Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Inledning

Utifrån vår lyckade nio dagars familjesemester i Dubrovnik för några år sedan fastnade vi för ett liknande upplägg. Precis då som nu ungefär lika antal dagar, inte för få, inte för många var tanken. Ett solsäkert ställe med många olika badstränder till vårt förfogande. Vi ville också ha en lägenhet med kök, inte bara ett opersonligt hotellrum.

Att Malta var hemvisten för första säsongen av Game of thrones – Kings landing var också en koppling till Dubrovnik som tog över Valettas stafettpinne. En  skillnad var att vi bodde i gamla stan, inte utanför. De maltesiska öarna har varit värd för Hollywood-succéer som Gladiator, U-571, Greven av Monte Cristo, Troja, München och prestigefyllda drama- och komediserier som BBC:s Byron och ITV:s Coronation Street.

Om man får för sig att titta på en Europakarta så förstår man att Malta inte är alltför stort; en flugskit nedanför Sicilien nära Afrika. Malta består av huvudön samt den mindre Gozo och ännu mindre Comito. I landet bor det ungefär 400 000 tusen människor, i Valletta endast 6 300 invånare. Malta är Europas sydligaste stat. Landet blev 1964 självständigt från Storbritannien.

De officiella språken är maltesiska och engelska. Maltesiska är ett språk med semitiskt ursprung som skrivs med latinska bokstäver.  Med tiden har det lånat in många ord som härstammar från engelskan, italienskan och franskan. Många talar också italienska och ser på italienska tv-kanaler. Influensen från araberna som gjorde öarna till sitt hem från 800- till 1200-talet är tydlig i det maltesiska språket, vars rötter är nära besläktade med arabiskan. Ortnamn och siffror är de tydligaste exemplen på arabiskt inflytande över språket.

Vi valde juni för att det dels inte är lika varmt, dels färre turister och dessutom billigare .Öarna har ett mycket soligt klimat med ett genomsnitt på fem till sex soltimmar per dag mitt i vintern och upp till tolv timmar på sommaren. Vintrarna är milda, ibland med kortare, kyliga perioder som orsakas av de nordliga och nordostliga vindarna från Centraleuropa.

Somrarna är varma, torra och mycket soliga. Dagstemperaturen under sommaren mildras ofta av svalkande havsvindar, men på våren och hösten kan en mycket het vind från Afrika orsaka ovanligt hög temperatur och luftfuktighet för årstiden. Denna vind kallas Sirocko, eller Xlokk på maltesiska, och den påverkar även Grekland och Italien. På Malta är luften i allmänhet torrare på grund av den korta sjövägen från Afrikas kust.Den årliga nederbörden är låg, 578 millimeter per år, och sommarens torrsäsong är längre än i grannlandet Italien. Det går bra att bada i havet till långt in på vintern, och högsäsongen på stranden kan pågå fram till mitten eller slutet av oktober.

Dag 1-  skaplig tidig morgon

Alarmet hamrade in det oåterkalleliga ljudet av processen att stiga upp. Klockan hade hunnit blivit runt midnatt innan familjen kom i säng. Klockan 04.00 gick vi upp. Jag hade legat klarvaken hela natten så ironiskt nog var jag först upp. Frida hade nog olägligt spytt under natten med 38.5 grader i feber. Vi bilade trots detta till Skavsta där planet avgick klockenligt 06.50.

En förbeställd taxi tog oss för 200 kronor direkt till vår lägenhet efter att vi landat på Malta runt klockan 10.40. Frida hade sovit som en timid hundvalp under den tiden. Hyresvärden mötte upp familjen i syfte att göra en husesyn och självklart betala de 13 000 kronor som lägenheten kostade för 9 nätter. Den lyxiga lägenheten kändes mindre än på de attraktiva bilderna.

Familjen acklimatiserade sig i lägenheten samt på den gemensamma terrassen. Den sjukt bra utsikten stördes av att bubbelpoolen som ännu inte fungerade, utemöbler-madrasser som såg och luktade sunkigt. Fridas feber var konstig; hon var inte svettig, inte jättetrött eller led av andra feberdrag.

Vi stegade ut i ett molnigt, men ytterst kvalmigt Valletta. Den välorganiserade turistbyrån blev vårt första mål därefter vandrade vi till närliggande botaniska trädgården. I vanliga fall skulle barnen varit måttligt roade. Florianas Game of Throneliknande vyer och omgivningar omgärdades utav gotisk arkitektur och 1 miljon kaktusar, något barnen  brydde sig nada om. Hemlösa katter i mängder var dock något som fångade deras intresse. Vi fick nästan dra dem från stället.

Färden fortsatte via den sandstensuppbyggda yttermuren och sedermera längs med Grand Harbourbukten. Vi stannade ofta, gick sakta och frågade några tusen gånger hur Frida mådde. Efter den långa promenaden så var vi framme vid utsiktsplatsen: Upper Barrrakka Garden. Det var hänförande vyer över Grand Harbour och De tre städerna.

Sannolikheten att hitta en perfekt italiensk trattoria utan att leta ihjäl sig fanns inte på kartan. Gudarna var på vår sida och lotsade subliminalt familjen till Luciano´s. Trattorian serverade väldigt stora portioner av autentisk italiensk mat. Marie tog pesto, barnen bolognese och jag ricottafyllda ravioli med gorgonzolaost. Ögonshoppandet, värmen, maten och promenaden hade tagit ut sin rätt; det blev en välbehövlig siesta. Jag själv följde Tyskland mot Nordirland i fotbolls-EM.

Ett adekvat ställe att fylla upp kylskåp och frys fanns knappt på Valetta, otroligt nog. Efter förödande mycket letande hittade vi ett beigt hak där flingor, bröd, frukt, mjölk och pålägg inhandlades. Lägenheten hade två tv, vilket var lägligt utifrån att våra nio dagar på Malta var mitt under fotbolls-EM. Barnen tittade Cartoon Network, medan jag såg på matchen mellan Kroatien och Spanien, Marie satt klistrad med sin mobil.

Dag 2 – Shopping

Klockan 09.30 samlades familjen runt frukostbordet. Febertermometern visade att Frida hade 38.2 i feber. Vi tog det lugnt tills klockan 12.00 då vi stegade ner till huvudgatan för att bland annat testa på Maltas godaste hemgjorda glass tillika dyraste. Amarino – Gelato al naturale  gick inte efter skopor, utan storlek på bägaren. Det innebar att man kunde testa många smaker. Cherry amareno var den smaken som familjen enades om var godast.

Klockan 13.15 avgick färjan från Valletta till Sliema. Turen tog 5-10 minuter och kostade 75 kronor t/r för hela familjen. Sliema är ett stort kommersiellt centrum med mängder av butiker, restauranger och kaféer. Kontrasten mellan Valletta kunde inte vara större. Sliema påminde mera om någon halvnedsliten charterbadstad med promenadkajer, helt utan egen identitet, nästan bara uppbyggd för turister.

Det positiva med Sliema för oss var att de kunde ståta med Maltas lyxigaste och bästa shoppingcenter. The Point innehöll 50 butiker inklusive ett jättebra supermarket fylld till bredden med matvaror.

Att strålkastarljuset låg på shopping berodde på att Hanna blivit en modemedveten tonåring. Det innebär kortfattat att hon vet vilka klädmärken hon vill köpa. För tillfället var det Adidasbyxor och Adidaslinné som låg högst på hennes prioriteringslista.

All envägskommunikation gjorde oss föräldrar medvetna om det, typ två gånger i timmen. Frida och Marie vilade sig i den luftkonditionerade betongkolossen medan jag och Hanna shoppade loss på bland annat på Pull & Bear. Fyra fulla kassar med matvaror/kläder rikare var vi klockan 16.30 när färjan tog oss tillbaka till Valetta. Till skillnad från gårdagen var solen en ständig följeslagare till luftfuktigheten.

Efter siestan begav vi oss ut för att hitta någon bra restaurang. Det blev populära Str.eat whisky and bistro som fick stå för utskänkningen; ett hak som låg på var gata. Återigen stora portioner, god service och billiga priser. Jag och Hanna tog varsin schizofrent autentisk spagetti med carbonara. Frida orkade inte äta så mycket av sin burgare med pommes, medan Marie njöt av en Maltesisk pasta. Fyra huvudrätter, dryck och dricks gick på 500 kronor, helt klart prisvärt.

Efter maten vandrade vi runt vänstra flanken av muren med Hastings gardens som utkiksplats över Marsamxett harbour. Även här utkristalliserades vyer att dö, eller döda för, även här fanns det också hemlösa katter, något som reducerade frasen ”när ska vi hem pappa”.

Vi kom hem perfekt till dagens höjdpunkt: Sverige – Belgien. De blågula gjorde sin bästa match hittills. Dock gäller det att göra mål i fotboll, vilket inte svenskarna gjorde. Belgien vann oförtjänt med 1-0, och Sverige var ute ur turneringen, men de föll med flaggan i topp.

Dag 3 – Fiskeby och bad

Det första vi gjorde efter att gått upp klockan 10.00 var att ta tempen på Frida. Den segdragna febern visade 38.6. Hon visade egentligen inga tecken på att vara sjuk förutom just dessa siffror på termometern samt att hon inte var hungrig. Buss 81 avgick klockan 11.50 till den pittoreska fiskebyn Marsaxlokk.

Solen hade verkligen tagit Malta i besittning; gradantalet pendlade mellan 28-32 grader. Vi gick fram och tillbaka längd med fiskekajerna där mängder av fiskarbåtar låg äntrade. Till barnens glädje fanns där också en stor souvenirmarknad ämnad för just oss turister. Fyra härligt nyttiga smoothies beställdes på en utav de många uteserveringar längs kajen.

Marsaxlokk låg fridfullt vackert inbäddat i en bukt i symbios med ett azurblått vatten och de typiskt Maltesiska färggranna fiskebåtarna: Luzzus. Vyn hade varit en fotografs dröm, om inte bukten flankerats av dels ett kraftverk, dels en lasthamn med skyhöga kranar. Klockan 14.30 lämnade vi denna charmiga by för att ta bussen till närliggande Birzebbuga.

Själva stan var essensen av något helt intetsägande. Namnet på stranden på Pretty Bay var i mina ögon aningen missvisande; den långgrunda beachen var i och för sig riktigt bra. Dock var det ofrånkomligt att missa Maltas största containerhamn några 100 meter längre ut.

Gigantiska lyftkranar, ett jättelikt lastfartyg  och containrar fick hela stranden att se helt surrealistisk ut. Ungefär som någon dystopisk sci-fi film där de som badat kom upp som radioaktiva mutanter. Jag är i skrivande stund osäker om så blev fallet.

Jag och barnen tog kommandot till badandet. Det blev nästan två timmar i det ”härliga” vattnet. Därefter började de enstaka molnen få massor av kompisar samtidigt som det blåste upp.

Att hitta restaurang i denna stad var som att hitta en golfbana i Gobiöknen. Vi tog bussen tillbaka till Valletta; en resa som tog cirka 30 minuter. Att få duscha bort all sand, saltvatten och miljarder ohälsosamma kemikalier var minst sagt befriande.

Sett ur mitt perspektiv fick minoriteten ge sig utifrån vart vi absolut inte skulle äta. Det blev till min förtret Pizza Hut. Deras pizza var dock godare än jag befarat, riktigt goda till och med. Det blev en doggybag av det vi inte orkade äta upp.

På kvällen tog vi en promenad runt muren för att uppleva Valletta i mörkt tillstånd, en upplevelse i sig. Hänförande vackert när hela medeltidsstaden dränktes av små ljusfragment från alla möjliga och omöjliga håll. Den kalla milkshaken kunde inte förtränga Fridas feber på 39.3 grader.

Dag 4 – Slappa

I och med att Frida fortfarande hade feber, blev det en lugn dag och kväll. Barnen fick vara på rummet när jag och Marie återigen tog färjan till Sliema och deras utmärkta supermarket i The Point mall. Frida tittade på tv i liggande ställning, medan Hanna fingrade på sin mobil. Familjen traskade senare på dagen till närliggande Stormästarpalatset. Det var perfekt väder för detta eftersom ett oväder dragit in över Valletta vilket var anförd av massiva blixtorgier och högljudd åska.

Grand Masters Palace med tillhörande rustkammare gav oss en bild av hur mäktiga stormästarna var. Palatset uppfördes 1572 – 1580 som residens för Johanniterordens stormästare. Självklart rikt utsmyckat med kostbara målningar och gobelänger. Härifrån styrde Johanniterordens riddare Malta under århundraden. Utifrån ett upplevelseperspektiv var de fem öppna stora rummen rent ut sagt tråkiga. Barnen höll på dö av tristess.

Rustkammaren gjorde inte de små liven på ett bättre humör, de satte sig i 30 minuter på en bänk och tjurade. Det var dock en enastående samling med bland annat delar från vapentillverkning, allehanda vapen, rustningar och sköldar. Trots ljudslingor som utmärkt förklarade föremålen och det historiska blev det lite väl enahanda att passera rustning  efter rustning som i mina ögon såg snarlika ut.

Mitt förslag är att iordningställa ett antal rustningar för män, kvinnor och barn med autentisk vikt. Syftet skulle vara att i högre grad det skulle kännas att ha dessa otympliga saker på sig.  Idag tjänstgör Stormästarpalatset som parlamentsbyggnad där bland annat Maltas president arbetar.

Åskmullret och de oändliga starka blixtarna fick Hanna och Frida återigen på bra humör i kombination med tre souvenirbutiker. Ovädret höll på i över två timmar. När det värsta lagt sig gav jag mig ut för att spring medan resten av familjen var hemma. Det har liksom blivit min nisch att springa/jogga med min kamera. En annan nisch är att jag allt som oftast ofrivilligt springer vilse. Denna resa var definitivt inget undantag.

Jag sprang runt hela Valetta längs muren och vattenlinjen. Därefter lämnade jag staden för att upptäcka ”det riktiga Malta” långt ifrån tillrättalagda turiststråk. Vanskötsel, andra världskrigets bomber och tidens tand har samverkat till att vissa delar såg ut som Fallujah.

Det var också svårt att veta var en stad slutade och en annan började, troligtvis på grund av att denna del är så tättbefolkad. Det mesta såg ungefär likadant ut eftersom allt i stort sett var byggt i karakteristiska sandstensblock. De mångkulturella intetsägande kvarteren avlöste varandra. Kontrasten gentemot Valletta  var minst sagt påtaglig; arbetslösheten gick nästan att ta på.

Stadsskyltar berättade den obehagliga sanningen att jag sprungit åt fel håll. Efter att vänt om, irrade jag genom en surrealistisk barrskogspark. Doften av kåda gjorde mig snurrig. Tankarna for instinktivt till när man smörjer in sig med för mycket tigerbalsam.

Det blev några kilometer i riktning mot Sliema innan jag vände tillbaka mot Vallettas murar. Lyxbåtarna stod på rad vänsterflankerade utav fallfärdiga hus. Italienska hus kan vara fallfärdiga med charm, men de i hamnen var dess raka motsats. Skyltar som förklarade att det fanns lokaler att hyra var nästan lika många som lyxbåtarna.

Under löpturens gång hann jag ta många fina bilder. Solen höll på gå ner i Valletta vilket förstärkte endorfinutsöndringen. Det var oerhört sköna 1½ timme som passerade under mina förhållandevis pigga ben. Hanna och Marie blev inspirerade av min utflykt och gav sig själva ut för att titta på hemlösa katter i någon timme.

Frida låg utslagen i sängen med blicken fokuserad på tv:n, men ”bara” med 38.1 i feber. Både jag och Marie hade gång på gång förklarat hur duktig hon varit under dessa dagar.

Dag 5 – Maltas vackraste beach

Klockan 09.15 var familjen på benen. Glädjande nog hade Fridas feber minskat till 37 grader. Buss 44 avgick från stationen klockan 10.45 och var framme en timme senare invid Golden bay.

Att Malta tillhör Europatoppen i olycksstatistiken kom inte som någon överraskning efter att ha åkt buss över halva landet. De kör verkligen som vettvillingar och visar bara hänsyn för sig själva och sin familj. Malteserna verkar inte tro på hastighetsgränser; trafikvett är mera ett skällsord.  Busschaufförerna är nästan värst i klassen genom att behandla alla trafikanter som luft.

Golden bay visade sig vara en vacker sandstrand av rang med långgrunt vatten. Det kostade 200 kronor att tillskansa oss solparasoller och solstolar. Dagen innan hade vi fixat en beachpicknickkorg. Gradantalet låg närmre 35 än 30. Det kryllade av människor i alla dess åldrar på stranden. Denna gång var det Maries tur att vistas i vattnet.

Själv tog jag en promenad i bukten eftersom omgivningarna skulle vara exceptionellt vackra; ingen annan ville hänga på. Vandringen tog runt 1½ timme. Första etappen gick till Ghajn Tuffieha bay. Den lite halvkrävande promenaden upp till  ett litet torn visade sig vara värd varenda steg. Min belöning blev sjukt hänförande vyer över de båda bukterna, högt ovanför havet. Min höjdrädsla gjorde sig konstant påmind parallellt var det meditation för själen.

Ghajn Tuffieha bay halvmåneformade sandstrand omgärdades av terrassformade kullar som inkluderade klippstigar i båda riktningarna. De badsugna tog sig ner via en lång trätrappa. Min väg till Gnejna bay gick via en av klippstigarna. Vyn över de två bukterna var sanslöst vacker.

På den branta viksluttningen hade naturen helt sonika placerat en gigantisk light-Ayers Rock. Grand Canyon känslan i symbios med de släta klipphällarna med ljusa kalkstensklippor i bakgrunden gick inte av för hackor. Gnejna beach var den klart minsta av de tre stränderna. Det fanns heller inget manetnät, inga badvakter, utan bara en handfull båthus.

För mig var detta en av höjdpunkterna på resan. Synd att ingen annan i familjen orkade ta sig tid att slita sig från solstolarna och saltvattnet. Min väg tillbaka till familjen ackompanjerades utav en klarblå himmel, turkosfärgat hav och guldskimrande kalksten.

Vi greppade bussen som avgick klockan 17.00. Efter att ha duschat av oss sand och saltvattnet vilade vi oss. Runt klockan 20.00 gästade vi återigen favorithaket Luciano´s. Denna gång satt vi utomhus flankerade utav en fotbollsskärm och en som visade nyheterna. Frida fick för sig att hon inte ville ha något grönt i sin bolognese det vill säga allehanda färska kryddor och örter. Hon insåg ganska snabbt efter att ha tagit första tuggan att det är dem som är smaken i såsen.

Kvällen ute avslutades med varsin två-kulors glassbägare. Jag såg EM-fotboll hemma Kroatien – Portugal medan de andra satt med sina mobiler. Både jag som Hanna var halvt solfrossiga.

Dag 6 – De tre städerna

Vi låg och drog oss till klockan 10.30. Lite senare åkte vi färjan till de tre städerna. Färden tog knappt 10 minuter och kostade cirka 75 kronor t/r för hela familjen. Barnen var ljusår  i sina sinnen från någon form av kulturella aktiviteter.

Trots trippelstrategin med att gå sakta, stanna ofta och försöka muta med kommande glass var det ett sjusärdeles gnäll. De ville bara gå i skuggan. Vackra gotiska kyrkor och charmiga kullerstensgränder var lika intressant som pubar utan öl. 35 graders kvalmig värme krävde sin hen, vi förstod barnens klagomål utan att gnälla tillbaka.

Senglea (L-Isla) heter första staden som fick ta del av vårt besök. Charmigt, slitet och nästintill inte en turist i sikte. Uddens mes kända kyrka heter Our Lady of Victorias. Den är mest känd för att ha en juvelbesatt staty samt en Kristusstaty som sägs ha helande krafter. Vi hade onekligen behövt lite av dessa eftersom värmen var tropisk vid det här laget.

Öns vackraste utsikt får man längs ut på uddspetsen: Gnien II – Gardjolas trädgårdar. Den symmetriska trädgården var liten men naggad god, utsikten var däremot storslagen över Grand Harbour.

Jag slog fyra flugor i en smäll när vi satte oss för att äta lunch på en uteservering nedanför murarna. Blidka barnen, blidka oss, se första första halvleken Italien – Irland samt få tillgång till en utsikt som påminde mig ganska mycket om Venedig. Efter denna religiösa upplevelse exkluderat maten i sig gick vi till nästa stad som låg 10 minuter bort.

Barnen var nu  bortom all räddning. Jag pratade med en caféägare att hålla ett vakande öga på barnen, fixa varsin läsk till dem samt se till att de hade tillgång till Spotify. Det var ohållbart att begära att barnen skulle orka se massor av byggnader. Strategin gjorde alla parter nöjda.

Bigu (Vittoriosa) som staden heter är större än Senglea. Jag och Marie traskade varsamt runt i de svala stenlabyrinterna. Vi gick runt i en stadsdel som i folkmun kallas Collachio. Det var här korsriddarna byggde upp sina värdshus på 1530-talet.

De slumrande gränderna och restaurerade byggnaderna påminde mig om hur det ser ut i Italienska småbyar. Från muren såg vi över till tredje staden ll-Kalkara. Till vår besvikelse var Fort Angelo stängt för allmänheten, vilket gjorde att vi missade att ta oss till Bigus uddspets. Inkvisitorn palats var dessvärre också stängd. Den fungerade som domstol för de olyckliga stackare som kyrkan ansåg som hot.

Våra kära barn berättade om vad de gjort, vad de sett, och hur skönt det varit att vila fötterna och slippa solstrålarna. Efter en siesta gick vi ut på en härlig kvällspromenad. Vi hade köpt kattmat i syfte att mata de hemlösa katterna. Barnen uppskattade detta väldigt mycket. Kvällen avslutades med delikata glassar.

Dag 7 – Turistfällan Blå grottan

Mobilalarmet ljöd klockan 08.30. Efter frukosten tog vi buss 74 till Blå grottan. Färden tog bara 30 minuter. Bussarna gick en gång i timmen, men just mellan lunchtid så var det två timmar innan nästa skulle komma.

Turistfällan var utstuderat upplagd. Alla barn  över 10 år fick betala vuxenpris. Hela kalaset gick på 320 kronor för en båtfärd mellan 20-25 minuter. Högst åtta kamerakåta turister fick vistas i båten samtidigt. Det väldiga valvet i klipporna har fått sitt namn utav den blå färgen som periodvis fladdrar under ytan.

Båtturen i sig var okej, precis som det blå fladdret. Bäst var dock att sitta med fötterna doppade i det azurblå vattnet invid kajen. Här följde man skytteltrafiken av andra turister, folk som dök med tuber och andra som badade i den pyttelilla klippbadstranden.

Efter denna turistkommers gick vi av tidigare av bussen för att handla på Lidl. Därefter en lång siesta för att återigen äta på utmärkta Str.eat whisky and bistro. Deras väl tilltagna pasta carbonara var lika magisk som första gången.

Mätta och belåtna genomsökte vi på barnens order varenda souveniraffär i området. Senare på kvällen återupprepades processen med kvällspromenad och kattmatning. På tv var det två toppmatcher, dels Italien – Spanien, dels England  – Island. Italien vann sin match precis som Island oväntat gjorde. 

Dag 8 – Dingle Cliffs och Mdina

Natten hade för min del varit dysfunktionell skoningslös. Det gick helt enkelt inte att somna och jag låg vaken tills vi skulle gå upp klockan 09.30. Trötthetskoman mildrades lite av en kokainstinn kopp kaffe där skeden  knappt gick att röra med på grund av den grumliga konsistensen.

Buss 74 till Dingle Cliffs tog runt 75 minuter. Vi gick av mitt i ingenmansland till ett av Maltas mest orörda område. De 300 meter höga klipporna störtdök ner i det blå havet. Det var en mäktig upplevelse att se kontrasterna av vad naturen kan åstadkomma utan människornas hjälp. Den dramatiska utsikten visade upp en otämjd sida av Malta.

Det var vi och åtta andra som gick de 15 minuter promenaden tog, de andra turisterna kom direkt till det lilla ensliga kapellet Tal-Providenza precis bredvid stupet, för att 10 minuter senare åka tillbaka. Bussen gick en gång i timmen så familjen hade god tid att smaska på frukt och bär på en bänk 1½ meter från klippkanten.

Ärligt talat var det en meditativ känsla att blicka över det oändliga havet med dessa mäktiga klippor som bästa kompisar. Barnen skötte sig otroligt bra under hela tiden, trots blåst och kvav värme.

Beslutet att skippa moderna Rabat var inte svårt. Fokuset låg istället på att utforska tysta staden eller som den heter Mdina. Tiden har stått still i den före detta huvudstaden.

Staden är omgiven av bastanta och näst intill ointagliga murar. Mdina var betydligt mindre än Valetta, men sjukt tillrättalagt. Det fanns inte en sten som låg på fel plats. Självklart var detta positivt, men  i symbios med turisthorderna blev lite som att gå i ett stort välskött museum.

Fontanella tea room serverade autentiska italienska pizzor i en vacker miljö med utsikt över omgivningarna. Till skillnad från Valletta som har sitt hav som utsiktsmarkör upplevde jag att utsikten från Mdina långt ifrån lika storlagen. Sandslätten med buskar, några enstaka träd och hus matchade inte staden i sig.

Den timslånga bussresan från Mdina till Valletta var välbehövlig; tröttheten gjorde sig påmind och ögonen kändes som två brinnande eldklot. Efter siestan gick vi ut för att handla, mata katter och insupa den svalare kvällsluften.

Dag 9 – Mellieha beach

Alarmet berättade intensivt att det var dags att gå upp klockan 08.30. Dagens agenda bestod av att besöka Maltas största badstrand. Buss 49 guidade oss mekaniskt till Mellieha och den längsta restiden hittills, cirka 1 ½ timme.

Även på denna beach fanns det tydlig information om vilka arter av maneter (10 stycken) det fanns i området, och vad man skulle göra ifall man blev bränd. Ett möte med maneterna kan sluta mycket plågsamt  på grund av de tusentals brännande nässelcellerna. På de beacher vi besökte fanns det nät som hindrade manetstim från att komma i kontakt med badsugna.

För 300 kronor fixade strandpersonal två solstolar och två parasoll till oss på den västra beachflanken. Den barnvänliga stranden var nästan proppfull av människor. Sanden var så het att den knappt gick att gå på. Mellieha beach hade det mest långgrunda vattnen av alla Maltas badstränder, vilket förklarade barnfamiljshorderna.

Det fanns stor tillgång på allehanda vattenaktiviteter med dylika fordon som trampbåtar. Jag och barnen sprang till vattnet, medan badkrukan Marie vaktade våra prylar.

Frida och jag korsade hela stranden genom det långgrunda vattnet. Vi upptäckte ett vattenland lite längre ut. Kostnaden för detta var 60 kronor per person. Trots idogt tjat fick jag inte med Hanna till en timme på dessa plastkonstellationer. Vattenlandet var väl inte exceptionellt, men 60 minuter avverkades ganska snabbt. Via handtag tog man sig upp till rutschkanor, höjdhopp, gungor och studsmatta.

Min rigor mortis gjorde det komplicerat att sig upp till vissa aktiviteter, Frida var för kort. Vissa av dem krävde nästan en bergbestigningsexamen. De hala plasttingestarna var som gjorda för att halka på, vilket vi dråpligt gjorde ofta.

Fem timmars bad fick vara nog, värmen var diktatorisk . Jag hade lyckats bränna mig ordentligt under de långa vattensejourerna. Bussen hem gick 30 minuter snabbare än på hitvägen.

Vi åt från gårdagens pizza-doggybag innan det var dags att hämta kattmatspåsen, äta glass och shoppa souvenirer. Städning och packning var det som vi ägnade de sista timmarna åt innan vi skulle gå och lägga oss.

Dag 10 – Avskedspromenad och hemfärd

Framför mig hade jag en mental Golgata av Guds like. Inte en sekund sömn eftersom jag inte kunde somna. Klockan 09.00 gick vi alla upp då lägenhetsreglerna var tydliga med att alla gäster skulle lämna boendet innan klockan 10.30. Vid det magiska klockslag lämnade vi nyckeln på köksbordet.

Bagaget fick vi tillåtelse att ha kvar utanför lägenheten, tills det var dags att åka. Jag trodde att det skulle bli segt att rasta av dessa 6 simmar utifrån att vi sett det mesta. Det visade sig istället att klockan tickade på snabbt.

Dagens första och enda mål var den beryktade S:t John Katedralen. För 200 kronor fick vi inträde till en av världens finaste katedraler. Det är omöjligt att hitta något som är mer tvärtemot stilistiskt än detta. Varenda millimeter tycktes vara prydd av bladguld, bokstäver, kors, änglar, barn, änglar. Varken jag eller Marie hade sett något så imponerade förut, synd bara att vi inte förstod innebörden av den imposanta estetiska konsten.

För mig blev det redan efter tio minuter ett enda stort virrvarr av tristess, allt liksom flöt ihop. Barnen fick fick säkerligen traumatiska upplevelser av allt det religiösa stöldgodset.

35 graders kvalmighet följde oss under avskedspromenaden runt murarna. Lower  Barrakk garden hade undgått de tidigare dagarnas flagranta upptäcktsfärder. Platsen blev ett andrum för vila, skugga och dryck. Precis som sina syskon, Hastings garden och Upper Barrakk garden for tankarna instinktivt till Sagan om Ringen eller Game of Thrones.

Vår sista middag blev på exklusiva Papannis Italian Restaurant. För dyrare pengar fick vi nästan lika god mat som på de andra mathaken, men mindre portioner. Efter maten hämtade vi bagaget och tog buss X4 till flygplatsen klockan 16.55.

Vår busschaufför  fick dock ett ryck och lämnade alla sina passagerare i sticket, cirka 1 mil från flygplatsen. 30-40 minuter hann gå innan en ny irriterad gubbe tog över stafettpinnen. Ingen fick någon förklaring vad som skett eller varför.

Det viktigaste var dock att vi inte missade vårt flyg. Det blev godis till våra trevliga vänner The Skarins, vilka skötte om katter som växter medans vi var bortresta. Jag köpte på mig ytterligare en fin parfym till samlingen: Dior Sauvage. Flyget och bilfärden till Norrköping fungerade friktionsfritt. Runt klockan 23.00 äntrade vi lägenhetshallen i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst.

Sett i backspegeln

Om man inte får för sig att hyra bil på Malta är det klockrent att köpa 3, 5 eller 7 dagars kollektivtrafikkort. 210 kr för vuxen, 150 kronor för barn, men också härligt smidigt, bara gå på en buss utan att strula med mynt, biljetter och köer.

Utifrån ett bussperspektiv så kunde vi haft med oss badkläder i väskan, ”i fall att” man hittade någon mysig enslig vik, vilket vi gjorde några gånger.

Adekvata supermarkets växer inte precis på träd i Valletta. De som har hotell behöver inte bry sig, men de som hyr lägenhet likt oss får ta färjan över till Sliema och där The Point Mall.

Under vår förra resa i Genevé vågade man knappt titta på kvittot efter ett restaurangbesök. På Malta var det nästan tvärtom. Generellt sett god mat, stora portioner och mycket prisvärt. Runt 500 kronor för huvudrätt och dryck för två vuxna och två barn.

Det enda som bryter av alla kalkstensbyggnader är olika färger på burspråk och dörrar, vilket kan bli lite enformigt efter ett tag. Städerna hade också en tendens att vara hopväxta, något som gjorde det svårt att veta när en stad började eller slutade. Trots att alla kyrkor såg ungefär likartade ut så var det ändå dessa magnifika byggen som stack ut i städerna.

Det fanns bara fördelar att åka i juni. Det är varmare, dyrare och betydligt mer trängsel på Malta under juli och augusti.

Spåren av inspelningen från första säsongen av Game of Thrones syntes det knappt ett spår av. Självklart skulle denna succéserie bättre kunna infogas i landets turism.

Valletta var för oss kullerstensgator, ringmur, fort och torn omgärdad av turkosblått vatten och i vissa fall vackra växter, träd och blommor. De traditionella maltesiska burspråken i olika färger var något signifikativt för Malta. Husen på Malta överraskar oftast sina besökare med utsmyckade helgonbilder. Statyer, monument och annan utomhuskonst fanns det minst sagt gott om.

2018 blir Valletta kulturhuvudstad i Europa med Leeuwarden i Nederländerna. De förfallna områdena och eftersatta byggnaderna kan få renässans i och med att det tycks restaureras överallt i Valletta. Malta tillhörde ett av de områden i Europa som blev värst drabbad utav 2:a världskrigets bomber. Exempelvis föll det 6700 ton bomber under 6 veckor.

Dock såg såg framför mig ett stort turistiskt uppsving när staden om ett tiotal år återfår sin forna glans med mer hjälp av UNESCO och EU. Valletta i Symbios med de tre städerna samt närheten till fina sandstränder på en relativt liten ytan ger besökarna en varierad semester.

Inledning

I två år har jag och Marie lagt undan pengar i ett resekonto med syfte att själva, utan barn, resa någonstans där det finns höga berg. Ett resereportage på nätet om Genèvesjön väckte mitt intresse. Eskapismembryot förmedlades sedan till min fru, som gillade vad hon läste.

Arméknivar, choklad, banker, neutralitet och klockor förknippade vi med landet som förväxlas med Sweden. Hårdrockgrupper som Shakra, Gotthard och Krokus känner jag också väl till. Genève är med sina knappt 200000 invånare Schweiz näst största stad och  ligger på gränsen mot Frankrike. Lausanne är landets fjärde största stad med cirka 130 000 tusen invånare.

Barnens fem föräldrafria dagar var minutiöst planerade i kombination att ta eget ansvar. Hade vi valt att inkludera dem på resan var vi rädda för att de dött utav allt utforskande. Det hade inneburit att såväl deras som vår semester hade blivit en orgie utav tjat, gråt och frustration. Då är det bättre att välja ett resmål som i högre grad attraherar dessa miniögonstenar på ett bättre sätt såsom London, Paris, Gröna Lund eller någon kuststad.

Dag 1 – regn och rusk

Vi bilade från Norrköping till Arlanda runt klockan 11.30. Vi checkade in, åt en hemmagjord lunch, köpte vatten och kaffe. Klockan 18.15 landade vi i Genève. Vi hämtade biljetter för att få åka gratis buss in till centrumet. Det visade sig att vårat hotell låg precis emot järnvägsstationen och granne med ett medelstort H & M.

Efter att ha checkat in och hastigt sett våra rum for vi ut i ett Genève fylld med mörka moln, ackompanjerad utav en förrädisk blåst. Det blev en relativ kort sightseeing invid strandpromenaden, innan vi började leta efter ett ställe att äta på. Det dystopiska vädret bjöd inte in besökarna till mera utforskande till fots.

Vi vacklade mellan att fira inledningen av semestern eller att satsa mera på kommande middagar. Efter ett febrilt letande fann vi halvtorftiga Istanbul kebab. Prisläget i Schweiz är otroligt nog högre än i Sverige. För en falafel med vatten, en wrapkebab med öl landade priset på 320 kronor; då pratar vi inte svenska storlekar precis.

Regnet tilltog och vi skyndade hem till vårt hotellrum. Då allt är dubbat på franska i detta alpland innebar det att själva tv-tittande i stort sett blev helt ovidkommande. Till och med jag klarade av att se andra halvleken av Liverpool – Sevilla. En batalj spanjorerna välförtjänt vann med 3-1.

Dag 2 – långpromenadsorgie

Jag hade knappt sovit någonting, Marie vaknat runt 16 gånger. Frukostbuffén, men främst kaffet lockade ner oss (mig) på ostadiga ben. Servicen och den sparsmakande morgonmålsintaget var klart över förväntan. På alla Hotell i Genève ingick det ett gratis buss-och spårvagnskort. Trots fyra kokainstinna espresso var både min själ som kropp balsamerad av ren skär koma.

Klockan 08.30 var vi i utforskarberedskap att upptäcka strandpromenaden som bland annat skulle ta oss till FN:s Europahögkvarter. Mörka moln, blåst och regn slog följe med oss under den långa promenaden. Strandpromenaden miste lite av sin charm när vi var tvungna att tämja våra paraplyer. Vi gick genom en härlig naturpark innan vi nådde fram. Den symboliska jättestolen som skuggar FN- huvudbyggnaden var tyvärr under restaurering.

Regnet upphörde lyckligtvis, och vi traskade vidare till Gamla stan. Området stolthet är utan tvekan St Pierre katedralen. Dock var även denna mäktiga byggnad föremål för en stor renovering. Vi upplevde Gamla stan som lite för splittrad och ogreppbar.

Efter några timmar kändes det som att sulorna på skorna successivt hade slipats bort. Vi var också osäkra om det var träningsvärk eller benhinneinflammation som gäckade oss. Tre gånger under dagen och kvällen sprack himlen upp. Jag och Marie greppade varje tillgänglig solstråle sittandes någonstans där det gick att lapa sol.

Nästa anhalt som turistbroschyrerna skvallrade om var i närliggande Bastionparken med Reformationsmuren som ögonsten vilken uppfördes 1909 för att hedra grundarna av protestantismen. Det var en mäktig mur som vi spanande in i typ tre minuter. Vi gick tillbaka till gamla stan, för att sedan leta upp en italiensk restaurang som vi sett tidigare.

La Trattoria da Tonino var bara sådär perfekt en trattoria kan vara. Ägaren delegerade sina familjemedlemmar och anställda till våra bord. Själv höll han mafiosolikt koll på läget och charmade pillemariskt kunderna. Den sjusärdeles krämiga Pasta Carbonaran var al dente i symbios med svartpeppar, parmesan, italienskt vatten och italienskt öl – dagens höjdpunkt kändes det som då.

Sedan barnsben har jag varit av den åsikten att allt som byggs i en stad inte bara ska vara funktionalistisk, utan också estetisk. Det ska gälla allt från elstationer, lyktstolpar, till papperskorgar och gångvägar. Synergieffekterna utav detta blir gladare invånare, förvånade turister, historisk särprägel, utomhuskonst med mera. I Genève körde de stenhårt med att måla upp sådant som i Sverige till 99.8 procent är klätt i grått.  Jag hittade säkert över 50 stycken konstverk, istället för 50 gråa intetsägande funktionstingestar.

Vi valde sedan mellan att ta en siesta eller halvligga på några bryggor. Eftersom solen visade sig någon halvtimme blev det flytbryggan. Vad ska man som turist göra i en storstad om vädret gäckar en, om man är mätt,  inte gillar konstmuseum eller är snuskigt segtrött? Att gå till hotellrummet kändes onekligen som en semesterförlust, då kunde vi lika gärna befunnit oss i Finspång.

Vi valde istället att ta ytterligare en långpromenad längs floden, fast i motsatt riktning. Det märktes ganska snart att det blev fler färgade människor ju fler kilometer vi lämnade bakom oss. Blomsterkreationerna var färre och bänkarna långt ifrån nymålade. Det var i vilket fall vackert på ett annorlunda sätt. Avsaknaden utav turister var en befrielse.

Vi shoppade inte direkt loss på deras svar på NK: Manos, men en deodorant och vatten hamnade i ryggsäcken. Matavdelningen på Manos var förövrigt helt klockren. Sjukt trötta stegade vi in på hotellet efter att ha handlat på oss lite godis. Att man utan tillstymmelse till sömn ändå gått runt 2 mil, varit på bra humör och tagit mängder av foton av staden i olika vinklar är en gåta som förblir olöst. Denna natt sov vi båda som däckade näbbdjur efter att ha ha varit ute på sociala medier samt pratat med barnen.

Dag 3 – solen regerade

Vi tog en välförtjänt sovmorgon innan frukostbuffén. Jag hade sparat en del av Genève till denna sista dag. Till skillnad från gårdagen så kändes inte energiflödet som en chimär. Att solen på långa vägar inte var skymd av svarta moln gjorde definitivt inte saken sämre. Klockan 10.30 flanerande vi  till Parc de Cirque.

Dessförinnan dess hittade jag den förträffliga affären Blue Max. Butiken var fylld av accessoarer som udda ringar, halsband, T-shirts och dylikt. Jag valde mellan två ytterst coola dödskalleringar, något som slutade med att jag blev 800 kronor fattigare, men två ringar rikare.

Den nyanlagda parken bestod av en gigantisk skateboardpark, men också orangeröd sand i kombination med asfalterade cykel- och gångvägar. En minst sagt konstig park. Bredvid den hölls en lokal lördagsmarknad där färska frukter samsades med ost, kött och grönsaker. The Bain district låg bara några 1000 meter därifrån. Etografiska- och Klockmuseet var två platser som fanns i räckhåll.

Vi fortsatte istället vidare till staden i staden: Carouge – Genèves svar på Greenwich Village.  Jag vet inte om det var  dåliga lokalsinnen eller en taskig turistkarta som  låg bakom fenomenet att fråga oss fram till platsen. Efter ett tröstlöst gående kom vi till sist fram till Carouge.

Det var helt klart värt mödan. En mysig huvudgata där spårvagnen gick, flankerades av pittoreska hus fyllda till bredden med hantverksbutiker, caféer och designprylar. Två timmars livskvalitetstid spenderades på detta helt underbara ställe, inklusive en långfika och en bänksiesta.

Från denna ändhållplats tog vi oss till nästa ändhållplats via spårvagnen. CERN betraktas som det ledande laboratoriet i världen för högenergifysik och världens största laboratorium för forskning inom partikelfysik. Den forskning som bedrivs är i första hand elementarpartikelfysik men även fundamental fysik inom angränsande områden.  För Marie och mig som knappt klarade Matte A framstod det hela som armeniska.

CERN forskar inte bara inom partiklar utan ligger också långt fram inom IT-området, till exempel utvecklades World Wide Web vid laboratoriet som idag är ledande med avseende på utvecklingen av Grid-tekniken inom Europa där Sverige deltar genom SweGrid-projektet.  Medlemsländerna betalade nästan 7 miljarder för kalaset 2008. Vår timing var optimal då vi precis hann till den futuristiska informationsfilmen. Inträdet var helt gratis.

På tillbaka vägen stannade vi till på IKEA. Det kan tyckas ganska idiotiskt att besöka något som är så typiskt svenskt och i vårt fall osar Linköping lång väg. Det var dock det som var charmen. Att kunna jämföra utbudet med Sverige. Se om de serverade köttbullar, vilket det gjorde eller återuppliva alla svenska namn på svenska i ett annat land.

Några stationer senare stegade vi av invid ”Smurfhusen”. Mellan 1982-1984 byggdes dessa coola byggnader som nästan täcker ett helt kvarter och som influerats av Antoni Gaudí och i viss mån Smurfarnas hus. Det var definitivt en annorlunda upplevelse. Därifrån var det inte så väldans långt bort att gå till FN:s Europakontor. Trots att stolen var övertäckt blev det en betydligt större upplevelse att se platsen med sol men utan spöregn.

Granne med det stora FN-palatset låg den botaniska trädgården. Troligtvis har många internationellt avtal rotts i hamn via diskreta diplomatiska överläggningar i dessa lugna filosofiska promenadstråk. Både jag och Marie blev hänförda av den variation som parken ståtade med. I de välskötta trädgårdarna fanns djur, örtgårdar, rosarier och typ tusen saker till, en helt underbar plats.

Den förföriska parken bands ihop med strandpromenadstråket, vilket i sig var en grogrund för unga som gamla att samlas. Vi strosade längs med vattnet till den stora allmänna piren som avslutades med en dvärgfyr. Två minimala stränder fanns där liksom bastu, omklädningsrum och massage. Vi var långt ifrån ensamma, utan hela piren fullkomligt vibrerade utav ett härligt folkmyller.

Jet d’Eau är en gigantisk fontän och är en av stadens mest kända landmärken samt av de största fontänerna i världen. Den ligger vid den punkt där Genèvesjön mynnar ut i floden Rhône och är synlig i hela staden och från luften. Från Piren eller kajen kunde besökarna ta optimala bilder på Jet d’Eau. Vårt tilltänkta indiska hak hade dels på tok för lite rätter på menyn, dels var snuskigt dyr.

Det blev istället Restaurang Bombay som fick bana vägen för våra utsvultna strupar. Jag åt en stark poulet Jalfresi med ett indiskt öl. Marie beställde Butter Chicken med en Lassie mango. Till detta blev det naan bröd med nötter, ost och chili. Kalaset gick ändå på runt 750 kronor, men maten var fantastisk. Klockan hade hunnit bli 21.30 innan vi äntrade hotellsängen. Det fanns lagom tid att skriva digitala kort på, prata med barnen samt ta det lugnt och packa.

Dag 4 – Lausanne

Efter frukosten betalade vi  de 5000 kronor som 3 nätter på Hotel Les Arcades kostade. 45 minuter tog den friktionsfria tågresan mellan Genève och Lausanne. För två biljetter fick vi betala 390 kronor. Logistiken i området var snuskigt servicevänligt. Tågen gick ofta, var inte superdyra, men bekväma och snabba. Vi passade också  på att köpa biljetter från Lausanne till Genève flygplats.

Klockan 10.15 var vi framme i Lausanne. Därifrån tog vi metron till vårt hotell.  Swiss Wine Hotel och Bar låg påpassligt precis invid vår metrostation. Även denna stad körde med att alla som bodde på hotell fick ett gratis resekort som gällde på all kollektivtrafik.

Trots bra väder så var både jag och Marie lite halvsega utifrån allt gående. 4½  mil på 3 dagar kräver sin man eller kvinna – retroaktivt. Typiskt nog så var Lausanne byggd på några hundra  backar. Den första kilometern gick i lodrät riktning genom oändliga kullerstensstigningar.

Den inklämda, men mäktiga Katedralen besöktes av oss tillika Schweiz största. Den intilliggande terrassen hade en utsikt att mörda för. Därefter fikade vi, kollade till Gamla stan och Lausannes nya flashiga kvarter, Flon district.

Ouchy kallas hamnområdet som får anses vara porten till Genevesjön. Här utgår de olika båtturerna från.  Inför morgondagen inhandlades därför två biljetter till en båtfärd från Lausanne till Chateux De Chillon. Utsikten till andra sidan med de höga alperna som bakgrund var bara sådär surrealistiskt vackert, precis det vi hade hoppats få se under resan.

Vi  följde strandpromenaden till The Olympic Museum. Inträdet på 160 kronor per person reducerade vårt intresse för olympiader. All utomhuskonst i den stora trädgården var relaterat till tidiga olympiska spel. Det fanns exempelvis både en höjd- och stavhoppsribba som påminner besökarna hur högt ett världsrekord egentligen är. Jag och Marie förlade en timmes välbehövlig siesta på de välskötta gräsmattorna.

Slaviskt följde vi den resterande biten utav strandpromenaden till dess ände, och tillbaka. Gradantalet hade stigit till 25 grader. Vi var aningen uttråkade, men fortsatte att gå eftersom vi inte hade något bättre för oss. Till sist hamnade vi på ett halvstort tivoli, typ Axels, fast större. Dock var det ljusår från Gröna Lund eller Liseberg. Det innebar att vi bara tittade, inte åkte.

Efter att ha sett allt som var värt att se i Ouchy tog vi backen därifrån till City. Den kändes som måndag hela veckan, den tycktes aldrig ta slut.

Vi gick återigen runt Gamla stan med huvudsyfte att hitta någon mysig restaurang. Ibland är denna process som förgjord. Efter ett helvetiskt letande fann vi Les Brasseurs. Ett franchiseställe som fanns på fem andra ställen i landet. Både jag och Marie fegade eftersom vi tog varsin stor burgare. Jag var exceptionell tydlig med att mitt kött skulle vara beyond well done.

Första tuggan bevisade att informationen inte lämnat bordet. Det rosa köttet bländade mig. Istället för att bara be servitören att göra om well done grillningen åt jag upp hälften av denna muleupplevelse. Jag omsatte min frustration i ren skär svenskhet ”jag vill absolut inte vara till besvär mentaliteten”. Den kalla ölen var det som fick godkänt. Ironiskt sett landade slutnotan på den dyraste hittills, ett hån mot oss fegisar.

En av höjdpunkterna på denna dag var att få kasta sig på sängen. Det gjorde vi efter att ha checkat in klockan 20.30. Kvällen avslutades med sociala medier, mobilspel och skicka ”Riktiga vykort”.

Dag 5 – Genèvesjön

Vi gick upp runt klockan 09.00. Frukosten ingick inte på detta hotell. För 340 kronor kunde vi få en buffé, men priset kändes lite väl högt och snålheten tog överhanden. I Ouchy handlade vi på oss vatten, yoghurt och bröd för bara 70 kronor. Vår båt avgick klockan 11.20, 13.25 var vi framme vid Chillon Castle.

Vägen dit kantades utav genant vackra vyer i symbios med ett fantastiskt sommarväder. Château de Chillon är ett ”sagoslott” byggt på en undervattensklippa vid östra ändan av Genèvesjön i Schweiz mellan Villeneuve och Montreux. Medeltidsslottet var oväntat häftigt även innanför murarna.

Fängelsehålorna och tortyrkammaren var exceptionellt obehagliga. Istället för överdådiga rum dekorerade med miljontals av tavlor bestod slottet av mindre karga rum där funktionaliteten stod främst  i fokus. Toaletten var en sådan plats; två hål på en marmorställning och 40 meter rakt ner i vattnet.

Vi valde att gå den 3 kilometer långa strandpromenaden till Montreux, istället för att ta bussen. Av alla sådana promenader jag gått var detta kungen av strandpromenader. Istället för bara en vattenlinje kantades färden av oändligt med kreativt varierade blomsterarrangemang, trädplanteringar och utomhuskonst. Alla färger, höga snöprydda alper, det blå vattnet, klippor, konstbänkar och båttrafik skapade en 3 kilometers naturtavla som vi inte sett maken till.

Efter denna sanslösa promenad var vi framme i Montreux. Det vimlade av människor runt kajerna. Gruppen Queens sångare Freddie Mercury hade hedrats med en staty invid vattenbrynet. Anledningen var att han slagit sig ner i denna underbara stad och skaffat sig en egen studio: Mountain recording studio.

Självklart ville vi ta foton där jag och Marie var i bild med denna karismatiske personlighet. Det ville tyvärr halva Bombay också. De fick fototokiga japaner att verka folkskygga utifrån att de skulle ta några 100 foton på varandra i alla olika konstellationer, möjliga som omöjliga. Att släppa fram några andra turister låg inte i deras intressen. Till sist blev jag tjurig och provocerade fram fotolägen för oss.

Efter denna pärs gick vi runt i staden för att hitta någonstans att äta. Jag hittade efter en stund en annan agenda. Beläget högt upp låg deras gamla stan. Jag ville helt enkelt se medeltidshusen, medan Marie definitivt inte delade detta engagemang. Efter horribla uppförsbackarna fick jag temporärt njuta utav de arkitektoniska mästerverken.

Marie och jag hittade ingen passande restaurang utan tog tåget till närliggande Vevey. Efter all sol hann det mulna till ordentligt för att i nästa sekund börja spöregna. Det var inte alls lika upphetsande att utforska staden som bland annat är känd för att Charlie Chaplin bott här i 25 år. Vi lyckades dock ta foton på oss och Chaplinstatyn invid strandkanten.

Likt ett gudomligt ingripande hittade vi lite senare en tvättäkta italiensk restaurang, Molino. Den tillhörde kategorin dyrare hak att äta på. All pasta gjordes direkt på stället och helt synligt, bara det en upplevelse. Vi tog varsin Tortellini alla panna. Den himmelskt krämiga såsen var mat för gudarna. Trots att jag kunde ha ätit tre gånger som mycket var varenda tortellini värd 30 sekunder i gommen.

Tåget till Lausanne gick klockan 18.15. Den resan tog bara 15 minuter. Kvällen avslutades med att vi handlade frukost inför morgondagens hemfärd. På agendan stod också dusch och packning. Sammanfattningsvis så upplevde vi Lausanne som en stad som ingen av oss riktigt gillade.

Dag 6 – hemfärd

Mobilen hamrade in budskapet att vi var tvungna att kravla oss upp från den sköna sängen. Vi betalade 2500 kronor för två nätter på detta braiga hotell, sedan metro till järnvägsstationen för att ta tåget till flygplatsen. På grund utav det dyra prisläget blev det inte mycket shoppande.

Frukosten avverkades invid vår gate. Hela reseprocessen fungerade sjukt bra. Det var bara från Arlanda till Norrköping som det blev 1½ timmes försening då det inträffat en olycka. Vi var hemma runt klockan 19.00. Barnen var frenetiskt nyfikna. De blev halvnöjda med de örhängen de fick samt lite godis. Borta bra men hemma bäst.

Hela kalaset hade gått på runt 19 000 kronor. Det kan tyckas dyrt, men vi vistades i ett av Europas dyraste land. Både jag och Marie var väldigt nöja med vad vi upplevt.

Continue Reading »

 ”Beta-av-kokboks-strategin”

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att skapa en strategi som inte skulle upplevas som ett jobbigt krav-ok över axlarna i vardagsstressen. I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma vilken efterrätt och vilken middag som avsmakas blir det aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den veckan har personen har det övergripande ansvaret att handla in råvarorna och tillaga dem. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan det görs, eller om man vill gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt.

Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske, för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

1560 olika recept har vi skapat under en tio-års period. Förutom att det är en hel,  har i alla fall jag lärt mig massor utifrån att förut varit en medioker kock. När man gör dessa recept är det en stor fördel att man inte känner sig alltför pressad av  andra vardagliga sysslor. Det är bara att acceptera att det tar tid  att laga mat från grunden och att njuta av dessa stunder istället för tvärtom.

I symbios med matprocessen lyssnar jag på  musik från alla genrer på hög volym. Förut drack jag vin till matprocessen. De senaste två åren gör jag inte det längre, utan hänger mig bara till råvarorna och musiken.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera med bara Polly i kladdkakan så kan man dela upp kakan i två till fyra delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Daim, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Mina smaklökar är påminner en viss del om ett barns. Jag gillar i stort sett inget som kommer från havet. Torsk fungerar utmärkt, men sådant som andra varelser benämner som delikatesser ogillar jag såsom bläckfisk, musslor, räkor, kräftor och dylikt.

Något jag skyr som elden är all form av svamp. Om det är konsistensen, smaken av typ ingenting eller alla gifter som samlas i denna avskyvärda råvara låter jag vara osagt, men äta det skulle aldrig ske. Det tråkiga med detta är ju att de andra i familjen indirekt blir drabbade av infantilismen. Sorgligt, men de får glädja sig åt att jag dyrkar indisk mat och pastarätter.

Ett helhetskoncept

• Första steget är att dagbokföra vilket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.

• Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.

• Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extra delikata och vill göra om.
  

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar. Recept som får ett lägre betyg än en 4:a förkastar vi helt sonika.

Skulle en rätt attrahera våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 i betyg eller över, så vandrar receptet in i ytterligare en lista där själva matessensen i sig hamnar.

Efter några år har man definitivt inga problem med att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrätter till vänner eller  släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

Att många recept sällan får under betyg 3 beror mest på att vi gör recept som instinktivt känns spännande och delikata. Då är det sällan vi blir riktigt besvikna, utan det tillagade hamnar främst på graderingen ”god”.

Däremot krävs det väldigt mycket utav smaklökarna om vi sätter en 6 eller ännu värre en 7. Vid ett sådant betyg måste rätten vara 5-i-topp något av det godaste man någonsin ätit.

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Vissa rätter blir helt enkelt godare än andra. De som får en 5:a i betyg och över åker in i en speciell receptlista där ”top of the class” bara får inträde.

De med högst betyg 2015 var dessa härliga recept. Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap. Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad. Ost- och skinkgifflar med basilika. Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost. Inflätad grillkorv: vetemjöl,

Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskostrapsolja, jäst, mjölk. Kärleksmums: cocos, Kakao. Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes. Chokladdoppade dadlar med en valnöt i. Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk. Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär.

Kalljästa rabarber- och vaniljbullar med mandelmassa var det enda recept som fick en 6:a. Efterrätten var en fest för alla smaklökarna, en ren sensation.

2015 års recept

V.01 Mari 3½/7                  Maries köttpiroger med pizzadeg: chili, curry, oregano

V.01 Mari 2½/7                  Glutenfri pekannötpaj: maizena, citron, gräddfil

V.02 Mats 3/7                     Danske Hacke biff med potatismos: grädde, lök, tabasco

V.02 Mats 3/7                     Smoothies: banan, blåbär, vaniljglass

V.03 Mari 3/7                     Ris med citronstekt kyckling

V.03 Mari 3/7                     Pannacotta på gelé socker: grädde och kakao

V.04 Mats 3½/7                  Chiagröt med choklad och banan: 2 msk chia, mandelmjölk

V.04 Han  4/7                    Muffins med marabouchoklad i botten

V.05 Mari 3/7                      Chiagröt med bär: mandelmjölk

V.05 Mari 3½/7                  Pannkakstårta med grädde och nutella

V.06 Mats 4½/7              Varm smörgåstårta: kyckling, morötter

V.06 Mats 3/7                     Kladdkaka med non-stop

V.07 Mari 3/7                     Tacokyckling (spiskummin): stekt mango chutney/rödlök/morötter

V.07 Mari 4/7                   Devil´s food muffins: mandelmjöl, kakao, kokosmjöl

V.08 Mats 4/7                   Panerad kycklingfilé med ris blandat i massor ost och majs

V.08 Mats 2½/7                  AM cookie: Dumle kola, mörk choklad, farinsocker

V.09 Mari 4/7                    Krämig falukorv med ris:  senap, västerbottenost, chilisås, grädde

V.09 Mari 4½/7               Oreocheesecake: färskost, oreokex

V.10 Mats 2/7                     Lättlagad fiskgratäng. Purjolök, krossade tomater, potatismos

V.10 Mats 4/7                   Marabouchokladbanansockerkaka

V.11 Mari 3½/7                  Fisk á la orange: apelsinjuice, torsk, grädde

V.11 Mari 3/7                     Grahamsskorpor

V.12 Mats 3/7                     Köttfärspastaomelett med ost.

V.12 Mats 4/7                   Brownies med avokado: mandelmjöl, mörk choklad, florsocker

V.13 Mari 4/7                   Grahamsfrallor

V.13 Mari 4/7                   Blåbärssoppa med hallon: potatismjöl, vaniljpulver, citronsaft

V.14 Mats 4/7                   Potatismos i ugn med prästost, vanlig ost och kokt skinka

V.15 Mari 5/7                   Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap

V.16 Mats 3/7                        Amerikanska pannkakor

V.16 Mats 4/7                    Kladdkaka i micro: havregryn, bakpulver, sirap

V.17 Mari 3/7                         Kycklinggryta Massaman: potatis, broccoli, chili, limeblad

V.17 Mari 3/7                        Chokladbollskaka i tårtbitar: havregryn, strössel, kokosflingor

V.18 Mats 4/7                     Tacopizza: tortillabröd, paprika, oregano, tacosås

V.18 Mats 4/7                     Nutella & banansmet i pannkakor

V.19 Mari 3/7                        Morotssoppa: lök, crème fraiche,

V.19 Mari 3/7                         Godiskaka i panna:  nonstop, farinsocker, mjölkchoklad

V.20 Mats 3½/7                  Vitlöksdoftande lövbiffsgryta & bandspagetti: lök, crème fraiche,

V.20 Mats 4½/7              Syrlig frestelse med vit choklad: citron, lemon curd, vispgrädde

V.21 Mari 3/7                     Sallad med gorgonzola, päron, valnötter, olivolja, isbergssallad

V.21 Mari 4½/7                Smoothie: med bana, blåbär och nykomlingen äpplen

V.22 Mats 3/7                     Enkel köttgryta med bandspagetti: grädde, vatten, lök, soja

V.22 Mats 3/7                     Chocolate chip cookies: havregryn,

V.23 Mari 2/7                     Filmjölkslimpa med frön, sirap, grahamsmjöl

V.23 Mari 5½/7             Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad

V.24 Mats 5/7                 Ost- och skinkgifflar med basilika

V.24 Mats 3/7                     Kexchokladpannacotta

V.25 Mari 4/7                  Kycklinggryta med curry och bacon: crème fraiche, mjölk, lök

V.25 Mari 3½                     Banan-jordgubbspannacotta

V.26 Mats 3/7                     Lövbiff i pitabröd med vitlökssås

V.26 HW  2/7                     Choklad-kaka: oregokex, jordgubbar, mjölkchoklad (för sött)

V.27 Mari 5/7                  Inflätad grillkorv: vetemjöl, rapsolja, jäst, mjölk

V.27 Mari 3½/7                 Persikopaj: ägg, vispgrädde, mandelmassa

V.28 Mats 3½/7                 Vitlöksdoftande lövbiffsgryta med bandspagetti: crème fraiche

V.28 Mats 3/7                     Nutellarulltårta med färska hallon och grädde

V.29 Mari 4/7                   Maries fiskgratäng med färskpotatis: ost, fiskbuljong, grädde, dill

V.29 Mari 4/7                   Jordgubbar doppade i mjölkchoklad och strössel

V.30 Mats  3/7                    Quiche Lorraine: kassler, purjolök, lagrad ost, lök

V.30 Mats 4½/7              Blåbärssnittar i långpanna: mycket blåbär, smält smör, socker

V.31 Mari 3/7                     Hönokakapizza: rucola, parmesan, parmaskinka

V.31 Mari 3/7                     Körsbärs- & chokladsmuffins

V.32 Mats 2/7                     Grönpepparkyckling med ris: smör (för mycket dock), grädde

V.32 Mats  6/7                  Kalljästa rabarber- och vaniljbullar: mandelmassa

V.33 Mari 4/7                   Maries kycklingsoppa mede bröd: lök, linser, crème fraiche

V.33 Mari 2½/7                  Hembakade ballerina kakor: choklad och nougat smält ihop

V.34 Mats 3½/7                  Enkel köttgryta: gul lök, crème fraiche, soja, svartpeppar,

V.34 Mats 4/7                   Hård chokladkaka med lakrits/kolakräm

V.35 Mari 3½/7                  Krämig potatis och löksoppa med krutonger och grädde

V.35 Mari 3/7                     Nutella bullar

V.36 Mats 3/7                     Kamut-vetesallad med nötter och rårivna morötter

V.36 Mats 4/7                  Chocolate chip cookie brownie

V.37 Mari 5½/7               Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost

V.37 Mari 3/7                     Havrerutor med choklad och nötter

V.38 Mats 2/7                     Arlas Kalops: purjolök, lagerblad, gula lökar, kryddpepparkorn

V.38 Mats 3/7                     Smoothie: banan och jordgubb

V.39 Mari 3½/7                  Potatissoppa med parmesan och muskot

V.39 Mari 3/7                     Smoothie: banan och apelsin

V.40 Mats 4/7                  Dal Tadka (linsgryta) med chapatibröd: vitlök, gurkmeja, ingefära

V.40 Frida 3/7                    Kokostoppar: kokos, smör

V.41 Mari 4/7                   Kyckling på asiatiskt vis med ris: bananer, sambal oele

V.41 Mari 2/7                     Parmesanpannkakor:

V.42 Mats 3/7                     Stuvade ärtor med stekt korv: burkärtor, mjölk

V.42 Mats 5/7                  Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskost

V.43 Mari 4½/7              Tunnbrödssticks: olivolja, kummin, västerbottenost, flingsalt

V.43 Mari 3/7                     Äppelkaka med mandelmassa & pinjenötter & vaniljsås

V.44 Mats 2/7                     Dillkött ur Recept.nu: purjolök, mkt grädde, morötter, kalvkött

V.44 Mats 4/7                  Sega havrerutor: Sirap, havregryn, ägg

V.45 Mari 3/7                     Kyckling med äpplen och ingefära med ris: grädde

V.45 Mari 4½/7             Kardemummakanel bullar

V.46 Mats 3/7                     Belgiska hamburgare: majonnäs, tomat, gurka, sallad

V.46 Mats 4/7                  Fluffig nutella mousse: grädde & nutella

V.47 Mari 2/7                     Fransk löksoppa med ost och krutonger: lagerblad, chiliflakes,

V.47 Mari 5/7                  Kärleksmums: cocos, Kakao

V.48 Mats 3/7                     Krämig majssoppa med parmachips

V.48 Mats 5/7                  Syrlig yoghurtkaka med hallon på och i samt citron

V.49 Mari  4/7                  Annas kålsoppa: vitkål, mörk sirap, kokt julskinka

V.49 Mari 3/7                     Pepparkakscheesecake med apelsinsås

V.50 Mats 3/7                     Potatismos med panerad fläskfilé

V.50 Mats 4/7                  Vår kokboks Knäck: sirap, grädde, socker

V.51 Mari 5/7                  Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes

V.51 Mari 5/7                  Chokladdoppade dadlar med en valnöt i

V.52 Mats 5/7                  Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk

V.52 Mats 5½/7              Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär

Ett KISS fan av rang

I begynnelsen av mitt musikintresse det vill säga efter att ha lyssnat på mamma och pappas dansbandshit typ Ingmar Nordströms och Vikingarna blev det helt sonika KISS som gällde en bra tid framöver. På det dystra 70-talet var det antingen ABBA eller KISS som gällde.

Jag förstod då inte ABBAS genialitet utan fogade in mig till dem som dyrkade de maskerade männen. I klassen var det jag som slogs starkast för KISS, polaren Jukka Lukkonen hade Ramones som sina husgudar medan Keijo Kumpala föredrog Rainbow.

Tidningen Poster vars stora affischer allt som oftast hade KISS som headliner vilka var källan min tapet. Hela rummet var en orgie utav KISS-planscher. Några gånger per månad skiftade jag platser på dessa posters, vilket jag i viss mån  upplevde som en sorts religiös höjdpunkt mellanlångrandiga  läxorna. Om det var en hög form av kreativitet eller ett utav Nordeuropas tråkigaste liv låter jag vara osagt.  Att jag hade alla plattor med gruppen på vinyl var ingen överraskning, men att jag skaffade dockor av originalmedlemmarna var mindre rationellt.

En av mina bästa kompisar Jarmo Kolehmainen var också ett stort Kiss fan. Han blev min vapendragare som följde mig på de flesta konserter som jag sett med de sminkade amerikanerna. Första gången jag såg KISS var dock inte Jarmo med. Det var på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband. Jag blev hårt ansatt i bussen eftersom jag var den ende i horderna av  Kiss entusiaster som upplevde Bon Jovi som betydligt bättre. Det var gör övrigt en av inkörsportarna till a.o.r-genren. Med låtar som ”Runaway”, ”Breakout”, ”Shot through the heart”, ”Burning for love” och ”Roulette” ägde de arenan.

Andra gången  var i återföreningsturnén 1994 i ett utsålt Globen.  Jag hade lyckats med konststycket att få med mig min fru och bror. Hon somnade otroligt nog i den höga volymen. Till viss del kunde jag förstå tillståndet eftersom ljudet var så taskigt att det var svårt att urskilja vilka låtar de spelade, enerverande uselt.

Ännu horriblare blev det sista gången jag såg dem. Det var år 2013 på  Sweden Rock. Jag såg 6-7 låtar innan jag hastade tillbaka till tältet. Det var noll inlevelse, trots mängder utav eld, bomber och rök. Paul Stanley sjöng som en dåligt kastrerad hammarhaj; det mesta lät livlöst och konstruerat.

Sista plattan plattan som jag lyssnade rakt av var ”Asylum” från 1985. Därefter har jag inte hört något mera album i sin helhet. De blev bara tröttsamma, förutsägbara och för kommersiellt plastiga. Såhär i efterhand har jag lyssnat in mig på Spotify utan att bli speciellt imponerad utav det musikaliska de presterat på de senaste alstren.

Sett i backspegeln tycker jag att a.o.r-alstren: Dynasty och Unmasked fortfarande är sjukt bra. Med låtar som ”Easy as it seems”, ”Naked city”, ”Is that you”, ”Shandi”, ”Charisma”, ”I was made for loving you”, ”Dirty livin”, ”Sure know something”, ”What makes the word go round”, ”She´s so european”, ”Tomorrow” skapade de en melodisk magi.

Ett brittiskt tributeband

Dressed to kill: ar turnerat som tribute band i 25 år. Ash, Gary, Matt, Danny kommer från Storbritannien.

Att få igång publiken tillhörde troligtvis inte det enklaste uppdraget när Flygeln bara bestod utav numrerade sittplatser. Antingen var arrangören totalt trög i huvudet, eller hur genialisk som helst, utifrån att snittåldern låg mellan 55-60 år, och att någon i publiken när som helst kunde tuppa av. Jag hade hoppats på att en ny generation skulle upptäcka musiken, så tycktes inte vara fallet i Norrköping.

Flygeln var sådär pinsamt halvfull, vilket öppnade möjligheter att sätta sig någon annan stans i lokalen. Vårt gäng på fem gubbar satt oss nästan längst bak. Ljudet där var förhållandevis bra precis som vyn.

Paul Stanley borde ha varit typ 97 procent tystare på scen och istället låtit musiken talat. Slå ihop Donald Trump med Anna Book får man en ganska bra bild på hur pinsamt mediokert mellansnack den mannen hade. Enligt mina vänner var trummisen den som var bäst musikaliskt sett i bandet. Gene den som var mest look-a-like. Smolken i bägaren var att trummisen föreställde Eric Carr, inte Peter Criss.

De rev av de flesta klassiker såsom ”Room service”, ”Rock bottom”, ”Love gun”, ”Makin love”, ”Detroit rock city”, ”Tomorrow and tonight2,  ”Do you love me”, ”God of thunder”, ”I was made for lovin you”, ”Stole your love”, ”Rock and roll all nite”, ”Shout it out loud”, ”I want you”, ”Black diamond”, ”C´mon and love me”. Största överraskningsanfallet var ”The Oath” från ”Music from the elder”; en bortglömd pärla. Bandet passade på att dra sköna ”A world without heroes” från samma platta.

I Sverige är ordet ”lagom” ett kriminellt underskattat ord.  Det är ett ord som passar som handsken; det var lagom bra konsert. En av få låtar jag saknade var blytunga ”War machine” från ”Creatures of the night”.

Största behållningen var  en retroaktiv sådan. Inspirerad av musiken skapade jag en Spotify lista med 70 av KISS allra bästa låtar. Det var riktigt trevligt att återupptäcka KISS igen, gamla KISS låtar mestadels, men ändå. Det går inte komma ifrån att deras bästa låtar verkligen är bra och nästintill tidlösa.

Pixel-Eskapism

Teamet Speilberg & Hanks grottar denna gång in sig i det polariserade spionspelet under det kalla kriget. Denna genre är ljusår ifrån att vara en favorit. Jag måste dock abdikera för en relativt lättfattad feelgood dokudrama som speglas med värme. Vänner av James Bond lär bli besvikna. Dialogen är det primära, action förlagd till periferin.  Tom Hanks gestaltning av den vardaglige försäkringssnubben James Donovan är som gjord för honom. Kemin mellan honom och den ryske spionen Rudolf Abel (Mark Rylance) är klockren. Avsaknaden utav pure action är sinnessjukt befriande ibland. Inblicken på ett delat Europa är alltid lika högintressant även i nutid. Att jag upplevde filmen så bra kan också bero på att mina förväntningar var enormt låga.

Star Wars: The force awakens, årets mest efterlängtade film, årets bästa film? Svar nja, och nej. Underhållningsvärdet är skyhögt, tyvärr har upphovsmännen reproducerat all tänkbar nostalgi, vilket i mitt tycke blev på tok för mycket utav det goda. Att man dessutom inte kan komma på något annat än att förgöra ytterligare än i raden av dödsstjärnor tyder bara på sjukt dålig fantasi eller svårighet att våga gå utanför the comfort zone. Dialogen tycks vara skriven för 8 till 10- åringar, en faktor som drar ner helhetsbetyget rejält. JJ Abrahams är mannen bakom tv-succéer som Felicity, Alias och Lost samt filmer som Star Trek, Super 8 och Mission impossible. Han har filmskapandet i ådrorna och har en hög lägstanivå som ett kreativt vapen. Det han gjorde med Star Trek rebooten var definitivt ingen tillfällighet.  Förhoppningsvis blir de kommande uppföljarna mer fristående originalet, utan självplagiatkomplex. Jag vill ha mer våld, mer blod, mer sex tack. Jag är rädd för att Disney inte fattat  eller fattar det innan det är försent – money rules.

År 2149 jorden håller på att dö på grund utav rika människor som vill ha ännu mera makt och pengar. De har dammsugit jorden på allt värdefullt. Luften går knappt att andas och fattigdomen är överväldigande. Vetenskapsmännen har lyckats med konststycket att teleportera en koloni av människor 85 miljoner år tillbaka. Det ädla syftet är att återskapa en sund civilisation, medan the dark force ser detta som en chans att ytterligare råna jorden på dess tillgångar. Finns det  dinosaurier i en film är det lätt att associera till Jurasic Park. I Terra nova blir den kopplingen ännu tydligare. Trots manusluckor och glättighet gillade jag och barnen vad vi såg. Det var lagom av precis allt, utan att vara sådär superbra. Originalitet är ett starkt ord,  här lånas det friskt av Avatar/Jurassic Park/Earth 2/Lost/Stargate med flera. Tyvärr blev det bara en säsong utav en serie som jag skulle vilja ha sett en fortsättning av.

Vildmark, män, vapen, indianer, krig, död, våld präglar detta vildmarksäventyr The Revenent. För lång trogen tjänst fick äntligen Leonard DiCaprio en Oscar för sin gestaltning av den envise och seglivade Hugh Glass. Hans antagonist John Fitzgerald spelas utmärkt av Tom Hardy. Filmen är vacker, känns delvis autentisk, trots 2 timmar och 36 minuter. Filmen baseras löst på en novell, med stark betoning på löst. Det är inte mycket som överensstämmer med bokformatet förutom naturen. Det blir periodvis en Robinson Crouse på land, inget fel i det, men ibland upplevde jag att att mitt skruvande i biostolen blev väl frenetisk. Höjdpunkten är Hugh Glass batalj med en björn. Det såg schizofrent verkligt ut; som tittare tappar man helt enkelt andan. Hugh Glass måste ha ett av den kontinentens allra bästa läkkött. Så mycket som han var med om och överlevde skulle knappt Batman mäktat med. Eftersom detta är en amerikansk film så är väl inte den petitessen alltför märklig. En estetisk välgjord film, men lite för lång för sitt eget bästa.

Att jag fastnade för Spiderman i min ungdom berodde på karaktärens kulsprutande kommentarer vars syfte var att få sina motståndare ur balans. I Spidermans fall har man inte lyckats reproducera denna egenskap i filmerna. Detta är definitivt inte fallet i Deadpool. Ryan Reynolds (1976, Canada, Vancouver:  Blade: Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, The Nines, Fireflies in the garden, X.men origins: Wolverine, Paper man, Buried, Green lantern,  Safe house, The Change up, The captive, Self/less)  är klockren i rollen som den diagnosbabblande superhjälten. Action från första bildrutan dessutom oerhört snyggt designad sådan. Deadpools humor är inte alltid rolig utan också ytterst raljerande. Det känns mera som att han har tics och indirekt är tvungen att avfyra syrligheter i alla tänkbara som otänkbara situationer. Det skulle kunna vara en källa till en repetitiv film, men så blir inte fallet. Deadpool är rated R vilket få av Marvels filmer är. Det innebär massor av blod, ultravåld och grovt språk. Tänk så bra det kan bli när den subtila censuren får fritt spelrum. X-men karaktärerna Colossus och  Negasonic Teenage Warhead tröstlösa försök att övertala Deadpool att bli en av dem är också en stämningshöjare i filmen. Lagom bra effekter, lagom bra skådespeleri, lagom av allt, men helheten blir en uppvisning i en filmisk urkraft.

Oscarsvinnare och jag går inte inte alltid ihop – Spotlight gör det. Det är en historia som baseras på verkliga händelser. I och med att tidningen The Boston Globe får en ny chefredaktör som dels är jude, dels inte har några referenser till staden förut gör att tidningen agenda ändras. Istället för att subliminalt förtränga dysfunktionella samhällsnormer där politiker, präster, affärsmän och vanliga medborgare lever i symbios får det undersökande teamet Spotligt i uppdrag av chefredaktören att börja nysta i sådant som förut bara fick notiser i tidningen. Teamets detektivarbete leder till att man utmanar hela den katolska kyrkan och allt vad den står för. Castingen är totalt optimal, Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: The last castle, Wintalkers, Eternal sunshine of the spotless mind, Collateral, Zodiak, Blindness, The Avengers, Iron man 3, Now you see me, Shutter island, Margaret, The kids are all right, Begin again, Foxcather) är ADHD-speedad-Gud-alike. Alla skådisar är som små pusselbitar i ett stort pussel. Det är bara att abdikera för en en historia som känns så overklig utifrån ett grupperspektiv. Dialogen, tempot, skådespeleriet, typ allt är helt outstanding. En av de bättre och intressantaste filmer jag sett på länge – en samhällsögonöppnare.

Det sjuka är att detta har kunnat fortgå så länge som det gjort, med Gud som förklädnad. Att leva i celibat tycks vara en grogrund till att undertryckta sexuella känslor får Guds män att bli djävulens hantlangare i Guds namn och dessutom komma undan med det. Den Katolska kyrkan har alltid varit en en förening för pedofiler som gömmer sig bakom sin egen sfäriska maktfaktor utan insyn för yttervärlden. Jag hoppas att detta ändras i och med denna film. Tyvärr tror jag att kulturen består så länge som celibatet är ett honnörsord bland pedofilgubbarna. Jesus gick på vatten, men det är få förunnat, låt prästerna gifta sig istället för att utnyttja småpojkar med trasiga hemförhållanden sexuellt.

Sätt färg på livspusslet

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Att aktiviteten fick epitetet ”28:e middagar” berodde på att det var datumet som vi dels förlovade oss, dels gifte oss.

500-1000 kronor per månad lägger vi på vardagslyxkontot. Beroende på menyn så kan det skifta mellan att ta en efterrätt eller förrätt; huvudrätt och dryck är standard, men oftast inte alla tre.

Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera samt restauranger som befann sig i skottgluggen där vår semester förlades. I år var det Kiruna, Jukkasjärvi Linköping och Stockholm som fick ta del utav vårt besök.

Det ursprungliga  kriteriet var att barnen inte skulle följa med på dessa kulinariska äventyr. Den dogmatiska strategin har vi ibland ruckat på. Anledningarna har varit att vi inte haft någon barnvakt eller att vi helt enkelt ville att barnen skulle få uppleva just den maten eller restaurangen. Generellt sett är de två små alvmonstren inte med oss vid dessa matupplevelser.

Restaurang eller restaurant kommer av det franska restaurer, vederkvicka, vilket i sin tur kan härledas till latin restaurare, återuppbygga, därav även svenska restaurera, försätta i ursprungligt skick. En av Europas äldsta restauranger är förmodligen Stiftskeller St. Peter i Salzburg, Österrike. Den finns omnämnd i skrift redan år 803.

De bästa restaurangerna

Det var många om budet eftersom kvaliteten detta år var osedvanligt högt. Samrat of India: Södermalm Stockholm var definitivt en av årets höjdpunkter. En annan given krogpärla var Urbane Goat. Vi hade inga höga tankar om stället, men upplevde att maten, servicen och interiören var sådär överraskande bra.

Den sämsta restaurangerna

I och med ett ägarbyte har före detta favoritrestaurangen Indra devalverats några snäpp på kvalitetsskalan. Tragiskt, men dessvärre sant, jag hoppas att de helt enkelt rycker upp sig eller återigen gör en ägar-rockad.

2015-års besökta mathak

Januari

Olympia i Linköping (grekisk restaurang)

Februari

Östgöta Kök: Nya Torget

Mars

Spicy Hot: Repslagargatan

April

Kopparhammaren

Maj

Urbane Goat: S:t Persgatan

Juni

Indra

Juli

Stadsvakten: Nya Rådstugugatam

Augusti

Samrat of India: Södermalm Stockholm

September

Asian Garden

November

Landströms kök: Kiruna

December

Hembygdsgården: Jukkasjärvi

Första gången

Jag och Marie hade den goda smaken att se Eurovisionfinalen i Globen år 2000. Sveriges bidrag var Roger Pontare med ”När vindarna viskar mitt namn”. De värdiga vinnarna kom dock från vårt Grannland Danmark. Olsen Brothers tog Europa som Sverige med storm med deras ”Fly on the wings of love”. Viss var det kul att ha varit på en final i Sverige i Globen, men det bestående minnena var egentligen taskiga platser  och dåligt ljud.

Jag bokade tidigt upp fyra biljetter till familjen när de släpptes. Att det blev genrepet var dels för att jag var nyfiken på det, dels för att kunna se finalen i favoritsoffan. Biljetterna kostade 55o kronor gånger fyra, en saftig summa, men klart värt pengarna om förväntningarna infriades.

De första deltävlingarna hade väl varit sisådär när det kom till helhetskvaliteten. Instinktivt kändes inte detta startfält helt klockrent heller.

För att rama in evenemanget i en rosa familjeskimmer besökte vi nyöppnade restaurangen Pinchos. Sedan starten 2012 har restaurangen varit Sveriges första och enda app-restaurang. Bordsbokning, menysurfing, betalning och beställning kommuniceras via en app i din egen mobiltelefon. Trots det vimlade det utav personal i såväl det öppna köket som på golvet.

Barnen fick varsin Tapasplanka speciellt anpassad för barn, tyvärr inte för våra kräsna matmonster. Quesadillas, Miniburgare, Kycklingspett, Sötpotatispommes passade inte alls. Jag och Marie testa på minipizza, minikebabrulle, sötpotatispommes och kycklingburrito. Det mesta smakade bra utan att vara sensationellt på något sätt. Sötpotatispommen blev dock en favorit till oss.

Deltävling 3

Vi handlade på oss godis på Hemköp innan vi bilade upp till Himmelstalundshallen. Rad 20 framför scenen visade sig vara optimala platser. Endast ett stenkast därifrån fick vi följa värdparets mellansnack. ”Ett få igång publiken team” inledde evenemanget med att kickstarta publiken via stereotypt kallprat och dj-mello-musik.

Därefter förklarade melodifestivalens ständige studioman Henrik von Zweigbergk hur kvällen skulle gestalta sig, var kamerorna fanns, var vi borde klappa händer och så vidare. Mr Melodifestivalen: Christer Björkman tog i 5 minuter över stafettpinnen för att lotsa publiken vidare via information.

Mellanakten bestod av någon mystisk dans där Gina medverkade. Jag har inte alls förstått det fantastiska med att värdarna måste dansa, sjunga och showa. Låt de som är bäst på att utföra dessa göra så, inte programledarna.

Startfältet

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

En väl framförd brygd av afropop. Varken bu eller bä, min fru gillade vad hon såg och hörde.

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

”Me and my drum” från 2011 var en personlig favorit hos mig. Jag blev ytterst förvånad när Åhlund (Teddybears)/Kleerup pennade ”You carved my name”  var minst lika bra. Helena Gutarras ”Leila K attityd” var kaxigt precis som dansarna i Junck. Den  tuggummihäftande rockrefrängen var som ett knytnävsslag i solar plexus utifrån en hit-låts perspektiv. Ett riktigt energiskt och bra framträdande från alla inblandade i symbios med en oerhört skönt electropop-driv.

3. Smilo ”Weight of the world”

För mig en ganska intetsägande mellohouselåt med ett horribelt tråkigt framträdande. Visst, musiken ligger i tiden, men låten var i alla fall en av deltävlingens sämsta i symbios med bedrövlig sånginsats.

4. After Dark ”Kom ut som en stjärna”

Jag är verkligen inget fan utav män som klär ut sig till kvinnor och till råga sjunger. Sången i sig är ju inte precis Adele, vilket inte gör saken bättre. Trots det var denna låt hyfsad och fyllde upp underhållningskvoten med glitter och glamour. Den bör dock inte gå vidare till vare sig final eller Andra chansen på bekostnad utav mer seriösa bidrag och bättre låtar

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Modern r’n’b-pop  a´la Zara Larsson till Rihanna. Soundet låter stort och snyggt men också dränkt i : ”vi har hört detta 1000 miljarder gånger förut”.  Lisa  har onekligen talangtävlingsrutinen, men saknade karisman.

6. Boris René ”Put your love on me”

Degerforsfotbollsspelande och självsäker avlossade Boris en stunds skön soulpop med hatten i högsta hugg.

7. Oscar Zia ”Human”

Otroligt oväntat bra. Hade väntat mig något mera i stil med förra låten ”Yes we can” och andra Saade kloner toner, men här var det en avskalad show som gällde. Musiken var  dock långtifrån stilistisk utan en härlig arena rock med en klockren Killer-refräng.

Värdparet

Gina Dirawi och Henrik Schyffert var sköna. Henrik var perfekt som sidekick, befriande att slippa det tillrättalagda melloskämten, utan mera en traditionell stand-up humor som jag skulle vilja se betydligt mera av i de andra deltävlingarna.

Som det varit nu har Edward Af Sillen skrivit dialogen och då spelar det ju ingen roll om det är Robert Gustavsson, David Batra, Johan Glans eller någon annan komiker som avlossar de oftast mello-anpasssade-humorn. Henrik Schyffert 5 minutare där han drev om sin egen IT-dyslektiska förmåga var genuint rolig. Inledningen med att mima till låten ”Underpressure” var oförutsägbart oförklarligt onödigt.

Helheten

Var det värt de 2200 kronorna som kalaset kostade. I och med att våra förväntningar infriades med råge var det helt enkelt så att kostnadens synkades adekvat med upplevelsen, något hela familjen var ense om.  Det avslappnade atmosfären genom att detta var ett genrep var behagligt. Att vara delaktig i ”bakom kulisserna” upplevde vi också som mycket givande.

Exempelvis var de Sci-fi långarmade kamerorna som spindlade sig fram lite över publikens huvud sanslöst häftiga. Ett restaurangbesök innan själva evenemanget förstärkte upplevelsen.

Familjens val till Finalen

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

7. Oscar Zia ”Human”

De som gick till finalen var:

7. Oscar Zia ”Human”

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Oerhört beklämmande att bovarna i dramat: kidsen, lägger sina 57 röster på hur coola vissa artister ser ut, inte hur taskigt de sjunger som exempelvis Smilo. Swingfly hade allt, men kom ändå inte till finalen eller Andra chansen. Tragiskt är ett starkt ord när världen ser ut som den gör, men tråkigt att en av två klockrena hits inte kom längre. Swingfly hade kämpat med både förkylning och kräksjuka under veckan vilket gjorde att han kraxade lite för mycket.

Familjens val till Andra chansen

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

6. Boris René ”Put your love on me”

De som gick till Andra chansen var:

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

6. Boris René ”Put your love on me”

Att professionella glädjespridaren Boris gick vidare var härligt. Att SaRaha gjorde samma sak var mindre roligt.

Melodieufori

2015 går inte till historien som varken ett topp-år för melodisk hårdrock eller a.o.r. Det blev ärligt talat påfrestande svettigt att hitta 15 plattor som var tillräckligt bra för listan.  Jag blev så illa tvungen att blanda in lite modern rock på den för att kunna iordningställa sammanställningen. Listans senare hälft präglas av att de inte alls når upp till mitt fjärde kriterium. Det som faktiskt räddar upp året är de svenska akterna.

Grupper som Serpentine, Level 10, Ten, Chaos magic, Lifeline, Hungryheart är på tok för dåligt. I mittfåran hamnar de flesta grupper, projekt eller artister via halvbra/godkänt som exempelvis Kelly Keeling, Radio exile, Lande/Holter, Kamelot, Issa, Royal Hunt, Kiske/Sommerville, House of lords,  Newman, Blood red saint.

Hur är det möjligt att året som gått varit halvljummet när veteraner som Toto, Def Leppard, FM, Bonfire, Whitesnake, Kamelot, Europe etc etc släppt plattor som hyllats. Utgår man som lyssnare att allt de släpper är lika med kvalitet så är väl musikåret en sensation. Utgår man istället från att dessa grupper oftast bränt sitt krut för att reproducera sin fornstora klassiker med syfte att uppnå någon form av glans från fansen, är det lättare att sopa bort det förgångna. Det är få gamla dinosaurier som levererar musik som överraskar i alla fall mig.

Att vara världsledande utan att ha engelska som sitt modersmål är minst sagt unikt. Förutom kvalitetsaspekten på musiken från Sverige är variationen abnormt stor. Varje grupp har verkligen sin egna stil och är inte stöpta i samma musikbryggd: The Poodles, Jono, Degreed, Find me, Magnus Karlsson, Art Nation,The Murder of my sweet och C.O.P. Jag tycker att massmedia borde sätta strålkastarljuset på hur världsledande vi är i melodisk hårdrock och hur det överhuvudtaget är möjligt.

Melodifestivalen kan man tycka vad man vill om, men att såväl H.EA.T, The Poodles, Dynazty och i år Eclipse varumärkesmedverkat där har fått kidsan på genrens sida, utan att de egentligen fattat det; en utmärkt grogrund för framtiden helt enkelt.

5 melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.  En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett utmärkt  exempel på bra musik vs taskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2015 års bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocksstronen stod som sagt mellan svenskarna och svenskarna. Det myllrar av melodisk hårdrock i bland annat i Tyskland och England, men när det gällde att komma över den subtila adekvata kvalitetströskeln var det de blågula som utrotade all konkurrens eftersom den saknades hos de flesta andra.

Inte mindre än åtta plattor var från Sverige, helt osannolikt egentligen utifrån vår folkmängd. Egentligen borde det vara en omöjlighet att skapa så mycket bra musik i ett så litet land.

Jag måste återigen prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket bra album och som vanligt introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag. Jag tror inte genren varit så vital som den ändå är i en ointresserad musikvärld som den är nu. Tack Gud för att ni finns!

1. Eclipse – Armageddonize

Jag hade oerhört höga förväntningar på denna platta. Deras förra album var ett av det årets topp-10. Med en sådan i bagaget försvåras varje grupps försök att följa upp en väldigt bra platta. Efter några lyssningar så lossnade det rejält i bilstereon och mina höga förväntningar överträffades med råge. Det var inte svårt att räkna ut att musiken med lätthet skulle placera sig på en 5-i-topp-placering.

De första fem låtarna är som bombastiska knytnävsslag i solarplexus. Fjärde låten ”The Storm” är plattan allra starkaste lysande stjärna.Produktionen, variationen, rösten men framförallt de starka refrängerna bidrog till att skapa ett av årets starkaste album. Det som gör denna platta bättre än den förra är definitivt att denna landar mer emellan melodiös hårdrock och a.o.r än den förra men framförallt att refrängerna är betydligt starkare.

På förra plattan fanns det låtar som aldrig riktigt blommade ut på grund avsaknaden av ett riktigt bra chorus. Det finns bara en låt jag inte alls gillar och det är spår 7, ”Breakdown”. Erik Mårtensson är gud i sin genre helt enkelt, med ett melodisnickrande där han subtilt stjäl lagom från genren och stöper om det till sitt egna signum och för a.o.r-facklan in i 2010-talet.

2. Revolution Saints

På gitarr Doug Aldrich (ex Dio, ex Whitesnake), på bas och sång Jack Blades (Night Ranger) och slutligen på sång och trummor Deen Castronovo (Journey). Kan något överhuvudtaget gå fel? Självklart, det är mera en regel än ett undantag. Denna gång vinner erfarenhet, någon form av hunger, ihopknåpandet utav bra låtar samt en sjukt bra produktion.

En annan skön faktor är att plattan inte bara retroandas 80-tal utan också nutid i och med att musiken känns fräscht tidlös. Jack Blades röst skärsmeker genom de härligt tungamelodiska riffen, den är som skapt för plattan. Ordet supergrupp känns som ett epitet bara Revolution Saints och W.E.T får legitimitet att iklä sig.

Plattan är i mitt tycke en a.o.r-classic som samsas med The Storm, Signal och Bad English. ”How to mend a broken heart” är skriven av Erik Mårtensson och inspelad av Eclipse. Denna version är bättre än originalet på grund av bättre röst och ljudvägg. För mig är ”Here forever”plattans kronjuvel, tätt följd av ”Locked out of paradise”, ”Turn back time” och ”Back on my trail”. Denna tyngre variant av Journey är ett exempel på att a.o.r fortfarande lever och frodas, trots att det är ett Frontiersprojekt, vilket även W.E.T är. Tänk om inte Frontiers funnits? Hade genren överlevt?

3. Jono – Silence

Första gången jag hörde Jono var via låten ”I was the one” från plattan ”Requim” (2013). Det var en låt som minst sagt fångade mitt intresse. Tankarna vandrade instinktivt till Queen, men också till ett mindre komplicerat A.C.T. Förutom att produktionen är 130 procent bättre än på förra skivan finns det också en helhet och en musikalisk röd tråd i denna svulstiga  musikaliska soppa.

Jono krånglar inte till det, de blir inte heller något Queenkopiator. Istället har de skapat en egen identitet influerad utav Queen. Deras svar på ”Bohemian Rhapsody” är låten Opus.  Själv föredrar jag ”Man of misery”,  ”Wasting time”, ”Can we make it”, ”Your bread”,  och ”In my life”.  Jag såg för övrigt bandet på Skogsröjet  2015 och blev förtrollad. Vokalistens Johan Norrby sjöng minst lika bra live som på skiva, vilket inte säger lite.

Efter 10 lyssningar var det ingen tvekan om att detta var ett utav årets bästa album. En pompös fet produktion och musiker i världsklass – Queen är Gudar, Jono halvgudar – vilket album. Enda smolket i bägaren är att plattan fått på tok för lite uppmärksamhet. I en rättvis värld hade albumet legat högt på typ alla listor runt om i världen.

4. A Life Diveded – Human

80-tals Depeche Mode blandat med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till tyska A Life Divided.  Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, ett band som många inte vet är större än självaste Rammstein. ”Human” är deras 5:e album tillika uppföljare till kvalitetsstinna albumet ”The Great Escape” som i mitt är ett ännu bättre album än detta.

Vad gör en sådan här platta på denna eminenta lista? Vill man vara riktigt kryptisk kan man månne kategorisera detta till en ny typ av a.o.r eller helt enkelt strunta i att etikettera ett melodisnickrande som kryllar av refränger att döda för, distade gitarrer, adekvat produktion och ett skönt driv. Sanslöst braiga ”The most beautiful black” är en klockren hit av stora mått.

Tunga anti-aoriga inledningslåten ”Burst” skulle kunna driva horder av fanatiska pudelrockare till att repa cd:n, men den är inte helt signifikativ för resten av skivan. Melodier som ”Inside me”, ”Own mistake”, Right where I belong”, ”Could you” och ”My apology” är pure örongodis som får vaxet att ploppa ut flera gånger om. A Life Divided har mångt och mycket gemensamt med sin landsmän Darkhaus, också ett band som går i bräschen med skapandet av nya  episkt tidlösa mollmelodier med epitetet: ”No fillers, just killers”.

5. The Poodles – Devils in details

Precis som Treat har The Poodles hittat en  egen kil mellan melodisk hårdrock och a.o.r -fluffet. Deras signum är kliniskt starka bombastiska melodier med stick samt chorus att döda för. De lyckas också variera sig utifrån att de från 2006 till 2015 släppt 6 kvalitetsstinna album. Deras sista alster kanske inte har de här topparna, men däremot en jämnhet.

Poodleismen har och är lika närvarande nu som när bandet startade. The Poodles framför högkvalitativ musik, där smådetaljer vårdas ömt, precis som helheten. De är den grupp på listan utifrån den hårda konkurrensen som kan ståta med mest variation på en platta, utan att det på något sätt upplevs för uträknat eller splittrat. Jag tycker att ”Devils in details” är betydligt bättre än föregående ”Tour de force” från 2013. Enda smolket i bägaren är ”What the hell baby”. Kul med crossovers, men den pastischen blev inte helt lyckad.

6. Shinedown – Threat to survival

Vad gör Shinedown på listan; varken a.o.r eller melodic rock. Jag upplever  Floridabandet som en hybrid av många genrer, men som verkligen tillvaratar en melodisk ådra som röd tråd i sin musik, därav inträdet på listan. Det var inte den lättaste uppgiften de hade framför sig, att toppa förra plattan Amaryllis från 2012. Till skillnad från Halestorm som hade liknande problematik, redde Shinedown ut det på ett exemplariskt sätt.

Det är ett  enda långt crescendo av variation och melodisnickerier av absolut högsta kaliber. Många förståsigpåare menar på att de blivit på tok för kommersiella. Absolut att de blivit det, och jag älskar det. ”Threat to survival” är deras jämnaste och mest varierade platta hittills, med refränger som gjutits ännu starka runt melodierna än på föregående plattor. Det här är verkligen arenarock för 2010-talet.

7. The Murder of my sweet – Beth out of hell

Tredje alstret från cineastmjukrockarna från Sverige. Det märks att det eklektiska musikgeniet Daniel Flores lagt tid och krut på detaljerna på detta album. Välgjord är ett positivt ledord, aningen enformigt ett annat. Ryggraden i bandet förutom Daniel är utmärkta sångerskan Angelica Rylin.

Soundet och låtarna är mörkare, mer dramatiska och mer symfoniska än på de tidigare plattorna. Innehållet är också  mindre trallvänliga, fast med bättre refränger och  mera a.o.r i sig. ”The Awakening”, ”World in ashes”,  ”Requiem for a ghost”, ”Bitter love”, ”The humble servant”, ”Still” och ”Euthanasia” är otroligt sköna låtar. Förutom att skriva låtar, texter, producerat, spelar människan många av instrumenten.

Det tar onekligen några lyssningar innan låtarna och de oändliga små ljuddetaljerna sätter sig i ryggraden, men det är helt klart värt den tiden. Det här är inte Nightwish, Delain, Within temptation eller Xandria; The Murder of my sweet har hittat sin egna stil i denna urbaniserade djungel.

8. Magnus Karlsson´s Freefall – Kingdom of rock

Förra skivan var en av 2013 års  allra bästa. Det var en orgie i sjukt starka låtar. Denna uppföljare vandrar samma utstakade väg, men innehar  långt ifrån de klockrena hitsen som präglade debutalbumet. På detta album gästar en prominent radda hårdrocksångare, bland dem Joe Lynn Turner (Rainbow, Yngwie Malmsteen), David Readman (Pink cream 69), Tony Martin (Black Sabbath), Jorn Lande (Masterplan), Tony Harnell (TNT) och Jakob Samuel (The Poodles).

Magnus Karlssons patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Att låta olika sångare sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock en förmåga att anpassa låtarna till de olika struparna utan att plattan på något sätt känns splittrad. Mindre metal, mera a.o.r  präglar Kingdom of rock. Mina favoritlåtar är titellåten ”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, ”Another life” och  ”Never look away”.

9. The Dirty Youth – Gold dust

Rebell-Pop/rock a´la Halestorm och Icons for hire, vad gör de på listan? Vad definierar melodisk hårdrock? En fråga som får olika svar beroende vem du frågar. Visst är detta en udda fågel i sammanhanget, men melodiskt och välproducerat är det. En plastpunkig attityd typ Pink, Tonight alive och Paramore genomsyrar plattan, vilket verkligen inte är någon nackdel.

De härligt klockrena refrängerna från Walesarna avlöser varandra med ett genomgående driv som jag upplever som ytterst befriande. ”Bury me next to Elvis” är en av plattans allra bästa spår med ”I´m not listening to you” och ”Bedroom karate”. Sångerskan Danni Monroe har en såväl stark som skön röst. Vad kan man säga mer, en bra platta är alltid en bra sådan.

10. Degreed – Dead but not forgotten

Degreeds tredje skiva är definitivt en übergroover. De första lyssningarna lät det mesta ungefär  likadant och upplevdes relativt intetsägande. Ju fler vändor plattan fick på sig desto mer växte den något svårtillgängliga musiken. Likt Vega och Harem scarem är de en aningen udda fågel i a.o.r-träsket. De sticker ut ordentligt med sin eklekticism och moderna sound samtidigt som a.o.r.själen finns i låtarna vare sig de är modern rock, pop, hårdrock eller melodisk hårdrock.

Av de 14 låtarna är  ”The scam”, ”Madness”, ”Forgive you”, ”Kill your darlings” och  ”Final ride” bättre en genomsnittet. Degreed låter verkligen som Degreed, inget annat, vilket är ett stort plus i en genre där reproduktion snarare är en regel än ett undantag. Sångaren Robin ”Idol” Ericsson är ett riktigt fynd. Han fyller ut pojkbandslåtar likväl som tuffare melodisk hårdrock.  Hela bandet är egentligen en uppvisning av intrumentkompetens. Detta unga band  tillhör definitivt eliten utav svensk melodisk hårdrock anförda av H.E.AT, Work of art , The Poodles och Eclipse. I en rättvisare radiovärld hade Degreed haft företräde att bli spelade på exempelvis Bandit framför annat halvskräp.

11. Halestorm – Into the wild life.

Att toppa 200-talets bästa album fanns inte på världskartan. Utifrån detta konstaterande har ens förväntningar sjunkit med 40 procent. Efter fem lyssningar började det som till en början var en grov besvikelse ta form, vinna terräng och besegra tvivlen, dock ljusår från förra plattan. Albumet är otroligt varierat och fylld med melodier att dö en gnutta till, men det kräver som sagt lite mer tålamod.

Jag faller för dem tyngre låtarna på plattan som: ”Scream”, ”I´m on fire” och ”Mayhem”. Låtar som jag inte gillar och definitivt kunde varit utan är ”Jump the gun”,  och ”I like it heavy”. Halestorm har en musikspännvidd och en låtsnickeriproccess som är få förunnat i branschen. Det ska bli ytterst spännande att se om bandet kan reproducera fler superlåtar i kombination med att också utvecklas.

12. Khymera – The grand design

Fjärde skivan från detta kvalitetsstinna Frontiersprojekt. De förra 3 skivorna har varit juveler i a.o.or kronorna. The Grand design var på väg att hamna i samma ädelstensskåp, men det som drar ner helhetsbetyget är låtarna 8 till 12 som inte är dåliga, men inte alls hakar på de första sju killerlåtarna.

Att kalla projektet för Khymera borde ju kunna diskuteras utifrån att alla lämnat projektet. Mannen som typ gör allt är eminenta musikmaestron Dennis Ward. Han sjunger, gör låtarna, spelar de flesta instrument. Resultaten är ändå oerhört kompetent. Låtar som gör en a.o.r-själ glad är ”She´s got the love”, ”Say what you want”, ”I believe” och ”A night to remeber”.

13. C.O.P – State of rock

En av årets största överraskningar för mig var denna svenska grupp. Med ett pure a.o.r-sound, vassa gitarrer, sköna låtar som sticker ut, men såklart inte för mycket. Grand Illusion vokalisten Peter Sundell med brorsan Christian  levererar pomp-rock  med kanonlåtar som ”Nightmare”,  ”On the run”, ”Darkness”, ”I want the world to know” och ”In my dreams”.

Den svenska tidsmaskinen för mig tillbaka till en svunnen och saknad tid. Produktionen, musikerkompetensen, bra falsettsång och sköna låtar; vad mer kan man begära förutom att plattan kunde ha innehållit ett mejämnare låtmaterial

14. Art Nation – Revolution

Hypade och hyllade av typ alla. Så bra var det väl egentligen inte, eller? De rider ordentligt på H.E.A.T-vågen och reproducerar indirekt deras sound. Ärligt talat så ville jag inte gilla denna platta överhuvudtaget. Till en början gjorde jag inte det heller.

Den föred röre detta sångaren i Diamond Dawn tyckte jag inte alls om, men i Art nation låter han betydligt bättre. Jag blev dock tvungen att abdikera med syfta att ta med albumet på listan.  Det är utifrån min a.o.r-smak på tok för mycket rockiga tongångar och för få  fluffiga guldkorn som ”Don´t wait for salvation”. Andra bra låtar är ”Start a fire”, ”3000 beats” och ”Here I am”. Överhypat, men ändå klart godkänt.

15.  Find me – Dark angel

Förra plattan ”Wings of love” var en riktig höjdare med några a.o.r classics i sitt sköte. Dessa saknas tyvärr på denna uppföljare, det blir liksom bara halvbra. Framgångsfaktorer är soundet, jämnheten och i viss mån sångaren ? ??? Jag upplever dock alltför ofta ”har jag inte hört det förr syndromet” på alltför många låtar. Helheten och den pure-aoraktiga soundet går ändå inte att motstå, plattan måste in på listan, trots avsaknaden av killerhits, lite som Kiske 2015? Bästa låtarna är ”Another day”, ”Midnight memories”, och ”I´m free”.

16. Cats in space- Too many Gods

Cats In Space debutalbum osar pompös 7-tals rock, på ett bra sätt. Gillar man Kansas, Queen, 10cc, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx, New England  och Supertramp så dyrkar man det här. Låten ”Stop” är en talande låt.

17. Ozone – Self defence

Slamer, Ousey och Overland, en line up som torde få majoriteten utav a.o.r.-folket att dregla över.  De båda sångarna har en bluesig underton i sina starka röster där svärta, ångest och brustna hjärtan har sitt härbärge.

Mannen bakom dessa är multigeniet Mike Slamer som florerat i grupper som City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer och Seventh key. Teoretiskt sett borde dessa förutsättningar vara en contender of the year. Dessvärre lever inte förväntningarna upp till den färdiga produkten.  Riktigt bra låtar är titellåten ”Self defence” samt  ”Practice what you preach”.

Årets besvikelser

FM – Heroes and villains

Så var vi där igen. Jag har full förståelse att de gillar två olika stilar. Själv har jag ytterst svårt för de bluesiga rockalstren som inte säger mig någonting alls, vedervärdigt.

Europe – War

Europe fortsätter sin resa mot nya musikaliska utflykter. Jag gratulerar verkligen dessa herrar för att hittat sin nisch och att de vågar lämna ”the comfortable zone”.  De är duktiga musiker, fortfarande hungriga på scenen och bra låtskrivare. Tyvärr skapar de rockblues pastischer som för mig förblir helt intetsägande precis som på förra plattan. Visst, det finns 2-3 låtar som visar prov på hur bra detta kunde ha blivit.

Mitt nya Europe är Eclipse, vilka jag aldrig hoppas hittar någon form av bluesinspiration i framtiden.  Dagens Europe verkar göra allt de kan för att tvätta bort sin hitmaskins-stämpel. Nu ska de bli respektabla musiker och tagna på allvar av både kritiker och publik. Sammanfattningsvis en sann besvikelse. Denna väg känns helt fel att gå. De borde istället vara stolta över sin historik och göra en melodiös poppig AOR-platta – med bluesinslag.

Toto – XIV

Totoism på hög nivå dock inte för mina öron. Jag hittar 2-3 ljusglimtar som tilltalar mig därutöver är det en en adekvat avsaknad av bra chorus. Den visar upp ett musikaliskt lekfullt Toto – tyvärr.

Peterik & Scherer

Exceptionellt höga krav på mannen  som är ju en gud i a.o.r-världen.  Jim Peterik är dock inte mer än en människa och i samarbetet med nya sångaren  Marc Scherer når inte materialet upp till hans sinnessjuka kvalitetströskel.

Def Leppard – De Leppard

Reproduktionsmaskinellt och scizofrent utstuderat. Jag föredrar hellre de svenska kopiorna Grand Design. Grand design plagierar på ett förtjänstfullt sätt och kan på senaste platta rada upp hits. Sådana existerar knappt på Def Leppards luftslott. Ta lite här, ta lite där filosofin känns ljusår från genuinitet. Det bästa vore om Grand Design skrev låtarna och Def Leppard framförde dem.

Svenskt och nordiskt

Svenskt: Europe,    Eclipse,   Last autumns dream,   Care of the night,    Impera,   Crazy Lixx,   The Poodles,    Magnus Karlsson,   Skintrade,   Reach,   Radioactive,   Hardcore superstars,   Jono,    Grand Design,   Naked, The murder of my sweet ,   S.A.Y,   Osukaro,   Vindictiv,    Art nation,    C.O.P,    Martina Edoff,   Nalle Påhlsson´s Royal mess,   Saffire,    Ghost,    The Summit,

Finskt: Cains offering,    Myon,    Lotta Lene,     Michael Monroe,    Nightwish,

Norskt: Issa,    Jorn Lande/Trond Holter,    Åge Sten Nilsen’s Ammunition

Danskt: Royal Hunt,    Powerplay

Superbra musik

De senaste 4-5 åren har genren modern rock börja få ett grepp om min musiksjäl och plånbok. Det började lite smått med Fountains of wayne,    Madina lake,    Fall out Boys,    Anberlin,    The all american reject, Disturbed,    Billy Talent,  Shinedown,    3 Doors down

Musikilärningsprocessn fortsatte med grupper som: Halestorm,    Icons for hire,    Nothingt more, Starset,    Escape the fate,    Rise again,    Like a storm,    Pop evil,     Saliva,    The Veer union,    Adelitas way,    Breaking Benjamin,    Skillet,    Cavo,    Days of jupiter,    Red,     The Inthersphere,    VersaEmerge,   

The Material, Poets of the fall,    Lord of the lost,    My Darkest days,    Six A:M,    Stone Sour,    Forever At Last,     The Cab,    A life divided,    Story of the Year,    The letter black,    Tonight alive,     Bridge of grace,    Jimmy eat world,    Yellowcard,    Sick puppies, Art of dying för att nämna några.

Skillnaden mellan genrerna ligger nog i hur man vill ha sin melodiska rock lista. det kan ju var befriande att inte blanda ihop stilarna trots att skillnaderna ibland är hårfina eller helt enkelt ligger i betraktarens ögon.

Om jag blandat dessa så hade det dessvärre inte funnits kvar så många contender of the year utifrån renodlad melodic rock eller a.o.r. Dock blev jag så illa tvungen att ta med The Dirty youths album som omöjligtvis inte kan stoppas undan, precis som Shinedown, A Life Divided och Halestorm.

Bästa modern rock och annat

Papa Roach

New years day – Mavovalence

Papa Roach – F.E.A.R.

Three days grace – Human

Trivium – Silence in the snow

Shinedown – Threat to survival

Bullet for my Valentine – Venom

A life divided – Human

The Dirty youth – Gold dust

Fall out boys – American beauty/american psycho

Ellie Goulding Delerium

Ed Sheeran – X

Breaking Benjamin – Dark before dawn

Några av årets låtar

Revolution Saints – Here forever

Praying Mantis – Believeable

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Art Nation – Don´t wait for salvation

Cats in space – Stop

Ozone – Self defence

The Poodles -  Stop

Murder of my sweet – The awakening

Jono – Can we make it

Eclipse – The Storm

C.O.P – Nightmare

Martina Edoff – Word has gone mad

Khymera – She´s got the love

Bullet for my Valentine – Hell or high water

Find me – Another day

House of lords – Go to hell

Naked – Aim for the heart

Three days grace – I am machine

Papa Roach – Skeletons

Halestorm – I´am the fire

Shakra – Hello

Lande/Holter – Walking on water

Issa – Long time coming

Grand Design – 10 outta 10

Kamelot – Insomnia

Khymera – She´s got the love

Shinedown -  Asking for it

Magnus Karlssons Free Fall – When the sky fall

Festivalsommaren

Den lilla och genuina Skogsröjetfestivalen som gick av stapeln slutet av juli blev min enda festival detta år. Jag hade lovat mig själv att aldrig övernatta i tält något mera. Man ska dock aldrig säga aldrig, då mygg och gyttja återigen blev mina vänner. Det fanns mycket att glädja sig åt utifrån ett melodiskt rock perspektiv. Festivalens överraskning var Jono. De levererade kvalitetsstinn  rock influerad utav Queen på ett sanslöst underhållande sätt.

FM var en fröjd för örat när de levererade hits som ”That girl” och ”Love be the leader”.  Trots att Europe dragits ner i ett bluesträsk är de fortfarande ett ytterst vitalt och professionellt band på scen.Precis som FM var det för första gången jag såg Magnum live. De gjorde mig inte besvikna. Några av deras nyare låtar såsom ”Unwritten sacrifice och ”Black skies” samsades behagligt med ”Vigilante”  och ”Sacred hour”.

Svenska H.E.AT med sångaren Erik Grönvall i spetsen har jag sett ytterligare två gånger förut. Denna kväll var inte sämre än någon av dessa. Variationen på låtarna i den genren är sjukt stort; de rockiga som exempelvis ”Enemy of me” som de mer aor:iga: ”Point of no returm” och ”Living on the run” vårdas ömt på scenen. Erik Grönwall är ett kapitel i sig. Han är en riktigt vitamininjektion på scen. Det blir ibland ”too much” och man undrar lite om han inte tagit någon annan form av injektion.

Kommande släpp 2016

Edens Curse, Avantasia, Nordic Union, Mecca. 

Jaded Heart, Rage of Angels, Treat, Serenity Magnum.

Last in line, Shakra, Rick Springfield, Chris Ousey, Dynazty.

TREAT