Klurigt

Jo det här med vad som fans tolkar som AOR, skiftar lite beroende på vem du frågar. Jag exempelvis rankar Journeys – ”Separate ways” som världens bästa AOR-låt, medan någon som gillar lite softare alster skulle kanske föredra något annat.

Vart går gränsen för melodiös hårdrock och AOR? Är det bara i betraktarens öron eller finns det adekvata åtskillnader? Självklart finns det skillnader, men ibland är de hårfina.

Utifrån mitt perspektiv så är AOR som ett böljande lavendelfält, det finns ruffigare sådan och det finns mjukare sådan, det beror lite på hur man vill ha sin genre tillredd.

Jag vill dels ha lite tuffare tag, dels gärna pompiga inslag där grupper som Fortune/Harlan cage/101 south och Asia står för detta.

Så när jag skapar en lista över de 30 bästa AOR-låtarna genom tiderna så påverkas de självklart av ovanstående faktorer.

AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort –  ”förändra er – men under givna ramar, och vad ni än gör, stick inte ut för mycket. 

Men någonstans fick väl någon för sig att epitera Mr. Mister, Donald Fagen, Think Out Loud, Boy Meets Girl, Eye To Eye, Go West, Animotion och Keven Jordan… till ”Hi-Tech AOR”, men är det verkligen AOR, eller?

Att andra musikintresserade tänkt ut ett visst epitet till en viss stil betyder inte att andra musikintresserade personer som  jag själv förbjuds att övertänka utifrån en annan genrevärldsbild.

Jag har full förståelse att merparten av AOR-fans inte är speciellt förtjusta i mitt epitet dance-AOR.

Några  artister/grupper som har låtar inom denna ”genre” är: Ana Johansson – ”Coz I can” (2004), Pink, Lambretta – ”Bimbo” (2001 Max Martin), Kelly Clarkson, Avril Lavigne, Daughtry, Nina Söderqvist – ”Tick Tock” (2009), Emma Varg – ”Mother Mary” (2016), Cyhra – ”Dark clarity” (2017), Nick Carters superlåt: “Blow your mind“ (2002 Max Martin).

Dock så kör jag på den traditionella linjen via denna lista… inte tillstymmelse till Dance-AOR:))

Min första tanke var faktiskt att försöka rangordna dessa kronjuveler, men ärligt jag klarade inte av den uppgiften, det var helt enkelt för svårt.

De låtval med fet stil är sådana som är före år 2000-talet.

1.  Låtarna ska vara bra producerade; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än alstret må vara.

2.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry! Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. Bad Habit är on the edge.

3. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

4.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

De 30 bästa svenska AOR-låtarna genom tiderna

Mikael Erlandsson – Life is a hard game to play (1994)

Spin Gallery – Standing tall (2004)

Gathering of kings – From a whisper to a scream (2020)

Kharma – In chains (2000)

Perfect Plan – Better walk alone (2020)

Find me -Your lips (2013)

Dalton – Caroline (1987)

Jono  – I was the one (2013)

Eclipse – The Storm (2015)

Art of illusion – My loveless lullabye (2021)

Treat – Outlaw (1987)

Houston – Truth slips (2010)

Nestor – Kids in the ghost town (2022)

W.E.T – Shot (2013)

Work of art – The great fall (2011)

Talisman – I´ll be waiting (1990)

H.E.A.T. – Living on the run (2012)

Johan Kihlberg´s Impera – Why does she care (2018)

The Night Flight Orchestra – If tonight is our last chance (2020)

Degreed – Just imagine (2010)

Heartwind – Don´t be that girl (2018)

Xorigin – Can´t keep running (2011)

Frederiksen/Denander – Silver lining (2007)

Kent Hilli – Don´t say it´s forever (2021)

Alien – Go easy (1988)

Miss Behaviour – Double agent (2014)

Palace – Master of the universe (2016)

Houston – Truth slips (2010)

Sapphire eyes – Youré my wings (2012)

Sonic Station – Love clash (2014)

Precis utanför listan

Age of reflection – Here I stand/Write it on the wall (2019)

Coastland ride – Higher ground (2017)

Naked – Aim for the heart (2015)

Talk of the town – Free like an angel (1999)

C.O.P. – Nightmare (2015)

Deacon Street – Changes (2004)

Crazy Lixx – Children of the cross (2018)

Radioactive – Crimes of passion (2014)

Arctic Rain – The one (2020)

Remedy – Crying heart (2024)

Cry of dawn – Tell me (2016)

Ghost – Spillway (2022)

Care of the night – Your perfection (2018)

Street talk – Hare and hounds (2002)

Blind Alley – S.O.S (2003)

Last autumn`s dream – Silent dream (2008)

Roulette – We can make it (2019)

Hank Erix – Fortune hunter (2018)

Captain Blackbeard – Headlights (2020)

Dynazty –  I want to live forever (2016)

Djävulsk kortfattad analys

Först och främst, vilken schizofrent hög kvalitet det är på svensk AOR! Undertecknad upplevde att det var sjukt svårt att välja ut de 30 bästa. Det är väl bara dagsformen som avgör ifall någon av de 20 utanför listan bytt plats med någon i den.

Om vi räknar in även de 20 utanför, så är det endast 6 låtar som är innan år 2000, det vill säga 44 stycken som är efter millennieskiftet. Det vittnar verkligen att Sverige är en stormakt när det kommer till AOR i modern tid. 6 av de 30 låtarna är dessutom från år 2020 och framåt.

Wtf, var är Europe!!! Det är ju Sveriges flaggskepp. Ja som sagt, vart går gränsen mellan melodiös hårdrock AOR? En av mina allra största favoriter är ”Girls from Lebanon”. Det kan ju låta helsjukt, men den ”är för tung” för listan, vilket av förklarliga skäl minst sagt är en bedömningsfråga. Jag tycker också väldigt mycket om ”Love chaser”, ”Ninja” och ”Sign of the times”, men jag valde helt sonika andra låtar på listan.

En låt som definitivt skulle vara med är Jim Jidhed – ”Silence of your heart” (2003). Den utsållades på grund av att låten är skriven av: Billy Trudell-Bruce Watson-David Young. De var med i bandet Public Domain som släppte albumet Radio Nights 1997 på MTM Records. ”Silence of your heart” är med på den plattan.

En annan låt jag skulle vilja haft med var A.C.T. – ”Everything´s falling” (2016). På grund utav sin uberoriginalitet föll även den bort.

Den svenska tigern!

Min svenska musikaliska roadtrip inom dessa närbesläktade genrer inleddes föga oväntat med Europes självbetitlade album debutplatta (1983). Året efter släppte dem Wings of tomorrow, en platta jag verkligen dyrkar. 1986 kom deras globala genombrott med The final countdown, en platta som sålt över 8 miljoner exemplar.

Som sagt, Europe släppte sitt ikoniska The Final Countdown 1986, men samma år gav Treat ut sin uppföljare The pleasure principle. Herregud, knockad var ett minst sagt ett milt ord. I mina ögon är detta ett av de bästa albumen som släppts i Sverige (världen?).

Att de troligtvis är lika jämna som Pretty Maids när det kommer till att skapa  helgjutna album i såväl dåtid som nutid gör dem till Sveriges bästa melodiska hårdrockband. En gigantisk faktor till detta stavas Anders ”Gary” Wikström. Han skulle väl bäst kunna beskrivas som en AOR/Melodic rock låtskrivare svar på Max Martin. ”Gary” är dessvärre schizofrent underskattad, absolut en av Sveriges bästa låtskrivare.

Treat har släppt 4 album innan millennieskiftet och 4 efter. Jag räknar inte Muscle in motion som ett ”äkta” Treatalbum. I min Treat-Spotify-lista existerar det 69 grymt starka låtar… det på bara 8 album, lite ABBA varning faktiskt.

Efter Treat och Europe fullkomligt sprutade Sverige och Skandinavien ur sig melodiös hårdrock som Dalton, 220 Volt, Madison och Talisman.

Jag dyrkar AOR, ville man hitta renodlad sådan var det däremot inte lika vanligt. 1987 kom Aliens debutalbum ut. Det var en orgie utav keyboardhamrande melodier, som sände ut mig till The AOR heaven. En annan sådan var Mikael Erlandssons första platta The One från 1994. Debuten innehöll bland annat kronjuveler som ”Wish you were here”, ”Life is a hard game to play” och ”It´s alright”.

Jag har sedan barnsben alltid varit en samlare, vare sig det gällde serietidningar, musik eller frimärken. Jag är ingen ”hoarder” utan en ”collector”, det vill säga att samlingen har ett specifikt tema och en röd tråd. Jag vill ha ordning på mina samlingar, är stolt över den, och visar gärna upp den för andra. En ”hoarder” har sannerligen ingen ordning eller struktur på sitt samlande.

Det kan vara allt möjligt, huller om buller. Saker som kan vara ”bra att ha” eller saker som de är starkt känslomässigt fästa vid, utan att det egentligen finns en motiverad anledning. Förutom att samla på hård musik blev två av mina nischer, dels att köpa svensk hårdrock, dels AOR/melodiös hårdrock.

Det ska tilläggas att samlandet blev en ohållbar dyr historia. För några år sedan slutade jag med att köpa cd. Det fick liksom vara nog med 8 fulla Billyhyllor, vilka definitivt inte uppskattades av min fru och mina barn. Nu har jag bara Spotify, och det känns klockrent.

Vad är det för mening att rada upp 118 låtar som de flesta bara snabbscrollar sig igenom? En bra fråga, det enda svaret är att jag helt sonika alltid varit en listkille som helt enkelt älskar listor i alla dessa former.

1.  Låtarna ska vara bra producerade; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än alstret må vara.

2.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry! Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. Bad Habit är on the edge.

3. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

4.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

Jag har valt att inte sortera dessa kronologiskt i hur bra de än är, det är nog helt omöjligt, samt är det endast en låt per artist/grupp.

De 118 bästa svenska AOR/Melodic rock låtarna genom tiderna

Art of illusion – My loveless lullabye (2021) Treat – Outlaw (1987) Alien – Go easy (1988) Kharma – In chains (2000) Nestor – Kids in the ghost town (2022) Dalton – Caroline (1987) Work of art – The great fall (2011) Mikael Erlandsson – Life is a hard game to play (1994) Crashdiet – Bound to fail (2010) Europe – Girl from Lebanon (1991) Streetlight – Hit the ground (2023)   The Night Flight Orchestra – If tonight is our last chance (2020) Magnus Karlssons freefall – Last tribe (2013) Constancia – Stand your ground (2021)

Art Nation – Don´t wait for salvation (2015) 220 Volt – Eye to eye (1988) Yngwie Malmsteen  – Heaven tonight (1988) Spin Gallery – Standing tall (2004) Talisman – I´ll be waiting (1990) Frederiksen/Denander – Silver lining (2007) Sha-Boom – Werewolf (1990) Radioactive – Crimes of passion (2014) Backyard babies – Minus celsius (2003)

The Poodles – I want it all (2011) Autumn´s Child – Glory (2020) C.O.P. – Nightmare (2015) W.E.T – Shot (2013) Eclipse – The Storm (2015) H.E.A.T. – Living on the run (2012) Grand Design – Air it out (2009) Talk of the town – Free like an angel (1999) Dynazty -  I want to live forever (2016) Sapphire eyes – Youré my wings (2012) Elevener – This heart of mine (2008) Ana Johansson – Coz I can (2004)   Find me -Your lips (2013) Crash the system – Fight fire with fire (2009) Tone Norum – Point of no return

(1988) Angelica – Rain on my parade (2013) Anette Olzon – Sick of you (2021) Kent Hilli – Don´t say it´s forever (2021) A.C.T – Everthing is falling (2014) Jono  – I was the one (2013) Altzi – Strangers in the real world (2022) Degreed – Just imagine (2010) Prisoner – Starry eyes (2000) Bad Habit – Just a heartbeat away (2009)   Nina Söderqvist – Tick Tock (2009) Heartwind – Don´t be that girl (2018) Xorigin – Can´t keep running (2011) Last autumn`s dream – Silent dream (2008) Johan Kihlberg´s Impera – Why does she care (2018)

Age of reflection – Write  it on the wall (2019) Arctic Rain – The one (2020) Coastland ride – Higher ground (2017) Erik Grönwall – Crash and burn (2010) Crazy Lixx – Children of the cross (2018) Deacon Street – Changes (2004) Moon Safari – Between the devil and me (2023)   Björn Skifs – Innocent eyes (1984) Captain Blackbeard – Headlights (2020) Last Tribe – Sacrifice (2003) Confess – Is it love (2020) Jim Jidhed – Silence of your heart (2003) Creye – Different state of mind (2018) Cyhra – Dark clarity (2017)

Easy Action – In the middle of nowhere (1992) Emma Varg – Mother Mary (2016) Erika – Emergancy (1990) Clouds of clarity – Superficial to my passions (2022) Black Paisley – Run run run (2017)   Fans of the dark – Life kills (2021) Freak Kitchen – Morons (2018) Ghost – Spillway (2022) Grand – Those were the days (2022) Hank Erix – Fortune hunter (2018) ReVertigo – Symphony of fallen angels (2018) Heartbreak radio – Don´t look in her eyes (2013) Henning Hallqvist – Walk the wire (2019) Humanimal – Again 2B found (2015)

Seventh Crystal – When we were young (2021) Crossfade – The day the music died (2004) Blind Alley – S.O.S (2003)   Jan Johansen – Fire with fire (2003) Lambretta – Bimbo (2001) John Norum – Love is meant to last forever (1987) Kee of hearts – The Storm (2017) Kenny Leckremo – Lullaby (2018) Kryptonite – This is the moment (2017) Jakob Samuel – Fast lane (2023) Lion´s share – Mystery (2001) Lisa Miskovsky – Driving one of your cars (2001) Houston – Truth slips (2010) Palace – Master of the universe (2016)

Crystal Blue – Back on the track (2003)   Cry of dawn – Tell me (2016) Chronus – Heavy is the crown (2020) Martina Edoff – World has gone mad (2015) Miss Behaviour – Double agent (2014) Gathering of kings – From a whisper to a scream (2020) Naked – Aim for the heart (2015) Narnia – Rain (2009) Proud – Born for your love (2021) Peter H Nilsson – Me and you (2018) Renegade five – Shadows (2009) Big Money – Amazing (1992)

The Theander expression – You always run away (2016)   Saint Deamon – My heart (2008) Sonic Station – Love clash (2014) Stormwind – Souldance (2000) Wildness – War inside my head (2017) Perfect Plan – Better walk alone (2020) Niva – Dressed to kill (2016) Remedy – Crying heart (2024) Amaranthe – Unified (2021) Care of the night – Your perfection (2018) Fingerprints – Time is all we need (1989) Street talk – Hare and hounds (2002) Visitors – Do you wanna play (1987)

Ytterst fåordig AOR/Melodic Rock analys

Satan också, jag kunde inte hålla mig till 100 låtar som det var tidigare tänkt, utan denna lista består helt sonika av 118 stycken klockrena låtar:(((((. Förresten när man skärskådar listans innehåll – så sanslöst mycket kvalitet! Det bor ju trots allt bara runt 10 miljoner människor i vårt avlånga land.

Men vad i helvete gör Lambretta, Ana Johansson, Lisa Miskovsky, Sha-Boom, Nina Söderqvist, Cyhra, Emma Varg, Björn Skifs, Freak Kitchen, Big Money och Backyard babies på listan!! Ja det är ju en befogad fråga. För det första är det min lista. För det andra kan AOR/melodic rock ha olika betydelser beroende vem du frågar. För det tredje, jag myntade epitetet Dance AOR, ett begrepp som typ breddar eller snarare tänjer lite på konservatismen i genren. På tal om Lambretta, ikoniska Max Martin har varit med och skrivit ”Bimbo”. Extra roligt att det är hela 24 låtar som är från 2020 och framåt. Det bådar ju minst sagt gott för framtiden.

Listans okrönte sångare är definitivt Göran Edman. Söderhamnsonen medverkar på hela sex låtar: Kharma, Street talk, Crash the system, John Norum, Crossfade och Cry of dawn. Att den människan frontade vår egen Yngwie J Malmsteen på två album gjorde inte saken sämre.

Gitarristen och producenten Tommy Denander har minst sagt haft många fingrar i många syltburkar. Han är verkligen en force att tala om. Det är lättare att skriva om vilka som han inte samarbetat med i branschen, än det omvända.

På denna lista har han bland annat stått bakom Frederiksen/Denander. Baptism by fire albumet är för övrigt ett av 2000-talets bästa AOR-plattor. Han är också mannen bakom Radioactive vars plattor gästats av så otroligt många kända musiker och sångare. Tommy ligger också bakom Jim Jidheads Full Cirkle album som kom ut 2003, Deacon Street och Prisoner.

Jag vågar inte ens gissa på hur många grupper och artister han varit involverad i på denna lista. Däremot vet jag att han skrivit ”A matter of the heart” som var med på Talk of the towns andra platta, The ways of the world (2000). Eftersom jag tycker att Journeys – ”Separate ways” är världens bästa AOR-låt så faller inte denna osande tingest så väl långt bort, dock valde jag ändå ”Free like an eagle”, svårt val helt enkelt.

Mikael Erlandsson, född 1963 i Göteborg, är en svensk sångare, låtskrivare, keyboardist och före detta trummis. En stor del av sitt liv har han ägnat till att skapa AOR. På denna lista har han med tre konstellationer: 6 plattor som soloartist, fyra med Autumn´s child och hela 15 album med Last Autum´s Dream.

Vi kanske får kalla Jeff Scott Soto halvsvensk? Humanimal, Talisman och WET är de grupper han sjunger i som är med på denna eminenta lista. Precis som Göran Edman har han frontat Yngwie J Malmsteen. Men jag valde istället Joe Lynn Turner med ”Heaven tonight” (1988)

En multiinstrumentalist är en musiker som skickligt behärskar ett flertal musikinstrument. Till den skaran sällar sig Magnus Karlsson (1973). Han blev för mig en luring när det gällde vilka grupper, artister och låtar som jag skulle ha med. Allen/Lande, Starbreaker, Tony O´Hara, Bob Catley, The Ferryman, Allen/Olzen skulle de med eftersom han gjort typ allt på plattorna?

Jag valde bort dessa för att bara satsa på de som hade svenska sångare som Magnus Karlsson´s freefall (Rickard Bengtsson), Last tribe (Rickard Bengtsson) och Anette Olzon.

Är man ute efter jämlikhet som högsta prioritet så kan man bojkotta detta inlägg. Självklart finns det sjukt mycket bra sångerskor i detta land, men inte så många i dessa genrer tyvärr. Trots detta är 10 av låtarna av och med kvinnliga sångerskor.

Som sagt I, det tål att påminnas att jag publicerat de 100 bästa AOR-låtarna före 2000-talet och efter samt 2000-talets bästa 100 hårdrocklåtar. Som sagt II, tillhör ni listhen är risken stor att ni kommer att gilla vad ni läser.

Det finns låtskrivare och så finns det låtskrivare. John Charles Barrett, alias Desmond Child, (född 1953) tillhör epitetet utomjordiska sådana. Pappan härstammade från Ungern och mamma från Cuba.

Han har skapat så schizofrent mycket bra låtar. 2008 blev han ytterst välförtjänt invald i The Songwriters Hall of Fame (SHOF). Jag tänkte helt sonika rada upp mina favoritlåtar med denna man.

Likt den filmnörd som jag är vet jag att han skrev ”Last of the ancient breed” i början av sin karriär till råkultfilmen The Warriors från 1979. Den har jag inte sett om sedan dess, vågar typ inte bli besviken på denna klassiker, så jag låter den hellre vila i frid:))

Kiss - I was made for lovin you (1979),  Heaven´s on fire (1984), Who wants to be lonely (1985), Reason to live (1985)

Cher – Give our love a fighting chance, Working girl (1987), Just like Jesse James, Love on the rooftop, Emotionel fire (1989)

Bon Jovi – You give love a bad name, Livin´on a prayer, I´d die for you (1986), Bad medicine, Born to be my baby, Wild is the wind (1988), Keep the faith (1992)

Bonnie Tyler – If you were a woman and I was a man (1986), Hide your heart, Save up all your tears (1988), Stubborn (2013), Stronger than a man (2021)

Aerosmith – Dude (looks like a lady) (1987), What it takes (1989), Crazy (1993)

Jimmy Barnes – Waitin´for the heartache, Walk on (1987)

John Waite – These times are hard for lovers (1987)

Jennifer Rush – Heart war (1987)

Joan Jett & Blackhearts – I hate myself for loving you, Litle liar (1988), The only good thing (you ever said was goodbye) (1991)

Alice Cooper – Poison, Spark in the dark, Bed of nails, Hell is living without you (1989), Dangerous tonight, Might as well be on mars (1991)

Bonfire – The price of loving you (1988)

Ratt – Givin´yourself away (1990)

Kane Roberts – Rebel heart, Twisted, Dance litlte sister, Too far gone  (1991)

Roxette – You don´t understand me (1995)

Robbie Williams – Old before I die (1997)

Billie Myers – Kiss the rain (1998)

Ricky Martin - Livin’ la vida loca (1999), She bangs (2000)

Sisqo – Thong song (1999)

Tina Arena – Soulmate#9 (2001)

LeAnn Rimes – Life goes on (2002)

Clay Aiken – Invisible (2003)

Carrie Underworld – Inside your heaven (2005)

Lindsay Lohan – I live for day (2005)

Paul Stanley – Live to win (2006)

Meat Loaf – The monster is loose, Blind as a bat, Alive, If God could talk, What about love (2006), Elvis in Vegas (2010)

Scorpions – The game of life, The future never dies, You´re lovin´me to death, We will rise again, Love is war, The cross, Humanity (2007)

The Rasmus – Livin´in a world without you, Ten black roses, Ghost of love, Justify, Run to you, Lost and lonely (2008), Jezebel, Rise (2022)

Katy Perry – Waking up in Vegas (2008)

Weezer – Trainwrecks (2010)

Sick Puppies – There´s no going back (2013)

Selena Gomez – Love will remember (2013)

Zedd – Beautiful now (2015)

Ava Max – Kings & queens (2020)

Chris Willis – If I had only (2022)

Winger – Proud desperado (2023)

JoJo Siwa/Brit Smith – Karma (2024)

Kanske den mest Tunisiska kända rätten är brik, ett triangelformat friterat paket fyllt med kött eller fisk, plus ägg. Den finns även i en vegetarisk variant. Om du älskar stark mat så välj merguez, en kryddstark korv, eller någon rätt med harissa, gjord på stark chili-peppar som utmanar smaklökarna på bästa sätt.

Ärligt, kan egentligen ingenting om Tunisien. När det kommer till tunisisk musik är det likadant…nada. Därför blev jag så förvånad när jag hörde Shehili från 2019, Myraths femte platta under namnet Myrath. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Ungefär samma känsla som när jag upptäckte Nils Patrik Johanssons – The great conspiracy (2020)

Gillar man Symphony X och Kamelot i kombination med en dos orientalisk folkmusik samt AOR/pop så lär man dyrka Karma som gavs ut tidigare i år. Om epitetet ”Game of thrones hårdrock” existerat så hade Myrath ståtat med flaggan i topp.

Jag var och är lite fördomsfull mot hårdrock från kontinenter som Afrika, Sydamerika och Asien. Döm till min förvåning när detta album klev upp som a contender of the year – 100 procent hårdrocks-underhållning.

Vissa vill kategorisera bandet som prog metal. Den genren är inte riktigt my cup of tea. Jag vill ha refränger av oproportionella mått, och utifrån hur jag ser på saken är det fel genre, eftersom dessa tycks vara typ bannlysta i dessa kretsar; ju färre refränger desto bättre.

Det finns bara ett band som lyckats med konststycket att kombinerar prog metal med AOR och pop, och det är de groteskt underskattade brittiska Threshold. Numera har vi även Myrath som är ostiga… på rätt sätt.

Arabiska fullblodsriff, gigantiska refränger, åskmullrande basgångar och majestätisk produktion; plattan går definitivt under epitetet: ”All killers, no fillers”

Albumet inleds med köttigt tunga ”To the stars”. Den tar sina lyssnare to hardrock heaven. Alla ingredienser finns liksom inbakade i denna fett-tung-söta kreation.

Den följs upp utav ett av plattans allra starkaste kort: ”Into the light”. De toksnygga orientaliska keyboardslingorna sitter som smäck runt en refräng att döda till.

Myrath navigerar till albumets tredje spår som titulerats: ”Candles cry”, tillika tredje ”singeln” från Karma. Den fortsätter utforskandet av nya smittsamma refränger och melodier.

Efterkommande ”Let it go” går mot en mer schlagerbetonad grusväg. Det klär bandet som handen i den neonsvartrosa handsken.

Ännu ostigare blir det i efterföljande ”Words are failing”. Trots epitetet, en kraftfull sak som närmast kan beskrivas som ubersuperb. Satan så klockren! Refrängen är rena cyaniden.

Sjätte låten, ”Wheel of time” är en nästintill lika stark konstruktion. Att den kröns med en bombastisk AOR-refräng gör inte saken sämre. Balansen mellan tungt och mjukt har hittills varit ett vinnande koncept.

I ”Temple walls” fortsätter denna balans. Det ekar lite Evergrey, något som faller undertecknad i smaken. Efterkommande ”Child of prophecy” är en ubertung låt som växer för varje lyssning som avverkas.

”The empire” trissar upp tyngden ännu mera, självklart med lugnare partier i bakfickan. Stadium-rock-refrängen är lika bedårande stark som de tidigare.

På tionde plats återfinns en av albumets allra starkaste låtar: ”Heroes”. Den är schizofrent refrängvänlig, även utifrån utomjordiska mått mätt.

Myraths senaste alster avrundas med ”Carry on”. Så djäkla berusande vackert! Infekterande ett annat – klockrent!

Jag är också förtjust att gitarren håller sig lite mer i bakgrunden under plattans gång, för att istället positivt överröstas av keyboarden; den med de episkt orientaliska inslagen.

Det är också skönt att ingen låt är typ 17½ minuter lång…ingen kronjuvel överstiger 5 minuter, precis som jag tycker att det ska vara.

Zaher Zorgati’s ljuva mäktiga stämma omfamnar all musikaliskt syre till pure perfektionism. Tunisiens svar på Steve Perry månne?

Släng er i väggen Nestor och Firewind; Myrath har kreerat årets hetaste album.

Den som säger att hårdrocken är död är i starkt behov utav en återuppväckning – världsklass rakt igenom, med stark betoning på ”världsklass rakt igenom”.

Helt klart ett av de 25 till 50 bästa hårdrockalbumen på 2000-talet. På nästa platta önskar jag att de anammar sig av någon form av coolt och maffigt böneutrop.

Band: Myrath
Titel: Karma
Genre: melodiös prog metal
Skivbolag: earMUSIC
Releasedatum: March 8th, 2024
Bästa spår: Into the light, Words are failing, Heroes
Betyg: 5/5

Om man som band lyckats med konststycket att släppa ett nästintill perfektionistiskt debutalbum, har man parallellt också lagt ribban högt inför vad komma skall? Hur överträffar man ett sådant alster, är det ens möjligt?

Def Leppard lyckades med att toppa High ´n dry the med  Pyromania, KISS slog Dynasty på fingrarna med Unmasked och Black Sabbath straffade Heaven and hell med Mob rules.

Falköpingsönerna första album slog ner som en bomb i den melodiösa rockens kalhuggen. Varje spår kunde lika gärna ha varit ”singlar”. I slutet av maj släpps efterföljaren. Jag kan redan nu avslöja att den når upp till föregångarens kvaliteter.

Efter ett coolt intro om jantelagen så inleds albumet med ”We come alive”. Det är en utmärkt låt som är omöjlig att få ur skallen, vilket i sig borgar för AOR-eufori. Efterkommande  ”Teenage Rebel” tar upp stafettpinnen på ett magiskt sätt. En sagolik melodi och en klockren refräng binder samman denna kassaskåpssäkrade hit.

Halvballaden ”Last to know” fortsätter på den kvalitetsvänliga joggingstråket. Hela stycket utmynnar i en  ren och skär ”ta fram näsduken varning”.

Femte låten tillika singeln har bandet döpt till ”Victorious”. Jag diggade faktiskt inte låten till en början, något jag nu tycker är oförklarligt.

Bakomvarande titel syftar på en kvinna. Samma titel hade svenska Dalton på sitt underbara album The Race is on från 1987. ”Caroline” var den musikaliska gryta bästa låt, en klassiker bland nordisk melodiös hårdrock. Nestors ”Caroline” är i paritet med Daltons ikoniska låt; okey då, lite sämre är den, men ändå förrädiskt bra.

I ”The one that got away” drar bandet ner på tempot rejält det vill säga presenterar plattans första renodlade ballad. Visst, den är bra, riktigt bra. Refrängen sitter som parmesan på en al dente pasta.

Trots all denna kvalitet är det på ”Addicted to your love” som AOR-känselspröten åker ut på allvar. De dutt duttiga keyboardsackorden hamrar in sitt melodiösa budskap. Refrängen är bara sådär handbollsklistrigt klockren.

På efterföljande ”09 21” höjer man tempot till albumets snabbaste. Nu pratar vi dock inte Slayer precis, men skönt med en lite tempoväxling. Jag tycker verkligen om konstruktionen, men rankar den ändå som en av de svagare på albumet, vilket i sig berättar en historia om hur bra musiken är.

På alster nummer 10 har de kommit på en titel som synkar med Ray Charles gamla slagdänga från 1961. För mig är ”Unchain my heart” en av plattans starkaste kort. Refrängen är nog den rakbladsvassaste av dem alla.

Sist men inte minst avrundas musiken med balladen ”Daughter”. Har man som jag två egna döttrar är det inte vidare svårt att relatera till texten. Att musiken är lika bra som texten gör ju inte saken sämre.

Nå är Teenage rebel bättre än sin föregångare Kids in a ghost town? Kan man vara så diplomatisk och säga att de är bra på olika vis? Troligtvis inte, men som sagt debutalbumet var något i hästväg, det måste vi komma ihåg. Så jag nöjer mig med den diplomatiska sidan – lika bra:))

Avslutningsvis hade det varit coolt om de fortsatt på den inslagna vägen med att duettetera med någon annan känd 80-tals ikon. Samantha Fox kunde ha ersatts av Kim Wilde, Lee Aaron eller Pat Benetar, för att ta några exempel.

Band: Nestor
Titel: Teenage rebel
Genre: Melodic rock/AOR
Skivbolag: Napalm records
Releasedatum: 31/5 2024
Bästa spår: We come alive, Addicted to your love, Unchain my heart
Betyg: 5 av 5

Nocturnal Rites – Afterlife (Sweden/2000)

Umeåsönerna Nocturnal Rites bildades 1990. Tio år senare släppte dem sitt fjärde alster, Afterlife. Ett år tidigare hade Jonny Lindqvist ersatt Anders Zackrisson på sång. Ville man ha sin power metal inslagen i fossil fritt stål så var överlag Afterlife ett bra album.

I mina öron fanns det dock ett spår som stack ut från övriga när det kom till top-notch-kvalitet, nämligen titellåten. Vad gör egentligen en låt bättre än andra? Ärligt, ingen aning. Dock är ”Afterlife” plattans starkaste kort. Tyngden, melodin och refrängen sammanfogas så gudomligt härligt.

Jonny Lindqvist har i och med hans medverkan i Sveriges svar på Phenomena, Gathering of kings bevisat att han behärskar olika genrer på ett föredömligt sätt.

I mina öron II är också Nocturnal Rites gravt underskattade, och borde fått betydligt mer credd för vad de har uträttat musikaliskt. De har hunnit släppa 9 album varav deras senast var Phoenix  från 2017. Det är helt klart att det är dags för en comeback:))

Dream Evil – The choosen one (Sweden/2002)

Gus G...vilken hjälte! Mannen bakom Firewind glömmer man lätt bort även frontade svenska Dream Evil mellan åren 1999 till 2004.

Den välrenommerade göteborgska producenten och gitarristen Fredrik Nordström är en legendar när det kommer att producera band i hans egna studio Studio Fredman. Där har akter som At the gates, Deathstars, Dimmu Borgir, Arch Enemy, Soilwork, dark Tranquility, Hammerfall och Opeth bland annat huserat.

Dock ville han i slutet på 90-talet kreera fram ett power metal gäng. Efter många om och men kom debutalbumet till slut ut 2002.  Dragonslayer var inget mästerverk, men ändå en vital injektion i genren.

Den låt som jag dyrkat från första  allra första stunden var lyckopillret ”The chosen ones”.  Den är bara så episkt hymnig parallellt som refrängen är beyond klockren. För mig har den alltid varit en av de 100 bästa låtarna på denna sida av 2000-talet. Den har en given plats på grund av att den är en riktig hårdrockhit.

Vill man ha sin Dream Evil power metal så sticker den ut genom att  vara en ljuvlig mid-tempo-stänkare. Dream Evil blandade och gav under de år de var som mest aktiva. Deras senaste alster släpptes 2017 och titulerades fyndigt med Six det vill säga deras sjätte album.

Återigen, ”The Chosen one”, vilken jäkla låt helt enkelt!

Ibland dyker man på en låt som tycks vara helt omöjlig att få ut ur huvudet. En av dessa återfinns på Narnias sjätte album – Course of a generation. En annan sådan på albumet innan: Enter the gate från 2006.

Narnia är ett kristet band något som jag tror legat dem om bakfoten…tyvärr. För mig är det kristna budskapet inget problem om det inte är halleluja i var och varannan mening, vilket så inte är fallet med Narnia.

Jönköpingsbandet bildades redan 1996 av gitarristen Carl Johan Grimmark och sångaren Christian Liljegren. Denna kreativt dynamiska duo har framavlat 9 studioalbum från 1998 till 2023. De pendlar mellan Yngwie Malmsteen inspiration och power metal.

Gitarristen Carl Johan Grimmark  får nog se sig som en av världens mest underskattade. Hade världen varit lite mer rättvis så hade han fått spela med Ozzy. Utifrån hans kristna tro hade han troligtvis tackat nej till ett sådant erbjudande.

Tillbaka till ”Vilka  jäkla låtar”. ”Kings will come” är femte låten på det utmärkta albumet Course of a generation. Vilken melodi och vilken sjusärdeles stark refräng – tokbra helt enkelt. Detsamma kan sägas om ”People of the bloodred cross” från Enter the gate. Två klockrena hårdrockshits.

Båda dessa juveler är rakblasvassa heavy metal smällkarameller. Hade Judas Priest släppt dessa då hade det varit två klassiker i deras katalog; men nu var det Narnia.

I mitt tycke är Course of a generation som album starkare än Enter the gate.

Har ni inte lyssnat på ”Kings will come” eller ”People of the bloodred cross”, se till att göra det prompt!

Vilka jäkla låtar helt enkelt!

Tunga synthar och distade gitarrer!  Det är två komponenter som sammankopplas med tysk musik. Tyskarnas fäbless för synthmattor är bara så tyskt.

En förklaring till bland annat Rammsteins popularitet är att gruppens musik även är influerad av synthmusiken och därför gör att både hårdrockare och synthare tilltalas av musiken.

Det brittiska syntbandet Depeche Mode har varit en inspirationskälla för många band i genren Neue Deutsche Härte (NDH, ny tysk hårdhet). Det är en musikstil som växte fram  i Tyskland från mitten av 1990-talet. Inspirationen härstammar bland annat från inustrial, heavy metal, elektronisk musik och krautrock.

Några riktigt grymma band utöver Rammstein är Oomph, Megahertz och Eisbrecher. Personligen väljer jag A life divided före dessa storheter. En stor anledning stavas feta refränger. Jo så är det, riktigt korpulenta sådana i A life diveded fall.

Gruppen bildades 2003 i München. Konstellationen har hunnit släppa sju studioalbum. I mina öron är det albumet Passenger från 2011 och Human från 2015 som visar var skåpen ska stå. Deras senaste alster  Down a spiral of a soul (2023) är både mörkare och tyngre än deras tidigare album,

På plattan Passenger ingår en superb cover av Alphavilles ”Sounds like a melody”. Andra klockrena låtar är ”Heart on fire”, ”Forever”, ”Anyone”, ”Words”. ”Hey you”, Other side” och ”Doesn`t count”. 

En grupp som jag instinktivt associerar A life divided med är från vårt östra grannland Finland, nämligen The Rasmus.  De delar samma härliga känsla för melodier som etsar sig fast i pannloben. The Rasmus är obetalbart underskattade. Finnarna har lyckats framyngla så djävulskt många starka låtar.

På tal om starka låtar. Fyra år senare än Passenger släpptes Human (2015).  På det albumet nästlade sig gruppens starkaste låt in: ”The most beautiful black”. Vilken sjusärdeles klockren hit! Det är ett smärre under att den gått under radarn hos de flesta musikintresserade, nästan lite brottsligt.

Måste jag välja ett av albumen så får det bli Human. På plattan samexisterar också vråltunga ”Burst” och melankoliska ”Inside me”. Därutöver återfinns rakbladsvassa ”Own mistake” samt gosedjuret ”Right where I belong”.

Två andra favoriter på albumet är ”Could you” och ”My apalogy”.  A life divided räds inte heller att inkorporera lite growl, dock en stark betoning på lite, ett val jag själv är väldigt nöjd över.

Som sagt dessa tyskar borde ha världen som spelplan, inte bara Tyskland.

Jag är en hårdrockare uti fingerspetsarna. Favoritband är bland annat Black Sabbath, Y & T, Pretty Maids, Yngwie Malmsteen och Savatage. Lungorna ömmar också väldigt mycket för A.O.R. (adult oriented rock). Där krälar band som Survivor, Foreigner, Journey, Asia och Toto.

Allt är inte gammal skåpmat som glimrar; snöar också in mig på nyare grupper parallellt som jag uppskattar det förgångna. Eclipse, Nestor, Delain, W.E.T.. H.E.A.T. Cyhra, Shakra har alla rötterna i 2000-talet.

Dock kan inget band oavsett genre slå ABBA på fingrarna. Björn & Benny är essensens av musikalisk genialism inkluderat bröderna Gibb och Lennon–McCartney Denna snillrika duo har skapat så oerhört mycket starka låtar i kombination med en löjeväckande hög lägstanivå.

Mina två personliga favoriter är ”SOS” och ”Tiger”. Konkurrensen är mördande, men de två har alltid legat mig varmast om hjärtat, varför vet jag inte.

Gruppen består av de två före detta äkta paren Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog samt Benny Andersson och Anni-Frid ”Frida” Lyngstad.

Det var schizofrent många faktorer som gjorde att ABBA blev just ABBA. Hela storyn till hur ABBA blev till är ju sanslös. Förutsättningarna kunde inte varit bättre, alla stjärnor stod uppradade på himlen.

Att de sedan hade Stickan Andersson som kapten och Michael B Tretow som unik producent skapade synergieffekter i mängder. Att det var studiomusiker som bistod bandet gjorde ju inte saken sämre precis. Allt var typ top notch!

I min ABBA spotifylista återfinns det 75 låtar tagna från deras nio studioalbum. Åtta studioalbum från Ring Ring till The Visitors 1981 samt sladdbarnet Voyage 2021. Något som verkligen sticker ut är hur olika låtarna är; kanske därför man inte tröttnar på ABBA.

Björn & Bennys & Stickan Anderssons briljanta melodier skapade låtar som ”Nina, pretty ballerina”, ”People need love” och ”Ring ring” på deras första album. Till ”Head over heels” och ”One of us” från The Visitors.

Till råga på allt har Björn & Benny kreerat världens bästa musikalmusik: Chess, därutöver Kristina från Duvemåla. Som sagt, i mina ögon är de musikgenier på den allra högsta nivån – resistance is futile