i etern. Ulrik Munthers ”Tell the world I´m here” blev en oväntad överraskning. Mogen framförd universal poprock som växer sig starkare för varje lyssning som avverkas.

Utifrån ett julaftonsperspektiv så måste många partyhomosexuella fått en tidig julklapp, dels att Army of lovers var med, dels att Alcazzar agerade mellanakt featuring Danny med ett potpurri av deras största hits. Inslaget visade dessvärre upp bristen på riktigt klockrena låtar i årets melodifestivalupplaga. Per  ”Grotesko” Andersson parodierade på Tommy Nilsson, och uppvisade det roligaste inslaget av de fyra, med den narcissistiska tönten. Mina finalfavoriter var Ulrik Munther och Ralf. Army of Lovers och  Behrang Miri till andra chansen

Sista chansen

Äntligen har programmakarna tagit sitt förnuft till fånga; kvartsfinalsduellerna i Andra chansen har  tagits bort. Den befängda lotteritillställningen som genomsyrats musikprocessen har varit så orättvis och intelligensbefriad har modifierats. Nu fick svenska folket rösta, sedan ha dueller; ett steg i rätt riktning att helt ta bort spelet för galleriet.

Detta var Gina och Dannys näst sista framträdande som programledare för detta jätteevenemang. Utifrån ett artistperspektiv har de klarat sig standar, utifrån ett komediperspektiv har det varit ett nerköp. Halvtaskiga tillrättalagda manusskämt från omnipotenta Edward Af Sillén faller ännu plattare till marken via dessa två artistkanaler och då främst via Danny. Genuin humor är en skör balansgång, alla kan helt enkelt  inte berätta en rolig historia på ett roligt sätt. Petra Medes återkomst är efterlängtad, trots att hon inte ingår i min stab av favoritkomiker. David Batra eller Johan Glans bör ta över detta spektakel nästa år, utan inblandning av Edward Af Sillén.

Duell nr 1: Till Final: Anton Ewald – “Begging”
Utslagen: Behrang Miri – “Jalla Dansa Salwa”

Duell nr 2:
Till Final: Robin Stjernberg – “You”
Utslagen: Martin Rolinski – “In And Out Of Love”

Utslagen efter andra omröstningsomgången:
5. “Hello Goodbye”, Erik Segerstedt & Tone Damli

Utslagna efter första omröstningsomgången, i resultatordning:
6. “Hon har inte”, Caroline af Ugglas
7. “Burning Flags”, Cookies N Beans
8. “Vi kommer aldrig att förlora”, Eric Gadd

Mellanakter:
“Jedward duellerar mot Danny och Gina”
“Peter Jöback som Fantomen i Melodifestivalen

De två artister som jag önskat gått vidare till finalen var ”Begging” med Anton Edwald samt ”Vi kommer aldrig att förlora” med Erik Gadd. Trots duellreduceringen skapade kvarvarande moment orättvisa in i det sista. Robin Stjernbergs tonsäkerhet var usel och borde vara bannlyst i en sådan här stor tillställning. Det är ett hån mot alla som dels inte nådde andra chansen eller finalen, dels mot alla duktiga artister som kan sjunga ordentligt. Om det visar sig att han var övernervös så är det väl en godkänd ursäkt.

Jag förhåller mig dock aningen ambivalent om Martin Rolinski skulle gått vidare istället? Trots karisma, scenvana, adekvat röst och ett annorlunda shownummer så är det omöjligt att skaka av sig den påträngande likheten Modern Talkings: ”Cherie Cherie Lady”. Var går gränsen för inspiration eller stöld ? Här överträddes tyvärr min gräns, någon seriös måtta får det helt enkelt vara.

Mellanakterna var lika upphetsande som nakenkatter på en kattutställning. Med ett programarkiv att döda för, där potentiella guldkorn skulle kunna vaskas fram på löpande band kastar de in de mest påfrestande snorungarna i hela norra Europa: Jedward. Låten som var poppis för tre år sedan är visserligen bra; men att hybridisera en duell mellan dem och programledarna visar på fantasilöshet utöver det vanliga. Då var Peter Jöbacks avskalade nummer betydligt bättre, även om partystämningen sjönk till minusgrader.

Finalen i Friends arena Stockholm

Innan finalen hade jag inhandlat Melodifestivalen 2013 på cd. Det är först då som jag får den adekvata helhetsbilden serverad. 2013 år var inget undantag när bidragen sållades mellan de bra, standard och rent usla. Jag anser att 2009 års melodifestival när Malena Ernman ”oturligt” vann, var den bästa någonsin med toppar som: ”Tic Toc”, ”Baby goodbye”, ”Disconnect me”, ”Jag ska slåss i dina kvarter”, ”Hope and glory”, ”1000 miles”, ”Youré not alone”, ”Show me heaven” och ”Jag tror på oss”. Årets upplaga höll också bra klass, men utifrån den höga kvaliteten från och med 2009 var 2013 ändå det sämsta sedan 2008.

Startfältet genomsyrades utav att männen dominerade tillställningen. I finalen delades antalet röster mellan tittarna och elva jurygrupper runt om i Europa, där tittarnas röster omvandlas till procentuella poäng. Proceduren med röstningsomgångar i deltävlingarna såg likadan ut som den gjorde året innan. Jag tycker det upplägget fungerar riktigt bra. Röstningsförfarandet blir inte som förut en segdragen historia, utan de två timmarna pinnade på snabbt. Jag tittade med Hanna och Frida, då Marie var bortrest. Med ostbågar, lösgodis och vatten i högsta hugg slocknade Fridas ögon redan vid 21.00 tiden, Hannas en halvtimme senare.

1. Tell the world I’m here – Ulrik Munther
2. Skyline – David Lindgren
3. Falling – State of Drama
4. Begging – Anton Ewald
5. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten
6. Bed on fire – Ralf Gyllenhammar
7. En riktig jävla schlager – Ravaillacz
8. Copacabanana – Sean Banan
9. You – Robin Stjernberg
10. Heartbreak hotel – YOHIO

I mitt tycke hade Yohio det bästa bidraget. 80-tals dimman låg som  bomull runt The Rasmus inspirerande tonerna; två faktorer till mitt gillandet. Han fick mest röster av svenska folket i finalen, men snubblade på mållinjen efter den internationella juryns valv. Vuxet, moget och radiovänligt framförde Linköpings stolthet Louise Hoffsten den ultrasköna ”Only the dead fish follow the stream”. En toppenplåt som jag verkligen gillade, men inte velat skicka till Malmö. Detsamma gällde hård-pop-bandet State of drama. En ruskigt skön refräng och kamerahångel, men jag tror personligen att den precis som Louise låt hade drunknat i Europa låthav.

De låtar som jag anse borde har varit med i finalen var Amanda Fondells ”Dumb” samt Felicia Olsson ”Make me no 1″. Lite utanför hamnade Erik Gadds ”Vi kommer aldrig att förlora” och Janet Leon med ”Heartstrings”  samt Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa”. Martin Rolinski och Lucia Pinera hade bra låtar, men som helt sonika föll bort på grund av alltför stora likheter med andra kända världshits.

Efter att ha vunnit internationella juryns röster och kommit tvåa hos svenska folket, fick en anmärkningsvärd överraskad Robin Stjernberg representera Sverige i Eurovision Song Contest i Malmö i vår, för två veckor sedan var han inte ens i final. Låten är skriven av honom själv, Linnea Deb, Joy Deb och Joakim Harestad Haukaas. Som koreograf har de anlitat Ambra Succi, som förra året skapade koreografin till Loreen. Jag upplevde till en början ”you” som aningen för tjatig samtidigt som han sjöng halvtaskigt. Ju fler gånger jag hörde låten desto starkare blev den, och till slut jag fick devalvera ursprungsåsikten.

Mellanakterna var väl sisådär. Carolas uppdaterade version av ”Främling” var inte alls så bra som den kunde ha blivit. Cameos från gamla programledare var väl inte heller topp-1000 precis. Den sentimental barnkörs sjungna ”Euphoria” med Loreen själv i spetsen var betydligt mäktigare, men pricken över i:et fanns inte med denna finalkväll.

Min topp-lista

1. Heartbreak hotel – YOHIO

2. Begging – Anton Ewald

3. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten

4. Falling – State of Drama

5. You – Robin Stjernberg

Alla snygga foton är tagna från http://blog.qruiser.com/schlagerprofilerna/

Svensk popmusik i världsklass.

Amanda Jenssen föddes 1988 i Lund. Hon  ingick tidigare i bandet ”Oh hollie neverdays” och spelade med sin pappa i bandet ”Amandas and the papas”. Jenssen ristade in sig hos svenska folket medvetande efter sin andraplacering i talangjaktsprogrammet Idol 2007.

Amanda släppte sin första egna platta 2008 med titeln ”Killing my darlings”. Två år senare kom kritikerrosade ”Happyland” ut, något  som genererade i två Grammispriser 2010: för ”Årets kvinnliga artist” samt för ”Årets kompositör” tillsammans med vapendragaren Pär Wiksten (Wannadies melodisnickrare).

Hon sommarpratade också radioprogrammet Sommar på 2010 Två år efter succéalbumet skulle hon försöka toppa Happyland, något som hon i mina ögon lyckades med i och med tredje plattan Hymns for the haunted. Oförklarligt nog blev hon inte ens nominerad i en enda kategori i Grammisgalan 2013.

Med en röst och en stil som inte faller långt ifrån brittiska Adele fortsätter denna älva att leverera musik i yppersta världsklass. Hade Amanda varit britt eller amerikan hade hon toppat hitlistorna runt om i världen, nu är hon svenska och det sätter vissa käppar i hjulet, då de anglosaxiska brödraskapet fortfarande vill vara bäst i pop- och rocksfären.

Varken debuten eller uppföljaren var några dåliga album, snarare tvärtom, men ”Hymns for the haunted” känns mer komplett. Den är mustigare, bredare, hesare och svulstigare än sina föregångare samtidigt som hennes egna musikaliska identitet cementerats.

Plattans inledning är sanslöst fenomenal: ”Ghost, Boom och ”Volcano swing” är storbandsjazz för 2020 -talet. Singelspåret ”Dry my soul” ligger troligtvis nära hennes egna beskrivning på musikstil: ”jungle jazz” eller ”voodoo jazz”. Den låten och ”Open the lid” är rytmiska underverk som jag nynnat ihjäl mig på under halvjobbiga löppass.

En annan låt som jag instinktivt fäst mig vid är sköna ”Leon”. Alla nämnda låtarna tillhör albumets tempostarka, men även de lågmälda är guldkorn i sig. Jag får direkt associationer till slavsånger på amerikanska söderns bomullsplantager. Det känns tydligt att hon hänger sig passionerat i varje takt och ton, något som förstärker de redan starka låtarna. Till skillnad ifrån Adele så är låtarna mindre intima och avskalade samtidigt som balladerna är färre; kritikerna muttrar, men jag jublar, såhär ska en slipsten dras.

1. ”Ghost”
2. ”Boom”
3. ”Volcano Swing”
4. ”Light and Easy”
5. ”Dry My Soul”
6. ”Lay Down”
7. ”Open the Lid”
8. ”Illusionist”
9. ”Leon”
10. ”Thunderful Jolene”
11. ”Michael’s Garden”
12. ”The Carnival”

British melodic steel

Om Y & T var ett av mina första hårdrockvinylköp fylld med energi, känsla och kvalitet fanns det andra förstlingar som likaväl kunde passa in på den beskrivningen. Def Leppards High´n dry skakade om mina heavymetalgener ända in i ryggmärgen med sin obscent melodiska hårdrock i symbios med en gnutta new wave.

Def Leppards andra skiva från 1981 har en råenergi och ett sound som jag fortfarande dyrkar. Deras två kändaste alster ”Pyromania” och ”Hysteria” är mer nytänkande, vågade och låtskrivarmässigt starkare. Men det är via denna skiva som gruppen hybridiserade fram något unikt vars charm låg i att den var aningen oslipad.

För mig är detta album också ett bättre sådant än efterkommande och hyllade Pyromania. Det finns en hunger som av förklarliga skäl reducerats på nästkommande platta där gruppen har landat, och är i fasen: ”vi har förstått att vi har någonting på gång, låt oss reproducera”.

Där Y & T ståtar med mer blues i botten, kontrar Def leppard i ännu högra grad med starkare chorus, och ännu mer minnesvärda och klassiska melodier. För mig är detta ett album i världsklass; ett sådant som med lätthet tar sig in på min  topp-25 i den melodiska hårdrockens/a.o.r listan.

Jag tror att det var albumet som styrde mig med ett gigantiskt kliv närmare den mer melodiska hårdrocksfåran, och då framförallt A.O.R-genren. Under detta musikaliska vägskäl dominerades min musiksmak av 80-talspunk med The Exploited, GBH, The Blitz och The Dead Kennedys i spetsen samt allt med sminkposörerna i KISS.

Dock finns det låtar på skivan som jag tagit till mig mer än vissa andra som exempelvis energiska inledningslåten ”Let it go” och efterföljande ”Hit and run”. De lite lugnare låtarna ”Lady strange”, ”Bringing on a heartbreak”  och ”Mirror mirror”en orgie bombastisk melankoli .

”Me and my wine” är däremot en låt jag inte är förtjust i, men den ingick inte heller i utgåvan 1981, utan infogades som bonuslåt 1984, då plattan släpptes på nytt i kölvattnet av Pyromanias osannolika framgångar världen över. Jag sällar mig som sagt till den lilla skaran som föredrar deras tre första plattor, och inte alls är superförtjust i deras överproducerade alster efter Pyromania. Det som då var överdådigt, nyskapande och experimentell tyr sig  idag som de mest daterade skivorna i deras musikbagage.

Def Leppard bildades 1977 i  den engelska industristaden Sheffield. Originalmedlemmar i gruppen var sångaren Joe Elliot, Rick Savage på elbas, Pete Willis och Steve Clark på gitarr och Tony Kenning på trummor. Bandet har sålt över 65 miljoner plattor och albumet ”Hign´n dry” landade på nummer 38 på Billboards 200, och nummer 26 på den brittiska motsvarigheten.

Det är komplicerat att inte nämna producenten och låtskrivaren Mutt Lange som i mångt och mycket kan ses som en subtil 5:e medlem utifrån ett sound och låtskrivarperspektiv. På High´n dry äntrade han för första gången Def Leppard skutan och skulle så göra det på de tre nästkommande: Pyromania, Hysteria och Adrenalize, en framgångssaga som slagit in sig i musikhistorien.

Mutt Lange har för övrigt producerat den bäst säljande plattan någonsin av en kvinnlig artist, det vill säga skönheten Shania Twain tillika hans egna fru; hennes Come on over som kom ut 19997. Mannen ligger dessutom bakom otaliga succéer med anrika band som AC/DC, Nickelback, Foreigner, The Cars, Bryan Adams, Billy Ocean, The Corrs, Maroon 5 med flera

Dead Kennedys – Tidlös politisk punk från USA

När

kom ut 1980 blev jag tvungen att rita om mitt musikaliska landskap från rockklyschor till smärtsamt sanningsenliga budskap. De provokativa, sarkastiska och cyniska texterna som proklamerades ut var chockerande ärliga, de sjöng om sådant som inte andra sjöng om, men borde gjort.

I mina öron är detta inte bara ren skär nostalgi, utan texter som är kvalitetssäkrade, och i många fall fortfarande lika aktuella. Lustigt nog var detta det enda albumet jag gillade, de resterade albumalstren blev lite väl experimentella. ”Holiday in cambodia, Chemical warfare, California uber alles, Let´s lynch the landlord” och ”When ya get drafted” är odödliga låtar helt enkelt.

Dead Kennedys bildades i San Francisco 1978. De spelade in sin första singel California Uber alles 1979. Den var förövrigt en regelrätt attack mot Kaliforniens dåvarande guvernör, Jerry Brown. Dead Kennedys snabba, aggressiva punkmusik med politiska texter har fått många efterföljare.

Idag räknas de som ett av de mest inflytelserika punkbanden i historien tillsammans med exempelvis Black Flag och Bad Brains,  och var de en del av den första amerikanska hardcorevågen. Sångaren Jello Biafra har spelat in musik under eget namn efter att Dead Kennedys splittrades 1986, bland annat i samarbete med kanadensiska punkbandet D.O.A, med Ministry i ett projekt kallat Lard och i samarbete med The Melvins. Jello Biafra är även känd som politisk talare och så kallad spokenswordare.

Spoken word eller spokenword är en form av enmansteater som kan talas, rimmas eller sjungas acapella. Ibland framförs spoken word till musik, men då förutsätts endast talad eller rimmad monolog i otakt. Berättelsernas form och innehåll är av stor betydelse. Artisterna försöker att fängsla publiken genom fyndiga ordvändningar, smarta idéer och perspektiv av olika slag.

Samhällsreflektion, anekdoter, absurda berättelser och brandtal blandas i en ofta obruten monolog. Artisterna kan arbeta med att förstärka effekten av innehållet i sina monologer genom yttre attribut. Antingen genom att klä ut sig eller genom att texten kontrasterar vad man kan förvänta sig av artistens vanliga utseende. 

Publikens emotionella upplevelse är också  av central betydelse inom spoken word. Till skillnad från den närbesläktade ståuppen måste inte spoken word bara vara rolig. Spoken word kan upplevas inom alla delar av känslospektrat. En metod som används för att maximera känsloeffekten är att inkludera olika kontrasterande känslor i samma framförande.

Texten till Holiday in Cambodia
So you been to school for a year or two / And you know you’ve seen it all / In daddy’s car, thinkin’ you’ll go far / Back east your type don’t crawl / Play ethnincky jazz to parade you snazz / On your five grand stereo / Braggin’ that you know how the niggers feel the cold / And the slum’s got so much soul / It’s time to taste what you most fear / Right Guard will not help you here / Brace yourself, my dear… /

It’s a holiday in Cambodia / It’s tough, kid, but it’s life / It’s a holiday in Cambodia / Don’t forget to pack a wife / You’re a star-belly sneech, you suck like a leech / You want everyone to act like you / Kiss ass while you bitch so you can get rich / While your boss gets richer off you / Well you’ll work harder with a gun in your back / For a bowl of rice a day / Slave for soldiers ‘til you starve / Then your head is skewered on a stake / Now you can go where people are one / Now you go where they get things done / What you need, my son… / Is a holiday in Cambodia / Where people dress in black / A holiday in Cambodia / Where you’ll kiss ass or crack / Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, etc…. / And it’s a holiday in Cambodia / Where you’ll do what you’re told / A holiday in Cambodia / Where the slums got so much soul

1. Kill the Poor – 3:07
2. Forward to Death – 1:23
3. When Ya Get Drafted – 1:23
4. Let’s Lynch the Landlord – 2:13
5. Drug Me – 1:56
6. Your Emotions – 1:20
7. Chemical Warfare – 2:58
8. California Über Alles – 3:03
9. I Kill Children – 2:04
10. Stealing People’s Mail – 1:34
11. Funland at the Beach – 1:49
12. Ill in the Head – 2:46
13. Holiday in Cambodia – 4:37
14. Viva Las Vegas – 2:42

Y & T – Eartshaker, 1981; pure hårdrockenergi.

En av mina första plattor förutom alla kiss skivorna var Judas Priest -  British steel, Def Leppard – Hign ´n dry samt  Y & T – Earthshaker. Det sistnämnda ett genuint mästerverk även i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels står pall för tidens tand såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta band, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska. Tyvärr var efterkommande skivor definitivt inga sanna mästerverk, men där fanns ändå 4-7 låtar på varje platta att döda för.  Albumet faller lätt in under epitetet ”inte en dålig låt” och låter nästintill lika vital som på det ”glada” 80-talet.

Av de tyngre låtarna är det fortfarande ”Hungry for rock” och  ”Knock you out” som står ut lite extra. Jag måste nämna en låt som från början inte alls uppskattades av mig, men som vuxit sig starkare för varje lyssning som avverkats är hårdrockcrescendot ”Dirty girl”. Dave Menikettis solo på sista upptempoballaden ”I belive in you” är en av världens största anledningar till att få gåshud till musik. Det är omöjligt att inte bli berörd av gitarrspelet, Gary Moore framstår i kölvattnet som en glad amatör.

”Rescue me” är också en själfull halvballad som alstrar euforikickar likt Fransmän äter sniglar. Jag, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen såg dessa hjältar på Sweden Rock festival två år i rad varav den första var ett av mina största liveögonblick någonsin. Leadgitarristen är för mig den sannaste gitarrhjälten i hela musikvärlden, utan att vare sig spöka ut sig eller stapla verbala hårdrock-klyschor på varandra; killen låter sparsmakade gester, passionen och gitarren tala istället.

San Francisco-gänget har dessvärre aldrig nått upp till de riktigt kommersiella höjderna, vilket de musikalisk sett är mer än förtjänta av. Det är först under senare år som de fått någon form renässans. Jag är definitivt ingen blueskille, men i Y & T blusbaserade hårdrock är ett enda gigantiskt undantag, Earthshakerplattan är obeskrivligt bra, och att sätta ord på den är nästintill omöjligt, 24 karat hårdrock helt enkelt.

Dave Meniketti – vocals and guitar
Joey Alves – guitar and background vocals
Phil Kennemore – bass and background vocals
Leonard Haze – drums and background vocals

1. ”Hungry for Rock” – 3:47
2. ”Dirty Girl” – 5:06
3. ”Shake it Loose” – 2:55
4. ”Squeeze” – 4:04
5. ”Rescue Me” – 4:44
6. ”Young and Tough” – 3:47
7. ”Hurricane” – 3:23
8. ”Let Me Go” – 3:12
9. ”Knock You Out” – 2:59
10. ”I Believe in You” – 7:13

Pixel – Eskapism

En av mina favoritserier, True blood är inne på sin 6:e säsong. Den fjärde var dessvärre ett riktigt bottennapp där manus oinspiration och succéhybris delade på bördan att totalhaverera denna före detta utmärkta serie. Jag gav dock säsong 5 en sista chans att bevisa motsatsen: att handlingen är mer undead än karaktärerna. Ömsom vin ömsom vatten då serien onekligen ryckt upp sig lite granna, men långtifrån tillräckligt för att jag ska fortsätta följa detta inavlade spektakel. Karaktärerna som irrationellt nog var fulla av liv har de två senaste säsongerna blivit såpopera klyschiga och känns mera  som Twilight/Vampire diaries kloner än ett högkvalitativ skräckdrama. Denna själlösa sörja håller sig till vampyrbyråkrati temat som redan hunnit blivit tillräckligt sterilt och uttjatat. Det introduceras en ny vampyr in i serien, tyvärr en av få goda nyheter. Manusförfattarna väcker dessvärre liv i en gammal favorit nämligen Russel Edgington. Det tilltaget känns osannolikt fantasilöst i min värld, när möjligheterna att skapa en ny häftig karaktär var ändlös.

Från skaparen av Family guy (1999 – 2013) Seth MacFarlane dyker denna udda björn upp: Ted. Densamme har också den goda smaken att tycka att ”Supernollan” är världens roligaste film. Pålitliga Mark Wahlberg får förtroendet att integrera med teddybjörnen Ted (Seth MacFarlane voice). Lika involverad blir hans flickvän Lori Collins som spelas av det halvukrainska bombnedslaget Mila Kunis. Som barn, helt utan kompisar önskar han sig att hans teddybjörn blir levande. I denna vuxensaga går önskan i uppfyllelses med råge, men Ted förblir hans följeslagare även som vuxen. Densamma tycker jag är oerhört välgjord och ”trovärdig” för att vara en talande och tänkande nalle. Björnskrället röker på titt som tätt, är arbetsskygg, älskar prostituerade och dyrkar Flash Gordon. Det endimensionella språket är rått och genomsyras av ”under-bältet-humor”. Jag skrattar sällan högt under filmens gång, men  upplever ändå de infantila skämten som stundom geniala. Vardagsrasism, filmreferenser, sexskämt och drogliberalism är flagranta, och turas om att inneha skämt-stafett-pinnen. En annorlunda bagatell som höjer humöret ordentligt.

Lawless tar upp ett tema som annars är förbehållet maffiagenren: alkoholförbudet i USA under depressionen. Publiken slår följe med Bröderna Bondurant under 30-talet Virginia. När Forrest Bondurant vägrar betala mutor för den lukrativa men illegala sprithandeln inleds en vendetta mot bröderna och dess verksamhet. Detta drama med grova våldsinslag bärs upp av ett kavalleri av duktiga skådisar som Shia Lebeouf, Tom Hardy, Guy Pearce, Jessica Chastain, Gary Oldman och Jason Clarke. Cineastkombinationen av filmerna ”The Untouchables” möter ”Tombstone” möter ”Winter’s Bone” skapar hybriden Lawless, fast sämre, men ändå tillräckligt intresseväckande för att få mig att sitta kvar i favoritfåtöljen i två timmar, trots periodvis ett alltför lågt tempo. Mest karisma står dock inte de goda för, utan den ultranitiske polispsykopaten Charlie Rakes, som briljant gestaltas av Guy Pearce. Filmen baseras på verkliga händelser, men för trovärdighetens bästa hade filmskaparna kunnat tona ner Forresters Bondurants nio-katters-liv-syndromet, han framstår mer som superman än som mänsklig.

Lite intressant att se att se likheten med ett manusutkast som jag hade för några år sedan. Grundstommen är helt identisk med Seeking a friend for the end of the world. Idéer kommer och går och det gäller att vara först helt enkelt. Handlingen är som gjord att bli filmad. En gigantisk meteorit kommer inom tre veckor att krocka med jorden och utplåna dess blotta existens. Därifrån tar den fiktiva berättelsen fart. Då alla människor är medvetna att slutet är oundvikligt och att man får göra det bästa av tiden som återstår, säkerställs den dysfunktionella situationen ett irrationellt beteende hos karaktärerna. Steve Carell spelar Dodge som är singel. Av en händelse träffar han den impulsive granen Penny som gestaltas av Kiera Knightley. De far på en urban roadtrip där Dodges syfte blir att träffa sin ungdomskärlek, och Pennys att träffa sin före detta. Denna romantiska dramakomedi hade alla förutsättningar att kunna skapa cineastisk magi. Tyvärr misslyckas filmteamet fatalt. Kemin mellan Dodge och Penny existerar knappt inte, trots alla ansträngningar, vilket dränerar hela filmen på underhållning eftersom de båda är med i varje bildruta, som sömngångaraktigt får en att gäspa i brist på annat. När denna diskrepans ofrivilligt hittat ett hem så faller allt likt ett tillblandat korthus. Synd på så rara ärtor att allt blir ett intetsägande luftslott. Det bästa med filmen var embryot i filmen, den så kallade ramhandlingen, allt annat blev hemskt fel.

Riktigt bra skräckisar växer definitivt inte på träd och The Possession är inte heller något undantag, men filmen är över medel, vilket i sig är ett gott betyg. Regissören är den danske Ole Bornedal, mannen bakom band annat Nattvakten från 1994. Den nyskilde Clyde flyttar till ett nytt hus med sina två flickor som han har hand om varannan vecka. Den ena dottern köper på sig en vacker box på en villa loppis i närheten, helt ovetande om att den innehåller en forntids ande med endast onda avsikter på agendan. Exorcism i symbios med ”vad än du gör, öppna inte boxen syndromet” hemsöker såväl pappan som ex fruns frustration över dotterns successiva beteendekollaps. Även fast jag har sett oräkneliga varianter av detta tema så kan jag inte låta bli att tycka om tempot, skådespeleriet som handlingen i filmen, trots att de första 45 minuterna är klart otäckast och bäst.

Deadfall är en landsbygdsthriller som handlar om ett syskonpar vilka efter ett casinorån krockar någonstans i ingenmansland: De två överlevande går åt varsitt håll i syfte att förvirra polisdrevet. Innan de delar på sig avger de ett löfte att återförenas senare för att ta sig över gränsen till Kanada. Den lilla gränsbyn blir snart varse att en känslokall psykopat inkräktat på deras territorium. Den tighta stämningen och kemin mellan de tre inblandade familjerna är utöver det vanliga i denna vanligtvis överklyschiga genre. Med skådisar som Erik Bana, Sissy Spacel, Kris Kristofferson, Kate Mara, Olivia Wilde och Treat Williams skapas imposanta förutsättningar för en utmärkt nagelbitare. Det finns en middagsbordsscen i filmen som i mina ögon bör bli en kommande klassiker. Erik Bana är dessutom genialiskt bra som den demoniske skurken i denna välregisserade thriller. Regissören lyckas framavla vackra autentiska vintermiljöer som förstärker helheten i ännu högre grad. Den som är ute efter våldsorgier, biljakter, explosioner eller datoraffekter bör inte se denna lågmälda men ytterst sevärda thriller där relationer och karaktärerna bär fram handlingen.

Continue Reading »

To be or not to be?

Den inflammerade frågan om ett bostadsbygge bredvid Strömparken eller inte har skapat en demokratihybris hos en del av Norrköpings invånare. Jag själv är självklart emot bygget, då jag redan nu tycker att man bör satsa på oändligt fler grönytor i vår stenöken till stad. Samtidigt tycker jag att att befintliga grönområden är i behov av en rejäl uppgradering, och ett nytänkande utifrån hur en en 2000-tals park bör  se ut.

Jag har en uppsjö av geniala idéer i det ämnet som jag också skickat ut helt gratis till nyckelpersoner i staden , utan att få någon form av adekvat feedback. Något som i sig är ett tecken på att politikernas fagra ord är mer är ett spel för galleriet än ett genuint intresse för staden i sig. Politikerna har helt rätt i att det politiska engagemanget är litet i Norrköping och resten av landet, men deras kultur  ger allt som oftast en besk eftersmak av partipiskor, hierarkier och en dysfunktionell demokratikommunikation. Den lite gammalmodiga och konservativa synen som genomsyrar politiken är snarare en sätt att vidmakthålla en kultur som gynnar den egna karriären, inte medborgarna eller kommunen.

I syfte att bringa ordning och reda är det viktigt att alla får en adekvat insyn hur läget är, och hur det kommer att se ut i en snar framtid. Strömparken är ett fragment ur den helheten, men det finns många liknande områden där ytterligare verbal falangism lurar runt hörnen. Likt den utmärkta kartan på Norrköpings kommuns hemsida där medborgarna får komma med förslag på vad de vill hur Industrilandskapet ska utformas, bör det finnas en liknande på Motala Ström: från Himmelstalund till Inre hamnen. Det visuella är långt ifrån det som ska infogas, utan varje område ska inhysa kommande byggplaner och detaljplaner med mera. När alla konkreta kort ligger på bordet är det mycket lättare att dels få insyn, dels kunna utveckla det jag anser är Norrköpings lungor nämligen Motala Ström. Varför nöja sig att vara ”lagom” när man istället kan främja såväl invånare, företagsklimatet som turister genom helt sonika vara unik.

Facebook-gruppen ”Rädda Strömparken” ockuperade Grand Hotel

Reidar och en handfull andra individer hade anordnat ett möte vars syfte  var att ventilera denna infekterade fråga. De hade dessutom bjudit in några talare från ”the other side”. Jag äntrade Bråviksalen 20 minuter innan klockan slagit 16.00, vilket dels innebar att jag fick sittplats, dels en snuskigt bra sådan. På andra raden kunde jag snabbt skönja att jag tillhörde minoriteten som drog ner den tillsynes väldigt höga medelåldern. Det blev till sist en riktigt stor skara människor som tagit sig till Grand Hotel. Reidar var lika entusiastisk och stridsberedd som en kokainstinn bålgeting, han styrde och ställde såväl bakom som framför kulisserna.

Densamme påpekade spelreglerna flera gånger om och förklarade att man inte kunde prata hur länge som helst. Det visade sig vara en tandlös strategi, då vissa talare antingen älskade sin egna röst för mycket eller hade tappat tidsperspektivet i Strömmen. De malde på likt arroganta tyskar och visade på vart skåpet skulle stå i långa tal. Många av dem saknade i mina ögon såväl respekt för de andra talarna som hela publiken.  Tv 4  och FÖ var bland annat där, från politikerkretsar även Gunnar Bredin, Mattias Sundin och Stefan Arrelid. Tyvärr var ett möte likt detta som gjort för ett fullskaligt verbalt falangkrig, vilket i sig är underhållande, men sällan speciellt konstruktivt. Det spär istället på polariseringen mellan de dogmatiska argumentationsgrupperna.

Pajkastning och skadeglädje på hög nivå visade sitt sanna ansikte istället för samarbete och ödmjukhet. Jag fick dessvärre masa mig därifrån innan del två, som bestod av ”hur går vi till väga efter möten” inleddes. På min agenda stod den nya Batmanfilmen, något jag ångrade lite grann när detta välbehövliga möte ur ett demokratiskt perspektiv var både underhållande, informativt och intressant. Det kanske behövts en Batman på mötet för att råda konsensus i denna infekterade fråga.

Offentligt möte med föreningen” Rädda Strömparken” Skandiateatern

Spindeln i nätet: Reidar Svedahl var på utlandssemester, så de som stod för värdskapet var Håkan Lager och Peter Kennerfalk; teamet skötte ruljansen på ett utmärkt sett. Mötet startade klockan 18.00 och platsen var Skandiateatern. Runt 40 personer hade letat sig hit, och medelåldern torde ha legat runt 77 år. Jag tillhörde återigen minoriteten som drog ner den höga medelåldern, en bedrift i sig. En stor del av dessa människor visade också  sig vara riktiga föreningsuvar. 6-7 av dem visade sig också vara formalia-besserwisser-bitare, det vill säga lägga sig i stort sett varenda punkt på mötet.

Näbbgäddorna hade i mångt och mycket rätt i vad de sa, men det fanns en annan chans att ändra smådetaljer, och det var vid nästa årsmöte. Tyvärr så greppade dem inte den verbala inviten, utan lyckades förlänga mötet med någon timme istället. Praxis-orgien avbröts av en pausunderhållning där Olle Felten framförde sin H.C Andersen inspirerade ironiska saga: “Borgmästarens nya parker”. Kulturinslaget var ytterst välskrivet och seriöst, men  blev tyvärr lite för mycket av det goda. När till och med bibeln känns tunn så är processen onekligen aningen segdragen. Innan jag nickade till så hade han  hunnit läst 20 minuter ur sin episka berättelse, då var väl hälften kvar.

Mötet fortsatte sedan med stadgarna, och de var verkligen källan till en begär-ordet-hybris av guds like. Det hann inte gå många meningar förrän formuleringsligan slog till igen. Såhär fortsatte processen till mötets slut runt klockan 20.45. Troligtvis var det jag själv som var aningen otålig, oerfaren eller bara halvtrött, men som jag upplevde det hela så var det ett petitess-krig utöver det vanliga, där föreningsbesserwissrar ville visa sig på styva linan. Det kändes onödigt, det kändes svenskt.  Jag upplevde också mötet som aningen parodiskt när en grupp människor med miljarder av åsikter står på samma sida. Det påminner mig en en riktigt sliskig amerikansk film, när alla i slutvinjetten hurrar och applåderar tills de blöder, fast här var det tvärtom.

I vilket fall som helst så tog faktiskt mötet slut, och dess syfte hade uppfyllts. ”Torget 5″, ”begär ordet” och ”yrkar för” ekade mellan hjärnbalkarna på vägen hem till stillheten i Ektorpsgettot. Att vi medborgare verkligen bryr oss och tar strid mot kallhamrade karriärpolitiker och tjänstemän är ett riktigt gott och sunt tecken ur ett demokratiperspektiv.

Kommunstyrelsen

Den 7 januari 2013 togs frågan upp på kommunstyrelsens sammanträde. Tio nonchalanta politiker ställde sig bakom förslaget till en detaljplan som tillåter ett bygge och skickade ärendet vidare till fullmäktige. Tre holistiska politiker ville att ärendet skulle avslås:

• Bengt Cete (MP)
• Päivi Johansson (M)
• Fredrik Österberg (FP)

Det skulle mycket till om något revolutionerade skulle ske utifrån hur utslaget i Kommunstyrelsen blev, men så länge det fanns liv så fanns det hopp. Mellan den 7 till 28 januari trappades successivt falangpropagandan upp. Föreningen” Rädda Strömparken” menade bland annat på att kartan som användes som underlag för olika beslut var ett falsarium. Den överensstämde inte med översiktsplanen där allt är grönområden. De anklagade hänvisade till att så inte var fallet, och nonchalerade de nya uppgifterna.

Dagen innan möter skrev Reidar Svedahl detta, något som summerade det prekära läget utifrån vårt parkperspektiv: ”I eftermiddag klockan 16.30 avgörs min tro på om Norrköping är en demokratisk styrd kommun eller om vi är någon ”Nord-Korea Light”. Alla våra folkvalda har nu genom Folkbladets avslöjande i lördags blivit upplysta om att de har blivit desinformerade i Strömparksfrågan. Några har fifflat med kartor och beslutsunderlaget är fullkomligt fel. Den karta som är från översiktsplanen 2002 och som tydligt visar att detta är park är utbytt. Där har de istället lagt in en helt annan karta medan de samtidigt både i ord och text ljuger och säger kartan är från 2002. Folkvalda, media och Norrköpingsbor har fått denna felaktiga karta. Utifrån denna felaktiga karta har all diskussion förts. Nu vet våra folkvalda att hela Norrköping har blivit lurade. De som röstar ja idag, de röstar nej till demokrati, nej till sanning, nej till korrekt faktaunderlag och säger att det är helt ok att desinformera en stads alla invånare. Det handlar för mig personligen inte längre bara om det dumma i att bygga bostäder på parkmark, utan kan vi kräva att om folkvalda bryr sig om sanning, fakta och korrekt information. Måste hederligheten vinna !”

Sista instansen – kommunfullmäktige

Den 28 januari blev ödedatumet för den segdragna  processen att medla mellan byggherrar och delar av Norrköpings befolkning. Skulle det byggas ett ett hus vid Strömparken eller inte, parallellt som de styrande skulle ta ställning till hur en ny detaljplan för området skulle se ut. Sent på måndagskvällen beslutade dock fullmäktige att anta detaljplanen, vilket i praktiken innebär att det blir fritt fram att bygga invid Strömparken. Personligen tycker jag det fiktiva huset ser relativt estetiskt ut, men denna betongkoloss inte hör hemma så nära Strömparken. Istället skulle parkeringsplatsen tagits bort för att bereda plats för ännu större parkytor. ”I de kantoner i Schweiz där man ofta har folkomröstningar är man till exempel lyckligare än de där man inte har det. Dock är det lite oklart om det just är folkomröstningarna som är den bidragande orsaken till lyckodifferensen. Lyckoforskning visar dock att vi generellt sätt mår bra av att själva få vara med och styra och påverka våra liv (www.lyckobloggen.se)”.

Reidar Svedahls kloka ord om resultaten som utkristalliserats: ”Mina spontana tankar efter kvällens kommunfullmäktige; Först tack till alla som kom ! Vad jag hörde är det första gången att alla åhörare inte får plats i salen. Arnbergs snack om att vi är en liten högljudd grupp visade sig vara lika felaktig som hans karta. Vi var många och tysta . Utöver detta visade det sig att KD, FP och SD tydligt röstade för att inte ta beslut i kväll. Detta delades av enstaka inom andra partier förutom S. Tycker synd om de hundratals sossar jag har mött, de har ingen i KF som tycker som dom ! Fredrik (M) och Karin (C) har i denna fråga, som jag ser det, totalt missat ett gyllene tillfälle att visa en enad allians i opposition mot de styrande. Annars konstaterar jag att fast debatten varade två timmar, så lyckades jag inte höra, ett enda för mig, sakligt skäl att bygga bostäder just där. Dessutom förundras jag över hur en felaktig karta blir korrekt genom att visas upp en gång till. Än mer så då den korrekta gömdes även denna gång. Nu tänker vi fram till årsmötet nästa lördag. Efter det bestämmer vi hur vi ska fortsätta vår kamp. Detta är ingen 110 meter (skövlad) häcklopp utan snarare ett Vaslopp var vi nu passerar en matstation och stannar för blåbärssoppa och att njuta av vacker natur. Till slut kommer resultatet att bli att vissa folkvalda för gå och Strömparken bestå . Bra kämpat alla. Reidar”

Pixel-Eskapism

End of watch är en skakig-kamera-film, något som jag vanligtvis inte är så överförtjust i. Dock är detta ingen lågbudgetfilm utan en rulle med molto kapital bakom sig. Till sin hjälp har de bland annat Jake Gyllenhaal och Michael Péna. Filmen handlar om två kaxiga poliser som är partners och vänner sedan länge. De umgås lika frekvent på jobbet som, efteråt, och deras familjer är minst sagt sammansvetsade. Jake det vill säga Brian i filmen har fått för sig att spela in några veckor via videokamera, vars syfte är att visa hur en dag på jobbet gestaltar sig. Det är den historien som möter oss tittare. Mike och Brian är två hängivna, men oerhört nonchalanta poliser som inte räds något. De börjar nysta i knarkaffärer som sedermera leder vidare till den ökända Kartellen. South Central i Los Angeles framställs periodvis som en krigszon där de kriminella indirekt har makten över människors vardagsliv. Filmens stora behållning är kemin mellan Jake Gyllenhaal och Michael Péna, då de är i bild typ hela tiden är det en förutsättning för att filmen att ska funka överhuvudtaget. Värmen, humorn, vardagsproblemen, drömmarna och polisarbetet i sig avhandlas på ett mycket trovärdigt sätt, och då blir skakiga-kameran ett bra verktyg att förstärka vardagsrealismen med. Socialrealismen får mina tankar att vandra tillbaka till den gamla polisserien: ”Spanarna på Hill street”, vilket är ett gott betyg, jag gillade den serien skarpt. Som sagt det här är ett polisdrama, och ljusår ifrån ”S.W.A.T” och ”The Fast and the Furious” machoklyschor. End of watch är en riktigt rå, skitig och sevärd polisfilm.

My week with Marilyn visar prov på kreativitet när upphovsmakarna väljer att skildra endast en fragmentarisk period av denna ikon, istället för någon tramsig best-of-life-movie. Vi får följa henne utifrån filmstudenten Colin Clarks glasögo0n. Har får chansen att lära känna närmare när Marilyn kommer till England för att spela in en film. Colin blir varse att även exceptionell skönhet kan ha sina fläckar. Från charmig till strulig, från strulig till ytterst sårbar; Colin och filmteamets tålamod sätts på svåra mentala prov, beroende på vilken sida stjärnan vaknat på. Castingen är top notch: Michelle Williams (1980, Kalispell, Montana, USA: Prozac nation, Brokeback mountain, Land of plenty, Mammut, Blue Valentine, Shutter island) om spelar sexsymbolen är som skapt för rollen, precis som den oerfarne Colin vilken spelas superbt av Eddie Redmayne (1982, London: Elizabetg – the golden age, Black death, Glorious 39, Les Misérables). Den melankoliska  och oförutsägbare Marilyn skapar ett lågmält men intresseväckande sorl, som vidmakthålls under hela filmen. Som sagt  ett stickprov i filmstjärnans liv blir en perfekt balanserad cineastisk dos. Är det myten eller Monroe vi får följa under filmens gång? Jag vill helt enkelt veta mera om denna mytomspunna kvinna, ett gott betyg som något, en toppenfilm.

Sagan om ringen teamet har återigen samlats, denna gång för att damma av den barnvänligare boken Bilbo. Min fru, jag själv och min bror hade de bästa förutsättningar man kan ha på en biosalong. Utvilade, en gigantisk bioduk, toppenljud, 3D samt en ny bildteknik kallad 48 fps att tillgå. Den episka Hobbit är hela 2 timmar och 49 minuter lång, så det är en fördel att ha besökt toaletten innan. De enda nackdelarna var dels de oerhört höga förväntningarna jag hade, dels att jag läst boken. Inledningen är dessvärre en segdragen historia som inte för karaktärerna framåt, snarare en film i filmen så att säga. Här hade de utan problem kunnat kapa ett antal minuter, för att  sedermera implementera dessa på de efterföljande DVD/Blue-ray-utgåvorna.Efter dvärgsammankomsten sätter äntligen äventyret igång, till skillnad ifrån förra filmen så är inte huvudkaraktärerna spridda för vinden utan enhetligt samlade. Vi får följa de 13 dvärgarna, Bilbo och Gandalfi i en medeltids-roadtrip med syftet att nå ”Ensamma berget”. Där ruvar dvärgarnas rättmätiga skatt, men också en blodtörstig drake. Gänget stöter bland annat på troll, orcher, shapeshifters, trollkarlar, jättelika spindlar, dräglande vargar och så klart den opålitlige Gollum. Hobbit är inte bara mer barnanpassad, utan också mer humoristisk och mindre mörk, vilket underlättar filmtittandet, men förtar det magiska. Filmens allra största problem är dock att scenerna blir på tok för utdragna, saker som inte finns med i böckerna har lagts till. En bok som består 300 sidor, varav 1/5 av ytterst jobbiga visor tycks 3 filmer x (nästan) 3 timmar vara ett adekvat filmiskt självmord.

Riktigt så hemskt blir det inte, utan Hobbit är ett utomordentligt äventyr, men man ska  akta för att sig jämföra dessa med Sagan om ringen trilogin, vilka förblir ojämförbara. Gandalf agerar som Gud själv och räddar alla i sällskapet 219 gånger, vilket är 218 stycken för många. I längden blir dessa genomskinliga enmansaktioner både förutsägbara och fantasilösa. Det smartaste hade nog varit om Gandalf gett sig ut och fixat detta allena, utan några kortväxta varelser i sitt följe. Det känns också som att filmen är ett enda stort slagsmål, de slåss mot allt och alla, och till sist blir det lite väl mycket ointressanta strider i filmen. Det visuella i 3d är filmens allra största tillgång; den segdragna storyn det som dränerar Hobbit på ett högt betyg. Det bästa hade nog varit att klippa bort 40 minuter för att skapa ett bättre flyt och tempo i filmen, eller att endast ha gjort två filmer av denna 300 sidors barnbok.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Kvalitetsskådisen Ethan Hawke, ett coolt omslag och en intresseväckande handling gav mig hopp att bryta den dåliga-skräckfilms-trenden. Sinister handlar om true-crime-författaren Ellison som flyttar in i ett hus där horribla brott utspelats. Hans familj är dock  helt ovetande om att dessa makabra händelser ägt rum. Ellison är desperat behov av en ny bestseller och börjar maniskt skriva om de gångna brotten. Till sin hjälp finner han ett gäng super-8 filmer på vinden, vilket senare visar sig vara rena ”Snuff-filmerna. Författaren förförs ofrivilligt med i de suggestiva kortfilmerna, där mer än vad som är nyttigt för en människa att veta uppdagas. Sinister är onekligen en atmosfärisk horror-rulle där jag ibland nödgades att plocka fram den stora kudden. Ethan Hawke (1970, Austin, Texas, USA: Dead poets society, Alive, Reality bites, Brooklyn finest, Training day, Before sunset, Daybreakers) som spelar Ellison har troligtvis världens mest förstående fru. När deras ögonstenar till barn blir drabbade av ett pärlband av oförklarliga händelser, väljer människan att stanna kvar i villan. Rationellt sett hade det varit få människor som härdat ut en vecka efter alla skrämmande upplevelser i det hemsökta huset. Sinister får knappt godkänt, tittarna kastas in och ut i en orgie av skräck-klyschor. Inspirerad av japanska skräckfilmer, Huset som gud glömde och Paranormal activity är denna soppa som sagt långt ifrån originell eller tillräckligt skrämmande.

I det dystopiska framtidssceneriet år 2074 är tidsresor en dela av vardagen. Kriminella ligor utnyttjar detta till fullo genom att skicka folk de vill bli av med 30 år tillbaka i tiden, där det finns så kallade loops som helt sonika avrättar dessa individer. Joseph Gordon-Lewitt (1981, Los Angeles, USA: tv-serien 3rd rock from the sun, 10 things  I hate about you, Helloween – 20 years later, Mysterious skin, Brick, Miracle of S:t Anna, 500 days of summer, Inception, 50/50, The Dark knight rises, Lincoln) spelar den ambivalente Loopern Joe, medan Bruce Willis iklär sig samma roll  fast hans framtidssjälv, ett alter ego som han blir tvungen att konfronteras med i filmen. Sådana här filmer har en tendens att förvirra tittaren i myriader av tidsresenär-spekulationer det vill säga bli för smart för sitt eget bästa. Här har regissören istället satsat sina kort på en originell handling som inte präglas av oändliga special effekter, katt och råtta jakter och råbarkade stereotyper. Tyvärr är det många frågor som utkristalliseras under filmens gång som jag verkligen ville ha svar på, men inte fick. Vill man hitta manusluckor så finns det en uppsjö av svarta hål i L0oper, något som drar ner helhetsintrycket. Bruce Willis är neutral i sin rolltolkning, han varken tillför eller förstör något. Botoxfixering och endimensionella skådespelarprestationer gör att Brucan tyvärr har blivit en parodi av sig själv, precis som kollegorna De Niro och Nicolas Cage.  Då jag är ytterst svag för denna typ av framtidsfilmer med tidsresor tyckte jag ändå att filmen var godkänd.

Sidospår-agent-action där ursprungsagenten Jason Bourne bytts ut mot Aaron Cross det vill säga Matt Damon mot Jeremy Renner, borta är även original regissören Paul Greengrass. Jag tycker att manusförfattarna borde få något slags nobelpris i att skapa ett så osannolikt idiotiskt och ointressant manus. De tycks varken ha sett de föregående filmerna eller gått någon adekvat dramaturgisk utbildning. Aaron Cross skickas till Manila för att springa över en miljarder hustak och köra jättemycket motorcykel ungefär som i tredje filmen, en scen som känns som en 3/7 delar av hela filmen. The Bourne legacy framstår tämligen platt och intetsägande i jämförelse med de föregående filmerna. Bäst i filmen är selektiva actionscener och den mycket bedårande Rachel Weisz (1970 Westminister, London: The Mummy, Enemy at the gates, About a boy, Runaway jury, The Fountain, Agora, Fred Claus,  Definitely Maybe, The Whistleblower, The deep blue sea, Dream house). Då alltför många människor ändå tycks ha kravlat sig till biosalongerna borgar det tyvärr för ytterligare filmer i serien, några jag definitivt inte kommer att se.

Kvantitet före kvalitet

Den melodiska hårdrocken tycks ha fått sig ett välförtjänt uppsving. Gamla dinosaurier släpper nytt material och återfår någon form av renässans hos gamla som nya lyssnare som exempelvis Saga, Loverboy, Asia, Rush, Triumph, Aerosmith, Heart, Van Halen, Rickard Marx, UFO, Marillion, Mark Spiro.

Av de nämnda vad det väl endast Asia som föll mig i smaken dessvärre med på tok för få gitarrinslag, då musiken snarare får devalveras till popplatta. Van Halens senaste alster har sålt bra och unisont hyllats i pressen. Frågan är för vad; innehållet är riktigt uselt.

Årets skörd passar in i epitetet ömsom vin ömsom vatten, det är inte som exempelvis 2007 när melodiska mästerverk släpptes på löpande band som exempelvis: Scorpions, Thunderstone, Gotthard, Frederiksen/Denander, The Poodles, Threshold och Pride of lions. Värt att nämna är att Gotthard släppte en nya platta med ny vokalist, vilken ersatte den sagolikt karismatiske och duktiga sångaren Steve Lee som tragiskt omkom i en mc-olycka 2010.

Nya sångaren Nic Maeder gör definitivt inte bort sig, men låtarna på plattan är rockigare och dessutom bra mycket sämre. Efter tre snuskigt bra plattor i bagaget: ”Lipservice”, ”Domino effect” och ”Need to believe” var mina förväntningar exceptionellt höga. Tyvärr tycks ikonen Steve Lee tagit med sig melodisnickeriet in i graven, tre bra låtar gör inget album. 2012 visade sig inte riktigt hålla de helhetskriterier som jag har, och som förra årets Shy, Within Temptation, Work of art, Fergie Frederiksen visade prov på.

Det fanns som sagt en uppsjö av intressanta album att välja och  vraka mellan i den melodiska hårdrockssfären: Hardline, Hess, Tyketto, Jeff Scott Soto, Love Might Kill, Pride of Lions, Hess, Jorn, Gotthard, Hardline, Asia, Rick Springfield, Ten, Dokken, Magnum, Threshold och så vidare. Rick Springfields nya har höjts till skyarna, och jag kan bara stämma in i hyllningskörerna, men inte som melodisk hårdrockplatta, utan snarare powerpop med stänk av A.O.R.

Svensk och nordisk (scandi melodic rock) melodiös hårdrock fanns det gott om. Tyvärr  med betoning på kvantitet framför helhetskvalitet, blev essensen av den skörden med band som: Wigelius, Cloudscape, Issa (Norge), Last Autumns dream, H.E.AT, Europe, Reckless love (Finl)  Sapphire eyes,  Europe,  Love under cover, Wig wam (Norge), Circus Maximus (Norge),  The murder of my sweet, Sonic Station,  Pagans Mind (Norge), Dynazty,  Osukaro, Nubian Rose, End of september, Prayer (Finl), Valerie, Oxygen, Chris Antblad Human Temple (Finl), House of Shakira, Jorn (Norge) Impera, Fatal smile, Sven Larsson. 

Erik Mårtensson från Eclipse, årets bästa arbetsnarkoman

Förutom Eclipse och H.E.A.T släppte Sapphire eyes den bästa svenska plattan 2012, en som skulle hamnat på min topp-15-lista. Med Mikael Erlandsson på sång från bland annat Last Autumn dream, Salute, Love under cover samt fem soloplattor i bagaget blir det sällan fel. Upphovsmannen Nicklas Olsson är tillika  synonymt med Alyson Avenue och Second Heat. Dynazty – Sultans of sin är också en platta som skulle platsat på den fiktiva listan. Från glam-sleaze till pure melodic hardrock i samma nisch som The Poodles.

Första låten på plattan ”Come alive” är en hårdrockhit av stora mått precis som melodifestivalbidraget: ”Land of broken dreams”. Frontkillen Nils Molin har en pipa som är som klippt och skuren för denna typ av musik, deras nästa platta kan bli en sensation. Europe är ett kapitel i sig själv. Jag tillhör dem som gillar det mesta från den självbetitlade debuten till ”Last look at Eden”. Tyvärr har de bluesiga rötterna i stort sett fått härja fritt; patenterade Europemelodier och klockrena chorus lyser dessvärre med sin frånvaro. Senaste plattan ”Bag of Bones” är visserligen mycket kompetent och vital, men i mitt tycke går den musikaliska inriktning åt helt fel håll.

Tommy Dennander

Svenskar tar över den melodiska hårdrockscenen på alla fronter. Den trenden har vuxit sig starkare för varje år som gått i den melodiska hårdrocksfåran. Låtskriveri-briljans tycks vara en bristvara utanför landets gränser. I stort sett varje platta som släppts i genren har någon svensk fingret med i spelet.

Är det inte produktionen, låtskriveriet eller artisten/bandet i sig, är det folket som gör videon. Jag orkar knappt bemöda mig att räkna upp alla blågula musikgenier, men Tommy Dennander, Erik Mårtensson, Robert Säll, Anders Wikström, Daniel Flores är några av av dessa multimusikpersonligheter.

Sådant som var bannlyst på listan

Hur gärna jag ville ha med Shinedowns – Amarylis, är den för tung, Anberlins – vital, för modern, och  Amanda Jensen – Hymns for the haunted för malplacerad. Den sistnämnda tycker jag för övrigt är årets bästa platta alla kategorier.

Spelar ingen roll om aspiranterna heter Delain eller Jimi Jamison, innehållet på hennes tredje platta berör min själ, om det nu råkar existera någon sådan. Hon går förövrigt från klarhet till klarhet eftersom förra plattan ”Happyland” från 2010 också var groteskt bra.

14 i topp under 2014

1. Jimi Jamison – Never too late (4:e plattan). Mannen med en av A.O.R-världens bästa röster återkommer med ett tyngre alster än Jim Peteriks pennade ”Crossroads moment” från 2010. Denna gång han Frontiers records lierat honom med svenske arbetsnarkomanen Erik Mårtensson. Densamme är ansvarig för att ha höjt kvalitet i genren via projekt som Toby Hitchcock, Eclipse och W.E.T. Denna platta låter mer Survivor än Survivor själva, något som jag verkligen inte har något emot, då de är en av mina husgudar.

Produktionen, melodierna, variationen, dispositionen men framförallt  rösten gör detta till den klart bästa melodiska hårdrocksplattan 2013. I mina öron är ”Street survivor”, ”Calling the game”, ”Bullet in the gun”, ”Everybody´s got a broken heart” de självutnämnda guldkornen. Att Jamison fick epitetet ”Årets bästa melodiska hårdrock” och inte Delain beror på  att detta är pure A.O.R, en genre som jag dyrkar och samlar på, men kampen var knivskarp, när egentligen Delain var en kvalitetsmässigt jämnare historia än röstoraklet.

2. Delain – We are the others (3). Förra året hade jag Within temptation-The Unforgiven som 2011 års bästa platta. Detta år har landsmäns-kollegorna nästan upprepat bedriften. Martijn Westerholt ex-keyboardist från Within Temptation är dirigenten i bandet, äpplet faller alltså inte långt ifrån trädet. Produktionen är bombastisk och kraftfull, precis som den här typen av musik måste vara, annars faller den platt.

Är man ett popsnöre som jag själv så vandrar tankarna instinktivt till Avril Lavigne och Pinks tyngre låtar, men för mig är det bara en positiv aspekt. Delain  kontrar med  en nästintill klanderfri inledning, ”Electricity, ”We are the others”, ”Milk and honey” och ”Hit me vith your best shot” är årets tyngsta låtartilleri.  Att låtarna är varierade, att utan för delen falla ur ramen är bara ett stort plus i kanten.  Delain’s Charlotte Wessels trolska anti-opera röst passar mig bättre än exempelvis Tarja Turunen (ex Nightwish), Floor Jansen (After Forever), Simone Simons (Epica) stämmor. Hon påminner mig mera om Sharon den Adel (Within temptation eller Anette Olzon (ex Nightwish) dresserade pop röster.

3. Eclipse – Bleed and scream (4:e plattan). Erik Mårtensson huvudband har funnits sedan 1999, en tid då hårdrock var lika populärt som namnet Tage. Det var hela fyra år sedan de släppte ett av det årets bästa melodiska hårdrockalbum: ”Are you ready to rock”. Då låg betoningen mer på A.O.R, men på denna platta har den tuffare melodiska hårdrocken fått betydligt större spelutrymme. Jag hör tydliga ekon från 80-tals Whitesnake, Gary Moore  (Over the hills and far away eran) och tidiga Europe.

I den eklektiska grytan puttrar en sparsmakad kryddmix vilken bildar den perfekta hybriden mellan dåtid och nutid. Produktionen som bör vara bombastisk, tung och knivskarp uppfyller dessa kriterier med råge. Miljard-illusion-bygget osar världsklass lång väg, och trollar  nästan bort låtkvaliteten i sig. Bäst är titelspåret ”Bleed and scream”, ”Wake me up”, ”S.O.S”, ”Ain´t dead yet” och halvballaden ”Bitter taste”.

4. Pride of lions – Immortal (4:e plattan).

Jim Peterik säger så här  om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds”.  Sångaren Toby Hitchcock och Jim Peterik (ex. Survivor) har med ”Immortal” återigen hamrat in genrens kvalitetsmärkning. Titellåten, ”Vital signs” och sista spåret, ”Ask me yesterday” är melodier att döda för. ”It doesnt kill me” och Delusional kommer inte långt bakom. Balladernas mästare visar var snyftskåpet ska stå, med ”Sending my love” och ”Are you the same girl”.

Därefter är det standardkänningar som gäller, vilket är anledningen till att denna platta inte når topp 3 i symbios med att jag gärna velat haft en maffigare ljudbild än vad som presenterades på ”Immortal”. Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något sångpedagogiskt som hämmar honom att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Steve Perry.

5. Sunstorm – Emotional fire (3:e plattan).

Musikprojektet Joe Lynn Turner (Joseph Linquito) ångar förtrutet på, denna gång med lite andra låtskrivare än på förra plattan. Min favorit på plattan är ”Lay you´re arms” en midtempolåt som får mig att färdas 30 år tillbaka i tiden. ”Never give up”,  ”Emily” och ”Torn in half” är också tre gudomliga A.O.R killers. Albumet innehåller också tre oldies: Emotional Fire (Michael Bolton, Diane Warren, Desmond Child), You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) och You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) som framförts av: Michael Bolton och Cher.

Inget fel i dessa nytolkningar, men skåpmaten drar ändå ner helhetsbetyget. Den vitale 61-åringen har dock en av rockvärldens skönaste röster. Precis som skådisarna Ben Stiller och Will Ferell vilka passar perfekt i vissa typer av komediroller så är Turners röst personifierad med genren i sig med storheter som Jimi Jamison, Steve Perry och Fergie Frederiksen. De svenska låtskrivarna Robert Säll (Work of art), Sören Kronqvist och Daniel Palmqvist (Crash the system), och Johan Stentorp (Time Gallery) står för det mesta av materialet på skivan.

6. Rick Springfield – Songs for the end of the world (17:e plattan ). 

63-åriga Rick ser ut oförskämt fräsch ut; likt en 40-åring, med energi som en 20-åring. Denna platta som rättmätigt hyllats av en nästan enad genrekår, tycker jag egentligen ska avpolletteras. just på grund av att detta mera är power-pop-rock, än a.o.r. Om en legends nästa platta går i folkmusikens tecken så tycker jag inte att den ska vara med på allehanda listor, bara för att det alltid varit så.Till skillnad från Asias renodlade pop platta är detta en orgie i distade gitarrer, något som gör att den med nöd och näppe kvalar in på denna eminenta topp-14.

Mitt undantag baseras på att de snittsamma refrängerna i hybriderna är så eklektiska att de likaväl kan hamna i denna kista som någon annanstans. En annan orsak är bristen på helgjutna plattor under året som gått. 3-5 starka låtar uppfyller inte mina adekvata kvalitetskriterier. Inledningsspåret ”Wide awakning” och originella ”My last heartbeat” är tunga låtar och dem jag gillar allra mest på plattan. Ytterligare en aspekt är glimten-i-ögat-texterna, vardagsrealismen och självironin, något typ 99 ½ procent av de andra artisterna och banden saknar i sitt CV. Denna varierade moderna pop-rock platta blir man helt enkelt glad av samtidigt som man sätter de bitska socialrealistiska texterna i halsen.

7. Halestorm – Strange case of….. (2:a platta).

Ytterligare en platta vars existens på min lista kan diskuteras, men som kvalar  som sagt in på grund av den halvmediokra helheten på andra skivsläpp. Detta är modernt, inget grav-groowlande, utmärkt kvinnlig rockröst, och ruskigt mycket bra melodier med sköna riff som sitter på rätt ställe. ”I tidiga tonåren började Lzzy Hale och hennes bror Arejay skriva musik och uppträda tillsammans hemma i Pennsylvania, USA. Idag är hon 28 år gammal och historisk, sedan syskonens band Halestorm i våras blev den första gruppen med en kvinnlig frontfigur någonsin att toppa Billboardlistan för hårdrocksalbum (Tunigo)”.

Denna Pennsylvania baserade rockgrupp har två plattor under sitt bälte och är enormt hyllade i sitt hemland. Sångerskan Lzzy Hale behärskar balansgången mellan pop och rock på ett exceptionellt sätt, utan att det låter tillrättalagd eller plastigt. Jag upplever henne som en 2000-talets Joan Jett eller Pat Benetar, något som länge saknats i rockbranschen. ”Mz Hyde”, ”Freak like me”, ”I miss the misery”, ”Beautiful with you”, ”Daughter of darkness” och  ”You call me a bitch like it´s a bad thing” är låtskrivarhantverk av rang. Halvballaden ”In your room” är rent ut sagt magisk. Vill man vara aningen modern lagd, ligger en tyngre variant av Pink nära till hands i vissa låtar. Strange case of…. är trots sin eklektism och frånvaro av traditionell melodisk hårdrock en av de tre jämnaste plattorna på listan – tyngd, energi, attityd, variation och framförallt minnesvärda melodier.

8. Threshold – March of progress

Precis som Gotthard har Threshold en ny frontfigur äntrat bandet, på grund av att den omnipotenta Andrew McDermott avled i njurproblem 2011. Till skillnad från Schweizarna lyckas britterna och deras nygamle sångaren Damian Wilson att skapa en jämn kvalitetsgryta som fortsätter på den redan inslagna vägen sedan förra superalbumet ”Dead Reckoning” från 2007.

Låtar som ”Ashes”, ”Return of the thought police”, ”Staring at the sun”, ”The hours”,”Don´t look down” är det bara att abdikera. Melodier, bandpersonlighet, arrangemang och melodisinnen gjuts tillsammans till något eget.

I min åsikt är Threshold det enda bandet i världen som kan kategoriseras till de progressiva grupperna, men som lyckas med konststycket att hybridisera det progressiva med A.O.R, utan att det låter konstlat.

9. Hartman – Balance (4: e plattan). 

Den före detta sångaren från tyska neo-classic hårdrockgruppen At Vance släppte sin näst bästa platta någonsin. Jag hade nog gett upp hoppet om att att detta skulle ske, då förra plattan tog ett stort steg ifrån hans patenterade A.O.R-stil samtidigt som låtarna i sig inte var något speciellt bra.

Han är dock tillbaka i den melodiska rockens finrum med anthems som ”All my life”, Lika a river”, ”You are the one”, ”After the love is gone”, ”Save me”, och  ”Fall from grace”. Alla dessa tillhör första delen av albumet det vill säga till låt åtta därefter sjunker kvaliteten som en sten.

10. Jeff Scott Soto – Damage control (5:e plattan).

Jeff sjöng i mitten av 1980-talet på husguden Yngwie J Malmsteens klassiska två första album, Rising force och Marching out. Det var då jag fick upp ögonen för denna eminenta sångare som är en av de mest karismatiska som kan uppbringas på en scen. Jag har sett Jeff fyra gånger och han har alltid levererat. Med mer än 60 inspelade skivor har Jeff ett imponerande CV. Yngwie Malmsteen, Talisman, Journey, Soul SirkUS, W.E.T och nyligen Trans-Siberian Orchestra. På scen är han gud, på sina soloskivor en betydligt ojämnare historia.

På ”Damage Control” har Jeff skrivit låtar med Dave Meniketti (Y&T), Jamie Borger och Nalle Påhlsson (Treat), Casey Grillo (Kamelot) och Joel Hoekstra (Night Ranger), något som borgat för en högoktanig kvalitet, men dock inte rakt genom hela plattan. Öppningsspåret ”Give a litle more” är en A.O.R rökare av stora mått som följs av nästan lika mäktiga ”Damage control” och ”Look inside your heart”.  I låtarna ”Die a little”, ”I never let her go” och ”How to love again” skalas gitarrskramlet ner, men melodierna som utkristalliseras är bland de bästa på plattan.

Detta är Jeffs bästa soloplatta hittills, där funken och Sotos vilja fått ge vika för Frontiers records påtryckningsmetoder, med syftet att uppbringa den ultimata A.O.R plattan. Denna gång lyckades de inte fullt ut, men nästa album kan mycket väl bli guds gåva till oss halvpatetiska medelålders män samt några kvinnor ute i musikperiferin.

11. H.E.A.T – Adress the nation (3: e plattan).

Debutplattan var inträdesbiljetten till det globala A.O.R-finrummet. ”Ungdomar” som spelade ”gubbrock” sågs som Messias ankomst hos de mest hängivna fansen, där konservatism är mer än ett ledord. Deras andra platta var i mina ögon ingen höjdare; produktionen kändes stendöd och hämmade de få melodiembryona som fanns att tillgå att växa till sig.

Tredje plattan var ett vägskäl för gruppen, ett mandomsprov som de lite oväntat klarade galant. Med nya sångaren Erik Grönwall i spetsen levererade de mer pure A.O.R än de hitintills varit kapabla till. Skivan är riktigt bra, men dock inte ett mästerverk som många recensenter basunerat ut. Den klart bästa låten är ”Living on the run”, en riktig A.O.R – classic. Därutöver  är ”Breaking the silence”, ”Falling Down” samt ”In and out of trouble” och ”Heartbreaker” de klart bästa låtarna. Måhända får slynglarna till den där riktiga fullträffen med nästa platta?

Threshold

12. Lionville – II (2: plattan).

Mollstämda italienare med svenska sångare, Robert Säll från Work of art. Stefano Lionetti är hjärnan, levern och lungorna i denna musikkonstellation. Till sin hjälp har han värvat många välkända AOR personligheter och kompetenta musiker, oftast ett enkelt recept för att nå framgång eller popularitet. Mycket kompetent genomfört med en steril och luftig ljudbild att döda för, i harmoni med klockren sång.

De första intetsägande lyssningarna är  lika med total fantasilöshet, men albumet är en groover och kräver sin man/kvinna innan låtarna sitter som etsade. Lionville lär definitivt inte revolutionera denna dogmatiskt konservativa genre, men gör det ändå så bra att de får vara med i detta sammanhang. Efter 27 lyssningar växer favoritlåtar som: ”All we need”, ”The only way is up” och ”Another day” fram, de tre är bland de tyngsta på plattan, vilket inte säger så  mycket när många låtar angränsar till Westcoast.

13. Jaded Heart – Common Destiny (8).

 Jaded Heart är ett tyskt melodiöst hårdrocksband som har funnits sedan 1991. Från och med 2005 ingår även två svenskar i bandet, dels Johan Falberg på sång och dels Peter Östros på gitarr. Sedan svenskinvasionen har Jaded Heart släppt fyra riktigt bra plattor. Med en fet produktion som endast kan matchas av Eclipse senaste så går denna platta rakt ner i mitt melodiska hjärta.

Många refränger är helt klockrena, Johan Fahlberg sjunger som vanligt gudomligt. Att han ersatte välrenommerade Michael Bormann är inget jag sörjer för längre. Plattan inleds med chorusstinna ”With you” som överträffas av nästkommande  ”Saints deniad”. De låtarna samt ”Into tears” ”Are we mental”  är de som lyser starkast på albumet. Såsom Jaded Heart, Pink Cream 69, Masterplan och Pretty Maids ska enligt mig min dos av melodiös hårdrock serveras och avnjutas – tungt, melodiöst, bombastiskt, accentfri sång överfylld med refränger som klänger på varandra utan att vara karbonkopior av varandra. Dock upprätthålls inte det tysksvenska kvalitetsstålet rak igenom, utan faller ihop likt ett miljardbyggprojekt efter 7:e låten.

14. Unisonic – Unisonic (1).

Ännu mer tysk musik, den tredje plattan på listan, och ytterligare ett alster som går i den tyngre melodiösa hårdrockens fotspår. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: ”Keeper of the Seven Keys”. Densamme ville i början av 2000-talet  inte beblanda sig med tunga gitarrer, och lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på  Frontiers Records.

Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med projektbandet Kiske/Somerville så har han nu försonats med forna Helloween medlemmen Kai Hansen och de tyngre gitarrerna. Förutom nämnda så ingår två medlemmar från Pink cream 69, så detta kan väl liknas vid en tysk supergrupp. Debutplattan spretar hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gör mig något. Unisonic är en ytterst väloljad och jämngod platta, där melodier samsas med tyngdfast råenergi.

Den som förväntar sig hårdrockspeed a´la  Helloween lär bli snuskigt besvikna; de som dyrkar Masterplan kommer däremot att ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna är ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried samt  halvpunkiga ”Never too late”.

2013 – ett fullpackat år som bådar gott

2013 ser riktigt intressant ut med svenska A.O.R-släggor som: W.E.T,  Degreed, Diamond Dawn, Hardcore superstars, Dalton och Crashdiet. Utanför Svedala kommer bland annat:  Pretty Maids, Vega, Pink cream 69, Eden´s curse, Mecca, Seventh Key, Avantasia, Helloween, FM att släppas.

Välrenommerad topplista

En av de mest adekvata melodiska hårdrockssajterna på nätet är belgiska Rock Report. De har sedan 1975 ett röstförfarande: Rock Report’s Album Polls där den bästa melodiska hårdrocksplattan koras, vilket är länge i denna föränderliga bransch. Här är deras topp – 12 av listans 75 artister och grupper.