En epok gick i graven.

Torsdagen den 2 oktober 2014 hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga bondemiljön. Samma torsdag klockan 11.40 lämnade jag över mina ögonstenar i Vaxkupans förhoppningsvis trygga händer.

Vaxkupan fick 700 plattor att sälja på kommission, resterande hade jag kvar för att själv på adekvata skivmässor eller vinylauktioner, parallellt alster som jag trodde kunde inbringa hyfsat med pengar såsom Heavy Load , Gotham City, Pantera – Metal magic,  för att nämna några.

Runt 200 stycken sålda vinyl har resulterat i cirka 11 000 kronor. Det efter att Vaxkupan tagit sin 50 % andel utav av vinsten. Visst, jag hade kunnat sälja dem själv på auktioner och dels fått mer per skiva, dels hela vinsten själv. Det byggde på att jag hade fått lagt ner oerhört mycket tid, bensinpengar och dylikt, något jag inte alls kände för,  därav att jag outsourcade det krävande arbetet. Vaxkupan har hittills visat sig vara ytterst noggranna, ärlig och dessutom trevliga så jag är helnöjd.

Samlingen inleddes med diverse KISS skivor därefter flöt det liksom bara på. Min första riktiga hårdrockplatta var Judas Priest – British steel. Jag bevittnade hårdrockögonöppnaren Breaking the law videon på sommarmorgon i Trazan och Banarnes program. Det var en tv-era där man slapp brottas med en mångfald utav tv-kanaler, på gott som på ont. I vilket fall så blev det ett köp som stakade ut en genre som jag i skrivande stund är ett stort fan av – hårdrock, i all dessa former och undergenrer.

Jag upptäckte själv Y and T – Eartshaker,  Def Leppards – On through the nigh, Accept – Restless and wild, Yngwie J Malmsteen, Pretty Maids, Black Sabbath, Savatage under tidigt 80-tal . Dessa låg till grund att jag anammade de tre genrerna: heavy metal,  melodiös hårdrock och a.o.r, livskvalitet, varierat, men dock en djävulskt dyr hobby.

Mina källor blev främst brittiska Kerrang samt olika svenska fanzines runt om världen. Jag vet inte varför det blev att samla på mig svensk hårdrock i all dessa underkategorier av hårdrock, men så blev det, vilket skapat en enorm samling av svensk hårdrock. Treat, 220 volt, Talisman och Europe var favoriterna, idag är det Eclipse,Work of art, H.E.A.T, The Poodles, Miss Behaviour, W.E.T, Degreed som gäller.

Internet har tagit över som mina bästa källor för att hitta ny bra ny hårdrock såsom MelodicRock.com och RockReport.be. Jag prenumererar dock på greppbara papperstingestar Sweden Rock Magazine från starten samt brittiska Powerplay.

Numera är det inte vinyl som gäller, trots en mycket oväntad renässans. Jag har över 3000 CD-skivor i mina mörka Billyhyllor, och är en av Ginzas bästa privatkunder (tror jag). I och med Spotifys intåg i den digitala världen har jag det sista året funderat på om jag ska avsluta denna dyra hobby. Streamad musik innebär ju att jag inte äger det jag lägger till i mina spellistor, utan bara så länge jag prenumererar på tjänsten, eller att den finns kvar.

Mina CD äger jag, tyvärr är det alltför många skivor som har 3-6 riktigt bra låtar som jag via Spotify lätt kan adda till spellistan Metal with a touch of class eller The king of a.o.r. Till min frus stora förtret tar dessa dyrgripar också gemensam plats i vardagsrummet och barnens rum samt källaren. Spotify kräver inga frakter och är helt miljövänlig, vilket ligger i linje med min livsfilosofi. Som sagt det blir svårt att bara helt plötsligt lägga av att köpa CD, men långtifrån omöjligt.

Hur började det

The Ramones blev något av mina husgudar eftersom en av mina bästa klasskompisar hade dem som favoriter, vilket smittade av sig. Gruppen introducerade mig för vad komma skulle. Jag fick sedermera smak för andra vägen av brittisk punk med grupper som The Exploited, G.B.H, The Partisans, Blitz, Peter and the test tube babies, Violaters, Vice squad, Anti nowhere league.

Jag och klasskompisen Peter Punk drog titt som tätt till Stockholm för att botanisera i deras välfyllda skivbackar. Det blev allt som oftast en seriösty dyrköpt vistelse. Det häftigaste jag kunde göra i punkens tecken var att köpa de kronologiskt numrerade singlarna, något som låg i linje med mitt samlarbegär. Det började med No future records, och fortsatte med bland annat Secret records, Riot city records, Anagram records och Razor records.

Allt för ofta var omslagen coolare än själva musiken, vilket ledde till en orgie utav trash – och blackmetal skivor i min digra samling. Metallicas – Kill ´em all blev musikkatapulten; jag köpte allt som kom ut i den genren under en period i mitt liv. Slayer, Abbatoir, Exodus, Overkill, Testament, Bathory, Venom, Anthrax, Megadeath, Death Angel var några grupper som hamnade i mina skivbackar, vadderad av tjock vinylkonvolutplast.

A.O.R. står för adult oriented rock och kom som mycket annat från Amerika i slutet av 70-talet. För mig var det väl Axe – Offering som visade mig ljuset, sedan var jag fast. Ju mer jag köpte, desto mer inbiten blev jag, och kunskapens träd inom denna före detta gigantiska genre blev ett gift. Grupper och artister som Fortune, Aviator, Foreigner, FM, Rick Springfield, Tommy Shaw, Stan Bush and the Barrage, Giuffria, Survivor blev nya ledstjärnor att hålla reda på.

Power metal vågen missade jag av någon outgrundlig anledning, främst för att jag vid den tiden inte riktigt fastnat för Helloween. Det tog jag med råge tillbaka i slutet av 90-talet. Kamelot, Avantasia och Masterplan tillhör fortfarande mina absoluta favoritband.

Vinyl-skick-graderings-skalan

För att underlätta skicket på en vinyl i syfta att köpa eller sälja den finns en adekvat gradering. I mitt fall så är omslagen i Mint skick då jag vid varje vinylköp handlade till konvolutomslag, vilket sett i backspegeln var en investering för mig som såväl de som köper mina plattor. De flesta av mina skivor kan graderas som Near Mint då jag vårdat plasttingestarna som mina egna barn.

En riktig dyrgrip som jag har i min ägo är en numrerad Sex Pistols bootleg. Den är värderad till över 7000 kronor och förvaras i mitt egna Fort Knox. De som sålts tidigare har dessutom inte varit i mint kondition, något som mitt exemplar är i, vilket skulle kunna generera i ännu högre försäljningspris.

Mint (M): Absolut perfekt på alla sätt. Vinylen ska vara ospelad.

Near Mint (NM, M-): Nästintill perfekt, kan ha spelats några gånger, men hanterats varsamt.

Very Good Plus (VG+): Vanligtvis värd 50% vad en Near Mint skick är värd.

Very Good (VG): Vanligtvis värd 25% vad en Near Mint är värd.

Good (G), Good plus (G+): Vanligtvis värd 10-15 % vad en Near Mint är värd.

Poor (P), Fair (F): Vanligtvis värd 0-5 % vad en Near Mint är värd.

Inledning

Året som gått har ur ett a.o.r./melodiskt hårdrockperspektiv varit mycket givande. Kluster av nya grupper, äldre rävar och som  vanligt en uppsjö utav Frontierskonstellationer rosade marknaden. Signifikativt har varit att de flesta innehållit 3-5 riktigt bra låtar, varvade med intetsägande och standardiserade tongångar som exempelvis: Stan Bush, House of lords, In faith, From the fire, Sonic station, Three lions, Grand Design, Magnum, State of  Salazar, Delain, Perfect view, L.R.S.

Brittisk a.o.r genomgick 2014 en  form av renässans med intressanta nya band som skjutit i höjden med bland annat Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, United nations, Daylight robbery, Skyscraper. Lägg till gamla uvar som Steve Overland, Vega och Magnum så har de återigen blivit en nation att räkna med.

Melodiska hårdrocks kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur brr plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. 1. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. 2. White Widdow är ett exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de många fans och kritiker uppskattar det de gör.

Australiensiska White Widdow är som sagt ettprydligtt exempel på en platta som uppfyller tre kriterier, men saknar den fjärde. I detta fall är det i mitt tycke sångaren Jules Millis som är den felande länken. Dels kan jag inte lyssna på plattan på grund av just detta, dels finns det inte en chans att den når upp till min topp-10000, ifall en sådan funnits just gå grund av den faktorn.

Jag menar inte alla sångare kan hålla Steve Perry klass, men detta är på tok för svajigt, ansträngt och medelmåttigt för att kunna bära denna bombastiska a.o.r orgie. Då hjälper inte ens det tunga artilleriet utav stämsång.

2014 års 16 bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocktronen stod mellan svenskarna och britterna. Fish´n chips älskarna hamnade på 2:a och 3:a plats på listan. De hade också sex grupper på topplistan, skandinaverna 6½, något som avgjorde saken.

För mig var det oväntat att britterna skulle vinna bataljen. Att blanda en lista med a.o.r och melodiös hårdrock är inte det enklaste tycker jag, men skillnaden är ju inte precis superstor, eller är den det? Är diskrepansen mellan Empire 21, Dynazty, Alle/Lande, A.C.T oöverkomlig jämfört med Overland, 7 eller Work of art?

1. Empire 21 – Empire 21

Debutplattan från Empire 21 består bara av välrenommerade musiker som varit med i band som Narnia, Darkwater och Harmony. Gitarristen  Carl Johan Grimmark grundade Narnia med Christian Liljegren därefter han denna underskattade gitarrfantom medverkat på massor av plattor med grupper som Fullforce, Audiovision, Rob Rock, Divinefire, Flagship och Planet Alliance.

2007 släppte han sin soloskiva under namnet Grimmark. Det blev en personlig favorit hos mig. Killen har ett sinne för att skapa sjusärdeles sköna melodislingor i kombination med bra chorus på sitt egna lilla egna vis. Många låtar på debutalbumet är helt enkelt ett knippe guldkorn som I can´t, All is lost, Traveler, 100 nights, This is my story och No matter the winds of change är bevis på exceptionellt bra musik.

Sångaren Richard Hunteke starka och personliga röst omgärdas av ett modernt välproducerat sound som fullkomligt däckar mig. Detta är högkvalitativ tung, mogen melodiös hårdrock som verkligen sticker ut; frustrerande kompetent. Att inte skivan nämnts mera i hårdrock pressen är ett smärre under. Den troliga förklaringen till detta är nog de kristna texterna och att Grimmark själv medverkat på ”kristna hårdrockplattor”.

Jag själv är inte kristen, men så länge inte budskapet hamras ut med lovsånger till Gud är det verkligen inget problem för mig. Visst är det übertung hårdrock som serveras; borde denna musik ens få vara med på listan beroende hur man definierar sin melodiska hårdrock? I mitt tycke absolut eftersom de sätter melodierna och refrängerna i främsta rummet.

2. Overland – Epic

Då FM gått i stå passar Steve Overland på att släppa sin bästa platta so far. Den är ljusår bättre än hans tidigare solalbum: Breakaway 2008 och Diamond dealer 2009. Allt ifrån den optimala produktionen med Mike Slammer (City boy, Streets, Steelhouse lane, Seventh key) bakom rattarna till helt enkelt bättre låtmaterial. Den klockrena Radio radio ställer in a.o.r-radarn för nästkommande låtar som If looks could kill , Down comes the night, If your heart´s not in it, och Time for letting go.

Trots många år i branschen har inte sången från Steve Overland börjat halta, snarare tvärtom, den har mognat likt ett ukrainskt vin, och är som klippt och skuren för musiken på denna platta. Detta är det närmaste tidiga FM jag hört ifrån Steve, utan att falla under epitete karbonkopior. Jag har aldrig varit förtjust i FM´s rockigare och bluesigare inriktning. Det är väl avsaknaden av dessa element som jag fullt ut faller för denna platta

3. Seven – 7

Brittiska Seven är årets Laneslide. En jätteöverraskning sprängfylld med a.o.r precis som jag vill ha det serverats. Det är väl synd att säga att de sticker ut från mängden, men de levererar pråligt fluffig 80-tal på absolut rätt sätt, alla pusselbitarna faller liksom på plats. Hypersköna Shoot to kill visar var debutskåpet ska stå. Efterföljande Inside love är nästan lika bra, precis som Still. Lite längre ner hittar vi Stranger, och nästan bästa låten på plattan Thru the night. Sista låten som höjer sig över mängden är Don´t break my heart. Att de placeras framför mer helgjutna plattor som H.E.A.T och Within Temptation är på grund utav att detta verkligen essensen av pure a.o.r och att det är deras första platta.

4. Heat – Tearing down the walls

Jag måste abdikera i men dogmatiska subjektiva devis att detta band är överhypat. Visst, de tillhör inte mina absoluta favoriter. I och med förra plattan Address the nation,  deras uppträdande på 2014  års Firefest och senaste plattan står det klart även för mig att de tillhör eliten av melodic rock i världen.

Deras signum på de två senaste alstren är variation och jämnhet; två faktorer som gör att skivan placerar sig framför Vega. Tunga Point of no return varvas med rockigare A shot at redemption, glammiga Inferno, kaxiga Enemy in me, popiga Mannequin show med aoriga Eye for an eye. Variationen är deras styrka kombinerat med starka chorus, trots det saknar jag ännu flera klockrena ”hits”  a´la Point of no return, Mannequin Show och Enemy in me.

5. Within temptation – Hydra

Det är bara såhär enkelt att skapa himmelsk bra musik. Likt Halestorm har holländska Within Temptation både lyckats återskapa sitt patenterade bombastisk låtsignum parallellt som de experimenterar med rap och dylikt utan att upprepa sig för mycket. I vanliga brukar sådana här  abrovinscher sluta med ett rejält magplask när många grupper tror att de har Beatles eller ABBA-ådrorna i sig. Detta stolta holländska flaggskepp har i och med detta album lyckats framavla fyra plattor på raken: The Silent force (2004), The heart of everything (2007), The Unforgiving (2011).

Det torde vara smått kriminellt att inte ta med deras senaste platta utifrån ett melodiskt hårdrock perspektiv. Visst, plattan är i mina öron inte lika bra som sin föregångare The unforgiven från 2011. Det räcker ändå lätt för att kvala in på denna eminenta lista då konkurrenterna sällan lyckats med konststycket: ”inte-en-dålig-låt”. Min favoritlåt på Hydra är den smittsamt refrängstarka Covered by roses. Andra guldörhängen är Let us burn, And we run  och Paradise. Tyngd, melodiorgier och variation samt den makalöst sköna rösten från Sharon Den Adel tilltalar alla kategorier av musikälskare just på grund av att helheten blir så bra, denna platta är inget undantag.

6. Vega – Stereo messiah

Tredje plattan med dessa energiska brittiska hitsnickrare. De fullkomligt översköljer lyssnaren med vitala låtar såsom Bon Jovi skulle ha låtit om de inte vandrat fel väg i den melodiska rockdjungeln. Nackdelen är att låtarna har en tendens att låta lite lika; det blir liksom aningen jämntjockt. Bröderna Tom och  James Martin ”The Martin brothers” är ändå som skapta för att konstruera brottarhits. Det har de bland annat visa via Vega, men också  genom låtar till Khymera, Issa,  House of lords och Sunstorm för att nämna några.

Den adrenalinstinne sångaren Nick Workman delar  mig i två läger. Ibland känns rösten helt rätt, ibland enbart jobbig. Den dynamiska titellåten Stereo messiah är en en av plattans allra bästa låtar. All or nothing kommer inte långt efter precis som Wherever we are, Gonna need  some love tonight, The neon heart och The Fall är annars de mest lysande stjärnorna

7. Allen/Lande – The great divide

Det känns lite konstigt att inte Magnus Karlsson är delaktig i detta projekt, eftersom han i mina ögon  indirekt var Allen Lande. I vilket fall som helst tog Timo Tolkki över stafettpinnen, något som instinktivt kändes ytterst negativt. Hans senaste låtskrivarprojekt har i min smak inte alls varit speciellt bra förutom första och sista plattan med Revolution Renaissance. Jag blev dock positivt överraskad av att många låtar var riktigt bra och produktionen för en gångs skull satt där den skulle.

Det är ju inte för intet som jag en period i mitt liv dyrkade Stratovarius trots Timo Kotipeltos ibland enerverande röst. Sådant slipper man dock på denna platta när Jorn Lande och Russell/Allen  håller i studiomickstativen, tyvärr allt för sällan tillsammans. Mina favoritlåtar på plattan är Down from the mountain, In the hands of time, Lady of winter, Dream about tomorrow och klockrena Hymn to the fallen samt Reaching for the stars (plattans mest bombastiska chorus).

8. Brother Firetribe – Diamond in the firepit.

Trots årets fulaste omslag så är det stort sett omöjligt att inte ha med denna grupp på listan eftersom de har en väldigt hög lägsta nivå, ungefär som The Poodles. De andas verkligen pure a.o.r och uppfyller nästan de fyra kriterierna som jag ställt upp.

Pekka Heino är en gudabenådad sångare, dock upplever jag ibland att rösten efter ett tag känns aningen monoton. Trots en bra platta är Diamond in the firepit deras sämsta. Mina favoritlåtar är inledande Love is not enough samt For better or worse, Trail of tears, Edge of forever och Tired of dreaming.

9. Work of art -Framework

Så snuskigt välspelat, tight och sjukt bra producerat. Kan det bli bättre? Absolut, det jag ärligt saknar är fler av de klockrena chorusen som: Shout till you wake up , How do you sleep at night, Time to let go och The machine. Resten blir holistiskt sett alltför intetsägande för att hamna på min  topp-5 helt enkel.

10. Threshold – For the journey

Proggmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk skicklighet med minnesvärda chorus. Threshold har den förmågan och har visat det på plattor som Dead reckoning (2007) och March of progress (2012). Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

De två första låtarna Watchtower on the moon och Unforgiven är schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. The Box, Turned to dust och The mystery show tillhör låtar som jag tycker är lite extra minnesvärd på ett för övrigt mycket jämnt album. Threshold har verkligen hittat sin egna stil, det finns inget annat band som låter likt dem

11. Miss behaviour -Double agent

Precis som Dynazty känns deras senaste som att de hittat sin stil. Detta är en varierad platta med många guldkorn. Den enda nackdelen jag finner på plattan är det  subtila drag av svengelska, men dock inte tillräckligt störande för att kunna njuta utav helheten. Edge of the world, Magic feeling, The cause of liberty och Dancing With danger är klockrena tyngre aor-hits. Double agent är en kommande a.o.r classic. Det känns extra kul att såhär bra melodiös hårdrock hittas i min hemstad Norrköping; the city of Marduk och Eldkvarn.

12. Angels or kings – Kings of nowhere

Ett FM -light, kan det vara något? Definitivt, britterna levererar ett jämt-tjockt-album där det finns fyra låtar som höjer sig över genomsnittet. För cirka 30 år sedan kallade sig bandet AOK, de försvinner, de återuppstår med ny sångare, nytt bandnamn för att släppa sitt debutalbum på Aor Heaven. Sångaren är dock ingen ny Steve Overland, vilket drar ner betyget en aning.

Vill man ha nyskapande a.o.r så bör man inte inköpa denna platta, man har liksom hört det förut. Jag är dock en sann melodifinnare och förträngde detta faktum. Jag sväljer istället de 80-tals klonerna och produktionen med hull och hår. Låtarna Any other girl, Ice turned to rain, Left me in love och  Another lost boy gillar jag  allra mest.

13. A.C.T – Circus pandemonium

Överkvalificerade musiker,egenproducerad platta som ligger på bandets egna label med ett unikt eklektiskt progg/pop/rock-sound. Denna konceptplatta handlar om en cirkus och är deras femte studioplatta. Om det funnits någon rättvisa i musikvärlden så borde de dels spela för utsålda arenor, dels tillhöra de mest streamad, tyvärr är verkligheten påträngande för skev för genialitet.

Härligt med grupper som A.C.T och Jono som tycks ignorera rådande mallar och ramar. ”The end”, ”Everything´s falling” och ”The funniest man alive” är obeskrivligt annorlunda och bra.

14. Dynazty – Renatus

Med deras fjärde platta känns det som att Dynazty äntligen hittat hem till sin stil. Precis som Empire 21 kan detta kännas aningen för tungt för listan, men då fokuset även här ligger på medvetet bra melodier och chorus finns den med. Utvecklingen har skett från sleaze, till mer tyngre a.o.r till tung melodisk hårdrock. Frontfiguren tillika sångaren Nils Molin håller hög internationell klass och har verkligen en pipa som passar denna typ av musik.

Produktionen är också explosivt rattad utav Peter Tätgren (Pain), det låter helt enkelt fantastiskt. Riffen sprutar fullkomligt ur bandet som ett artilleri av kulsprutor. Här har de inte kompromissat med halvmesyrer eller sega ballader, fullt ös från start till mål, på gott som ont. De låtar som jag anser vara bäst är Dawn of your creation, Run amok, A divine comedy och Incarnation.

15. Jaded Heart – Fight the system

Likt ett light-pretty Maids balansera svensk/tyska Jaded heart sin melodisk hårdrock mellan tungt och mindre tungt. Jag föredrar detta sound före den mera a.o.r.-inriktade tiden med Michael Boorman vid mickstativet. Med svenskarna Johan Fahlberg på sång och Peter Östros på gitarr har konstellationen via de tidigare plattorna Helluva Time, Sinister Mind, Perfect Insanity och Common Destiny visat att detta inte är något engångstillfälle.

De levererar nästan alltid ett habilt hantverk. Tunga Schziphrenic lägger ribban för resten av skivan. Not in a million years, Never free och  In the shadows är andra guldkorn. Dock kunde jag klarat mig ifrån låten Terror in me som är halvhorribel

16. Harem Scarem- Thirteen

De pålitliga kanadensiska trotjänarna 13:e platta. Den unisont hyllade debuten kom ut 1991. Det fullkomligt ekar av Pete Lesperances  personliga gitarriff. Harry Hess har en säregen röst som fortfarande känns lika vital som den alltid gjort.

Mina tre favoriter på plattan är Saints and sinners, The midnight hour samt avslutande Stardust. Förutom dessa toppar balanserar kvaliteten på båda sidor om godkäntskalan. Det som kvalificerar albumet att inta en hedrande 15:e plats är körerna, produktionen, variationen och rösten. 

Svenskt och nordisk

Året som gått har som vanligt inneburit massor av svensk melodisk hårdrock, men mindre än de föregående åren från de andra nordiska länderna. 

Dynazty, Empire 21,  Miss Behaviour, Alien, Nubian rose, H.E.A.T, A.C.T, Dalton, Sunstrike, Houston, 220 volt, Grand Design, Work of art, Sonic station,  Adrenaline Rush, Crazy Lixx, State of Salazar, Laney´s legion, Niva, Care of the night, Evergrey, Amaranthe.

Nordiskt: Brother Firetribe, Free spirit, Audrey Horne, Moonland,

Några av årets största besvikelser

Asia - Gravity

På deras 10:e platta hade jag hoppats på betydligt mer gitarrer än på föregående XXX från 2012 som egentligen kunde klassas som ett popalbum. Mer gitarrskrammel levererades utan att på något sätt komma upp i Pretty Maids nivåer, vilket inte heller var väntat. Dessvärre synkades inte låtkvaliteten med det förstärkta gitarrljudet. Jag fick leta länge innan jag hittar någon låt som behagade mig. Valet föll på behagliga Nyctophobia.

Alien – Eternity

Jag hade enormt stora förväntningar på denna platta. Utifrån deras lyckade framträdande på Firefest och att hela bandet återigen är samlat fanns förutsättningar att skapa magi. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara intetsägande själlöst.

Hittar knappt en låt som skulle kunna platsa på deras debutalbum. Det låter vid första lyssningen väldigt bra, men melodierna flagnar rekordsnabbt. Ska jag hitta något som är är bra är det Unbroken och What goes up. Synd på så rara ärtor då sångaren Jim Jidhed fortfarande besitter en av Europas starkaste och bästa a.o.r-röster.

Unisonic – Light of dawn

På andra plattan har bandet försökt tillfredsställa utsvultna dubbeltramp-törstande Helloween-fans. Egentligen inget fel på det, tyvärr missade de att skapa tillräckligt bra låtar under processen. Det som var riktigt bra på första plattan är nästintill bortblåst. Med ett sådant här meriterande gäng utav musiker borde det vara omöjligt att skapa så få minnesvärda chorus som lyfter musiken, undantaget är låten Exceptional.

Gotthard – Bang

Andra plattan med nya sångare Nick Meader, mannen som efterträdde den tragiskt omkomne Steve Lee. Dessvärre har kvalitet efter sångrockaden störtdykt, ungefär som FM efter deras andra platta. Visserligen är plattan en klar uppryckning från förra albumet Firebirth (2012), men ändå långt ifrån Gotthardstandard.

Winger – Better days comin

Kunde inte sagt det bättre själv, men undrar om det kommer att komma bättre tider för Winger. Förra plattan Karma (2009) var  tung, melodiös och varierad, det vill säga en riktigt grym platta med myriader av slagfärdiga melodier, denna platta är dessa raka motsats. Queen of babylon, är helt okej, resten är på tok för dåligt.

Några av årets guldlåtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Angels or kings – Any other girls, Overland – Radio, radio, Laney´s legion – Lady luck, Seven – Thru the night, Brother firetribe – Love is not enough, Three lions – Trouble in red dress, Threshold – Unforgiven, Dynazty – Run amok, Amaranthe – Drop dead cynical, Within Tempation – Covered with roses, H.E.A.T – Point of no return, Grand Design – 10 outta 10, Magnum – Unwritten sacrifice, Vega – Stereo messiah, Allen/Lande – Reaching for the stars, A.C.T – The end

Inte melodiös hårdrock, men bra ändå

Sixx: A.M. -  Modern vintage

Triosphere – The heart of the matter

Accept – Blind rage

RIP Fergie Frederiksen

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med cancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Den optimala rösten kvalade lätt in på min topp-2  lista, i sällskap med den eminente Jimi Jamison.

Han förgyllde oss fans med grupper som Trillion, LeRoux, Toto och dylika solokonstellationer. För mig är det dock Toto – Isolation som frambringar mest minnen i kombination med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire samt  hans näst sista platta Hapiness is the road. Låten ”Turning point” från 1982 med LeRoux fick/får mig att kippas efter andan, a.o.r.-perfektionism uti fingerspetsarna.

RIP Jimi Jamison

Jimmy Wayne ”Jimi” Jamison (23 Augusti 1951 –  1 September 2014). 1984 Jimi tog över micken i  Survivor efter Dave Bickler 1984 för att fem år senare hoppa av.  2000 gick han återigen med i bandet för att lämna dem  igen 2006 för att återinträda 2011-2014, vilket blev hans sista sejour med Survivor. Med klassiska Vital sign  från 1984 och braiga When seconds count strödde han eufori till mig och många andra molltörstande varelser runt om i världen.  Crossroads moment från 2008, en soloplatta från Jim, var också ett toppenalbum. Hans samarbete med (Frontiers) Bobby Kimball resulterade 2011 i ytterligare en fröjd för örat. Hans sista platta Never too late sjöd av klassiska tongångar i modern tappning.

Jimi Jamison blev blott 63 år gammal innan han kastade in handsken. Han hade en röst att döda för och förblir i mina öron en av de mest optimala sångarna tillsammans med Fergie Frederiksen som någonsin uppbringats på skiva. Båda föddes ironiskt nog samma år 1951, och dog samma år 2014.

Bra festivaler

Under året som passerat har det sista Firefest gått i graven, Frontiers visat var skåpet ska stå i  Milano. I USA finns Melodic Rock,  i Sverige finns bland annat det melodiska Meckat Väsby Rock.

Den sistnämnda blev mitt val och inträde till festivalsommaren. Ackompanjerad utav en betongdjungel av guds like blev det att följa många favoritband på två scener som placerats mitt emot varandra på en fotbollsplan. Den tillhörande fotbollsläktaren fungerade som skydd för dem lata och trötta.

På Skogsröjet och Sweden rock kan man effektivt vandra mellan campingen och festivalplatsen, vilket vi saknade på denna festival, även om det fanns en sådan. Visst är det skönt att sova på hotell, det går absolut inte att förneka, men en del utav magin försvann på Scandic. Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström betalade extra för ett V.I.P kort som vi tyckte var sisådär.

För mig var det Degreed som var bäst. Grand Design var också underhållande. Jag missade tyvärr både mina husgudar Pretty Maids och At Vance på grund  av att somnat på gräsmattan, precis invid vakterna, ingen bra timing alls. Europe gjorde en väldigt bra spelning, sprängfylld med spelglädje och låtvariation.

Ett  urval av 2015 års skivsläpp

Degreed

Eclipse

The Poodles

Care of the night

Issa

Rob Moratti

Revolution Saints

Mecca

Journey

Halestorm

Magnum

Kamelot

Anubis Gate

Nightwish

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Power-pop i sin renaste form

• 1. Radiation Vibe
• 2. Sink To The Bottom
• 3. Joe Rey
• 4. She’s Got A Problem
• 5. Survival Car
• 6. Barbara H
• 7. Sick Day
• 8. I’ve Got A Flair
• 9. Leave The Biker
• 10. You Curse At Girls
• 11. Please Don’t Rock Me Tonight
• 12. Everything’s Ruined

1996 släppte detta New  Jersey band sitt debutalbum en platta som  står sig lika bra då som nu. Musiken genomsyras utav trallvänlig begåvad poprock fylld av cynism  och tafatt tonårskärlek. Ta några doser Per Gessle, Brainpool och Weezer blanda  dessa och vips är år popeufori skapad.

Chris Collingwood och Adam Schlesinger är  upphovsmakarna till dessa självklistrande tre-minuters-hits med knivskarpa formuleringar och lagom distade gitarrer Dessa tog mig på bar gärning och var så nära pop-himlen man bara kunde komma. Power-pop-melodierna var parallellt  inneslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter som berörde och betydde något.

Fountains Of Waynes har i skrivande stund efter debutalbumet skapat ytterligare 5 plattor varav den senaste ”Sky full of holes” släpptes 2011. Chris Collingwoods och Adam Schlesingers  försöker fortfarande vara tonåriga popsnören trots att de är över 40 år, istället för att skildra sin egna ålders samhällssituation, vilket vore betydligt intressantare. Det är egentligen inget problem eftersom det i stort sett gäller för alla övervintrade hårdrockband också.

Det är snarare när deras patenterade 60-tals-sound börjar kännas aningen passé i symbios med att kvaliteten sjunkit markant efter den sexton år gamla debutens uppdukade smörgåsbord utav pophits som man hunnit tröttna. Bandet känns numera som ytterst tråkigt bleka kopior till  utifrån detta vitala debutalbum från 1996.

2007 kom albumet ”Traffic and weather” ut och det är plattan jag tycker näst bäst om. För mig kommer dock alltid deras debutalbum från 1996 räknas in till min klassiker-album-lista. På den fanns det gitarrskrammel och variation i kombination med ett melodisnickeri på hög nivå.

På de efterkommande plattorna är typ allt sämre förutom enstaka guldkorn som periodvis påminner om det förgångna. Ett av undantagen är från senaste plattan och låten i fråga heter ”Someones´s gonna break your heart” samt ”Someone to love” från ”Traffic and weather”.  Fountains of wayne har blivit för lugna, för tråkiga och för dåliga, trots vad väldigt många välrenommerade musikkritiker motsats häver ut sig.

Powermetal med klass

• 1. Shades Of Art
• 2. Carnivore
• 3. Lady Don’t Answer
• 4. Mab
• 5. I Know Shadows
• 6. Your Silence
• 7. Higher
• 8. The Song You Never Sang
• 9. Nightmares I Stole
• 10. Child Of Darkest Night
• 11. Some Stand Alone
• 12. My Heart Still Cries

Vad har Bloodbound och Tad morose gemensamt förutom Bollnäs. Jo, att Urban Breed har sjungit i de båda banden. Mannen har en metalröst att döda för, och är sorgligt underskattad. Projektet Trial of murder är hans senaste mickstativförvärv.

Om man addar lite Queensryche till Tad Moroes opuset ”Modus vivendi” så får man en hint av hur debutplattan ”Shades of art” låter. Plattan innehåller 12 låtar som bara kan gå under epitetet: sjusärdeles kvalitetstungt. Albumet kom ut 2012. Jag välkomnade alstret med en öppen famn, men fattade då inte riktigt hur bra detta var förrän efter ett bra tag.

När det melodiösa smält samman med tunga ackord, gudomlig röst, perfekt produktion och variation blir det helt enkelt såhär klockrent. Från titellåten till sista spåret ”My heart cries” hänger kvalitetslåset på plattan. Det är en sann fröjd att höra en platta som håller hela vägen  Att välja ut en favoritlåt på plattan är som att svära högt i kyrkan. Under dödshot hade jag i så fall valt: ”Lady don´t answer”.

Shades of art är definitivt ett utav 2000-talets mest förbisedda plattor i symbios med Lions Share – Dark hours från 2009. Där numera Morgana Lefay, Tad morose och Bloodbound reproducerar sig själva till det oändliga visar Trail of murder hur det bör och ska låta. Jag ber till Gud trots min agnosticism att en andra platta är i antågande, att den är lika bra och att de i så fall får husera i metalvärldens absoluta finrum.

Big Money

1992 släpptes en gudomlig platta som jag rankar oerhört högt bland svenska skivsläpp. Big Money bestod av Magnus Rongedal och. Duon släppte detta debutalbum 1992 vilken följdes upp av ”Monnraker” två år senare. Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige, men lyckades oväntat nog inte charma svenskarna; gruppen existerade mellan 1989 till 1995.

Magnus Rongedal (Vasa) var andra halvan av Rongedal och Lars Johansson (Big) har bland annat spelat med Pontus och amerikanerna. Gruppnamnet togs från en låt av de symfoniska kanadensiska hårdrocksgiganterna Rush.

Kemin mellan de båda ironikerna och ljudgalningen Tretow var embryot till första plattans storhet; typ allt stämde; alla planeterna måste han synkats på himlen. Detta är ren skär popeufori som trots tidens tand fortfarande känns otroligt fräsch. Essensen är dock de helt underbara melodierna som är totalt magiska.

Variation är ett nyckelord precis som tempoväxlingarna och de ultraironiska texterna. Den bombastiska ljudbilden genomsyrades av såväl Queen som Trevor Horns produktioner typ The Buggles (Video kill the radio star, Plastic age) i symbios med en mycket säregen popstil.

Deras skivor producerades som sagt av the allmighty Michael B. Tretow, det vill säga ABBAS kreativa ljudgeni. Big money musiken var melodiös storslaget producerad syntrockpop/Hi-Tech AOR. Enligt Vasa utgick texterna från en fiktiv rik person som kallade sig Big.

Bigs:s största problem var beslutsångesten utav vilken golfbag han skulle köpa till sin vackra unga fru. Texterna var också ofta fyllda med humor och populärkulturella referenser till bland annat skräckfilmer. Exempelvis innehåller Flying Fish citat hämtade från filmen Hellraiser II – Hellbound.

De två hitsen ”Ruby slippers” och ”Amazing” är vansinnigt bra; alla låtar är för övrigt klockrena på sitt egenartade sätt, men måste jag välja ut ett spår som jag gillar allra mest blir det ”Not into it at all”. Lika bra som förstlingsverket var, lika dålig var uppföljaren: ”Moonraker”. På den plattan var definitivt inta alla planeter synkade. Trots det fanns det några guldkorn såsom ”Ugly”, ”The last man on earth” och ”Silverscreen”. ”Lost in Hollywood” plattan är lika bra som den är underskattad, och då är den horribelt underskattad. Jag blir också på väldigt bra humör när jag hör på den originella musiken.

Goth-AOR

1.  Silver
2. Pretender
3. Sister Love
4. Marianna
5. Christine
6. She Was Mine
7. Walk The Stage
8. Sergei’s Revenge
9. Brother Kill Brother
10.The Writer
11.Far Behind
12.No More Tears
13.Silverous.

En oväntat uppdaterad eller crossover variant av AOR dök upp 2001. Silvers sinnessjuka debut var ett mästerverk som de aldrig kom i närheten utav. Det var cirka 200-300 ljusår från den självbetitlade debuten till Dream Machine (2002), Intruder (2003) och Addiction (2004).  2005 kom deras  sista album Gold ut, en platta som fullbordade fem plattor på fem år, något jag  upplevde som att: ”övermjölka kon syndromet ur svälttörstande aor-nördar”.

Gitarristen från Sisters of mercy Andreas Bruhn får väl anses vara den felande länken som gjorde detta melodiska hårdrockprojekt…. till något annat, än just det traditionella. Dennes depressiva  gothinfluenser skapade en grogrund för en hybrid mellan mjäkigt, tråkigt, könlöst med livfullt, svängigt och udda melankolisk eufori.

Michael Voss — guitars, backing vocals (Bonfire, Demon Drive, Casanova, Mad Max)
Bernie Torme — guitars (Gillan, Ozzy, Alaska)
Gary Barden — lead vocals (MSG, Statetropper, Company of snakes, Praying Mantis)
Don Airey — keyboards (Deep Purple, Rainbow, Ozzy, Gary Moore, Ten, Alaska)
Marco Minnemann — drums (Paul Gilbert)

Inledande titellåten ”Silver” är helt enkelt en käftsmäll i mellangärdet hur det nu skulle vara möjligt. Låten i sig är i mina ögon en A.O.R classic och borde vara med på varje självmedveten melodiös hårdrockares playlist över de 100 bästa låtarna någonsin tillsammans med exempelvis Tykettos – Forever young.

Efterföljande ”Pretender”, ”Sister love” och ”Marianne” är helt gudabenådade tunga aor-örhängen som visar var goth-aor skåpet ska stå. Plattan fortsätter nästan lika högkvalitativt med ”Christine”, ”She was mine”,  ”Brother to brother”, och ”Far behind”. Det är svårt att inte abdikera inför allt örongodis.

Andreas Bruhn

Deras andra plattor är i jämförelse likbleka skuggor av denna one of a kind platta; magin saknas helt enkelt. Ett av de få undantagen är sensationella ”Save  me” från sista plattan Gold, en låt som lätt skulle platsa på debuten. På samma album finns riktigt bra ”Joshua”, ”Easy”, ”Creep” och ”Daydream believers”. Det innebär att Silver knöt ihop säcken någorlunda eftersom det är deras näst bästa i knivskarp konkurrens med Dream machine.

Även ”Silver Dream machine”, ”Head or heart”, Lovin you”, ”Chains”, ”Never again” och ”Banished” från Dream machine är knippe riktigt bra låtar.  Silvers debutplatta landar dock lätt bland de bästa jag har i min melodiösa hårdrocksamling. Att den sticker ut drar sitt strå till stacken och att det svänger ordentligt blir jag minst sagt glad av.

Tyskt stål som fortfarande biter

Kvällen inleddes redan runt 15.00 tiden då Jonas Gustavsson kom över för att lyssna och titta på hårdrockvideos. Han hade fixat en DVD bestående av 28 låtar som han tyckt varit bra under 2014 såsom Lacuna coil, Within Temptation, Sparanza, Dynazty, Delain, Gotthard, H.E.A.T, House of lords och Avenged sevenfold.

Vi stegade sedan i rask takt ner till Centralstationen för att möta upp kompisen Jarmo Kolehmainen. Vi köpte tur och retur biljetter för 160 kr till  Östgötapendeln som för dagen var ur funktion så det blev en ersättningsbuss istället; en resa som kostade oss cirka 25  minuter i extra åktid.  Biljetterna till vårt primära huvudmål Accept hade kostat 380 kronor.

Vi traskade skyndsamt från Linköpings Centralstation till indiska restaurangen Yogi som nästan funnits i 10 år i vår syskonstad. Sötma varvades med hetta som svaldes ner med Cobra; tvättäkta indiskt öl. Vi drog förväntansfulla ut till Linköpings svar på vår Kulturnatt: City of art. Det är  en uppskattad konstrunda som hålls för 8:e gången där gallerier, butiker, museum håller öppet extra länge för alla konst- och designintresserade. Utställningar, musik, föreläsningar, workshops, öppna hus och verkstäder i Linköpings city lyser upp höstmörkret. främst mellan 10-16.

Det blev dock inte så mycket av kulturelitism. Efter att ha ätit utomjordisk gott samt följt andra halvleken av Premier League matchen mellan West Ham – Liverpool, som till mina kompisars förtret slutat i moll på grund av siffrorna 3-1 till West Ham blev det inte så mycket tid över för annat.

Förbandet på Garden, Konsert och kongress var australiensiskt. Bandet Damnation Day har endast en platta från 2013 i sitt musikbagage. Personligen gillar jag den plattan, där Queensryche känns som en het inspirationskälla, mycket på grund utav sångaren, förutom när han vill låta som en taskig kopia av Rob Halford. Det är sällan konsertevenemang håller tiderna, något man visserligen inte bör anta, men i vår enfald trodde vi att det var Damnation day som gick upp på scenen klockan 21.00. I själva verket var det Accept själva som inledde sin konsert klockan 21.00. Det innebar att Damnation Day varit exceptionellt punktliga och bara kört ett set runt 30 minuter.

Från första ackordet till det sista var det fullt ös, utan några som helst krusiduller, med stark betoning på ös och inga krusiduller. Vi slapp befriande nog enerverande hårdrockklyschor såsom: ”Hello sweden, how are you”, pinsam alkoholpropaganda,  svordomar i syfte att vara coola-men bara blir patetiska, jobbiga trumsolo, tråkiga bassolon och totalt intetsägande mellansnack. Istället var det en orgie av trallvänlig tungtyska ackordföljder som ägde scenen. Det var länge sedan 2 timmar gått så här snabbt. Framför scenen hoppade såväl yngre publik som äldre och förvånansvärt många tjejer i testosterongrytan. Accept varvade låtar från de tre senaste 2010-tals plattorna med gamla beprövade godingar

Jag såg Gotthard på Väsby rock i år, de har en fantastisk låtskatt till sitt förfogande precis som Accept. Den stora skillnaden är att de inte var särskilt  intressanta på scenen medan scennärvaron hos Accept var helt kontrasterande. Essensen i den magin var och är gitarristen Wolf Hoffmann. Han trollband publiken med sitt variationsrika minspel och outsinliga spelglädje. Jag får parallellt samma vibbar av Accept som av Europe, där båda banden allt som oftast river av samma låtrepertoarer, kväll in och kväll och ut, men fortfarande uppvisar tvättäkta genuin spelglädje det vill säga är hörnstenen att få med sig sin trogna publik. Precis som Europe tycks bandmedlemmarna förstå vidden av att se vältränade ut, istället för alldeles betagna utav tidigare ohälsosamt leverne.

Det är inte bara Wolf som dominerar scenen utan också basisten Peter Baltes. Hela bandet genomsyras av  att vara spontantcoola, utan som sagt uppträda påfrestande hårdrock-klychigt. Lite ironiskt när många förståsigpåare knappt hittar något annat band som mer står för hårdrockens svarta själ än just Accept. Av de nya låtarna var det framförallt ”Stalingrad” och ”Pandemic” som lyste allra klarast, minst lika starka som de äldre pärlorna. Det var för övrigt väldigt mycket nya låtar som avverkades.

Det får mig instinktivt att tänka på svenska Treat som led/lider av samma ovanligt positiva  syndrom, det vill säga skapa låtar som fortfarande är klockrena och inte bara falla tillbaka på låtarna som gjorde bandet kända. Det var säkert 10 låtar som var från de tre sista alstren som exempelvis:  ”Stampede”, ”Dying breed”, ”Dark side of my heart”, ”Fall of the empire”, ”Hellfire”, ”Teutonic terror, ”Pandemic”, ”Stalingrad”, ”200 years”.

Wolf Hoffmann in action

En pytteliten petitess i sammanhanget var låtvalet. Av de 21 låtarna som de hann med under dessa två underbara timmar var faktiskt alla bra. Men för att nå upp till 100 av 100 så hade jag hellre hört ”Breaker” istället för ”Princess of the dawn”, samt fler låtar från ikoniska Metal Heart såsom ”Too hight to get it right”, ”Bound to fail” och tunga ”Monsterman” från Russian roulette. Av de nya låtarna så har bandet totalt missat en kommande ”superhit”. Som 13:e och sista  låt på comebackalbumet Blood of all nations finner man otroligt Acceptiga ”Bucket full of hate”, en låt bandet förhoppningsvis tar sitt förnuft till fånga och börjar spela i fortsättningen.

Vad kan jag inte säga som inte skrivits i detta inlägg? Detta var för mig en av årets bästa konserter alla kategorier och troligtvis förra årets också. När alla ingredienser från låtkvalitet, variation, scennärvaro, instrumentkompetens, tighthet, spelglädje, bra ljud och coola karaktärer faller på plats och vävs ihop blir det helt enkelt såhär klockrent. Den tyska punktligheten avslutades prick klockan 23.00 med klassikern ”Balls to the wall”. Denna kvälls bästa låt blev oväntat nog  inte ”Fast as shark”, utan nyfrälst blev jag av utomjordiska versionen av ”Metal heart”. Dock var hela konserten en holistiskt högtidsstund av ett band som andas framtid, vitalitet och hunger, trots att de närmar sig pensionsåldern

För mig var plattan Restless and wild från 1982 ett välbehövligt uppvaknande och avstamp från halvtaskiga Kiss-låtar och snabba Ramones hits. Detta var banne mig riktig musik, och definitivt en skiva som förde mig mot tyngre hårdrockregioner med band som Metallica, Exodus, Acid och Heavy Load.

Sångaren Udo Dirkschneider kraxade som en skadeskjuten kråka, han var inte bildskön, och hade absolut ingen karisma, trots det gillade jag motstridigt rösten, låtarna och bandet i sig. I kölvattnet av Restless and wild införskaffades plattan innan, nämligen Breaker. Även där fanns det heliga guldkorn som med tiden blivit adekvata Accept-klassiker såsom ultratunga ”Breaker”, ”Run if you can” och ”Burning”.

Accepts rötter sträcker sig ända till Udo Dirkschneiders och Michael Wageners ungdom där de bestämde sig för att bilda ett band. Det började med att Michael skulle spela gitarr och Udo keyboard, men med tiden började Udo bli mer intresserad av att använda sin röst istället och det slutade med Udo på sång. De kallade sig för ”Band X”, men 1971 bytte de namn till Accept.

Efter att ha kommit på tredje plats i en tävling i Düsseldorf så fick Accept chansen att spela in sin första skiva. Det resulterade i deras första skiva med samma namn: Accept, som i sin tur följdes av I´m a rebel vilken innehöll bland annat låten med samma namn. I’ m a Rebel” var egentligen skriven för AC/DC, men då resultatet inte blev bra nog tog Accept den istället. Vid den här tiden var också Accepts ursprungliga uppsättning född: Udo Dirkschneider (sång), Wolf Hoffmann (gitarr), Jörg Fischer (gitarr), Peter Baltes (bas), och Stefan Kaufmann (trummor).

Med Breaker 1981 hade Accept hittat sin stil och slog igenom i Europa med sin aggressiva musikstil. De uppnådde till och med status att få göra en Europaturné med Judas Priest. Bandets ena gitarrist Jörg Fischer hoppade av strax innan inspelningen av nästa album och man anlitade Herman Frank som ersättare (Wikipedia).

För mig var det aldrig nästkommande Balls to the wall från 1983 tillika katapulten som fick den viktiga USA-marknaden intresserad som min nästa favoritplatta, utan Metal Heart från 1985. De ingredienser den innehöll var för mig manna från himlen. Låten ”Metal heart” är fortfarande lika bra som den var då, resten av plattan är bara en uppvisning hur man skapar tung, karg, snabb musik med melodislingor som Björn och Benny skulle vara avundsjuka på.

Udo Dirkschneider f.d sångare i Accept

Splittringen med originalsångaren skedde efter deras turné med Russian Roulette från 1986, då hoppade Udo Dirkschneider av bandet 1987 och bildade sitt eget band, U.D.O. 1992 var Accept dock tillbaka med sin originalsättning, fast denna gång med bara Wolf Hoffman som gitarrist. Udo var som sagt sångare i Accept  från 1976 till 1987 samt en andra period mellan 1990 och 1996. I en intervju 2007 förklarade Dirkschneider  (född 1952 det vill säga 62 år gammal/ung) att en återförening med de andra medlemmarna i Accept var  helt utesluten.

Det ledde sannolikt till en ny era för bandet. Med nya sångaren i spetsen skapades comebackalbumet Blood of all nations 2010 som rosades världen över av såväl nya som gamla fans och kritiker. Det är få sångrockader  i metalvärlden där i fall jag kan säga att nytillskottet slår originalet med råge. Visst kraxas det fortfarande, men det är ju som sagt en del av Accept identitet. Hade Jorn Lande istället kommit in som bandets nya sångare hade det inte varit Accept, trots att den ljuva stämman är ljusår bättre sångmässigt.  Mark Tornillo är dessutom mer varierad och framförallt bättre sångare samtidigt som han betydligt bättre scennärvaro än sin föregångare.

De två originalmedlemmarna Peter Baltes och Wolf Hoffmann är motorerna och naven i bandet såväl utifrån det förgångna som Accepts numera ljusa framtid. Det är de två herrarna som är underhållarna på scenen. Det märks att de är oerhört stolta över vad de skapat under åren som gått i symbios med de tre senaste kvalitetsalstren. Bates & Wolf påminner mig om två herrar som helt enkelt är snuskigt nöjda med livet överlag; de behöver inte bevisa något längre; cirkeln är sluten.

Blood of all nations visade sig inte vara en lyckoträff eller ett engångstillfälle, segertåget fortsatte 2012 med utmärkta plattan Stalingrad, vilken var minst lika bra som sin föregångare. Två år senare fullbordades den fiktiva trilogin med skivan Blind Rage. Det är en platta som jag ansåg var sämre än de två föregångare; men med flera lyssningar i bagaget kan jag bara konstatera att Blind rage vuxit till sig och lätt sällar sig till de två andra plattorna. Det finns ett hårdrockvänner som menar på att de låter likadant som de alltid gör. Vad är problemet, vill de att de ska låta som U2, Molly Sandén eller Rammstein. Balansgången mellan reproducering och förnyelse är überskör, men när kommande hårdrocks hits kontinuerligt skapas är väl det knappast något större problem.

Continue Reading »

Pixel-Eskapism

Efter att ha sett denna rysare på bio blev kontentan; köp alltid IKEA, aldrig antikviteter. Familjen Russels överhuvud Maria skaffade en antik spegel till sin man Alans arbetsrum; det skulle hon inte ha gjort.  1400-tals spegeln innehöll ett ondskefullt väsen som familjen fick på köpet. Handlingen pendlar mellan nutid och 11 år tidigare. Familjens dogmatiska dotter Kaylie har ägnat en stor del av sitt liv att återta spegeln som indirekt tog livet av sin familj. Sonen Tim vilken fick skulden för att skjutit sin far släpps ut från en psykiatrisk anstalt. Han återförenas med systern Kaylie och spegeln och flyttar in i huset där allt hände. Filmens själ är nästintill befriad från svordomar, special FX, sex och alltför mycket splatter. The Shining eller The Orphanage  troligtvis filmer  inspirerat regissören Mike Flanagan. Han berättar en en historia som med små medel skrämmer skiten ur mig. Oculus kryper obehagligt sakta men säkert upp i famnen på sina tittare, och då har man hunnit att hoppa till ett antal gånger. Jag kan bara rekommendera att se denna klassiska psykologiska tvättäkta spökhistorien som dessutom också är underfyndigt  smart. När kvaliteten, skådespelarkompetensen och skrämseltillfällena är såhär hög är det  återigen ”roligt” att se skräckfilmer igen.

Efter att ha sett Game of Thrones säsong 4 så kan jag bara konstatera att världens bästa serie håller måttet. Krig och elände präglade de första tre säsongerna. Nu är det mindre av den varan och ännu mera fokus på de de redan fantastiska karaktärerna. I serien introduceras ytterligare en  klockren karaktär: Prince Oberyn Martell of Dorne. Dennes hämndlystnad över familjen Lannisters  är i sig underhållande. En stor del utav handlingen läggs på Jon Snow och  hans polare i nattväktarna i deras kamp mot ondskan bakom muren. De tre drakarna har också hunnit växa till sig och blivit tonåringar det vill säga blivit aningen bångstyriga parallellt som de nästan ser oerhört verkliga ut.  Jamie Lannister har under sin fångenskap, fritagning och ofrivilliga vänskap med  Brienne utvecklats som karaktär; från arrogant till nästan en man med heder. Förutom hämnd, konspirationer och intriger från alla flanker är det ett dysfunktionellt bröllop i Kings Landing och dess förberedelser som upptar en stor del av handlingen. Hela den processen är som klippt och skuren för att kunna matcha perfektionismen i säsong 3.  Det är absolut  ingen överdrift att jag faktiskt längtar efter säsong 5. I och med min familjs resa till Dubrovnik i år så öppnade sig möjligheten att se om hela serien innan femte säsongen äntrar HBO Nordic. Dubrovnik visade sig vara stället där allt från Kings Landing spelats in. Då jag gjorde en nästan 3 timmar Game of thrones tour i den staden blev det att återupptäcka gamla miljöer med nya ögon i tv-soffan.

Game of Thrones, Dexter, Rome, Six feet under och Sopranos är seriekällor till euforiska cineastdubbelslag. Det var dock ett tag sedan jag såg något som fick mig att dregla framför pixelväggen. True detectiv första säsong var så hypad att den lämnade mig oberörd obstinat. Av en tillfällighet så kom jag över de första tre episoderna och blev helt hänförd av serien och dess ultrasmarta upplägg där dåtid pendlar mellan två autonoma FBI-intervjuer med de två huvudrollsinnehavarna. Matthew McConaughey (1969, Texas, USA: Amistad, EDtv, U-571, Tropic thunder, The Lincoln lawyer, We are Marshall, Mud, Dallas buyers club,  The wolf on Wall street) spelar den lakoniska och oförutsägbare, men ytterst smarte Rust Cohle.  Husguden Woody Harrelson gestaltar seriens nyckfulle familjefader och andra halvan i polisteamet. Vi får följa dessa två poliser som är så olika varandra som bara det är möjligt i kampen att fånga en potentiell seriemördare.  De karga och dunkla miljöerna de rör sig i runt Louisiana är bara det värt en extra guldstjärna. Kemin mellan de båda i symbios med en dialog att döda för är hörnstenarna i denna mörka grymma tv-serie. Jag har väl aldrig riktigt upptäckt  McConaughey storhet förut. I och med denna horribelt utomjordiska uppvisning utav en karaktär som balanserar mellan geni och galenskap  i kombination med  grav nihilism och alkoholism måste jag gräva djupare i hans tidigare filmbibliotek. Game of Throne har pågått i fyra säsonger och det återstår att se hur nästa True detectiv säsong kommer att se ut. Ett nytt team dyker upp 2015, men med stor risk att reproducera detta framgångsrika konceptet till medelbra är överhängande. I vilket fall som helst var dessa åtta avsnitten  av True detectiv en sanslöst  briljant tv-underhållning och en kommande HBO-klassiker.

Inledningen när Irving Rosenfeld alias Christian Bale varsamt appliceras sin peruk tidigt på morgonen i nästan 4 minuter är bara för härlig bra utifrån vad man senare  får reda på hur viktigt hår på huvudet är för honom. Filmen är baserad på verkliga händelser som skakade om USA på sent 70-talet, tidigt 80-tal. Irving är en naturbegåvning  när det gäller att lura av människor ens pengar. Det är dock inte förrän han inleder samarbete med den sexiga Sydney Prosser som han blommar ut. De två bygger sin framtid på att i ännu högre grad ta andras pengar. När FBI kommer på dem då främst via agenten Richie DiMaso spelad av Bradley Cooper blir paret tvungna att samarbeta med byrån. Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence är en sann fröjd för ögat. 70-tals miljöerna, den sköna dialogen och framförallt manuset är faktorer som greppade tag och ruskade om mitt skeptiska cineasthuvud rejält. Visst går det långsamt framåt och visst det är mycket dialog, men tråkigt blir det absolut inte. Med skådisar som går över gränsen hur bra de kan agera framför kameran kunde det fått varit ännu mera långsamheter. Bradley Cooper spelar sin neurotiskt karaktär så trovärdigt fantastiskt; definitivt hans allra bästa prestation någonsin på vita duken. I och med Jennifer Lawrence gestaltning utav Irvings fru hoppas jag att alla trögisar som tycker att hon är överskattad får skämmas; hon är helt fenomenal. Jag har också läst recensioner där de undrat om detta ska vara ett drama, komedi, romantik eller action. Poängen är istället att se problemet som själva essensen i filmen; American Hustle är en eklektisk gryta som inte blir överkokt av att hoppa mellan genrerna; det gör den bara ännu mer al dente, om en gryta nu kan vara al dente. Jag njöt i vilket fall som helst i varje minut utav denna fantastiskt briljantsmarta film som definitivt har glimten i ögat; den  blev nästan som en intim kompis.

Finns det bra vuxensagor? Tim Burtons Big Fish är för mig det bästa som gjorts i den genren. Winter´s tale är en saga som inte  utger sig för att vara något annat än en tvättäkta sådan. Den Dickensinspirerade karaktären Peter Lake  spelad förträffligt av Colin Farrell är en jagad man. Han är född att bli tjuv och vinner snabbt gängets chefs gunst tillika den som tog hand om den vilsna föräldralöse själen. Vid ett standardinbrott blir han tagen på bar gärning av en vacker, men döende arvtagerska. Peter blir träffad av kärlekens pilar och vill genast ändra livsstil, något som hans boss motsätter sig. Densamme är också ondskan själv och inser att att ett under är på väg att ske. Det blir en  kamp mellan det goda och det onda: änglar mot demoner och flygande hästar som kronan på verket. Helheten i detta episka poetisk-romantiska-drama bidrar till att jag fäller några dyra droppar på favoritkudden. Det finns många filmer som vill uppnå det stadiet men inte lyckas, eftersom Winter´s tale får mig berörd har den lyckats helt enkelt. Då spelar det föga roll om vissa fragment i filmen känns aningen malplacerade, även för att vara en saga. Colin Farrell kommer verkligen till sin rätta med sin äkta irländska accent och ”jordnära” karaktär. Att William Hurt, Russel Crowe och Lucy Griffith förgyller filmen med bra gestaltningar gör inte saken sämre. En oväntad bra, annorlunda saga som får mig att le och gråta – härligt.

Vad har hänt i skräckfilmsbranschen? Kvaliteten och kreativiteten har pekat spikrakt uppåt med filmer som The Conjuring, Oculus och nu Deliver us fom evil samt tv-serien American horror story. Dessa skrämmande nutida guldkorn har det gemensamt att de inte överdriver special FX och har skådisar som agerar någorlunda rationellt i irrationella situationer. Parallellt ligger också betoningen mera på spökhistorier än renodlade skräckfilmer. Deliver us from evil korsbefruktar exorcism- och polisfilmsgenren typ Seven och Exorcisten. Många gnäller just över detta och vill ha renodlade klyschiga skräckisar som oftast håller sig strax under kvalitetströskeln. Jag dyrkar detta med att blanda ihop genrerna då det oftast uppstår något nytt och fräsch istället för att gå i gamla uttjatade fotspår. New York polis officeren Ralph Sarchi spelad av Eric Bana (1968. Melbourne, Australien: Black hawk down, Hulk, Troy, Munich, Lucky you, The other Boleyn girl, The time traveler´s wife, Hanna, Deadfall, Closed circuit, Lone survivor) slåss mot sin egna inre demoner som med sådana på jobbet. För att lösa några komplexa mordfall tar han efter mycket begrundande hjälp utav en okonventionell präst vars primära kompetens ligger i exorcismutdrivning. För bara några år sedan var 9 av 10 skräckisar halvtaskiga, dit kan inte Deliver us from evil räknas in. Det är helt klart en av de bättre och mest intressanta som gjorts på ett tag. Att den baseras på ”verkliga” händelser gör det bara hela ännu mer underhållande. Det räcker med en svart svan för att i alla fall jag ska gå från skeptisk till troende på andar och demoner. Efter denna film så började jag forska lite i fallet precis som i verklighetsbaserade The Rite och The Conjuring; visst är det frestande att att tro att något av deras alla fall inte är påhittade rakt av. På History vs Hollywood kan man läsa in sig på filmer som  sägs vara baserade på verkliga händelser. Som sagt en annorlunda, spännande, oförutsägbar och otäck skräckis med en Eric Bana i dramahögform.

Continue Reading »

Melodiös hårdrock i förortsgettot

Hårdrock-järngänget bestående av Mats Widholm, Stefan Hammarström och Johan Nordström skippade Sweden rock och Skogsröjet när kvalitetstänkandet istället styrde mot Stockholmsområdet. Jag tog mig friheten boka upp tre VIP-armband, vilket innebar att vi fick tillträde till bandens fristad. Jag bokade också upp två nätter på Scandic Infra City Hotel för 850 kronor per person med två underbara frukostar och ett megastort rum någon kilometer bort från själva spelplatsen samt Skandinaviens största tropiska inomhusträdgård.

Under nära 20 års tid har Micke Rosengren tillsammans med Madde Swärd och Annica Lewin velat skapa en adekvat rockfestival. Den 2 augusti 2013 gick deras dröm i uppfylles i kombination med massor av nedlagt arbete. Detta var andra gången arrangemanget gick av stapeln, men första gången som det var en tvådagarsfestival. På första festivalen 2013 spelade bland annat U.D.O., H.e.a.t, Eclipse, Freak Kitchen, Sister Sin, Dynazty, Impera, Love.Might.Kill, Ten, Fatal Smile, Civil War

Johan hämtade först upp Stefan sedan mig själv invid Lidl parkeringen runt klockan 08.30. Eftersom det var ett år sedan vi tre sist sågs så blev det ett evinnerligt tjattrande och raljerande de två timmar det tog oss att nå Upplands Väsby. Vilundaparken som området heter låg invid ett stort köpcentrum och granne med stadens badanläggning. Omgivningarna var  osannolika kontraster till  exempelvis Sweden Rock som Skogsröjet. Grus, skog och ängar var ersatta av betong och ännu mera betong.

Vi tog oss till till lokalen där våra biljetter snabbt förvandlades till VIP-armband tillika inkörsporten till festivalsområdet. Därefter checkade vi in festivalområdet för att 10 minuter senare kasta i oss langos och viltkebab. Solen stod i det närmaste i zenit, densamme som inte bara skapade ett bra festivalhumör, utan också en bastu-värme-stämning som kunde få den mest härdade festivalbesökaren på fall.

Väsby Rock kunde ståta med två scener som för omväxlings skull stod mitt emot varandra där turordningen gick under devisen vartannat band. Det var egentligen en fotbollsplan där scenerna var utplacerade vanligtvis där målburarna brukligt står placerade. En adekvat sliten långsidesläktare under tak fanns också att tillgå. Därifrån var det endast 40-50 meter bort till bar- och restaurangområdet som var generöst tilltaget omgärdat av mängder av gräsytor.

Först ut för vår del blev svenska Mean streak som sedan starten 2008 släppt tre relativt stereotypa plattor. Deras blandning av Heavy metal och melodiös hårdrock  och insprängd a.o.r. höll bra klass i typ tre av nio låtar. Parallellt var hela deras framtoning på scenen minst sagt intetsägande och ultraklyschigt. För muskulösa killar med bar överkropp i sina bästa år förkastades låtarna till periferin.

Nästa band var ett renodlad ”tungt” a.o.r-band med musik-projekt-törstande Göteborgaren Mikael Erlandsson i spetsen. Han är mer känd som sångare i det mer meriterande Last Autumn Dream. Där utöver har han skapat 5 egna soloskivor varav hans förstlingsverk ”The one” är en av de bästa renodlade a.o.r plattor som någonsin släppts i Sverige i släptåg med Jim Jidheds: ”Full Circle”.

Love under covers första platta ”set the night on fire” släpptes 2012 och var en oväntad bra sådan. ”Into the night” döptes deras andra alster till, en skiva som var betydligt sämre än sin föregångare utifrån ett låtkvalitetsperspektiv. I ett solindränkt Upplands Väsby på stor scen så känns lättvikts-a.o.r som en fluga på Jupiter, och precis så kändes det faktiskt. Visst är Erlandssons hesa sköna stämma perfekt, men hellre då på en mindre intim inomhusscen. I vilket fall som helst spelade de deras allra bästa kreativa skapelse: ”Angels will cry”. Denna fröjd för örat kunde nästan bara reproduceras utav deras cover av Martikas ”Toy soldier”. Hade gärna velat se och höra deras cover av Secret Service hit: ”Flash in the night” istället för andra halvt undermåliga låtar.

Nästa band till drabbning var svenska a.o.r-rockiga House of Shakira. De har alltid tillhört kritikernas favoritkonstellationer i branschen, men hos mig har de fört en ytterst tynande tillvaro. De är professionella, duktiga musiker och gör rätt poser, men för mig blir det lika neutralt som på skiva dessvärre. De har sju plattor att plocka ur sitt bagage, men för dagen spelar det ingen roll vilken låt de plockar upp – det låter lika lamt.

Grand designs Def Leppard inspirerande toner stod näst på musikagendan. Ledd utav sångaren Pelle Saether med veteranen Janne Stark tillika mannen som skrivit biblar om all hårdrock som typ släppt i vårt avlånga land vid sin sida intog de scenutrymmet.

Bandet har två plattor att plocka låtar från samt en en tredje som släpps i dagarna. Deras huvudproblem är parallellt eventuellt deras kommande framgång. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar kan Grand Design fylla ett stort tomrum. Dock är den gränsen snuskigt tunn när de gruppen tycks ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard.

Jag antar att det är en högst medveten strategi, men som sagt det är en ögonlinstunn skärva som får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppard starka låtar och snygga arrangemang. När Grand Design lyckas med alster såsom ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night” och ”You´re gonna dig on it”  är det bara att gratulera. På scen var väl det halvtaskiga ljudet i sig en bromskloss att få fram den snygga stämsången, annars en helt okej spelning från ett band fyllda av karaktärer.

I VIP-området träffade vi på många kommande som inte kommande artister. Jag snackade musik med Europes jovialiske pratkvarn Ian Haugland. Såg några låtar meds neo-classiska tysk/svenska At Vance innan jag blev tvungen att lägga mig i gräset med dunkande huvudvärk.

Solsting, för lite vätska, retroaktiv stress, reducerad sömn och några öl i kombination skapade en cocktaileffekt som fick mig yrt att lägga mig i gräset. Tyvärr alltför nära typ vakterna. Alla former av vakter på denna festival var väldigt bra att ha till hands, något jag saknar på exempelvis Sweden Rock Festival. Här var det dock tillsynes oändligt många till förhållande till besökare. Min timing att lägga mig halvyrt i gräset visade sig i backspegeln vara en dysfunktionell strategi. Vakterna var som hökar på alla som låg i gräset, jag låg helt enkelt för nära.

Det blev ett abrupt slut  på kvällen för att  helt sonika gå vidare till hotellet. Missade tyvärr det mesta av At Vance, mina husgudar Pretty Maids samt Candlemass som mina kompisar upplevde som dagens överraskning. Primal Fear gillar jag inte och Jorn har jag sett några gånger utan att bli speciellt berörd.

Morgonen därpå avlöstes ett molnfritt Upplands Väsby av ett betydligt molnigare sådant tillika kallare. Vår frukost avlöstes av att titta på mina husgudar Treat som blev dagens allra första band. På ett år har jag indirekt stalkat detta band genom Sweden Rock Festival, Skogsröjet, Firefest och nu Väsby Rock. Treat har för mig alltid varit intressantare än deras ”rivaler” Europe. I och med släppet utav deras senaste platta 2010 ”Coup de grace” stärktes den tesen och cirkeln var sluten när de båda svenska legendarerna spelade på samma festival, samma dag och samma scen fast olika tider under dagen.

I mina ögon är ”Coup de grace” ett utav 2000-talet allra bästa melodiska hårdrock album. Det har Treat successivt också upptäckt då hela fem låtar spelas från den: ”Skies from mongolia”, ”Roar”, ”The war is over”, ”Papertiger”, ”We own the night”.

Att man har en uppsjö av andra låtar som likaväl skulle kunnat platsa är ett tecken på att de har ett av världens bästa melodiska låtskatter att ösa ur till sitt förfogande. Mitt favoritalbum från dessa härliga killar heter ”The pleasure principle” från 1986. Från det albumet spelade bara ”Rev it up”. ”Strike without a warning”, ”Caught in the line of fire”, ”Ride me high”, ”Waiting game” och ”Fallen angel” lyste med sin frånvaro och saknades av undertecknad.

Andra låtar som borde ha varit med om bandet fått två timmar på sig om världen hade varit  det minsta rättvis var: ”Sole survivor”, ”Hidin”, ”Outlaw”, ”I burn for you”, ”Hunger”, ”Gimme one more night” och ”Take me on your wings”.

Mats Wikström på gitarr är en av Treats motorer och en låtskrivare av rang. Gotthard är ett av bandet som fått sola sig i glansen av hans kreativa sida. Alla bandet är karaktärer och då blir det  sådär perfekt som det alltid brukar vara när dessa herrar ställer sig på scenen. Sångaren Robban Ernlund har ett hjärta som få andra i rockvärlden, men tyvärr har han varken den självsäkerheten, karisman och rösten som exempelvis Joey Tempest kan uppbringa, men sammantaget är detta en perfekt bandkonstellation som jag absolut kommer att sakna.

Nästa band kanske är Treats arvtagare nu när de är på bort via denna hyllade avskedsturné. Degreed har släppt två helt underbara plattor som dryper av variation, melodisinne och konsten att sticka ut från mängden, utan att sticka ut för mycket. De mycket unga bandet spår jag en lika stor framtid som de andra ynglingarna i H.E.A.T. De båda bär fanan högt tillsammans med Work of art och Eclipse. Skillnaden mellan de andra banden och just Degreed är att denna grupp är betydligt mycket mera mångfacetterad än sina kollegor. De är lite som brittiska Vega eller kanadensiska Harem Scarem, man vet inte riktigt var man har dem.

De rev snabbt av kommande klassiker som ”B.O.D”, ”A litle bit”, ”Captured by the moment”, ”Just imagine”, ”Black cat”,  Inside of me”, och ”What if”. Bra sång av Robin Ericsson, intelligenta rocklåtar och väldigt skönt gitarrlir av Colin Farrel look a like Daniel Johansson. Till skillnad från många av festivalens band så visade Degreed upp en ack så viktig pusselbit: spelglädje. Det och allt annat kan räcka mycket långt. Jag ser verkligen fram emot deras tredje viktiga platta.

Svenska Coldspell lämnade mig helt oberörd trots några bra låtar och musikalisk spetskompetens. Finska Barbe-Q-Barbies ville väl, men hade inte de där låtarna som kunde trollbinda publiken. Det hade dock en japansk gubbe dubbelt av istället. En gladare och mer levande person har jag sällan skådat, och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Enligt honom var musiken en drog för honom, banden i sig samt alla i publiken. Hans luftgitarr-eskapader var en fröjd för ögat och något som konkret kunde stämplas som ärligt genuint.

Nästa band var ett tungt melodiöst hårdrockband en så kallad mini supergrupp Rage of Angels där maestron och samordnaren heter Ged Rylands (Ten, Tyketto). Den svenska gitarrgurun Tommy Dennander förgyllde en av låtarna. Deras platta ”Dreamworld” från 2013 innehåller fem riktigt bra låtar. Nackdelen med dessa är att de är på tok för långa. Detta återspeglar sig också på scenen där låtarna fylls ut med för långa solon, onödig allsång och annat hemskt. Parallellt kändes spelningen aningen  könlöst, en dag på jobbet så att säga, utan genuin spelglädje och överraskningar.

Det är säkert inte helt lätt att agera konferencier eller ”nästa band inropare”, men den lotten föll på Dave Nerge. Han var i sin ungdom känd för att band som var på väg att breaka utomlands, men inte gjorde det på det glada 80-talet: Dave and the mistakes, ett för övrigt passande namn i sammanhanget. Han är också känd från att vara programledare på bland annat Rocklassiker. Frågan är om han var helt gratis med syftet att kunna betala av alla värdar, vakter och poliser som vistades på området. Det är inget brott att vara dålig, men att rakt igenom vara helt urusel borde vara ett prejudikat.

Jag ha aldrig under mina hårdrock år varit med om någon som totalt missförstått sin roll som den killen. Plumpa skämt kan vara roliga, men definitivt inte hans. Vi gillade inte hans snack till skillnad  från Dave själv som tycktes älska sin utöver allt annat. Hela hans fingertoppskänsla var så horribelt skrämmande dåligt att jag samt kompisen Johan Nordström smidde oönskade tankar att temporärt få tyst på denna dysfunktionella process som sänkte festivalhumöret en bra bit. Sedan måste jag väl vara ödmjuk med att han kanske är världens roligaste människa, fast jag som undertecknad inte förstod bättre.

Vi skippade enhälligt The Answer efter några sega låtar. Därefter var det dags att se ett ett kultband från Norge med originalsångaren Tony Harnell vid mickstativet. Gruppen har släppt 11 studioplattor från 1982 då de bildades. 1997 kom genombrottet med ”Tell no tales” och  1989 ”Intuition”. Det finns även några riktigt bra låtar på ”My religion” från 2004, därutöver har den mycket eklektiska musiken allt som oftast totalhavererat av allt experimenterande .

Gitarrfenomenet Ronni Le Tekro kom in i en helvit dress som taget från någon spektakulär 70-talsgrupp typ Sweet. Mina förväntningar var minst sagt låga, men stegrades för varje låt som avverkades på scenen. De visade sig inte alls vara föredettingar utan ett kompetent melodiöst hårdrockband. Sångaren Tony Harnell var professionell uti fingerspetsarna, men jag upplevde honom ibland som lite ”too much” för sitt eget bästa. Konserten avslutades med underbara ”10 000 lovers” från kritikerrosade ”Tell no tales”. En petitess i sammanhanget var Ronni Le Tekros mimik där hans öppna mun torde kunna fungera som en tandläkarbruksanvisning för barn i att ha just öppen mun. Vi tre var livrädda för att han under konsertens gång skulle svälja en eller flera bålgetingar, vilket han dock inte gjorde.

Devil´s Train gick samma väg i min personliga musikagenda som The Answer, men här var verkligen kvaliteten på musiken under all kritik. För att ha locka kvar publiken hade de en sexigt dansande tjej på scenen. Det blev klassiska House of lords som fick fylla det musikaliska tomrummet. Gruppen är minst lika vital idag som under glansåren på 80-talet. Deras nionde platta ”Precious metal” släpptes förra året och var en riktigt bra platta; modern och snyggt producerad 2000-tals a.o.r.

De spelade den himmelskt bra ”Love don´t lie”; en ballad att dö till och som också spelats in av Stan Bush and the Barrage. Förutom att sångaren James Christian är en bra sångare är han religiös och gift med osannolikt snygga Robin Beck. Första hälften av konserten var betydligt bättre än den andra. Något som  dock förstörde en stor del av konserten var ett trumsolo, bassolo och gitarrsolo. Det var i mina ögon ett fruktansvärt tidsslöseri när de i sitt låtbagage har så många guldkorn att hämta från. Som helhet var detta en bra spelning i symbios med bra ljud och många bra låtar.

Gotthard är ett Schweiziskt hårdrocksband som släppt 11 plattor. De har väl alltid fått agera storebror till Shakra. I och med en utav bandets grundare Steve Lees (1962-2010) tragiska bortgång så har typ allt blivit sämre i mina ögon. Trippelalbumen: ”Lipservice” 2005, ”Dominoe effect” 2007, ”Need to believe” 2009 var och är alla sagolika skivor. Steve Lees efterträdare heter Nick Maeder som hitintills varken bidragit till låtskriveri, scennärvaron eller röstjämförelse. Instinktivt känns det som en stor del av Gotthard följde med Steve Lee ända in i graven.

På scenen var denna tillställningen nästan helt intetsägande. Jag kan bara inte sätta fingret på varför. Steve Lee var ju en oerhört karismatisk sångare som indirekt stod för underhållningen på scen, men och med hans bortfall tycks ingen annan i bandet axlat hans mantel. Trots några klassiker var det mycket låtar från den nya sångares två plattor: ”Firebirth” och ”Bang”. Visst det finns fem bra låtar på dessa två album, men mer är det inte. Jag saknar också de där snuskigt starka låtarna som genomsyrade albumtrippeln. Nu är det mera rock och blues i botten och mindre ”hitkänsla”, det gillar inte jag alls – en  grov besvikelse.

Upplands Väsbys stoltheter Europe inledde sin återkomst till födelsestaden med en känslofylld två timmars spelning. Jag har sett gruppen fyra gånger förut, men detta var den klart bästa spelningen. Först och främst spelades hela fem låtar från min favoritskiva ”Wings of tomorrow” och två låtar från debutalbumet varav ovanliga ”In the future to come” var den ena”

Den andra orsaken är Joey Tempest som sångare. Han har vuxit ut till en karaktär på scen, vilket så inte var fallet när de var som kändast i världen. Att hela bandet är supertight, vältränade och inte överklyschiga är också en aspekt som gör konserten till en höjdpunkt på festivalen.

Det var mycket anekdotiska minnen som genomsyrade mellansnacket. Gitarristen från H.E.A.T fick komma in och spela med på en låt precis som Tone Norum fick göra i slutet av konserten. Trots att de spelat många av de klassiska låtarna miljarder gånger så smittades deras spelglädje av sig på oss i publiken.

De spelade de rätta låtarna från näst sista plattan ”Last look at eden” och den senaste hemska skapelsen bluesiga ”Bag of bones”. Jag dyrkar Europe, men inte den musikaliska inriktningen gruppen tagit, främst på den senaste plattan. John Norums fascination likt Gary Moroe för bluesig hårdrock utan riktigt starka chorus avskyr jag. I vilket fall som helt var detta Väsby Rocks bästa spelning tätt följd utav Treat och Degred, men då såg jag ju inte Pretty Maids förstås.

Summeringen av festivalen blev över godkänt, men vi saknade nog det skogsnära och campingen trots alla finklippta gräsmattor. Sidoläktare i all ära, men jag upplevde väl inte dessa som festivalattributioner precis. Att det var lika dyrt på VIP området som på övriga området var väl också en överraskning, då vi antog att det skulle vara aningen reducerade priser där.

Karg, underfundig och genialisk

Staffan Hellstrand är lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Trots hits som ”Lilla fågel blå” och Sveriges fotbolls VM låt: ”Explodera” är och förblir denna ikon okänd för flertalet människor i Sverige. I mitt fall var jag till en början inte heller förtjust i killen. Det var min kompis Stefan Hammarström som successivt indoktrinerade mig in i Staffans digra låtskatt. I och med Pascha Jims dagbok från 1996 med The Nomads som kompband blev jag autonom och helt självgående fan.

Min trogne följeslagare Stefan Hammarström var med precis som alla andra gånger då jag sett Staffan live. Detta var förövrigt nionde gången jag såg denna levande legend på scen. Platsen denna gång var Bondens crêperie Söderköping. Biljetterna kostade 180 kronor styck. Förutom Stefan följde Magnus Larsson och hans tjej med. Jag hade bokat plats direkt när jag såg att han skulle dyka upp i vår omnejd och hämtade ut biljetterna veckan innan på Turistbyrån i Söderköping

Vädret var på sitt allra bästa humör och den minimala lokalen knökfull. Vi hade beställt in mat och dryck innan konserten så stämningen var helt enkelt på topp. Staffan hade med sig sin tjej som bistod honom med utrustningen och skivsignering med mera. Staffan inledde konserten i tid runt klockan 19.00 med sin gitarr runt axeln och keyboarden bredvid.

Avskalat, kargt och humoristiskt underfundigt genomsyrade dessa avslappnande 90 minuter. Han spelade några låtar ifrån hans senaste countryinspirerade platta. Ur melodiskattkistan avverkades guldkorn som ”Fanfar”, ”Decemberblommor”, ”Marlene”, ”Du går aldrig ensam”, ”Kromad svart”, ”Ingen ska få andas”,  ”Precis som du är”, ”Bilder av dig”, ”Ida lupino”, ”Fel sida av vägen”, ”Klockan slår sju i Sofia”.

Rockfanatikern Hellstrand  underhåll parallellt sin publik med anekdoter om bland annat Jimmy Hendrix. På tal om Hendrix så rockade Staffan maniskt loss på ”Mekhong whiskey” en intetsägande låt på skiva, men som växte till sig betydligt i och med denna avskalade gitarraggression. Staffan har tidigare varit medlem i gruppen Dimmornas Bro samt frontfigur i SH något som han också tog upp under konsertens gång med mycket självdistans.

Konserten utmynnade i en utmärkt liten trivsam föreställning i symbios med en intim och familjär stämning. Mellansnacket var minst lika engagerande som låtarna i sig, då Staffan innan låtarna förklarar varför de skrevs, vilka personer de handlar om och vilka dem egentligen är. Karaktären i låtarna förstärks avsevärt och upplevs nästan som en kär vän eller i värsta fall ens fiende.

Inte oväntat så avslutades spelningen med ”Lilla fågel blå”. Alla i lokalen, gammal som ung sjöng med i texten. Jag skulle bli ytterst förvånad ifall någon blev missnöjd med vad de sett under kvällens lopp.

Jag bara konstatera att han utan svårighet kunnat fylla minst 1½ timme till med låtar som inte spelades såsom: ”Ditt tak ska falla ner”, ”Tolv slag för mig”, ”Nattrafik”, ”Spökskepp”, ”Var kommer du ifrån”, ”Som brittisk pop”, ”Underbarn”, ”Tala om”, ”Liten pojk som alltid kraschar”, ”Vill du gå med mig”, ”Nångång måste allting skaka”, ”Den första snön”, ””15-15-16″, ”Din mästares röst”, ”Elden”, ”Hon bor i en kyrka”, ”Ingen ska få andas”, ”Pascha Jim”, ”Burnout”, ”Förlovat land”.

Den galna blicken från min sida berodde på misstanken att han började klia mig på ryggen, men så var inte fallet. Förutom fotosessionen och inköp av hans senaste samlingsalbum på cd så kände jag mig manad att konfrontera honom huruvida senaste plattan var den sista i countrygenren eller inte? Jag kunde inte heller inte hålla mig ifrån att nämna att hans senaste plattan inte heller var en de mest melodiska (bästa). Han log och svarade att den plattan inte skulle dofta country utan mera rock och innehålla fler kommande klassiker.

Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog day,  Source code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.