To be or not to be?

Den inflammerade frågan om ett bostadsbygge bredvid Strömparken eller inte har skapat en demokratihybris hos en del av Norrköpings invånare. Jag själv är självklart emot bygget, då jag redan nu tycker att man bör satsa på oändligt fler grönytor i vår stenöken till stad. Samtidigt tycker jag att att befintliga grönområden är i behov av en rejäl uppgradering, och ett nytänkande utifrån hur en en 2000-tals park bör  se ut.

Jag har en uppsjö av geniala idéer i det ämnet som jag också skickat ut helt gratis till nyckelpersoner i staden , utan att få någon form av adekvat feedback. Något som i sig är ett tecken på att politikernas fagra ord är mer är ett spel för galleriet än ett genuint intresse för staden i sig. Politikerna har helt rätt i att det politiska engagemanget är litet i Norrköping och resten av landet, men deras kultur  ger allt som oftast en besk eftersmak av partipiskor, hierarkier och en dysfunktionell demokratikommunikation. Den lite gammalmodiga och konservativa synen som genomsyrar politiken är snarare en sätt att vidmakthålla en kultur som gynnar den egna karriären, inte medborgarna eller kommunen.

I syfte att bringa ordning och reda är det viktigt att alla får en adekvat insyn hur läget är, och hur det kommer att se ut i en snar framtid. Strömparken är ett fragment ur den helheten, men det finns många liknande områden där ytterligare verbal falangism lurar runt hörnen. Likt den utmärkta kartan på Norrköpings kommuns hemsida där medborgarna får komma med förslag på vad de vill hur Industrilandskapet ska utformas, bör det finnas en liknande på Motala Ström: från Himmelstalund till Inre hamnen. Det visuella är långt ifrån det som ska infogas, utan varje område ska inhysa kommande byggplaner och detaljplaner med mera. När alla konkreta kort ligger på bordet är det mycket lättare att dels få insyn, dels kunna utveckla det jag anser är Norrköpings lungor nämligen Motala Ström. Varför nöja sig att vara ”lagom” när man istället kan främja såväl invånare, företagsklimatet som turister genom helt sonika vara unik.

Facebook-gruppen ”Rädda Strömparken” ockuperade Grand Hotel

Reidar och en handfull andra individer hade anordnat ett möte vars syfte  var att ventilera denna infekterade fråga. De hade dessutom bjudit in några talare från ”the other side”. Jag äntrade Bråviksalen 20 minuter innan klockan slagit 16.00, vilket dels innebar att jag fick sittplats, dels en snuskigt bra sådan. På andra raden kunde jag snabbt skönja att jag tillhörde minoriteten som drog ner den tillsynes väldigt höga medelåldern. Det blev till sist en riktigt stor skara människor som tagit sig till Grand Hotel. Reidar var lika entusiastisk och stridsberedd som en kokainstinn bålgeting, han styrde och ställde såväl bakom som framför kulisserna.

Densamme påpekade spelreglerna flera gånger om och förklarade att man inte kunde prata hur länge som helst. Det visade sig vara en tandlös strategi, då vissa talare antingen älskade sin egna röst för mycket eller hade tappat tidsperspektivet i Strömmen. De malde på likt arroganta tyskar och visade på vart skåpet skulle stå i långa tal. Många av dem saknade i mina ögon såväl respekt för de andra talarna som hela publiken.  Tv 4  och FÖ var bland annat där, från politikerkretsar även Gunnar Bredin, Mattias Sundin och Stefan Arrelid. Tyvärr var ett möte likt detta som gjort för ett fullskaligt verbalt falangkrig, vilket i sig är underhållande, men sällan speciellt konstruktivt. Det spär istället på polariseringen mellan de dogmatiska argumentationsgrupperna.

Pajkastning och skadeglädje på hög nivå visade sitt sanna ansikte istället för samarbete och ödmjukhet. Jag fick dessvärre masa mig därifrån innan del två, som bestod av ”hur går vi till väga efter möten” inleddes. På min agenda stod den nya Batmanfilmen, något jag ångrade lite grann när detta välbehövliga möte ur ett demokratiskt perspektiv var både underhållande, informativt och intressant. Det kanske behövts en Batman på mötet för att råda konsensus i denna infekterade fråga.

Offentligt möte med föreningen” Rädda Strömparken” Skandiateatern

Spindeln i nätet: Reidar Svedahl var på utlandssemester, så de som stod för värdskapet var Håkan Lager och Peter Kennerfalk; teamet skötte ruljansen på ett utmärkt sett. Mötet startade klockan 18.00 och platsen var Skandiateatern. Runt 40 personer hade letat sig hit, och medelåldern torde ha legat runt 77 år. Jag tillhörde återigen minoriteten som drog ner den höga medelåldern, en bedrift i sig. En stor del av dessa människor visade också  sig vara riktiga föreningsuvar. 6-7 av dem visade sig också vara formalia-besserwisser-bitare, det vill säga lägga sig i stort sett varenda punkt på mötet.

Näbbgäddorna hade i mångt och mycket rätt i vad de sa, men det fanns en annan chans att ändra smådetaljer, och det var vid nästa årsmöte. Tyvärr så greppade dem inte den verbala inviten, utan lyckades förlänga mötet med någon timme istället. Praxis-orgien avbröts av en pausunderhållning där Olle Felten framförde sin H.C Andersen inspirerade ironiska saga: “Borgmästarens nya parker”. Kulturinslaget var ytterst välskrivet och seriöst, men  blev tyvärr lite för mycket av det goda. När till och med bibeln känns tunn så är processen onekligen aningen segdragen. Innan jag nickade till så hade han  hunnit läst 20 minuter ur sin episka berättelse, då var väl hälften kvar.

Mötet fortsatte sedan med stadgarna, och de var verkligen källan till en begär-ordet-hybris av guds like. Det hann inte gå många meningar förrän formuleringsligan slog till igen. Såhär fortsatte processen till mötets slut runt klockan 20.45. Troligtvis var det jag själv som var aningen otålig, oerfaren eller bara halvtrött, men som jag upplevde det hela så var det ett petitess-krig utöver det vanliga, där föreningsbesserwissrar ville visa sig på styva linan. Det kändes onödigt, det kändes svenskt.  Jag upplevde också mötet som aningen parodiskt när en grupp människor med miljarder av åsikter står på samma sida. Det påminner mig en en riktigt sliskig amerikansk film, när alla i slutvinjetten hurrar och applåderar tills de blöder, fast här var det tvärtom.

I vilket fall som helst så tog faktiskt mötet slut, och dess syfte hade uppfyllts. ”Torget 5″, ”begär ordet” och ”yrkar för” ekade mellan hjärnbalkarna på vägen hem till stillheten i Ektorpsgettot. Att vi medborgare verkligen bryr oss och tar strid mot kallhamrade karriärpolitiker och tjänstemän är ett riktigt gott och sunt tecken ur ett demokratiperspektiv.

Kommunstyrelsen

Den 7 januari 2013 togs frågan upp på kommunstyrelsens sammanträde. Tio nonchalanta politiker ställde sig bakom förslaget till en detaljplan som tillåter ett bygge och skickade ärendet vidare till fullmäktige. Tre holistiska politiker ville att ärendet skulle avslås:

• Bengt Cete (MP)
• Päivi Johansson (M)
• Fredrik Österberg (FP)

Det skulle mycket till om något revolutionerade skulle ske utifrån hur utslaget i Kommunstyrelsen blev, men så länge det fanns liv så fanns det hopp. Mellan den 7 till 28 januari trappades successivt falangpropagandan upp. Föreningen” Rädda Strömparken” menade bland annat på att kartan som användes som underlag för olika beslut var ett falsarium. Den överensstämde inte med översiktsplanen där allt är grönområden. De anklagade hänvisade till att så inte var fallet, och nonchalerade de nya uppgifterna.

Dagen innan möter skrev Reidar Svedahl detta, något som summerade det prekära läget utifrån vårt parkperspektiv: ”I eftermiddag klockan 16.30 avgörs min tro på om Norrköping är en demokratisk styrd kommun eller om vi är någon ”Nord-Korea Light”. Alla våra folkvalda har nu genom Folkbladets avslöjande i lördags blivit upplysta om att de har blivit desinformerade i Strömparksfrågan. Några har fifflat med kartor och beslutsunderlaget är fullkomligt fel. Den karta som är från översiktsplanen 2002 och som tydligt visar att detta är park är utbytt. Där har de istället lagt in en helt annan karta medan de samtidigt både i ord och text ljuger och säger kartan är från 2002. Folkvalda, media och Norrköpingsbor har fått denna felaktiga karta. Utifrån denna felaktiga karta har all diskussion förts. Nu vet våra folkvalda att hela Norrköping har blivit lurade. De som röstar ja idag, de röstar nej till demokrati, nej till sanning, nej till korrekt faktaunderlag och säger att det är helt ok att desinformera en stads alla invånare. Det handlar för mig personligen inte längre bara om det dumma i att bygga bostäder på parkmark, utan kan vi kräva att om folkvalda bryr sig om sanning, fakta och korrekt information. Måste hederligheten vinna !”

Sista instansen – kommunfullmäktige

Den 28 januari blev ödedatumet för den segdragna  processen att medla mellan byggherrar och delar av Norrköpings befolkning. Skulle det byggas ett ett hus vid Strömparken eller inte, parallellt som de styrande skulle ta ställning till hur en ny detaljplan för området skulle se ut. Sent på måndagskvällen beslutade dock fullmäktige att anta detaljplanen, vilket i praktiken innebär att det blir fritt fram att bygga invid Strömparken. Personligen tycker jag det fiktiva huset ser relativt estetiskt ut, men denna betongkoloss inte hör hemma så nära Strömparken. Istället skulle parkeringsplatsen tagits bort för att bereda plats för ännu större parkytor. ”I de kantoner i Schweiz där man ofta har folkomröstningar är man till exempel lyckligare än de där man inte har det. Dock är det lite oklart om det just är folkomröstningarna som är den bidragande orsaken till lyckodifferensen. Lyckoforskning visar dock att vi generellt sätt mår bra av att själva få vara med och styra och påverka våra liv (www.lyckobloggen.se)”.

Reidar Svedahls kloka ord om resultaten som utkristalliserats: ”Mina spontana tankar efter kvällens kommunfullmäktige; Först tack till alla som kom ! Vad jag hörde är det första gången att alla åhörare inte får plats i salen. Arnbergs snack om att vi är en liten högljudd grupp visade sig vara lika felaktig som hans karta. Vi var många och tysta . Utöver detta visade det sig att KD, FP och SD tydligt röstade för att inte ta beslut i kväll. Detta delades av enstaka inom andra partier förutom S. Tycker synd om de hundratals sossar jag har mött, de har ingen i KF som tycker som dom ! Fredrik (M) och Karin (C) har i denna fråga, som jag ser det, totalt missat ett gyllene tillfälle att visa en enad allians i opposition mot de styrande. Annars konstaterar jag att fast debatten varade två timmar, så lyckades jag inte höra, ett enda för mig, sakligt skäl att bygga bostäder just där. Dessutom förundras jag över hur en felaktig karta blir korrekt genom att visas upp en gång till. Än mer så då den korrekta gömdes även denna gång. Nu tänker vi fram till årsmötet nästa lördag. Efter det bestämmer vi hur vi ska fortsätta vår kamp. Detta är ingen 110 meter (skövlad) häcklopp utan snarare ett Vaslopp var vi nu passerar en matstation och stannar för blåbärssoppa och att njuta av vacker natur. Till slut kommer resultatet att bli att vissa folkvalda för gå och Strömparken bestå . Bra kämpat alla. Reidar”

Pixel-Eskapism

End of watch är en skakig-kamera-film, något som jag vanligtvis inte är så överförtjust i. Dock är detta ingen lågbudgetfilm utan en rulle med molto kapital bakom sig. Till sin hjälp har de bland annat Jake Gyllenhaal och Michael Péna. Filmen handlar om två kaxiga poliser som är partners och vänner sedan länge. De umgås lika frekvent på jobbet som, efteråt, och deras familjer är minst sagt sammansvetsade. Jake det vill säga Brian i filmen har fått för sig att spela in några veckor via videokamera, vars syfte är att visa hur en dag på jobbet gestaltar sig. Det är den historien som möter oss tittare. Mike och Brian är två hängivna, men oerhört nonchalanta poliser som inte räds något. De börjar nysta i knarkaffärer som sedermera leder vidare till den ökända Kartellen. South Central i Los Angeles framställs periodvis som en krigszon där de kriminella indirekt har makten över människors vardagsliv. Filmens stora behållning är kemin mellan Jake Gyllenhaal och Michael Péna, då de är i bild typ hela tiden är det en förutsättning för att filmen att ska funka överhuvudtaget. Värmen, humorn, vardagsproblemen, drömmarna och polisarbetet i sig avhandlas på ett mycket trovärdigt sätt, och då blir skakiga-kameran ett bra verktyg att förstärka vardagsrealismen med. Socialrealismen får mina tankar att vandra tillbaka till den gamla polisserien: ”Spanarna på Hill street”, vilket är ett gott betyg, jag gillade den serien skarpt. Som sagt det här är ett polisdrama, och ljusår ifrån ”S.W.A.T” och ”The Fast and the Furious” machoklyschor. End of watch är en riktigt rå, skitig och sevärd polisfilm.

My week with Marilyn visar prov på kreativitet när upphovsmakarna väljer att skildra endast en fragmentarisk period av denna ikon, istället för någon tramsig best-of-life-movie. Vi får följa henne utifrån filmstudenten Colin Clarks glasögo0n. Har får chansen att lära känna närmare när Marilyn kommer till England för att spela in en film. Colin blir varse att även exceptionell skönhet kan ha sina fläckar. Från charmig till strulig, från strulig till ytterst sårbar; Colin och filmteamets tålamod sätts på svåra mentala prov, beroende på vilken sida stjärnan vaknat på. Castingen är top notch: Michelle Williams (1980, Kalispell, Montana, USA: Prozac nation, Brokeback mountain, Land of plenty, Mammut, Blue Valentine, Shutter island) om spelar sexsymbolen är som skapt för rollen, precis som den oerfarne Colin vilken spelas superbt av Eddie Redmayne (1982, London: Elizabetg – the golden age, Black death, Glorious 39, Les Misérables). Den melankoliska  och oförutsägbare Marilyn skapar ett lågmält men intresseväckande sorl, som vidmakthålls under hela filmen. Som sagt  ett stickprov i filmstjärnans liv blir en perfekt balanserad cineastisk dos. Är det myten eller Monroe vi får följa under filmens gång? Jag vill helt enkelt veta mera om denna mytomspunna kvinna, ett gott betyg som något, en toppenfilm.

Sagan om ringen teamet har återigen samlats, denna gång för att damma av den barnvänligare boken Bilbo. Min fru, jag själv och min bror hade de bästa förutsättningar man kan ha på en biosalong. Utvilade, en gigantisk bioduk, toppenljud, 3D samt en ny bildteknik kallad 48 fps att tillgå. Den episka Hobbit är hela 2 timmar och 49 minuter lång, så det är en fördel att ha besökt toaletten innan. De enda nackdelarna var dels de oerhört höga förväntningarna jag hade, dels att jag läst boken. Inledningen är dessvärre en segdragen historia som inte för karaktärerna framåt, snarare en film i filmen så att säga. Här hade de utan problem kunnat kapa ett antal minuter, för att  sedermera implementera dessa på de efterföljande DVD/Blue-ray-utgåvorna.Efter dvärgsammankomsten sätter äntligen äventyret igång, till skillnad ifrån förra filmen så är inte huvudkaraktärerna spridda för vinden utan enhetligt samlade. Vi får följa de 13 dvärgarna, Bilbo och Gandalfi i en medeltids-roadtrip med syftet att nå ”Ensamma berget”. Där ruvar dvärgarnas rättmätiga skatt, men också en blodtörstig drake. Gänget stöter bland annat på troll, orcher, shapeshifters, trollkarlar, jättelika spindlar, dräglande vargar och så klart den opålitlige Gollum. Hobbit är inte bara mer barnanpassad, utan också mer humoristisk och mindre mörk, vilket underlättar filmtittandet, men förtar det magiska. Filmens allra största problem är dock att scenerna blir på tok för utdragna, saker som inte finns med i böckerna har lagts till. En bok som består 300 sidor, varav 1/5 av ytterst jobbiga visor tycks 3 filmer x (nästan) 3 timmar vara ett adekvat filmiskt självmord.

Riktigt så hemskt blir det inte, utan Hobbit är ett utomordentligt äventyr, men man ska  akta för att sig jämföra dessa med Sagan om ringen trilogin, vilka förblir ojämförbara. Gandalf agerar som Gud själv och räddar alla i sällskapet 219 gånger, vilket är 218 stycken för många. I längden blir dessa genomskinliga enmansaktioner både förutsägbara och fantasilösa. Det smartaste hade nog varit om Gandalf gett sig ut och fixat detta allena, utan några kortväxta varelser i sitt följe. Det känns också som att filmen är ett enda stort slagsmål, de slåss mot allt och alla, och till sist blir det lite väl mycket ointressanta strider i filmen. Det visuella i 3d är filmens allra största tillgång; den segdragna storyn det som dränerar Hobbit på ett högt betyg. Det bästa hade nog varit att klippa bort 40 minuter för att skapa ett bättre flyt och tempo i filmen, eller att endast ha gjort två filmer av denna 300 sidors barnbok.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Kvalitetsskådisen Ethan Hawke, ett coolt omslag och en intresseväckande handling gav mig hopp att bryta den dåliga-skräckfilms-trenden. Sinister handlar om true-crime-författaren Ellison som flyttar in i ett hus där horribla brott utspelats. Hans familj är dock  helt ovetande om att dessa makabra händelser ägt rum. Ellison är desperat behov av en ny bestseller och börjar maniskt skriva om de gångna brotten. Till sin hjälp finner han ett gäng super-8 filmer på vinden, vilket senare visar sig vara rena ”Snuff-filmerna. Författaren förförs ofrivilligt med i de suggestiva kortfilmerna, där mer än vad som är nyttigt för en människa att veta uppdagas. Sinister är onekligen en atmosfärisk horror-rulle där jag ibland nödgades att plocka fram den stora kudden. Ethan Hawke (1970, Austin, Texas, USA: Dead poets society, Alive, Reality bites, Brooklyn finest, Training day, Before sunset, Daybreakers) som spelar Ellison har troligtvis världens mest förstående fru. När deras ögonstenar till barn blir drabbade av ett pärlband av oförklarliga händelser, väljer människan att stanna kvar i villan. Rationellt sett hade det varit få människor som härdat ut en vecka efter alla skrämmande upplevelser i det hemsökta huset. Sinister får knappt godkänt, tittarna kastas in och ut i en orgie av skräck-klyschor. Inspirerad av japanska skräckfilmer, Huset som gud glömde och Paranormal activity är denna soppa som sagt långt ifrån originell eller tillräckligt skrämmande.

I det dystopiska framtidssceneriet år 2074 är tidsresor en dela av vardagen. Kriminella ligor utnyttjar detta till fullo genom att skicka folk de vill bli av med 30 år tillbaka i tiden, där det finns så kallade loops som helt sonika avrättar dessa individer. Joseph Gordon-Lewitt (1981, Los Angeles, USA: tv-serien 3rd rock from the sun, 10 things  I hate about you, Helloween – 20 years later, Mysterious skin, Brick, Miracle of S:t Anna, 500 days of summer, Inception, 50/50, The Dark knight rises, Lincoln) spelar den ambivalente Loopern Joe, medan Bruce Willis iklär sig samma roll  fast hans framtidssjälv, ett alter ego som han blir tvungen att konfronteras med i filmen. Sådana här filmer har en tendens att förvirra tittaren i myriader av tidsresenär-spekulationer det vill säga bli för smart för sitt eget bästa. Här har regissören istället satsat sina kort på en originell handling som inte präglas av oändliga special effekter, katt och råtta jakter och råbarkade stereotyper. Tyvärr är det många frågor som utkristalliseras under filmens gång som jag verkligen ville ha svar på, men inte fick. Vill man hitta manusluckor så finns det en uppsjö av svarta hål i L0oper, något som drar ner helhetsintrycket. Bruce Willis är neutral i sin rolltolkning, han varken tillför eller förstör något. Botoxfixering och endimensionella skådespelarprestationer gör att Brucan tyvärr har blivit en parodi av sig själv, precis som kollegorna De Niro och Nicolas Cage.  Då jag är ytterst svag för denna typ av framtidsfilmer med tidsresor tyckte jag ändå att filmen var godkänd.

Sidospår-agent-action där ursprungsagenten Jason Bourne bytts ut mot Aaron Cross det vill säga Matt Damon mot Jeremy Renner, borta är även original regissören Paul Greengrass. Jag tycker att manusförfattarna borde få något slags nobelpris i att skapa ett så osannolikt idiotiskt och ointressant manus. De tycks varken ha sett de föregående filmerna eller gått någon adekvat dramaturgisk utbildning. Aaron Cross skickas till Manila för att springa över en miljarder hustak och köra jättemycket motorcykel ungefär som i tredje filmen, en scen som känns som en 3/7 delar av hela filmen. The Bourne legacy framstår tämligen platt och intetsägande i jämförelse med de föregående filmerna. Bäst i filmen är selektiva actionscener och den mycket bedårande Rachel Weisz (1970 Westminister, London: The Mummy, Enemy at the gates, About a boy, Runaway jury, The Fountain, Agora, Fred Claus,  Definitely Maybe, The Whistleblower, The deep blue sea, Dream house). Då alltför många människor ändå tycks ha kravlat sig till biosalongerna borgar det tyvärr för ytterligare filmer i serien, några jag definitivt inte kommer att se.

Kvantitet före kvalitet

Den melodiska hårdrocken tycks ha fått sig ett välförtjänt uppsving. Gamla dinosaurier släpper nytt material och återfår någon form av renässans hos gamla som nya lyssnare som exempelvis Saga, Loverboy, Asia, Rush, Triumph, Aerosmith, Heart, Van Halen, Rickard Marx, UFO, Marillion, Mark Spiro.

Av de nämnda vad det väl endast Asia som föll mig i smaken dessvärre med på tok för få gitarrinslag, då musiken snarare får devalveras till popplatta. Van Halens senaste alster har sålt bra och unisont hyllats i pressen. Frågan är för vad; innehållet är riktigt uselt.

Årets skörd passar in i epitetet ömsom vin ömsom vatten, det är inte som exempelvis 2007 när melodiska mästerverk släpptes på löpande band som exempelvis: Scorpions, Thunderstone, Gotthard, Frederiksen/Denander, The Poodles, Threshold och Pride of lions. Värt att nämna är att Gotthard släppte en nya platta med ny vokalist, vilken ersatte den sagolikt karismatiske och duktiga sångaren Steve Lee som tragiskt omkom i en mc-olycka 2010.

Nya sångaren Nic Maeder gör definitivt inte bort sig, men låtarna på plattan är rockigare och dessutom bra mycket sämre. Efter tre snuskigt bra plattor i bagaget: ”Lipservice”, ”Domino effect” och ”Need to believe” var mina förväntningar exceptionellt höga. Tyvärr tycks ikonen Steve Lee tagit med sig melodisnickeriet in i graven, tre bra låtar gör inget album. 2012 visade sig inte riktigt hålla de helhetskriterier som jag har, och som förra årets Shy, Within Temptation, Work of art, Fergie Frederiksen visade prov på.

Det fanns som sagt en uppsjö av intressanta album att välja och  vraka mellan i den melodiska hårdrockssfären: Hardline, Hess, Tyketto, Jeff Scott Soto, Love Might Kill, Pride of Lions, Hess, Jorn, Gotthard, Hardline, Asia, Rick Springfield, Ten, Dokken, Magnum, Threshold och så vidare. Rick Springfields nya har höjts till skyarna, och jag kan bara stämma in i hyllningskörerna, men inte som melodisk hårdrockplatta, utan snarare powerpop med stänk av A.O.R.

Svensk och nordisk (scandi melodic rock) melodiös hårdrock fanns det gott om. Tyvärr  med betoning på kvantitet framför helhetskvalitet, blev essensen av den skörden med band som: Wigelius, Cloudscape, Issa (Norge), Last Autumns dream, H.E.AT, Europe, Reckless love (Finl)  Sapphire eyes,  Europe,  Love under cover, Wig wam (Norge), Circus Maximus (Norge),  The murder of my sweet, Sonic Station,  Pagans Mind (Norge), Dynazty,  Osukaro, Nubian Rose, End of september, Prayer (Finl), Valerie, Oxygen, Chris Antblad Human Temple (Finl), House of Shakira, Jorn (Norge) Impera, Fatal smile, Sven Larsson. 

Erik Mårtensson från Eclipse, årets bästa arbetsnarkoman

Förutom Eclipse och H.E.A.T släppte Sapphire eyes den bästa svenska plattan 2012, en som skulle hamnat på min topp-15-lista. Med Mikael Erlandsson på sång från bland annat Last Autumn dream, Salute, Love under cover samt fem soloplattor i bagaget blir det sällan fel. Upphovsmannen Nicklas Olsson är tillika  synonymt med Alyson Avenue och Second Heat. Dynazty – Sultans of sin är också en platta som skulle platsat på den fiktiva listan. Från glam-sleaze till pure melodic hardrock i samma nisch som The Poodles.

Första låten på plattan ”Come alive” är en hårdrockhit av stora mått precis som melodifestivalbidraget: ”Land of broken dreams”. Frontkillen Nils Molin har en pipa som är som klippt och skuren för denna typ av musik, deras nästa platta kan bli en sensation. Europe är ett kapitel i sig själv. Jag tillhör dem som gillar det mesta från den självbetitlade debuten till ”Last look at Eden”. Tyvärr har de bluesiga rötterna i stort sett fått härja fritt; patenterade Europemelodier och klockrena chorus lyser dessvärre med sin frånvaro. Senaste plattan ”Bag of Bones” är visserligen mycket kompetent och vital, men i mitt tycke går den musikaliska inriktning åt helt fel håll.

Tommy Dennander

Svenskar tar över den melodiska hårdrockscenen på alla fronter. Den trenden har vuxit sig starkare för varje år som gått i den melodiska hårdrocksfåran. Låtskriveri-briljans tycks vara en bristvara utanför landets gränser. I stort sett varje platta som släppts i genren har någon svensk fingret med i spelet.

Är det inte produktionen, låtskriveriet eller artisten/bandet i sig, är det folket som gör videon. Jag orkar knappt bemöda mig att räkna upp alla blågula musikgenier, men Tommy Dennander, Erik Mårtensson, Robert Säll, Anders Wikström, Daniel Flores är några av av dessa multimusikpersonligheter.

Sådant som var bannlyst på listan

Hur gärna jag ville ha med Shinedowns – Amarylis, är den för tung, Anberlins – vital, för modern, och  Amanda Jensen – Hymns for the haunted för malplacerad. Den sistnämnda tycker jag för övrigt är årets bästa platta alla kategorier.

Spelar ingen roll om aspiranterna heter Delain eller Jimi Jamison, innehållet på hennes tredje platta berör min själ, om det nu råkar existera någon sådan. Hon går förövrigt från klarhet till klarhet eftersom förra plattan ”Happyland” från 2010 också var groteskt bra.

14 i topp under 2014

1. Jimi Jamison – Never too late (4:e plattan). Mannen med en av A.O.R-världens bästa röster återkommer med ett tyngre alster än Jim Peteriks pennade ”Crossroads moment” från 2010. Denna gång han Frontiers records lierat honom med svenske arbetsnarkomanen Erik Mårtensson. Densamme är ansvarig för att ha höjt kvalitet i genren via projekt som Toby Hitchcock, Eclipse och W.E.T. Denna platta låter mer Survivor än Survivor själva, något som jag verkligen inte har något emot, då de är en av mina husgudar.

Produktionen, melodierna, variationen, dispositionen men framförallt  rösten gör detta till den klart bästa melodiska hårdrocksplattan 2013. I mina öron är ”Street survivor”, ”Calling the game”, ”Bullet in the gun”, ”Everybody´s got a broken heart” de självutnämnda guldkornen. Att Jamison fick epitetet ”Årets bästa melodiska hårdrock” och inte Delain beror på  att detta är pure A.O.R, en genre som jag dyrkar och samlar på, men kampen var knivskarp, när egentligen Delain var en kvalitetsmässigt jämnare historia än röstoraklet.

2. Delain – We are the others (3). Förra året hade jag Within temptation-The Unforgiven som 2011 års bästa platta. Detta år har landsmäns-kollegorna nästan upprepat bedriften. Martijn Westerholt ex-keyboardist från Within Temptation är dirigenten i bandet, äpplet faller alltså inte långt ifrån trädet. Produktionen är bombastisk och kraftfull, precis som den här typen av musik måste vara, annars faller den platt.

Är man ett popsnöre som jag själv så vandrar tankarna instinktivt till Avril Lavigne och Pinks tyngre låtar, men för mig är det bara en positiv aspekt. Delain  kontrar med  en nästintill klanderfri inledning, ”Electricity, ”We are the others”, ”Milk and honey” och ”Hit me vith your best shot” är årets tyngsta låtartilleri.  Att låtarna är varierade, att utan för delen falla ur ramen är bara ett stort plus i kanten.  Delain’s Charlotte Wessels trolska anti-opera röst passar mig bättre än exempelvis Tarja Turunen (ex Nightwish), Floor Jansen (After Forever), Simone Simons (Epica) stämmor. Hon påminner mig mera om Sharon den Adel (Within temptation eller Anette Olzon (ex Nightwish) dresserade pop röster.

3. Eclipse – Bleed and scream (4:e plattan). Erik Mårtensson huvudband har funnits sedan 1999, en tid då hårdrock var lika populärt som namnet Tage. Det var hela fyra år sedan de släppte ett av det årets bästa melodiska hårdrockalbum: ”Are you ready to rock”. Då låg betoningen mer på A.O.R, men på denna platta har den tuffare melodiska hårdrocken fått betydligt större spelutrymme. Jag hör tydliga ekon från 80-tals Whitesnake, Gary Moore  (Over the hills and far away eran) och tidiga Europe.

I den eklektiska grytan puttrar en sparsmakad kryddmix vilken bildar den perfekta hybriden mellan dåtid och nutid. Produktionen som bör vara bombastisk, tung och knivskarp uppfyller dessa kriterier med råge. Miljard-illusion-bygget osar världsklass lång väg, och trollar  nästan bort låtkvaliteten i sig. Bäst är titelspåret ”Bleed and scream”, ”Wake me up”, ”S.O.S”, ”Ain´t dead yet” och halvballaden ”Bitter taste”.

4. Pride of lions – Immortal (4:e plattan).

Jim Peterik säger så här  om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds”.  Sångaren Toby Hitchcock och Jim Peterik (ex. Survivor) har med ”Immortal” återigen hamrat in genrens kvalitetsmärkning. Titellåten, ”Vital signs” och sista spåret, ”Ask me yesterday” är melodier att döda för. ”It doesnt kill me” och Delusional kommer inte långt bakom. Balladernas mästare visar var snyftskåpet ska stå, med ”Sending my love” och ”Are you the same girl”.

Därefter är det standardkänningar som gäller, vilket är anledningen till att denna platta inte når topp 3 i symbios med att jag gärna velat haft en maffigare ljudbild än vad som presenterades på ”Immortal”. Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något sångpedagogiskt som hämmar honom att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Steve Perry.

5. Sunstorm – Emotional fire (3:e plattan).

Musikprojektet Joe Lynn Turner (Joseph Linquito) ångar förtrutet på, denna gång med lite andra låtskrivare än på förra plattan. Min favorit på plattan är ”Lay you´re arms” en midtempolåt som får mig att färdas 30 år tillbaka i tiden. ”Never give up”,  ”Emily” och ”Torn in half” är också tre gudomliga A.O.R killers. Albumet innehåller också tre oldies: Emotional Fire (Michael Bolton, Diane Warren, Desmond Child), You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) och You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) som framförts av: Michael Bolton och Cher.

Inget fel i dessa nytolkningar, men skåpmaten drar ändå ner helhetsbetyget. Den vitale 61-åringen har dock en av rockvärldens skönaste röster. Precis som skådisarna Ben Stiller och Will Ferell vilka passar perfekt i vissa typer av komediroller så är Turners röst personifierad med genren i sig med storheter som Jimi Jamison, Steve Perry och Fergie Frederiksen. De svenska låtskrivarna Robert Säll (Work of art), Sören Kronqvist och Daniel Palmqvist (Crash the system), och Johan Stentorp (Time Gallery) står för det mesta av materialet på skivan.

6. Rick Springfield – Songs for the end of the world (17:e plattan ). 

63-åriga Rick ser ut oförskämt fräsch ut; likt en 40-åring, med energi som en 20-åring. Denna platta som rättmätigt hyllats av en nästan enad genrekår, tycker jag egentligen ska avpolletteras. just på grund av att detta mera är power-pop-rock, än a.o.r. Om en legends nästa platta går i folkmusikens tecken så tycker jag inte att den ska vara med på allehanda listor, bara för att det alltid varit så.Till skillnad från Asias renodlade pop platta är detta en orgie i distade gitarrer, något som gör att den med nöd och näppe kvalar in på denna eminenta topp-14.

Mitt undantag baseras på att de snittsamma refrängerna i hybriderna är så eklektiska att de likaväl kan hamna i denna kista som någon annanstans. En annan orsak är bristen på helgjutna plattor under året som gått. 3-5 starka låtar uppfyller inte mina adekvata kvalitetskriterier. Inledningsspåret ”Wide awakning” och originella ”My last heartbeat” är tunga låtar och dem jag gillar allra mest på plattan. Ytterligare en aspekt är glimten-i-ögat-texterna, vardagsrealismen och självironin, något typ 99 ½ procent av de andra artisterna och banden saknar i sitt CV. Denna varierade moderna pop-rock platta blir man helt enkelt glad av samtidigt som man sätter de bitska socialrealistiska texterna i halsen.

7. Halestorm – Strange case of….. (2:a platta).

Ytterligare en platta vars existens på min lista kan diskuteras, men som kvalar  som sagt in på grund av den halvmediokra helheten på andra skivsläpp. Detta är modernt, inget grav-groowlande, utmärkt kvinnlig rockröst, och ruskigt mycket bra melodier med sköna riff som sitter på rätt ställe. ”I tidiga tonåren började Lzzy Hale och hennes bror Arejay skriva musik och uppträda tillsammans hemma i Pennsylvania, USA. Idag är hon 28 år gammal och historisk, sedan syskonens band Halestorm i våras blev den första gruppen med en kvinnlig frontfigur någonsin att toppa Billboardlistan för hårdrocksalbum (Tunigo)”.

Denna Pennsylvania baserade rockgrupp har två plattor under sitt bälte och är enormt hyllade i sitt hemland. Sångerskan Lzzy Hale behärskar balansgången mellan pop och rock på ett exceptionellt sätt, utan att det låter tillrättalagd eller plastigt. Jag upplever henne som en 2000-talets Joan Jett eller Pat Benetar, något som länge saknats i rockbranschen. ”Mz Hyde”, ”Freak like me”, ”I miss the misery”, ”Beautiful with you”, ”Daughter of darkness” och  ”You call me a bitch like it´s a bad thing” är låtskrivarhantverk av rang. Halvballaden ”In your room” är rent ut sagt magisk. Vill man vara aningen modern lagd, ligger en tyngre variant av Pink nära till hands i vissa låtar. Strange case of…. är trots sin eklektism och frånvaro av traditionell melodisk hårdrock en av de tre jämnaste plattorna på listan – tyngd, energi, attityd, variation och framförallt minnesvärda melodier.

8. Threshold – March of progress

Precis som Gotthard har Threshold en ny frontfigur äntrat bandet, på grund av att den omnipotenta Andrew McDermott avled i njurproblem 2011. Till skillnad från Schweizarna lyckas britterna och deras nygamle sångaren Damian Wilson att skapa en jämn kvalitetsgryta som fortsätter på den redan inslagna vägen sedan förra superalbumet ”Dead Reckoning” från 2007.

Låtar som ”Ashes”, ”Return of the thought police”, ”Staring at the sun”, ”The hours”,”Don´t look down” är det bara att abdikera. Melodier, bandpersonlighet, arrangemang och melodisinnen gjuts tillsammans till något eget.

I min åsikt är Threshold det enda bandet i världen som kan kategoriseras till de progressiva grupperna, men som lyckas med konststycket att hybridisera det progressiva med A.O.R, utan att det låter konstlat.

9. Hartman – Balance (4: e plattan). 

Den före detta sångaren från tyska neo-classic hårdrockgruppen At Vance släppte sin näst bästa platta någonsin. Jag hade nog gett upp hoppet om att att detta skulle ske, då förra plattan tog ett stort steg ifrån hans patenterade A.O.R-stil samtidigt som låtarna i sig inte var något speciellt bra.

Han är dock tillbaka i den melodiska rockens finrum med anthems som ”All my life”, Lika a river”, ”You are the one”, ”After the love is gone”, ”Save me”, och  ”Fall from grace”. Alla dessa tillhör första delen av albumet det vill säga till låt åtta därefter sjunker kvaliteten som en sten.

10. Jeff Scott Soto – Damage control (5:e plattan).

Jeff sjöng i mitten av 1980-talet på husguden Yngwie J Malmsteens klassiska två första album, Rising force och Marching out. Det var då jag fick upp ögonen för denna eminenta sångare som är en av de mest karismatiska som kan uppbringas på en scen. Jag har sett Jeff fyra gånger och han har alltid levererat. Med mer än 60 inspelade skivor har Jeff ett imponerande CV. Yngwie Malmsteen, Talisman, Journey, Soul SirkUS, W.E.T och nyligen Trans-Siberian Orchestra. På scen är han gud, på sina soloskivor en betydligt ojämnare historia.

På ”Damage Control” har Jeff skrivit låtar med Dave Meniketti (Y&T), Jamie Borger och Nalle Påhlsson (Treat), Casey Grillo (Kamelot) och Joel Hoekstra (Night Ranger), något som borgat för en högoktanig kvalitet, men dock inte rakt genom hela plattan. Öppningsspåret ”Give a litle more” är en A.O.R rökare av stora mått som följs av nästan lika mäktiga ”Damage control” och ”Look inside your heart”.  I låtarna ”Die a little”, ”I never let her go” och ”How to love again” skalas gitarrskramlet ner, men melodierna som utkristalliseras är bland de bästa på plattan.

Detta är Jeffs bästa soloplatta hittills, där funken och Sotos vilja fått ge vika för Frontiers records påtryckningsmetoder, med syftet att uppbringa den ultimata A.O.R plattan. Denna gång lyckades de inte fullt ut, men nästa album kan mycket väl bli guds gåva till oss halvpatetiska medelålders män samt några kvinnor ute i musikperiferin.

11. H.E.A.T – Adress the nation (3: e plattan).

Debutplattan var inträdesbiljetten till det globala A.O.R-finrummet. ”Ungdomar” som spelade ”gubbrock” sågs som Messias ankomst hos de mest hängivna fansen, där konservatism är mer än ett ledord. Deras andra platta var i mina ögon ingen höjdare; produktionen kändes stendöd och hämmade de få melodiembryona som fanns att tillgå att växa till sig.

Tredje plattan var ett vägskäl för gruppen, ett mandomsprov som de lite oväntat klarade galant. Med nya sångaren Erik Grönwall i spetsen levererade de mer pure A.O.R än de hitintills varit kapabla till. Skivan är riktigt bra, men dock inte ett mästerverk som många recensenter basunerat ut. Den klart bästa låten är ”Living on the run”, en riktig A.O.R – classic. Därutöver  är ”Breaking the silence”, ”Falling Down” samt ”In and out of trouble” och ”Heartbreaker” de klart bästa låtarna. Måhända får slynglarna till den där riktiga fullträffen med nästa platta?

Threshold

12. Lionville – II (2: plattan).

Mollstämda italienare med svenska sångare, Robert Säll från Work of art. Stefano Lionetti är hjärnan, levern och lungorna i denna musikkonstellation. Till sin hjälp har han värvat många välkända AOR personligheter och kompetenta musiker, oftast ett enkelt recept för att nå framgång eller popularitet. Mycket kompetent genomfört med en steril och luftig ljudbild att döda för, i harmoni med klockren sång.

De första intetsägande lyssningarna är  lika med total fantasilöshet, men albumet är en groover och kräver sin man/kvinna innan låtarna sitter som etsade. Lionville lär definitivt inte revolutionera denna dogmatiskt konservativa genre, men gör det ändå så bra att de får vara med i detta sammanhang. Efter 27 lyssningar växer favoritlåtar som: ”All we need”, ”The only way is up” och ”Another day” fram, de tre är bland de tyngsta på plattan, vilket inte säger så  mycket när många låtar angränsar till Westcoast.

13. Jaded Heart – Common Destiny (8).

 Jaded Heart är ett tyskt melodiöst hårdrocksband som har funnits sedan 1991. Från och med 2005 ingår även två svenskar i bandet, dels Johan Falberg på sång och dels Peter Östros på gitarr. Sedan svenskinvasionen har Jaded Heart släppt fyra riktigt bra plattor. Med en fet produktion som endast kan matchas av Eclipse senaste så går denna platta rakt ner i mitt melodiska hjärta.

Många refränger är helt klockrena, Johan Fahlberg sjunger som vanligt gudomligt. Att han ersatte välrenommerade Michael Bormann är inget jag sörjer för längre. Plattan inleds med chorusstinna ”With you” som överträffas av nästkommande  ”Saints deniad”. De låtarna samt ”Into tears” ”Are we mental”  är de som lyser starkast på albumet. Såsom Jaded Heart, Pink Cream 69, Masterplan och Pretty Maids ska enligt mig min dos av melodiös hårdrock serveras och avnjutas – tungt, melodiöst, bombastiskt, accentfri sång överfylld med refränger som klänger på varandra utan att vara karbonkopior av varandra. Dock upprätthålls inte det tysksvenska kvalitetsstålet rak igenom, utan faller ihop likt ett miljardbyggprojekt efter 7:e låten.

14. Unisonic – Unisonic (1).

Ännu mer tysk musik, den tredje plattan på listan, och ytterligare ett alster som går i den tyngre melodiösa hårdrockens fotspår. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: ”Keeper of the Seven Keys”. Densamme ville i början av 2000-talet  inte beblanda sig med tunga gitarrer, och lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på  Frontiers Records.

Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med projektbandet Kiske/Somerville så har han nu försonats med forna Helloween medlemmen Kai Hansen och de tyngre gitarrerna. Förutom nämnda så ingår två medlemmar från Pink cream 69, så detta kan väl liknas vid en tysk supergrupp. Debutplattan spretar hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gör mig något. Unisonic är en ytterst väloljad och jämngod platta, där melodier samsas med tyngdfast råenergi.

Den som förväntar sig hårdrockspeed a´la  Helloween lär bli snuskigt besvikna; de som dyrkar Masterplan kommer däremot att ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna är ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried samt  halvpunkiga ”Never too late”.

2013 – ett fullpackat år som bådar gott

2013 ser riktigt intressant ut med svenska A.O.R-släggor som: W.E.T,  Degreed, Diamond Dawn, Hardcore superstars, Dalton och Crashdiet. Utanför Svedala kommer bland annat:  Pretty Maids, Vega, Pink cream 69, Eden´s curse, Mecca, Seventh Key, Avantasia, Helloween, FM att släppas.

Välrenommerad topplista

En av de mest adekvata melodiska hårdrockssajterna på nätet är belgiska Rock Report. De har sedan 1975 ett röstförfarande: Rock Report’s Album Polls där den bästa melodiska hårdrocksplattan koras, vilket är länge i denna föränderliga bransch. Här är deras topp – 12 av listans 75 artister och grupper.

Pixel – Eskapism

American horror story: Asylum är en psykologisk  relationsinfekterad skräckdrama från 2011. Den välrenommerade Jessica Lange (1949, Cloquet, Minnesota, USA:  King Kong, The postmen always rings twice, Tootsie, Cape fear, Music box, Big Fish, Broken flower) innehar en av storyns bärande karaktärer. Hon gör det som vanligt med bravur. Överlag är skådespeleriet genomgående riktigt bra. Här har upphovsmännen lagt krut på såväl ett udda upplägg som bra dialog. Paret Harmon med sin tonårsdotter gör ett sista försök att försonas; verktygen är en ny stad, ett nytt hus och nya vänner. Huset i sig spär på konflikterna istället för att lösa upp dem, och dess mörka historia är essensen i processen. Från 1964 då något fruktansvärt hände har alla som flyttat in i huset dött, vilket inte precis borgar för en renässans i äktenskapet. Husets andar har ett enormt inflytande på de levande nyinflyttade. Från första minuten till 12:e och sista avsnittet har teamet bakom miniserien lyckats med konststycket att skapa välbyggda karaktärer och hur-ska-det-sluta-stämning. Alla involverade är intressanta och sätter sin dysfunktionella prägel till all ond bråd död i det hemsökta huset. Jag går i god för att första säsongen är fullt i klass med ”Dexter” och  ”The Walking Dead”. Riktigt bra underhållning för oss som vill ha fler kvalitetsstämplade skräckserier istället för klysch-eskapism.

Såg till sist hela Harry Potter serien med barnen; från en väldigt ung Harry till en kille i övre tonåren. Det jag hittills sett av serien hade inte på något sätt väckt mitt filmintresse, precis samma känsla fick jag då helheten utkristalliserades för mig. Sju snuskigt populära böcker blev åtta stycken kassasuccéer, denna Harry Potter och dödsrelikerna är del två och tillika slutet på hela historien. Utifrån att många av de andra filmerna var relativt intetsägande även med ungdomsglasögonen på, så är finalen dess raka motsats. Här händer det verkligen något hela tiden,  visserligen  med ett tungt ”Sagan-om-ringen-komplex”. Besvärjelser, trollstavar, häxor, trollkarlar, gigantiska ormar, jättar och förvuxna spindlar, alver, drakar vimlar det av. Slaget mellan gott och ont är kärnan i berättelsen precis som den satans profetian om ”den utvalde”, något som vanligt dränerar berättelser på all oförutsägbarhet. Skådespelarkompetens saknas verkligen inte, filmserien smyckas med vedertagna aktriser som Alan Rickman, Ralph Fiennes, John Hurt, Helena Bonham Carter. Tyvärr saknas den ingrediensen hos de två huvudkaraktärerna: Daniel Radcliffe och Domnhall Gleeson det vill säga Harry Potter själv och hans bästa polare. De är genomgående halvt ointressanta och  skapar definitivt ingen som helst magi i den episka filmserien, något som den såväl behövt. Detta är dock den klart bästa filmen i serien just på grund att det hela får sin upplösning, och att den är förhållandevis actionspäckad.  Tyvärr måste man få den här aha-upplevelsen genom att se alla filmerna, i syfte att förstå den tjocka röda manustråden. Bäst är Ralph Fiennes som ”The dark lord  Voldemort”, en riktigt otäck karaktär.

I Red Lights hittar vi välrenommerade skådisar som Cillian Murphy, Sigourney Weaver och Robert De Niro. Handlingen kretsar runt psykologen Dr Matheson (Weaver) vars livsuppgift tycks vara att avslöja bedragare som utger sig  för att vara medium och andra lyckosökare i andevärlden. Till sin hjälp har hon den lite mystiske Tom Buckley (Murphy) som sköter det tekniska i processen. Denna effektiva duo möter snart sin svåraste motståndare nämligen Simon Silver (De Niro). En intelligent thriller tycker jag bör vara en film som innehåller så få manusluckor som möjligt. Här drabbas dock regissören och manuset av just hybris, och tror sig vara smartare än de är. Första timmen är riktigt underhållande, den andra långt ifrån lika bra. Då jag är ett stort fan av filmer med paranormala inslag försökte jag ändå förtränga manusluckor och irrationalitet.  Skådespeleriet är utmärkt, precis som kemin mellan spökjägarna, och atmosfären känns äkta. Det sävliga tempot, avsaknaden av massor av blod och action känns även det befriande. Robert De Niro däremot blir återigen bara en parodisk skugga av sig själv, och tillför absolut ingenting. Sammantaget gillar jag ändå denna M Night Shyamalan imitation, trots den andra klart sämre timmen.

Total Recall är en remake, där Arnold gjorde huvudrollen 1990, 22 år senare iklär sig Colin Farrell rollen som Douglas Quaid. Jag var inget fan av den första Total Recall, då Arnold tilldelades alldeles för stort utrymme. Då genomsyrades filmen av coola one-liners och glimten i ögat action/sci-fi. Den nya filmen är dess raka motsats, det finns inte tillstymmelse till humor, inte ens svart sådan, något som dränerar denna actionstinna rulle på det mesta. Total Recall tar sig på alldeles för stort allvar, och actionscenerna är alldeles för många och för långa. Det enda som är bättre i denna film är det visuella samt den otroligt sexiga duon med Kate Beckinsale och Jessica Biel. Svårt att inte vara sexistisk när de iklär sig en klädsel som inte lämnar mycket över till fantasin. Regissören Len Wiseman har onekligen inspirerats av Blade Runner, densamme ligger bakom actionkatastrofen Die hard 4.0 , en bra referens till denna själlösa och plastiga action/sci-fi/thriller. Colin Farell gillar jag i filmer som In Bruges, Crazy Hearts och Phone Booth, men filmer som Total Recall och Fright Night ska han definitivt hålla sig ifrån. Filmen är en enda opersonlig och gigantisk actionjakt på falska minnen; till och med Tintinfilmen framstår som ett drama i jämförelse.

Perfect sense är en brittisk film där en ytterst dystopisk framtid målas upp. Temat är relativt fräscht och miljöerna minimalistiska. Handlingen kretsar runt Michael (Ewan McGregor, 1971, Perth, Skottland: Trainspotting, Brassed off, Black hawk down, Big fish, Star Wars, The Island, I love you Phillip Morris, Angels and Demons, The men who stares at goates, The ghost writer) som är kock på en välrenommerad restaurang och hans kvartersgranne Susan (Eva Green, 1980, Paris: Casino Royale, The golden compass, Cracks, Dark shadows) som inleder ett förhållande. Parallellt utbryter det globalt en pandemi vars resultat blir att varje människa mister sitt smaksinne. Susan som jobbar med epidemier gör allt som står i hennes makt för att reducera konsekvenserna av det irrationella som drabbar alla länder. När invånare nästan vant sig, dyker nästa bakslag upp i epidemiprocessen – luktsinnet försvinner. Detta är ingen munter film, även om ”hoppet är det sista som överger människan” är ett tema. Däremot är den tänkvärd och visar på att människan anpassar sig till det mesta – om det är absolut nödvändigt. Susan och Michaels passion och förhållande spirar och binder dem samman på grund av den uppkomna situationen, istället för att splittras. Det är skönt med kontraster till bombastiska amerikanska apokalyptiska filmer som exempelvis ”Day after tomorrov” där effekterna regerar, här härskar istället en vacker berättelse som filtrerar handlingen framåt via ytterst subtila medel. Kemin mellan de båda förälskade är trovärdig samtidigt som det mörka budskapet sakta men säkert sluter sig runt huvudpersonerna. En film vars budskap tåls att reflektera över. Vi har det så bra, men blir ändå aldrig riktigt nöjda, för det väntar alltid något bättre runt nästa krök, eller?

The cabin in the woods handlar om fem ungdomar som hyr en stor van, röker på, dricker och vill  ha att ha sex med varandra innan kvällen nått sitt slut. Destinationen är en isolerad stuga i skogen där alla förväntningar ska infrias. Regissören författaren och producenten Drew Goddard ligger bakom megasuccéer som Alias, Lost, Angel och Buffy vilket bådar gott. Hans ambition var att förändra skräckfilmen med denna ”intelligenta” rulle, då Drew var missnöjd med hur skräckgenren utvecklats på senare år. Jag håller med människan totalt, en förändring är helt nödvändig för att bryta denna klyschiga genre som bara besegras av romantiska komedier. Regissören parodierar subliminalt med genren till en början för att sedan revolutionera den genom att implementera in mänskliga nornor som styr och ställer över andra människors öden. Alla tycks unisont hylla det tilltaget i filmvärlden, jag gillar det inte alls. Skådespeleriet trots Chris Hemsworth (1983, Melbourne, Australien: Star Trek, Thor, A perfect getaway, The Avengers, Snow white and the huntsmen) utmynnar i en halvmedioker anti-hybrid. Det vimlar dock av skräckreferenser till andra horrorklassiker som exempelvis ”Evil Dead” och satiren flödar, det räddar absolut inte upp denna andefattiga sörja. Det originella blir orealistiskt även för att vara en skräckis dessutom blir hela tilltaget så idiotiskt att jag varken bryr mig om karaktärerna, handlingen eller slutet  Att tokhylla något så intetsägande borde i sig vara ett bättre uppslag av att göra film på – skrämmande dålig.

Ibland är det komplicerat att förklara varför vissa filmer lyckas väva in sin publik i ett jättelikt nät, när andra misslyckas fatalt. Win-Win är en sådan film som på ytan hamnar under epitetet: ”ser den senare”. Varken handlingen, omslaget som skådisarna kändes speciellt upphetsande. Win-Win är en sportfilm, men onekligen en udda sådan. Här är relationerna minst lika viktiga som det sportsliga. Detta är också första filmen som jag sett som avhandlar brottning, men inte den fejkade amerikanska varianten. Mike har en advokatbyrå som kämpar i en ekonomisk motvind, han är parallellt ansvarig för stadens brottningsklubb och dessutom familjefar. Plötsligt dyker det upp ett tillfälle som kan dryga ut familjens budget, han greppar halmstråt, även fast den inte är helt rumsren. Synergieffekterna av valet inkluderar även att temporärt ta hand om en inåtvänd tonåring. Kyle som de ofrivilligt får ta hand om visar sig vara en baddare på att brottas. Förvecklingarna stegras för varje dag som går, och filmen vecklar ut sig till en vacker, varm och originell orkidé. Castingen genomsyras av att alla pusselbitar faller på plats. Mikes fru, hennes bror och Mikes brottningsassistent lotsar fram manuset på ett ytterst lågmält, men synnerligen sevärt sätt. Det var länge sedan jag såg en film med så många strängar på sin lyra, utan att bli ett uns klyschig. Det här är en av de bästa sportfilmerna som jag sett, där humor, socialrealism, tävlingshormoner och relationer pusslas ihop optimalt. Paul Giamatti (1967, New Haven, Connecticut: Donnie Brasco, Truman Show, Saving private Ryan, Big mommas house, Sideways, Fred Claus, Cold souls) är som klippt och skuren som ensamföretagaren och familjefadern med taskig ekonomi, men stort hjärta.

Julias eyes är en film av den spanska regissörrookien Guillem Morales; en uppkomling som den fantastiske Guillermo Del Toro (Pans labyrinth, Hell boy 1& 2, Blade 2), tycks tagit under sina regissörsvingar. Belen Ruewda (1965, Madrid, Spain:The Orpahanage, Savage Grace, The sea inside) spelar kvinnan Julia som inleder ett undersökningsnystande på sin mystiskt  döde tvillingsyster Sara som oväntat hängt sig. Hon dras in i en oändlig värld av svek och misstro. Hon gestaltar både Julia och Sara med bravur, något som applicerar en välbehövlig trovärdighet till storyn. Första delen av den lite väl långa filmen är en otäckt oförutsägbar historia med en ambivalent övernaturlig ton. Andra delen av filmen går mera i en traditionell Hollywoodsk klyschövermod, tyvärr. Julias´s eyes gör allt  för att utplåna eventuella ledtrådar hur det ska sluta, men misslyckas fatalt. Det mest positiva är dels de första 40 minuterna, dels den genomgående mörka atmosfäriska tonen.

Continue Reading »

Ultra A.O.R klassiker

Jag har hamnat i en A.O.R lyssnarperiod där Survivor är den mest spelade gruppen på såväl Spotify som stereon. Survivor har hittills släppt åtta ojämna albumhistorier, men ett av dessa sticker ut ur kvalitetsmängden och innehåller fler än bara 3-4 bra låtar. ”Vital signs” heter plattan som var deras 5:e, och som kom ut två år efter ökända ”Eye of the tiger” albumet 1984.

Jag tycker att deras  musik är lika tidlös som tiden själv. Gudomliga melodier går sällan ur tiden, de blir istället monumentala klassiker som i alla fall jag inte tröttnar på i första taget. Sångaren hette Jimi Jamisson och var personifierad  hur en tvättäkta A.O.R-sångare skulle/ska låta. Varken Eye of the tiger eller  deras näst största hit Burning heart finns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier. Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis Pride of Lions  fyra plattor, och till Jim Jamisons underbara soloplatta Crossroads moments (2010) samt låtar till supergruppen Mecca (2002). A.O.R låtar som verkligen visar att Jim Peterik är en låtskrivare av absolut högsta rang.

1998 kom Survivors 7:e platta ”Too hot too sleep” ut och var verkligen inget att hurra för. De återuppstod sedermera på 2000-talet, utan Jim Peterik, och släppte albumet ”Reach”, deras 8:e alster. Den var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi.

I Survivors fall lever i alla fall jag på tidlös nostalgi, och främst via A.O.R-milstolpen: ”Vital Signs”. ”Broken promises” är för mig bästa låten på plattan, tätt följd av ”Cant´t hold back”, ”Popular girl” och ”High on you”. För första gången någonsin beträder denna fundamentala A.O.R grupp Skandinavien. Spelningen på Sweden rock festival 2013 blir också den enda i Skandinavien. Det skälet och att gruppen åter frontas av guden Jimi Jamison skulle kunna få mig på andra tankar huruvida festivalen blir besökt eller inte.

1.I Can’t Hold Back

2.High On You

3.First Night

4.The Search Is Over

5.Broken Promises

6.Popular Girl

7.Everlasting

8.It’s The Singer Not The Song

9.I See You In Everyone

10.The Moment Of Truth (Bonus Track)

Metal with a touch of class

En platta som jag dels älskade från första stunden, dels fortfarande rankar som en av 2000-talets 10 bästa metalplattor är finska Thunderstone med deras monster platta: Evolution 4.0. Här finns alla ingredienser en sann metaldyrkare kan tänkas vilja ha med på en platta: en produktion att döda för, en gudabenådad sångare, variation och framförallt otroligt bra låtar.

Första låten ”Forevermore” är tillika synonymt med ett av Finlands finalbidrag till Eurovision song contest 2007, de kom för övrigt tvåa efter Hanna Pakarinen. Likt ett gott vin har detta melodiskt tunga mästerverk mognat under de fyra år som jag haft den i min ägo. Ur detta übertunga album väljer jag ut: ”Forevermore”, ”Roots of anger”, ”10000 ways”, ”Down with me” och ”Great man down” som definitiva favoritlåtar.

Thunderstone har sedan starten 2000 släppt fem tungmelodiska plattor, och gått från powermetal till mer melodisk metal.  Den senaste  plattan Dirt Metal som kom ut 2009 är  enligt min mening sisådär. De har bytt ut den  eminente sångaren Pasi Rantanen (Revolution Renaissance) mot den excellente svenska  sångare Rick Atzi (Treasure Land, At Vance), dessutom har de bytt ut  den tongivande keybordisten Kari Tornack.

Dessa rockader resulterade dessvärre inte i att toppa i metalpärlan Evolution 4.0, vilket jag förvisso inte heller trodde var möjligt. Nu har hoppjerkan Rick Atzi blivit sångare i ett av mina absoluta favoritband: Masterplan, där han ersätter den nordiska vokalistguden Jorn Lande. Vi får väl se hur länge Rick blir kvar i Thunderstone.

1.Evolution 4.0

2.Forevermore

3.Roots Of Anger

4.10.000 Ways

5.Holding On To My Pain

6.Swirled

7.Down With Me

8.Face In The Mirror

9.Solid Ground

10.The Source

11.Great Man Down

12.Forevermore (Eurovision Edit / Bonus Track)

Pink – Best Of

Denna rebelliska uppenbarelse visar var skåpet ska stå med en kaxig attityd och karisma som få kvinnliga kollegor kan matcha. Pink, Alecia Moore,  föddes 1979 i Doylestown, Pennsylvania, USA, dotter till Judith Moore (Judinna), en sjuksköterska, och James Moore (katolik), Jr, en Vietnam veteran.

Pink är väldigt mångsidig och målmedveten; förutom att sjunga spelar hon gitarr, piano, trummor och keyboard, något jag uppskattar och skiljer sig ifrån flertalet sångerskor som främst är ett vackert ansikte och  röstresurser. Hon skriver också egna texter som exempelvis den mycket utlämnade låten ”Sober” och djupa ”Mr President” dessutom skapar hon egen musik och producerar den.  Trapets är något som hon hänger sig åt på ”fritiden”. Hon har redan hunnit att släppa 6 studioalbum varav den senaste släpptes i år.

Denna Best of samling porträtterar hennes musikaliska historia på ett utmärkt sätt och synliggör hennes positiva genrependlande och höga låtkvalitet. De tre sista låtarna är nyskrivna och finns med på hennes senaste platta, de tillhör för övrigt de sämre låtarna på plattan.

Vår egen Max Martin har skrivit ett knippe låtar till Pink, varav ”U + ur hands” och ”So what” enligt mig är hans bästa. Mina favoritlåtar är annars: ”Get the party started”, ”Family portrait”, ”U + Ur hand”, ”So what”, ”Stupid girls”, ”Bad influence”,  ”Funhouse”. Tyvärr är inte den fenomenala låten: Cuz I can med i samlingen; en låt som först spelades in av svenska Ana Johnsson (Excellence).

• 2000: Can´t take me home
• 2001: Missundaztood
• 2003: Try this
• 2006: I´m not dead
• 2008: Funhouse
• 2012: The truth about love

1.Get the party started

2.There you go

3.You make me sick

4.Don’t let me get me

5.Just like a pill

6.Family portrait

7.Trouble

8.Stupid girls

9.Who knew

10.U + Ur hand

11.Dear Mr President (featuring Indigo Girls)

12.So what

13.Sober

14.Please don’t leave me

15.Bad influence

16.Funhouse

17.Raise your glass

18.Fucking perfect

19.Heartbreak down

Melodic Metal 

Edens curse första platta slog ner som en bomb i den melodiska hårdrocksdiskursen. Här hade fansen äntligen hittat en metalmessias i form av en multinationell grupp baserad i England, med en amerikans sångare och medlemmar från bland annat Tyskland och Italien. Den första skivan var groteskt bra, men den komplicerade efterföljaren kunde givetvis inte matcha debuten högt satta kvalitetskrav. Det kan däremot deras tredje och senaste alster som de lite käckt döpt till Trinity, och som gavs ut i mars 2011.

Skivan är kraftfullt producerad av The Master Himself: Mr Dennis Ward (Pink Cream 69). Plattan inleds utomjordiskt starkt med den bombastiska och riffdrivna ”Trinity”. Andra riktigt bra låtar är exempelvis den episka 7 minuter långa ”Jerusalem sleeps”, blytunga ”We climb” och refrängstarka ”Saint of tomorrow”. Det är annars en jämnbra skiva utan några riktiga utfyllnadslåtar, vilket är ett trevligt inslag, då jag fortfarande tillhör den gamla stammen som betalar 149 kronor för en cd, istället för att ladda ner den gratis.

Om jag kortfattat skulle beskriva deras musik så ligger det nära till hands att nämna den amerikanska 80-tals gruppen Dokken utspädd med en hög dos av A.O.R. 2013 kommer deras nya platta, och med den vandrar originalsångaren Michael Eden ut för att ersättas av Marco Sandros. Samma år gästar de dessutom den melodiska högborgen i Nottingham: Firefest. Detta innebär att jag får uppleva melodisk hårdrock i världsklass den 18 oktober i symbios med några kalla pints på Storbritanniens äldsta pub,Ye Olde Trip to Jerusalem.

1.Trinitas Sanctus (Intro)

2.Trinity

3.Saints Of Tomorrow

4.No Holy Man (Featuring James Labrie)

5.Guardian Angel

6.Can’t Fool The Devil

7.Rivers Of Destiny

8.Dare To Be Different

9.Children Of The Tide

10.Black Widow (Featuring Andi Deris)

11.Jerusalem Sleeps

12.Rock’N'Roll Children

13.We Climb

En lyxig torsdagskväll

Vi lämnade Hanna och Frida i händerna hos min son David och hans tjej Josefin i hans lägenheten på Luntgatan. Jag och Marie bilade ner till Lagerqvist Restaurant & Bar, det vill säga före detta Bacchus. Vi synkroniserade vår vedertagna månatliga 28:middagsbegivenhet med duohumor i världsklass. Ett av målen med att varje månad unna oss ett restaurangbesök är livskvalitet utan barn; parallellt reducerar vi också den östgötska matfloran. För närvarande är detta den enda kvarvarande restaurangen av Norrköpings utbud. De rymliga lokalerna var obeskrivligt atmosfäriska, och fick mig genast att tänka på Gamla stan i Stockholm. Vår erfarenhet av Bacchus var inte det allra bästa, därför var det med tillförsikt vi synade nya ägaren, namnbytet och inriktningen på menyn. Samma dag hade NT gett restaurangen 5 av 5 möjliga, något som ökade vår nyfikenheten.

Kombinationen modern design med autentiska medeltidsvalv i symbios med en lokal särprägeln var minst sagt en vinnande formula. Vi beställde in varsin Wallenbergare med mos, ärtor och lingon. Jag tycker mitt potatismos är oslagbart, men fingertoppskänslan och råvarorna som anammades i denna rätt gav husmanskosten ett välbehövligt ansiktslyft. Färsen, ”flottet”, moset det vill säga allt på tallriken var en gourmetisk sensation för såväl smaklökarna som estetiskt – världsklass. Jag tog två öl kalla medan Marie dräpte en bubblig Ramlösa, när hon återigen axlade rollen som chaufför. Efterrätten för egen del blev Trädgårdsäpplen: stekta äpplen, bakad kaka, vaniljkräm och sorbet. Marie beställde in bakad choklad med kolasås, körsbär och nötter med gräddfilsorbet; båda var ljuvliga, men Maries var nog aningen godare om jag under pistolhot blev tvungen att välja mellan de båda sockerbomberna.

Chaufför Marie navigerade ryckigt mot karga Himmelstalundshallen där de båda humorikonerna skulle framföra sin  populära show: ”Ljust & Fräscht”. Instinktivt kändes väl ”arenan” aningen malplacerad i våra ögon. Jag fick en klar aula-känning som lämnade ett bestående avtryck före, under som efter föreställningen. Hade man  dessutom ont i ryggen innan så hjälpte inte dessa bräckliga och kalla plasttingestar till precis. Det var dock den enda smolket i bägaren denna livskvalitetskväll.

Helt klädda i vitt och barfota gjorde komikerna Fredrik Lindström och Henrik Schyffert entré inför 2000 östgötar. Det här är för övrigt första gången de står på scen tillsammans. Ljust & Fräscht handlar om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit, kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm. Den två timmar långa showen var indirekt indelad i fyra sjok. I den inledande fasen var de båda komikerna närvarande, sedan fick Schyffert tillgång till 20 egna minuter i rampljuset för att efteråt avlösas av Fredrik Lindström egentid. Cirkeln slöts när vännerna återigen samlades på scenen. Oväntat nog så skrattade jag allra mest åt Schyfferts ståup-fasoner som mångt och mycket handlade om återvinning. Det hysteriska upplägget stegrades, och var faktiskt helt genialiskt fyndigt. Ännu mer oväntat var det också att han sammantaget var den roligaste av de två. Han stod för de sylvassaste sarkasmerna och för flest komiska poänger. Självklart var de båda såväl tighta som roliga, men som sagt Schyffert fick en renässans i mina ögon.

Kontentan av showen gick ut på att vi inte blir lyckligare människor av att renovera ihjäl oss eller följa rådande tidningstrender. De menar på att man bör sätta värde på det man har och rannsaka sig själv i sömmarna om man är i behov av att genomgå ett förändringsbeteende. Jag är väldigt förtjust i när man integrerar samhällskritik med syrlig komik, och ändå komma undan med detta genom att anamma ett spektrum av igenkänningsfaktorer. Existentialismen och konsumtionshybrisen ironiserades effektivt under hela föreställningens gång. Jag har väldigt svårt att tro att någon i publiken gick hem besviken. Förhoppningsvis kanske en och annan sätter efterskrattet i halsen när de börjar reflektera hur vi och våra medmänniskor allt som oftast agerar i vårt vardagliga liv. Jag kan inte göra annat än att konstatera att föreställningen var groteskt underhållande, varierad men som sagt också tänkvärd. Medelåldersmännen avslutade spektaklet med att leva ut sina rockdrömmar genom att framföra en punk-hårdrock-låt med mängder av pyroteknik: Det var verkligen kronan på verket; en show för alla sinnen som jag inte lär glömma på väldigt länge.

Fredrik Lindström – en husgud av rang

Oftast är man bara rolig eller bara intellektuell tråkig. Att som Fredrik Lindström lyckas med konststycket att pragmatiskt balansera seriositet och humor är ytterst sällsynt. Denna mänsklig husgudhybrid är född och uppvuxen i Eskilstuna. Mellan åren 1979-1982 var han medlem i Eskilstunas stolthet Crystal Pride; deras debutskiva som också huserar i min vinylsamling var inte alls oäven. Mr Lindröm slutade dock som trummis i bandet innan albumet släpptes. Från hårdrockstrummis till en i ensemblen av ironiska och cyniska busringare i det nu nedlagda radioprogrammet Hassan i Sveriges Radio P3 (1993-1994). Fredrik har också härjat rejält i radion genom att förgylla det underbara programmet ”På minuten” dessutom har han varit Sommarpratare hela tre gånger. Lindströms akademiska bana inleddes med en fil kand i nordiska språk, litteraturvetenskap och idéhistoria vid Uppsala universitet 1987. Med blodad tand tag han sig igenom Poppius journalistskola 1989 för att sedermera bli doktorand i Nordisk språkhistoria vid Uppsala universitet. Fredrik Lindström är en Sveriges mest efterfrågade föreläsare,  konferencier och moderator. Få kommer ens i närheten av Fredrik när det gäller kombinationen av att vara helt sanslöst rolig ena sekunden, för att i nästa ögonblick respektfullt beundrad av publiken för sin djupa, seriösa och imponerande kunskap inom brett varierande områden. Hans sätt att tala i harmoni med hans intelligenta humor är nästan oslagbart, en husgud helt enkelt

Denne mångsysslare har också regisserat en av mina topp-3 svenska komedifilmer nämligen: ”Vuxna människor”; en pärla som är är snuskigt underskattad. Han har också agerat medförfattare till en av Sveriges (norskt originalmanus) bästa sit-com c/o Segerhmyr. Hans seriösa sida i symbios med glimten i ögat reportage infogades i SVT: ”Värsta språket”, ”Svenska dialektmysterier” och ”Vad är en människa”. Mest känd är han troligtvis genom ”På spåret”, där han och polaren Kristian Luuk på ett utmärkt sätt fyller vakuumet efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg.

Henrik Schyffert – långt ifrån en husgud

Jag vet inte varför jag aldrig varit riktigt förtjust i Henrik Schyffert, men så är det bara eller snarare var det. Hans energiska uppträdande i Himmelstalundshallen var dock en källa till att blicka tillbaka på hans digra artistproduktion. Henrik är född 1968 i Ronneby och blev halvkänd genom Z-TV och busringningar med bland annat Fredrik Lindström och Kristian Luuk i Hassan. Kändisskapets dörrar öppnades på vida gavlar i och med att Killinggänget bildades. Konstellationen skapade eufori hos såväl tv-tittare som hos en enad kritikerkåren med: ”I managen med Glen Killing”, ”Nilecity 105.6″, ”Percy tårar” och ”Fyra små filmer”. Han har också varit programledare på TV4:s ”Parlamentet” och SVT: ”Landet brunsås”. Det var för övrigt det programmet som min inställning till honom började förändras. Jag gillade konceptet, karaktärerna, och sedermera även Henrik Schyffert. Ståuppkarriären har varit spikrak, och bevisen för detta är priset för ”Årets Nykomling” 2003 samt ”Årets manliga komiker” 2007. Denna mångsysslare var också med i gruppen Whale  med Cia Berg, från 1993-1993, ett kollektiv som rönte musikaliska framgångar på hemmaplan.

Tidlös Pomp A.O.R

1. ”Rock ‘N’ Roll Party In The Streets”
2. ”Video Inspiration”
3. ”Steal Another Fantasy”
4. ”Jennifer”
5. ”I Got The Fire” (Ronnie Montrose)
   
6. ”Burn The City Down”
7. ”Now Or Never”
8. ”Holdin’ On”
9. ”Silent Soldiers”

Min första renodlade a.o.r platta utöver Def Leppard var Axe med albumet Offering. På den tiden härjade Judas priest, G.B.H, One way system, Dead Kennedys, Y and T, Anvil, Metallica och Slayer på vinylspelaren. I ett tidevarv när man sällan kunde lyssna på musiken innan man köpte den fick jag allt som oftast förlita mig på andras åsikter huruvida en platta var bra eller inte. Mina obskyra inköpsställen var främst Stockholmsbaserade Heavy Sound och Pet Sounds. I fallet med Axe köpte jag plattan mest på grund av namnet och det coola omslaget.

När skivspelararmen kränkt vinylen två gånger blev jag ruskigt frustrerad och ansåg instinktivt att detta var ett skapligt nerköp, ett fatalt ekonomiskt misstag. Efter några genomlyssningar hade jag gjort en musikpudel, och svängt snabbare än en EU-tjänsteman. De mjuka tonerna förförde mig om och om igen; man kan väl säga att detta var min adekvata inkörsport till A.O.R-genren. De fluffiga låtarna etsade sig fast  i hjärnbalken i symbios med Bobby Barths utomjordiskt vackerstarka röst. Varje nästkommande platta var källor till fiktiv eufori. Tyvärr var det mer ett önsketänkande när Offering sett i backspegeln var kronjuvelen i deras albumkatalog, därefter gick det sakta men säkert utför i en oändlig nedförsbacke.

Floridabaserade Axe första alster från 1979 var ett A.O.R-embryo, potentialen fanns onekligen där. ”Loves just an illusion” var en låt som visade prov på ett melodiskt hantverk utöver det vanliga. Deras andra platta: Living on the edge, inhandlades kvickt efter jag indoktrinerats in i deras magiska melodiorgier. Där fanns det verkligen några riktiga guldkorn, och det var inte svårt att förstå att det handlade om en ren och skär musikgenialitet. Melodier som ”Living on the edge, ”Fantasy of love” och ”Carry on” var och är vansinnigt bra. Några av låtarna har återutgetts med nytt ljud, vilket i detta fall inte alls var en dum strategi, vanligtvis brukar slutresultaten bli horribla.

Den fjärde plattan hade jag obeskrivligt stora förväntningar på, dessvärre infriades dem inte. Låtar som stack ut var snabbtunga: ”Heat in the street”, ”I´ll think you remember tonight”, ”Eagle flies alone”,  ”Foolin your momma again” och framförallt ”Young hearts”, det var låtar i patenterad Axe stil. 1984 skedde det tragiska, då Bobby Barth och gitarristen Michael Osborne var med om en bilolycka. Michael omkom medan Bobby hade änglavakt och överlevde. Det var troligtvis början till slutet för en grupp som hade framtiden i sin hand; kemin som de båda gitarristerna hade gick inte att reproducera.

På den femte plattan, tillika comebackplattan ekade det bara fragment utav det förflutna. Det var dock ett tuffare sound, men ljusår ifrån de minnesvärda låtar som de tidigare vinylframavlat. Deras comebackplatta part två  blev tyvärr ännu sämre än sin halvmediokra föregångare, och såklart inte heller någon försäljningsframgång. Axe var därmed passé och en skugga av sin egen skugga; det var helt enkelt tid att lägga gruppen till handlingarna. Numera lyssnar jag i ännu högre utsträckning på deras många A.O.R-juveler,  och upplever det unika melodisnickeriet som tidlöst. För mig kommer alltid plattan Offering tillhöra en topp 15 i A.O.R-genren. Bobby Barths smekande, men kraftfulla röst en klar 10 i topp, där tronen bland annat  delas mellan Steve Perry, Lou Gramm, Fergie Frederiksen, Jimi Jamison, Mark Free (Marcie),

• Axe (1979)
• Living on the Edge (1980)
• Offering  (1982)
• Nemesis (1983)
• V (1997)
• The crown (2001)

Medlemmarna är spridda med vinden, men the man behind the band: Bobby Barth (1952, Coffeyville, Kansas) bor och verkar i New Orleans där han bland annat har en egen studio. Killen som också spelat med Blackfoot  och Babyface har fortfarande ett brinnande intresse för musik, numera är det mer blues än A.O.R som han förordar musikaliskt. Han är också mycket involverad i uppbyggnaden av New Orleans efter härjningarna av orkanen Katrina 2005.

Pixel-Eskapism

Familjen Widholm traskade ner till ett relativt dyrt lördagsförmiddagsnöje där Pixars nyaste animering stod på agendan: Brave. I barnens natur ligger en form av rastlöshet; när filmen visade sig vara 1. 43 minuter exklusive reklam, och trailers blev jag aningen orolig för att någon av änglarna skulle hinna somna. Den oron visade sig vara obefogad, de satt som klistrade vid de bekväma och rymliga sittplatserna. Merida är en skotsk prinsessa i tonåren. Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer kungarna från grannrikena och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. Hon flyr in i skogen, där hon efter ett tag träffar på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn. Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid. Det hela låter som en genialiskt originell idé, tyvärr tyckte jag att det hela blev på tok för endimensionellt. Utifrån en Pixar-standard så hamnar den under deras exceptionellt höga kvalitetssäkring. Allt är väldigt förutsägbart och den annars grymma vuxen/barn humorn är starkt reducerad. Frågan är efter denna film och mediokra Bilar 2, om Pixar genialitet håller på krackelera? Modig är självklart bra och väldigt vacker gjord, men som sagt en besvikelse, och tycks vända sig till en ännu yngre målgrupp än vad vi är vana vid.

Brittiska Aardman Studios (britternas svar på Pixar) har nu i 40 år vävt sitt finmaskiga spindelnät tjockare för varje produktion som lämnat det experimentella animationsbordet av stop motion-animationer med lerfigurer. Deras galjonsfigurer är  dock ”Wallace & Gromi”t och ”Fåret Shaun. Aardman”. Studios långfilmsbibliotek består av: ”Flykten från hönsgården” som var först ut, sedan följde, ”Wallace and Gromit and the were-rabbit”, ”Flushed away” och ”Arthur Christmas”. Den årliga tävlingen om årets pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla, och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen. Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur. Människors nyfikenhet kontra människans girighet, två oftast motstridiga mänskliga egenskaper presenteras via piratbulvaner. The Pirates är självklart vansinnigt bra gjord, och till bredden fylld av genuin brittisk galghumor. De subtila småskämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till är absurt underhållande. Humorn drar emellanåt åt slapstick, men här finns också gott om underfundiga samtidskommentarer och popkulturella referenser. Aardmans rundade lerfigurer gör sig fint i 3D, och varje scen är späckad med typiskt fyndiga detaljer och formuleringar. Jag föredrar helt klart denna pärla framför Pixars senaste, medan barnen hellre ser den förstnämnda.

Jag tog barnen till Höstlovets höjdpunkt: en biofilm i 3D och på svenska, Hotel Transylvania. Att det handlade om monster gjorde det hela mycket intressantare än pirater, pandor eller dinosaurier. När Drakulas fru blir dödad av arga bybor, skapar han en fristad för honom men framförallt för hans ögonsten, dottern Mavis. Hotellet besöks av alla typer av groteska varelser eller monster, kravet är dock att slippa konfronteras med människor, något de är rädda för a´la ”Monsters inc”; denna film är dock 150 gånger bättre.  Såklart dyker det ganska snabbt upp en människa till hotellet som dottern till råga på allt blir kär i. Draculas swengelskrumänska accent är bara för härlig; nästintill allt han gör och säger blir egentligen komiskt precis som den orgie av slapstick som präglar en stor del av Hotel Transylvania. Det drivs också hej vilt med monstergenren i sig på ett ytterst charmigt och klockrent sätt. Ett gott betyg måste väl vara när en film uppskattas från början till slut av barn såväl som vuxna, filmen slår exempelvis ”Brave” med hästlängder. Varning detta är en rolig film.

Morgan Freeman som Nelson Mandela var nästan en lika god idé som John Goodman som Fred Flinta. Clint Eastwood som regisserar detta sportdrama går verkligen från klarhet till klarhet. Den 82-åriga vandrande legenden ligger numera bakom moderna klassiker som: Heartbreak ridge, The bridges of Madison county, Absolute power, Blood work, Mystic river, Billion dollar baby, Changeling, Gran Torini, Hereafter, J. Edgar. I Invictus koncentreras handlingen till Sydafrikas värdskap i Rugby-VM 1995. Mandela såg detta evenemang som en möjlighet till att ena det apartheiddrabbade landet, när ingen annan gjorde det. Vi får följa hans egensinniga strategi genom hela filmen, från att vara aningen ifrågasatt till att bli dubbelt hyllad. Matt Damon gestaltar den ”nationella” stoltheten: Springboks lagkapten, och dennes kamp att vinna mästerskapsbucklan med sina kluvna lagkamrater. Filmer som baseras på verkliga händelser och som dessutom är i händerna på übersentimentala amerikanare är orosmoment i sig. Denna film klarar sig riktigt bra från de allra värsta fällorna, då främst castingen är superb. I filmen implementeras fragment där vi tittare får ta del av hur Mandela upplevde den 30-åriga fängelsevistelsen vilket är en ständig påminnelse att trägen vinner (dock gäller det inte i squashsammanhang). Jag kan inte göra annat än att abdikera för ett välregisserat drama där ett gemensamt mål blir kittet till reducerade fördomar.  Viljan att förändra hopplöshet till hopp är alltid lika intresseväckande moment i filmer, om de görs på rätt sätt. Ett klanderfritt hantverk med en handling som är som gjord för inspirera sina tittare.

Den numer 58-åriga australiensaren Mel Gibson tredje film efter sitt uppehåll  2004; Edge of darkness (2010) och The Beaver (2011) och 2012 Get the Gringo. Detta är ett actiondrama med glimten i ögat, och med en själsligt betydligt mörkare Mel Gibson. Borta är den pojkaktiga charmen som präglade en stor del av hans tidigare karaktärer. Handlingen kretsar runt ett Mexikanskt fängelse där fångarna inte får lämna platsen, men ändå lever ett ”normalt liv”. Hit förs Driver (Mel Gibson) som kraschat med sin bil invid Mexikanska gränsen, och där korrupta poliser lagt händerna på den stora summan pengar som låg i samma fordon. Han lämnas med syftet att bli glömd och begraven. Driver tämjs dock inte i detta fängelse, utan tar ofrivilligt hjälp av en pojke i hans kamp att överleva detta helvete på jorden. Denna light-Taratino-rulle kunde ha blivit groteskt pinsam, men istället klarar den balansen i den överdrivna actionhandlingen mellan intresseväckande handling och klyschor. Mel Gibson genomgår i mina ögon en vitalare omvandling än jag trodde var möjlig: från föredetting till någon att räkna med i kommande alster. Hans nya lite mörkare sida klär honom perfekt, i kombination med coola one-liners. Snorungar som leker besserwissrar brukar vara ytterst påfrestande, men i Get the gringo fungerar kemin mellan grabben, hans mamma, Driver och skurkarna förvånansvärt bra. Kroppsdelarna kapas, blodet sprutar precis som drogerna och orättvisorna, men helheten känns ändå tillräckligt ”trovärdiga” för att få mig på ett väldigt bra filmhumör. En av de största actionöverraskningarna på 2000-talet med bland annat filmen Taken (Liam Neeson).

6 Bullets är min första Jean-Claude van Damme film på över 20 år. När jag var runt 19 år, ensamdeprimerad och tågluffandes runt Europa, stiftades min första bekantskap med denna belgiska superhjälte. Platsen var Antwerpen, filmen ”Blood sport”. Jag vandrade däckad därifrån, och alla tillsynes sömnlösa nätter på obekväma tåg var som bortblåsta. På Stefan Hammarströms och mina resor runt världen var densamme en källa till euforiska kickar hos oss båda med filmer som ”Kick-boxer”,  ”Lionheart” och ”Double impact”. Sedan svalnade intresset för att sedermera avta helt, tills denna film. 6 Bullets är ”Taken”, fast i b-films-tappning. Handlingen, dialogen, skådespeleriet och manuset lär inte generera i några filmfestivalpriser. Att jag tittade på hela filmen beror faktiskt att den var riktigt underhållande. Man vet vad, hur och när man får minuterna serverade, men som sagt något etsar sig fast i hjärnbalken, något för reptilhjärnan att frossa i. Skön action, coola stunts, och en godtagbar handling om trafficking räddar filmen från att ramla ner i ”varför-gör-man-sådana-här filmer-egentligen-träsket. Kanske dags att ta en titt på några tidigare alster ändå, killen har ju nästan 50 filmer i sitt endimensionella film-cv. Klart bättre än The Expendables 1 och 2 – tillsammans.

Jag dyrkar vampyrfilmer, tyvärr är de riktigt bra lätträknade. I Abraham Lincoln: vampire hunter har manusförfattarna onekligen hittat en ny absurd infallsvinkel. Jag var verkligen skeptisk till denna uppfinningsrikedom när en välkänd president är filmen hjälte, vars subjektiva uppdrag går ut på att hindra vampyrerna ta över USA. Förväntningarna var obeskrivligt låga, men ibland kan det vara en films största fördel. Vi  får episkt följa en 9-årig Abraham från hans mamma blir dödad av vampyren Jack Barts till vuxen ålder och presidentämne. En vampyrdödare tar honom under sina vingar och lär ut allt han kan om dessa nattens demoner. Det går inte komma ifrån att kemin mellan de båda är filmens allra största behållning. Betyget landar aningen över standard, men fyller gott och väl sitt underhållningssyfte med lagom portioner roligheter och snygg action.

Helt plötsligt är det nästan folkligt och legitimt att se på zombiefilmer, nästan som att gilla hårdrock. Tv-serien ”The Walking dead” öppnade dörrar för såväl dåtid som framtid för genren i sig. Dessvärre är många zombiefilmer rena karboniseringar och klyschabon, där man sällan blir överraskad, bara trött på upprepningar som reproducerats tillsynes för evigt. La Horde är en fransk zombiefilm där man också sett det mesta förut. En grupp motstridiga människor i ett hyreshus måste samarbeta för att inte bli uppätna levande. Betoningen ligger dock på action, inte inälvsscener, men inte ”Resident evil action”, utan mer jordnära sådan. Skådisarna håller ovanligt hög klass precis som logiken för en gångs skull, även om den är groteskt förutsägbar. De kan upprätthålla den tunna men ändå bakomliggande handlingen sinsemellan, utan att man somnar eller blundar generat. Zombierna i denna rulle är djävulskt snabba, och här finns det definitivt inte plats för att vara en dålig skytt om man ska träffa essensen – huvudet. De ultrasnabba köttätarna finns som vanligt överallt, men regissören lyckas bra med konststycket att man faktiskt bryr sig om hur det går för de jagade bytena, en överraskande bra zombiefilm, gjord med en mörk humor och glimten i ögat.

Länge sen sist

När jag i ensamt majestät tågluffade runt Europa i tonåren såg jag också min sista James Bond film på bio. Staden var London, platsen Leicester square och filmen ”A  view to a kill” med Roger Moore. För mig har Bondkaraktären dränerats  på substans för varje Bondfilm som passerat bioduken sedan ”Octopussy”. Upphovsmakarna har dels varit kedjade vid författarens Ian Flemings kalla-kriget-romantik-böcker samt fångna sin egen agentidentitet som de lyckades förinta hur många gånger som helst. Genom att überreproducera Bondattributerna som: en flashig ingress, Bondlåt, spektakulär actioninledning (gärna på skidor), ett knippe utomjordiskt snygga Bond-bimbo-brudar, en klyschig endimensionell Bondskurk i symbios med att James Bond hinner avstyra jordens undergång 2-3 sekunder innan katastrofen inträffar och så vidare.

Bondfilmerna i sig blev mera en produkt-placerings-orgie än en ”riktig film”, storyn blev bara en restprodukt när kommersialismen fått säga sitt. Ian Flemings romantiserade spionhistorier med miljoner ryska soldater kändes också väldigt malplacerade långt innan de ens hade fått premiär. De senare filmerna har dock lämnat det kalla kriget bakom sig för att istället avhandla den globala terrorismen. Amerikanska agentfilmer som Bourne med Matt Damon, och Mission impossible med Tom Cruise lyckades föra agentarvet vidare medan Bond ständigt havererade.

Detta är den tredje filmen med Daniel Craig som Bond. Den första hette ”Casino Royale” och kom ut 2006, ”Quantom of Solace” hade premiär 2008, en film som för övrigt var Bondhistoriens enda uppföljare. Casino Royal var dessutom en remake av en James Bond parodi som spelades in 1967 med David Niven i Huvudrollen. Daniel Craig har kontrakt på två filmer till, något t troligtvis kommer att utökas, då Skyfall slagit Brittiskt premiärrekord, före filmer som Harry Potter.

Skyfall är första riktiga filmen där Ian Flemings litterära skugga inte skymmer Bondtemat, en epok gick i graven, något som i mina ögon var helt nödvändigt. Här har upphovsmakarna sneglat på Christohper Nolans nygjutning av den bevingade superhjälten Batman. Dessa kritikerrosade kassasuccéer inspirerade upphovsmakarna till en mörkare och personligare skildring av den brittiska superagenten. I Skyfall passar Daniel Craigs karga utseende som handen i handsken i symbios med att de infogat en trovärdig backstory-skildring av James Bond förflutna, vilket ger en tyngd till karaktären, något som helt saknats förut. Ledordet för storyn, Bond och hela konceptet är: nystart, något som lär locka folk till biograferna, de som för länge sedan gett upp hoppet på Bondfilmerna, precis som jag själv. De fyra år som gått mellan Quantum of Solace och Skyfall är för övrigt det längsta uppehållet i Bondserien, utan ett byte av skådespelare i huvudrollen.

Storyn är simpel, men ändå tillräckligt intresseväckande, när Bonds lojalitet gentemot bossen M sätts på prov. MI6 blir provocerade, attackerade och synliggjorda av en okänd gäckande skugga som hela tiden ligger steget före den tillsynes förlegade underrättelseorganisationen. Två adekvata teman i rullen är pånyttfödelse och hämnd. Filmen inleds med en spektakulär biljakt i sann James Bond anda följd av en superläcker bilddekor till Adeles sköna Bondlåt: ”Skyfall”. Det är precis som vanligt, fast ännu snyggare, ännu tuffare och ännu mer bombastiskt. Ola Rapace gestaltar bihansgsskurken utmärkt och får på köpet osedvanligt mycket utrymme, utan att säga ett enda ord, typiskt svenskt. Därefter antar filmen successivt en annan karaktär gentemot tidigare alster. Bonds förflutna framavlas intelligent för varje bildruta som passerar bioduken, ingredienser som förstärker karaktären, storyn och hela filmen i sig. Actionscenerna är fantastiska, men inte overkligt fantastiska, utan mer som att detta skulle kunna utföras på riktigt. Manusluckorna är många, men inte fler än i andra actionfilmer. Istanbul, London, Macau, Shanghai och de Skotska högländerna beskrivs bildligt sett optimalt, utan för den skull kännas som resebyråreklam.

Med en Daniel Craig som klippt och skuren för rollen, underbara machobyråkratiska Ralph Fiennes, och gudomligt grymme Javier Bardem, får skådespeleriet sig en renässans i Skyfall, och höjer den nivån markant gentemot andra Bondrullar. Javier Bardem som spelar Bondskurken Silva gör en sen introduktion i filmen, vilket är såväl ett annorlunda men oerhört lyckat filmiskt grepp. Regissören Sam Mendes (1965, Reading, England. American Beauty, Road to perdition, Revolutionary road) har lyckat med konsttycket att göra en tvättäkta actionfilm med både djup och klass. Jag tillhör kategorin av tittare som föredrar en Bond som inte räddar jordens befolkning genom att koppla ifrån någon form av destruktiv manick i syfte att rädda världen eller Europa i sista stund. Ett Bondfenomen som befriande nog lyser med hela sin frånvaro. Skyfall kan oväntat mäta sig med såväl ”The Avengers”, ”Mission impossible 4″ som ”Batman begins, inte lika bra men inte så jättelångt ifrån.

Sammanlagt skrev Fleming 14 böcker om James Bond, alla under sina semestrar i sitt hus Goldeneye på Jamaica. Rättigheterna till Flemings romaner köptes under tidigt 1960-tal upp av Albert R. Broccoli och Harry Saltzman som tillsammans startade produktionsbolaget EON Productions. Filmerna om agent 007 är den tidsmässigt längsta serien filmer i filmhistorien (50 år 2012) och dessutom den som tjänat in mest pengar. De 22 Bondfilmer som producerats av EON Productions har dragit in närmare 5 miljarder amerikanska dollar enbart i biointäkter. Räknas intäkterna från samtliga filmer om till dagens penningvärde stiger summan till över 11 miljarder amerikanska dollar. Närmaste konkurrenten är Harry-Potter filmerna, tar man hänsyn till inflationen under Bondfilmernas snart halvsekel långa historia är emellertid James Bond-serien ohotad etta. Alla tiders största Bondsuccé, Åskbollen, spelade, omräknat i dagens penningvärde, in nästan en miljard amerikanska dollar, det vill säga ungefär lika mycket som Sagan om ringen filmerna.

Sean Connery född 1930  (6 filmer: 1962-67 och 71)

George Lazenby född 1939  (1 film: 1969)

Roger Moore född 1927   (7 filmer: 1973-85)

Timothy Dalton född 1946  (2 filmer: 1987-1989)

Pierce Brosnan född 1953  (4 filmer: 1995-2002)

Daniel Craig född 1968  (3 filmer 2006-2012)

Mina favorit-James Bond-filmer har baserats på den Bond jag gillat allra mest nämligen Roger Moore. Dessa ”mästerverk” är kronologiskt: ”Live and let die” (1973), ”The spy who loved me” (1977),  ”For your eyes only” (1981) och” Octopussy” (1983). I dessa teknikorgier har tidens tand hunnit sätta tänderna även i mina favoritrullar, men jag ser dem utifrån andra ciniastglasögon. Jag kan bara säga att den senast Bond inte är långt ifrån denna välrenommerade filmtopp, vilket är ett oerhört gott betyg.

”I ditt huvud” – Tankeläsare på Flygeln.

Marie och jag hade återigen lyckats outsourca Hanna & Frida till våra generösa gårdsgrannar Jonas & Tilde. Kvällens agenda bestod dels av ett månadsenligt restaurangbesök, dels en annorlunda förställning på Flygeln. Månadsvalet föll på Sing Thai, ett gemensamt favoritställe i Norrköpings matvärld. Vår första tanke var att cykla, men när regnet fullkomligt öste ner blev det bilen istället.  Jag valde stekta nudlar i symbios med rätten Gai Pad Bai Grapao, något som sköljes ned med två kalla öl. Marie beställde in Gai Pad Met Ma Moang det vill säga stekt strimlad kyckling med cashewnötter. Förrätten bestod av Sateh Gai vilket enklast översätts till kycklinggrillspett med jordnötssås. Vi hade nog båda glömt bort hur gudomlig maten som serverades på Sing Thai var, perfektionism uti fingerspetsarna.

Hällregnet fortsatte att terrorisera ”Pekings” stadsbild, men vi undvek det blöta, och bilade istället bekvämt till Spiralenparkeringen för att sedermera pricka in närmaste vägen till Flygeln. Jag är definitivt inte snål, utan snarare ekonomisk, men 40 kronor per person för att hänga in ytterkläderna var onekligen väl tilltaget. I vilket fall som helst så traskade vi fram till rad 11, och till en tillsynes fullsmockad lokal. Klockan 19.10 satte showen igång, och det var en stilistisk scen som mötte oss i publiken. Fexeus inledde kvickt med att via en orange frisbee välja ut personer ur publiken, något som skulle omöjliggöra fusk och fejk. Henrik var väldigt tydlig med att vi som publik inte skulle föra vidare vad som hände under föreställningen till vår omgivning, något jag absolut respekterar.

Ett av hans trick att få publiken delaktig var som sagt att få upp dem scenen successivt under föreställningens gång. Det var en varierad, trivsam och annorlunda tillställning som förförde oss; tyvärr blev det inget hångel, utan bara subtila smekningar. Jag vet inte om mitt milt sagt överskruvande på stolen berodde på gårdagens Familjen Adams besök eller om Fexeus faktiskt var på tok för omständig?  Jag upplevde att han bluddrade på alldeles för mycket, och det sensationella resultat som man förväntade sig, visade helt enkelt inte sitt rätta ansikte. Det hela blev för profillöst och utdraget, precis som ett vanligt syndrom i amerikanska tv-serier som Lost, Alias, Prison Break och Heroes. Visst var det stundtals väldigt underhållande, men tidslängden kunde utan problem kapats med minst 30 minuter, med syftet att skapa en effektivare och rappare föreställning.

Periodvis träffade han sin publik med några riktigt bra skämt, men humorn var tyvärr inte hans starkaste sida; en ingrediens som hade kunnat kryddat transportsträckorna ordentligt. Henriks manipulationer (när de väl kommit till skott) var dock väldigt välriktade, och för mig källor till frustration hur han verkligen gått tillväga. Den så kallade finalen var också riktigt smart upplagd, då han avlossade svar på det som skett tidigare under kvällen. Den finurliga och varierade Henrik Fexeus får ändå bara godkänt av mig och Marie, kvällens höjdpunkt var utan tvekan Sing Thai.

Henrik Fexeus föddes 1971 i Örebro men emigrerade sedan till Vallentuna, men bor numera i Stockholm med sin sambo och sina två barn. Redan i grundskolan väcktes hans gigantiska intresse för trolleri, något som fortsatte ju äldre han blev. Henrik har studerat kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri och psykologi, samt analyserat påverkan genom media, reklam, propaganda och memetik. Idag är han en efterfrågad föreläsare och författare inom området omedveten kommunikation. Henrik har skrivit sex bästsäljande böcker inom omedveten kommunikation och påverkan som hittills översatts till 19 språk; Konsten att Läsa Tankar (2007), När Du Gör Som Jag Vill (2008), Alla Får Ligga (2009), Konsten Att Få Mentala Superkrafter (2011), Öka Din Sociala Kompetens – På 1 Timme (2012) samt Bli Kreativ – På 1 Timme (2012). Henrik ledde också två säsonger av den internationellt uppmärksammade TV-serien Hjärnstorm för SVT och har suttit med i juryn i TV4:s Talang. Idag är han en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare samt en prisbelönt underhållare. Under 2012 turnerar han genom hela Sverige med sin föreställning: ”I ditt huvud”.