En show med djup i – Under ytan

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar.

När jag såg att han skulle besöka Norrköping bokades biljetterna på stubinen. Av någon outgrundlig anledning kände jag för att dra dit själv. Efter ett nästan två timmar intensivt squashpass blev det ett soffläge i någon timme. I detta rigor mortis tillstånd var lusten att se föreställningen nästintill obefintlig. I vilket fall som helst cyklade jag ner till Skandiateatern i ett osedvanligt kylslaget ”Peking”. Jag valde läktaren före ”framför scenen” och självklart platsen allra längst bort till vänster. Dock såg jag Mårten och scenen väldigt bra i ett nästintill slutsålt Skandiateatern.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Mårten strategi var att försöka skratta bort känslorna, bara ha kul och hålla skenet uppe. Han levde för stunden via små doser av rus. Det hjälpte föga eftersom tomheten, ångesten och känslan av värdelöshet successivt blev värre. Han upplevde själv att han höll på att gräva sin egna grav, men orkade inte då förändra sitt liv. En av källorna till livsstilsbytet var när Mårten varit stupfull och hamnat i vattnet. Han berättade att han var en hårsmån från döden den dagen. Han insåg att alkoholen var en bidragande orsak till hans mående och beteende.

Alkoholnedtrappning och terapi var två verktyg som Mårten använde sig av för att komma underfund hur han skulle ändra sitt liv. Efter många psykologisamtal insåg han att han led av ”Alfons Åbergs syndromet” det vill säga anammade ”ska bara strategin” istället för att ta itu med problemen. Mårten började läsa på om alkoholens destruktiva sidor där väldigt många blir introverta och hämmade istället för att orka jobba med sig själva; alkoholen blir en ständig flyktväg. Trots en bättre insyn i sitt leverne, meditation, bättre träning och mindre alkohol hamnade Mårten i en depression.

Det ledde till mera terapi och antidepressiva tabletter som han sedermera lade av med. Under den själsliga läkeprocessen insåg han att han måste lägga ner alkoholen på obestämd tid, men inte längre än 60 dagar. I Sverige dricker vi oss fulla för att våga vara oss själva menar han på. Något Mårten tror beror på jantelagen: det är lättare att vara som andra än att vara sig själv. Mårten inspirerades utav fraser som: ”vad är det värsta som kan hända” eller ”inte bry sig så mycket vad andra tycker”. De 60 dagarna blev till ett halvår och idag har han varit helt nykter i 14 månader. Mårten utesluter inte att han kan ta ett glas vin till maten eller någon öl i framtiden, men för tillfället finns det inget behov av rusdrycker.

Helt ärligt menar han på att han aldrig någonsin mått bättre. Han är  oerhört mer närvarande, en mycket bättre lyssnare och flyr inte längre från sina problem. Hans terapeut sa att han skulle fylla sig med själ istället för kortsiktiga bekräftelsebomber. Han utövar numera meditation, tar långa promenader och börjat utmana sin komfortzon genom att dansa, se på fotbollsmatcher det vill säga det han gjorde med alkohol förut gör han numera utan alkohol. Att stanna upp och sluta fly genom att bland annat sluta med alkohol har inte varit lätt, men definitivt värt det. I och med att han slutat fly finns det idag ingen skit som kommer upp till ytan.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges Radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson i fyra år som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat  Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Per Sinding-Larsen och Peter Siepen.

1998 började Andersson som programledare på TV3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på  TV3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans kontroversiella imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades.

I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000, Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: ”RAW comedy club” ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.

Per  Sandstrak – Mr Tourette och Jag

Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Per Sandstrak var via min introduktionsmånad i september 2014 på mitt nya jobb på NP-center. Det var NP-gurun-rebellen Anne Lundin som gav mig en glimt av denna kreativa norrman. Den förstklassiga utbildningen bestod förövrigt utav sex heldagar teori som följdes av sju handledningstillfällen.

Pelle Sandstrak reser runt i Skandinavien, Europa och Nord-Amerika med föredragsföreställningen: ”Mr Tourette och jag”.  Hans uppdragsgivare pendlar från från små skolor till multiföretag, via teatrar, studieförbund, skolor och konferenser.

Tourette Syndrom/OCD  är ett tillstånd som karakteriseras av en mångfald varierande tics, såsom snabba grimaser, rörelser, ryckningar, ofta i kombination med läten. Orsaken till syndromet är okänd, men de anses vara organiskt och inte psykiskt betingande. De drabbar oftast pojkar i barnaåren och är som intensivast i tonåren och tidig vuxenålder. Kan avta med åldern. Innehåller klara inslag av tvångssyndrom, hyperbeteende och kan ge koncentrationsproblem under skoltiden. Människor med Tourette uppfattats också som extra lekfulla, kreativa och fantasifulla om de får ett öppet bemötande (Källa: Nationalencyklopedin).

Det finns fördelar med att vara pragmatisk rationell. Istället för att anlända klockan 17.30 till Laxholmskällaren i Arbetes museet, var jag där 16.55 exakt. Det innebar inte bara att jag tillhörde skaran som fick sittplats eller plats i lokalen överhuvudtaget, utan också att jag och min fru Marie knep de bättre platserna framför scenen. Enligt arrangörerna så var detta ett nytt publikrekord av alla evenemang som hållits i Laxholmskällaren. De som kom 15 minuter innan starttid kom helt sonika inte in.

Per Sandstrak hade endast en skrivtavla och två pennor som sina assistenter på scen. Resten skötte hans personlighet, karma  och kroppsspråk genom miner, upprepningar, gravallvar och absurd humor, med stark betoning på absurdism. Per beskriv sina år av magiska ritualer, tics, tvång och dubbelliv. Han hade under en period levt som hemlös och amfetaminist i Norge. Med 500 kronor på fickan och amfetamintabletter tågluffade han till Sverige. Där fick Pers udda sidor ett konkret namn: Tourette syndrom, vilket blev en katapult till ett nytt liv.

Vad är ovanligt, vad är egentligt ovanligt var hans huvuddevis? En väldigt bra fråga utifrån hur normal en svensk verkligen är. När han var yngre så hade han Tourette med ångest, nu levde han med Tourette med moms. Istället för att leva mot Tourette lever han nu med. Per anser sig vara så frisk som han vill, det vill säga ”hur frisk får man bli innan man blir sjukligt normal?”.

Förutom 10 minuter paus var det en 110 minuters orgie utav tänkvärdhet och stå-upp komik i 190 km/timmen och 100 procent Per Sandstrak. Per var som en  überspeedad brunråtta på scenen. De coola, kvicka och underfundiga kommentarerna haglade över den skrattande massan. Per ägde verkligen scenen och den trollbundna publiken. Att det blir sådär extra roligt och trovärdigt är den autenticitet han omgav sig med. Det han sprutar ur sig har han faktiskt varit med om, skillnaden är att han återberättar det på ett så fantastiskt underhållande sätt.

I Pers liv finns det en handfull personer som  han anser sig sett igenom honom, vilka vågat lämna den trygga boxen och som gett honom adekvat livsinsikt. Bruksanvisning för människor som stannar upp i livet och genuint villigt är mottagliga för att hjälpa medmänniskor som inte anses normala är enligt Per: VENÖ. V står för värdighet, E för enkelhet, N för närvaro; tillsammans bildar de Ö som står för ödmjukhet. Enligt Per så finns det en fras som bör användas betydligt mer: ”Så kan det vara”, stället för att beskriva vad en person gör för fel. Pers absoluta favoritsajt på nätet är ”lifes a twitch”; en gigantiskt bruksanvisning utav bra råd att reducera ens ticks med.

Som sagt, förutom att dessa nästan två timmar var schizofrent roliga, var de också väldigt lärorika. Denna föreläsningsshow kommer i alla fall inte jag att glömma i första taget. Risken är sto att jag lärt mig mer under dessa timmar än vad jag lärt mig ur böcker och halvtråkiga föredrag. Per Sandstrak – en sann hjälte och ett komiskt geni. Jag och min fru la gladeligen 200 kronor för hans två böcker som han signerade efter sitt uppträdande.

Några härliga uttryck och fraser

”Påtänd cementblandare”, ”Odefinierbar begåvning”, ”Noter är flugskit på papper”, Mannagrynsgröttryne”, En kommentar kan rädda ett liv”, Skulle jag bli ål i mitt nästa liv så skulle det vara ett rejält nederlag”, Degformerad flugsvamp”.

Vad kan jag ta med mig

• Visa känslor:  ”gör fel med hjärtat”.
• Hellre mycket humor än ingen alls
• Fundering: vad är normalt, vad är onormalt egentligen?
• Fundering: tänk om jag har rätt, och samhällsnormen fel?
• Lev mer i nuet: här och nu; rusa inte igenom livet.
• Gå utanför boxen, inte bara teoretiskt utan också praktiskt
• Var genuin intuitionell i ditt förhållningssätt.

Midsommarnormer

Jag kom bara att tänka på hur vi firar midsommar i detta land. Hela processen är ju inte normal utifrån om man tänker efter lite grann.  Då min fru jobbat många midsomrar så har det legat an på mig att indoktrinera in mina barn i denna orgie av samkväm. Själv avskydde jag detta både som barn och som vuxen. Har man koordination som en flådd säl till tonerna av något så sjukt klämkäckt som får Kalle Moreus att framstå som Rob Halford är det onekligen något negativt. Jag vet att jag skuldbelastade barnen med klockrena fraser som: ”alla andra barnen dansar ju kring stången”, ”så tråkiga ni är”, ”om ni dansar små grodorna så bjuder pappa på fika”. Aldrig mera säger jag! Det är betydligt mer normalt att inte vara med i dessa spastiskt dysfunktionella rörelsemönster.

Wikipedia info

Tourettes syndrom (TS) är en neuropsykiatrisk diagnos som involverar upprepande ofrivilliga rörelser samt minst ett läte; dessa kallas tics. Vokala tics kan också vara hela ord eller meningar. Oftast kommer de första ticsen vid 6–7 års ålder, men de kan också debutera både tidigare och senare; debuten måste dock vara före 18 års ålder för att diagnosen Tourettes syndrom skall kunna ställas. I Sverige brukar Tourettes syndrom räknas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Bemern

Med syfte att min kropp lättare ska synkas med den snordyra sci-fi kroppshealaren började jag dagligen knapra omega 3, d-vitamin, c-vitamin, vitkål, blåbär & hallon, gul paprika och mera vatten. Konkret vet jag inte riktigt om jag märkt någon skillnad förutom det rationella med att detta torde vara bra för såväl kropp som själ. De produkter jag köpte tillhörde inte kategorin ICA-piller, utan inköpta på välrenommerade butiker som Vårt alternativ och Big heart. Om det är mycket bättre har jag ingen aning om, men hoppas innerligt att det finns någon sanning i vad de basunerar ut, det vill säga skillnad mellan kvalitet och skräp

Källan till detta halvimpulsiva schizofrent dyra inköp baserades på känslan att jag måste bli fri från nästintill kronisk förkylning. De senaste 6 åren har jag varit förkyld i stort sett från september till april. Om inte så kan jag lägga löparskorna på hyllan eftersom syftet att anmäla mig till maraton och halvmaraton är att komma ut och springa. Det förtar ju en del av helheten om jag titt som tätt inte kan träna inför dessa tävlingsmoment. Saken blir absolut inte bättre när man inte vet om man är i livet efter loppet på grund av att jag oftast chansar med att springa loppen trots halvförkylningar eller inte.

Som sagt jag inhandlade denna healingtingest den 14 september 2014 och en utvärdering känns väl lämpligast att göra 2016 i april för att se om någon konkret skillnad infunnit sig. Jag får väl be till högre makter att resultatet blir bättre än bara placeboeffekten.

Vinylskivsamlingen gick i graven

Torsdagen den 2 oktober hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga miljön. 700 vinyler det vill säga 10 backar skeppades in till Vaxkupans lokaler, resterande fyra backar sparade jag själv för att sälja på skivauktioner eller skivmässor.

Min första summa blev 5225 kr för 92 vinyl det vill säga 114 kronor i genomsnitt per platta minus 50 % som Vaxkupan tog för besväret. Därefter har pengarna kommit i en jämn strid ström allteftersom vinylbeståndet minskat i deras skivbackar. Hade jag sålt dessa ”i ruskigt bra skick klenoder” själv hade det dubbla hamnat på mitt bankkonto. Dessa fiktiva pengar hade dock inneburit en väldans massor av jobb, tid och energi, något jag inte kände att jag ville lägga, därav outsourcingen till mellanhanden på Drottningen.

Melodifestivalen

Ett nytt år, en ny Melodifestivalprocess. Jag är och kommer nog alltid tillhöra den trogna skara som uppskattar detta glittriga musikjippo. Den eviga revanschlustan att stå längst upp på eurovisionshimlenpallen infriades via Loreens seger 2012. Denna seger innebar tror jag att dels hybrisen försvann, men också att ambitionsnivån subtilt sänktes. De tre första deltävlingarna var bland de sämsta jag sett sedan införandet utav fyra deltävlingar.

Pinsamt uselt var Filippa Bark. Hon delade visst in svenska folket i två  läger. tramsigt vs genialiskt. Jag kunde utan några helst problem sälla mig till de som upplevde henne som minst sagt påfrestande och antirolig. Värdparet Sanne Nielsen och komikern Robin Paulsson gjorde definitivt inte bort sig. Dessvärre är det som vanligt att värdarna får på tok för mycket uppmärksamhet genom att typ gör allt ifrån sketcher, dansnummer och sång istället att koncentrera sig på att presentera showen.

2013 lämnade Melodifestivalens final Globen till förmån för Sveriges nationalarena Friends Arena i Solna utanför Stockholm. Nu var det tredje året som Melodifestivalens final arrangerades här. I år utökades finalen till tolv bidrag. Det betyder att startfältet var det delat största i Melodifestivalens historia. Bara fyra tidigare finaler har innehållit så många bidrag: Melodifestivalen 1997, 1988, 1987 och 1963. Jag tyckte att konceptet med två låtar till var betydligt bättre än bara ha 10 låtar i finalen.

De enda låtarna som saknades i finalen utifrån ett kvalitetsperspektiv var Caroline Wennergren med Black swan och Andreas Weise med Bring out the fire. Finalen i sig var annars en underhållande tillställning där det mesta var underhållande förutom då Filippa Bark. En av överraskningarna var mellanakten Ylvis med Stonehedge; kul text, roligt framförande och bra låt.

Mina fem favoriter

1. Måns Zelmerlöv – Heroes

2. Dinah Nah – Make me la la la

3. Mariette – Don´t stop believing

4. Magnus Carlsson – Möt mig i gamla stan

5. Isa – Don´t stop

Hanna & Frida & David

Att tiden skrinnar iväg är barnen ett stort bevis på. Det känns inte alltför avlägset sedan de båda gick på ”dagis”. Helt plötsligt har Hanna fyllt 12 och går i 5:a, Frida fyllt 10:e och går i trean. Jag upplever det lika surrealistiskt som att jag  själv fyller 50 år om två år och min son David nyss fyllt 24 år.

Det sista halvåret har liksom det förra präglats av att de vill vara med sina kompisar. Egentligen inget konstigt med detta, men ibland längtar i alla fall jag tillbaka till den perioden när man utan någon svårighet fick med Hanna och Frida på utflykter eller långpromenader. Nu är det indirekta mutor som är källor till om de vill följa med eller inte. Jag fullkomligt tjatade ihjäl mig att oftare få med barnen till dylika pulkabackar, men det var som förgjort. Var det inte för kallt så var det alldeles för jobbigt. Bio funkar dock varje gång. Först såg vi sista Hunger games sedan Natt på museum 3.

På jobbet

Från att ha väldigt få ungdomar på korttidsboendet till en ny våg med sådana på inkommande efter nyår. Självklart är det roligt med nya ansikten och nya rutiner, men det innebär också fler möten, planeringar och samtal. Parallellt har det kommit nya kollegor i och med att medarbetare fått barn, är pappalediga eller helt sonika avsluta sin anställning på Hjalmar.

En av tjejerna på jobbet ska i en snar framtid ha en ny bebis och är från och med mars borta till januari 2016. Det känns självklart aningen tomt då vi varit en homogen grupp sedan uppstarten september 2014 samtidigt som de nya ansiktena bryter lite av det inavlade strategier som vi andra skapat.

En 30-årig epok gick inte i graven.

Den 25 oktober skedde det oväntade. Jag hade i två månaders tid samlat på mig för och nackdelar för denna adrenalinstinna dryck. Den 25 oktober 2014 skedde detta historiska beslut  som sett i backspegeln inte alls blev så långt. I början av mars så insåg jag att det för min sömn kanske är bra att dricka kaffe samt att jag saknade kicken av koffeinet.

Jag får väl trösta mig med att jag äter hyfsat bra, dricker måttligt och varken snusar, röker eller knarkar. Förträngningens kraft är stark så jag stirrar mig istället blind på den betydligt kortare listan med fördelar av kaffet framför den längre med själva nackdelarna. Dock fick jag inte tillstymmelse till huvudvärk när jag skippade kaffet, vilket alla jag läst om eller känner fått.

• Blir pigg (eventuell självkonstruktion, måhända funkar rikligt med kallt vatten lika bra)?
• Ökar förbränningen och matsmältningen
• Blir fokuserad och kreativ
  
• Innehåller nyttiga antioxidanter

Insomnia

Att inte kunna somna är en mardröm som drabbat mig tre gånger förut i mitt liv. Dessa dysfunktionella faser faller aldrig lägligt in i livspusslet. Med syfte att få mig på rätt köl så blev det att knapra insomningstabletter och långtidsverkande sömntabletter. Processen har förut varken varit enkel eller spikrak, denna gång var heller inget undantag.

Människor har svårt att sova av olika anledningar det kan vara stress, depression och ångest. Till detta är det att insomnia ofta är ett resultat av åldersrelaterade förändringar i kroppen. Det kan även vara livsstilsrelaterat som exempelvis alkohol. I många fall kan insomnia botas genom att lindra och kapa anledningen till det.

30% av alla vuxna lider av någon form av insomnia. Nära 10-40% av befolkningen (baserat på olika länder) lider periodvis av insomnia vilket gör det till den vanligaste sömnstörningen. Dessutom är det många som tror sig lida av insomnia men som vid undersökning visar sig sova normalt. Insomnia är i allmänhet klassificeras utifrån längden av problemet. Inte alla är överens om en definition, men i allmänhet:

• Symtom som varar mindre än en vecka klassificeras som övergående sömnlöshet

• Symtom mellan en till tre veckor klassificeras som kortfristiga sömnlöshet 

• Längre än tre veckor klassificeras som kronisk sömnlöshet

I skrivande stund har jag trappat ner på dylika sömnmedeldoser, parallellt försökt hitta adekvata KBT-sömnstrategier som kan hjälpa mig tillbaka till ”lätt för att sova tider”. Några saker man bör överväga i syfte att få en bättre sömn är:

• Vistas i ett svalt rum
• Se till att rummet är så mörkt som möjligt
• Behåll en fungerande dygnsrytm genom att gå och lägga sig ungefär vid samma tidpunkt varje kväll. Försök också stiga upp vid ungefär samma tidpunkt på morgnarna.
• Vistas i dagsljus, minst en halvtimme varje dag
• Försök att inte göra ett stort problem av att du inte kan sova. Ligg inte kvar i sängen vaken längre än 30 minuter. Gå då hellre upp en stund och invänta att du blir sömnig igen.
• Undvik tunga måltider för nära inpå du ska lägga dig, men en lätt måltid kan ibland göra det lättare att somna eftersom en helt tom mage inte heller är bra för sömnen
• Motionera regelbundet motsvarande 30 – 60 min rask promenad om dagen, men undvik att träna strax innan läggdags.
  
• Ta inte för långa tupplurar.
• Ett varmt bad, en kopp varm mjölk med honung eller kamomillte är rogivande.

Jul och Nyår

I och med att vi sedan två år tillbaka köper till de minsta barnen det vill säga Hanna och Frida har såväl psyket som plånboken utkristalliserats som två vinnare. Det är så befriande att slippa handla saker till Maries som mina föräldrar och till hennes bror samt hans fru. Det onödiga bytandet utav pengar var ju ett enda stort lotteri. Nu koncentrerades firandet istället till gemenskap och god mat; två julhörnstenar. Sista julklappen till barnen inhandlades den 24 oktober därefter fanns det ingen julstress längre.

Vi besökte innan jul 1:a advent i Vånga kyrka, stämningsfullt och vackert, en försmak av vad som komma skulle. Att barnen skulle klä granen är lika traditionellt som att handeln slår nya försäljningsrekord. Lika rutinartat är tjafset mellan de båda syskonen huruvida granen ska vara stilistisk klädd eller prålig.

Hanna fyllde 12 år den 19 september och Frida 10 år den 27 januari. Det blir många presenter till dem när julklapparna räknas in. Istället för att ackumulera deras leksaksberg fick de mer av presentkort och kontanter.

Nyåret firades mycket lugnt med kompisen och grannen Jonas Gustavsson tillika pappa till en av Hannas bästa kompisar. Det blev tv-spel, blue-ray tittande, se fyrverkerier och god mat med lite lösgodis på kvällen.

4 nya Iphones till familjen

Snacka om helomvändning. Det var inte så länge sedan som jag vägrade ha en mobiltelefon. Jag tyckte inte det var nödvändigt och var ytterst dogmatisk på den punkten. Efter att köpt min första Iphone raserades den inställningen oerhört snabbt samman.

En annan föreställning som krackelerade var den att barn varken behöver ha mobil för tidigt och när de väl får en behöver den inte alls vara så dyr. På båda punkterna fick jag ge mig. Det var inte min frus förtjänst, utan jag själv som målade in mig i ett hörn. Dels fick de varsin Iphone 6 (Frida 9 år/Hanna 11 år), dels var det ingen billig modell.

Jag vet inte varför det blev så helt enkelt. Cirka 1700 kronor per månad för avbetalning på 4 telefoner samt ett bra abonnemang där nästintill fri surf, sms, och ringandet ingick. Det var smidigt och enkelt att hela familjen hade samma telefoner. Jag satte ut en annons på blocket, en person hörde av sig och kunde komma samma kväll. Det blev källan till ett evigt prutande, men 2000 kronor för fyra  välbehållna iphones med tillbehör blev kontentan utav försäljningen.

VM-kval live på Friends arena 2014

Min kompis Urban Svensson hade vunnit fyra biljetter till Sverige mot Lichtenstein. Han fick med sig två andra kompisar: Steffe Hammarström och Magnus Ström. Vi tog bussen till Stockholm runt klockan 16.00. Med några öl och gott sällskap passerade de tre timmarna osannolikt snabbt. Det fanns både gamla som nya minnen att diskutera och skratta åt. Detta var ju indirekt en miniherrklubb eftersom 4 av 8 stycken från den strålat samman.

Det var sjukt regnigt under hela resan och det dysfunktionella ovädret hade långt gett upp när vi var invid Friends arena. Det var för övrigt mitt första besök någonsin där. Vi inledde med några äl på den närliggande puben för att 5 minuter innan matchstart inta våra bokade platser högt upp på ena kortsidan. Matchen i sig var väl sisådär, men den viktiga 3-poängaren var väl det primära. Det sega var den långa hemresan. Jag var återigen hemma runt 01.30 efter att ha cyklat från Resecenter till Ektorp.

Kattskrällena

Vi har vaccinerat Tussen och Dexter sedan de kom till oss för cirka tre år sedan – nu var det dags igen. För den härliga summan av 1300 kr klarar de små livet av ytterligare ett år utan att få kattpest. Hur stor sannolikhet det är utifrån ett helhetsperspektiv vill nog inte veterinärförbundet börja luska i eftersom denna 2½ sekunders process rimligtvis borde vara en kassako, men vad gör man inte för sina husdjur. Vi kostade också  på oss avmaskning för våra tre innekatter.

Till Sudden köpte vi Vetrimoxin, ett slags kattantibiotika för hennes högljudda och segdragna hosta. Hon lät verkligen som en aggressiv alien när hostprocessen var som starkast. Vi upplever dock att hostandet blivit bättre sedan hon fick 10 dagars kuren. Hanna har varit ute med alla katterna såhär på vårkanten. Det borde vara rena himmelriket för de fyrfotade vännerna, men de vill allt som oftast direkt in istället.

Långlöpning och squashprocessen

Mitt första löppass skedde den 11 oktober, det första sedan jag bröt Bråviksloppet den 6 september. Jag joggade i 40 minuter då ”Shipanski” rekommenderat mig att springa 3-10 km i lägre tempo, och oftare med syfte att läka kroppen. På rundan var det premiär för mina nya svartbrandgula homobyxor, kompressionlångärmad tröja samt stödstrumpor. Det blev tyvärr inte katapulten som fick ut mig i löpspåret.

Anledningarna stavades att jag dels förlagt halvmaraton från vår till höst och då inte känt kravet att ge mig ut. Samtidigt som jag under vinterperioden drabbades av sömnlöshet, vilket inte precis spädde på lusten att att löpträna. Att jag typ är konstant förkyld från september till mars får inte heller löpeuforin att svalla. Det positiva med det dysfunktionella är att skadorna av allt nötande på olika underlag höll sig på avstånd. Mina två mål 2015 blir Stadsloppet i slutet av augusti och Bryssel halvmaraton  den  4 oktober, eventuellt också Östgötamaraton som går mellan Linköping och Norrköping den 6 september.

Min första match i 3:an som sedermera blev 4:an eftersom de ersatt Superpoolen med division 1 blev mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det var vår första match sedan januari 2014 i år. Jag låg under med 2-1 i game men vände och vann i avgörande set med 11-3. Det mest positiva var att jag knappt var trött trots många och långa dueller. Kändes som jag styrde matchen, när hann vann sina bollar var det mina misstag. Under kommande squashstegar pendlade jag mellan division 4 och 6. I nuläget huserar jag i division fyra, en nivå som borde ligga på min kvalitetsnivå. Min ambition att bli en bättre squashspelare genom att ha högt rack, inta T:et samt följa bollbanan upplevde jag som under utveckling; två steg bakåt, tre steg framåt.

Sällsynt matkreativitet

Jag har alltid lekt med tanken att själv vara den som hittar på nya smakkonstellationer och coola namn på pizzor. Det skulle definitivt vara spännande att få testa sig fram till kommande smaksensationer. Det är i mitt tycke ett under att inte fler pizzaägare gjort det. Kanske beror det på att de upplever att de inte behöver göra så, de tjänar pengar i vilket fall eller att de märker att de konservativa kunderna inte bryr sig nämnvärt? I vilket fall som helst är det minst sagt konstigt att det inte experimenteras mer än vad det gör.

Smaken är som baken, och vad man gillar och inte gillar är ytterst individuellt. Tyvärr tillhör jag kategorin som är lite tråkig då det kommer till att äta vissa produkter och testa nya matanrättningar. Jag avskyr alla former av svamp, och äter absolut inte vare sig kräftor eller räkor. Det mesta som kommer från havet dissar jag helt sonika, med undantag för torsk. Mina mer barnsliga kostvanor dränerar mina valmöjligheter att hitta nya smaksensationer.

Detta dysfunktionella matbeteende kan dock inte stoppa den mentala kreativiteten från att flöda. Bra råvaror skulle vara grunden för verksamheten där ekologiskt och närproducerat skulle vara självklara ledord. Jag skulle inte kunna stoppa in massor av kemikalier med syftet att bara tjäna pengar; det skulle vara emot mina principer helt enkelt. En god pizzasallad är självklart ett tillbehör som skulle finnas, men att inte testa andra ingredienser vore ett helgerån. Varför finns det inte fler varianter på sallader som skulle kunna passa lika bra som den som nu dominerar hela Sveriges pizzakultur.

När det kommer till ingredienser i sig så är det bara fantasin som sätter gränserna. Jag skulle testa varje grönsak, frukt, kött, sås, nöt, frön, baljväxt, krydda, ost som finns på planeten – och mixa dem. Att placera ett ägg på pizzeria är definitivt något jag skulle anamma på alla fiktiva glutenhärdar, även de glutenfria. Banan skulle få större utrymme precis som parmesan, chili, potatis och ris. Pizza för säsong, Sveriges starkaste, Östergötlands fruktigaste, världens sötaste, Norrköpings matigaste och så vidare skulle vara epitet att gå efter.

Varför måste pizzor vara runda? Mina skulle kunna vara fyrkantiga, rektangulära, hjärtformade eller något annat spännande format, vilka skulle implementeras till något passande tema. Sådana skulle kunna vara filmgenrer, politiska, humor, speciella dagar, konst, kändisar, nyheter, historia.

Norrköping fullkomlig svämmar över av pizzerior, varav de flesta är riktigt bra. Dock är urvalet ganska likartat trots ett brett urval. Det borde ju snarare vara helt tvärtom; säkra kort som varvas med egna vetemjölskreationer utifrån ett konkurrens perspektiv. Mitt favoritställe är och har alltid varit Vesuvio. Deras Pinoccio är schizofrent god där den väl tilltagna pizzans gyrossås är kronan på verket. Det finns väl en god anledning  till att de dels funnits kvar så länge som de gjort med samma ägare, dels att de fortfarande attraherar  massor av Norrköpingsbor.

Visst är pizzorna i Italien goda, men ibland kan det bli för mycket knäckebrödskänsla över de vedugnsbakade tingestarna och på tok för smaklöst. Jag har varit i många andra länder och ätit pizza såsom USA, Australien, Thailand, Tyskland, Frankrike, men de svenska upplever jag ändå som de allra bästa på flera plan. De är de mest varierade, de största, de mest smakrika, de matigaste, störst utbud, mest prisvärda och dessutom billiga. Jag är väl medveten om att kvaliteten på ingredienserna inte är de bästa exempelvis skinkan som troligtvis är ekorre eller känguru, men en tvättäkta Vesuvio slår ändå det mesta som produceras utomlands.

För någon månad sedan blev jag rekommenderad utav en jobbarkompis att besöka en nyöppnad pizzeria som satsade på kvalitet och nytänkande. Stället ligger på Petter Swartzgatan 26 och heter Pizzeria Massimo. Jag tog tillfället i akt prata lite med mannen bakom disken tillika ägaren. Han har jobbat som kock och rest runt Italien med syfte att inspireras i sin jakt att utveckla pizzabagaryrket. Hans ambition är att sätta sin egna prägel på varje ny skapelse han gör. Trots den lite mera lyxiga touchen är pizzorna inte vedugnsbakade, något jag tycker är riktigt bra då jag upplever de som godare.

Jag beställde deras ”veckans pizza” som bestod av: husets tomatsås, gouda ost, mozzarella ost, parmesan ost, bria ost, gorgonzola ost, grekiskt feta ost, ruccola, chili & vitlöks olja. Den var över förväntan: fräsch, delikat och aningen annorlunda. Via veckans pizza frodas kreativiteten;lammpizza, avokadopizza med flera är unika skapelser. Ska bli intressant och se hur Norrköpingsborna tar sig en pizzeria som tänker utanför boxen så att säga. I mitt fall så stannar tanken på egna pizzor endast på det teoretiska planet.

En epok gick i graven.

Torsdagen den 2 oktober 2014 hämtade jag upp mina musikaliska följeslagare hos min frus föräldrar i Vånga. Dessa 14 backar med vinyl hade vilat upp sig i en bod flankerad av ett gammalt skötbord och en kasserad grill. De hade sedan 1998 på sig att acklimatisera sig i den lantliga bondemiljön. Samma torsdag klockan 11.40 lämnade jag över mina ögonstenar i Vaxkupans förhoppningsvis trygga händer.

Vaxkupan fick 700 plattor att sälja på kommission, resterande hade jag kvar för att själv på adekvata skivmässor eller vinylauktioner, parallellt alster som jag trodde kunde inbringa hyfsat med pengar såsom Heavy Load , Gotham City, Pantera – Metal magic,  för att nämna några.

Runt 200 stycken sålda vinyl har resulterat i cirka 11 000 kronor. Det efter att Vaxkupan tagit sin 50 % andel utav av vinsten. Visst, jag hade kunnat sälja dem själv på auktioner och dels fått mer per skiva, dels hela vinsten själv. Det byggde på att jag hade fått lagt ner oerhört mycket tid, bensinpengar och dylikt, något jag inte alls kände för,  därav att jag outsourcade det krävande arbetet. Vaxkupan har hittills visat sig vara ytterst noggranna, ärlig och dessutom trevliga så jag är helnöjd.

Samlingen inleddes med diverse KISS skivor därefter flöt det liksom bara på. Min första riktiga hårdrockplatta var Judas Priest – British steel. Jag bevittnade hårdrockögonöppnaren Breaking the law videon på sommarmorgon i Trazan och Banarnes program. Det var en tv-era där man slapp brottas med en mångfald utav tv-kanaler, på gott som på ont. I vilket fall så blev det ett köp som stakade ut en genre som jag i skrivande stund är ett stort fan av – hårdrock, i all dessa former och undergenrer.

Jag upptäckte själv Y and T – Eartshaker,  Def Leppards – On through the nigh, Accept – Restless and wild, Yngwie J Malmsteen, Pretty Maids, Black Sabbath, Savatage under tidigt 80-tal . Dessa låg till grund att jag anammade de tre genrerna: heavy metal,  melodiös hårdrock och a.o.r, livskvalitet, varierat, men dock en djävulskt dyr hobby.

Mina källor blev främst brittiska Kerrang samt olika svenska fanzines runt om världen. Jag vet inte varför det blev att samla på mig svensk hårdrock i all dessa underkategorier av hårdrock, men så blev det, vilket skapat en enorm samling av svensk hårdrock. Treat, 220 volt, Talisman och Europe var favoriterna, idag är det Eclipse,Work of art, H.E.A.T, The Poodles, Miss Behaviour, W.E.T, Degreed som gäller.

Internet har tagit över som mina bästa källor för att hitta ny bra ny hårdrock såsom MelodicRock.com och RockReport.be. Jag prenumererar dock på greppbara papperstingestar Sweden Rock Magazine från starten samt brittiska Powerplay.

Numera är det inte vinyl som gäller, trots en mycket oväntad renässans. Jag har över 3000 CD-skivor i mina mörka Billyhyllor, och är en av Ginzas bästa privatkunder (tror jag). I och med Spotifys intåg i den digitala världen har jag det sista året funderat på om jag ska avsluta denna dyra hobby. Streamad musik innebär ju att jag inte äger det jag lägger till i mina spellistor, utan bara så länge jag prenumererar på tjänsten, eller att den finns kvar.

Mina CD äger jag, tyvärr är det alltför många skivor som har 3-6 riktigt bra låtar som jag via Spotify lätt kan adda till spellistan Metal with a touch of class eller The king of a.o.r. Till min frus stora förtret tar dessa dyrgripar också gemensam plats i vardagsrummet och barnens rum samt källaren. Spotify kräver inga frakter och är helt miljövänlig, vilket ligger i linje med min livsfilosofi. Som sagt det blir svårt att bara helt plötsligt lägga av att köpa CD, men långtifrån omöjligt.

Hur började det

The Ramones blev något av mina husgudar eftersom en av mina bästa klasskompisar hade dem som favoriter, vilket smittade av sig. Gruppen introducerade mig för vad komma skulle. Jag fick sedermera smak för andra vägen av brittisk punk med grupper som The Exploited, G.B.H, The Partisans, Blitz, Peter and the test tube babies, Violaters, Vice squad, Anti nowhere league.

Jag och klasskompisen Peter Punk drog titt som tätt till Stockholm för att botanisera i deras välfyllda skivbackar. Det blev allt som oftast en seriösty dyrköpt vistelse. Det häftigaste jag kunde göra i punkens tecken var att köpa de kronologiskt numrerade singlarna, något som låg i linje med mitt samlarbegär. Det började med No future records, och fortsatte med bland annat Secret records, Riot city records, Anagram records och Razor records.

Allt för ofta var omslagen coolare än själva musiken, vilket ledde till en orgie utav trash – och blackmetal skivor i min digra samling. Metallicas – Kill ´em all blev musikkatapulten; jag köpte allt som kom ut i den genren under en period i mitt liv. Slayer, Abbatoir, Exodus, Overkill, Testament, Bathory, Venom, Anthrax, Megadeath, Death Angel var några grupper som hamnade i mina skivbackar, vadderad av tjock vinylkonvolutplast.

A.O.R. står för adult oriented rock och kom som mycket annat från Amerika i slutet av 70-talet. För mig var det väl Axe – Offering som visade mig ljuset, sedan var jag fast. Ju mer jag köpte, desto mer inbiten blev jag, och kunskapens träd inom denna före detta gigantiska genre blev ett gift. Grupper och artister som Fortune, Aviator, Foreigner, FM, Rick Springfield, Tommy Shaw, Stan Bush and the Barrage, Giuffria, Survivor blev nya ledstjärnor att hålla reda på.

Power metal vågen missade jag av någon outgrundlig anledning, främst för att jag vid den tiden inte riktigt fastnat för Helloween. Det tog jag med råge tillbaka i slutet av 90-talet. Kamelot, Avantasia och Masterplan tillhör fortfarande mina absoluta favoritband.

Vinyl-skick-graderings-skalan

För att underlätta skicket på en vinyl i syfta att köpa eller sälja den finns en adekvat gradering. I mitt fall så är omslagen i Mint skick då jag vid varje vinylköp handlade till konvolutomslag, vilket sett i backspegeln var en investering för mig som såväl de som köper mina plattor. De flesta av mina skivor kan graderas som Near Mint då jag vårdat plasttingestarna som mina egna barn.

En riktig dyrgrip som jag har i min ägo är en numrerad Sex Pistols bootleg. Den är värderad till över 7000 kronor och förvaras i mitt egna Fort Knox. De som sålts tidigare har dessutom inte varit i mint kondition, något som mitt exemplar är i, vilket skulle kunna generera i ännu högre försäljningspris.

Mint (M): Absolut perfekt på alla sätt. Vinylen ska vara ospelad.

Near Mint (NM, M-): Nästintill perfekt, kan ha spelats några gånger, men hanterats varsamt.

Very Good Plus (VG+): Vanligtvis värd 50% vad en Near Mint skick är värd.

Very Good (VG): Vanligtvis värd 25% vad en Near Mint är värd.

Good (G), Good plus (G+): Vanligtvis värd 10-15 % vad en Near Mint är värd.

Poor (P), Fair (F): Vanligtvis värd 0-5 % vad en Near Mint är värd.

Inledning

Året som gått har ur ett a.o.r./melodiskt hårdrockperspektiv varit mycket givande. Kluster av nya grupper, äldre rävar och som  vanligt en uppsjö utav Frontierskonstellationer rosade marknaden. Signifikativt har varit att de flesta innehållit 3-5 riktigt bra låtar, varvade med intetsägande och standardiserade tongångar som exempelvis: Stan Bush, House of lords, In faith, From the fire, Sonic station, Three lions, Grand Design, Magnum, State of  Salazar, Delain, Perfect view, L.R.S.

Brittisk a.o.r genomgick 2014 en  form av renässans med intressanta nya band som skjutit i höjden med bland annat Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, United nations, Daylight robbery, Skyscraper. Lägg till gamla uvar som Steve Overland, Vega och Magnum så har de återigen blivit en nation att räkna med.

Melodiska hårdrocks kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur brr plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. 1. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. 2. White Widdow är ett exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de många fans och kritiker uppskattar det de gör.

Australiensiska White Widdow är som sagt ettprydligtt exempel på en platta som uppfyller tre kriterier, men saknar den fjärde. I detta fall är det i mitt tycke sångaren Jules Millis som är den felande länken. Dels kan jag inte lyssna på plattan på grund av just detta, dels finns det inte en chans att den når upp till min topp-10000, ifall en sådan funnits just gå grund av den faktorn.

Jag menar inte alla sångare kan hålla Steve Perry klass, men detta är på tok för svajigt, ansträngt och medelmåttigt för att kunna bära denna bombastiska a.o.r orgie. Då hjälper inte ens det tunga artilleriet utav stämsång.

2014 års 16 bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocktronen stod mellan svenskarna och britterna. Fish´n chips älskarna hamnade på 2:a och 3:a plats på listan. De hade också sex grupper på topplistan, skandinaverna 6½, något som avgjorde saken.

För mig var det oväntat att britterna skulle vinna bataljen. Att blanda en lista med a.o.r och melodiös hårdrock är inte det enklaste tycker jag, men skillnaden är ju inte precis superstor, eller är den det? Är diskrepansen mellan Empire 21, Dynazty, Alle/Lande, A.C.T oöverkomlig jämfört med Overland, 7 eller Work of art?

1. Empire 21 – Empire 21

Debutplattan från Empire 21 består bara av välrenommerade musiker som varit med i band som Narnia, Darkwater och Harmony. Gitarristen  Carl Johan Grimmark grundade Narnia med Christian Liljegren därefter han denna underskattade gitarrfantom medverkat på massor av plattor med grupper som Fullforce, Audiovision, Rob Rock, Divinefire, Flagship och Planet Alliance.

2007 släppte han sin soloskiva under namnet Grimmark. Det blev en personlig favorit hos mig. Killen har ett sinne för att skapa sjusärdeles sköna melodislingor i kombination med bra chorus på sitt egna lilla egna vis. Många låtar på debutalbumet är helt enkelt ett knippe guldkorn som I can´t, All is lost, Traveler, 100 nights, This is my story och No matter the winds of change är bevis på exceptionellt bra musik.

Sångaren Richard Hunteke starka och personliga röst omgärdas av ett modernt välproducerat sound som fullkomligt däckar mig. Detta är högkvalitativ tung, mogen melodiös hårdrock som verkligen sticker ut; frustrerande kompetent. Att inte skivan nämnts mera i hårdrock pressen är ett smärre under. Den troliga förklaringen till detta är nog de kristna texterna och att Grimmark själv medverkat på ”kristna hårdrockplattor”.

Jag själv är inte kristen, men så länge inte budskapet hamras ut med lovsånger till Gud är det verkligen inget problem för mig. Visst är det übertung hårdrock som serveras; borde denna musik ens få vara med på listan beroende hur man definierar sin melodiska hårdrock? I mitt tycke absolut eftersom de sätter melodierna och refrängerna i främsta rummet.

2. Overland – Epic

Då FM gått i stå passar Steve Overland på att släppa sin bästa platta so far. Den är ljusår bättre än hans tidigare solalbum: Breakaway 2008 och Diamond dealer 2009. Allt ifrån den optimala produktionen med Mike Slammer (City boy, Streets, Steelhouse lane, Seventh key) bakom rattarna till helt enkelt bättre låtmaterial. Den klockrena Radio radio ställer in a.o.r-radarn för nästkommande låtar som If looks could kill , Down comes the night, If your heart´s not in it, och Time for letting go.

Trots många år i branschen har inte sången från Steve Overland börjat halta, snarare tvärtom, den har mognat likt ett ukrainskt vin, och är som klippt och skuren för musiken på denna platta. Detta är det närmaste tidiga FM jag hört ifrån Steve, utan att falla under epitete karbonkopior. Jag har aldrig varit förtjust i FM´s rockigare och bluesigare inriktning. Det är väl avsaknaden av dessa element som jag fullt ut faller för denna platta

3. Seven – 7

Brittiska Seven är årets Laneslide. En jätteöverraskning sprängfylld med a.o.r precis som jag vill ha det serverats. Det är väl synd att säga att de sticker ut från mängden, men de levererar pråligt fluffig 80-tal på absolut rätt sätt, alla pusselbitarna faller liksom på plats. Hypersköna Shoot to kill visar var debutskåpet ska stå. Efterföljande Inside love är nästan lika bra, precis som Still. Lite längre ner hittar vi Stranger, och nästan bästa låten på plattan Thru the night. Sista låten som höjer sig över mängden är Don´t break my heart. Att de placeras framför mer helgjutna plattor som H.E.A.T och Within Temptation är på grund utav att detta verkligen essensen av pure a.o.r och att det är deras första platta.

4. Heat – Tearing down the walls

Jag måste abdikera i men dogmatiska subjektiva devis att detta band är överhypat. Visst, de tillhör inte mina absoluta favoriter. I och med förra plattan Address the nation,  deras uppträdande på 2014  års Firefest och senaste plattan står det klart även för mig att de tillhör eliten av melodic rock i världen.

Deras signum på de två senaste alstren är variation och jämnhet; två faktorer som gör att skivan placerar sig framför Vega. Tunga Point of no return varvas med rockigare A shot at redemption, glammiga Inferno, kaxiga Enemy in me, popiga Mannequin show med aoriga Eye for an eye. Variationen är deras styrka kombinerat med starka chorus, trots det saknar jag ännu flera klockrena ”hits”  a´la Point of no return, Mannequin Show och Enemy in me.

5. Within temptation – Hydra

Det är bara såhär enkelt att skapa himmelsk bra musik. Likt Halestorm har holländska Within Temptation både lyckats återskapa sitt patenterade bombastisk låtsignum parallellt som de experimenterar med rap och dylikt utan att upprepa sig för mycket. I vanliga brukar sådana här  abrovinscher sluta med ett rejält magplask när många grupper tror att de har Beatles eller ABBA-ådrorna i sig. Detta stolta holländska flaggskepp har i och med detta album lyckats framavla fyra plattor på raken: The Silent force (2004), The heart of everything (2007), The Unforgiving (2011).

Det torde vara smått kriminellt att inte ta med deras senaste platta utifrån ett melodiskt hårdrock perspektiv. Visst, plattan är i mina öron inte lika bra som sin föregångare The unforgiven från 2011. Det räcker ändå lätt för att kvala in på denna eminenta lista då konkurrenterna sällan lyckats med konststycket: ”inte-en-dålig-låt”. Min favoritlåt på Hydra är den smittsamt refrängstarka Covered by roses. Andra guldörhängen är Let us burn, And we run  och Paradise. Tyngd, melodiorgier och variation samt den makalöst sköna rösten från Sharon Den Adel tilltalar alla kategorier av musikälskare just på grund av att helheten blir så bra, denna platta är inget undantag.

6. Vega – Stereo messiah

Tredje plattan med dessa energiska brittiska hitsnickrare. De fullkomligt översköljer lyssnaren med vitala låtar såsom Bon Jovi skulle ha låtit om de inte vandrat fel väg i den melodiska rockdjungeln. Nackdelen är att låtarna har en tendens att låta lite lika; det blir liksom aningen jämntjockt. Bröderna Tom och  James Martin ”The Martin brothers” är ändå som skapta för att konstruera brottarhits. Det har de bland annat visa via Vega, men också  genom låtar till Khymera, Issa,  House of lords och Sunstorm för att nämna några.

Den adrenalinstinne sångaren Nick Workman delar  mig i två läger. Ibland känns rösten helt rätt, ibland enbart jobbig. Den dynamiska titellåten Stereo messiah är en en av plattans allra bästa låtar. All or nothing kommer inte långt efter precis som Wherever we are, Gonna need  some love tonight, The neon heart och The Fall är annars de mest lysande stjärnorna

7. Allen/Lande – The great divide

Det känns lite konstigt att inte Magnus Karlsson är delaktig i detta projekt, eftersom han i mina ögon  indirekt var Allen Lande. I vilket fall som helst tog Timo Tolkki över stafettpinnen, något som instinktivt kändes ytterst negativt. Hans senaste låtskrivarprojekt har i min smak inte alls varit speciellt bra förutom första och sista plattan med Revolution Renaissance. Jag blev dock positivt överraskad av att många låtar var riktigt bra och produktionen för en gångs skull satt där den skulle.

Det är ju inte för intet som jag en period i mitt liv dyrkade Stratovarius trots Timo Kotipeltos ibland enerverande röst. Sådant slipper man dock på denna platta när Jorn Lande och Russell/Allen  håller i studiomickstativen, tyvärr allt för sällan tillsammans. Mina favoritlåtar på plattan är Down from the mountain, In the hands of time, Lady of winter, Dream about tomorrow och klockrena Hymn to the fallen samt Reaching for the stars (plattans mest bombastiska chorus).

8. Brother Firetribe – Diamond in the firepit.

Trots årets fulaste omslag så är det stort sett omöjligt att inte ha med denna grupp på listan eftersom de har en väldigt hög lägsta nivå, ungefär som The Poodles. De andas verkligen pure a.o.r och uppfyller nästan de fyra kriterierna som jag ställt upp.

Pekka Heino är en gudabenådad sångare, dock upplever jag ibland att rösten efter ett tag känns aningen monoton. Trots en bra platta är Diamond in the firepit deras sämsta. Mina favoritlåtar är inledande Love is not enough samt For better or worse, Trail of tears, Edge of forever och Tired of dreaming.

9. Work of art -Framework

Så snuskigt välspelat, tight och sjukt bra producerat. Kan det bli bättre? Absolut, det jag ärligt saknar är fler av de klockrena chorusen som: Shout till you wake up , How do you sleep at night, Time to let go och The machine. Resten blir holistiskt sett alltför intetsägande för att hamna på min  topp-5 helt enkel.

10. Threshold – For the journey

Proggmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk skicklighet med minnesvärda chorus. Threshold har den förmågan och har visat det på plattor som Dead reckoning (2007) och March of progress (2012). Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

De två första låtarna Watchtower on the moon och Unforgiven är schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. The Box, Turned to dust och The mystery show tillhör låtar som jag tycker är lite extra minnesvärd på ett för övrigt mycket jämnt album. Threshold har verkligen hittat sin egna stil, det finns inget annat band som låter likt dem

11. Miss behaviour -Double agent

Precis som Dynazty känns deras senaste som att de hittat sin stil. Detta är en varierad platta med många guldkorn. Den enda nackdelen jag finner på plattan är det  subtila drag av svengelska, men dock inte tillräckligt störande för att kunna njuta utav helheten. Edge of the world, Magic feeling, The cause of liberty och Dancing With danger är klockrena tyngre aor-hits. Double agent är en kommande a.o.r classic. Det känns extra kul att såhär bra melodiös hårdrock hittas i min hemstad Norrköping; the city of Marduk och Eldkvarn.

12. Angels or kings – Kings of nowhere

Ett FM -light, kan det vara något? Definitivt, britterna levererar ett jämt-tjockt-album där det finns fyra låtar som höjer sig över genomsnittet. För cirka 30 år sedan kallade sig bandet AOK, de försvinner, de återuppstår med ny sångare, nytt bandnamn för att släppa sitt debutalbum på Aor Heaven. Sångaren är dock ingen ny Steve Overland, vilket drar ner betyget en aning.

Vill man ha nyskapande a.o.r så bör man inte inköpa denna platta, man har liksom hört det förut. Jag är dock en sann melodifinnare och förträngde detta faktum. Jag sväljer istället de 80-tals klonerna och produktionen med hull och hår. Låtarna Any other girl, Ice turned to rain, Left me in love och  Another lost boy gillar jag  allra mest.

13. A.C.T – Circus pandemonium

Överkvalificerade musiker,egenproducerad platta som ligger på bandets egna label med ett unikt eklektiskt progg/pop/rock-sound. Denna konceptplatta handlar om en cirkus och är deras femte studioplatta. Om det funnits någon rättvisa i musikvärlden så borde de dels spela för utsålda arenor, dels tillhöra de mest streamad, tyvärr är verkligheten påträngande för skev för genialitet.

Härligt med grupper som A.C.T och Jono som tycks ignorera rådande mallar och ramar. ”The end”, ”Everything´s falling” och ”The funniest man alive” är obeskrivligt annorlunda och bra.

14. Dynazty – Renatus

Med deras fjärde platta känns det som att Dynazty äntligen hittat hem till sin stil. Precis som Empire 21 kan detta kännas aningen för tungt för listan, men då fokuset även här ligger på medvetet bra melodier och chorus finns den med. Utvecklingen har skett från sleaze, till mer tyngre a.o.r till tung melodisk hårdrock. Frontfiguren tillika sångaren Nils Molin håller hög internationell klass och har verkligen en pipa som passar denna typ av musik.

Produktionen är också explosivt rattad utav Peter Tätgren (Pain), det låter helt enkelt fantastiskt. Riffen sprutar fullkomligt ur bandet som ett artilleri av kulsprutor. Här har de inte kompromissat med halvmesyrer eller sega ballader, fullt ös från start till mål, på gott som ont. De låtar som jag anser vara bäst är Dawn of your creation, Run amok, A divine comedy och Incarnation.

15. Jaded Heart – Fight the system

Likt ett light-pretty Maids balansera svensk/tyska Jaded heart sin melodisk hårdrock mellan tungt och mindre tungt. Jag föredrar detta sound före den mera a.o.r.-inriktade tiden med Michael Boorman vid mickstativet. Med svenskarna Johan Fahlberg på sång och Peter Östros på gitarr har konstellationen via de tidigare plattorna Helluva Time, Sinister Mind, Perfect Insanity och Common Destiny visat att detta inte är något engångstillfälle.

De levererar nästan alltid ett habilt hantverk. Tunga Schziphrenic lägger ribban för resten av skivan. Not in a million years, Never free och  In the shadows är andra guldkorn. Dock kunde jag klarat mig ifrån låten Terror in me som är halvhorribel

16. Harem Scarem- Thirteen

De pålitliga kanadensiska trotjänarna 13:e platta. Den unisont hyllade debuten kom ut 1991. Det fullkomligt ekar av Pete Lesperances  personliga gitarriff. Harry Hess har en säregen röst som fortfarande känns lika vital som den alltid gjort.

Mina tre favoriter på plattan är Saints and sinners, The midnight hour samt avslutande Stardust. Förutom dessa toppar balanserar kvaliteten på båda sidor om godkäntskalan. Det som kvalificerar albumet att inta en hedrande 15:e plats är körerna, produktionen, variationen och rösten. 

Svenskt och nordisk

Året som gått har som vanligt inneburit massor av svensk melodisk hårdrock, men mindre än de föregående åren från de andra nordiska länderna. 

Dynazty, Empire 21,  Miss Behaviour, Alien, Nubian rose, H.E.A.T, A.C.T, Dalton, Sunstrike, Houston, 220 volt, Grand Design, Work of art, Sonic station,  Adrenaline Rush, Crazy Lixx, State of Salazar, Laney´s legion, Niva, Care of the night, Evergrey, Amaranthe.

Nordiskt: Brother Firetribe, Free spirit, Audrey Horne, Moonland,

Några av årets största besvikelser

Asia - Gravity

På deras 10:e platta hade jag hoppats på betydligt mer gitarrer än på föregående XXX från 2012 som egentligen kunde klassas som ett popalbum. Mer gitarrskrammel levererades utan att på något sätt komma upp i Pretty Maids nivåer, vilket inte heller var väntat. Dessvärre synkades inte låtkvaliteten med det förstärkta gitarrljudet. Jag fick leta länge innan jag hittar någon låt som behagade mig. Valet föll på behagliga Nyctophobia.

Alien – Eternity

Jag hade enormt stora förväntningar på denna platta. Utifrån deras lyckade framträdande på Firefest och att hela bandet återigen är samlat fanns förutsättningar att skapa magi. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara intetsägande själlöst.

Hittar knappt en låt som skulle kunna platsa på deras debutalbum. Det låter vid första lyssningen väldigt bra, men melodierna flagnar rekordsnabbt. Ska jag hitta något som är är bra är det Unbroken och What goes up. Synd på så rara ärtor då sångaren Jim Jidhed fortfarande besitter en av Europas starkaste och bästa a.o.r-röster.

Unisonic – Light of dawn

På andra plattan har bandet försökt tillfredsställa utsvultna dubbeltramp-törstande Helloween-fans. Egentligen inget fel på det, tyvärr missade de att skapa tillräckligt bra låtar under processen. Det som var riktigt bra på första plattan är nästintill bortblåst. Med ett sådant här meriterande gäng utav musiker borde det vara omöjligt att skapa så få minnesvärda chorus som lyfter musiken, undantaget är låten Exceptional.

Gotthard – Bang

Andra plattan med nya sångare Nick Meader, mannen som efterträdde den tragiskt omkomne Steve Lee. Dessvärre har kvalitet efter sångrockaden störtdykt, ungefär som FM efter deras andra platta. Visserligen är plattan en klar uppryckning från förra albumet Firebirth (2012), men ändå långt ifrån Gotthardstandard.

Winger – Better days comin

Kunde inte sagt det bättre själv, men undrar om det kommer att komma bättre tider för Winger. Förra plattan Karma (2009) var  tung, melodiös och varierad, det vill säga en riktigt grym platta med myriader av slagfärdiga melodier, denna platta är dessa raka motsats. Queen of babylon, är helt okej, resten är på tok för dåligt.

Några av årets guldlåtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Angels or kings – Any other girls, Overland – Radio, radio, Laney´s legion – Lady luck, Seven – Thru the night, Brother firetribe – Love is not enough, Three lions – Trouble in red dress, Threshold – Unforgiven, Dynazty – Run amok, Amaranthe – Drop dead cynical, Within Tempation – Covered with roses, H.E.A.T – Point of no return, Grand Design – 10 outta 10, Magnum – Unwritten sacrifice, Vega – Stereo messiah, Allen/Lande – Reaching for the stars, A.C.T – The end

Inte melodiös hårdrock, men bra ändå

Sixx: A.M. -  Modern vintage

Triosphere – The heart of the matter

Accept – Blind rage

RIP Fergie Frederiksen

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med cancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Den optimala rösten kvalade lätt in på min topp-2  lista, i sällskap med den eminente Jimi Jamison.

Han förgyllde oss fans med grupper som Trillion, LeRoux, Toto och dylika solokonstellationer. För mig är det dock Toto – Isolation som frambringar mest minnen i kombination med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire samt  hans näst sista platta Hapiness is the road. Låten ”Turning point” från 1982 med LeRoux fick/får mig att kippas efter andan, a.o.r.-perfektionism uti fingerspetsarna.

RIP Jimi Jamison

Jimmy Wayne ”Jimi” Jamison (23 Augusti 1951 –  1 September 2014). 1984 Jimi tog över micken i  Survivor efter Dave Bickler 1984 för att fem år senare hoppa av.  2000 gick han återigen med i bandet för att lämna dem  igen 2006 för att återinträda 2011-2014, vilket blev hans sista sejour med Survivor. Med klassiska Vital sign  från 1984 och braiga When seconds count strödde han eufori till mig och många andra molltörstande varelser runt om i världen.  Crossroads moment från 2008, en soloplatta från Jim, var också ett toppenalbum. Hans samarbete med (Frontiers) Bobby Kimball resulterade 2011 i ytterligare en fröjd för örat. Hans sista platta Never too late sjöd av klassiska tongångar i modern tappning.

Jimi Jamison blev blott 63 år gammal innan han kastade in handsken. Han hade en röst att döda för och förblir i mina öron en av de mest optimala sångarna tillsammans med Fergie Frederiksen som någonsin uppbringats på skiva. Båda föddes ironiskt nog samma år 1951, och dog samma år 2014.

Bra festivaler

Under året som passerat har det sista Firefest gått i graven, Frontiers visat var skåpet ska stå i  Milano. I USA finns Melodic Rock,  i Sverige finns bland annat det melodiska Meckat Väsby Rock.

Den sistnämnda blev mitt val och inträde till festivalsommaren. Ackompanjerad utav en betongdjungel av guds like blev det att följa många favoritband på två scener som placerats mitt emot varandra på en fotbollsplan. Den tillhörande fotbollsläktaren fungerade som skydd för dem lata och trötta.

På Skogsröjet och Sweden rock kan man effektivt vandra mellan campingen och festivalplatsen, vilket vi saknade på denna festival, även om det fanns en sådan. Visst är det skönt att sova på hotell, det går absolut inte att förneka, men en del utav magin försvann på Scandic. Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström betalade extra för ett V.I.P kort som vi tyckte var sisådär.

För mig var det Degreed som var bäst. Grand Design var också underhållande. Jag missade tyvärr både mina husgudar Pretty Maids och At Vance på grund  av att somnat på gräsmattan, precis invid vakterna, ingen bra timing alls. Europe gjorde en väldigt bra spelning, sprängfylld med spelglädje och låtvariation.

Ett  urval av 2015 års skivsläpp

Degreed

Eclipse

The Poodles

Care of the night

Issa

Rob Moratti

Revolution Saints

Mecca

Journey

Halestorm

Magnum

Kamelot

Anubis Gate

Nightwish

Beta-av-kokböckerrecept-strategin

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att  skapa en strategi som inte skulle upplevas som ett jobbigt krav-ok över axlarna i vardagsstressen.  I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma vilken efterrätt och vilken middag som ens val blir det aldrig aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den personen har också ansvaret att handla in råvarorna och tillaga dem. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan det görs, eller om man vill gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt. Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske, för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera bara Polly med kladdkaka så kan man dela upp kakan i 2  till 4 delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Dajm, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Tre administrativa problem:

• Första steget är att dagbokföra vilket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.

• Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.

• Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extra delikata och vill göra om.
  

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar, de som får ett lägre betyg förkastar vi helt sonika. Ifall en rätt råkar attrahera våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 eller över, så förs receptet in i ytterligare en lista där själva matessensen hamnar. Efter några år har man definitivt inga problem med att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrätter till vänner eller  släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

Att många recept sällan får under betyg 3 beror mest på att vi gör recept som instinktivt känns spännande och delikata. Då är det sällan vi blir riktigt besvikna utan det tillagade hamnar främst på graderingen ”god”. Däremot krävs det väldigt mycket utav smaklökarna om vi sätter en 6 eller ännu värre en 7. Vid ett sådant betyg måste rätten vara 5-i-topp något av det godaste man någonsin ätit

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Utifrån våra receptresultat i vårt miljonprojektkök fanns det några slutresultat som stack ut lite extra: ”

Veronikas köttgryta med ris: chilipulver, paprika”, ”Johanna Westmans chokladdoppade lakritskola: turkisk peppar”,  ” Asiatisk kycklingpanna: chili, rödlök, paprika, teriyakisås”,  ”Äppelkladdkaka”, ”Kycklinghöstgryta med äpple och senap: grädde, lök, äppelcider”, ”Malins rödvinbärskaka: mandelmjöl, hasselnötter”, ”  Currygryta med kryddmarinerat fläskkött och kikärtor”, ”Ernest Limoncello med citronsaften i det vill säga oäkta Limoncello”, ”Hemgjord kexchoklad: precis som riktig fast bättre”.

2014 års recept

V.01 Mats 4/7                     Kycklingsoppa med risoni: tomatpùre, lime,

V.01 Mats 4/7                     Kladdkakemuffins med hallon

V.02 Mari 3/7                     Broccolisoppa med pocherade ägg och parmesantoast

V.02 Mari 4/7                     Kladdkaka med turkisk peppar

V.03 Mats 4/7                     Maries kycklinggryta med majs, purjolök, grädde, curry

V.03 Mats 3/7                     Kladdkaka med after eight

V.04 Mari 4½                     Indisk kycklinggryta: curry, timjan, lök, krossade tomater

V.04 Mari 3/7                     Kladdkaka med polkagris

V.05 Mats 4½                     Köttfärsgratäng: curry, ananas, riven ost, vitlök

V.05 Mats 3/7                     Marias ananas paj: cremé fraiche

V.06 Mari 3/7                     Kesobullar matbröd: solrosfrön

V.06 Mari 4/7                     Minibrownies med grädde och hallon: pekannötter

V.07 Mats  2½/7                  Fruktbröd: hasselnötter, havregryn, torkade bär

V.07 Mats 4/7                     Chokladpaj: blockchoklad, lite kaffe,

V.08 Mari 4/7                     Glutenfria tunnbröd i stekpanna: brödkrydda, fil

V.08 Mari 4½/7                  Frasiga kolagömmor: kolasmet, kakao,

V.09 Mats 5/7                     Veronikas köttgryta med ris: chilipulver, paprika

V.09 Mats 3½/                    Choklad och körsbärskaka: mkt körsbär, lite smak av dem

V.10 Mari 3/7                     Potatis med smörsås och bamsekorv

V.10 Mari 4/7                     Sega chokladrutor: havregryn, kakao. ägg

V.11 Mats 3/7                     Tacoköttfärs med bönor

V.11 Mats 5½/7                  Johanna Westmans chokladdoppade lakritskola: turkisk peppar

V.12 Mari 3/7                     Bönsallad med taco sauce

V.12 Mari 3½/7                  Mintmarängkaka

V.13 Mats 4/7                     Ica:s Chili con carne med basmatiris

V.13 Mats 4/7                     Smoothie: jordgubb, äpple, hirs, honung, banan, naturell yoghurt

V.14 Mari 3/7                     Chili con carne (tokstark): mejram, chilipeppar

V.14 Mari 3½/7                  Brownie´s med fudge och mjölkchoklad

V.15 Mats 4/7                     Thailändsk kycklinggryta med kokosmjölk, färsk koriander

V.15 Mats 4½/7                  Brownie´s med fudge med marabou jordgubbsmjölkchoklad

V.16 Mari 3/7                     Fläskfilé på indiskt vis:

V.16 Mari 3/7                     Pannacotta med vit choklad

V.17 Mats 4½/7                  Lättlagad kycklinggryta: timjan, lök, paprika, krossade tomater

V.17 Mats 3½/7                   Blueberry bars med vit choklad: mandelmassa

V.18 Mari 4½/7                  Fruktig köttgryta, ananas, kokos, curry, mango chutney

V.18 Mari 3/7                     Proteinboostad blåbärsdryck med vanilj: kvarg, juice exotisk

V.19 Mats 3½/7                  Chili con carne: kanelstång, persilja, morot, spiskummin, (starkt)

V.19 Mats 3½/7                  Kladdkaka de luxe: mjölkchokladfudge, vispgrädde och blåbär

V.20 Mari 3/7                     Falukorvspasta med Gorgonzolaost: mjölk, lök

V.20 Mari 5/7                     Äppelkladdkaka

V.21 Mats 4/7                     Thaigryta med falukorv: paprika, purjolök, röd currypasta, vitlök

V.21 Mats 4½/7                  Rabarberpaj

V.22 Mari 3½/7                  Husets indiska dal: linser, färsk ingefära, vitlök, lök

V.22 Mari 3½/7                  Trippelpanacotta: choklad, vanilj, blåbär

V.23 Mats 5/7                     Asiatisk kycklingpanna: chili, rödlök, paprika, teriyakisås

V.23 Mats 4/7                     Kokosplättar: kokosmjölk, bovetemjöl, ägg

V.24 Mari 3/7                     Egen falafel med myntayoghurt

V.24 Mari 2/7                     Citronpaj med blåbärsmaräng (för söt)

V.25 Mats 3/7                     Vegetariska köttbullar: mandelmjöl, riven ost,

V.25 Mats 3½/7                  Fryst jordgubbscheesecake på kladdkakebotten

V.26 Mari 3½/7                  Ratatouille – fransk grönsaksröra: citron, basilika, oregano

V.26 Mari 3/7                     Fransk gratäng på kokt färskpotatis

V.27 Mats 3/7                     Kebab pyttipanna

V.27 Mari 4/7                     Bananplättar (bara banan och ägg)

V.28 Mari  3½/7                  Kyckling pyttipanna

V.28 Mats 4/7                     Vit choklad crème med passion och blåbär: vispgrädde, ägg

V.29 Mats 5/7                     Kycklinghöstgryta med äpple och senap: grädde, lök, äppelcider

V.29 Mari 3/7                     Fin chokladpaj: nescafé, mjölkchoklad, mörk choklad

V.30 Mari 3/7                     Innanlår i små bitar välstekta med brunsås och potatis

V.30 Mari 5/7                     Malins rödvinbärskaka: mandelmjöl, hasselnötter

V.31 Mats 5/7                     Currygryta med kryddmarinerat fläskkött och kikärtor

V.31 Mats 2½/7                  Frozen mango margarita: limejuice, sirap, sockerdricka

V.32 Mari 3/7                     Ugnspannkaka med cheddarost och stora tomater

V.32 Mari 2/7                     Fruktig gräddtårta med kokos, hallon, mango Stevia (bismak)

V.33 Mats 5/7                     Quesadilla med färs och limesalsa: svarta bönor, majs,

V.33 Mats 3/7                     Fruktig äppelpaj

V.34 Mari 4/7                     Köttfärssås av nötfärs ej blandfärs med spagetti

V.34 Mari 3/7                     Pias päronpaj: för söt

V.35 Mats 3/7                     Potatismos med stekt bacon med baconsås

V.35 Mats 2½/7                  Amarettolagrade nektariner med mascarpone med vit choklad

V.36 Mari 3/7                     Mandelbullar med chutney yoghurt: mandelmjöl, ägg, ost, ströbröd

V.36 Mari 3/7                     Blinit med äpple sylt blandad med crème fraiche

V.37 Mats 2½/7                  Biff med lök och pasta

V.37 Hana 3/7                    Hannas smoothies: äpplemos, mjölk, naturell yoghurt, riven chokla

V.38 Mari 3/7                     Snabb pappardelle_ lövbiff, lök, vitlök, kalvfond, vatten

V.38 Mari 3/7                     Fruktsallad med bland annat amaretto, bär, apelsin, äpplen, banan

V.39 Mats 4/7                     Fröknäcke med chiafrön

V.39 Mats 3/7                     Långpannebullar med äpple, mandel och kanel

V.40 Mari 4/7                     Blomkålsris: riven blomkål, smör, vitlök

V.40 Mari 2½7                   Vallersvik äppelkaka med nötter och kanel

V.41Mats 3/7                      Peru: Aji de gallina, valnötter, parmesan, currypasta, grädde

V.41 Mats 3/7                     Proteinshake: svarta bönor, dadel, mjölk, kakao

V.42 Mari 2/7                     Sötpotatissoppa med jordnötter och koriander, lök, morötter

V.42 Mari 4½/7                  Hallonkladdkaka med vispgrädde och frysta bär

V.43 Mats 3/7                     Majsplättar med chili och parmesan med turkisk yoghurt till

V.43 Mats 1/7                     Proteinshake: vita bönor, banan, mjölk

V.44 Mari  4½/7                  Orientalisk linsgryta med festaost/bröd: spiskummin, potatis

V.44 Mari 3½/7                  Kanelbullesockerkaka: filmjölk

V.45 Mats  3/7                     Spagettilasagne

V.45 Mats 4/7                     Päronpaj i portionsform: kanel, valnötter

V.46 Mari 3½/7                  Köttfärspaj med coleslaw: chilisås, vitlök

V.46 Mari 4/7                     Päron och mint chokladkaka: kakao

V.47 Mats 2½/7                  Linscurry i röd kokos med ris: blomkål, vitlök

V.47 Mats 2/7                     Microkaka: Claras koppkaka, kakao, mint, mörk choklad

V.48 Mari 3/7                     Risonipudding_ grädde, tomatpúre, kryddor

V.48 Mari 4½/7                  Rabarberpaj: mandelmassa

V.49 Mats 4/7                     Kycklinggryta: vitlök, bambuskott, kyckling, bacon, rödvin

V.49 Mats 3½/7                  Sockrade saffransbullar med mandelmassa inuti:

V.50 Mari 3½/7                  Maries köttgryta: lagerblad, kryddpeppar,, paprika, grädde

V.50 Mari 3/7                     Mats pannacotta: banan blandat med choklad och vanilj + hallon

V.51 Mats 3½/7                  Hirsbiffar (recept tagit ifrån förpackningen) , ägg, buljong, lök

V.51 Mats 5/7                     Ernest Limoncello med citronsaften i dvs oäkta Limoncello

V.52 Mari 3/7                     Strimlad biff med chilismak med äggnudlar:  gul lök

V.52 Mari 5/7                     Hemgjord kexchoklad: precis som riktig fast bättre

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Gamla gubbar företeelse?

Jag har alltid haft en riktigt bra syn. Det är först det senaste året som jag successivt märkt av att OCR-nummer på räkningarna blivit otydligare för varje halvår som gått. Av en ren händelse testade jag ett par överblivna läsglasögon som något glömt hos Massageakademin. Till min förvåning var de helt klockrena då jag läste NT.

Efter denna aha-upplevelse for jag vidare med ytterst ömmande muskler efter Jussis bryska massagebehandling till Clas Ohlsson. För 149 riksdaler blev det ett läsglasögon av styrkan +1.0. De andra jag testade blev suddiga, så uteslutningsmetoden gjorde att det  blev denna styrka på glasen.

Jag är snart 48 år och troligtvis en  tidsfråga innan jag infogade mig till skaran som började använda läsglasögon. Efter denna impulsiva habravinch öppnade sig en ny värld som exempelvis att läsa Norrköpings tidningar på morgonen eller kvällsläsningen, för att inte nämna OCR-nummer inläsningen. Nu har jag införskaffat mig fyra plasttingestar utspridda runt om i lägenheten samt en i min axelväska.

Rätt styrka på läsglasögonen

Läsglasögon är tillverkade för att ge skärpa på ett specifikt avstånd. Det finns flera situationer när vi som är ålderssynta behöver läsglasögon. Det vi skall läsa eller se finns ofta på olika avstånd vilket kräver olika styrka på läsglasögonen.

Läsavståndet är ca 40 cm när man läser böcker. Testa detta avstånd för att se vilken styrka som ger bäst skärpa.

Läsavståndet är ca 60 cm när man jobbar med datorer. Detta innebär att man måste gå ner i styrka jämfört med ovanstående. Det brukar vara lagom med 0,5 dioptrier.

Läsavståndet när man jobbar med precisionsarbeten är ofta mindre än 30 cm vilket innebär att man kan behöva gå upp i styrka med 1 dipotri eller mer.

Glasögonhistoria

Man tror att de första glasögonen tillverkades mellan 1268 och 1289. Innan dess använde ålderssynta munkar läsestenar som las på texten som förstoringsglas. Venetianer lärde sig att tillverka läsestenar i glas, och satte dem sedan i ramar som kunde hållas framför ögat istället för att läggas på texten.

Vem som uppfann glasögonen vet man inte, men den första som målade glasögon var Tommaso da Modena 1352. Han målade en serie fresker av bröder som läste. En använde förstoringsglas medan en annan hade glasögon som var fastklämda på näsan.

På 1500-talet introducerades konkava linser för närsynta. Påven Leo X var närsynt och bar dessa när han jagade. Han påstod att de fick honom att se till och med bättre än de andra jägarna.De första glasögonen hade kvartslinser, därför att man ännu inte kunde tillverka glasögonlinser i glas. Linserna satt monterade i ben, metall eller läder, ofta som två små förstoringsglas med ett uppochnervänt V emellan. Glasögonen balanserades på näsan, vilket naturligtvis var ett problem, eftersom ju näsor har olika form och storlek. Man försökte lösa problemet på olika sätt, bland annat med sidenband som kunde träs runt öronen, eller som i Kina där man hängde små tyngder i banden istället. 1730 satte en optiker (Edward Scarlett) för första gången på stela sidodelar som vilade på öronen. Detta spred sig snabbt och 1752 annonserade James Ayscott om glasögon med ”gångjärn på sidorna”.

På 1700-talet var lornjetten, glasögon med handtag på, en nyhet. Lornjetten användes ofta som smycke snarare än synhjälpmedel, men var också populär hos modemedvetna damer, som inte ville använda glasögon.Monokeln utvecklades på 1700-talet och blev på 1800-talet mycket populär i framför allt Tyskland och Ryssland. Monokeln bars först av män i överklassen. Efter första världskriget upphörde monokelns popularitet snabbt, antagligen på grund av att den associerades med tysk militär

På 1780-talet utvecklades bifokala glasögon av Benjamin Franklin. Han blev trött på att behöva byta mellan olika glasögon för att se på olika håll, så han satte in halva glaset av varje i ett par bågar. Problemet var naturligtvis skarven, men det var inte förrän i slutet på 1800-talet som man lärde sig att tillverka dubbelslipade glas.

På 1800-talet var det fortfarande kunden som valde styrka på glasögonen, och man kunde köpa glasögon från kringvandrande försäljare. Glasögon ansågs förhindra problem med ögonen, så många bar dem av den anledningen snarare än för att de hade problem med synen ((från http://www.medocular.se/Ogonfakta/Vetenskap/Historia/Glasogonhistoria/)

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.