Det finns husgudar och så finns det husgudar!

Y & T – Earthshaker från 1981 var ett av mina första hårdrockalbum, om man bortser från KISS-skivorna, Judas Priest – British steel och Def Leppard – Hign ´n dry. 

Det förstnämnda var ett genuint mästerverk, även sett i ett nutidsperspektiv, dels för att jag aldrig tröttnar på innehållet, dels för den står pall för tidens tand, såväl produktionsmässigt som låtmässigt.

Gruppen bildades så tidigt som 1972. De norpade åt sig namnet Yesterday and Today, vilket de tog sitt namn från ett Beatlesalbum som just hade titeln Yesterday and Today. Detta band härstammade från Oakland (Kalifornien).

De började som coverband men släppte sitt första självbetitlade album 1976, två år senare var det dags för uppföljaren Struck down. I mina ögon var det ljusår från det Y & T som jag lärt känna, ingendera var något att hänga i julgranen precis.

Earthshaker var bandets tredje album, men den första för A & M. Det var förövrigt första plattan där Y& T användes istället för det tidigare ganska omständliga namn. Kalla det nystart, men så blev fallet i alla fall. Från och med nu var det ett band att räkna med.

Jag var ganska ensam på den tiden att förstå storheten med detta, de tycktes inte vara tillräckligt coola, snabba eller karismatiska för allmänheten. Vilket i sig framstår som häpnadsväckande. Earthshaker var en orgie av bandpersonlighet, rått men ändå melodiskt – en klockren kombo.

Den första banduppsättningen bestod av Dave Meniketti på sologitarr och sång, Leonard Haze (1955–2016) på trummor, Phil Kennemor på basgitarr och Joey Alves (1953–2017) på kompgitarr.

Menketti är i mina ögon en riktig gitarrhjälte utan att dels shredda, dels inte använda sig av stora gester. Han är bara Dave, en man med molto karisma samt en ytterst karaktäristisk röst.

Dave var den som startade bandet och den klart lysande stjärnan. Y & T hade verkligen sin stil som inte liknade något annat band. Earthshaker var startskottet för ett band som jag alltid kommer att hålla fanan högt för. Albumet balanserade sin musik perfekt mellan råhet och melodiöst. Smörgåsbordet innehöll 10 testosteronstinna tingestar.

Plattan var en orgie utav starka låtar med en heavier edge inbakad. Bakom varje hörn väntade det ett klockrent chorus. Året efter damp uppföljaren Black tiger ner, i mina öron sett en väl värdig uppföljare; det var också på den som deras omisskännliga logga först såg dagens ljus. Den var lite mer kommersiell, lite mindre aggressivt vilket jag definitivt inte hade något emot.

Efterkommande album fick titeln Meanstreak, och det innebar att de släppt ett album per år. Starkt jobbat, och albumet i sig visade upp en knippe melodiskt uppkäftiga låtar.

Året efter kom besvikelsen In rock we trust. Den visade upp ett blekt innehåll där högkvalitativa sprängstoff saknades förutom braiga ”Don´t stop running”.

Ville man sin Y & T-soppa serverad på ett AOR-fat så var det bara att bläddra fram till plattan Down for the count och ”Face like an angel” och ”Anytime at all”. Bandet återupprättade det lite skamfilade ryktet från albumet innan.

På samma album återfanns lökiga ”Summertime Girls”. En låt som som fanns med på soundtracket till filmen Real Genius (1985) och även sentida superhjäteeposet Peacemaker i ett avsnitt (HBO, 2022).

Två år senare släppte de Down for the count. Ett album som också var helt okey, men förhöjdes av de AOR-stinniga ”Contagius” och ”Temptation”.

Tre år senare släppte bandet sitt nionde studioalbum som fick titeln Ten. Den klart lysande stjärnan var helt underbara ”Don´t be afraid of the dark”, annars var det tunnsått med bländande stjärnor.

Y & T blev helt klart sämre med åren, och helgutet stod inte att finna. 1991 upplöste Dave Meniketti bandet för att satsa på en supergrupp med Peter Framton.

Den processen gick väl sisådär. 1995 så återsamlade Dave originalmedlemmarna. De släppte samma år Musically incorrect och 1997 Endangered species. För mig var dessa tvillingar klara besvikelser. Det var liksom inte alls som förr. Musiken var sprängfylld av bluesrockiga influenser, där inte refrängerna sattes i fokus – tyvärr.

Så sent som 2010 släppte de sitt 12:e album Facemelter. Detta var några snäpp uppåt, dock långt ifrån någon form av helgjutenhet. Det kändes som om gruppen redan bränt sitt krut, och det var tyvärr det förgångna som gällde.

Gruppen har fortsatt att turnera världen över. Undertecknad har sett Y & T två gånger och det stod världsklass ingraverat i pannan på dem, främst sångaren och gitarristen Dave Meniketti som basade över det mesta, men det var ju liksom hans band.

Y & T har titulerats som ett hair metal band, men vad är ett sådant?  Många kategoriserar det med glam rock, med band som LA Guns, Poison, Kix, Stryper och Brittny fox. Men för mig var det band som blev populära på MTV…när den kanalen hade sin storhetstid.

Dokken, Mötley Crue och Hanoi rocks är andra akter som placerades i detta fack. Även Y & T kategoriserades under den genren. För mig var det melodiös hårdrock helt enkelt, där merparten av deras image var långt, permanentat hår, och distade gitarrer, troligtvis uppkomsten av epitetet Hair metal.

Frågarna du något annat Y & T fan så får man troligtvis ett helt annat utfall. Eftersom jag är en AOR-kille i grund och botten präglas listan av de lite mer låtar där AOR:en är mer påtaglig.

Hungry for rock – Earthshaker

Let me go - Earthshaker

Rescue me - Earthshaker

I believe in you - Earthshaker

Dirty girl – Earthshaker

Open fire – Black tiger

Don`t wanna loose you – Black tiger

Forever – Black tiger

Winds of change – Black tiger

Mean stréak – Meanstreak

Lonely side of town – Meanstreak

Midnight in Tokyo – Meanstreak

Hang èm high – Meanstreak

Sentimental fool – Meanstreak

Don`t stop runnin´ – In rock we trust

Anytime at all – Down for the count

Face like an angel – Down for the count

Temptataion – Contagius

Contagius – Contagius

Don`t be afraid of the dark – Ten

Jag har sedan barnsben älskat all typ av musik…bara de har en bra refräng. Undertecknad minns att jag spelade sönder pappa och mammas vinyler som Frankie Laine, Tom Jones, Paul Anka samt massor av 50- och 60-tals musik.

Runt 1978 så började på eget bevåg utforska radions utbud och då främst Poparama, Rockorama, Tracks och Radio Luxemburg. I skolan var det ett verbalt krig mellan mig och klasskompisen Jukka Luukonen, jag dyrkade KISS och han Ramones. Ingen vann så klart, dock så har jag sett Ramones två gånger liver och de har verkligen uppgraderats i min musikbok.

Lite senare blev jag hooked på hårdrock. Band som Heavy Load, Black Sabbath med Dio, Savatage, Pretty Maids, Yngwie Malmsteen och Y & T blev husgudar. Detta var också upprinnelsen till hoarding, det vill säga ett ohälsosamt beteende för såväl utrymme som ekonomin.

Efter 15 vinylbackar blev det en mjuk övergång till CD-skivor, trots mindre i storlek kom jag upp till över 7 000 CD innan polletten trillade ner. Sedan ett antal år är det bara Spotify som gäller, och det  känns härligt befriande.

I åttonde klass introducerade en klasskompis mig för 80-talspunken med grupper som The Exploited, The Partisans, Blitz, Dead Kennedys, Lord of the new church och Astakask. Jag köpte allt som hade 4 lika långa sidor, med vinylplast på såklart. Punken var en källa till eufori och raka motsatsen till den lite mer sterila AOR-genren. Dock gillade jag de båda genrerna i kombination med pop, synth och hårdrock med flera, snacka att ha många järn i elden.

Till råga på allt blev jag lite senare fjättrad vid Italo disco. Helt plötsligt hade dörren för poppiga synthar slagit in. Med namn som Radiorama och Max Him blev jag ett inbitet fan. Italo disco är dansmusik huvudsakligen från Italien under åren 1983–1989. Musiken är helt syntbaserad med väl utvecklade basgångar, ofta med ett på den tiden relativt högt tempo.

Som sagt musik av all dess slag förutom blues, opera och jazz blev helvetiska källor att vara Mats Widholm.

Nu till en annan genre, nämligen Modern rock, En sorts inspirationskälla och inkörsport till musikstilen skedde via soundtracket till halvbra vampyrfilmen  Queen of the damned.  Dörr två öppnades av kompisen Jonas Gustavsson som fullkomligt hävde ut sig bra Modern Rock Klassiker för en sisådär 10 -11 år sedan. Grupperna som härjade i hjärnbalken var Disturbed, Fountains of wayne, Sixx. A.M., Stone Sour, Three days grace och  Shinedown.

På senare har jag till sist lyckats med konststycket att börja gilla rap. Eminem får väl stå som role model när det kommer till hip hop. Growl har jag också vant mig vid… fast i låga doser. Death- och black metal faller bort helt, men i modern rock världen så kan jag lättare ta till mig oljudet. Dock faller grupper som Asking Alexandra, Bring me the horizon och Architects bort. Som tur var så sjunger även de med ren röst, och då är dem klockrena.

Kärt barn har många namn. Modern rock är precis som demens ett samlingsnamn för ett bredare begrepp för rockmusik som spelades mycket på college- och kommersiella rockradiostationer. Musiken kännetecknas av ett hårdare, mer intensivt ljud, distade gitarrer och en stark rytm. Genren innefattar populära undergenrer som alternativ rock, post-grunge, metal core och indierock, men kan även inkludera inslag av punk, metal och pop.

Förutom modern rock kivas många genrer i min spotifygryta. Men måste jag nämna husgudar till självaste husgudarna så får det bli ABBA, Bee Gees, Staffan Hellstrand, Tom Jones Pretty Maids, Trea, Shinedown och Savatage.

För närvarande har jag snöat in mig på…K-pop. Mycket är min dotter Hanna Widholms förtjänst. Grupper som jag tycker är riktigt är Stray Kids, Blackpink, Everglove och BTS så klart.

The best 150 ”modern rock” creations!

10 code – Superman’s cape

Adelitas Way – Invincible

AFI – Miss murder

Anberlin – The resistance

Apocalyptica – End of me

Aranda – Not the same

Arcitects – Tear gas

Art of anarchy – Echo of a scream

Avenged Sevenfold – Nightmare

Onlap – Everywhere I go

Billy Talent – Fallen leaves

Bullet for my Valentine – Tears don´t fall

Bowling for soup – 1985

Thousend foot crunch – Courtesy call

Seether – Words as a weapon

Daughtry – Renegade

The Intersphere – We are

Citizen Zero – Save the queen

The Used – The bird and the worm

Message from Sylvia – Alive

Hide the knives – Honey

Lacuna Coil – I forgive

Madina lake – Never takes us alive

New years day – Kill no be killed

Waken the empire – I´m not invisible

Foo Fighters – The pretender

Disturbed – Down with the sickness

VersaEmerge – Mind reader

Hank of Sweden – Bad religion?

Stone Sour – Say you´ll haunt me

Nonpoint – Left for you

You at me at six – Little death

Linkin Park – Bleed it out

Otherwise – The other side of truth

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Six. A.M. – Live forever

Cover your tracks – Cages

Paramore – Brick by boring brick

Self Deception – The Shift

Filter – The troble with angels

Skillet – Monster

Normandie – Fight

Makeout – Crazy

Fontains of Wayne – Joe Rey

Hands like houses – I am

Siamese – Ablaze

Corroded – Age of rage

Eyes set to kill – Infected

Icon for hire – Make a move

Picture me broken – Nothing further than the truth

Feeder – Buck Rogers

Machine Head – Is there anybody out there?

Suburban Tribe – Frozen ashes

Kerberera – Home is where I don´t belong

As Lions – White flags

Beartooth – In between

The Cab – Angel with a shotgun

Cementery sun – Fake love

Device – Villify

Doll skin – Daughter

Drowning Pool – Bodies

Falling in reverse – Zombiefied

Fall Out Boys – The Phoenix

Gemini Syndrom – Sorry not sorry

Manafest – Stones

Those Damn Crowes – Set in stone

Starset – My demons

Zero Theorem – Something different

Asking Alexandria – Here I am

Young guns – Mad world

Zero 9;36 – Adrenaline

Three days grace – I am machine

Youth in revolt – The broken

We as humans – Zombie

Wearing Scars  – Letters

The Veer union – Youth of yesterday

Underoath – Wake me

Tonight alive – Breaking & entering

Through fire – Stronger

Renegade Five – Shadows

Evenesence – Bring me to life

Theory of a deadman – Savages

Taking back Sunday – MakeDamnSure

Sylar – Dark daze

Sum 41 – Still waiting

Pvris – My house

Sugarcult – Los Angeles

Story of the year – Bang Bang

Stitched up heart – Turn you on

State of mine – Can´t stop me

Sparanza – The fallen one

Slipnot – Psychosocial

Solence – Good fucking music

Shinedown – My name (Wearing me out)

Six foot six – Welcome to your nightmare

Sick puppies – Walking away

Scarlet – Obey the queen

Run liberty run – We are

Rise against – Satelite

Red – Breathe into me

Pop evil – trenches

Greenday – Revolution radio

Negative – No one can save me tonight

Papa roach – skeletons

Pavic – Is war the answer

omega Lithium – I am God

No resolve – Kill us

Nada surf – Popular

Nemesa – No more

My darkest day – Causal sex

Mile – Sky is read

Days of jupiter -  We all die young

Messer – Make this life

Material – Life vest

Like a storm – Never surrender

Liberty lies – Spoken silence

The letter black – Fire with fire

Shaman´s harvest – Ten million vioces

Itchy daze – Dude…where´s your fucking style

Hoobastank – Same direction

Hollywood undead – Day of the dead

Hellyeah – Human

Hellbound hearts – Suffering the radio

Halestorm – I miss the misery

Good charlotte – Lifestyles of the rich & famous

Godsmack – When legends rise

Freakstorm – Can´t keep me down

Fozzy – Painless

Five finger deathpunch – American capitalist

Fever 333 – Burn it down

Eva under fire – Blow

Escape the fate – Unbreakable

Emil bulls – The jaws of oblivion

Emigrate – Hide and seek

Don broco – Come ot of LADiemonds – Over it

Diamante – Sleepwalking

Deuce – Let´s get it cracking

Dee Snyder – I am the hurricane

Darkhause – The last goodbye

Cyhra – Dark clarity

Corey Taylor – everbody dies on my birthday

Cold rain – R.I.P.

Braking Benjamin – The diary of Jane

Boston Manor – Flowers in the dustbin

Black Veil brides – Let you down

Bad Wolves – Comatose

Art of dying – Dead man walking

Arson city – My perfect drug

And then she come – Public enemy #1

Ice nine kills – Assault & batteries

Listnoteringar

Herregud så groteskt mycket bra låtar, ärligt, nästan svårt att ta in, i mitt tycke är de alla klassiker. Men som sagt detta är en spretig lista där jag inte nischar mig i subgenrer utan här blandas det hej vilt. Men tunga bra låtar är det…med sagolika refränger.

I modern rock världen är Sverige i paritet med genrerna melodös hårdrock och AOR. Dock återfanns Normandie, Corroded, Hank of Sweden, Renegade five,  Cyhra,  Sparanza, Scarlett, Mile, days of jupiter och Solence på denna eminenta uppräkningslista.

Såklart var och är detta jänkarnas paradgren, därav att merparten av dessa orubbligt bra låtarna är from America.

Gillar man inte ett evinnerligt namedroppande, så gillar man nog inte denna lista. Det bästa vore nog att skapa en Spotifylista, men så blev det inte, utan här samsas 150 stycken riktigt bra modern rock låtar. Vill man inte epitera dem som Modern Rock så duger: ”riktigt tunga bra låtar”.

Jag måste inleda denna krönika genom att tillkännage att jag definitivt inte är någon power eller Symphonic metalkille!

”Frälsning får man genom att tro på Jesus Kristus. Frälsning är samma sak som räddning, det vill säga att räddas från ondskan i världen och samtidigt vilja leva ett rätt och kärleksfullt liv med Gud i centrum. Jesus död och uppståndelse är själva förutsättningen för frälsningen”.

I paritet med ovanstående är min frälsning mer inriktad på en musikalisk frälsning. Många har säkert varit med om att råka ha hört en låt som typ frambringar hjärtdubbelslag i plural. I mitt fall så fick jag sådana eufori-skade-infall när jag hörde Stratovarius – ”Will the sun rise” (1996), Y & T – ”Rescue me” (1981), Accept – ”Fast as a shark” (1982), Streets – ”The nightmare begins” (1985), Pretty Maids – ”Back to back” (1984) och Yngwie J Malmsteen – ”You don´t remenber, i´ll never forget”, för att nämna några.

Precis det skedde… när jag lyssnade på en gratis-promo cd från någon hårdrockblaska. Låten i fråga var ”Nights of arabia” med Kamelot (1999). Det var verkligen kärlek vid första öronkastet.

Floridasönerna Thomas Youngblood och Richard Warner grundade bandet 1991, i en tid då grungen och hip hop åt upp alla andra genrer till frukost, och då pratar vi Las Vegas buffé.

1995 utkom deras första album, Eternity, två år senare landade uppföljaren  Dominion upp på skivdiskarna. I kölvattnet av detta lämnade Warner och Vanderbilt bandet, och ersattes av ThaiNorrbaggen Roy Khan och uberamerikanen Casey Grillo (i bandet 1997–2018).

Det visade sig vara två ofrivilliga genidrag! Kamelots tredje alster Siége Perilous var ett 3 sekunders förspel till vad som skulle kunna epiteras som ett mästerverk, gruppens fjärde platta, The fourth legacy (1999). Alla musikpusselbitarna föll på plats samtidigt. Egentligen var det för mig inget av deras tidigare släpp som hintade vad som komma skulle, verkligen nada.

ThaiNorrbaggens andra platta med amerikanerna var en uppvisning i vokalistakrobatik. Roy Khan (Conception) var för första gången också  tillåten delaktig i låtskriverierna i samklang med grundaren Thomas Youngblood. Hans bakgrund i operagenren visade vara klippt som skuren för musiken.

Det visade sig dessutom att låten ”Nights of arabia” inte var en tillfällighet, utan hela plattan var en uppvigling utav hur hårdrock borde låta.

I mitt tycke kunde endast the mighty ”The fourth legacy” konkurrera med ovanstående manna från himlen. Två andra låtar som jag dyrkade var ”Silent goddes” och avslutande ”Lunar Sanctum”. Just de två alstren visade prov på icke-dubbeleltrampade låtar, det vill säga att Kamelot hade många strängar på sin lyra.

Jesus vad jag spelade sönder detta album! För mig var detta intelligent power symphonic metal. Melodierna smälte liksom i munnen, refrängerna var beyond gudomliga och arrangemangen out of this world.

Var det möjligt att toppa denna platta? Jo visst var det så. Karma som kom ut 2001 var faktiskt jämnare än sin föregångare. Vilket i sig var en bedrift. Även detta album var all killers no fillers. Skulle jag plocka ur russinen i kakan så var det  ”Forever”, ”Wings of despair”, ”The spell”, ”Karma” och självklart albumets starkaste lysande stjärna: ”Across the highlands” som kannibaliserade på låtskriverierna.

Det ska tillägas att även denna kvalitetsgryta spelades sönder. Vi får inte heller glömma att Kamelot var mästare på att framavla lena hypnotiska ballader. ”Don´t you cry” var ett talande exempel på perfektionism, vilket dessutom repriseras som sista låt, fast på franska.

Kamelot tycks gilla två-års-intervaller. 2003 kom deras album Epica ut. Bandet fortsatte med att reproducera snygga power-symphonic-metal-hits. Öppningstrippeln, ”Center of the universe”, ”Farewell” och ”The edge of paradise” sög minst sagt grävlingspäck.

Två andra guldörhängen som stack ut lite extra var ”Lost & damned” och ”The mourning after (carry on)”. Balladen ”Wander” var verkligen en näsduksskrynklare av absolut högsta rang.

Dock upplever jag, om jag måste välja, att de två föregående albumen som aningen bättre.

Två-års-intervalls-processen hölls intakt även på The Black halo. Om man använde sig av uteslutningsmetoden så kom man snart fram till insikten att detta underbara album släpptes 2005. Det behövdes nästan en hjärtstartare i syfte att återhämta sig efter de första fyra låtarna. Coola låttitlar överträffade varandra: ”March of the Mephisto”, ”When the lights are down”, ”The haunting (Somewhere in time)” och ”Soul society”.

Förutom dessa kolosser så uppskattade jag låtarna ”Moonlight” och ”Momento Mori” mest och bäst. Dock är plattans oöverträffade starkaste låt, ”When the lights are out”, ett monster bland monster.

Man behövde inte vara någon Nostrodamus i att förstå att Ghost opera skulle släppas 2007. Även om jag verkligen gillade verket så upplevde jag inte det vara lika bra som de fyra föregående.

För egen del är starka feta refränger grundbulten i om en låt är en ”hit”…eller inte, i kombination med en bra röst. Är inte vokalistbiten tillräckligt bra faller typ alla andra ingredienser. En låt utan refräng, är som sex utan titanhandklovar.

Som sagt, på Ghost opera var just refrängerna inte lika marinerade som på de tidigare plattorna. Dock fann jag ändå 8 starka musiktingestar på albumet, något som inte är fy skam. Titlar som ”Rule the world”, ”Ghost opera”, ”The human stain”, ”Blucher”, The mourning star” och ”The silence of the darkness”,  visade alla prov på vart det dubbelttrampade skåpet skulle stå.

För ovanlighetens skull släpptes efterkommande platta tre år senare det vill säga 2010. Poetry for the Poisoned skulle visa sig bli vokalistakrobatens Roy Khans sista studioalbum med Floridas stoltheter.

Man skulle kunna säga att en epok gick i graven när Khan ”pensionerade” sig (sångare mellan 1998-2011). På det albumet hittade jag fem outhärdliga starka skapelser, vilket ändå innebar att detta var Kamelots sämsta platta med Khan på sång.

Det var inte bara en sångare som slutade, utan också bandets ena låtskrivaremotorer; nu stod grundaren, gitarristen och låtskrivaren ensam i bildandet av nya skapelser. Khan var ju minst sagt delaktig i Kamelots sound.

Att han studerat opera i tre år påverkade självklart såväl musik som texter på de plattor han medverkade på, det skapade tillika en identitet för bandet, det vill säga man hörde direkt att det var bandet Kamelot som spelade. Kombinationen  med riffande Mr Youngblood var minst sagt a match in heaven.

Silverthorn, bandets tionde platta, den första med svensken Tommy Karevik var helt okey, men mitt intresse hade falnat en aning. Det berodde dock inte på Karevik, utan snarare att jag tröttnat lite på soundet i sig, samt att Khans operaskugga varit en obehagligt stor pusselbit i den dramaturgiska musiken. Lite lika, typ när David Andersson inte längre fanns med i The Night flight Orchestra. Det var bra… men ändå inte riktigt lika bra.

Kamelot har efter detta släppt tre plattor till: Haven 2015, The shadow theory 2018 och The avakening 2023. Som sagt, helt godkända, men ändå relativt anonyma, och påminner mig lite att de är en skugga från fornstora dagar, tyvärr.

Nuvarande besättning

• Thomas Youngblood – gitarr, bakgrundssång (1991– )
• Sean Tibbetts (Sean Christians) – basgitarr (1991–1992, 2009– )
• Oliver Palotai – keyboard (2005– )
• Tommy Karevik – sång (2012– )
• Alex Landenburg – trummor (2019– )

Kamelots ofta dubbelkaggande melodiösa hårdrock är i mitt tycke aningen svårdefinierad. Nedan radar jag upp några subgenrer till heavy metal, där bandet  skickligt navigerar sig igenom dessa olika subgenrer, för att skapa en egen identitet, jag kallar det intelligent power-symphonic metal

Vad är Power metal egentligen? Det är en musikgenre inom Heavy Metal. Låtarna kännetecknas ofta av medryckande melodier, stark sång i högt tonläge och energiskt 16-delbaserat staccatospel på gitarr och bas, genomgående markerat med snabbt monotont spel på bastrumman/-trummorna (populärt kallat ”dubbeltramp”). Texterna handlar ofta om till exempel fantasy, krig och sagor (Wikipedia).

Progressiv metal, även kallad Prog metal, är en komplicerad form av metal, som experimenterar mycket, bland annat med taktarter. Den räknas som hårdare än den progressiva rocken (Wikipedia). I mitt tycke skymmer jakten på det tekniska kunnandet sikten för riktigt feta refränger, därav att jag ytterst sällan kommer ihåg någon låt från band från den genren.

Vad är Symphonic metal?  Det är svårt att definiera musikstilen med tanke på att det egentligen bara är ett samlingsnamn eller ett prefix. Enligt vissa avgör sången om ett band tillhör genren eller inte. Symphonic metal består visserligen av orkesterarrangemang och ofta av klarsång men vad som gör ett band till symphonic metal är kanske uppbyggnaden av låtar.

Skillnaden på vanlig opera och symphonic metal med operainslag är självklart dels hastigheten men främst trycket i melodierna. Det bör tilläggas att symphonic metal inte behöver ha något samband med opera- eller klarsång överhuvudtaget. Det är exempelvis fullt möjligt att band som använder sig av growls kan betecknas som symphonic metal; detta på grund av att begreppet i grund och botten inte är en genre för sig utan en prefix, även om dess användning ibland kan tyda på motsatsen (Wikipedia).

Vad är Neo-classical metal? Neoklassisk metal är en undergenre inom heavy metal som kombinerar element från klassisk musik, särskilt barock och romantisk musik, med heavy metal. Den karaktäriseras av tekniskt skickligt spelande på gitarr, ofta med snabba och komplexa melodier och ackordföljder som lånats från klassisk musik. Här kan väl vår egen Yngvie Malmsteen ståta som omslagspojke för en genre som är lite på dekis.

Rangordnat och klart

Rangordnat!!! Är inte det omöjligt? Smaken är som baken, och om annan hängmagad AOR-freak skulle göra något liknande så skulle listan se mäkta annorlunda ut, vilket är något positivt, alla är ju typ ”bröder”.

Jag valde återigen bara att ha med ett album av varje grupp, det vill säga inte två eller flera.

Pure fucking AOR! Precis, därav att Treats – The pleasure principle inte kom med på lista. Balansen av mindre procent melodic hardrock är den andra regeln huruvida ett album får tillträde eller inte. Det ska vara övervägande dutt duttiga keyboards med så lite melodic rock som det är möjligt, i syfte att skilja agnarna från vetet,…utifrån ett pure-AOR-perspektiv så klart.

Jag tänkte föregå epiteten storhetsvansinne eller grandios personlighet, nä Journey kom inte med på listan, men strax utanför. Först och främst är det bara att abdikera för att nivån på de 10 är typ 10/10 eller 5 av 5 möjliga i betyg. Det innebär i stort sett att de kan epiteras som ”All killers, no fillers”.

Självklart blir det en utmaning i sig. Plan B blir då att börja räkna eller rada upp överjävligt bra låtar och därefter komparera. Därför kom inte Journey med. För mig har de två riktigt usla låtar som drar ner helhetsbetyget: ”Back talk” & ”Frontiers”, båda rätt långt ifrån pure AOR.

Då var det lättare att ta exempelvis Rick Springfield, Stan Bush & Barrage,  Survivor eller Michael Bolton. Dessutom hade de ”fler starkare låtar per capita”, än just Journey. Dock kan Journey trösta sig med att ha skapat världens bästa AOR-låt, alla kategorier ”Separate ways”.

Första gången jag överhuvudtaget kom i kontakt med genren var via en kompis, kompis. De två blandband han AOR-adlade mig med fick min musikinriktning att expandera. Dessa gav mig inträdesbiljetten till grupper som Balance, LeRoux, Arcangel, Sheriff, Charlie, Spys, Toronto, Urgent, Joshua, Frankie and the knockouts, 707, Prism, City boys, Harlequin, Dakota med flera med flera.

Då inte dessa oftast inte var helgjutna så finns det 1-3 låtar som var fenomenala, och de passade perfekt att infoga i olika volymer av ”blandband”, de över 45 år vet vad jag skriver om:)))

Jag var helt enkelt fast, och har i skrivandets stund ännu inte kommit ur musikklorna. Det var inte så att jag helt sonika lämnade de andra genrerna, pop, hårdrock, synt, punk utan tillsyn, AOREN blev snarare en ny välkommen medlem till min breda musikfamilj, parallellt en källa till behovet av en tjockare plånbok.

Grungen och hip hoppen dödade inte AOR musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs med näbbar och klor lät istället liken ligga kvar på backen. De gjorde i stället allt för att klippa till de fluffiga AOR akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som Muhammedbilder i Saudiarabien

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

1. Fortune – Fortune (USA/1985)

Fortunes keyboardhamrande skapade överdramatiskt melankolisk pomp-AOR. Band som Foreigner, Asia och LeRoux framstod i jämförelse mer som Marcus & Martinus. Gillade man dem grupperna, dyrkade man troligtvis kollegorna i Giuffria, House of Lords, och White sister, några som skulle kunna fungera som referensramar.

Inledande ”Thrill of it all” sög musten ur en. Visst, i ärlighetens namn var Inte Larry Greene någon ny Joe Lynn Tuner eller Fergie Frederiksen, men hans röst passade klockrent till musiken som uppenbarade sig ljudmässigt.

Bakomvarande ”Smoke from a gun” visade sig tvärtom vara extraordinär pomprock. Stämsången, i kombination med de ödesmättade synthslingorna, och en korpulent refräng var nästan för klockren.

Just därför kom tredjespåret, balladen ”Stacy” in som the evil witch. Att bandet dessutom anammade en saxofon gjorde inte saken bättre. Dock fungerade den utmärkt som en mäktig powerballad. Tre bra låtar, var det värt 139 kronor? Tankekonstruktionen var dock en chimär.

Efterföljande ”Bad blood” pumpade frenetiskt ut ännu mera mollbaserad AOR. Nästkommande ”Deborn station” inleddes lugnt för att i andra sekunden öka i intensitet, och utmynna i ännu mera pomporgier. BPM:n stegrades med ”Lonely hunter”, för mig en av de bättre låtarna på plattan. Den uppbringade musikurkraft som jag inte trodde existerade.

Trots likheter i musikformeln upplevde jag inte på något sätt att låtarna var några karbonkopior av varandra, utan mera som en bladvändare… efter en genomtänkt cliffhanger.

Nu var det väl good enough, icke sa Nicke, ”Deep in the heart of the night” matchade inledningsspåret ”Thrill of the night”. Om en refräng kunde besitta berg så var det den låten. Den var så utomjordisk pompig, att det blev svårt att ta in mera; ungefär som att äta en portion chokladpudding med färskvispad grädde, och inse att det är för lite, men att två blir för mycket, någonstans däremellan hamnade jag i känsloläge.

Åttonde låten ”Stormy love” var en halvballad, vars refräng fick ge pomp ett ansikte. Nästkommande ”Out in the streets” var mer traditionell, fast ändå magifantastisk. Avslutande ”98 in the shade” blev för mig albumets fluffiga svarta får, men det får ses utifrån de andra låtarnas exceptionalism.

Ett givet köp fick en annan innebörd. Sedan dess har albumet varit en ögonsten bland ögonstenar i min skivsamling. För säkerhet har jag den i fem olika versioner. Jag kan bara understryka, deras självbetitlade album från 1985 är troligtvis det bästa pomp-AOR. som någonsin skapats.

Bröderna Richard Fortune (gitarr) och Mick Fortune (trummor) bildade gruppen redan 1978. Debutalbumet som släpptes 1985 är jag långt ensam om att dyrka. AOR-nördar världen över har tagit plattan till sitt rosa hjärta.

De kom, de sågs, men segrade gjorde de inte. I backspegeln kunde No Fortune vara ett mer passande bandnamn, eftersom de upplöstes strax efter att deras skivbolag Camel bankruttade. Att merparten av skivköparna ratade bandet var troligtvis också en möjlig faktor till upplösningen.

Trots en otrolig konkurrens från nedanstående kvaliteteshorder, var det inte svårt att kröna listan med Fortune. Den var för bra för sitt egna bästa.

2. Stan Bush & Barrage – Stan Bush & Barrage (USA/1987)

Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina musikglasögon Stan the mans 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Mjuk åttiotalistiskt Classic rock, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt.

Med kompbandet Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade. Där ingick bland annat Mr Bigs bortgångne trummisen Pat Torpey (R.I.P. 2018) och David Lee Roth gitarrist Rocket Richotte. Basisten Mike Seifrat har bland annat medverkat på tre av Rick Springfields tre gyllene album: Living in oz, Hard to hold och Tao. Rick Serattie som spelade keyboard på plattan har varit involverad i Foreigner, Whitesnake, Michael Schenker, Lion och många andra storheter i rockvärlden.

Barrage var definitivt en konstruktion som kunde hantera sina instrument med värdighet. Richie Wise var mannen bakom den kristallklara och lite mekaniska produktionen. Kepsen av för denna före detta Dust medlemmen. Har man producerat KISS debutalbum samt Hotter than hell, Double platinium, Killers och deras best of plattor är man för evigt inristad i rockhistorien.

Tillbaka till Stan the man, ”All killers, no filler” är ett epitet som utan problem matchar musiken. Soundet är inte helt traditionellt AORIGT, utan väldigt eklektisk classic rock, men fortfarande utifrån de AOR-ramar som konstruerades på det fluffigt glada 80-talet. Just brygden, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn uppseendeväckande magiska. Till det adderas Stan Bush karakteristiska röst – inga andra band lät som detta.

Låtar som kan etiketteras som beyond gudomliga är ”Temptation”, ”Primitive lover”, ”Gates of paradise” och ”Take it like a man”. De är i sig fyra musikindivider, inte karbonkopior utav andra gruppers AOR- låtar. Precis samma sak kan sägas om de två vitt skilda utomjordiska balladerna ”What is love” och stegrandes ”Love don´t lie”. Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysningar, en låt som för övrigt House of Lords spelade in på nytt 1988, och fick en smärre hit med.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Exempelvis var ”Heart Vs. head” med i halvtaskiga The Wraith och She´s got the power, båda från 1986. Överlägset störst var dock ”The touch” som var med i robotorgien Transformers: The Movie (1986). Samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour (2007) och ”The Touch remixed” (2013) av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Den fanns också med i Mark Wahlbergs Boggie nights från 1999 samt i två populära TV-shower: Chuck och American dad. Visst är låten en guldklimp, men inte det bästa på Stan Bush & Barrage debut.

3. Tommy Shaw – Ambition (USA/1987)

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln hade vänt lite granna. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten.

Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen.

Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys nasalt ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer AOR, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet.

”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten. Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge.

Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet. Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna AOR-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunnat ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före Stan Bush & Barrage.

Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Styx-bekantingen fick chansen att visa upp sin förträfflighet i tre egna soloskivor. Dock var det först på hans tredje alster som giljotinen föll ner. Hans fragilljusa röst kontaminerads utav 10 sjusärdeles bedårande sånger.

4. Michael Bolton – Everybody´s crazy (USA/1985)

Michael Boltons andra soloplatta: Everybody´s crazy landade på skivdiskarna 1985. En gammal polare spelade upp den för mig i hans sjabbiga vardagsrum, fyllda med ostrukturerade travade vinylbackar, strax efter den släppts.

Hade jag haft två fungerande hjärtan, så hade etta av dem stannat prompt., det var en subtil strokevarning. Jag driver inte med någon, utan detta mästerverk definierar verkligen hur AOR-bör låta.

Michael Bolotin är hans riktiga namn, namnbytet var troligtvis minst lika viktig för hans karriär som Indiens brytning med kastsystemet. Han inledde sin karriär som sångare i gruppen Black Jack, vilka släppte två plattor på 70-talet. Därefter gjorde han några soloplattor, innan det ikoniska debutalbumet i AOR -kretsar 1983 släpptes under namnet Michael Bolton. Den blev en relativ stor framgång. Personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig, till skillnad från vad som komma skulle

När en skiva är så otroligt bra som Everybody´s crazy, är det vanskligt att få fram något mer specifikt konkret förutom just de till synes oändliga superlativen. Den enda låt som jag inte är förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys´s crazy”, och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är från en annan värld.  Om jag måste nämna fem låtar som nuddar stjärnorna är det: ”Cant´turn it off”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save our love” och ”Start breaking my heart”.

5. Bon Jovi – Bon Jovi (USA/1983)

Kan man spela sönder en vinyl? Tydligen, för min blev repig, trots att jag var ohälsosamt varsam med mina runda plasttingestar. Visst är det så, att mycket man gillade när man var yngre, numera är en härbärgering för ren nostalgi.

Dock är så inte fallet med Bon Jovis debutplatta. Den är ett rent mästerverk som enkelt kniper en topp 5 placering när det kommer till de bästa AOR – skivor som släppts någonsin.

Undantaget är avslutande ”Get ready”, som aldrig varit någon favorit, och kommer så aldrig att bli. Jon Bon Jovi (John Francis Bongiovi), var med och skrev åtta låtar på förstlingsverket, fyra av dem med vapendragaren och före detta gitarristen Richie Sambora.

Åtta låtar är som sagt utomjordiska, utifrån ett AOR– perspektiv, men ”Runaway” och ”Shot through the heart” är kronjuvelerna bland ädelstenarna. Den sistnämnda är co-written med den amerikanska demonproducenten Jack Ponti. En man som bland annat varit med och skrivit Bonfires magiska ”Sweet obsession” och Alice Coppers: ”Hey stoopid”.

En annan AOR – ikon av rang Aldo Nova, hjälpte till med gitarr- och keyboardliret på plattan och troligtvis med massor av värdefulla råd. Albumets ursprungliga titel var egentligen Rough talk. Kusinen Tony Bongiovi och Lance Quinn var teamet som producerade alstret. Som sagt nästan varje låt var en hit.

6. Survivor – Vital signs (USA/1984)

Jimi Jamisson var/är i mitt tycke verkligen personifierad hur en tvättäkta AOR-sångare borde/bör låta, även om jag gillade Dave också. Till skaran sällar sig Fergie Frederiksen, Bobby Barth, Joe Lynn Turner, Lou Gramm och Steve Perry.

Albumet inleddes majestätiskt med dramatiska ”I can´t hold back” (13 på Billboard). Detta var radiovänlighet i sin absolut renaste form – en musikalisk härdsmälta.

Efterföljande ”High on you” (8 på Billboard) fortsatte på den inslagna  kvalitativa vägen, vilket innebar en sinnessjukt stark inledning.

”First night” (53 på Billboard) avlöste pomppillren. Jag fick Jim Steinman-vibbar från denna maffiga låt.

Bandet placerade den feta powerballaden ”The search is over” (4 på Billboard) som fjärde låt. Denna näsduksskrynklade anrättning osade Survivor sentimentalitet lång väg.

För mig var ändå albumets största behållning ”Broken promises”. Den representerade allt som jag förknippade med genren AOR. Kvittrande rosafluffiga keyboardslingor inkorporerades med kaskader av bestämda moll-ackord.

Efterkommande episka  ”Popular girl” landade inte alltför långt ifrån ovannämnda, med stark betoning på inte alltför långt ifrån.

”Everlasting”, Albumets andra ballad innehöll alla beståndsdelar som jag förknippade med Survivors sätt att framkalla melankoli.

Plattans näst sista låt smyckades med den lite udda titeln ”It´s the singer not the song”. Helt enkelt, ett ytterst drakoniskt infekterande anthem.

Albumets avrundades med ”I see you in everyone”. Trots att detta var en snuskigt bra låt, så var det, utifrån mina öron, sämst av de nio låtar som befruktade detta utomjordiska AOR-album.

Vill man vara narcissistisk överjävlig så skulle man kunna inkludera ”The moment of truth” som inkluderas på Rock Candys återutgivning av Vital signs (2010).

Varken Eye of the tiger eller deras näst största hit Burning heart fanns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet. Varje låt var en hit liksom, där helheten utsöndrade fem stora neonfärgade stjärnor!

7. FM - Indiscreet (England/1986)

Indiscreet, har sedan utgivningen fått bära en smått ikonisk mantel, även med religiösa mått mätt. Trots att de jagats som heta villebråd av ett koppel av band som ville åt tronen, har plattan vägrat släppa taget. Magnum, Bite the bullet, Airrace, Shogun, Charlie Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow och Tobruk försökte. En ny generation försökte också med Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Auras, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega, 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman, Shadowman och Departure, men utan att lyckas.

Utifrån mitt AOR -perspektiv är det bara Shy med Excess all areas, Dare –  Out of the silence (1998), Def Leppard  med Pyromania (1983), Magnum – Vigilante (1986) som kan konkurrera med FM. Visst Torbruk hade sina stunder med ”Falling” och ”Wild on the run”, Atlantic serverade oss ”Dangerous games, Strangeways skämde bort oss med ”Where are they now” och Airrace skapade hits som ”I´dont care” och ”First one over the line”, och så vidare, men ett helt album fyllda med kvalitet, lyckades ingen mäkta med, förutom de fyra ovannämnda.

Den 8 september 1986 släpptes det mest ikoniska en brittisk grupp lyckats uppbringa på AOR.-scenen – Indiscreet. ”That girl” inledde smörgåsbordet. Dutt-dutt keybords av rang, Steve Overland karakteristiska röst och en refräng att dö till. Trots att bandet inte var nöjda med produktionen så upplevde jag den i sig vara en styrka i sammanhanget. När andra förknippade musiken som steril, hittade jag en värme i det karga och kalla ljudlandskapet.

FM fortsatte på den inslagna vägen med ”Other side of midnight”. Den genant sköna refrängen ackompanjerades med dessa fantastiska dutt-dutt keyboards. Efterföljande semi-balladen ”Love lies dying” drog välförtjänt ner på tempot. Steve sjöng andäktigt lungorna ur sig på ett föredömligt sätt. Om de träffat några amerikanska brudar vet jag inte, men det är precis vad nästa låt handlade om. ”American girls” var en hymn som vuxit till sig under årens lopp.

Femte låten på plattan blev en av mina personliga favoriter. ”Hot wired” var lika bombastisk som titeln anstod. När marschtempot förbyttes i en otrolig refräng var det bara att abdikera. Detta var AOR på djävulsk hög nivå. Djupt medtagen och ytterst känslig för vad komma skulle äntrade ”Face to face” skivspelarnålen. Återigen, en sjusärdeles stark refräng som byggdes upp från ett lite lugnare parti.

”Frozen heart” var albumets första singel. Den blev en smärre hit, med stark betoning på smärre. På de brittiska listorna klättrade den till plats 64, för att sedan vända neråt. Jag antar att såväl bandet som skivbolaget hade hoppats på världsherravälde på listorna och MTV, tillsammans med Bon Jovi, men så blev inte fallet. Låten i sig var bara en ren och skär bruksanvisning hur en powerballad skulle konstrueras; dålig timing kunde man varken då eller nu vaccinera sig emot. 

Heart of matter” var en bra låt, men i min bok långt ifrån albumets höjdpunkter. Precis det motsatta kan tituleras till ”I belong to the night”, plattans nionde spår tillika sista låt. Vilket avslut som knöt ihop albumsäcken! My Good, låten var i paritet med ”That girl” och ”Hot wired”. Keyboardslingorna skar igenom mästerverket ungefär som en trimmad smörkniv utan träinslag. Sticket i låten kunde matcha Martin Luthers King bevingade ”I have a dream”. En klassiker var född, en som skulle finnas till för de stackare som fortfarande dyrkar genren.

8. Rick Springfield – Living in Oz (Australia/1983)

Kängurur och och koalor gör sig inget besvär på denna lista, utan det är denna ADHD-energiboost som innehar huvudrollen i detta täta molldrama.

Tredje gången gillt på nystarten utkristalliserades sig i mina öron tills hans bästa och jämnaste platta någonsin - Living in oz. Albumet inleddes med radiorockvänliga ”Human touch”. Hans musikaliska poprock signum blinkade i takt med den tuggummibaserade refrängen. Efterföljande ”Alyson” var en reggae-rock hybrid som alltför sällan får se dagens ljus. I detta var fall var det en lyckad sådan. Förresten så kommer jag att tänka på två andra sådana hybrider: Tycoon - ”This island earth” The Hooters ”All your zombies”.

AOR-Rick vaknade till liv på riktigt på tredje spåret: ”Affair of the heart”. Dutt-duttiga keyboards med ”Separate Ways-tyngd” på gitarrer gjorde detta till en klassiker i genren. Dessa 4.33 minuter innehöll så mycket småingredienser att det dels inte blev sterilt, dels skapade en liten egen Rick-nisch i denna då populära genre.

Efterkommande ”Living in Oz”, fortsatte på den underbara inslagna vägen. AOR-pomp i i sin ädlaste form. Kraft, melodier, körer, behaglig röst och en refräng att döda till, vad mer kunde man begära? Tempot sänktes, gitarren avdistades och ut kom ”Me & Johnny”. Denna stegrande hingst var helt klockren i sitt utförande. Jag fick  samma känslovibbar till den som till Returns - ”Bye bye Johnny” och Bryan Adams - ”Summer of 69″ .

På sjätte låten ”Motel eyes” skapade Rick ytterligare en AOR -classic av rang. Dyrkade man sin  Van Stephenson och kanadensaren Aldo Nova så var detta i paritet med dessa – gåshud. Inspiration är motivation är ju en bra kombination, frågan är vart gränserna går? I ”Tiger by the tail” lyckades Mr Springfield med att korsa kollegorna i Men at works - ”Down under” med J Geils band - ”Centerfold”. På något sätt fick han ihop detta i symbios med en skön refräng som inte kunde förknippas med någon av de nämnda inspirationskällorna.

På åttonde låten ”Souls” visste AOR-euforin ingen gränser. För mig var detta obeskrivligt och hans svar på Foreigners - ”Break it up”, Survivors - ”Broken promises” och Journey - ”Separate ways”. Jag kommer väl ihåg när SVT visade videon på tv  i Luciarocken.  Budskapet om olycklig kärlek på tåg grumlade mina tårkanaler. I ”I can´t stop hurting you” fortskred kvaliteten med ytterligare en chockrosa refräng.

Albumet knöts ihop med ”Like father, like son”. Kombinera Beatles stråkar med en berörande text och dramatiska accord så så finner ni svaret. Rick skrev alla texter och nästan alla låtar på albumet i sig en extra guldstjärna.

Bill Drescher och Jeff Silverman stod för ljudlandskapet med lite hjälp från kontrolloraklet Rick. Det var inga duvungar  precis som hade samlats för att ta upp musiken till nästa nivå. Trummisen Mike Baird har medverkat på ultraklassiska aor-juveler som Stan Bush, I-Ten, Journey, Prism och Tane Cain.

Keyboardisten Alan Pasqua var i paritet med honom och även han medverkade på Stan Bush, I-Ten men även Pat Benetar, Eddie Money, Van Stephenson, Gregg Rolie, Joe Lamont, Sammy Hager, Stone Fury, Robert Tepper, Glen Burtnik, Starship, Cher, Giant och Nightranger. Som sagt det var aor-kompetens uti fingerspetsarna, faktorer som drejade fram albumet till en tidlös AOR-classic.

9. The Storm – (USA/1995)

Supergruppens andra album kunde inte kommit mer olägligt! AOR-genren var då lika populär som en tändsticksask hos en pyroman. Såväl grungen som hip hopen hade käkat keyboards till frukosten under en tid. Det hindrade dock inte The Storm från att skapa ett riktigt mästerverk

Sångaren Kevin Chalfant stod nog för sin bästa vokalistprestatation någonsin. Han var en välrenommerad sångare som påminde mycket om Steve Perry i sin vokalistakrobatik, vilket troligtvis var en värdefull byggsten i The Storm. Han hade spelat med grupper som 707, The Vu, Steel Breeze, Shooting star och The Alan Parsons project.

De färdiga resultaten Eye of the storm lämnades förväntansfullt in till Interscope. Dock hade de gjort en pudel och upptäckt nya inkomstkällor. Rockposörer med pudelfrissor var enligt dem lika populärt som porrfilmer utan bild.

Nu var det gangsterrap och grunge som gällde för hela myntet. Steve Smith lämnade det halvsjunkna skeppet för att istället ersättas av Ron Wikso (Greg Rolie band, Harlan Cage, Cher´s band, David Lee Roth band, Foreigner).

På  Eye of the storm vimlade det av AOR-hits! Några av mina favoriter är ”Don´t give up”, ”I want to be the one”, ”To have and to hold”, ”Livin´it up”, ”Love isn´t easy” och ”Give me tonight”.

I brist på Journey-auror får vi AOR-nördar nöja oss med detta helvetiskt braiga album.

10. Aviator – Aviator - 

Debutalbumet hade allt en perfekt avvägd AOR-platta skulle ha. Dutt-dutt keyboards, killerhooks, lagom variation, matchande vokalist, snygga arrangemang, exceptionell produktion, coolt omslag och boy meets girl texter. Inledande ”Frontline” var albumets absoluta AOR.-classic. Att den inte släpptes som singel måste anses som ett helgerån av stora mått. Kanske hade deras karriärer sett annorlunda ut ifall valet fallit på den låten eftersom den hade varit perfekt som soundtrack.

Bakomvarande ”Back on the streets” förde tankarna till Bryan Adams i sina tuffare stunder; gitarrdominerad med mindre keyboards. ”Don´t turn away” lugnade ner tempot med fin stämsång och ett stick att döda till. ”Wrong place wrong time” omgärdades av ett ytterst smittsamt gitarriff som synkades till ett genuint AOR-party.

Spår fem, ”Never let the rock stop” visade upp en mer hair-metal stil som påminde lite om Bon Jovi. Semi-lugna ”Comeback” tog upp stafettpinnen med en lättillgänglig refräng som på ytan kan upplevas enkel, men ack så komplicerad att skapa. Police-doftande ”Magic” drog ner på tempot och disten på gitarren. Den doftade sommar, ungdomsförälskelse och Steven Spielberg. ”

Can´t stop” var också en up-tempolåt som bevisade att inledningen med ”Frontline” inte var en engångsföreteelse. En låt som norska Issa förövrigt gjorde en cover på 2012, på inrådan av dreglande Frontiers records direktörer. Svaga Aldo Nova vibbar fick jag av ”Too young”. Låten var indirekt en bruksanvisning hur en sommarhit skulle skrivas.

Näst sista spåret var ”Everybody schoolboy know”. Precis som många andra låtar på albumet sätter den pricken över i:et hur det kändes att vara ungdom på 80-talet. Avslutanden AOR-smockan ”Through the night” band ihop hela plattan på ett föredömligt sätt. Mördarrefräng, stämsång och bra balans mellan keyboards och gitarrer.

Trots att detta torde vara en av de bättre AOR-album som gjorts, promotades den dåligt av skivbolaget som själva höll på att bli uppköpta av europeiska giganten BMG. Det la grunden till utebliven försäljning och missämja i bandet.

Richie och Michael lämnade bandet. In kom ex Magnum keyboardisten Tommy Zito och trummisen John ”Dr. D” Discepolo. Bandet vägrade ge upp, utan kämpade på til the bitter end, tills motgångarna blev överväldigande 1990. Deras debutalbum från 1986 blev sett i backspegeln deras enda.

Dock är deras demos, de som spelades in mellan 1987–1989 hett eftertraktade byten. Fits like a glove vokalisten Ernie White kuskar enligt hörsägen fortfarande runt i New Jersey området med sitt Ernie White Band. Resten av bandet förblev musiker, men inte rockstjärnor, i den bemärkelse de kunde ha blivit, om Aviator haft lite mer flyt.

Listnoteringar

Nedanstående kronjuveler var de 12 som var närmast att kravla sig in på 10-i-topp-listan. Men vad i helvete; knep inte Journey första platsen, va, är de inte med på listan!!! Ja så var det, inte tillräckligt helgjutet helt enkelt, precis som Foreigner. Ja och Strangeways, Dare och Le Roux föll på samma faktor.

I forskarvärlden fuskas det brett och vilt i syfte att bekräfta sina egna teorier. Det kallas lite snyggt att man som forskare använder sig av ett så kallat sig  konfirmeringsbias. Jag önskar att detta bekräftelsejäv gick att göra i AOR-världen, med syfte att infoga ett album till de 10  bästa ever, på andra sidan av 2000-talet. Tyvärr, det räckte helt enkelt inte.

Känner mig manad att göra lite reklam för detta härliga album, som få känner till. Red Siren – All is forgiven (1989). I min digra skivsamling samexisterar Bon Jovi, Survivor, Journey, Foreigner och Toto med lite mera obskyra bortglömda alster som Bite the bullet, Jimmy Davis & Junction, Red Dawn, Stone Fury, Urgent, The Sherbs och Red Siren.

De sistnämnda nådde verkligen inte ut till de stora massorna, och har i mitt tycke helt försvunnit från radarn hos dylika AOR-gurus. Jag har alltid varit svag för Belinda Carlisle och hennes förföriska poppärlor. Att sångerskan Kristin Massey lät som en kopia av henne var definitivt en källa till att jag gillade vad jag hörde.

1989 kom till sist Siren/Red Sirens debutplatta ut. Det var ett ytterst välproducerat album som omgärdades av bitterljuva melodier och högoktaniga refränger, egentligen inte helt olikt Tami Show faktiskt. Nästan varenda låt var helt enkelt potentiella singlar. Att de olika låtarna var så otroligt varierade utan att att albumet spretade för mycket, var i sig en bedrift.

Första låten, aningen sakrala ”All is forgiven” var plattans mest muskulösa låt och stod i kontrast till de andra mer pop-orienterade alstren. Så köpte man albumet för den låten skull, var det nog många som blev aningen besvikna. Det gällde inte mig eftersom jag blev förförd av de himmelskt sirenska melodierna. Tommy Gawenda stod som låtskrivare med C. Johnson, Claire Massey, R. Wilson. Tommy Gawenda var ju som sagt också medlem i Tami Show. Det verkar som om systrarna hjälpte varandra på traven, men det var definitivt något de inte tycktes skylta med.

Efterkommande ”One good lover” var så Belinda Carlise inspirerad som det bara kunde bli – somrig och oskuldsfullt. Den fanns också med i soundtracket till Hollywoodrullen My stepmom’ is and alien. Kim Basinger, Dan Aykroyd, Jon Lovitz och en ung Seth Green var några medverkande i förövrigt halvtaskig film (IMDB 5.4). Tyvärr blev det ingen riktig språngbräda för bandet.

Dessutom var det precis innan gruppen blev tvungna att byta namn…mellan två singlar. ”All is forgiven” släpptes som Siren, ”One good lover” som Red Siren. Efterkommande Don´t let go” drog ner tempot ordentligt. Det var en ren uppvisning i hur man skrev en adekvat powerballad. I ”Master of the land” plockades distboxen återigen fram. Den lilla tempoväxlingen innan den oemotståndliga refrängen var minst sagt effektfull. Femte låten in i plattan dök semiballaden ”Stand up” upp. Atmosfäriskt och enkel, dock inte simpel, omgärdad av aura av mäktighet.

Efterföljande ”Good kid” kunde bara definieras som obeskrivligt skön. Även den infiltrerades utav Tami Show ingredienser som Claire Massey och Tommy Gavenda. Belinda Carlisle vibbar med en refräng som var klibbade fast sig i sensommarvärmen. ”How dare a woman” var nästa låt till drabbning, tillika plattans sjätte alster av tio möjliga. Kristins röst var om möjligt ännu sensuellare och fylligare än tidigare, en faktor som bidrog till att denna semi-ballad höjdes sig klart över mängden.

Jag är tyvärr ingen textkille, men även jag fick abdikera för denna fantastiska historia som tycktes vävas ut ur duons hjärtan. Spår sju hette ”Rock-A-Bye”, den involverade även Mark Jiaras i låtskrivarprocessen med Kristin och Robert, densamme som spelade bas på Tami Shows två album. Det var inget som devalverade låten, snarare tvärtom. ”Love shut down” tillhörde midtempolåtarna, men som precis som de andra fyllda av en mystik och djup.

Sista låten på plattan var en tvättäkta ballad ”So far away”. Melankoli och hopp samsades i såväl texten som i musiken. Dock var det en låt som inte var skrivet av Kristin och Robert, utan av teamet: Zoro Babel, Fabrizio Ottaviucci, Gary Peacock och Markus Stockhausen.

Så var den slut; tio varierade låtar där helheten och genuiniteten kändes anmärkningsvärd påtaglig. Det fanns så mycket olika lager av melankoli som subtilt späddes ut med eufori. Låtarrangemangen var som små musiköar av mästerverk.

Måhända hade låtarna inte fått samma lyskraft bakom sig om de inte haft denna pärla till sångerska. Kristin Masseys röst had it all. Den varma stämman andades inlevelse och var både var unik (tillsammans med Belinda Carliles) och svårkopierad.

Tyvärr befann sig Red Siren för nära 90-tals strecket. 1989 hade andra genrer tagit makten om skivköparna gunster. Att jag skrev om denna i mitt tycke klassiker beror på att den är så underskattad, finns ej på Spotify heller.

Magnum – Vigilante (England/1986)

Journey – Frontiers (USA/1983)

Signal – Loud and clear (USA/1989)

Harem Scarem-  Mood swings (Kanada/1993)

Shy – Excess all areas (England/1987)

Streets – Crimes in mind (USA/1985)

Cannata – Images of forever (USA/1988)

Jimi Jamison – Empires (USA/1999)

Kiss – Unmasked (USA/1980)

Axe – Offering (USA/1982)

Dare – Out of the silence (England/1988)

Herregud, när man scrollar igenom listan inser i alla fall jag att det är obehagligt mycket bra AOR-plattor som skapats och är i omlopp.

Pomp-aorigaste i klassen? Förutom Fortune/Harlan Cage/101 South/Cannata och Le Roux så samexisterade mästarna i klassen, Asia. Självskrivna? Nej, inte alls – tyvärr, hur gärna än jag försökte.

Den amerikanska armadan bombade listan med hela åtta kanonader, dessa kompletterades med ett från England och ett bidrag från Australien.

Går det att infoga mer text än detta, troligtvis! Orkar någon läsa alla haranger av ord; troligtvis inte, men man ju scrolla numera:)))

Rangordnat och klart

Jaha, hur går man till väga, ifall man får infallet att kora och rangordna de 10 bästa AOR-plattorna som kommit ut på 2000-talet?

Först och främst är det bara att abdikera för att alla dessa 10 plattor kommer att ha 10/10 eller 5 av 5 möjliga i betyg. Det innebär i stort sett att de kan epiteras som ”All killers, no fillers”. Självklart blir det en utmaning i sig. Plan B blir då att börja räkna eller rada upp överjävligt bra låtar och därefter komparera.

Vill man hitta ett gigantiskt I-lands problem så är valet att ha med fler album av en grupp eller endast ett bidrag. Jag valde det sistnämnda alternativet, eftersom jag hade samma upplägg när det kom till de bästa AOR-låtarna, det vill säga endast en låt per grupp/artist.

Helvete oxo, kill your darlings är nog den viktigaste byggstenen när det kommer till att skilja agnarna från vetet. Jag sållade ut platta för platta, tills endast 11 stycken återstod. Det innebar kortfattat att en av dem skulle bort. Beslutsångesten typ låste hjärnan på ett negativt sätt. Hur än jag vred och vände på situationen så velade jag ihjäl mig.

Det blev till att skapa en pure AOR lista istället. Det vill säga behövde inte bort någon eftersom det skedde automatiskt då jag särade på melodic hardrock/AOR och renodlad AOR.

De som hävdar att AOR-musiken är död är inte enbart tröga, utan främst  ruskigt okunniga. Genren lever och frodas… fast inte på listorna, inte i media, inte på radion, utan i sin egna lilla subkulturhörna.

Den är otroligt bred, med fans från alla kontinenter, förutom Antarktis, men ändå så smal. Klientelet som lyssnar på dessa har klara drag av Aspergers syndrom  förtäckta som nörderier. Jag borde veta… jag tillhör sällskapet!

Vi liksom vårdar och hyllar det förgångna, likt vitlöksogillande vampyrer till blod, vi låtsas vilja ha nyskaperier, men är istället konservatismens högborg. 2000-talet har definitivt fått fram plattor som lätt kan mäta sig med nostalgikvalitet från 80-talet.

1.  Skivan ska vara helgjuten; ”Most killers, no fillers”. Många plattor faller oftast på kriteriet eftersom det vanligtvis existerar 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.

Många band tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagsvälviljan = (vänskapskorruption)?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än må vara.

3.  Sången måste vara adekvat för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det kanske är för mycket att begära att alla ska låta som Steve Perry!

Dock ska inte ungdoms-odödlighet och attityd  avgöra; utan hen bakom micken måste också kunna sjunga. White Widdows, Fighter och Tens vokalister är tre grymt goda exempel på detta. 

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar, det vill säga ”hört-det -1000 -gånger- förut -syndromet”, annars måste kvaliteten i sig uppväga detta.

1. Mecca – (USA/2002) Frontiers

Joe Vana drog ihop ett ytterst välrenommerat gäng, där Fergie Frederiksen delade vokalistuppdraget med just Joe. Totos basist David Hungate och  gitarristen Mike Aquino (Pride of Lions) ingick också i en debut som fullkomligt knockade sina lyssnare med kvalitet. Mr AOR, tillika Jim Peterik skrev det mesta på ett helt sagolikt album.

Att välja ut fyra stycken scizofrent braiga låtar var inte lätt. Men i mitt fall blev det ”Without you”, ”Silence of  the heart”, ”You’ll still shock me” och ”Wishing well” . Fergie Frederiksen sjöng som en halvgud och tillhörde toppskiktet när det kom vad som vokalistalstrats på vinyler, cd och streaming.

Jim Peterik producerade och skrev som sagt låtar till supergruppen Mecca (2001), där han som sagt arbetade med en av sina äldsta vänner, Joe Vana. Det var minst sagt AOR-juveler som visade upp en låtskrivare av absolut högsta rang.

Det var som sagt inte lätt att rangordna väldigt bra album, men efter många turer och en hel del om lyssningar fragmenterades det fram en platta – och det var detta diaboliska album.

2. Journey – Revelation (USA/2008) Frontiers

Av de fyra stora AOR-elefanterna: Survivor, Foreigner, Toto och Journey, blev det bara en kvar att välja, och djäklars vad de presterade. Ingen av de tre nämnda har släppt något bra på denna sida av 2000-talet, förutom just dessa 80-talsikoner.

Detta var det första albumet med Arnel Pineda som vokalist. Han är i  skrivande stund 57 år gammal, och självklart ”yngst” i gruppen.

Det var återigen ett pånyttfött band som denna gång ville ompaketera och återskapa aor-glansen från Escape och Frontiers mitt framför ögonen på en delvis ny publik. I mitt tycke så lyckades det de med råge på Revelation.

Två av låtarna var för övrigt bland de bästa Journey överhuvudtaget skrivit. ”Where did I lose your love” och ”What I needed” var monstruösa, med stark betoning på MONSTRUÖSA.

Sylvasst tunga” Never walk away” inledde Journeys 14:e platta. Den påkallade lyssnaren alla de element som symboliserades med Journey´s varumärke. Den tilltänkta ersättaren till Steve Perry, Jeremey Hunsicker, var en av dem som skrev låten.

Efterkommande balladen ”Like a sunshower” var en spröd och avskalad sak som gjorde sitt jobb, men inte mera. ”Change for the better” fortsatte segertåget med kvalitet som främsta vapen. Pinedas sång var som gjuten för dessa lite tyngre låttingestar.

I samma fotspår följde ”Wildest dream” som med sina dutt-duttiga keyboards och klockrena refräng steppade upp en kvalitetsnivå ytterligare. Femte låten, ”Faith in the heartland” (re-recorded från Generations) visade Journey på att en nyversion kan klå originalet, ifall rätt verktyg fanns att tillgå i verktygslådan. 

Efterkommande powerballaden ”After all these years” skilde sig markant från ”Like a sunshower” i sin uppbyggnad. Det var inte det viktigaste, utan här visade Journey på att de var gurus på att skapa mäktiga tidlösa ballader.

Nu kom den, låten som nästintill matchade ”Separate ways”. ”Where did I lose your love”. Oh my God vilket djävulskt anthem. Det riktiga otäcka var att nästa anthem låg precis bakom hörnet. ”What I needed” eller ”Where did I lose your love”? Det beror nog på vilket humör man var på. ”What I needed” var lugnare, men också mer varierad, pompigare och otroligt nog ännu mer dramatisk.

Det vittnade om att ord egentligen var helt överflödiga. AOR konfronterades med högre makter? Jo nog så var det nog. Efter Gud placerat dessa efter varandra så var det dags för tunga ”What it takes to win”. En riktigt tungskönriffande låt vars egentliga fel låg att den placerats efter två-inte-av-denna-värld-aor-låtar.

Albumet avslutades i mina ögon genom ”Turn down the world tonight”, i och med att 11 låten ”The Journey” mera får anses som en instrumental uttoning. Halvballaden andades, åt och sket Journeymelankoli, utan för den delen kännas utlånad utav tidigare konstruktioner.

Journey hade också den goda smaken att ”bara” addera 10 låtar med sång på, till skillnad från Trial by fire som drabbades av storhetsvansinne. Den sydafrikanske producenten Kevin Shirleys insats får definitivt inte förringas. Albumet doftade storslagenhet och det var Shirleys verk, en vital byggsten för genren i sig något han visat tidigare eftersom det var han som producerade underbara Trial by fire.

Kevin hade rattat grupper som The Black Crowes, Rush, Aerosmith, Dream Theater, Iron Maiden och Mr Big för att nämna ett fåtal. Det liksom låg i luften att Revelations skulle bli en succé, cirkeln var liksom sluten; dåtid och nutid hade förenats.

3. Pride of Lions – 1:st (USA/2003) Frontiers

Ja det här var inte det lättaste. Jag har definitivt utmaningar när det kommer till att särskilja lejonens debutalbum kontra Pride of lions – The roaring of dreams (USA/2007) Frontiers och Pride of Lions – Immortal (USA/2012) Frontiers. Det torde egentligen vara nästintill omöjligt att skapa så mycket AOR-magi, utan att upprepa sig för mycket.

På detta album visar Jim Peterik upp sig från sin bästa sida, smäktande ballader samsa med AOR-krutrökare. I den senare kategorin utmärker sig obehagligt starka låtar som ”It’s criminal”, ”Unbreakable” och ”Music and me”. Innehållet på hela 12 låtar visade var AOR-skåpet skulle stå! En annan riktig härlig låt är också ”First time around the sun”, förresten hela albumet var och är härligt.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min beundran för Jims låtskriverier, men väljer att portionera det till de två andra alstren som han har med på listan. AOR-gudar växer inte på träd helt enkelt. Har man varit ansvarig till att skriva låtar till Survivor som ”Eye of the tiger”, ”Burning heart”, ”Ever since the world began” och ”Backstreet loveaffair” så är man beyond ikonisk, beyond!

4. Khymera –  The Greatest wonder (England/2008) Frontiers

Khymera bildades under 2003, när den italienske musikern och producenten Daniele Liverani och Kansas-sångaren Steve Walsh bestämde sig för att slå sina påsar ihop, med italiensk medlare såklart.

Walsh utgick på nästkommande album och ersattes av Dennis Ward (Pink Crem 69/Magnum).

Visst är det konstigt hur vissa album etsar sig fast i frontalloben, medans andra knappt gör något väsen alls av sig. Det var inte förrän på Khymeras tredje fullängdare som helgjutenhets-giljotinen föll ner.

Det var främst bröderna James- och Tom Martin (Vega) som stod för hantverket (7 stycken). Här stod dem verkligen på en peak i musiklivet. Andra musikkonstruktörer var Jeff Scott Soto, Don Barnes och Martin Briley.

Stilen på The Greatest Wonder gentemot de två tidigare var påtaglig. Detta var mellantempo rakt igenom, något som teoretiskt skulle kunna bli präktigt tråkigt. Så var inte fallet, utan flödet av starka kompositioner som dels kontrasterade och dels kompletterade varandra blev istället resultatet.

Det var lätt att bli lurad av det lugna tempot i att detta egentligen var ett renodlat mästerverk. Bröderna måste ha varit sjusärdeles harmoniska och helt fria från distraktioner, men sprängfyllda av B12, för annars skapades inte så högkvalitativ melodisk rock. Brödernas musikkonstruktioner upplevde jag nästan skräddarsydda för Dennis Wards något nasala röst.

Albumet innehöll 12 halvlugna keyborddrivna melodiska rockanthems det vill säga tolv all killers no fillers. Plattan var ett överdådigt smörgåsbord av magiskt låtskriveri, motiverade musiker och ett klockrent ljudlandskap. Adderade man fluffiga refränger som kvalitetsstämplats i kombination med vackra melodier så var det bara att abdikera.

De låtar jag som dröp mest av förrädiska transfetter var: ”Beautiful life”, ”Borderline”, ”Since you went away”, ”No sacrifice”,” Love will find you”, ”The other side” och den otroligt vackra balladen ”Love had come and gone”. Fast alla låtar var så starka att det var ett äventyr att skilja agnarna från vetet. Daniele Liverani levererade slingor som Greg Giuffria skulle dreglat över.

Likt den AOR-missbrukare jag tyvärr får etikettera mig själv som, blev albumet en källa till ett livslångt medberoende. Vissa samlar på frimärken, andra på muggar medan jag hoardar in mig på refränger som är skapta av någon uppe i himlen. På The greatest wonder fick jag mitt lystmäte tillfredsställt!

5. Perfect Plan – Time for a miracle (Sweden/2020) Frontiers

Trots att jag dyrkar genren AOR krävs det mycket variation på ett album för att man inte ska somna innan alla låtar hunnit avverkats. Få grupper kommer undan med hedern i behåll. Det finns en subliminal mening att AOR gör sig bäst på ”blandband”.

Något eller några guldkorn på dylika plattor gör inget album, just därför var “blandband” nästintill skräddarsydda för denna typ av genre. 2018 landade Perfect Plans debutalbum på Spotifydisken.

Det var en oförskämt kvalitativ sak. Precis samma sak kan epiteras på efterföljande Time for a miracle det vill säga albumet som kravlade sig upp till en ytterst hedrande femte plats. De första sex låtarna kan mäta sig med Frederiksen/Denanders (Baptism by fire) obekvämt starka sjuling. det var verkligen en fröjd för örat. Sexlingen kan kompletteras med ”Don’t blame it on love again” samt näsduksskrynklaren ”Don´t leave me here alone” som snyggt lånat från Backstreet boys ”Show me the meaning of being lonely”.

Detta var också ett relativt ”tungt album”. Som sagt gränsen mellan melodic hardrock och AOR är ibland smärtsamt tungt, där W.E.T. och Treat fick stryka på foten fick Perfect Plan grönt ljus av mig.

Kent Hilli frambringade bland det starkaste jag hört någon svensk prestera sångmässigt, en härdsmälta i paritet med Jim Jidhed. Det visade sig vara genetiskt betingat. Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter.

Den ena en Steve Perry-light, den andre en kraftfullare version Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin, eller är det klyschan ”whats in the water in Örnsköldsvik”?

Alla Perfect Plans plattor är bra, men detta är den som kommer närmast fullkomlighet.

6. Nestor – Kids in a ghost town (Sweden/2021) Nestor Records (senare Napalm records)

Vilket jäkla debutalbum helt enkelt! AOR-vurporna såg inte det minsta hopp, alla låtarna tillhörde ”all killers, no fillers”. Typ från ingenstans dök detta album upp och fick nästinntill alla AOR-törstande hängbukande män att sätta i halsen. Herregud så kliniskt snyggt konstruerade och varierade låtar albumet var.

Inledande halvtunga ”On the run” satte an tonen direkt. Att den följdes upp av en ännu bättre låt är minst sagt anmärkningsvärd: ”Kids in a ghost town”. Och såhär fortsatte det sedan, hit efter hit staplades ovanpå varandra.

7. Brother Firetribe – Heart full of fire (Finland/2008) Spine-Farm Oy

Finland anses ha mest hårdrockband i världen per capita. Dock, när det kommer till melodic rock och AOR slår de inte svenskarna på fingrarna. Visst, efter One Desire, The Magnificent och Reckless love är det lite tunnsått på högkvalitativa band från the land of backhoppning.

Ett band som lyckats med konststycket att nästla in sig bland vikingarna var och är Brother Firetribe, svenskarnas främsta utmanare alla kategorier.

Här stod de på peaken av sin förmåga. Man hör direkt att det är finnarna som framhyvlar alla dessa hit. En gigantisk förtjänst kan tillskriva sångaren Pekka Ansio Heino som på ett säreget sätt ger liv till 80-tals nostalgin.

Som sagt, albumet glänser då det kommer till att innehålla grymma låtar som exempelvis ”Who will you to now”, ”Runaways”, ”Heart full of fire” och ”Going out with a bang”.

8. Seventh Key – 1:st (USA/2001) Frontiers

Trots all annan likhet med Streets så var det ändå Seventh Key som kom närmast som helhet. Frontiers president Serafino Perugino kontaktade Billy Greer att tälja guld. Billy kontaktade då  sin gode vän Mike med syfte att inre sitta ensam i projektskutan.

Tituleringen Streets 3:e album grundades på att 3/4 av Streets medverkade. Steve Walsh figurerade som keyboardmaestro. Dock var detta ändå Mike Slamers husdjur! Det innebar så länge ingen klagade och medlemmarna  serverade kaffet  och dr Pepper så var allt frid och fröjd.

Mike skötte diktatorisk låtskriveriet, förutom på avslutande ”Broken home” där AOR-ikonen Mark Spiro stöttade musikaliskt. Mike Slamer producerade förövrigt albumet förtjänstfullt.

Herregud vilka moderna klassiker! ”The kid could play”, ”Only the brave”, ”Missy”, ”Surrender”, ”No man´s land”, ”Everytime it rain” och ”Forsaken”.

9. Jimi Jamison – Crossroads moment (USA/2008) Frontiers

Jaha, så var det dags igen – Mr AOR! Jo då, den mannen är ett renodlat AOR-geni. Denna gång slog han ihop sig med forne Survivor-band-kollegan Jimi Jamison (1951-2014). Resultatet blev återigen bländande, dessutom bestod plattan av hela 15 låtar, vilket inte gjorde saken sämre.

Något som gjorde att ”all killers, no fillers” föll. Trots det så positionerar sig albumet genom att ta plats på listans topp 10.

”My main goal with this record was to keep it focused to what the fans want the most – that means strong beats, inspiring lyrics and soaring melodies. I feel Jimi really hit his stride vocally as well”, sa Jim Peterik. om att återskapa framförallt Vital signs.

Det var och är inte ofta som jag lyckas sitta fastnaglad genom en hel AOR-platta, men skedde i detta fall med några få undantag – brilliant.

Att Jimi dog endast 63 år gammal var inte bara en förlust i AOR-kretsar, utan för en hel rockvärld. Hans röst skar genom märg och ben, fast den var silkeslen.

10. The Night flight orchestra – Aeromantic II/2021) Nuclear Blast Records

Kan man bli riktigt glad av AOR? Så euforisk att man börjar dansa? Tydligen, denna platta lyckas omfamna det sinnestillståndet med råge. Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg.

13 låtar brukar vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara.

Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits, dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå

Bandets flirtande hej vilt med 70–80-talet, vilket gör att de fungerar som en tidsmaskin, via sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid.

Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det ”glada” 80-talet.

Too heavy to be in this list

Vart går den där satans linjen för vad som kan tituleras pure AOR kontra Melodic hardrock? Sanningen är att i väldigt många fall är det en kombination. Beroende vem som skulle komma på den brighta idén att rangordna de 10 bästa pure AOR så hade många av dem skiljt sig ordentligt åt.

W.E.T. eller Treat hade nog ett stort antal AOR-freaks valt att ha med på listan, men hur ser egentligen  balansen ut mellan AOR och Melodic rock? I mitt fall, utifrån ett pure AOR perspektiv, föll så väl mina husgudar såväl som W.E.T. bort från lista, hade man tagit med dem, hur många fler alternativ hade då dykt upp?

W.E.T. – Retranmission (Sweden/2021) Frontiers

Det finns ett ”Frontiersprojekt” som lyser klarare än de andra, som dessutom blir bättre för varje album som avverkas. W.E.T. bildas utifrån dessa välrenommerade herrar:  av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman).

Att ha Jeff Scott Soto på sång är få band förunnat, han sjunger som en krigsgud. Där Toby Hitchcock ibland låter lite ”ansträngd” uppvisar vokalistakrobatikören Jeff inga sådana tendenser överhuvudtaget Där Pride of Lions ibland smeker fram gudabenådade ballader är W.E.T. stenhårda utifrån ett AOR- mått mätt, ibland mer melodic rock än just AOR.

Treat är mordiskt bra på att skapa sinnessjukt bra kvalitet på sina låtar, dessutom är deras material oerhört varierade. The Pleasure principle som kom ut 1986 tillhör mina favoritalbum på the other side of 2000 – talet. På denna sida gjorde de comeback med Coup the grace (gissa vilket skivbolag), en dunderplatta som följdes i mitt tycke den jämnare Tunguska, därefter släpptes Ghost of Graceland och sist men inte minst högoktaniga Endgame.

2018 fullbordade de comebacktrippeln med Tunguska. Även den var motsatsen till ett sänke. På den existerade två ut över de vanliga låtar, några som andra band skulle  kapa sina vänsterarmar för, ville det sig riktigt illa kunde penisen inkluderas. Inledande “Progenitors” var en sådan, precis som “Best of enimies“.

Det var inte bara låtar, utan typ nya ”Holy diver”, ”Run to the hills”, ”Highway to hell”, ”Princess of the night” eller ”Fast as a shark”. I mina öron borde även aoriga “Rose of Jerico“, “Man overboard” och “Riptide” nästan infogas till de två ovannämnda.

Därutöver samexisterade ”Creeps”, ”Heartmath city”, ”All bets are off” , ”Build the love” och ”Undefeated”. Den obligatoriska balladen ”Tomorrow never comes” fyllde sin funktion genom att hamna klart över medel.

Listnoteringar

På den här sidan av 2000-talet var det européerna som tog ett strupgrepp om den amerikanska nonchalansen. Skandinaverna var de som hittade de allra bästa greppen, med svenskarna vid rodret.

Skärskådar man denna eminenta lista så utkristalliseras det en individ, och det är Jim Peterik alias Mr AOR. Först via Pride of lions, sedan Mecca, samt Jimi Jamisons Crossroads moment. Ord är ärligt talat helt onödiga, med stark betoning på onödiga – what a guy!

Jim Peterik är ändå mannen med de grönaste AOR-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är utomjordisk i skapandet av sina bombastiska pomp-arrangemang. Framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig riktigt sina.

Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna, är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på ett konstant högvarv och lurpassar på att skriva det bästa han skrivit.

James Michael Peterik fyllder 75  år den 11 november 2022. Herregud, så gammal kan väl inte den mannen vara? Jo, så är fallet. Utifrån en kreativitetsperspektiv är han fortfarande i sin linda.

Jag har en Spotifylista som jag döpt till  Mr AOR. Den innehåller 161 riktigt bra AOR-låtar, från Survivor och Pride of Lions, till Jimi Jamison och Mecca. 161  låtar! Sug  på den! Bröderna  Gibb, Max Martin , Lennon & McCartney  och Björn & Benny får snällt kliva åt sidan, åtminstone för ett tag.

Frederiksen/Denander – Baptism by fire (Frontiers, 2007), såklart att det var två svensk som skuggade täten, dock föll albumet på mållinjen på grund av att hela plattan inte höll hela vägen, samt att ska man sålla så måste man sålla. Dock är albumets inledande sju låtar den bästa sjuling som skapats i landet.

Kent Hillis andra album Nothing left to lose (Frontiers, 2023) hamnar i paritet med den plattan. Det fullkomligt vimlade av starka AOR-hits, kanske detta album borde sig tagit sig hela vägen till pure-AOR-listan, det får tiden visa, men i nuläget så är det en djävulsk skör gräns.

Jag är barnsligt förtjust i Survivor och Journey så lite (mycket) av den entusiasmen smittar definitivt av sig på denna lista. Någon annan hade kanske valt sin AOR-lista utifrån en mer västkustig, melodic rock eller hi-tech AOR  stil och dylikt.

Två av mina all time high favoriter när det kommer till vokalistakrobati är Jimi Jamison (Survivor) och Fergie Frederiksen (LeRoux/Toto). Det är för mig glädjande att de båda återfinns på denna eminenta lista – Rest in piece, both of you.

Frontiers records

Jag har fått berättigad kritik för att namedroppa band, låtar och album titlar. Detta har jag tagit till mig. Tyvärr upptäckte jag att det för mig är nästintill en omöjlighet. Antingen har jag grav OCD eller tics i kubik, så dessvärre får ni som läsare scrolla ner, ifall ni vill undvika obehaglig namedroppande.

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i AOR-syltburkarna, är numera helt otänkbart.

Hur skulle vi inbitna AOR-fans uthärdat 2000-talet ifall inte Frontiers Records existerat? Precis, av10 album på denna lista var  hela 7 stycken från the land of pasta. På andra sidan var det horder av artister och grupper som slogs om uppmärksamheten

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Men det är ändå Frontiers som har musklerna och artilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska  Stock, Aiken, Waterman, eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpande-band-principen.

Ja herregud vad ska man säga om det italienska skivbolaget Frontiers records? Utan dem hade nog den melodiska hårdrocken varit utrotad.4

”What´s in the fucking water in Sweden”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig stup i kvarten, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Tre av 10 plattor på listan är svenska AOR-album, varav en hord av grupper och artister skuggar dem tio. Både Kent Hilli, Frederiksen/Denander, W.E.T., Treat är ju svenska. Därutöver vimlar det av fantastiska band och artister såsom Mikael Erlandsson, Jim Jidhed Work of art, Art of Illusion och Houston ed flera med flera.

Hela kittet finns i Sverige, inte bara bra sångare, utan top notch musiker, producenter, adekvata studios och dylikt. Det borde egentligen vara helt omöjligt att skapa så mycket bra AOR och melodisk hårdrock när vi bara är ungefär 10 miljoner människor.

Ännu påtagligare  blir det självklart om andra genrer som pop adderas. Max Martin, Björn & Benny, Ola Håkansson och Avicii  among others; Det är nästan svårt att ta in ärligt talat.

Jonas ”SleazeDemon” Gustavsson, en kompis till mig, hintade att det finns a new band in town – Laguna. Han passade på att nämna att de påminde om finska One Desire. Självklart går det ju inte att förbise en en sådan musikinvit.

Jag googlade fram bandet och kom fram till att de är från…Mexico! Aj då, är den första tanken som frontar pannloben. Min fördomsfullhet slår ut i full blom. Anglosaxiska länder, Norden och Tyskland funkar, men annars har jag generellt sett lite svårt för band därutöver.

Kärnan i mina förutfattade meningar grundar sig allt som oftast i en anti-accentfri-sång. Visst, det finns en handfull av bra sångare som inte tillhör namedroppande länder, men ändå.

Titeln på plattan har sitt ursprung i Méxicos största religiösa/kulturella” höjdpunkter nämligen Day of the dead. La Catrina är en ikonisk figur i ”De dödas dag. Hon representerar både död och hyllning till de som gått vidare över via floden Styx.

Efter ett intro tonar sångaren Andrés Espada in sig på första låten. Det låter oväntat bra, hejdundrande bra faktiskt. Jag är så långifrån en sångpedagog som det är möjligt, men även jag kan ju höra att sången inte är förpestad med accentinavel. Visst Andrés lite ”skrikiga” framtoning är säkert en vattendelare, men för mig ligger han helt rätt på skrikighetsskalan.

Laguna inleder med singelalstret: ”Ghost behind the mask”. Om One Desires klart lysande stjärna är ”Hurt” så är detta Mexarnas motsvarighet till den. Om my God vilken käftsmäll till låt. Den har ju typ allt. Balansen mellan melodisk hårdrock och AOR är som tagen ur bruksanvisnings-handboken i att gjuta liv i ett sådant AOR-embryo.

Bandet har dock valt att infoga typ 12.6 sekunders saxofongnissel, vilket man kan vara utan, men det är en smaksak, eftersom det inte stör nämnvärt. Helt klart en av mina 50 bästa låtar, när 2025 ska avhandlas.

Efterkommande ”Living on the edge”, även den en singel, visar på ett låtskriverihantverk i världsklass. Djäklars så infernaliskt stark, även om den inte toppar föregående tingest. Mina vibbar far ganska snabbt till amerikanska Stone Fury som släppte två plattor under sin verksamma musikaliska tid; Burns like star (1984) och Let them talk (1986). Deras svar på One Desires ”Hurt” var ”Break down the walls”, en låt som bara har allt.

Tredje låten höjer tempot, och minskar keyboardshyvlandet, men vad gör det. ”Punk boy” skiljer sig från de två ovanstående, på ett klockrent sätt, här är det mer hårdrockriffande som gäller, toppad med en fullträff till refräng.

En av albumets klart lysande stjärnor är mid-tempo-låten ”These chains”. H.E.A.T. skulle definitivt inte skämts att ha med låten på deras underbara H.E.A.T. II. Även här dyker tankarna fram till Stone Fury, ett låtsound som även svenska Crazy Lixx förälskat sig i.

I nästkommande låt, ”Electric high” får verkligen vokalisten Andrés Espada visa sig på styva linan med ett melodiskt svar på Rob Halford, imponerande, precis som skapelsen i sig.

En av mina absoluta favoriter är dubbeltrampande ”My syndrome”. Det är härligt när ett band kan skifta tempo, precis som de gör här. Alltför många band håller ungefär samma tempo på ett album rakt igenom, då krävs det verkligen att låtarna kan uppbringa eufori, annars blir det lite lätt aningen enformigt. Att refrängen är beyond klockren gör inte saken sämre.

Sista låten jag ska nämna är albumets nästsista: ”Bring me to life”. För mig för riffandet till en blandning av Kissin Dynamite och väldigt tidiga Mötley Crue. Jag hör redan hur publikens allsång sjunger med i denna hymn.

Laguna spelar melodic hardrock med fragmentariska inslag AOR, och då pratar vi om AOR i nanopartiklar. Men deras balangång mellan genrerna är djävulskt angenäm.

Min kompis ”SleazeDemon” låg omedvetet inte så långt ifrån sin komparation med One Desire, eftersom en av det bandets medlemmar spelar där; Jimmy Westerlund (bland annat Giant). Det blir ännu mera påtagligt, utifrån att han varit med och skrivit alla låtar, och även producerat albumet samt medverkat på en av musikskapelserna.

Vill man ha sin musik originell är nog Laguna fel kort att satsa på. Men vill man ha sin melodiska gryta inlindad i bra låtar, beundransvärd sång och skön produktion, ja då är deras musik något som tilltalar AOR-nördar, vänner av melodisk hårdrock eller hårdrock överlag, något for the big mass ärligt talat.

The ghost of Katrina är nog bland det mest spännande jag hört sedan Myratrhs två utomjordiskt bra album Shehili (2019) och Karma (2024) samt spanska Dark Moor med sin sanslösa Tarot (2007) – Go All The Way Brothers – Nordamerikas svar på H.E.A.T. månne?

PS. För de som ännu inte hört egyptiska Myrath eller spanjorerna i Dark Moor… gör det typ nu, såklart efter att hört på Lagunas debutalbum!

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig stup i kvarten, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med mycket få undantag.

Hela kittet finns liksom i Sverige, inte bara bra sångare, utan top notch musiker, producenter, många replokaler, adekvata studios och semlor.

Svenska sångare är också ett kapitel i sig. I syfte att förstå helheten med hur många adekvata sådana som existerar i vårt avlånga land, radar jag en harang av namn för att lättare ta till sig av denna vokalistmångfald som berikar musik med distade gitarrer.

Erik Grönwall, Anette Olzon, Tommy Karevik, Alexander Strandell, Rick Altzi, Johan Fahlberg, Jim Jidhed,  Nicke Andersson, Jakob Samuel, Anders Magnell, Joey Tempest, Tomas Wikström, Robert Ernlund, Jocke Berg, Kent Hilli.

Herman Salming, Mats Levén, Stefan Nyqvist, Elize Ryd, Nils Molin, Jonny Lindqvist, Chris Hedman, Matt Alfonetti, Rick Altzi, Alexander Friborg, Joakim Cans, Chris Laney, Kristian Fyhr, Thomas Lundgren, Erik Grönwall, Anders Magnell, Robin Eriksson.

Tobias Forge, Björn Strid, Andreas Dregen, Tobias Jansson,  Johan Norrby, Jan Hilli, Tåve Wanning, Nils Patrik Johansson, Marcus Karlsson, Christian Liljegren, Apollo Papathanasios, German Pasqual, Jeff Scott Soto (nästan svensk), Erik Mårtensson.

Kenny Leckremo, Göran Edman, Tobias Gustavsson, Tommy Nilsson, Hank Erix, Robin Eriksson, Lars Säfsund, Robin Jidhed, Tommy Johansson, Martin Holsner, Ludvig Turner, Björn Jansson, Mike Andersson, Terese Persson, August Rauer.

Perfect Plans lillebror? Jo så är det nog. Sundsvallsönerna inledde sin musikaliska karriär redan 1985. Bandet skulle släppa ett album, men ödet ville något annat. Det var inte förrän 2008 som deras kritikerhyllade debut Better late then never gavs ut på AOR-FM. Kollektionen bestod av singlar, demos och b-sidor från 80-talet och tidiga 90-tal, allt som allt hela 17 låtar. Den gavs ut i endast 10000 exemplar, vilka sålde slut omgående.

Efter mycket om och men släpptes till slut bandets riktiga debutalbum Now 2019. Kritikerkåren jublade, precis som alla fans av pure AOR. För egen del föll den ökända polletten ner för några veckor sedan. Jag gillade verkligen albumet när det kom ut, men på en nyligen genomförd långpromenad insåg jag efter att ha hört Now på ytterst hög volym, att den faktiskt tillhör de 10 bästa pure AOR-album av en svensk artist eller band. Med högoktaniga låtar som ”Never enough”, ”Keep on dreaming”, ”Soldiers of love”, ”We can make it” och ”Secret room” visade de var AOR-skåpet skulle stå  – mitt i rummet.

Några andra top notch svenska pure AOR plattor

Alien – Alien (1984)

Jim Jidhed – Full cirkle (2003)

Mikael Erlandsson  – The one (1994)

Art of Illusion – X marks the spot (2021)

Nestor – Kids in a ghost town (2021) 

Gathering of kings – Discovery (2020) 

W.E.T – Retranmission (2021) 

Work of art – in progress (2011)

Kent Hilli – Nothing left to lose (2023)

Kharma- Wonderland (2000)

Houston – IV (2021)

Perfect Plan – Time for a miracle (2020)

The Night flight orchestra – Aeromantic II (2021)

Dennander/Frederiksen – Baptism by fire (2007) 

6 år senare står uppföljaren Go att levereras till AOR-hungrande män i sina bästa år. Detta är ett album helt befriad ifrån fillers, alla låtar kan stå på egna ben. Produktionen är klockren, sångaren Thomas Lundgren glänser som vokalist och musikerna är kompetenta.

Plattan inleds med pampiga ”What are we looking for”. Den sätter verkligen AOR-ribban högt. Choruset är som klippt och skuret för att köra keyboard-dansen. Just refrängerna är verkligen albumets starka sida, trots det når de inte upp till debutens perfektionism, när det kommer till låtarna i sig, de är liksom ännu mer hitigare.

Som femte låt placerar Roulette en strokeinitierad tingest de döpt till; ”Brand new start”. Den kittlar verkligen mig till rysningar utifrån

Vi hoppar ner till singelspåret ”Fire in your eyes”. Det är inte svårt att lista ut att denna murbräcka till låt valdes till singel. Om Tomas Ledin hade spelat AOR så hade nog låtit såhär. Efterkommande ”She can´t hide” är nog min favorit ifall jag blev tvungen att välja ut någon av dessa guldkorn.

Plattans näst sista låt,  ”Take me as I am”, tillhör också pärlbandet av outhärdligt starka sånger.

Innehållet är som tagen ur den rosafluffiga AOR-handboken, typ varenda ton är uberkalkylerad. Det är en av sakerna som jag saknar lite granna det vill säga några låtar som överraskar utifrån ett AOR-perspektiv, typ som kollegorna i  underbara Art of illusion.

Albumet innehåller tio kassaskåpssäkrade kanonader, dock hade jag inte jag haft något emot ifall tempot varierats i lite högre grad. Varför inte någon halvballad eller snabbare låt? Man behöver ju inte låta som Slayer ifall tempot höjs.

Ett utmärkt verktyg att förändra sina alster är en keyboard. Att leka med denna soundförändrare är i mina ögon ett säkert kort. Vad vore Bon Jovis klockrena debut utan sina dominanta och dutt duttiga keyboards?

I mina öron hade jag hellre hört Go ockuperats av fler och mer slamrande keyboards. Nu är det mera som Rouelette springer 100 meter i ett 400 meters lopp, man löper liksom inte linan ut. Jag tror att det hade berikat innehållet på ett positivt sätt tillika mindre anonymt och mera kreativistiskt.

Ett  gigantiskt stort plus i kanten för att Roulette delar med sig en ”organisk ljudbild”, istället för Frontiers massproducerande löpande-band-sound.

Bandet beskriver sig genom att utropa sig till Sveriges AOR-elit. Efter denna platta är det svårt att inte hålla med dem. Att de är pure AOR uppskattar jag verkligen parallellt med världsklassepitetet – go all the way brothers.

Flight of Icarus består av sångfågeln Elisabeth Särnefält Rösehag (lead & backing vocals) & multiinstrumentalisten Oskar Frantzén (guitars, bass & keyboards). Denna Göteborgsduo släpper sitt tredje album sedan starten. Deras bandnamn är för övrigt inspirerad av en Iron Maiden låt.

Albumet sparkar igång med kraftfulla och dramatiska titellåten, tillika första singeln. Den hypnotiska synt-melodi-slingan krystar sig förföriskt igenom ”Terra nova” och etsar sig fast i hjärnstammen. Den ackompanjeras av Elisabeths stämningsfyllda röst. Jag förstår att gruppen valde denna skapelse till en av singlarna, definitivt ett av albumets största höjdpunkter.

Efterkommande ”Lost highway” är gruppens andra singelspår. Lite lugnare, lite popigare, men ändå vackert melodiskt.

Fjärde låten ”To the sun (and back)” är en ösig tingest som växer sig starkare för varje lyssning som avverkas. Detta är nog plattans allra starkaste kort, den med mest hitpotential.

Avslutningsvis måste jag nämna låten ”Liberi”. Det är låt som framförs på svenska. Jag upplever att Elisabeths röst kommer ännu bättre till tals när hon sjunger på modersmålet – lite naknare, mycket kraftfullare. Låten i sig är väldigt dramatisk med mycket pop inbakad.

Pompöst och melodiskt är två ord som passar bra in på innehållet. En adekvat produktion med duktiga musiker och mäktig sång ingår också i konceptet. Ett djävulskt snyggt omslag bör adderas till helheten.

Band: Flight of Icarus
Titel: Terra nova
Genre: Melodic pop metal
Skivbolag:  Battlegod Productions
Releasedatum: 13 juni 2025
Bästa spår: Terra Nova, To the sun (and back), Liberi
Betyg: 3 av 5

H.E.A.T:s självbetitlade debutalbum rammade cd-diskarna 2008. För mig var det inte en utomjordisk upplevelse, typ Perfect Plan eller Nestor. Jag dyrkade verkligen låten ”Straight from the heart”, därutöver gillade jag ett knippe låtar till.

2010 landade uppföljaren på skivdiskarna, Freedom rock. Trots hajpen, så gillade jag inte alls innehållet på albumet; i sin helhet, sterilt och tråkigt.

Det var inte förrän vokalistrockaden där Erik Grönwall tog över spakarna från Kenny Leckremo som polletten verkligen föll ner. Detta var mer min stil, därefter har de varit personliga husgudar.

H.E.A.T genomförde en omvänd vokalistrockad när Kenny återigen basade över mickstativet. Instinktivt var jag väldigt skeptiskt till det bytet. Som tur var, hade jag inget att oroa mig för, det var Erik Grönwall pop-sound, fast nu med Kenny som frontfigur.

Kom förresten på att Kenny har röstlikheter med Upplands Väsbys mest kända vokalist, Joakim Larsson. Inte så konstigt att jag stundtals får deja vu feelings av Europe. Kom förresten på II, att de uttalat sig om att återgå till sina melodiösa hårdrocks rötter, vilket tas emot med öppna armar av undertecknad.

Min upplevelse utav deras tre senaste album är kräkmedel. En rockbluesig röra utan bra melodier och få bra refränger, ingredienser som tidigare varit deras signum. Utifrån låtar som ”Walk the earth” så kan Europe onekligen fortfarande konstruera melodic hardrock i världsklass.

I och med Wecome to the future, deras 8:e album på 17 år har Kenny & Erik sjungit på 4 plattor vardera. Vill man ha sin melodiska hårdrocksmeny serverad med outsinlig energi, ett sjusärdeles driv i musiken samt en diabolisk variation, då har man funnit Pandoras box.

Anthems, Stadium rock, kalla det vad ni vill men Upplands Väsbysönerna kan verkligen snickra ihop potentiella hårdrockhits, utan att upprepa sig, vilket i sig är en otrolig styrka. Denna musikorgie innehåller 12 stekheta låtar. Live har de en gigantisk låtskattlista att häva ur.

Jag tänkte denna gång inte gå in på låt för låt eftersom jag anser att helheten på albumet är musikens starkaste kort. Låt för låt är exempelvis deras mästerverk H.E.A.T II bättre.

Om någon sätter epitetet spretigt så har det ju en lite negativ klang, medan variationsberikande får en motsatt effekt. Welcome to the future tillhör det sistnämnda. Allt låter H.E.A.T, trots byten av genrer och symbioser av dessa.

Att bandet till skillnad från från förra albumet, Force Majeure adderas mer keyboards till musiken är definitivt ett plus i kanten.

Har sneglat lite på andra tidskrifters betyg, och de är lite ljumma. Till en början håller jag med dem. Efter två lyssningar låg betyget på 3½, efter 15 lyssningar oväntat hade den rest sig till Rocknytts högsta hierarkiupplösare, en 5:a.

Som sagt alla låtar är verkligen bra, men såklart har man sina favoriter. Jag är i grunden en AOR-snubbe, och det visar sig också i vilka låtar som jag gillade bättre än andra.

Efter de tre singlarna så följer i mitt tycke plattans starkaste konstruktion: ”Call my name”. Har man väl infogat melodin och det underbara chorus så är det tinnitusvarning på denna AOR-pärla. Den går typ inte att få ur ur skallen. Detta är Welcome to the futures svaret på ”Haven must have an angel” från H.E.A.T. II – bloody amazing.

En AOR-platta som verkligen kan tituleras ”All killers no fillers” är Bon Jovis schizofrent starka självbetitlade debut från 1984. Jag får klara vibbar av deras ”Runaway” till sjätte låten ”The end”. Ungefär som Perfect plans blinkning till Journey´s ”Separate ways”: ”We are heroes”. ”The end” sprudlar av musikalisk livskvalitet som flankeras av energi och melodieufori.

Vi scrollar ner två låtar till det lite ”tyngre” alstret ”Children of the storm”. Även den präglas av en dutt duttig keyboard som omgärdas av en högoktanig refräng som växer för varje lyssning som avverkas.

Efterkommande ”Losing game” är en låt jag också måste nämna på grund att att sammansättningen från versen till choruset är helt oväntad. Först tyckte jag att de inte synkade, tills jag efter några fler lyssningar upplevde den som typ lite genialisk.

Sista låten jag tänkte nämna är den dramatiska ”Paradise lost”. Melodic hardrock magic är en harang av ord som jag upplever passar denna sköna dänga mitt i prick.

Som jag skrev tidigare så är inte Welcome to the future inte en omedelbar tingest, utan den sväller ut för varje femte lyssning. Men när väl hörnbitarna i musikpusslet lagts så finns det ingen som stoppar den.

Detta är en platta som jag kan spela från början till slutet, utan att tröttna på den, variationen och typ allt annat gör H.E.A.T´s åttonde album till ytterligare en vinnare i genren. Welcome to the future bildar en treenighet av helgjutenhet med Force Majeure och H.E.A.T. II.

Jag såg nyligen H.E.A.T live på Arbis i Norrköping. I rockvärlden pratas det om vilka band som ska ersätta de gamla dinosaurierna på de stora livescenerna. Undertecknad tycker inte att man behöver leta så länge till, H.E.A.T har allt det där som krävs för ett världsherravälde – Hairmetal 3.0.

Band: H.E.A.T.
Titel: Welcome to the future
Genre: Melodic hardrock
Skivbolag: Ear Music
Releasedatum: 25/4 2025
Bästa spår: Call my name, The end, Children of the storm, Paradise lost.
Betyg: 5 av5

Frontiers framavlar sanslöst mycket bra musik genom att para ihop adekvata låtskrivare, med olika artister som bildar myriader av nya konstellationer och skapar synergier för ännu fler sådana. Ärligt, vad vore AOR och melodic rock utan dessa fantastiska AOR-fantaster? Troligtvis stendöd, alltså mer stendöd än den är idag, vilket i sanningens namn nästintill är omöjligt.

Frontiers har som sagt musklerna och helhetsartilleriet. Man kan väl se dem som en en italiensk artistfabrik likt Motown, brittiska Stock, Aiken, Waterman, eller varför inte vår svenska Cheiron studion som alla skapade poplåtar enligt löpandebandprincipen.

Men allt är inte guld som glimrar, och konstigt vore väl det. De projekt som fungerat bäst för mig har varit: W.E.T., Allen/Lande, Pride of Lions, Place Vendome, Revolution Saints, Nordic Union, Ginevra, The Ferryman, Khymera, Chez Kane, Spektra och Black Swan.

Epitetet supergrupp omnämns på nybildade konstellationer vars medlemmars härkomst kan spåras till ökända grupper. I genren AOR/Melodic rock /Hardrock så är nedanstående några exempel på supergrupper.

Bad English

Shadow King

Blue Murder

The Law

HSAS

Orion the hunter

GTR

Alias

Revolution Saints

Hardline

The Storm

Streets

Black Swan

Alcatrazz

Badlands

Union

Mother´s army

Ursprungliga akronymen för W.E.T. är: Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman,) Trans-Siberian Orchestra, Eyes).

Debuten skedde 2009, uppföljaren Rise kom ut 2013, deras tredje alster Earthrage rammade spotifydiskarna 2018, medans den plattan jag rankar allra högst, Retranmission kom ut 2021. Akilleshälarna på de första två albumen var att de var lite sämre producerade.

Förstlingsverket slog dock ner som en blixt från en klar himmel, lite som Perfect plans debut och Nestor. Allt liksom var precis som på fornstora dagar, fast iklädd en modern skrud, utan för den delen vara för modern, det vill säga jantelags-epitetet – lagom.

Den sistnämnda, Retranmission, är i mitt tycke en av 2000-talet bästa AOR/melodic hardrock album, om inte det bästa, det finns liksom inga flaws överhuvudtaget; så var det sagt. ”Så var det sagt II” Earthrage från 2018 var nästintill lika bra; ”all killers, no fillers”, det vill säga också ett av 2000-talets 10-bästa plattor i genren.

Ovanstående harangkanonad innebär att det album som släpps i slutet av mars, Apex, verkligen måste leverera, om den ska slå sin föregångare på fingrarna. Detta är förövrigt första plattan där Erik Mårtensson får utrymme att sjunga på låtarna, inte bara Jeff.

Inledande ”Believer” börjar i vilket fall som helst minst sagt lovande. Med en sådan titel navigerar mina tankar instinktivt till Giants smashhit ”I´m a believer”. Där slutar dock likheterna. Här blir vi istället inlindade i en lönnsirapaktig Talismanamulett. Denna muskulösa hit kombineras med en hejdundrande AOR-refräng, stämsången sitter också som en smäck.

Efterkommande ”This house is on fire” osar Eclipse lång väg. Det man kan enas om är att den är smittsamt allsångsvänlig, på ett positivt sätt, men utan att glänsa ihjäl sig.

Sedan följer ”What are we fighting for”. Pastischen är en skapelse som Erik Mårtensson kan komponera i djupsömnen. Frågan är om han sover med öppna ögon? Eftersom låten är nästintill omöjlig att få ur huvudet.

Semiballaden ”Love conquers all”, den fjärde låten, växer sig starkare för varje lyssning som avverkas, därefter spricker den ut som en urkärnad kivi – återigen superbt.

Sjukligt bra AOR-låtar existerar det kopiöst mycket av. Det finns dock en låt, som jag om jag verkligen får en pistol riktad mot pannan, sätta sig först i AOR-hierarkin. Det är the allmighty ”Separate ways” med Journey. Vart vill jag komma med detta?

Jo jag upplever att ”Where are the heroes now” luktar lite på den, utan för den delen på något sätt plagiera. Jag kan verkligen bara abdikera ödmjukt. Allt med denna låt är snuskigt överdjävligt gudomligt! En av årets låtar tillsammans med Perfect Plans ”We are heroes”.

Helt klart en av Erik Mårtenssons bästa konstruktioner med ”Mercury´s down” (Toby Hitchcock), ”The Storm” (Eclipse) och ”Shot” (W.E.T.).

”Breaking up” drar ner superlativen några snäpp, utan för den delen uppvisa några nämnvärda brister, om man vill ha sin musik serverad på ett melodifat, vilket i alla fall jag vill; Ready – Fire – Allsång!

”Nowhere to run” tillhör de mer ”rockiga” låtarna, vilken på något sätt inte gör den dålig, dock hamnar den långt ner på ”bäst-på-plattan-listan”. Bluesiga ”Pay dirt” hamnar ännu längre ner på samma lista, trots en riktigt ruggig refräng.

Halvlugnmjuka ”Pleasure – Pain” är en underbar låt som bryter det lite rockiga musikmönstret för en stund. Detta är också en låt som är en riktig AOR-groover.

”Stay alive” låter mer som Eclipse än Eclipse själva, vilket i sig definitivt inte är en nackdel. Soundet slickat fett, crunchiga gitarrer flankerar en asketisk melodi, och refrängen andas raka motsatsen till själlös – klockren.

Låten som knyter-i-hop-säcken har de döpt till ”Day by day”, den är bra, men ändå inget märkvärdig, typ Mårtensson standard. Men vi vet ju på top notch skalan var hans låtskriveriakrobatiker befinner sig.

Alla W.E.T. – albumen kan ståta med en schizofrent hög lägstanivå som är löjligt hög, med ytterst stark betoning på löjligt. Jag rankar som sagt Retranmission som deras bästa, tätt följd av Earthrage. Apex slår inte in någon kil mellan dem, utan hamnar ungefär kvalitetsmässigt bakom just nämnda alster.

Då kan man instinktivt ifrågasätta betyget 5 av 5! Betygsinflation eller vänskapskorruption? Ärligt, njet, musiken är bara så hejdundrande kvalitetsstämplad. Väl värd alla tokhyllningar i denna recension.

Erik Mårtensson har själv samt med andra låtskrivare skapat W.E.T. – magi på fem album. Räknar man dessutom in alla Eclipse plattor och Nordic Union så är detta helt sanslöst. Han och Anders Wikström från Treat är som är gudar  bland gudar i att plita ner obscent många melodiösa hårdrockshits. De båda förkroppsligar epitetet – musikgenier.

Som sagt, Apex är ett album som fortsätter att uppvigla melodier och  chorus i absoluta världsklass. Att man har tillgång till vokalistakrobaten Jeff Scott Soto är verkligen pricken över i:et. Det finns ju en anledning att självaste Journey lade händerna på denna eminenta sångare.

Han efterträdde Steve Augeri (Tall Staries & Tyketto) 2006. Jeffs sejour blev dock kortvarig, men vad gjorde det, bara att ha det i sitt CV är onaturligt stort. Jeffs röst är som en silkeslen smekande AOR- bris. Hans vokalistregister åldras lika fint som ett årgångsvins.

Jag måste också hylla W.E.T. för att inkorporera små subtila låtelement som dels förstärker låtarna, dels unikiserar musiken och faktiskt genren i sig, eftersom gruppen i viss mån utvecklar den.

Men letar man efter en omskakande originalitet så får man dock leta länge, det är faktiskt inte det jag är ute efter, då musiken i sig är så infernaliskt bra. Vill man ha sin cup of AOR-thee lite mer annorlunda, lyssna istället på The Night Flight Orchestra, Art of Illusion eller Reach.

Min uppfattning är att det kommit massor av klassiker från år 2000 till 2025. Detta till trots är många hårdrockare generellt sett typ musik-infantil-konservativa. Det vill säga, det spelar liksom ingen roll ifall Gud själv skapat den ultimata plattan… dessa individer håller ändå på att det var bättre förr. W.E.T. är en av AOR-guiderna som bevisar motsatsen.

PS, Herrejösses W.E.T, Perfect Plan, Nestor, H.E.A.T, Eclipse, The Night flight orchestra och Treat håller den vajande svenska fanan helvetiskt högt.

Line up

Jeff Scott Soto – Vocals
Erik Mårtensson – Vocals, Guitars, Keyboards
Robert Säll – Guitars, Keyboards
Magnus Henriksson – Guitars
Andreas Passmark – Bass
Jamie Borger – Drums

Band: W.E.T.
Titel: Apex
Genre: AOR/Melodic Hardrock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 28/3 2025
Bästa spår: Where are the heroes now, Believer, Pleasure_ pain
Betyg: 5 av 5