Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

1. Avantasia
2. Rick Springfield
3. Treat
4. Accept
5. Asia
6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

39 bidrag tävlade i Malmö

Inför Eurovision med Strömstedt

En epok gick i graven i och med att ”panelen” ratades av SVT.  Fyra söndagar med start klockan 21.00 avverkades istället ”Inför Eurovision-programmen” med ett helt annat upplägg. Niklas Strömstedt och bisittaren Malin Roos bjöd in Rickard Engfors, Shirley Clamp, Martin Rolinski och avslutade det helamed Robin Stjernberg i sista programmet. Jag tillhörde den skaran som följde dessa program varje år, men de två senaste gångerna har programformatet trampat vatten. Denna mer avslappnade diskussionsprocess kändes därför helt rätt. Niklas Strömstedt styrde anti-diktatoriskt gästerna och bisittaren på ett föredömligt sätt. Det fanns faktiskt inget att anmärka på i det nya programkonceptet.

Semifinal 1

Två timmar musikunderhållning på bästa sändningstid, kan det bli bättre? Tydligen, första semifinalen präglades av halvtaskiga ballader. Petra Mede tog över stafettpinnen, och bröt parallellt förbannelsen med att ha två påfrestande programledare, vilka turades om att vara så patetiska som det bara var möjligt. Petra Mede hade dels erfarenhet från ett tidigare musikvärdskap, dels är hon scenvan och rolig komiker. Ingredienser som borgar för mindre trams helt enkelt. Duktige Edward Af Sillén låg bakom talen precis som de senaste 103 åren, vilket börjar kännas aningen upprepande. Samma adekvata melodifestival-missanpassade-humor om och om igen, att värden bytts ut spelar egentligen inte så stor roll när skämten är desamma. Dags att byta ut honom, trots att han skött sin uppgift med bravur, kan Manchester Uniteds Alex Ferguson avgå med hedern i behåll så kan även Edward det

Sverige måste vara världsmästare i Europa på att skapa visuella och synkade effekter till de tävlandes bidrag. I Malmö hade arrangörerna lagt ribban ännu högre, vilka oftast är  mer sevärda än de halvmediokra låtarna i sig, trots en mer ansträngd budget till förfogande.

Pausunderhållningen var sisådär i mina ögon. Reprisen på Loreens barnkörsversion av Euphoria var maffig och stämningsfylld, men också halvseg. Sarah Dawn Finer i rollen som EBU-kvinnan Lynda Woodruff hade onekligen något universalt över sig, och hade potentialen tilltala många tittare utomlands. Däremot var Anders Kleerups specialskrivna musik till Fredrik ”Bounce” Rydman:  Northern Lights; måhända ett koreografiskt mästerverk, men definitivt ”not my cup of tea”, ruskigt segt och ointressant. Här hade man kunnat lägga in ett musiknummer istället där svenska artister speladew upp medley på hits i Sverige exempelvis.

Mina topp-3:

1. Österrike: Natália Kelly – Shine.
2. Moldavien: Aliona Moon – Oh Mie –
3. Belgien: Roberto Bellarosa – Love Kills

Seminfinal 1 genomsyrades tyvärr av smäktande ballader, något som drog ner tempot som motivationen att fortsätta att titta. Favorittippade Danmark hade en bra sångerska och fin text, men låten i sig var knappast speciellt märkvärdig, men gick dock planenligt vidare till den hägrande finalen. När rösterna var räknade konstaterades det även att andrahandsfavoriterna Ukraina, Irland, Holland och Ryssland gått  vidare. Det gällde också coola Anouk som på 90-talet hade en megahit med halvtunga låten Nobody´s wife. Hennes bidrag för Holland var minst sagt det motsatta; Birds var en orgie av stämningsfylld melankoli, mångas favorit, men inte min. Kvällens bästa ballad stod  Moldaviens Aliona Moon för med  låten O Mie. Hennes långkjol med alla färgteman var definitivt ett visuellt smörgåsbord.

Semifinal 2

Petra Medes tydliga engelska var en fröjd för örat till skillnad från många andra programledare med accentbrytningar att mörda för. Det var också skönt slippa dysfunktionella röstningsförfaranden; här presenterades de 10 vinnarna med obarmhärtighet, utan att dra ut på processen i onödan.

Inledningen var nog det bästa för kvällen, med Norges bidrag samt Darin och Agnes under denna semifinal 2. En kreativ eklektisk dansgryta var underhållande till skillnad ifrån förra omgångens intetsägande dansnummer. Under epitetet ”Swedish pop voices” framförde Darin guldlåten Nobody Know och gjorde det kanonbra. Det är en helvetisk mäktig låt, som om den varit engelsk eller amerikansk legat etta på varenda topplista runt om hela världen. Förhoppningsvis får låten och Darin den uppmärksamhet som de är värda. Han framförde också sin senaste singel So yours, som dock inte höll samma klass.  Agnes framförde sina hits One Last time och Release me: två potentiell världshits, om de varit amerikanska eller brittiska det vill säga. Trots det ”svenska musikundret” så utövar de anglosaxiska musikautomaterna härskarteknik på de som försöker peta ner dem från pop-och rocktronerna.

Seminfinal 2 var bättre än seminfinal 1, vilket egentligen inte säger allt för mycket. Armenien hade lyckats förföra min husgud Tony Iommi från Black Sabbath. Låten, framträdandet och typ allt levde inte upp till de förväntningarna jag hade. Den gamle Tony måste har varit koma-medvetslös-full när han skrev denna mediokra låt. Norges bidrag var bland det bästa jag har hört i Eurovision contest sammanhang på flera år. Trots att jag är nationalist uti fingerspetsarna (inte rasist) så ska bästa låten koras, och då framförde Margareta Berger den klart bästa låten, ljusår ifrån vår egen Robin Stjerberg och resten av startfältet i de båda semifinalerna, en HIT helt enkelt. Albaniens Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko stod för någorlunda rockigare tongångar med låten Identitet, tyvärr föll den inte mig i smaken trots ett adekvat gitarrsolo.

Switzerlands (kan inte skriva landet på svenska) Takasa var ett 6-mannaband med en åldersspännvidd mellan 21-åriga Sarah Breiter till 95-åriga Emil Ramsauer det vill säga Eurovision Song Contest scenens äldsta människa. Tunga gitarrer till trots blev You and me aningen för påfrestande. Ett minst originellt udda bidrag och likheter med Malena Erman hade Rumäniens Cezar med låten It´s my life. Likt en kastrerad vampyrmullvad framförde den välrenommerade kontratenoren ett minst sagt udda musikstycke. Den grekiska gruppen  Koza Mostra med sångaren Agathon Iakovidis framförde Alkohol is free. Greklands svar på Hoffmaestro fick mig till skillnad från många andra bidrag på gott humör med sin medryckande musik.

Mina topp 3:

1. Norge: Margaret Berger -  I feed you my love
2. Finland : Krista Siegfrieds – Marry me
3. Azerbaijan: Faird Mamadow – Hold me

Alla nordiska bidrag gick vidare: Island, Norge, och Finland; Danmark via semifinal 1 och Sverige var direktkvalificerade via sin vinst 2012. De svenska låtskrivarna som låg bakom bidragen med Azerbaijan, och Georgien gick också vidare till finalen. Som sagt den andra semifinalen var bättre på alla punkter än den första.

The Grand Final

”Less is more” var budskapet till de som hade ett år på sig att färdigställa Eurovision Song Contest 2013 i Malmö. Christer Björkman och hans team skalade av den teknik-kapprustning-hybrisen som pågått under en längre tid. Han fokuserade på essensen, där målet var att skapa den bästa tävlingen någonsin, med en mindre budget. Fokuset lades istället på artisterna, gemenskapen och musiken; bort med exempelvis resebyråreklamen och missanpassade värd/värdinna-duo-skämt. Den helhet som utkristalliserades var världsklass utifrån ett tidigare Eurovision Song Contest perspektiv. Hela 26 bidrag gjorde upp om Europas musikkrona och endast ett kunde titulera sig europamästare i musik.

OS-invigning inledningen till tonerna av Björn & Benny och Aviciis  ”We write the story” var pampigt men träigt, även om bron i sig var cool. Jag hade förväntat mig en hit eller i alla fall något embryo till pop, inte detta. Sara Dawn Finer avslutade sin sketchepos: ” Lynda Woodruff”, likt hon börjat, halvroligt, men väldigt personligt och professionellt. Hon fick chansen att visa vad hon är allra bäst på att göra senare i programmet, nämligen att sjunga. Hon framförde en magisk version av ABBA:s ”The Winner takes it all”, hon sov nog bra, med ett såväl stärkt självförtroende som varumärke. Detsamma gäller väl inte Eric Saade, som var tv-rutans portal mot greenroom. Han gjorde visserligen inte bort sig, men tillförde heller ingenting.

”Swedish Smorgasboard” var ett musikalstycke med Petra Mede på sång om svenska stereotyper som avhandlades smidigt sarkastiskt. Sketcherna med Fredrik Reinfeldt och Felix Herngren var dräpande, och faktiskt riktigt roliga. Loreen fick chansen att återigen ta hela Europa med storm när hon framförde ett medley över underbara My heart is refusing me, Euphoria och nya singeln: We got the power, en låt som var den klart sämsta av de tre.

Min top 5 lista

1. Norge
2. Belgien
3. Finland
4. Moldavien
5. Danmark

Robin Stjerberg slutade i mitten av startfältet. Hans 14:e plats var absolut ingenting att skämmas för. Killen gjorde så gott han kunde, med den låten i bagaget. Hade inte den internationella juryn varit där petat så hade Yohio vunnit. Ett bidrag som borgat för en svensk 10-i-topp-placering på grund av att låten helt enkelt var bättre och dessutom originellare. Jag tyckte Norges bidrag var ljusår bättre än sina konkurrenter, men förhandstippade Emmelie de Forests höll undan för henne och resten av cirkusen. Hennes hypade vinnarbidrag Only teardrops var en dussinllåt som hade den minst sagt oförutsägbara eurovision-timing-guden på sin sida. Kvällens sändning gick en kvart över tiden, och huvudanledningen till detta var att de som meddelade ländernas poängutdelning inte höll sig till sina tidsramar – igen. Nepotismen det vill säga vänskapsröstningarna är fortfarande störande. De nordiska länderna röstar på varandra, men gör det med stil, och på grund att oftast kunna värdera vad som är bra och mindre bra musik. Gänget med exempelvis Azerbaijan, Moldavien, Vitryssland, Cypern och Malta är ju bara för härliga i sitt ogenerade sätt att hylla sina grannar, även om det stått en bytta med hästkött på scenen så hade de fått en 10 vs 12:a av sina altruistiska grannländer. Återigen grattis till Danmark och Emmelie de Forests.

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihet,  Den gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

Ursäkter av guds like.

De flesta människor tycker det är viktigt att att våga se och lära sig något nytt. Att förverkliga sig själv eller sin familjs drömmar, vidga sina vyer och utmana sig själv med nya upplevelser och nya intryck tillhör livets små gåvor. Dessvärre assimileras allt för många in i ett adekvat vardagslunk, oföretagsamhet eller dåliga vanor, vilka sakta men säkert kväver och dränerar individer på genuin livskvalitet. Hänger du på till…..? ”Får se”, ”Tror inte det”, ”Har inte tid”, ”Skulle vilja, men familjen går före”, ”Har inte råd”, ”Ska jobba”, ”Tyvärr är slutkörd” etc etc. Skulle kunna skriva en bok om alla ursäkter som florerar i vårt vardagsliv. Ekonomi- och tidsperspektivet är de två vanligaste ursäkterna. Självklart är många ursäkter helt befogade, men det är när de sätts i ett subtilt vardagssystem som de blir dysfunktionella.

Vill egentligen inte iklä mig rollen som ekonomibesserwisser, men genom att konkret uppvisa verkligheten så går det att applicera ett motivationsperspektiv på den ansträngda budgeten, vilket visar på att man klarar betydligt mer än man tror. Då går det helt enkelt inte att ha kakan och äta den, utan vad man vill göra blir det primära att lägga fokuset på. Är det en resa, ny soffa eller tv inköp som saken gäller, blir det svårt att parallellt köpa läsk, öl, snabbmat, luncher, prenumerationer, lösgodisorgier, caféfika, chipsberg, läsk- och juicebanker, om inte ens budget är väl tilltagen. Dessa små poster bildar en jättelik utgiftsbank som lufttorkar familjens ekonomi på sådant de verkligen vill göra eller köpa. Röker ena parten och den andra snusar så är man dels en groteskt dålig förebild för sina barn, några som definitivt inte gör som föräldrarna säger, utan som reproducerar sina föräldrars beteende , dels ger upphov till ett gigantiskt svart ekonomiskt svårt hål.  Se till att sluta röka eller snusa och skippa socker-fett-myskvällar framför tv:n helt enkelt.

Familjebalans.

Att vilja 0ch utföra är en sak, men är man inte singel måste man helt enkelt visa hänsyn och kompromissa. Det bästa är att rannsaka sig själv på vad som är roligast;  därefter lägga ekonomifokuset just på de valda delarna. Det kan i viss fall vara kontraproduktivt att dra iväg med barnen till Franska Rivieran i två veckor, när de hellre vill åka till Varamobadet och ta med sig några kompisar. Konsekvenserna blir konflikter, ångest och dyra pengar för något som aldrig borde ha inträffat, om man hade pratat med varandra innan. Om man så gärna vill åka till en storstadsmetropol kanske det är bättre att åka med några kompisar eller sin fru/sambo istället.

Barnen älskar badhus, att spela uno och leka jaga, men livet består inte bara av att göra det roliga, utan också visa upp den andra sidan. Ibland så anser jag att de ”måste” följa med i syfte att att vidga deras vyer eller för att det inte finns andra alternativ. Det kan vara att handla, ta promenader, följa med till squashen och dylikt. Oftast är dessa bättre tillfällen att komma närmare sina barn än att göra något ”roligt”. I mitt tycke är långa promenader med delmål  i sig en universalmetod att lära känna sina barn än att exempelvis spela spel. Att det innebär vardagsmotion för en hel vecka är bara en ren bonus i detta fall. Intressanta aktiviteter behöver nödvändigtvis inte kosta skjortan. I Norrköping finns det riktigt bra ställen att gå till som exempelvis: Stadsmuseet, Arbetets museet, Badhuset. På sommaren kan man exempelvis besöka närliggande småsjöar, ha picknick eller spela minigolf, frisbeegolf; det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna.

Min fru och jag har sedan 1998 implementerat in 28:e middagarna det vill säga då vi unnar oss ett restaurangbesök i månaden utan barn. Det innebär att vi en gång i månaden går ut och betar av nya restauranger främst i Östergötland, men även utlandet om vi råkar befinna oss där. Det är i sig en utmärkt strategi att tillvarata eller frigöra tid med varandra, utan ungar.

Brorsan och jag delar ett gigantiskt gemensamt intresse och det är filmer i alla dess genrer. Bio-års-konsumtionen brukar pendla mellan 10-14 biofilmer per år. Så när något riktigt bra dyker upp på bio hänger vi på låset. Dessa livskvalitetsbefrämjare frigör också tid för att umgås med honom.

Egentid är så snuskigt viktigt och troligtvis kittet hur man känner sig som person och hur ens familj mår. För mycket egentid kan tyda på ren egoism, men en välbalanserad sådan är absolut nödvändigt för allas bästa. Tyvärr upplever jag att en stor andel outsourcar sin egentid i syfte att inte göra något alls. ”Det tar vi när barnen vuxit upp!! eller ”Det har jag inte tid med” är några vardagsmantran som oftast reproduceras hos ens grannar eller bekanta. Det kan vara något så simpelt som att verkligen ta sig tid att lyssna på ny som äldre musik. Den aktiviteten fyller många viktiga funktioner förutom just egentidsperspektivet. Dessvärre har många som haft sort musikintresse minskat eller helt sonika skippat den livskvalitetsaspekten. Ibland upplever jag den processen som någon form av livresignation, eller att de blivit gubbiga/gummiga 25 år tidigare än vad som borde vara fallet.

Ens fru eller sambos egentid måste också respekteras och läggas in i vardagspusslet. Min fru tränar på Friskis & Svettis, umgås med sina kompisar via sina tjejträffar och pysslar mycket i hemmet. Vi är ju likt många andra par olika som individer, och spelreglerna måste utifrån detta beaktas. Gillar ens fru/sambo att pyssla eller fixa med blommor, låt henne göra det, så gör jag de saker som jag gillar bättre.

Kompisar och vänner får oftast stryka på foten när man infogats i familjelivet och arbetslivets klor. Det finns helt enkelt inte mycket tidsutrymme kvar att deala med när man ska handla, tvätta, städa, hämta och lämna barn till skola, kompisar eller fritidsaktiviteter. Då är det viktigt att prioritera de vänner man trivs allra bäst med, och hitta luckor i den uppgjorda livskvalitetsschemat. Det vill säga vänner som inger positiv energi, och inte är bottenlösa källor till konflikter. Som sagt umgås med de bekanta man trivs allra bäst med under hela  året, vare sig det är fika, middagar eller något annat. Det behöver vare sig ta så lång tid eller göras alltför  komplicerat.

Att leva i nuet är oerhört viktigt, men att planerainfoga aktiviteter som man uppskattar mycket är också livsnödvändigt. Att längta till nästa Thailandsemestern, utan att njuta på vägen dit, är att reducera sin livskvalitet, där kortsiktiga som långsiktiga mål går hand i hand. Det är minst lika viktigt att transportsträckorna dit blir vardaglig livskvalitet i sig. Att unna sig tid på att läsa böcker, morgontidningar och prenumerationer, att ta sig tid att titta på morgon-tv. Utnyttja sådant som ligger i kommunen eller regionen, sådant som är gratis eller inte kostar mycket. Augustifestivalen, Kulturnatten, Grabbhalvan/tjejruset, Lokusloppisen, marknader, bada, frisbeegolf, beachvollyboll, biljard, minigolf medför inga ekonomiska katastrofer, men är ändå trevliga aktiviteter.

Livskvalitets-öar 2013.

Januari

Heldag på badhuset

28:e middag

Februari

Swedish catella open i Linköping

28:e middag

Mars

Hantverksmarknaden på Brunnsalongen

Peking-Buffe-middag-tradition med brorsan och pappa

Stefan & Mats promota våra två långfilmsmanus på Cnema via Östegötlands förenade filmare

Heldag på badhuset

28:e middag

April

Lisa Tillings Fairytale i Värmekyrkan

Musicquiz på Harrys med Ola Andersson & Jocke Andersson

Påsk familjefikapromenad

Installation av LG 55 tum Led -tv samt vårt första hemmabiosystem från LG

3D bio: Crodarna med Hanna och Frida

Nice halvmaraton

Smultronstället i Söderköping premiär; glasseufori.

28:e middag

Maj

Hanna & Fridas dansavslutning på Stadium arena

Högtidlig middag när Marie tilldelas S:t Olofsmedaljen på Louise De Geer efter hela 25 år i Kommunens tjänst.

Herrklubbsträff

Grabbhalvan på Stadium arena

Norrköping – Elfsborg på Idrottsparken med familjen

28:e middag

Juni

Sweden rock 4 dagar i Sölvesborg

Lokusloppis på Gamla Rådstugugatan

Juli

Skogsröjet  i Rejmyre för att se Pretty Maids

28:e middag

Juli & August Sommarjobb

Augusti

Hyra stuga 1 vecka på Österlen med familjen

Augustfestivalen

28:e middag

September

Bråviksloppet

Lidingöloppet

Kulturnatten

28:e middag

Oktober

Firefest: musikfestival för melodisk hårdrock i Nottingham. Ett mecka om man har snöat in sig på den typen av genre. Jag åker ensam och blir borta 4 nätter.

Höstmilen

28:e middag

November

28:e middag

Herrklubbsträff

December

Jul och nyårsfirande

28:e middag

Pixel – Eskapism

Karl Urban (1972; Wellington, New Zealand: Xena & Herkules, Sagan om ringen, Ghostship, Star trek, Priest) axlar Sylvester Stallones breda mantel i Dredd, från halvkomik till blodigt allvar. I en dystopisk anarkistisk framtid har polisväsendet fått befogenheter att agera domare, jury och bödel på samma gång. Gatorna i Mega city är laglösare än i helvetet och kaoset ändlöst. Ma-Ma och hennes våldsamma klan sköter knarkhandel, prostitution och mord i deras skyskrapa. I den måste Dredd ta sig upp med hjälp av rookien Cassandra tillika en mänsklig mutant. Handlingen är skörare än i de flesta filmer, men den spröda essensen utförs väldigt proffsigt. Man vet vad man får och man får det i mängder. Det skulle kunna blivit en intetsägande patetisk sörja som lämnar en totalt oberörd. Lyckligtvis blir jag positivt överraskad av det mycket råa våldet och den sparsmakade karga dialogen. Filmen The Raid: Redemption som kom ut för några år sedan har en nästintill likartad handling, men där dominerade fightingscenerna, här existerar knappt några.  Kvinnliga trovärdiga skurkar får man leta djupt efter i cineastgömman, men Lena Headey (1973, Hamilton, Bermuda: The Brothers Grimm, 300, Terminator – The Sahra Connor cronicle) som den hänsynslöse Ma-Ma är obeskrivbart bra. Dredd är så macho att flickvännen/sambon/frugan lägger sig efter 17 minuter, men det gör ingenting.

Julia letar efter den ”rätta” medan vännen Jason ligger med alla av det motsatta könet som befinner sig i hans närhet. Dessa två individer beslutar sig för att skaffa barn tillsammans, utan att blanda in vare sig romantik eller bo ihop. De vill helt enkelt fortsätta som de gjort förut men ändå ha tillgång till ett barn, det vill säga både äta kakan och ha den kvar. Ett udda upplägg i vardagen såväl filmiskt. Teoretiskt så fungerar detta utmärkt, men som huvudkaraktärerna successivt får erfara är verkligheten betydligt mer komplext. Trots det frispråkiga verbala språket som jag inte är överdrivet förtjust i så  är denna 1½ timme väl värd att följa. Efter dialog följer ännu mer dialog, men det blir intressantare ju längre tiden lider, vilket är Friends with kids allra största tillgång. Den här Woody Allen bebisen tar dock upp ett prekärt ämne nämligen polariseringen mellan individualiseringen och familjekollektivet; vart går gränserna för sin egentid. Det är mer drama än komedi, något jag inte tror var upphovsmännens intention.

Dredds avlägsna släkting heter The raid – redemption; den stora skillnaden dem emellan förutom budgetkontrasten ligger i att här används nävarna i symbios med några tusen knivar istället för skjutvapen. Skådisarna är mestadels från Indonesien och de flesta riktiga martial arts fighters. Handlingen är ultratunn och kan väl närmast beskrivas att ett SWAT-team vars mål är att sätta stopp för organiserad brottslighet i ett höghus. Från att jaga till att själva bli jagade villebråd i myriader av lägenheter är essensen i filmen. Korruption och bröder som kämpar på olika sidor av lagen är andra vedertagna ingredienser. De första 20 minuterna satt jag med fjärrkontrollfingret till hälften nedtryckt på stoppknappen. Det var de ytterst snygga och blodiga fightingscenerna som gjorde att fokuset från aktryckningsknappen släppte. Att våld kan vara så här vackert och underhållande hade jag gett upp hoppet om. Jag kan inte göra annat än att abdikera för just de non-stopp-snygga-actionscenerna, trots minimal budget var de koreografiskt högexplosiva

Min förförståelse om vilken genre Flight tillhörde var ”flygplanfilmsgenren”. Det visade sig snart att det temat endast var en förklädnad när filmen egentligen tog upp alkoholism. Denzel Washington, en av mina personliga favoriter gestaltar den partyglade Whip Whitaker. Snortankad och kokainpåverkad tar han rutinartat upp sitt plan i luften. Till skillnad från andra flighter så fungerar inte stålfågeln optimalt utan kollapsar. Whip lyckas mirakulöst landa planet och blir Amerikas hjältegunstling, men som sagt det var innan utredningsresultatet uppdagades. Detta drama är überstarkt, och Denzel Washingtons rolltolkning av den gravt alkoholiserade Whip är omutbar; han briljerar i varje filmsekvens som avverkas. Det här är en ytterst kraftfull mörk film som tar pulsen av att vara slav under ett drogmissbruk framförallt om ens yrke är förenat med en viss glamour. Alla karaktärer i Flight är välspelade och dialogen nästintill autentisk. En av 2012 års bästa filmer alla kategorier.

Ang Lee är regissören som Taiwan outsourcat till USA. Han ligger bakom filmer som: Sense and sensibility, The icestorm. Crouching tiger, hidden tiger, Hulk och Brokeback mountain. Den konstärliga ådra som han allt som oftast implementerar in i sina filmiska alster kommer väl till pass i denna episka berättelse. Detta är en fiktiv osannolik historia om en pojke vars fartyg mellan Indien och USA förliser. Hans föräldrar och nästan alla djur på båten försvinner ner i djupet. Pi patel klarar sig, liksom en hyena, orangutang, zebra samt en bengalisk tiger. Alla tar ofrivilligt plats på en oskadd livräddningsbåt ifrån fartyget. Ett mardrömsscenario utifrån många aspekter: solen, det oändliga havet och dess invånare, matbrist och till råga på allt en hungrig tiger. Trots  att Life of Pi klockar in på 127 minuter så finner jag inga Wordfeudpauser; trots att handlingen till 95 procent framförs på en drivande flotte med  en pojke och en tiger. Ang Lee framavlar en sagolik historia som trollbinder tittarna från första till sista bildrutan. Den udda kemin mellan pojken och tigern Rickard Parker kan bara beskrivas som magisk. Parallellt är det visuella såpass makabert vackert att det nästan gör ont. En film som troligtvis berör alla kategorier av människor; ett riktigt mästerverk.

Quentin Tarantino är i sina bästa stunder genialisk, i andra nästan undermålig. För mig har hans cineastiska genialitet visat sig i Pulp fiction och From dusk to dawn. På senare år har hans filmiska-referenser-hybris nästan tagit överhanden, så mina förväntningar var inte på topp. Oväntat nog visade sig Django unchained tillhöra en av hans allra bästa filmer. Den före detta tandläkaren Dr. King Schultz köper fri slaven Django som assimilerar honom till sin högra hand. Denna omaka konstellation bildar ett fruktat team för alla som har ett pris på sitt huvud. Django har ett mål med sitt liv, och det är att hitta sin fru som senare visar sig vara slav hos den fruktade och hänsynslösa plantageägaren Calvin Candie tillika Leonardo Dicaprio. Oerhörd smart och underhållande dialog a´la Pulp fiction samsas med groteskt blodiga scener. Jamie Foxx (1967, Terell, Texas, USA: Any given sunday, Ali, Collateral, Ray, The Kingdom, The soloist, Law abiding citizen, Due date, Horrible bosses) som spelar Django gör det på ett häpnadsväckande sätt, och det gäller för övrigt alla i detta organiska krutpaket. Vi hittar bland annat välrenommerade skådisar som  Samuel L. Jacksson, Robert Downey JR, Catherine Keener, Kerry Washington och Christoph Waltz. Till skillnad från många andra av Tarantinos filmer finns här en riktigt bra och udda story som bär upp alla andra ingredienser. Django unchained är en uppdaterad tvättäkta westernfilm med en svart revolvermessias. Det är få filmer där originell och smart dialog intar huvudroll i ett nästintill konstant flöde, men man vill bara höra mer. De 2 timmarna och 45 minuterna bygger upp en av 2012 allra bästa filmer, och absolut en av Tarantinos topp-3.

Körer till förbannelse

Detta var en överraskning tillägnad min fru Marie, då hon dels gillar sjunga i körer, dels lyssna på sådana. Själv tycker jag den mesta i musikväg är bra, och de flesta upplevelser är intressanta på olika sätt. Dock är inte körer riktigt min nisch, men med rätt arrangemang kan det bli riktigt maffigt. Efter en heldag hos Marie föräldrar så outsourcade vi barnen till snälla grannar. 15 minuter innan utsatt starttid slog vi oss ner på plastkarga onumrerade platser, Värmekyrkan var nästintill fullsatt, det vill säga 300 personer.

”The Fairytale – En fjäril med förhinder” är musikberättelse om en ambivalent inre resa med viljan och rädslan som närmaste följeslagare. Hur gör man för att sluta stirra sig blind på sin egen spegelbild, och hur retuscherar man känslan av otillräcklighet? The Fairytale är egentligen ingen musikal, utan en symfoni som binds samman av en berättelse. Peter och Ulrika Malmberg har skrivit ”The Fairytale” och den har framförts ett par gånger på små scener och en gång i De Geerhallen. Det är musik som fungerar lika bra i stora scensammanhang som mindre. Denna uppsättning är körversionen, där runt 80 talet körsugna östgötar ingick, diktatoriskt ledd utav körgurun Lisa Tilling. Det ska tilläggas att detta till skillnad från ovanstående storslagna bilder är en budgetvariant av densamma. I stället för ett påhittat manus samverkar nu Ulrika Malmbergs bearbetade prosatexter med sångerna i föreställningen, vilka vilade på en självbiografisk grund, om en flickas långa väg från barndomen till drömmarnas mål.

Paret Malmberg har sedan 1997 producerat shower runt vår globala värld bland annat på Gran Canaria. Ulrika har även setts på teaterscener medan den klassiskt gitarrskolade Peter medverkat i bland annat Beatlescoverbandet  Liverpool. De två makarna är dessutom grundare till Superstars show och showskola som numera drivs som kursverksamhet. En av initiativtagarna till denna modifierade uppsättning var inspiratören och projektledare Lasse Fredriksson och den omnipotenta körgudinnan Lisa Tilling.

Jag visste inte alls vad jag förväntade mig, en känsla som brukar vara nyckeln till en trevlig kväll; för högt ställda förväntningar kan däremot få en helt motsatt effekt. Påskuppsättningen i Värmekyrkan var en engångsföreteelse, något som skapade ett unikt skimmer runt föreställningen. Ett utav syftena med påskuppsättningen var att väcka tankar genom att synliggöra några klassiska tidlösa problem. Utseendefixering, samhällskrav, utanförskap och problemet att inte passa in i gällande gruppnormerna ristades ampert in i lyssnarnas hjärta och hjärna. Till sin hjälp hade de tagit in berättaren Kelly Tainton som skötte sitt uppdrag med bravur. Inlevelsen, den tydliga rösten och samspelet med bakgrundsgitarren som tillhandahölls av Peter Malmberg var professionellt, men parallellt också väldigt originellt.

”I den avskalade Värmekyrkan, en scen på bredden som gör att även de i publiken som sitter på sista bänkraden kommer nära. Rullgardiner för de smalhöga fönstren skulpterar höjden. En jättekör i tredubbla led. Ett bildspel. En skolbänk. En spegel. Musiken spänner över pop, musikal och folkmusik, merparten skrivet av Ulrika och Peter Malmberg men också med några inlån som (www.kultursidan.nu)”. Ulrika Malmberg har en mäktig  stämma precis som 21-åriga Evelina Eliasson, som gör den stora rollen som den unga flickan.

Jag tyckte att helheten överlag var bra, men blev dock  inte lika berörd som jag intalat mig innan föreställningen. Till en början var mixerkillen inte fas med ljudkällorna, då det skorrade betänkligt på vår flank, samtidigt som ljuset var aningen osynkroniserat. Båda dessa ingredienser blev för övrigt bättre ju längre föreställningen led.

En annan kritik var att jag upplevde att den stora kören inte fick tillräckligt med utrymme. Många låtar avverkades endast med solistsång och gitarr. Här borde musikkonstnärerna bättre kunnat tillvarata kören som fanns tillgänglig på scenen under hela föreställningen. Sparsmakade körfragment hade kunnat höja relativt intetsägande låtar till betydligt högre höjder. För mig var i vilket fall som helst Kelly Taintons adekvata berättarröst kvällens allra största behållning. Den berättartekniskt skicklige Kelly förhöjde stämningen med sin grumliga stämma.

Norrköping ett Filmcenter av rang?

Jag traskade ner i ensamt majestät till Cnema då min filmkollega Stefan Hammarström fått förhinder. Denna sammankomst tillika årsmöte började 17.30 och höll på till 19.30 denna halvkalla Skärtorsdag. Det var runt 25 som hade trotsat kylan. Jag var definitivt individen i lokalen som höjde medelåldern markant. Endast två av de som tagit sig hit var kvinnor (tjejer). De flesta förutom just tjejerna hade skägg, vet inte om det var ett tecken eller en modenyck.

Första timmen bestod av adekvata årsmötespunkter som avverkades relativt friktionsfritt. Den andra timmen hade det lämnats utrymme för nätverkande och prestationer. Jag och Stefan hade lagt in om två minuter med syftet att synliggöra vårt filmprojekt för de närmaste sörjande. Det visade sig att det bara var vi och ett annat team som hade gjort så, och de dök inte upp.

Jag tog tillfället i akt med syftet att synliggöra oss och våra filmiska projekt för dessa filmnördar. Hamrade slaviskt in budskapet att vår ambition var att skapa Sveriges roligaste film. Alstret skulle parallellt vara unikt; en berättelse som tidigare aldrig skådats på vita duken. Jag berättade också att vi inte är uppväxta i denna sfär, och heller inte haft det rätta virket att stå bakom som framför kameran – utan bara skapa tidlös humor. Vårt senaste långfilmsmanus: ”Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten” rev inte ner applåder precis, men väckte nog intresset hos några. Att göra en hänsynslös massmördare folklig är inte något som gjorts cineastiskt förut vad jag vet, och absolut inte som komedi. Jag avslutade med att delge min idé att samla ihop 18 miljoner med ambitionen att skapa Sveriges roligaste film i Östergötland gjorda av östgötar.

Östergötlands förenade filmare består av en brokig skara filmare som har två saker gemensamt, Östergötland, och viljan att uttrycka sig genom film och rörlig bild. Film har tidigare varit en dyr och tekniskt avancerad verksamhet, förunnad de få, vilket inte är fallet längre. Filmen har demokratiserats, och nästan alla idag har en filmkamera tillgänglig i telefonen. Team Humor sneglar lite avundsvärt på våra ungdomliga kollegor som har framtiden i sin hand. Vi själva kan väl knappast kategoriseras in som potentiella framtidslöften. Dock är vi väldigt glada över att det bildats en kluster av unga, kreativa, hungriga och duktiga människor med målet att ha sin bas i Norrköping eller någonstans i Östergötland utan att skämmas för det. Här nedan är ett urval av den konstärliga ådra som rinner längs med Motala Ström som ur ett holistiskt perspektiv kan vara fröet till att utmana Stockholm om filmkompetensen i landet.

Crazy Pictures

Eastwood

ETK Media

Sitcom Collective

Fuffens – Finspångs filmförening

Flimmer

Effektfabriken

Flipshot

Film & Musikgymnasiet

Cnema

Lonestar productions HB

Marday media productions AB

NGM filmproduction AB

Studiefrämjandet

Film i Öst

Cineron production

Prodeo HB

”Östergötland är idag en väldigt bra region att utveckla sitt filmskapande i. Klimatet är positivt och det satsas på utveckling. En naturlig del av karriären som östgötsk filmare innebär dock att man, när man nått en viss nivå, tvingas lämna regionen och flytta till en region där rätt ekonomiska förutsättningar för filmproduktion finns. Vi tycker att filmen bör stanna kvar och bli något stort och något som de östgötska invånarna kan känna sig stolta över (http://www.forenadefilmare.se/)”.

”Alla ingredienser för en lyckad filmregion finns redan. Men hur länge finns engagemanget kvar i regionen? Hur länge finns orken att stanna i Östergötland och försöka att realisera nya filmprojekt när satsningen från landsting och kommuner är så försvinnande små? Vi vill göra Östergötland till ett nav i en attraktiv filmregion (http://www.forenadefilmare.se/)”.  Att Norrköpings kommun gått emot strömmen och satsat på kommunal bio i dessa tider kan vara ett av de embryon som kan agera bete att skapa ett sjusärdeles cineastnav i Norrköping.

Regionförbundet Östsams kulturbudget för 2011: Östgötateatern 22 miljoner – Östgötamusiken 3,2 miljoner – Östergötlands museum 5,9 miljoner – Norrköpings Symfoniorkester 4,8 miljoner – Film i Öst/Resurscentrum för film 579 000. Lägg där till tretton östgötska kommuners nästan obefintliga budget för stöd till filmskapare så framgår det tydligt att filmen ligger långt ner på den kulturella prioriteringslistan för Östergötlands politiker – än så länge. (http://www.forenadefilmare.se/) .

En idol bland idoler

Min Hellstranddyrkan var resultaten utav min kompis Stefan Hammarströms maniska lyssnande på denna lågmälda samhällsrebell. På den tiden tyckte jag dels inte om den fjolliga nasala rösten, dels inte hans oborstade stil. Ju mer Stefan Hammarström spelade låtar utifrån dennes låtskatt bildades ett embryo till vad som skulle kunna kallas, ”några låtar är ju i alla fall bra”.

Steffe lockade med mig till före detta nöjespalatset Palace, med det obrytbara löfte att bjuda mig på minst två öl för att sedan se Staffan Hellstrand uppträda. Jag kan nog säga att det var den spelningen som ledde till att jag självmant började lyssna på denna originella artist.

Det var dock inte förrän albumet Pascha Jims dagbok som jag blev ett tvättäkta fan. Medan Stefan föredrar de tidigare plattorna så blev just Pasha Jim inkörsporten till troligtvis ett livslångt lyssnande där jag hellre lyssnar på de senare alstren.

Den 12 december 1999 så hängde min fru och hans dåvarande flickvän med till Flamman i Linköping. Det var Staffan och kompbandet The Nomads som stod på den perverst trånga scenen, vi cirka 1½ meter ifrån. Det här var långtifrån den avskalade Staffan Hellstrand som framträdde på Palace, här låg fokuset på ubertunga distade gitarrer, få ballader och ett ös av guds like.

Om jag blev fast på grund av albumet Pascha Jims dagbok så blev jag definitivt frälst i och med den svettiga studentspelningen i Linköping. Steffe och jag fick någon minut ensamma med Mr Hellstrand efter konserten. Jag visste inte vad jag skulle säga, men kände mig manad att fråga något när chansen väl dök upp. Jag hävde impulsivt ur mig frågan vilket hamburger tälle han helst föredrar: McDonalds eller Burger King?

Med en blick som skulle kunna stycka ett välgött får svarade han snuskigt kortfattat att han var vegetarian, därmed var den frågan snabbt avklarad. Blodet lämnade övre delen av kroppen, och det tog minst 3 veckor att mentalt landa från denna verbala fadäs. Ska jag vara riktigt ärlig har jag inte till hundra procent kommit över det hela riktigt än.

Det har hitintills blivit tärningspott i livespelningar för mig och Stefan. Dessa euforiska ögonblick har varit ytterst varierade såväl spelställenmässigt som musikaliskt.

Förutom melodier att döda för, karisma och vackra tänkvärda texter så brukar Staffan innan låtarna förklara innebörden det vill säga varför han skrev dem, till vem och när.

Det är något varje grupp/artist borde anamma i låtbagaget när de levereras sin musik på scen till sina fans, eftersom det gör upplevelsen betydligt större och definitivt mer minnesvärd.

Parhästen Fredrik Blank

Han återberättar sina historier om de utsatta och ensamma, möten mellan människor och om orättvisorna i samhället. Hela tiden genom kombinationen av poetiska texter och drivande gitarrbaserad rockmusik. Det enda som egentligen förändrats är vilka musiker han valt att samarbeta med från skiva till skiva förutom den ständige vapendragaren Fredrik Blank.

Den 29 april 2013 framför Staffan Hellstrand tillsammans med The Nomads hela albumet tillsammans med  stråkensemblen Stockholm Strings på Södra Teatern i Stockholm. Även om Stefan och jag tyvärr inte kan se den konserten så är jag säker på att det hinner att bli åtskilliga tillfällen då vi står längst fram och sjunger med i de odödliga melodislingorna.

Palace nightclub Norrköping

Flamman studentscen Linköping

Kyrka i Mjölby

F.D Lord Hill Norrköping

Pub Lokal Norrköping

Kulturkammaren med Damkören i Norrköping

The Nomads

”Staffan Hellstrand föddes på Sabbatsbergs BB i Stockholm, men flyttade fem år gammal till Nyköping med föräldrar och två bröder. Bodde sedan också två år i USA. Efter att ha luffat runt i Sverige och Danmark och försörjt sej på att spela på ålderdomshem och på gator & torg bildar han det symfonirockinfluerade bandet Dimmornas Bro, som släpper 3 plattor innan Staffan hoppar av.

Sedan tidigt influerad av Beatles, Neil Young och Bob Dylan – från 1977 spetsat med frekventa London-besök och Clash- och Sex Pistolskonserter – lägger han syntarna på hyllan, drar på sej elgitarren och bildar SH! tillsammans med fyra unga Stockholmsmusiker.

1984 släpptes debutsingeln ”Östberlin”, som Staffan skrev efter att ha blivit arresterad och kvarhållen i samma stad. Singeln blev rejält uppmärksammad i pressen och tidigare kallsinniga skivbolag började plötsligt ringa. 1985 släpptes fullängdaren ”VAD TYST DET ÄR”.

Redan där fanns mycket av det som sen dess präglat Staffan Hellstrands musik. SH! gjorde ytterligare två plattor med Staffan som huvudsaklig låtskrivare innan bandet splittrades 1990. Staffan tyckte tiden var mogen att gå solo.

Poeten Dan Andersson

Han hade tjuvstartat redan året innan med albumet ”HEMLÖS” där han bara använde texter av den svenske poeten Dan Andersson – en slags återspegling av hans tidiga konserter för åldringar. Denna folkrockinfluerade platta blev ett avstamp för hans första ”riktiga” soloalbum ”DEN STORA BLÅ VÄGEN” som kom 1991. Med radiohiten ”Hela vägen hem” började dörrarna plötsligt öppnas för en bredare publik.

På nästa album ”ELD” tog Staffan ett stort steg tillbaks in i rockens värld bland annat med hjälp av tunga Stockholmsrockarna The Nomads som kompade honom på fyra låtar. Med sitt helt egna recept av starka melodier, engagerande texter, elgitarrer och stråkar började han plötsligt stå ut bland sina kollegor. Sånger som ”Din mästares röst” och ”Bilder av dej” fyllde radiokanalerna och det var ingen överraskning (utom för Staffan själv) att han fick en Grammis som Årets manliga artist 1992.

I september 1993 släppte Staffan albumet ”REGN” med singeln ”Lilla Fågel Blå”, en sång om en barndomsvän som försvann in i schizofreni. Plötsligt var Staffan #1 på alla listor och fick oväntat se sej som en folkkär rikskändis som drog fulla hus överallt. Han fick både Rockbjörn och Grammis för Årets Låt 1993

På albumet ”SOT” från 1994 återfanns blev den blytunga antirasistlåten ”Var kommer du ifrån?” där Staffan tog hjälp av den då blott 18-årige Dogge från Latin Kings. 1995 skrev och producerade Staffan större delen av Idde Schultz debutalbum med bland annat monsterhiten ”Fiskarna i Haven”, som även den fick Rockbjörn för Årets Låt.

1996 återupptog Staffan Hellstrand det lyckade samarbetet med The Nomads och spelade in ”PASCHA JIMS DAGBOK”, där den svenska kultgruppen kompar honom på hela skivan. Det var enligt Aftonbladets kritikerkår årets bästa svenska album och skivan gav honom en grammisnominering – för femte året i rad!

1997 skrev Staffan Hellstrand musiken till pjäsen ”Tid & Otid” av Bodil Malmsten och följde upp med att producera den experimentella ”BLOSS” där den legendariska svenska skådespelerskan Lena Nyman tolkade Malmstens och Hellstrands sånger.

1998 och 1999 kom skivorna ”UNDERLAND” och ”UNDERBARN”, det sistnämnda ett avskalat gitarrbaserat album, som blev ett av Hellstrands mest kritikerrosade. Som livslång fotbollsfantast fick han år 2000 uppdraget att skriva det svenska fotbollslandslagets officiella EM-låt.

”Explodera” sålde nästan 40 000 ex trots ett svenskt misslyckande i fotbolls-EM och Staffan fick sin första platina-singel.Samma år åkte han på Karavan-turné med DiLeva och Lisa Nilsson. Efter flera skivor, flera stora turnéer och en enorm exponering i press, radio och TV valde Staffan att dra sej tillbaka från all offentlighet för att tänka över vad han ville göra i fortsättningen.

I september 2002 släpptes albumet ”Socker och synder” och singeln ”15-15-16” blev en av vårens och sommarens mest spelade svenska singlar i radio. Under sommaren 2003 gjorde Staffan en turné med Dom galna hundarna, det vill säga Olle Ljungström, The Nomads, poeten Bob Hansson & Staffan själv.

I november åkte Staffan till Oslo och spelade in albumet ”ELEKTRISKA GATAN”, med huvudsakligen norska musiker – ett samarbete initierat av producenten Michael Ilbert (Gessle, Hellacopters, Lundell m fl).

I april 2004 släpptes albumet, som fick fantastiska recensioner, inte minst singeln ”Romeo i Stocksund”, som Expressens Lennart Persson utnämnde till ”den bästa stockholmsskildringen någonsin” och Aftonbladets Per Bjurman till ”det bästa Hellstrand någonsin gjort”. Staffan gjorde över 75 akustiska spelningar under 2004 och 2005.

2006 släpptes albumet ”MOTLJUS” där Staffan kompades av Eggstone och som spelades in i bandets legendariska Tambourinestudio i Malmö. I oktober 2007 var det dags för ”SPÖKSKEPP”.

Plattan som till största delen är inspelad i Staffans egen studio Animal Farm. Skivan innehåller duetter med bla Titiyo, Lars Winnerbäck och Isabel DeLescano (www.staffanhellstrand.se)”.

I Melodifestivalen framförde Uno Svenningsson och Irma Schultz låten ”God morgon” som Hellstrand skrivit i samarbete med Uno. Denna låtskrivarduo ligger även bakom delar av Svenningssons album ”JAG SJUNGER FÖR DIG”  (2008).

Hellstrand har också ingått i gruppen Des Lescano tillsammans med argentinsk-finsk sångerskan Isabel De Lescano och trotjänaren Fredrik Blank som spelat på många av hans soloalbum.

Gruppens debutalbum ”DE LESCANO” släpptes i maj 2010 och den första singeln ”När jag sjunger igen” spelades flitigt i bland annat P3

2012  släppte Staffan sin  första platta på fem år: ”STAFFAN HELLSTRAND”. Den countryinfluerade och självbetitlade albumet är bitvis personlig med  sorgliga och tunga texter. Låten ”Spår” kretsar kring en dödssjuk far, ”Fyra dörrar till min syster” om en syskonrelation som kraschat. Trots att detta är långt ifrån hans bästa platta så känns denna Österfantatiker mer levande än någonsin.

Öster är tillbaka i Allsvenskan 2013. Vad tror du om säsongen?
– Det primära är att hålla sig kvar. Samtidigt känns det som att vi gör en riktig satsning och jag både tror och hoppas att vi kan sluta på den övre halvan. Vi har ju tonat ner gladfotbollen ganska mycket på senare år och jag även om det är kul att titta på fin fotboll så tror jag att det är viktigare, rent poängmässigt, att kunna kriga (ur Tidningen Offside).

2014 inleder han ett samarbete med poeten Bob Hansson och filmaren Helene Berg. Resultatet blir multikonstverket ”Nångång måste allting skaka”, som hade premiär i Flemingsbergs kyrka påsken 2014. Med ett gäng låtar ur Staffans gamla katalog och två stycken nyskrivna ihopflätade med Bob Hanssons texter och Helene Bergs videokonst skapade trion tillsammans med gitarristen Fredrik Blank någonting helt nytt i Staffans karriär.

Våren 2015 släpps albumet ”Blod & Tårar” där Staffan samarbetat med två helt nya producenter Johannes Berglund & Mikael Häggström.

2016 fortsätter Staffan turnera och skriva musik till kommande album, samtidigt som han tillsammans med Linda Ström skriver hela hennes album ”Med hjärtat på utsidan”.

2017 ser Staffan färdigställa albumet ”Svaret på allt”, som släpps i april 2018, ett album där Staffan spelar nästan allting själv..  Han framför också med stora körer  mässan ”Du går aldrig ensam”, som skapats utifrån 12 av Staffan sånger.

I april 2018 släpptes ”Svaret på allt”

I november 2020 släpper Staffan sitt nya album ”Mordet i Nürnbergbryggeriet” 13 sånger som bygger på ett verkligt morddrama i mitten av 1800-talet.

De plattor som jag uppskattar mest och bäst med Staffan är:  ”Underbarn”, ”Pascha Jims dagbok” och ”Spökskepp”.

• Hemlös (1989)
• Den stora blå vägen (1991)
• Eld (1992)
• Regn (1993)
• Sot (1994)
• Pascha Jims dagbok (1996)
• Underland (1998)
• Underbarn (1999)
• Starsång (2001)
• Socker & synder (2002)
• Elektriska gatan (2004)
• Motljus (2006)
• Spökskepp (2007)
• Staffan Hellstrand (2012)
• Blod & tårar (2015)
• Svaret på allt (2018)
• Mordet i Nürnbergbryggeriet (2020)

Kunskap är makt

Orkar man inte bry sig om fler orättvisor, vänskapskorruption eller ultrakapitalism till vilket pris som helst – köp absolut inte denna bok. Vill man som jag få någon form av rätsida på verkligheten vi lever i så är denna bok ett utmärkt måste,  och  dessutom en ångestfylld vän på boktraven invid sängen. Då i stort sett allt som skrivs förutom nöje har någon ”adekvat” studie i ryggen är det värdefullt att ha i åtanke att man bör ta reda på vilka som står bakom studien, följ pengarna så att säga. Studier i sig är ett utmärkt sätt att ge tyngd åt sin argumentation, och dessutom påverka/manipulera andra människor med  det vill säga ett marknadsföringsverktyg av rang.

Kost- och Läkemedelsbranschen är så infiltrerad och infekterad så boken har av motståndarna tolkats som en gigantisk konspirationsteori. Det är mina ögon en vedertagen strategi för eliten att sopa besvärliga argumentationer under mattan. Ralf berättar här om hur de nuvarande kostrekommendationerna till friska och sjuka  har uppkommit. Korruption, både vänskaps- och rent ekonomisk, och  politik, har haft avgörande betydelser i framväxandet av kostråden. Han berättar också om den aktuella kostdebatten i Sverige, om hur prestige och etablerade namn tillåts att styra vilka röster som ska få höras och läsas. Han skriver på ett sätt som är intressant för de forskningskunniga, men också förståeligt även för de som inte är av akademisk börd, precis så som det ska vara då man lägger universitets-ord-onani-hierarkin åt sidan.

Att förkasta vetenskapen helt vore idiotiskt, med forskning kommer vi framåt i utvecklingen, något som behövs för att applicera mer och bättre kunskap. Tyvärr finns det en baksida på myntet, det finns alltid de personer som missbrukar makten som vetenskapen och forskningen har. Vissa bedriver medicinsk forskning av anledningar som nyfikenhet, att hitta sanningen på något viktigt, medan andra lever för att snabbt klättra uppför karriärstegen, vars samvete mildras av lukten av pengar. Eftersom läkemedelsindustrin är beroende av att läkare använder sig av just deras produkter så är det inte konstigt att de söker samarbete och binder kontakter sig emellan det vill säga en av källorna till nepotism.

Människans girighet upphör aldrig att förvåna, och makt korrumperar; med den kunskapen i bagaget så underlättas ens fortsatta liv betydligt. Stiftelser, vinstdrivande företag, forskare med anslag från företag stiftelser olika särintressen, alla vill tjäna pengar, helst så mycket som möjligt; det är få företag som inte vill ha vinst i boksluten.

De globala läkemedelsbolagen tillsammans med olika branschorganisationer styrda av USA har subtilt invaderat den globala världen. Det amerikanske systemet har drivit forskarna till en nivå där en ung entusiastisk forskare som inte har pengar till forskning indirekt måste prostituera sig för att få anslag från någon stiftelse eller företag; då gäller mantrat ”Bit inte den hand som föder dig”. Sverige är fullt av kända professorer som inte bitit i den handen, men dessvärre många som gjort så och fortfarande gör. Denna dysfunktionella elitkultur har subliminalt tillåtit en osund utveckling av läkes- och livsmedelsindustrin något som urholkar demokratin, men som ackumulerar korruptionen.

Ralf Sundberg har för oss andra idioter lagt ned ett gigantiskt arbete som närmast motsvarar en avhandling. Det är grotesk att läsa om hur pengar alltid går före hälsa och hur sanningssägare tystats ned, och hur mammon har fått offentliga institutioner att bli villiga offer för aggressiva lobbyister. Ralf framavlar en svidande kritik  till människor och beslut som troligtvis ligger bakom många av dagens metabola sjukdomar som diabetes, fetma samt hjärt- och kärlsjukdomar. Innehållet i boken är omfattande, trots en orgie av branschförkortningar var det med febriga fingrar jag mot slutet allt snabbare vände blad tills jag bedrövad insåg att boken plötsligt var finito. Oavsett om Ralf Sundberg har rätt eller fel så är boken en rejäl tankeställare. Människans fysiologi är i grunden oföränderlig, men vår kunskap om kroppen behöver ständigt uppdateras, utan dolda ekonomiska agendor.