Minisemester i Örebro

Att bara bryta vardagspusslet och inrutade arbetsrutiner kan vara källan till kollektiv livskvalitet. Vår familj har i några år pratat om att besöka Gustavsvik och deras vattenrutschkanor. I och med lanseringen av Lost city kändes det som ett utmärkt tillfälle att besöka stället. Under hösten är det skönt att bara komma bort från hemmets ljuva vrå. Jag, Marie, Hanna och Frida bilade halvtidigt på lördagsförmiddagen mot Örebro. Vi tog vägen förbi Finspång ackompanjerad av ett sanslöst vackert höstväder.  Det tog mig runt 1½ timme att tygla den behagliga reserutten.

Vi vart långt ifrån ensamma med att besöka badpalatset. Den ringlande kön tog runt 30 minuter att avverka. Från klockan 12.30-17.30 umgicks vi med vattenrutschkanorna: River run, Treasure hunter, Jungle escape, Thunder storm, Pitch black och Vortex. Mobiltelefoner hade jag bannlyst så det var bara bad som gällde denna dag. Huvudtanken var att inget skulle distrahera oss. Tiden praktiskt taget flög fram tills hungerkänslorna tog överhanden. Lost citys djungelrestaurang var enda alternativet om man inte hade med sig eget käk. Jämfört med Spicy Hot var det ljusår mellan det som serverades. Vi vuxna dräpte varsin kycklingwok med risnudlar, barnen kycklingspett med ris.

Förutom plastvidundren, fanns det bubbelpool, vågmaskin, bastu, klättervägg och en lång ”vild” fors. Familjen spenderade mest tid i den varma och stora vågmaskinbassängen mellan springet uppför trapporna till vattenrutchkanorna. Av dem var det Jungle escape, pitch black och Vortex som tilltalade oss mest. Treasure hunter var den längsta av dem alla med sina mäktiga 202 meter.

Enda smolket i glädjebägaren var Relaxen; vilken olyckligtvis var abonnerad hela lördagen. På den lyxiga avdelningen finns det ång- och torrbastu, bubbelpool, mysig lounge med god mat och dryck samt gratis wifi. Jag fick döva det nederlaget med ett halvt paket Fishermans friend – salmiak.

Något som jag konkret störde mig på var de trögisar som satt kvar i bubbelpoolen när tiden gått ut och vattnet skulle renas. Tyskt plikttroget stod vi andra och väntade på att få vår beskärda del av arbetarklasslyxen. Jag var tyvärr för feg att säga till dessa människor att deras agerande var oerhört nonchalant och egoistisk. Deras avkommor fick dessvärre en finfin lektion hur föräldrar förpassar adekvata sociala normer till periferin.

När vi stod på tröskeln till att se ut som genmodifierade russin bestämde majoriteten att vi skulle bege oss till stugan. Frida drog det kortaste strået då hon tillhörde minoriteten. Efter självplågeriet bastubad bilade vi till stadskärnan i Örebro. Målen var dels snabbmat, dels handla till morgondagens frukost;  det blev Max drive-in och Coop. Jag tog chansen att leta upp Behrn arena där Örebro SK spelar. Det i sig legitimerade mig ett framtida mugginköp.

Vi hämtade nycklar till vår förbokade stuga och till bommen. Två separata sovrum, allrum med en bäddsoffa och fullt utrustat kök. Dock var det allrummets tv som pockade mest på vår uppmärksamhet. Barnen drogs till sina mobiler som terrorister till vapen. Tv-händelsen number one var just terrordådet i Paris som överskuggade i princip allt annat medialt. En attack på demokratin och oskyldiga människor är oerhört skrämmande. Förhoppningsvis leder detta dåd till en europeisk samhällsmobilisering där länderna gemensamt tar itu med problem istället för att förtränga dem.

Mitt fokus låg trots alla hemskheter på playoffmatchen Sverige – Danmark. Svenskarna visade upp sitt bästa spel sedan mannaminne. Det var lite IFK Norrköping varning över deras 65 minuter av matchen. Därefter tröt orken och danskarna ockuperade vår planhalva. Slutresultatet 2-1 var grogrunden till att Sverige besegrade danskarna i deras hemmaborg, vilket gjorde att Sverige kvalificerade sig till fotbolls-EM i Frankrike i sommar – härligt. Matchen slutade runt 23.00 och då hade Marie redan lagt sig. Barnen tittade på Youtube via sina mobiler och jag var för urlakad för att ta mig från bäddsoffan till sängen.

På morgonen hjälptes familjen till att städa stugan med syfte att betala 700 kronor för en slutstädning. De 35 kvm  för 1295 kronor var precis lagom, betydligt trevligare än ett trångt familjerum på Scandic för 1800 kr. Vi lämnade området runt 10.30 för att bila till shoppingnästet Vingåker outlet. Vädret var återigen på vår sida när metropoler som Stora Mellösa, Lappe och Bäsenberg passerades. Mitt och Maries senaste besök skedde 6 år tidigare. Utifrån hur det såg ut då hade det inte skett alltför mycket.

Jag var den stora boven när det kom till ren och skär shopping. Det blev en skön Helly Hansen Jacka, några jeans, ett par snuskigt snygga vinterboots samt underkläder och en klocka. Allt som allt gick det på runt 7000 kronor. Det kan tyckas mycket, men jag hade lagt undan pengar för oförutsedd shopping genom att inte köpa läsk, chips, alkohol, cigaretter eller snus.

Som sagt det var en orgie utav märkeskläder. Jag försöker dock köpa på mig sådant som jag verkligen gillar, inte köpa för köpandets skull.  En annan målsättning är att införskaffa plagg med färger och mönster som håller över tid, inte bara dansar en säsong. Tyvärr hittade vi inte så mycket till barnen; var inte storlekarna för stora så var de för små. Marie hade via sina Ullared utflykter handlat på sig det hon behövde.

Pixel-Eskapism

Clint Eastwood tog sig an historien om gruppen The Four Seasons uppgång och fall. Bra musikaliska filmer växer sannerligen inte på träd, men Clintan lyckas skapa en trevlig film fylld med starka überkaraktärer, humor och drama. Strålkastaren kastas snabbt på den snälla killen med den mäktiga falsetten Frankie Valli (John Lloyd Young). Hans raka motsats är den charmige men strulige barndomskompisen Tommy DeVito (Vincent Piazza). Gruppnormen ändras när killen med låtarna kommer in i bandet, Bob Gaudio (Erich Bergen). Eastwoods fokus ligger minst sagt på gruppen i sig. Att Bee Gees och The Beach Boys samexisterar är det tyst om. Det var befriande att se en en film om ett band där sex, droger och våld får väldigt lite utrymme. I vilket fall som helst var detta en oväntad överraskning för såväl mig som min fru. Det ledde fram till att vi bokade biljett till Jersey Boys på China teatern i Stockholm den 12 december.

I och med denna fjärde film med Caniel Craig gick det upp för mig att James Bond är reebootad. Det började med Casino Royale (2006), fortsatte med Quantom of solace (2008), och utmärkta Skyfall (2012). Nu var det dags för fortsättningen på den trilogin: Spectre. Frågan jag ställer mig hur långt kan man dra det hela utan att ställa de andra filmerna på sin spets. Kommer alla andra skurkar som varit med i tidigare klassiker att återuppstå? Utifrån detta uppstår det en uppsjö av frågetecken som jag tror att upphovsmakarna inte rätar ut. Går filmerna bra, vilket de tycks göra försvinner nog den ambitionen. Hardcorefansen upplever jag som avvaktande tills nästa Bondfilm dyker upp. Det kan ju faktiskt vara så att upphovsmakarna implementerar en ny antagonist istället för att reproducera någon ur de tidigare filmerna. Skyfall var den första Bondfilm jag sett på oerhört länge, och jag fick definitivt mersmak. Daniel Craigs karga uppenbarelse i symbios med klockrena bitska kommentarer är helt i min smak. Att man via reebooten får en inblick i karaktärerna  M, Q och Moneypenny är också en framgångsfaktor. Den utomjordiske braige Christoph Waltz (1956, Österrike, Vienna: Inglorious bastards, The Green hornet, Water for elephants, Carnage, Django unchained) gestaltar Bonds största trätobroder Ernst Stavro Blofeld. Jag upplevde att första halvan av Spectre var i klass med Skyfall, därefter blev det mer och mer ointressant utan för den delen vara dåligt. Vill man ha realism så bör man inte se Bond överhuvudtaget. Filmen hade mått bra av att kortats med en halvtimme för att man som publik skulle slippa  börja skruva på sig några gånger för mycket i biofåtöljen.

Från en agent till en annan, från en Superman till en annan. Jag har sett alla Mission impossible filmerna med eufori till skillnad från Bond. Den förra filmen Ghost protocol var i mina ögon en vinnare i actiongenren där juvelen i kronan var scenen i och på världens högsta byggnad Burj Khalifa. Rouge Nation är den femte filmen i agentserien och Tom Cruise har spelat Ethan Hunt i alla dem. Bond har Spectre, IMF har Syndicate som organisationsantagonist. Mindre humor, mindre coola tekniska prylar och aningen för lång gör Rouge Nation till en sämre film än föregående Ghost protocol. Dock är det underhållning på hög nivå och bland det bästa man kan se i actiongenren. Filmen tar sig inte på fullt allvar utan har glimten i ögat, vilket skapar en skön stämning bland de redan inkörda huvudkaraktärerna i denna vuxensagaaction. Det otroligt vackra fotot är ett smörgåsbord för ögat. Skurken porträtteras av en personlig favorit till mig: Simon Harris (1966, London, England: The Borgias, Southcliffe, Harry Brown, Promotheus, 71, Deliver us from evil, Macbeth).

Ett förödande kärnvapenkrig har gjort jorden till en obebodd planet. De enda överlevande var de som befann sig på 12 rymdstationer. Dessa slog sig ihop och bildade mänsklighetens sista hopp – Arken. Från den skickas 100 stycken ungdomsbrottslingar tillika försöksdjur med syfte att se om jorden efter 100 år fortfarande är farlig att vistas på.  Detta är en ungdomsserie med influenser från såväl Hunger games, Maze runner, Divergent och klassiska Flugornas herre.The 100 har starka karaktärer som jag bryr mig om till skillnad från exempelvis The Walking dead. Visst finns det svarta hål utav manusluckor och trovärdighet, men vilka sci-fi serier lider inte av dessa problem. Om man bortser från detta så är The 100 riktigt bra tv-underhållning. Jag har sett två säsonger av serien och väntar med spänning på den tredje.

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Hellboy, Pan´s labyrinth, Barnhemmet, Pacific rim och The Devils backbone är i farten igen. Crimson Peak har en stor budget, bra skådisar och mycket självförtroende till sitt förfogande. När det kommer till gotiska filminramningar är Guillermo svårslagen. Filmens allra största styrka är just det visuella. Han tar i så att man nästan blir tårögd. Tyvärr blir man inte det av denna berättelse. Vuxensagan är på tok för lång och intetsägande. Tom Hiddleston, Mia Wasikowska agerar friktionsfritt framför kameran, men Jessica Chastain  (1977, Sacramento, USA: Jolene, The Debt, Take Shelter,  Corialanus, The tree of life, Interstellar, The Martian) är den som glänser mest och längst. Trots att detta är en spökhistoria får inte andarna någon framskjutande roll, fokuset ligger mer på det romantiska planet. Edgar Allan Poe’s ande svävar precis ovanför Guillermos übergotioska berättelse. Som sagt, om handlingen varit lika bra som det visuella så hade Crimsom Peak blivit en klassiker, nu får vi istället vänta på Guillermos nästa film.

Hotel Transylvania är i mitt tycke en av de senaste årens bästa animerade filmer. Den är  bara så klockren, från början till slut. Den överbeskyddande Dracula har accepterat tanken på  Jonathan som sin dotters .  I tvåan är det hans svärson som blir problemet. Blir han människa, vampyr eller en hybrid? Det vill Dracula och hans monsterpolare ta reda på. Flödet av genialiska one-liners från första filmen är som bortblåst. Jag skrattade knappt en enda gång under filmens gång. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara Hollywoodskt reproducerat. Hotel Transylvania 2 hamnar i den gigantiska  högen bland intetsägande uppföljare – tyvärr.

Ett omöjligt uppdrag

Att rangordna denna numera relativt tynande genre utifrån ett historiskt perspektiv är inte möjligt. Dels har jag inte hört alla artister, grupper och album, dels är det tycke och smak något som är föränderligt. I syfte att grotta ner mig lite i min samling är det dock en kul idé. Att ha några kriterier att förhålla sig till är ett måste, annars kan det bli sju låtar av en grupp, eller väldigt stor diskrepans mellan exempelvis renodlade ballader och rockiga tongångar.

Att välja låtar kan ibland vara lättare att välja än själva albumen. På vissa plattor finns det ibland bara 1-4 bra låtar, standard och utfyllnad. Det är dessa guldkorn som jag tycker är så kul att hitta; den där låten som jag anser vara en riktig a.o.r-classic.

Rösten, produktionen och refrängen är huvudbeståndsdelarna som måste sammanfalla för att överhuvudtaget ta sig in på denna eminenta lista. Dock är det skillnad mellan exempelvis grupper som Harlequin, 707, Tycon från tidig 80-tal och Revolution Saints från 2015 utifrån ett produktionstidsperspektiv, vilket i sig inte är så konstigt.

Kort a.o.r historik

Mitt intresse för aor inleddes subtilt via Kiss; Dynasty (1979) och  Unmasked (1980). I ett senare skede i livet var vi uppe hos en polares kompis. Denna vägledde mig via ett aor-blandband till en helt ny värld. Band som Harlequin, Balance, Prism, Axe, Arcangel, LeRoux, 707 och Sheriff   blev mina bandguider. Successivt förändrades mina skivinköp ifrån Slayer, Acid, Overkill, The Exploitetd, G.B.H, The Partisans till Axe, Michael Bolton och Rick Springfield, därefter har det bara fortsatt. Def Leppards underbara High ´n dry måste väl också anses som en platta som fick mig in på rätt melodiska spår.

Under 90-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R – spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar, njutande av hänförande tongångar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenproducerad.

Jag titulerade mig alltid som The A.O.R – King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R- Prince. När alla låtar spelats så var vi generellt sett ganska halvfylla på grund av det alltför stillasittandet och drickandet i sig. Efter den mastiga A.O.R – påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa.

Journey, Foreigner, Survivor och Toto är band som den stora massan lättast kan identifiera sig med utifrån att beskriva vad A.O.R står för.  A.O.R är en förkortning av adult oriented rock, vilket bäst kan försvenskas till vuxenorienterad rock. Begreppet är aningen omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented- rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet, andra hävdar att det står för album-oriented- rock. A.O.R som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de stilbildande banden inom genren härstammade från USA, och deras musik spelades av de vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet.

Grupper inom detta segment slog igenom under 70-talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago startade båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer renodlade A.O.R-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från rock. Faktum är att båda dessa band betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom A.O.R: Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor.

När det gäller Journey manifesterades denna förändring tydligt på banbrytande skivor som Escape (1981) och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den A.O.R – stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner.

Andra band med långa karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa hårdrocksband flirtade med A.O.R – stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade A.O.R – bandens alster.

Några riktiga A.O.R – pionjärer, vilka endast hålls levande av oss freaks är band som Prism, City Boy, LeRoux, 707, Aldo Nova,  Harlequin, Balance och Axe. Genren blev i slutet av 80-talet för stort och svulstigt för sitt eget bästa, och likt ett brev på posten kom en musikalisk motreaktion. Grungen dödade inte A.O.R musiken, men skadesköt genren allvarligt. Skivbolagen som förut slogs om banden gjorde sig istället av med de fluffiga A.O.R akterna med agendan att hitta ett nytt Nirvana. Därefter var musikstilen lika populär som en Muhammedbild i Dubai. Nya försäljningsframgångar blev  extremt tunnsådda om man bortser ifrån bland annat Europe – Final Countdown och Chesney  Hawkes one hit wonder från 1991: ”The one and only”.

100 bästa a.o.r låtarna

Skulle jag bli tvungen att välja ut en låt som symboliserar min typ av a.o.r så får det bli  Journey – Separate Ways. Bandet i sig har inte tillhört mina största favoriter, men den låten är überöverjordisk. Trots detta föredrar jag både Survivor och Foreigner. Fet text symboliserar vilka låtar som skapats från 2000 till 2015. Indirekt ett slag i ansiktet på de som titulerar genren som ett 80-tals fenomen. De låtar  som är kursiverade är svenska och nordiska bidrag.

Kriterier

• Inga ballader
• Bara 1 låt från samma artist eller grupp
• Inte rangordna låtarna på listan eftersom det är omöjligt.

Axe – Fantasy of love  (USA/1981)

Edge of forever – Lonely  (Italy/2010)

Signal – Arms of a stranger  (USA/1989)

Tobruk – Falling  (England/1985)

Streets – I can´t wait  (USA/1985)

Mikael Erlandsson – It´s allright (Sweden/1994)

Asia – Eye to eye  (England/1983)

Rob Moratti – Life on the line  (Canada/2011)

Find me – Your lips  (Sweden/2013)

John Waite – These times are hard for lovers  (USA/1987)

Revolution Saints

Tycoon – Walking´the line  (USA/1981)

Van Stephenson – Fistfull of heat  (USA/1986)

707 – Live without her  (USA/1981)

Giuffria – Lethal lover  (USA/1986)

Joe Lynn Turner – Losing you  (USA/1985)

Hartman – The same again  (Germany/2005)

Nightranger – Don´t tell me you love me (USA/1982)

Mark Free – Never be a next time (USA/1993)

Revolution Saints – Here forever  (USA/2015)

Shy – Emergency  (England/1987)

Magnum – Vigilante  (England/1986)

Rick Springfield – Souls  (Australien/1983)

Brett Walker – Quicksand  (USA/1994)

City Boy – The day the earth caught fire  (USA/1979)

Balance – In for the count  (USA/1984)

Aviator – Frontline  (USA/1986)

Tyketto – Forever young  (USA/1990)

Urgent – Running back  (USA/1985)

Silver – Silver  (England/Germany/2001)

Stan Bush & Barrage – Primitive lover  (USA/1987)

Dalton – Caroline  (Sweden/1987)

Robert Tepper – No easy way out  (USA/1991)

Tommy Shaw – Dangerous game  (USA/1987)

Harlan Cage -  No sunday bride  (USA/1999)

FM – That girl  (England/1986)

Foreigner – Break it up  (USA/1981)

Harem Scarem – No justice  (Canada/1993)

Chris Ousey – Give me shelter  (England/2011)

Survivor – Broken promises  (USA/1984)

Harlequin – Superstitious feeling  (USA/1982)

White Sister – Promises  (USA/1984)

Le Roux – Turning point  (USA/1982)

W.E.T  -  Shot ( Sweden/20013)

Strangeways – Where are they now  (Scottland/1988)

Dare – Into the fire  (England/1988)

Sunstorm – Night moves  (USA/2006)

Khymera – Since you went away  (USA/2008)

Toby  Hitchcock  – Mercury´s down  (USA/2011)

Journey – Separate ways  (USA/1983)

Treat – Outlaw (Sweden/1987)

Treat

Michael Bolton – Can´t turn it off  (USA/1985)

Fortune – Trill of it all  (USA/1985)

Aldo Nova – Under the gun  (Canada/1982)

Talisman – I´ll be waiting  (Sweden/1989)

Pride of lions – Ask me yesterday (USA/2014)

Brother Firetribe – Heart full of fire  (Finland/2008)

Frederiksen/Dennander – Siver lining (Sweden/USA/2007)

Far Corperation – Johnny´don´t go the distance  (England/1985)

Franke and the knockouts – Never had it better  (USA/1982)

Bryan Adams – Run to you  (Canada/1984)

Greenway – In the danger zone  (USA/1988)

Bon Jovi – Shoot through the heart  (USA/1984)

Kiss – Naked city  (USA/1980)

Fergie Frederiksen – Angel  (USA/2011)

King Kobra – Iron eagle  (USA/1986)

Danger Danger  – Under the gun (1989/USA)

Cannata – Images of forever  (USA/1988)

Blackfoot – Send me an angel  (USA/1983)

Prophet – Can´t hide love  (USA/1988)

Work of art – The great fall  (Sweden/2011)

King Kobra

Love under cover – Angels will cry  (Sweden/2012)

REO Speedwagon – I don´t want to lose you  (USA/1988)

Place Vendome – Streets of fire  (Germany/2009)

The Storm – Love isn´t easy  (USA/1995)

Sheriff – Elisa  (USA/1982)

101 south – We took the wrong road  (USA/2000)

I-Ten – Taking a cold look  (USA/1983)

Stage Dolls – Wings of steel  (Norway/1988)

Rainbow – Can´t let you go  (USA/1983)

Saraya – Healing touch  (USA(1989)

Venice – All my life  (USA/1990)

Jono – I was the one  (Sweden/2013)

Toto -  Angels don´t cry  (USA/1984)

Places of power – Desires of our hearts  (England/2009)

Airrace – First one over the line  (England/1984)

Prism – Wired  (USA/1982)

Shadowman – Fire and ice  (England/2008)

Poodles – I rule the night  (Sweden/2009)

Robin George – Heartline  (England/1985)

Robin Beck – If you were a woman  (USA/1989)

Michael Borman – Stand up (Germany/2006)

Kane Roberts – Rebel heart – (USA/1991)

Mecca – Without you (USA/2003)

Van Zandt – Heart to the flame  (USA/1985)

Y and T – Face like an angel  (USA/1985)

Skagerack – Always in a line  (Danmark/1988)

Just-if-I – Carpe diem  (Canada/1991)

From the fire -  Hold on  (USA/1992)

Atlantic – Dangerous game (England/1994)

Eclipse – The Storm  (Sweden/2015)

 W.E.T

Låtvalsanalys

Nostalgigenre, njae inte riktigt. Visst är det så att musiken lever en tynande tillvaro i media, men utifrån att 26 av de 100 låtarna är från 2000 talet och framåt bevisar det att kvaliteten och vitalitet ändå är närvarande. Revolution Saints med underbara ”Here forever” är exempelvis från 2015.

Det utkristalliserar sig ganska snart att jag är mycket för bombastiska och pompiga låtar med grupper som Fortune, Urgent, Survivor, Foreigner, Pride of Lions, Le Roux, Tycoon och Harlan Cage. En annan är lite tyngre låtar såsom Tyketto - Forever young,  Talisman - I´ll be waiting, The Poodles – I rule the night, Danger Danger - Under the gun och Harem Scarem med  No justice istället för mjukare västkusttoner. Smaken är som baken och det var groteskt  svårt att välja ut 100 låtar, det finns inget rätt eller fel – men kul var det.

När det kommer till låtsnickeri i denna genre finns det tre som sticker ut ordentligt. Den ena är Jim Peterik (Survivor, Pride of lions) den andre Mike Slammer (City Boys, Streets). I tre konstellationer med relativt likvärdig musik återfinns: Fortune, Harlan cage och 101 south. Bakom dessa band ligger låtskrivarparet Roger Scott Craig och Larry Greene.

Sveriges svar på en människa som har förmåga att skapa minnesvärda låtar är Treats Anders Wikström. Med en adekvat sångare a´la Steve Perry, Lou Gram  eller Fergie Frederiksen hade musiken eventuellt kunnat ta världen med storm. Hans värdiga arvtagare är Erik Mårtensson från Eclipse. Han har skrivit massor av bra låtar till exempelvis W.E.T, Toby Hitchcock och Jimi Jamison.

Svenskt och nordiskt är oerhört tongivande utifrån att vi dels inte engelsktalande, dels är en droppe i havet befolkningsmässigt. Att hitta 13 låtar från norden är minst sagt imponerande. Genren härstammar från USA och i och med att 59  låtar av 100 kommer från USA är det väl bara inse fakta att genren sitter i generna på jänkarna. Britterna med sina 13 bidrag ligger också i toppen. Kanada är ett land som också berikat världen med a.o.r. -godis såsom Bryan Adams, Harem Scarem, Just-if-I och Aldo Nova.

Som sagt det vimlar av implementeringskandidater så här i efterhand. Toto och Van Zand fick i efterskott ersätta Leverage – Follow that river och Toto ersatte Red Siren – All is forgiven. Min polare Stefan Hammarström korrigerade också låtvalet av Cannatas bästa. Självklart ska det vara Images of forever och inte Middle of the night.

Lee Aron, Dakota, Bite the bullet, Charlie, Pat Benetar, Giant, Loverboy, Kansas, Jeff Paris, The Ladder, Red Dawn, Heartland, Boulevard, Europe, Shadow King, Arcangel, Steve Perry, Honeymoon Suite, Def Leppard, Coney Hatch, Dan Lucas, Unruly Child, Q5.

Red Siren, Praying Mantis, Bystander, Tower City, Crown of thorns, Eyes, Jeff Scott Soto, Giant, The Sign, Bad Company, Slamer, Seventh Key, Icon, Bad english, B.E. Taylor group, GTR, Glen Burtnick, Orion. Det finns alternativ så det förslår. Om ett år så ser kanske listan annorlunda ut beroende dagsformen.

The Poodles

En del av texten ”kort historik”  är modifierad från en utmärkt artikel som handlar just om a.o.r: ens historia: http://www.freewebs.com/cdkimpan/aorarticle.htm

Bryssel – en oväntad pärla

Ett nytt år, ett nytt lopp i en ny stad. Fyra gubbar i sina sämsta år, det vill säga närmre 50 än 45 år begav oss till Europas huvudstad Bryssel. Jag kommer egentligen  inte ihåg varför vi valde Bryssel, men kraven på staden i sig var ytterst låga. Våfflor, choklad, Musslor, EU-parlament, pedofiler och Tintin var några gemensamma igenkänningsfaktorer. Epitetet Europas tråkigaste huvudstad var något som vi allt som oftast läste om i resereportagen.

Ursprungsduon, jag själv och Jarmo Kolehmainen hade sedan tidigare besökt och sprungit i Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava, Madrid,  Nice och nu senast Prag. Stefan Hammarström tillkom till Lissabon och den som anslöt sig sist var Magnus Ström via Nice.

Det finns så schizofrent många livskvalitetsfaktorer utifrån dessa årliga resor. Att ha något att se fram emot efter att sommaren slutit sig i sitt skal, något att träna inför, manlig vänskap, god mat och dryck samt att upptäcka nya städer är några bidrag till att reproducera dessa tillställningar. Dock tycker jag att alkoholen tagit en lite för stor plats i dessa resor. I och med att jag från 2014 inlett processen att reducera mitt alkoholintag blev implementeringen av det livsvalet en form av mandomsprov.

Vi var alla aningen halvskadade, men hade ändå ambivalenta anmält oss till stadens löparfest. Mitt squashspelande och löparträningar var som vanligt en källa till diskrepans. Svårighet att hitta adekvata träningstider mellan vardagspyssel, långa jobbpass, sömnproblem och ren skär motivation genomsyrade året 2015. Det i sig har varit en grogrund till jag knappt varit skadad under året som gått. Kompisen Joakim Andersson har varit en pålitlig pådrivare till att löpa 1 gång varannan vecka främst uti Vrinneviskogen det sista halvåret. Förutom dessa pass så har jag lyckats avverka tre påfrestande pyramidintervaller på Borgsmo.

Dag 1 – Upptäckarfasen

Jarmo axlade det hedervärda uppdraget att bila tur och retur till Bromma flygplats. Han och Stefan hämtade upp mig och Magnus klockan 08.15 invid Lidl i Ektorp. Till skillnad från den horribla flygavgångstiden i Prag så var 12.05 en befrielse. Allting flöt på helt friktionsfritt. Vi tog en taxi från flygplatsen till hjärtat av gamla staden.  Vi gav taxichaffisen lite dricks, slutnotan för den logistiska halvtimme landade på 50 euro, delat på fyra personer.

Hotell Mozart hade jag valt med omsorg. Den orientaliska hareminterören var en fröjd för ögat precis som priset. Kostnaden blev cirka 1700 kronor per person för fyra nätter. Jag och Magnus intog blixtsnabbt de närmaste två sängar, de andra två fick tillgång till loftsängarna. Det visade sig sett i backspegeln vara en av resans allra största misstag. Våra sängmadrasser kunde i det närmaste jämföras med Kolmårdsmarmor och var ett aber för oss under alla de fyra nätterna.

Vårt läge invid det världsberömda torget Grand Place, vilken anlades redan under medeltiden och som blev upptagen på Unescos världsarvslista 1998 var helt optimal. Vi flanerade runt i de medeltida miljöerna som var fyllda utav uteserveringar i ett väder som skvallrade sensommarvärme. Vid torget ligger flera byggnader från 1700-talet, och det sjukt coola stadshuset som byggdes redan i början av 1400-talet. Den okända Manneken Pis låg endast ett par kvarter bort från vårt boende.

Brysselregionen är tvåspråkig det vill säga franska och nederländska, dock talar 85-90% av invånarna franska, men de flesta vi pratade med behärskade engelskan utmärkt. Vi var alla lite trötta så det blev inte jättesent denna första Brysselkväll.

Dag 2 – Partyntensifiering

Cementsängen, det übertunga täcket och sömnproblem var faktorer som resulterade i noll minuter sömn. Jag botade temporärt detta tillstånd genom att inta hotellets frukost. Vi hade nog förväntat oss någon form av frukostbuffé, men istället var det vi fick tillskansa oss redan serverade på våra tallrikar. Den bestod kort och koncist av: en croissant, en baguette, en sort marmelad, ett glas juice, två ostskivor, smör samt  kaffe eller te. Frukostmönstret gick igen under alla våra fyra övernattningar.

Belgien är hemvist åt de välkända serierna Tintin, Smurfarna, Marsupilami, Lucky Luke, Gil Jourdan med flera. Det finns diverse museum och gallerier runt om i Bryssel som avhandlar serietidningskonsten såsom Hergé Museet. Parallellt samexisterar det drösvis med butiker som säljer serietidningar. Vi valde att gå ”Brussels comic strip trail”. Projektet som inleddes 1991 har vuxit till sig till en adekvat turistattraktion och består numera av 50 stycken gigantiska muralmålningar runt om staden.

Bryssel gör en stor sak av detta och avtäcker årligen två stycken nya verk som samverkar effektivt med de tidigare. På turistbyrån hittar man en gratisfolder med kartor på var dessa muralmålningar ligger. Mina löparkompisar var måttligt roade av att beskåda husväggskonst på hög nivå och återföll ganska snabbt att inta en pubstolsställning. Jag tog mig i kragen och lyckades i alla fall se runt 10 stycken av de färggranna kreationerna.

För att vara ett så litet land så erbjuder Belgien en mångfald av öl, över 300 sorter. Bland det stora utbudet finns en stor del överjästa och spontanjästa öl, liksom fruktöl och öl som bryggs i kloster. Det är inte svårt att bli överväldigad av skillnaderna mellan de olika ölen; det är en fantastisk värld som öppnar sig. Några av de mer kända belgiska ölsorterna är exempelvis Grimbergen, Duvel, Stella-Artois, Hoegaarden, Laffe, Kriek, Kwak, Maredsous och Palm. Chimay, Rochefort och Westmalle är exempel på Trappistöl det vill säga öl som bryggs på kloster som tillhör Trappistorden.

Vi avverkade några av dessa sorter under kvällens pubrunda. Jag och Stefan är stora fan av körsbärsölen Kriek från Lindeman. Förutom körsbärssmak fanns det till vår glädje även svarte vinbär, äpple och jordgubb, dessa var dock inte i samma klass som den förstnämnda. Gänget utforskade parallellt Bryssels äldre miljöer där vi åt på en italiensk trattoria. Pasta var synonymt med de middagar vi spisade under de fem dagar vi besökte Bryssel. Kvällen avslutades med en delikat Plaka, det vill säga en mer lättätlig form av kebab vars epicentrum låg mitt emot vårt hotell.

Dag 3 – Den lugna dagen

Dagen innan själva loppet har som tradition varit en alkoholfri dag. Det är egentligen bara Stefan som ruckat på denna outtalade formel förut, precis som han gjorde detta år. Vi andra drack vatten i alla former; med bubblor och utan, kallt som ljummet.

Mitt maniska samlande på fotbollsmuggar är ett ofrånkomligt aber när jag besöker en ny stad; Bryssel var definitivt inget undantag. Kriteriet för att överhuvudtaget kunna legitimera ett köp är att ha sett arenan på riktigt. Det innebär allt som oftast en snårig process att via kollektivtrafik ta sig till dylika utkanter av städerna. I Bryssel var det laget RSC Anderlecht som fångades upp på min samlarradar.

Påpassligt låg arenan i stadsdelen Anderlecht. Dit nådde jag genom att ta metro nummer 5, cirka 20 minuter bort från centrum. Lyckan stod mig bi; dels fanns det en shop i arenan, dels var den öppen. Constant Vanden Stock-stadion invigdes 1918 och renoverades 1983. Kapaciteter ligger runt 28 0000 fotbollsentusiaster.  Jag blev ruskigt nöjd med mitt mugginköp och två svettarmband.

Från Anderlecht till hjärtat i EU:s verksamhet. Förutom Europeiska rådet och kommissionen håller även Europaparlamentet till på området. Parlamentets utskott träffas i Bryssel, och en del plenarsammanträden förläggs hit. Det blev en ganska intetsägande promenad runt de påkostade glasmonumenten. Europaparlamentet säger sig ödmjukt företräda alla de 500 miljoner medborgare som i dag utgör EU. Jag röstade nej att gå in i denna dysfunktionella union och skulle även idag rösta likadant.

Jag mötte upp mina kompisar i stora Parc du Cinquantenair. Där hämtade vi upp nummerlapparna på evenemangets expo. Löparkläder och skor samsades med all form av löparattiraljer. Jag passade på att inhandla ett par löparstrumpor för överpriset 16 euro. Det har blivit en tradition i sig att köpa nya löparstrumpor i samband med nummerlappsuthämtningen. Köptvånget ingår väl i någon form av ritual med syfte att dels springa skönt, dels tron på att högre makter verkligen förstår att man verkligen vill bättra på tidigare års resultat.

Det finns massor av saker att göra i Bryssel. Dessvärre var det svårt att komma på något instinktivt om det inte var inplanerat. Det  ligger an på mig som notorisk manisk stadsplanerare att detaljstyra herrskapet. Vi enades om att besöka en riktig turistfälla som låg lite i utkanten av stan.  Atomium är ett konstverk som skapades inför Världsutställningen i Bryssel 1958. Det är ett landmärke vars närmsta motsvarighet skulle kunna vara Eiffeltornet i Paris. Kortfattat kan man säga att tingesten är en 103 meter hög atom, närmare bestämt en järnkristall som är förstorad 165 miljarder gånger.

Atomium består av nio klot som besökarna kan roa sig att gå in i. De skulle vara informativa, men vi upplevde de som relativt tråkiga. Det var möjligt att ta sig upp till fjärde klotet. Ville man upp längre för att se se utsikten över Bryssel från 92 meter var man hänvisad till en enda hiss; köerna var inte att leka med. Byggnaden renoverades nyligen och är numera osannolikt blank. Under kvällstid tänds belysningen som riktas mot kloten och ljuv magi uppstår.

Belgarna själva hävdar att pommes frites kommer från Belgien, inte från Frankrike. Vad som är sant eller osant låter jag vara osagt, men portionerna är betydligt större i Bryssel än i Paris. Det fick vi erfara  bland annat när vi åt några 100 meter bort från Atomium. Området var spännande utifrån ett white-trash-perspektiv. Vi valde att äta i området och fick på köpet många oförglömliga minnen under måltidens gång.

Vi återvände tidigt till hotellet efter att ha kolhydratladdat med gigantiska portioner pasta på ett lokalt hak i syfte att förbereda oss inför vad komma skulle. Tävlingskläderna synkades till morgondagens väderleksrapport. Jag valde kompressionsshorts samt långärmad kompressionströja. Garmin pulsklocka, mp3-spelaren Sansa samt två olika liniment lades på samma stol som klädseln.

Dag 4 – Tävlingsdags

Iphonealarmet ljöd likt en sårad vildkanin. Den indikerade också att hotellfrukosten var i antågande. Jag och Magnus var som vanligt först uppe ur sängarna. En extra croissant och två koppar kaffe bestod den spartanska frukosten av. Enligt väderapparna skulle vädret bli riktigt bra. Morgonmolnigheten skulle ersättas av klarblå himmel och ett gradantal runt 17-18 grader. För en gångs skull stämde dessa oförutsägbara väderprofetior.

Mina tighta kompressionsplagg satt som fastnitade runt min kropp som tyvärr översteg idealvikten 75 kg genom tre kilos övervikt. Light-förkylningen var temporärt som bortblåst på grund av all liniment som jag smort in mig med. Vi fyra tog tunnelbanan till startområdet runt klockan 09.30.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

4. Best case scenario: under 1 timme och 50 minuter

Järngänget anammade strategin att inte värma upp någonting, utan lät den troligt låga ingångsfarten stå för det enerigiutsläppet. Vi gick till fållan bakom löparna med 1 timme och 50 minuter som målsättning. Klockan 10.30 gick starten för halvmaran. Jag bestämde mig ganska tidigt att inte hänga på Stefan och Magnus ryggar i syfte att göra mitt eget lopp och inte falla i den frestande fällan att följa dessa två löparnaturbegåvningar.

Detta var mitt första lopp där jag blivit tvungen att kissa. Efter 5 kilometer försökte jag ta mig in i en uppställd toalett. Ingången till denna toa var inte helt lätt att hitta eller öppna. Många viktiga sekunder tickade iväg under denna onödiga process. Två gånger under loppet gick dessutom mina dubbelknutna skosnören upp, något som både irriterade och stressade mig en aning.

Bansträckningen visade sig vara den tuffaste hitintills, till och med värre än Madrid uppförsorgie. Banan var ganska kuperad, med många lutningar både nedför och uppför. Vid 12 kilometer såg jag ytterst oväntat skymten utav 1.50 timmars farthållaren. Den gröna ballongen synen sporrade mig; någon kilometer senare var jag förbi honom med agendan att försöka utöka försprånget så mycket som möjligt. Runt 14 kilometer infann sig en djävulsk opsykologisk 3-4 kilometers stigning som i ärlighetens namn aldrig tycktes ta slut. Jag försökte verkligen hålla ut steglängden, undvika Ringaren i Notre dame ställning samt ha huvudet högt under hela loppet.

Inne i centrum  serverades löparna också en hel del kullersten. Ett utmärkt tillfälle att vricka foten innan man passerade målsnöret. Vanligtvis brukar jag falla ihop som ett korthus när det är för långa stigningar eller backar. Denna gång skedde dock inte detta. Jag upplevde att jag höll riktigt bra tempo de tre sista kilometerna istället för att vara sjukt trött.

Min teori till det tror jag beror på att jag lyckade infoga tre pyramidintervaller. Det har jag aldrig gjort förut trots vetenskapen att man bör variera såväl tempo som sträcka om man vill utveckla sina tider. 7874 stycken löpare tog sig genom detta hendomsprov och vi fyra ingick i det sällskap.  Min tid efter 10 km var 53.21 minuter, efter 21 km 5.12 min/km, med ett tempo på 11.54 km/h.

Magnus Ström: Placering: 1916, Tid: 1:46:00

Stefan Hammarström: Placering 2314, Tid: 1:48:22,

Mats Widholm: Placering: 2549, Tid 1:49:40

Jarmo Kolehmainen: Placering: 7244, Tid: 2:26:09

Några av Belgiens ölsorter avnjöts på en irländsk pub som visade Premier League derbyt: Everton vs Liverpool, en match som för övrigt slutade 1-1. De tvättäkta Liverpoolfansen Jarmo och Stefan var ytterst missnöjda med slutresultatet. Att deras tränare Brendan Rodgers samma dag sparkades av ledningen gjorde inte saken bättre. Jag och Magnus tyckte enbart att det var roande.

Vi hade förbokat en timmes massage på ett närliggande ställe. Att ta en timmes massage efter loppet är en traditionsritual som agerat följeslagare under de flesta av våra resor. Den var som vanligt lika välbehövlig som  den gjorde ont. Vi haltade dock inte lika mycket efter behandlingen som före, vilket var ett gott tecken, eller inte.

En annan tradition som vi anammat de senaste åren är att efter loppet och massagen äta på ett steak house. ”Old wild west” blev restaurangen som vi valde. Den lyckade dagen avrundades sedan på dylika pubar för att avslutas med en delikat kebabplaka precis intill vårt hotell.

Dag 5 – Hemfärd

Jag och Magnus var återigen de två som stegade in först till vår sista hotellfrukost. Efter en uppfriskande dusch var det dags att packa ihop våra pinaler. Vi tog farväl av det  Tusen och en natt inspirerade hotellet och bokade en taxi till flygplatsen där vi hade gott om tid att shoppa. Jag köpte godis till frugan och barnen, samt parfymer till mig och barnen. Flyget avgick klockenligt 13.30 för att 15.45 landa på Bromma.

Vi delade broderligt på fyra kostnaden för bensin och parkeringsavgifter. Det var 85% mindre jargong i bilen hem, till skillnad från på dit vägen.. I ärlighetens namn var vi ganska urlakade utav de intensiva fem dagarna i Belgiens huvudstad. Efter betydligt mer bilköer var gänget tillbaka i Norrköping runt klockan 18.30. Borta bra men hemma bäst, men att slippa de brutalt hårda hotellsängarna var en välsignelse.

Summering

Epitetet ”Europas tråkigaste huvudstad” fick sig en rejäl törn. Vi upplevde Bryssel som en väldigt vacker stad, med många fina områden och parker. Det fullkomligt vimlade av mysiga restauranger, pubar och uteserveringar som dessutom tycktes vara fullbelagda. Vår gemensamma upplevelse att den kissande statyungen i en fontän i Bryssel är ingenting annat än just en liten pissande unge i en fontän i Bryssel. Manneken pis var nog en av de mest överskattade turistfällorna vi varit med om. Att den kunde dra till sig horder av turister under hela dygnet är en gigantisk gåta.

Om jag besökt denna stad helt ensam så hade andra saker prioriterats. Vi åt exempelvis inte på en indisk restaurang vilket för mig är en av höjdpunkterna vid utlandsbesök. Eftersom det endast tar runt 1½ timme till staden Brügge så hade jag kombinerat Bryssel med en heldag i en stad som jag länge velat besöka.

Vår nästa löpardestination 2016 är skriven i stjärnorna, men i skrivande stund ligger Serbien, Ukraina eller Moldavien högt upp på önskelistan. Utifrån denna och tidigare resor tänker jag i högre grad minska att sitta på dylika pubar för att istället uppleva fler sevärdheter, shoppa till familjen och ta flera kort.

Kulturnatten

Jag och Frida traskade ner till city vid 18.00 för att möta upp Marie som slutade sitt jobb. Vädret var sjukt bra, inte tillstymmelse till nederbörd eller blåst, dock blev det kyligt när solen gått ner. Vi hade inget speciellt mål detta år utan vandrade relativt planlöst runt där det fanns folksamlingar. Fridas hade ett mål och det var Gubbens trädgård -  när det blivit mörkt ute.

Live graffiti av årets kulturnattskonstnärer  i symbios med modern. dans blev första stoppet. Sedan bar det iväg till Gubbens trädgård. Helt klart ett av Norrköpings häftigaste och trivsammaste fik. Varm choklad avnjöts med blåbärspaj och vaniljsås. Sedan tittade vi på fotoutställningen ”Från Plura till Clapton 1978-2015″ som Fotografica snyggt hade iscensatt.

Därefter lyssnade vi på eklektisk musik på Knäppingsborgsområdet. Det var smockfullt runt de tre musikscenerna och alla restauranger var fulla. Stolta stad – fotoutställning på Kulturnatten var ett pågående fotoprojekt där fotografen låtit industrins bortglömda salar få tillfälligt nytt liv av besökarna från en nuvarande och kommande kultur. Intressant att det äntligen händer något i dessa byggnader som ruvar på en stor potential. Vi gick slutligen  runt i Industrilandskapet innan det bar hemåt igen vid 21.00.

Kolmården

Vilket väder vi fick söndagen den 20 september. I strålande sol från klockan 10-14 vandrade vi runt i Kolmården med biljetter som vi fått utav Maries bror Tomas. Karusellerna låg överst på ungarnas agenda, djuren var sekundärt. Från klockan 10 till 14 vistades vi i parken.

Den gamla och fantasilösa Bamses värld hade ersatts utav en ny. 2015 års parksatsning var påkostad, men ändå ganska intetsägande. Betoningen låg på några barnvänliga karuseller och matförsäljning. Jag hade velat sett mer autentiska byggnader och miljöer utifrån filmerna och serietidningen. Sensommarvärmen och att det var lagom med folk gjorde denna förmiddag till en trivsam familjeutflykt.

Hannas födelsedag

Min dotter håller  på att bli en stor flicka på gott som på ont. Hon närmar sig tonåren därmed inte lika foglig att hänga på sin pappa eller mamma till ställen förut upplevde var roligt. I vilket fall som helst fick hon välja vad vi skulle ha för mat, Hanna valde tacos. Hon fick  också välja restaurang som vi skulle besöka under veckan, Hanna valde Athena.

Den sista valet bestod av att välja vilken tårta hon vill ha. Hanna valde ett recept på en maffig chokladtårta utan grädde. Av min bror fick hon lifetime på mobilappen Stars Stable. Mina föräldrar gav henne pengar till Bratzdocka med tillbehör. Av mormor, morfar och Maries bror Tomas fick hon presentkort på Mirum. Vi gav henne 500 kronor i pengar samt skuggpennor och en tygryggsäck.

Heldag på Fridas skolan

Jag har starka minnen till att jag inte ville att mina föräldrar skulle följa med till skolan. Det gäller inte Frida – än så länge. Både jag och Marie har försökt att besöka Hannas som Fridas klasser under åren som gått. Under den processen har vi lärt känna klassen och sett hur de utvecklats. Tyvärr hade också alla dysfunktionella störningsmoment inte reducerats.

Jag verkligen beundrar människor som vill bli lärare. Trots att detta är fjärdeklass fanns det gott om individer som ständigt störde klassen med stark betoning på ständigt. Metoderna var i stort sett oändliga: prata rakt ut, inte göra det de skulle, vandra omkring i klassrummet, gömma sig, skrika, hoppa med mera. De som blir mest drabbade är de elever som verkligen behöver lugn och ro runt sig och och i högre utsträckning beroende utav lärarens hjälp. Till denna skara i klassen tillhör min dotter Frida. ”En skola för alla” blir aningen missvisande helt enkelt. Det bästa vore att samla upp de mest bråkiga i klasserna och tillsätta lärare som är specialutbildade att klara av sådana elever. Det skulle dels gynna dem själva, dels de ”svagare” eleverna samt underlätta tillvaron för lärarna.

Skolan invid Nya Parken: Kulturringen var dock väldigt pedagogisk och estetisk utformad såväl interiört som exteriört. Det var också mycket lärare ute på rasterna, något i mina ögon skapade en grogrund för reducering av mobbing. Det samma gällde platsen invid deras skåp. Lärarna satt pedagogiskt utanför personalrummet istället för i dem. Det var ett riktigt bra initiativ som också minskar mobbing samt ökar respekten till lärarna. Skolmaten höll betydligt högre klass än när jag var ung. Salladsbuffén var klockren precis som ordningen i lokalen.

Fridas 4:e NT-knatet

Frida undrade försynt om det var okej om hon kunde springa NT-knatet även i år. De andra gångerna har det mer varit vi föräldrar som tagit initiativet till den diskussionen. Hon ville springa även om hennes kompis Ellen inte kunde medverka. Frida hade tre medaljer sedan tidigare, vilket troligtvis sporrade henne.

Marie hade fridag och ombesörjde det logistiska medan jag tog ledigt en timme från jobbet för att följa hennes eskapader uti spåret. Tiden spelade mindre roll, utan det var mer att hon kämpade sig i må,l utan att ha gått nämnvärt mycket som prestationen låg i. Hennes kompisar Ellen och Ida tog sig båda också i mål.

Blåbärsplock i Vångaskogen

Maries pappa Kalle viskade i sin dotters öra att det dels fanns massor av blåbär uti Vångaskogarna, dels var de största inofficiella fälten fanns. Familjen samt Hannas kompis Lina bilade till Vånga med blåbärsredskapen i högsta hugg. Till skillnad från jordgubbar krävs det betydligt mer tålamod att fylla en stor hink.

Kalla det terapi, vardagsmotion eller snålhet men trevligt blev det. Efter de tre timmarna i skogen avslutades det hela med en välbehövlig fika hos Maries föräldrar.

Sommarbio med brorsan

Brorsan och jag hade en diger biosommar framför oss som. Det positiva med avsaknaden av sol under sommaren blev istället en framgångsfaktor utifrån ett bioperspektiv. Vi avverkade bland annat Jurassic World, Terminator, Mad Max, Fantastic 4, Ant Man samt  Mission Impossible. De två bästa filmerna i våra cineastiska ögon var Ant-man och Mission impossible.

Shopping med min son David

David skulle uppdatera sin halvslitna garderob. Han ville ha med mig som smakråd och sällskap. Det blev en svettig förmiddag för båda parter i butiker som Carlings, Jack and Jones, H & M och Stadium. Han blev ytterst nöjd med sina inköp såsom en ny skinnjacka, tröjor, T-shirts och underkläder.

Någon vecka senare hjälpte jag densamma att skruva eller snarare slå sönder hans gamla säng som han hade haft sedan barnsben. Därefter bar vi ner kvarlevorna utav dubbelsängen. David hade parallellt hittat en dubbelsäng på Chili som det var nedsatt pris på och långt ifrån lika klumpig som sin föregångare. Har man som i Davids fall ett rum och kök är varje frigjord kvadratmeter en bonus. När sängen  väl var på plats visade sig det att den passade optimalt ini omgivningen.

4 veckors semester

Från vecka 30 till 33 varade min sommarsemester. Eftersom min fru jobbade som ett urlakat djur vecka 30 och 32. låg det an på mig att dels kombinera avkoppling med att göra något, dels aktivera barnen. Jag tog barnen på några promenader, storhandlade med dem, båda dessa saker brukade vara mindre positiva saker, men nu funkade de oväntat nog perfekt. Det kan låta som tråkiga saker, men optimala utifrån att umgås med sina döttrar.

Under dessa veckor han vi avverka filmer såsom Cirkeln, Paddington, några Harry Potter filmer, Ice age 4. Annars var de mycket med sina bästisar. Hanna hade Lina och Tilde, Frida umgicks med Nellie, Ellen och ibland Jennifer.  Jag försökte reducera spelandet via Ipad, mobil, laptop eller tv genom att helt enkelt deklarera krig mot dessa stillasittandestingestar. Det gick oväntat bra, de spelade istället in egengjorda filmer via Ipad och la ut på Youtube. De spel som gäller är annars Moviestarplanet, Sims, Star stable, och Minecraft.

Jag passade på att  bjuda Marie på middag  i Knäppingsborg på Asken, en försenad födelsedagspresent. Hon ville se  Kristina Amparo; Sveriges svar på Ella Fitzgerald och Amy Winehouse.

Skogsröjet blev årets enda festival för mig. Mina vapendragare var som vanligt Stefan Hammarström, Johan Nordström och Jarmo Kolehmainen. För egen del blev det en relativt lugn tillställning där musiken låg i fokus istället för alkoholen. Jag hoppas innerligt att detta var sista året att sova i tält. Trots att jag och Stefan tältat 8 gånger på Sweden Rock och nästan lika många gånger på Hultsfred kommer jag aldrig att vänja mig att sova i tält. De band jag gillade mest var FM, Jono, H.E.A.T, Europe och Magnum.

Jag barnen samt kompisen Jonas och hans dotter drog till Stockholm med hotellfrukost och Gröna Lund som de stora aptitretarna. Det var väldigt skönt att slippa tänka på att köra, parkera och dylikt, bara koppla av i sköna säten för en ringa kostnad av 550 kr tur och retur för mig, Hanna och Frida. Tåget avgick 08.24 och var framme vid stationen cirka 1½ timme senare.  Vi drog direkt till Hotellet Elite Adlon på Vasagatan 42 det vill säga horribelt nära Centralstationen.

En plats som inte låg så långt därifrån och där vi lämnade ifrån oss våra väskor. Hotellet kostade för övrigt 1800 kronor för en natt, en summa vi delade broderligt på. Vädret var som det var denna sommar. Regn kan vara befriande, men inte när man åker karuseller. Dagen efteråt fördrevs med att gå runt i Gamla stan. Barnen köpte Cirkeln – trilogin samt en del kläder. För mig är Gamla stan synonymt med att besöka Science fiction bokhandeln.

Fyra nätter i London tillika storstadsstress och utraderad resebudget. Jag hade på känn att barnens önskedestination skulle bli kännbar ekonomiskt. Dock översteg den med råge mina förväntningar. Mellan 25 000 – 30 000 kronor är mycket pengar för 3½ dagar. Visst vi såg och besökte massor av coola platser, men ändå. Ett råd till oss själva när vi i nästa liv beger oss till Britanniens huvudstad är att aldrig åka mellan juni och augusti i alla fall inte när man har två barn med sig.

Madame Tussaud London Eye,  och typ alla museum var så fullproppade med människor att det förtog besöken helt. Trots att jag förbokat tur och retur från flygplatsen, tunnelbanekort, hotell, flyg och attraktioner blev det svindyrt. Nästa år får det bli sydvästra Vitryssland som resmål. Barnen verkade i alla fall djävulskt nöjda, det låg väl mer an på mig att älta  dessa i-landsproblem i rollen som ekonomisk ansvarig.

Marie drog iväg 10 dagar till Island med några kompisar. Detta var deras andra resa, den första skedde sju tidigare. De hyrde bil och tog sig från Reykjavik till bland annat Västmanöarna och Västfjordarna. De badade i Blå lagunen och umgicks med Lunnefåglar. Gänget hade tur med vädret, lite blåst, mycket sol och regn när de var på resande fot i bilen.

Två badförmiddagar i rad

I ren skär sydeuropeisk värme bilade jag, Hanna, Frida samt hennes kompis Nellie till Jurslas stolthet: Lillsjön. 28 grader på land, men desto kallare i vattnet, dock var denna dag som gjord för aktiviteter i vatten. Jag hade dagen innan ombesörjt picknickmat bestående av  iskallt vatten, skinkmackor, kex och frukt samt all utrusning såsom handdukar, filtar och vattenprylar.

Dagen efter var det lika fint väder, något sett i backspegeln var ovanligt under 2015 års sommar. Mårängbadet är nästintill den perfekta badplatsen. Stort, långgrunt, två ”beacher”, mycket ytor att sola på, kiosk, fotbollsmål, beachvolleyboll, och toaletter. Torr hud och en djävulsk trötthet var bieffekterna av  de två dagarnas badande.

Familjen Karlsson förmiddag

Pappsen sitter allt som oftast inomhus tillsammans med min mamma som sällskap förutom när det ska handlas middag. Därför försöker jag och brorsan få ut honom. En strategi som pappa genuint gillar är att få återuppleva sitt gamla kära Lindö med sina söner Jag tror faktiskt inte att en vecka på Barbados skulle kunna ersätta detta.

Hasse är uppfödd i Lindö och  spelat fotboll för Lindö FF det vill säga en sann Lindöentusiast.  När vi var mindre hade vi även ett sommarhus där, vilket innebar att vi kunde dissekera många timmar i området samt de flesta svampställena. Halvdagen avslutades med att frossa i hamburgare på Max.

Frida & pappa promenad

Äntligen fick jag med mig Frida ut på en längre promenad. Numera är det en sällsynt företeelse, något jag faktiskt saknar. Min upplevelse är att dessa promenader varit ett underbart substitut för att umgås med båda barnen eller var för sig. Jag har väl aldrig varit den här sällskapsspelskillen, utan hellre varit ute med barnen på fältet så att säga. I och med att Frida var ensam hemma och inte kom på något att göra var hon ett enkelt byte att få med ut på långpromenad.

Från Ektorp tog vi oss ner till Strömmen och runt den för att vika upp invid Äventyrsgolfen. Vi passade på att köpa två kulor i strut på Wallmans som avnjöts i ett soligt väder på en bänk runt fontänen. ”Pappa, vet du…..” haglade under de två timmar som vi var ute. Hon hade tusen charmiga frågor och pratade i stort sett konstant, utan tillgång till distraktioner som mobil eller Ipad. Det är nu jag märker hur snabbt hon vuxit och hur många funderingar Frida har. Detta var bland de två värdefullaste timmarna på flera månader i och med att vädret också var riktigt bra. Vi gick runt Folkparken, gick igenom kyrkogårdarna för att avsluta på Ica Strömmen.

Otursveckan

Först blev jag träffad av ett squashrack mot Mikael Lindau, där jag efter ett dåligt slag hade varit för het på gröten och ställt mig alltför nära hans kraftfulla swing. Massor av blod, ett märke nedanför ögonbrynet och blåmärken runt ögat blev resultatet. Några dagar senare gick jag oväntat rakt in i Lidl glasutgång. Jag var stressad, men utgången fungerade inte som den skulle enligt ägaren. Den öppnas knappt när  mätaren en för hur många besökare som vistats i butiken nollställs.

Tiggaren som satt precis utanför måste i skrivande stund lida av posttraumatisk stress utav mina illvrål efter incidenten.Det gjorde sjukt ont och  det blödde helvetiskt mycket från näsa och pannan. Jag hade också djävulskt ont i nacken typ någon whiplash-light. Jag anmälde faktiskt händelsen till Lidl. Några månader senare fick jag två 100 kronors checker som plåster på såren.

Skolavslutning

Hanna och Fridas skolavslutning skedde i Ektorpshallen och höll på från 17-18.30. Det var som vanligt en väl genomförd show där lärarna och eleverna tillsammans lotsade föräldrar och anhöriga via information och underhållning. Rektorn och vaktmästaren drog som vanligt av en cover av någon känd låt. Efter att barnen gett presenter till respektive klassföreståndare bar det iväg till Max för att fira att skolan var slut.

Hanna med sina bästisar: Tilde och Lina. Att de börjat sminka sig är inte något jag uppskattar alltför mycket. Marie och jag försöker implementera mottot: ”lagom är bäst”.

Stadsloppet och Squashstegen

Efter ytterligare ett ofrivilligt uppehåll var det så dags att försöka implementera kontinuitet. Det skedde i Vrinnevi med Jocke Andersson samt en jobbarpolare till honom. sträckan för mig blev en mil, medan de andra sprang 12 km. Jag var helt däckad. Dessvärre fick jag ställa in nästa tillfälle då jag klättrat och krupit i det oändliga i Busfabrikens lekkonstruktioner. Parallellt ett härbärge för virus och bakterier som skapade halsont både hos mig och min fru samt att Hanna fick feber.

Köpte korta behändiga och dyra kompressionsshorts samt kortärmad sådan på XXL-Sport. De visade sig vara  värda varenda krona då plaggen var helt underbara att springa i. Det blev en  2 mil sträcka som fick inviga dessa fantastiska träningskläder i ett härligt soligt och blåsfritt väder.

Stadsloppet gick av stapeln lördagen den 15 augusti klockan 14.00. Jag och jobbarkompisarna Robin Everitt och Fredrik Larsson möttes upp för att hämta våra nummerlappar och umgås innan startsignalen ljöd. Gradantalet pendlade mellan 25-27 grader, himmelsblått och relativt blåsigt. 2014 blev min nettotid 49.17. Detta år trodde nog jag att det skulle bli svårt att komma under 50 minuters strecket.

Jag hade medvetet lämnat både min Garmin klocka hemma samt min mp3. Syftet var att dels inte bli tidsstressad, dels insupa loppet utan musik. Första varvet kändes bra med en bruttotid på 24.40 minuter. Därefter upplevde jag det som att mina löpsteg reducerades och att kilometertiden ökade. Det visade sig vara helt fel då min sluttid oväntat blev utmärkta 49:29 minuter.

Resten av sommaren och hösten sprang jag en gång i veckan med kompisen Joakim Andersson  i Vrinneviskogen.  Jag har i skrivande stund också sprungit tre pyramidintervaller på Borgsmo. Själva intervallprocessen tar 28 minuter och är som tyngst när man ska springa 4 minuter i 80% av sin förmåga.

I skrivande stund ligger jag i division 5 med stor risk att åka ner i squash-6:an. Jag är väl inte bättre än såhär, dock har jag ändrat grepp från högaffelgreppet till ett någorlunda adekvat squashgrepp om man ska hitta någon form utav förmildrande halvlögner. Förhoppningsvis är det en av källorna till att jag utvecklas som squashspelare i ett holistiskt perspektiv.

Pixel-Eskapism

Hollywoodska Remakes rullas ut en sinande strid. Enligt dem  var det dags att damma av klassiska Mad Max. Nödvändigt eller inte är frågan? Den glimt av humor som infann sig i de tidigare filmerna med Mel Gibson existerar inte alls. I Tom Hardys version framstår till och med Dirty Harry som en minglare av rang. I denna apokalyptiska högoktaniga actionrulle är det bara full fart på högsta växeln som gäller. Det brukar i regel vara lika med att gapa efter för mycket. I detta fall fungerar konceptet bättre än väntat. Halvtaskiga skådespelare brukar annars vara synonymt med denna genre men såväl Tom Hardy, Nicholas Hoult som Charlize Theron (1975 Sydafrika: Men of honour, The Cider house rules, 15 minutes, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus, Snowy white and the huntsmen) tillhör inte det klientelet; redan där är mycket vunnet. Spektakulärt och sinnessjukt brutalt karakteriserar nya Mad Max. Handling, dialog eller någon som  helst form av djup behöver man inte leta efter, då dessa moment inte existerar, vilket troligtvis inte heller är meningen. Att äta, kissa eller bajsa finns det inte utrymme för eftersom all tid går åt att vakta eller att slåss. Gillar man bilar, motorer och fart det vill säga vara ett fan av Fast and furios filmerna lär man älska Mad Max. Snygg och hyfsad nonstop action som till sist blir aningen halvtråkig på grund av sin endimensionalitet.

Whiplash är Mad Max raka motsats. Detta drama handlar om den talangfulle jazz-trummis-studenten Andrew, vars ambitioner får pånyttfödelse genom att han förflyttas till skolans elitmusikerklass. Deras lärare Mr Fletcher är den som dirigerar sitt team till überperfektionism utifrån någon form av militärskolestrategi. Dennes devis bygger på att hänsynslöst motivera, att tänja eller pusha sina studenter över deras förmåga i syfte att hamna i samma kategori som de stora legenderna såsom Charlie Parker. Tempot i filmen är helvetiskt lågt, men ändå förblir filmen så djävulskt intressant parallellt underhållande. J.K Simmons (1955, Detroit USA: The Cider house rules, The Mexican, Spider-man, First snow, The music never stops, The words ) som gestaltar den fiktiva läraren Fletcher vann en Oscar för: ”Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Motion Picture”. Det var han allt värd efter den rollprestation han ingöt sin diktatoriske och raljerande karaktär. En oerhört gripande och kraftfull film vars like jag inte sett någonsin förut dessutom känns allt musikövande helt autentiskt vilket förstärker helheten.

Jurassic World är en sequel, inte någon remake. Dock har det gått 22 år sedan Jurassic Park gick åt fanders. Den nya parken bygger på dess forskares mixande med dylika dinosauriergener. Sådana hybrisfasoner brukar allt som oftast straffa sig. Att leka Gud med förhistoriska bestar kan bara sluta på ett sätt, något filmen successivt skildrar. Chris Pratt är den som tagit över stafettpinnen som huvudrollsinnehavare från Jeff Goldblum och infogat lite ”Guardian of galaxy humor” i filmen, något som verkligen behövdes. Trots att vi sett detta förut är allt mycket moderna, snyggare, roligare och mer varierat än förut, och med de bästa visuella effekterna hittills. Utifrån den vedervärdiga tredje filmen är visserligen inte den prestationen precis anmärkningsvärd. Jag förstår dock att Jurassic World blivit en stor succé eftersom den helt sonika är genant underhållande. Dessvärre är oförutsägbarheten lika med noll. Efter fyra filmer med dinosaurier torde det vara svårt att hitta någon trovärdig ny infallsvinkel, utan att upprepa sig.

Klockan 19.20  den 30 augusti såg jag det allra sista avsnittet av Breaking Bad. Ett antal dagar innan hade mitt liv kretsat runt att se klart  säsong 5 (2008-2013).  Det är sällan jag sett en så väldisponerad dramaturgisk amerikansk serie. 4 säsonger hade varit för lite, 6 säsonger en för mycket. Breaking Bad handlar om en kemilärare som nyligen diagnosticerats med lungcancer av tredje graden. Av en tillfällighet när han får följa med sin svåger på ett amfetaminuppdrag inser han att produkterna skulle kunna bli så mycket bättre. Han lockar till sig en tidigare student som numera både knarkar själv, dealar och tillverkar metamfetamin. Det osannolika teamet uppgång och fall är vad denna utmärkta serie handlar om. På IMDB har Breaking bad 9.5/10 precis samma betyg som Game of thrones. Jag kan utan problem instämma i kritikerhyllningarna. Alla karaktärer och kemin dem emellan är sjukt klockren. Intrigerna känns fräscha, trovärdiga och inte minst underhållande. Jag upplevde en dipp i slutet av säsong 4 och början av säsong 5. Sett i backspegeln utifrån ett holistiskt perspektiv var den temposänkningen perfekt. Ungefär som att under 800 meters lopp hålla igen lite,  innan man spurtar över mållinjen. Det finns så många underbara bikaraktärer såsom den fifflande advokaten Saul Goodman, fastfoodägaren tillika knarkkungen Gustavo Fringe och torpeden Mike  Ehrmantrautom. Att få följa Walt med fru och barn i symbios med sin frus syster samt svåger som ironiskt nog är högt uppsatt i knarkroteln och deras relation är minst sagt livskvaliteshöjande.

Femte säsongen av Game of thrones failade inte på något sätt, utan höll nästan lika hög klass som tidigare. I och med att Tyrion mördade sin pappa Tywin ritades maktstrukturerna om. Det innebar att karaktärerna spreds ut till andra delar av  den fiktiva världen, något som kändes helt rätt dramaturgiskt. Eftersom huvudkaraktärer dör som flugor i serien medför det färre personer att följa. Tyrion, Varys och Jorha drar ut på en roadtrip precis som Jamie. Arya fortsätter sitt sökande efter hämnd och Sansa blir indirekt bortgift med en riktig usling. Jon basar fortfarande vid muren med Stannis som boss. Jag upplevde att det var kortare scensjok än föregående säsonger, något som  borgade för större intrigtäthet. I och med att jag har HBO-nordic blir det till att bara se ett avsnitt i taget. Utifrån ”vill se nästa avsnitt nu” så är det förödande. Dock har man en hel vecka på sig att se fram mot nästa avsnitt samt på ett bättre sätt reflektera på det man just sett. Game of thrones är mer än en tv-show, den är  imposant stilbildande. Det finns egentligen inget mer att tillägga.

Marvels Ant-man var för mig en karaktär som jag inte har några förflutna serietidningskopplingar till. Den snällsmarte lite misslyckade inbrottstjuven Scott Lange får chansen att tillhöra the good guys och greppar halvhjärtat den upplagda möjligheten. Den pensionerade biokemisten Dr Hank Pym är i stort behov att stoppa en militärindustriell magnat från att sälja förminskningstekniken till terrorister och rekryterar helt sonika Scott Lange till sitt team. Denne får  testa på att skifta mellan att vara en vanlig människa, till att vara en superhjälte med oanade krafter i en myras storlek. Den osannolika intrighärva i sann Marvelvärldsanda kryssar behagligt mellan charmig humor a´la Guardians of the galaxy, med action och romantik. Paul Rudd (1969, New Jersey, USA: The Cider house rules, Anchorman, The 40 year old virgin, Night at the museum, This is the end, I love you man, Role models) som gestaltar Scott Lange påminner mångt om mycket om Chris Pratt i just Guardians of the galaxy eller en ung Harrisson Ford genom att skifta mellan charmig nonchalant till äventyrslysten, vilket är nyckeln till ett adekvat underhållande filmäventyr. En av de roligaste karaktärerna i Ant-man är en av Scotts halvkriminella sidekicks Luis (Michael Peña).

Nu eller aldrig

Jag har i över 10 års tid sprungit maraton och halvmaraton. Det indirekta syftet från början var nog att loppet symboliserade någon slags form utav mandomsprov. Därefter blev det mera ett kall utifrån att löpning är bra för kropp som själ och chansen att upptäcka nya städer uti i Europa. Städer som passerat löparskorna är Berlin, Budapest, Bratislava, Nice, Lissabon, Prag och i år Bryssel. Om jag bara skulle hänge mig att springa tävlingar som Stadsloppet eller Grabbhalvan så hade jag inte tränat så mycket inför dem likt jag gör när sträckan istället är cirka 21 km.

Den kick som många löpare lider av, det vill säga  tvånget att ge sig ut att springa och parallellt njuta har aldrig drabbat mig. Istället har jag våndats och skjutit upp oändligt med pass under en dag, men det blir alltid utfört, dock inte med glädje. Under passet, men främst efter träningen känns det onekligen väldigt tillfredsställande och känslan att ha tagit sig i kragen är alltid lika trevlig att uppleva. Några synergifaktorer utav löpningen är:

Ökad fysisk uthållighet

Effektivare fettförbränning

Koncentrationsförmågan förbättras

Motverkar depressioner

Ökar kroppens ”må bra hormoner”: dopamin, serotonin, endorfiner

Individen känner sig  allmänt piggare

Självförtroendet ökar

Ger en friskare holistisk kropp

Bättre blodcirkulation

Att ständigt springa i samma tempo kommer inte ge en särskilt bra utveckling. Människokroppen är smart och kommer till slut märka att det inte krävs mer av den och slutar då att bygga upp konditionen och nöjer sig med att upprätthålla den. Att ständigt träna på max av vad kroppen klarar av kommer inte heller ge någon bra utveckling. Efter ganska kort tid kommer kroppen säga ifrån, den orkar inte med sådan stress under längre tid. Antagligen visar detta sig genom skador, sjukdom eller mer eller mindre kronisk trötthet. Balansen är därmed andra ord nyckeln (från Allt om löpning).

Intervallträning – pest

Intervallträning är tuff att genomföra, såväl fysiskt som mentalt. Dessvärre är den är svår att vara utan om man vill utvecklas och bli snabbare och på så sätt flytta gränserna framför sig. Konsten är att variera intervallerna så att kroppen belastas på olika sätt och inte utsätts för samma typ av träning hela tiden.

Intervaller i högt tempo stärker bland annat de snabba muskelfibrerna så att de kan rekryteras när andra muskelceller är uttröttade i slutet av loppet. Intervallpassen förbättrar din löpekonomi (hur mycket energi kroppen gör av med under en viss intensitet), lär hjärtat att pumpa mer blod per minut och att mer effektivt transportera en ökad mängd syre till musklerna (Runners)

Pyramidintervaller

Sandra Heikne, en arbetskollega berättade för något halvår sedan om en ”rolig” och annorlunda form av intervallträning: pyramidintervaller. Å ena sidan blir intervallängden som längst halvvägs in i passet därefter blir de kortare och kortare ju tröttare du blir. Du behöver så att säga bara ta dig ”över toppen” av pyramiden – därefter blir intervallerna lättare att genomföra. Pyramidintervaller är dessutom mycket effektiva och kommer att förbättra konditionen betydligt.

Å andra sidan, det som gör dessa intervaller så tuffa är just att man drar upp tempot väldigt hårt i början, vilket gör att de längre intervallerna i mitten blir väldigt krävande. Fördelen är att man därmed lättare hamnar i mycket högre puls och tempo, vilket i sin tur gör att träningen blir mer effektiv och konditionen förbättrat markant. Under vilan ska det mesta av mjölksyran ha hunnit transporterats bort.

En annan fördel är att man varierar längderna på intervallerna, vilket gör att kroppen måste jobba hårdare för att anpassa sig jämfört med om man tränar samma upplägg (exempelvis4 x 4) regelbundet. Pyramidträning fungerar väldigt bra som variation till vanliga styrketräningsset. Då kan man börja med ett och vila 30 sekunder sedan gör man två följt av 30 s vila och så vidare.

För nybörjaren eller den otränade som gärna vill börja löpa lite är ett pyramidupplägg ett sätt att komma igång på. Då byter man ut sprinterna mot joggning / lätt löpning och de lugna perioderna till gång.

Eftersom jag dels är ”rädd” för blodsmak, dels har miljarder ursäkter för typ allt när det kommer till riktig jobbig träning var det ett smärre under att jag verkligen genomförde mitt första pass. Denna historiska intervallhändelsen skedde på Borgsmo idrottsplats 400 meters banan. Jag var ensam på löparbanorna medan två Tjalveidrottare höll till på gräsmattan i syfte att förbättra sina resultat.

Vädret var på sitt allra bästa humör och hejade subtilt fram mig under de 28 minuter som intervallerna tog att utföra. Det var ruskigt jobbigt, men jag hade väntat mig ännu värre smärta. Nu gäller det bara att implementera pyramidintervallerna in i mitt löpningsschema det vill säga se till  att passet inte var ett engångstillfälle.

5-10 min uppvärmning

1 min sprint + 1 min joggning

2 min sprint + 2 min joggning

3 min sprint + 3 min joggning

4 min sprint + 3 min joggning

3 min sprint + 3 min joggning

2 min sprint + 2 min joggning

1 min sprint sedan jogging

Barnens önskemål – London

Jag har varit i London sex gånger, så för egen del hade någon annan storstad än London varit att föredra, en som inte besökts tidigare. Ens ögonstenar väger dock tungt då det kommer till val av semestermål. Från början var tanken fyra nätter och en tidig flyplanstidsavgång. I och med att jag dubbelbokade en vecka där Skogsröjet redan var inplanerat fick jag köpa om samma resa för 3200 kronor.

Självklart var detta minsta sagt surt. Jag beslutade mig för att inte hänga läpp, gjort var gjort. I detta it-virrvarr ändrades dessutom morgontiden för flyget till kvällstid, något jag inte uppmärksammade. Det innebar att när vi anlände efter midnatt till London var det bara att checka in och gå och lägga sig, istället för att ha en hel dag till vårt förfogande.

Tre veckor innan familjen skulle åka beställde jag från Londonbiljett.se: Madame Tussaud inträde, London Eye biljetter, 3 tunnelbanekort, t/r tåg Stansted- Liverpool station. Det är smidigt att ha detta fixat innan för att reducera horribla köer när man endast har 3½ dagar till sitt förfogande. Nackdelen är väl i så fall ifall resan utav någon anledning skulle bli inställd, då står man där med biljetterna. Dessa biljetter samt Hotellet som jag bokade var snuskigt dyrt, som allt boende är i denna metropol.

BasBudget

Madame x 4: 1200 kr

London Eye x 4: 1000 kr

7 dgr tunnelbanekort x 3: 1400 kr

Tåg /r Stanstedt – Liverpool Street: 1200 kr

hotel 4 nätter familjerum 8000 kr

Ryanairflyg: 3500 kr

Parkering Skavsta 500 kt

Mat:?, på tok för dyrt, vill inte veta

Shopping: ?, vill inte ta reda på slutnotan

Dag 1

I syfte att dels inte missa vårt plan på grund utav något oförutsägbart, dels få i oss något ätbart innan vi lämnade Sverige bilade vi till Skavsta runt klockan 18.00. Vårt plan avgick inte förrän 22.05, vilket skapade aningen mycket tidsdiskrepans, men vi missade ju inte flyget så att säga. Resan dit fungerade friktionsfritt, därefter följde tåg från flygplatsen till Liverpool Street.

En udda sak som försenade processen var en polisjakt där rättvisan letade efter en brottsling, dels på tåget, dels på stationen. Ingen passagerare kunde lämna tåget under 20 minuter då ett uppbåd av poliser genomsökte vagn för vagn. Helt plötsligt såg vi en färgad kille springa ifrån en av vagnarna. Killen var djävulskt snabb till skillnad från polistrojkan som jagade honom. Tågresenärerna flyttades under tiden från tågvagnen till en specifik plats på stationen för att 10 minuter senare slussas ut.

Efter ett febrilt letande efter en taxi som tog Mastercard, var det bara 10 minuter till Allie Road som låg mittemot ett pågående byggprojekt. Dollarkursen revalverade vårt hotellpris på Premier Inn från 7400 till 8000 kronor. Timvisaren var inte nådig mot nattsömnen; vi kom inte i säng förrän 02.30.

Dag 2

Alarmet ljöd likt en hord vietnamesiska  elefanter klockan 08.30. Sömndruckna intog vi vad som erbjöds på Hotellets frukostbuffé. Betoningen låg verkligen på engelsk sådan såsom äggröra, äcklig korv, champinjoner, brittiskt bacon, stekt ägg  och bönor. Dagens överraskning rörde sig i samma genre som gårdagens. Mot alla odds hade en endagsstrejk inletts vilket innebar att hela tunnelbanesystemet låg nere. Utifrån dagens minutiösa planering var det minst sagt förödande. Rockaden bestod utav att byta plats med vad som stod på fredagens agenda.

Vi traskade  mot Towern i ett väder som inte avslöjade om det skulle bli strålande sol eller spöregn. Katherines Dock avverkades kvick, därefter gick vi över mäktiga och gotiska Tower Bridge.  En stor del av vår förmiddag bestod att gå utmed Themsen via områdena Southwark, Bankside och Southbank.

Promenadens höjdpunkt för oss var Borough Market. Denna omtyckta marknad omgärdades av ett kvalitetshelhetsintryck. Det var nästan så att vi bulimiskt ville få upp den mastiga frukosten för att ersättas med dylika delikatesser från världens alla hörn av bakelser, bröd, kött, korv, grönsaker, frukt och typ 4-5000 andra produkter. Hanna och Frida lyckades tigga till sig varsin nutellaberlinmunk.

Stråken längs med Themsen hade verkligen snyggats till sedan jag var här för över 10 år sedan. Oändligt med höga byggnader hade skjutit upp från marken som glassvampar. För mig nya attraktioner som Shakespeares Globe samsades med gamla klassiker som Tate modern, Shouthwark Cathedral, Designer museum, HMS Belfast och Hayward gallery. Vi avslutade vår tripp genom att vila i solstolar på ett område invid Jubilee Garden.

Hanna och Fridas fokus trots dessa härliga barnvänliga miljöer låg på outletvaruhuset: Primark. En kompis till dem hade varit där för någon månad sedan och uppviglat våra barn, något som resulterade i frasen ”när ska vi till Primark”, typ 300-400 gånger. Vi traskade över gångbron Golden Jubilee Bridge där vi möttes utav tågnavet Charing cross. Första målet var världens största leksaksaffär Hamley`s som låg på Regent Street. Sex våningar med alla tänkbara som otänkbara leksaker, spel och prylar. Vi var långt ensamma om att vara här, men det var svårt att inte tycka att lek-mekkat var helt fantastiskt. Det blev några riktigt coola inköp såsom en typ av lera som man skapade och blåste upp sina egna ballonger.

Vi fortsatte Regent street till Oxford street. Primark låg dessvärre åt fel håll för oss och dessutom en bra bit bort på denna tillsynes oändliga gata. Hanna letade febrilt efter kläder med emoji tryck. De proppfulla våningarna påminde en del om Ullaredhetsen, fast utan några som helst regler. Folk körde sina fulla vagnar utan hänsyn till vare sig människor eller klädesplagg. Denna kommersiella laglöshet var djävulskt påfrestande. Jag ville bort, men det ville inte resten av familjen.

Efter en timme hade vi äntligen handlat klart. Från den fundamentala galenskap till nidbilden utav stadsstressen på Oxford Street. Vi lyckades efter ett tag få tag i dubbeldäckare som sedermera förde oss till Piccadilly Circus. Vi hade adekvata metrobiljetter, men inga bussbiljetter, de skulle inköpas på annat håll, men chauffören var omtänksam så vi fick åka med i alla fall.

Nästa mål var min favoritbutik: Forbidden planet vilken inhystes på Shaftbury road. Innan dess åt vi på ett franchising-pasta-stället: Spagetti house. Maten som serverades utav de überstressade personalen var lagom god, varken mer eller mindre. Runt klockan 18.30 nådde vi till sist Forbidden planet. Här har dem verkligen det mesta när det kommer till tidningar, böcker, prylar, dockor i genrerna sci-fi, superhjältar, fantasy och horror. Jag nöjde mig med en Breaking bad mugg och en spiderman nyckelring. I ärlighetens namn hade det inte varit det minsta problem att spendera några tusen på detta ställe. Min familj fick släpa ut mig ur butiken för att avsluta kvällen strosandes runt Covent garden.

Efter en dag med tillsynes promenader och väldigt duktiga barn utifrån att vi gått hela dagen var det dags att ta sig hem. Tunnelbanestrejken hade skapat ett havererat logistiskt kaos såväl för lokalbor som skulle hem från jobbet, som oss arma turister. Bussarna stannade knappt till  invid hållplatserna på grund av att de var överfulla. Vi bestämde oss till sist för att gå den långa vägen från Covent garden till Adelgate. En promenad som tog över en timme. På vägen hem köpte vi lite chips, bröd och frukt till kvällens familjemys framför dumburken. Det var sjusärdeles skönt att kasta av sig skor som osade något utomjordiskt obehagligt.

Dag 3

Hotellets frukostbuffé höll på krackelera. Deras välgenomtänkta servicestrategi blev tyvärr kontraproduktiv. Att på morgonen låta trötta, hungriga och indirekt lättirriterade barnfamiljer vänta på att få ett bord tilldelat sig var långt ifrån optimalt. Det var sedan köer till de olika bufféavdelningarna. Den stora orsaken var att de serverade för lite mat utifrån den knökfulla lokalen. Våra logistiska problem fortsatte  efter frukosten, då grindarna till tunnelbanetågen slutat fungera. Alla resenärer fick istället ta sig till närmaste annan tunnelbanestation.

South Kensington var vår avgångsstation. Därifrån gick vi till Natural History Museum. Köerna som omfamnade oss var abnorma. När vi väl kom in var det ytterligare köer till deras permanenta dinosaurieutställning. När vi genomlidit denna fas så var det dags för ytterligare ett kösystem i själva avdelningen på en provisorisk ramp. Människomurarna förtog minst sagt upplevelsen av besöket på detta gigantiska museum. Mineralavdelningen var också något som jag upplevde som tafflig i jämförelse med Naturhistoriska i New York. Efter 1½ timme var vi mäkta trötta på uppstoppade djur och trängsel.

Vi besökte sedan Harrods endast för barnens skull, därefter åt vi lunch i det gröna på en parkbänk. Det närliggande Science Museum var nästa anhalt. Fem våningar med information om naturvetenskap och teknik för två år framöver, på engelska, var något barnen inte precis dyrkade. Trots detta gick familjen diktatoriskt och pliktskyldigt genom de fem våningsplanen.

Nästa anhalt var adekvat vila i Jubilee park där vi fått en tid att åka London Eye klockan 19.30. Under två timmar blev det att kolla på akrobater, musiker, clowner och massor av andra gatukreatörer. De ringlande köerna invid London eye gick förvånansvärt snabbt att avverka. Detta uppdaterade pariserhjul, ett av de högsta i världen visade sig vara en riktig bra turistfälla. Turen tog runt 30 minuter, glaskabinen var rymlig dessutom var utsikten gudomligt mäktig. I jakten på att hitta en bra indisk restaurang tog vi oss vidare in i smeten runt West end.

The Grand Indian blev platsen där orientaliska kryddor skulle smeka våra nordiska smaklökar medsols. Frida åt dessvärre knappt något, Hanna gillade vad hon såg. Vi fick ett överflöd av mat, men blev på ett turistiskt sätt uppluckrade utav den förrädiskt lömska gubben som skötte vårt bord. Att diskutera var lönlöst, vi fick stå vårt kast med att betala de 1700 kronor som kalaset kostade för fyra personer. Maten var god, men inte i den mängden, och inte till det priset. Vi tog sedan tunnelbanan hem till vårt trånga hotellrum.

Dag 4

Jag hade sovit som en dvärgcollie under natten det vill säga typ någon timme. Min belöning bestod av att höra de tre andras flagranta snarkningar och sängvändningar. Min brittiska Golgatavandring präglades av lakoniska perioder och surrealistiska gäspningsattacker. Räddningen stavades kopiöst med starkt kaffe under dagen som gick. Lördagens mål bestod av att besöka Londons största marknad Camden. Lördagar är den veckodag då hela området är öppet tillika mest människor i omlopp.

Sedan jag var här för cirka 10 år har marknaderna dels vuxit ihop, dels expanderat i sig, trots storbranden som bröt ut år 2008. De olika marknaderna bildade tillsammans en osannolik gröt av marknadsstånd som minst sagt var enorm. Området har blivit så populärt att den klättrat till Londons fjärde mest besökta turistattraktion.

Det var myriader av prylar; allt från äkta hantverk till kopior av Bangladeshkopior. Trängsel, krimskrams, värmebölja och ett oändligt crescendo av försäljningsuppmaningar gjorde att man efter några timmar var helt slut i hjärnan. Det gick helt enkelt inte att ta in flera intryck.

Jag var dock oerhört nöjd med två superhjältecanvas; ett där superhjältarna ersätter Jesus lärjungar under sista måltiden, ett där några dräktfetischister agerar rockband på en scen. 900 kronor för dessa coola tingestar; frågan var egentligen var de skulle få plats i hemmet?

Det hade inte varit något större problem att spendera 10-20 000 kronor på Camden, men istället för att shoppa blev jag tvärtom rationellt snål. Lunchen betades av på världens bästa  fastfood-restaurang Kentucky Fried. Vi lämnade utmattade Camden Town för Baker Street, där vårt mål var klassiska Madame Tussauds. Med anor från 1884 attraherar dessa vaxdockor fortfarande Londonbor som turister. Marie hade besökt turistmålet tidigare, men inte jag eller barnen.

Våra förbokade biljetter gav oss legitimitet att passera den horribelt långa kön. Tyvärr var det schizofrent mycket folk även inne i lokalerna. Det  förtog indirekt 80% av hela besöket. Vissa dockor typ Michael Jacksson kom man inte ens i närheten av, andra fick man stressa sig genom då horder av turister trängde sig för att bli fotograferade med sina personliga favoriter. Min personliga favorit var den relativt korta 4D filmen med Marvelkaraktärer. De bekämpade antagonisten  den onde Dr Doom.

Efter detta äventyr bar det iväg till närliggande och gigantiska Regent Park. Lite vila i kvällssolen i symbios med kall citronläsk och rastlösa barn som ville hem eller besöka någon ny souvenirshop. Hanna och Frida fick efteråt äta på McDonalds därefter tunnelbanade vi hem till hotellet runt 20.00 för att packa, pilla med mobilerna och inta en ytterst välbehövlig avkoppling.

Dag 5

Vi åt vår sista frukost, lämnade in vårt bagage i hotellets förvaringsrum. Sista dagen avrundades med att vistas runt Piccadilly  Circus och Covent Garden. Det blev avkoppling, fika och lunch på Spagetti House. Processen att ta sig till flyget var beroende av att tiderna synkades. Först tunnelbana till Liverpool Street därifrån till Stansted och slutligen processen med passkontroller, bagageinlämning och shopping på flygplatsen. 18.15 avgick flyget från Stansted; 21.30 lämnade vi långtidsparkeringen på Skavsta.

När vi kom hem blev det att krama katter, kolla posten och packa upp. Borta bra, men hemma bäst. Min lärdom som barnfamiljsturist blev att istället att förlägga dessa dagar i slutet av maj eller i början av september för att undvika de hektiska sommarmånaderna. Är man bara ute efter att äta gott, se någon musikal eller fotboll och besöka pubar så funkar självklart juli och augusti utmärkt. Då pundet för närvarande nästan står i 15 kronor är det bara att inse att pengar i mängder behövs, med stark betoning på mängder. De pengar vi la ut på fyra dagar i London kunde vi semestrat två veckor i Grekland för.

Continue Reading »

Småskalighet i ett nötskal

Dag 1 Fredag

Ett nytt år är vanligtvis lika med festival, detta år var inget undantag. Bråvalla fick för mig återigen ligga i träda då jag jobbade. Istället utkristalliserade sig 10-års jubilerande Skogsröjet som besöksvinnare. Det primära utifrån det valet var att jag inte tidigare sett Magnum, Jono, Dram Theater och Queensryche. Det sekundära var att det endast var runt 4 mil till festivalen. Mitt hyfsat stora och braiga tält dammades av i symbios med sovsäck, liggunderlag, två kuddar, campingstol och hygienväskan. Jag ekiperade klädesplagg för såväl oväder som strålande solsken samt fluktuerande tälttemperaturer. All mat förutom ett kokt ägg och två bananer inhandlades på festivalen. Jag hade i och med mitt alkohollöfte köpt betydligt mindre öl än vanligt och dessutom inget annat än just maltbrygden.

Järngänget samlades som sagt återigen för att uppleva en ny festival. Vårt första och Skogsröjet skedde 2013. Detta år ville Johan vara där dagen, vi andra kunde inte, så han var mannen som fick uppdraget att sätta upp våra 3 tält. Kompisen Jarmo Kolehmainen var ett nytillskott till vår gedigna kärntrupp. Stefan  hämtade mig fredag klockan 10.00 invid Lidl parkeringen och Jarmo 30 minuter senare.

Vädret blev bättre än vad som förutspåtts, dock hängde regnet minst sagt i luften. Vattendropparna briserade inte förrän senare på kvällen. Jarmos två kompisar Tomas och Magnus vilka låg på husvagnscampingen kom titt som tätt och besökte oss. Dessa två trevliga människor var de som vi umgicks med under förmiddagen och för övrigt resten utav festivaldagarna. All annan mänsklig kommunikation invid vår tältplats var exceptionell marginell, trots att vi hade ett stort regnskydd. Om det beror på att vi helt sonika är nöjda med varandras sällskap eller har svårt att mingla vill jag låta vara osagt; det är troligtvis en kombination. Vi får skylla på avsaknaden utav en adekvat musikanläggning och att det var osedvanligt lite folk på det område som utgjorde vänstra tältflanken.

Första bandet som äntrade Skogsröjet hette In this grey, Khanister det andra och Mojo madness som tredje band. Den fjärde akten: Meanstreak såg jag förra året. Då de inte tilltalade mig förut beslutade jag mig för att skippa deras uppträdandet samt de tre första. Egentligen ganska horribelt beslut utifrån ett musikperspektiv och att stifta bekantskap med nya band. Eftersom vi inte anlände förrän klockan 11.45 så valde teamet att ta det lugnt på varsin campingstol för trissa upp festivalhumöret.

Jono

Klockan 14.00 fick jag med de andra till Jono.  Bandet består av fem ytterst kompetenta gotländska musiker. Från början var Jono ett soloprojekt av sångaren Johan Norrby. Debutplattan släpptes under det namnet 2006, där flera av dagens bandmedlemmar medverkade. Norrby bestämde sig för att jobba vidare med den bombastiska, ibland pompösa, rocken i bandform istället och anlitade de fyra som han visste passade perfekt för jobbet. Bandet Jono bildades i slutet av 2006 och släppte hyllade ”Requiem” (2013).

Jono’s musik kan närmast jämföras med klassiska rockband som Queen, Saga, Supertramp, Kansas, Sparks, A.C.T, med stark betoning på  Queen. Jag hade önskat minst 45 minuters musik med dessa herrar. Tyvärr fick de bara 30 minuters speltid vilket bland annat innebar att deras i mina öron bästa låt ”I was the one” inte spelades. Trots detta blev spelningen en mycket positiv överraskning. Johans röst var lika bra live som på skiva och visade prov på en avslappnad scennärvaro, precis som resten utav bandet. Låtarna ”Wasting time”, ”Misery man”, ”Can we make it” och ”Dead or alive” var andra alster som förgyllde min tillvaro.

Crucified Barbera

Näst ut var svenska tjejbandet Thundermother, vilka för mig lätt hade kunnat släppa 15 minuter extra till Jono. Deras rock med en gnutta inspiration av AC/DC tilltalade inte alls mig fastän deras agerande på scen inte alls var oävet. Crucified Barbera var nästa akt som jag tittade på efter att ha skippat Silver. De bildades 1998 och har 4 album i sitt  bagage. Deras turnerande med bland annat storheter såsom Motorhead, In flames och Sepultera och spelning på Wacken open air har onekligen skapat ett ytterst kaxigt band där alla bandmedlemmarna kan ståta med karisma och scennärvaro. Det blev en tung, tight och proffsig konsert med myriader av attityd som utmynnade i att jag fick omvärdera min syn på bandet ordentligt.

Efter  Cruciefieds blypunkiga konsert var det så dags för ett av de banden som fick mig till Skogsröjet5 i år. FM, gruppen bakom top-10-ever-a.o.r-albumet: ”Indiscreet” från 1986, en platta som minst sagt åldrats med värdighet. Efter denna kanonplatta gick det dessvärre utför eftersom de började blanda in bluesrockigare tongångar som inte passade mig samt att kvalitet haltade betänkligt utifrån deras debutalbum. Det som mig slog under den timme som bandet fick till sitt förfogande var att var så fräscht trots deras ålder. Steve Overland lät nästintill som på det glada 80-talet. De kändes såväl vitala som  professionella.

FM inledde med det rockiga Def Leppards influerade ”Digging the dirt”, som var ett strategiskt smart val att få igång publiken. Därefter följde en av de bästa låtarna på Indiscreet ”I belong to the night”, sedan den bästa låt de inte släppt på ett studioalbum tillika en av deras bästa: ”Let love be the leader”. Självklart fanns det utrymme för att riva av den schizofrent optimala ”That girl” från deras debutplatta samt ”Other side of midnight”. Även de två av de tre största guldkornen från andra plattan Though it out fanns med: ”Though it out” och ”Bad luck”. Om bandet fått 15 minuter till hade de haft chansen att spela några av mina favoritlåtar som ”Someday”, ”I belong to the night”, ”Who´ll stop the rain”, och ”Over you”. Den betydligt yngre gitarristen Jim Kirkpatrick var en fröjd för örat och en rejäl vitamininjektion för bandet som helhet.

Jag skippade Electric boys för att istället timmen senare ägna 1 timme och 15 minuter till melodisk hårdrock i världsklass utifrån kvalitet, variation, energi och viss mån låtkvalitet. Med band som Eclipse, Work of art, W.E.T, Brother firetribe går H.E.A.T i bräschen för skandinavisk melodisk hårdrock/a.o.r i världen. Med 4 plattor i bagaget och ett ändlöst turnerande har de frälst ställena de besökt. Med ett självförtroende som besitter berg vet de vad publiken vill ha. Erik Grönwalls kokainstinna springande är ibland lika påfrestande som befriande. När andra sångare i samma genre står fastnitade på scen uppvisar han motsatsen. Med klockrena låtar som ”Breaking the chain”, ”Living on the run”, ”Point of no return”, ”Mannequinn show”, ”100 miles”, ”Inferno” och ”Enemy in me”. Jag hade dock gärna velat haft med ”Straight from the heart” från första plattan.

Pensionärerna i Magnum ersatte därefter slynglarna från Upplands Väsby. Jag har faktiskt lyckats missa dessa herrar från Birmingham live med sitt pompösa unika sound. De har en  diger låtskatt att gräva ur från starten 1978 med albumet ”Kingdom of madness”. Mitt intresse började dock med ”Chase the dragon” från 1982. De radade upp klassiker, men också många nyare låtar från de tre senaste plattorna som utmärkta ”Black skies”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Bob Catley tillhör i mitt tycke inte någon av de mest karismatiska sångarna på jorden. Hans ”Allsång på skansen gestikuleringar” i kombination med den blå Lasse Berghagen kostymen gör definitivt  inte saken bättre. Hans armgester på scenen blir lite too much så att säga, men som helhet blir det ändå en bra show. När låtar som ”Vigilante”, ”Sacred hour”, ”On a storytellers night” och ”How far to Jerusalem” passerar revyn bildas magi. Att inte ”Soldiers of line” och ”Just like an arrow” inte avhandlades var ett smärre mysterium.

Jag hoppade över Hardcore superstars som jag sett några gånger precis som Skidrow. På tur stod istället Europe som började vid midnatt. Förra året såg jag deras spelning i Väsby och upplevde konserten som väldigt eklektiskt, varierat och fylld med spelhunger. Då jag knappt sovit något natten innan fick minnen utav den konserten leva vidare. I efterhand hörde jag att det var typ samma låtar förutom fem stycken från nya plattan. Tältet var en orgie utav temperaturvariationer. Först kallt, sedan varmt, sedan kallt igen, sedan bastuvarning när solen låg på tältet likt en välgödd mördarsnigel tidigt på morgonkvisten.

Dag 2 lördag

Jag hade sovit bra utifrån förutsättningar som insekter, partynissar med musikanläggning samt tältgranne som snarkade som en griljerad grävling. Den underbara duschen kostade 30 kronor; jag var enligt utsago nummer 4. När mina kompisar kravlat sig ur tälten bar det iväg till Konsum för att handla frukost och kaffe. Därefter tillbaka till campingstolarna som vi dessvärre inte lämnade förrän 14.00. Tanken med festivaler är indirekt att upptäcka ny bra musik. Det gör man brukligt genom att se konserter, inte sitta vid tältet och anta att musiken inte är bra. Jag missade band som Beyond visions, Honeymoon disease, Tyranex, The Terrorhawks, Hellshaker och Refuel. Första bandet för oss blev istället Fearless som började 15.00 och höll på i 45 minuter. Hängselbyxor, skogshuggarskjortor och stråhattar, direkt taget från den amerikanska södern, så uppfann de tydligen genren Hillbilly-Metal. Tyvärr var det för mig det enda positiva, gillade varken rösten, bandet eller musiken.

Betydligt intressantare var tjejbandet Imber. Jag hade hört tjejerna på Spotify och gillade deras melodier. De kallar sin musik för Imbercore. Sångerskan My Andersson är onekligen en kvinna med hel del pondus och självsäkerhet. Hon ser bra ut, sjunger ruskigt bra och är en scenpersonlighet ordets mening dessutom har människan mer tatueringar än vad jag sett på någon tjej förut. Låtarna ”The rabitt hole”,  ”Typical illusion” och ”Like a ghost” är riviga, tunga och sköna. Bandet har definitivt potential att ta sig fram i den snåriga metaldjungeln.

Power metal gänget Bloodbound var ett band jag dyrkade när debutalbumet Nosferatu hamnade i min skivsamling 2005. Underbara sångaren Urban breed sjöng på den plattan och det var ett sant nöje att plocka fram öset. Tyvärr sänktes kvaliteten för varje album som släpptes. Deras nya sångare Patrik Johansson har varit med på tre plattor av de 6 de hittills släppt. Dessvärre är den trilogin bandets klart sämsta. Om det beror på sångaren eller taskig låtskrivarfantasi vet jag inte, men standard är det i vilket fall som helst. De kan dock sin power metal och gör inte bort sig på något sätt, utan är bara renodlat intetsägande. Låtarna blir verkligen bara karbonkopior av karbonkopior där klyschorna haglar och ingenting sticker ut. Bloodbound spelade som tur vad låten ”Nosferatu” vilken är deras klart bästa.

Doro strulade med flyget vilket innebar att hon ställde in sin spelning. Svenska Bullet tog deras plats för att spela senare på kvällen. Varken Doro eller Bullet har eller kommer att bli några favoritband, så för mig kvittade den rockaden. Beseerbitch var ett band som jag upplevde som horribelt usla, med stark betoning på usla. Därefter äntrade U.D.O scenen. För första gången under dessa två dagar hade det samlats ordentligt med folk framför scenen. Tyvärr är jag inget fan av U.D.O, utan ser honom mer som en tredje klassens Accept. Det tycker han nog själv  också eftersom U.D.O avfyrade en mängd Accept klassiker, något som devalverade hans egna material.

Dream Theater får väl i och med deras ”Images and words” från 1992 anses ha lagt grunden för en ”ny” genre:  progmetal. För mig har de och de miljarder efterföljande andra band som influerades utav albumet aldrig blivit några husgudar. Teknisk skicklighet i kombination med bra refränger tycks mer vara bannlyst i dessa kretsar. I mitt tycke är det bara Threshold, Triosphere och Vanden plas som klarar av den balansgången. Gruppen har lyckats prångla ut 13 studioalbum så låtar fattas det inte. Med över tio miljoner sålda skivor och fans som är hängivna till gränsen av fanatism har de onekligen lyckats. Visst har bandet utvecklats, men det behöver inte vara signifikativt med kvalitet. Jag har fruktansvärt att ta åt mig musiken då allt känns för tight; det blir för oinspirerat och tråkigt. Likt Toto antar jag att Dream Theater drar till sig horder av musiker som adekvata fans. För mig blir det allt som oftast bara intetsägande och för komplicerat helt enkelt trots sjukt bra musiker.

Nästa band till drabbning var Queensrÿche. Ett band som fångade mitt intresse redan 1983 med deras maxisingel Queen of the reich. Därefter köpte jag The Warning, Rage for order, Operation mindcrime; min sista platta med bandet blev braiga Empire, sedan tröttnade jag på bandet samtidigt som låtarna blev sämre och tråkigare. De senaste åren har varit händelserika för Queensrÿche. Våren 2012 kickades originalsångaren Geoff Tate för att ersättas av ynglingen Todd La Torre. Densamme är helvetiskt likt Geoff Tate med  oerhört tonsäkra falsettskrik precis som sin föregångare, något som underlättar för bandet när de ska framföra sin klassiker. Tate bildade raskt sitt egna Queensrÿche numera Operation Mindcrime. Låtar  som ”Empire”, ”Jet city woman”, ”Queen of the reiche”, ”Eyes of a stranger” och ”Take hold of the flame” smekte Skogsröjets publik medsols. Jag tyckte själv att det mesta lät bra, men periodvis aningen otight.

Mitt sista band blev anrika Saxon. Ett band som jag var förtjust i under 80-talet när mitt sug för heavy metal var outsinligt. Bästa låten de gjort är ”Princess of the night”. Jag tycker annars att låtar som ”Motorcykle man”, ”Denim and leather”, ”Wheels of steel”, ”And the band played on”, ”Strong arm of the law” och  ”Crusader” inte klarat tidens tand, utan åldrats betänkligt. Många av dessa alster avhandlades till publikens jubel, men fick inte mina ovationer. Deras senare plattor har allt som oftast hyllats av såväl press som fans. Jag själv har haft onaturligt svårt att få in dessa nya kompositioner att fastna i huvudet. För mig var inte alls denna spelning något extraordinärt. Trots detta är ljudet bra, 64-åriga Biff sjunger fortfarande bra, och bandet är tight.

10-års jubileet får väl anses som ytterligare en i raden av gott hantverk. Det mesta flöt på bra, och vädret blev successivt bättre ju längre festivalen led. Jag upplevde dock att det ibland var fler människor i barområdet än på själva konserterna, vilket kändes sisådär. Bajamajorna hade gärna fått tömmas fler gånger än vad som skedde. Annars är det bara att gratulera de ideella krafterna och hela Rejmyre för att de på olika sätt kan bidra till att skapa en härlig småskalig och genuin hårdrockfestival mitt i typ ingenstans.

Stefan och jag skämtbråkade inte som förr. Vi höll ner på raljerandet gentemot varandra och alla andra. En bidragande orsak till oskadade pungkulor, knäskålar och ryggrad var nog mitt reducerande intag av alkoholhaltiga drycker  Återigen gav jag mig själv ett löfte att aldrig mera sova i tält, ett som jag brutit ett antal gånger förut. En önskan i framtiden är att festivaler skulle ha husvagnar på plats för uthyrning. Jag skulle definitivt tillhöra skaran som betalade det troliga höga kostnaden för att slippa temperaturskillnader, fukt, insekter och klaustrofobi.

Obehagliga flygande insekter

Ett utav sommarens stora aber är i min mening getingar av alla dess slag. Jag blir rädd som ett spädbarn när någon geting letar sin in i våran lägenhet. Det blir min fru som fått ta itu med gaddflygfäet medan jag och barnen gömmer oss på annan förhoppningsvis säker plats. En annan absolut mardröm är när man sitter i buss, bil eller spårvagn och råkar få in en objuden gäst. Då blir det ett dysfunktionellt och kontraproduktivt fäktande utav Guds like. Jag har blivit biten en gång i mitt liv. Då var jag runt 7-8 år, men kommer fortfarande ihåg smärtan och obehaget som följde efter att den fastnat i håret.

Man skiljer på solitära och sociala getingar. De solitära lever inte i samhällen och har ingen arbetarkast, bara honor och hanar. Honorna bygger egna bon av lera eller så utnyttjar de redan befintliga håligheter i trä där de lägger sina ägg. Varje ägg förses med ett förråd av insektslarver som honan förlamat med sitt gift. De blir sedan föda åt den egna larven. Bland de sociala getingarna finns honor, hanar och arbetare. Arbetarna är sterila honor och har därmed gadd. De flesta arter lever i ganska stora ettåriga samhällen. De tre arterna snyltgetingar bygger inga egna bon, utan utnyttjar andra arters bon, därför behöver de inte ha någon egen arbetarkast (Wikipedia).

Getingarna finns på de flesta platser i vår vida värld och det existerar runt 4000 olika arter. 3 000 arter av dessa är solitära getingar; 36 stycken arter återfinns i Norden. I vår del av världen har vi begåvats med 12 arter av sociala getingar och 3 arter av pappersgetingar. Getingar är trots sin  ekivoka blotta närvaro på jorden nyttiga insekter, då de lever som rovdjur det vill säga reducerar mängden på många andra insekter som vi människor ser skadedjur i våra trädgårdar, särskilt under våren och försommaren. De gör också viktiga pollinerare av fruktträd och andra växter.

Från midsommar äter arbetargetingarna frukt och söta saker och lockas därför ofta in i våra hus av matlagningslukten. Getingar sticker oftast när de känner sig hotade. Hur man som människa ska kunna avgöra detta är höjt i dunkel. Sting av geting kan vara farligt för den som är getingallergiker. Det är ju komplicerat och veta om man är getingallergiker ifall man aldrig blivit stycken förut. I Sverige dör ungefär en människa per år av getingstick. Getingarnas svartgulrandiga bakkropp är ett exempel på aposematism det vill säga varningsfärger som signalerar att den har försvar.

Ett getingbo är någonting som (sociala) getingar bor i och finns i olika utseenden och placeringar. Boet byggs genom att getingen tuggar avgnagt trä med sin saliv så att ett pappersliknande materialet bildas. Fritt upphängda bon har sin öppning nedtill. I boet finns våningar av sexkantiga celler med öppningen neråt och som innehåller ägg, larver och puppor. Ett stort sådant kan  otrevligt nog rymma flera tusen getingar.

Vissa arter bygger sina bon av lera i stället. Boet är antingen underjordiskt eller kan byggas frihängande eller i olika typer av håligheter som fågelholkar, ihåliga trädstammar, inuti väggar eller vindsutrymmen. När bobygget och uppfödningen av larverna är över och drottningen är kläckt (i Sverige i slutet av augusti) behöver getingarna snabb energi och de ger sig ut på jakt efter socker.

Getingarna har två par vingar som i viloläge hålls hopvikta längs med kroppen. De hypnotiska fasettögonen är njurformiga. Vuxna getingar äter frukt och nektar, men matar sina larver med tuggade insekter. Dessa insekter fångas vanligen i flykten av getingarna, vilka är goda flygare med förhållandevis bra synförmåga. Getingar har en gadd kopplad till en giftkörtel som inte lossnar vid stick, som hos honungsbin, därför kan gadden  dessvärre användas gång på gång. Det är bara honorna som har gadd som kommer av den ombildade äggledaren (Wikipedia).

Världens största art av getingar

2013, under tre månader har dinosaurieinsekten den asiatiska jättebålgetingen invaderat tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Över 1 500 personer blev stuckna och 42 stycken dog. Attackerna skedde både på landsbygden och i närheten av städerna. Ifall getingarna känner sig hotade kan de mobilisera sig i en svärm och gå till angrepp mot ett större djur som en människa.

Med andra ord en mycket farligare djurart än hajar och andra större rovdjur som oftast beskrivs som livsfarliga av media. Giftet är dödligt då det löser upp vävnaden och skadar njurarna och levern, men blir man stucken kan man överleva vid snabb vård. De flesta dödsfall beror dock på allergiska reaktioner på giftet

För att stoppa den asiatiska bålgetingen skickade myndigheter ut tusentals poliser och brandmän för att förstöra deras kupor. Det är dock oerhört  svårt att skydda sig mot en attack eftersom deras kupor ofta är väl gömda. Myndigheterna inrättade också ett kristeam med specialutbildad sjukvårdspersonal som snabbt skulle kunna ta hand om skadade och ge dem rätt vård.

Asiatisk jättebålgeting Vespa mandarinia är världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 76 mm och en kroppslängd som kan överstiga 50 mm. Hanar och arbetare är mindre, med kroppslängder mellan 35 och 39 mm.

Huvudet är brett och ljust orangegult med mellan- till mörkbruna antenner och mörkbruna till svarta ögon. Käkarna är stora och mörkt orangefärgade. Mellankroppen är mörkbrun med gråaktiga vingar^. Bakkroppen är mörkbrun med smala, gula band baktill på varje tergit (ovansidans segment) utom det sjätte ( =  bakersta hos honorna), som är helt och hållet gult. Gadden kan bli upptill 6 mm lång.

Den asiatiska jättebålgetingen förekommer i lägre berg och skogar, men undviker slättmark och alltför höga höjder. Arten är en långflygare, och rör sig ofta 1 till 2 km från boet, i undantagsfall upp till 8 km. Som mest kan drottningen producera en avkomma på 25 000 individer under en säsong; genomsnittet ligger på ungefär 10 000.

Mot hösten lägger drottningen ägg som producerar könsdjur, det vill säga nya drottningar från befruktade ägg och hanar från obefruktade. Dessa parar sig, och de unga drottningarna övervintrar, medan resten av kolonin dör

Fejkat, men ändå usel idé

Runt lunchtid  måndagen 17 september 2012 fick SOS ett alarm om att “Hasse”, en man i 35-årsåldern, låg medvetslös på sin gård utanför Ystad. En timme senare skulle han vara död.

Såg ut som en uppsvälld val

“Hasse”, som var känd inom Ystads krogkretsar, hade totalt 146 getingstick på kroppen varav 54 på könsorganet, inklusive pungen. Han var så uppsvälld så att en granne trodde att det var ett valkadaver som låg på gräsmattan.

– Vad sa? Ja precis..! Trodde först att det var en sorts val, så jag ringde “Hasse” för att fråga vad tusan han höll på med, men han svarade ju inte så jag blev lite orolig. Jag gick fram till kroppen och då kände jag igen hans tatuering på halsen, som föreställer en liten ängel som gungar. Jag har aldrig i mitt liv sett ett så uppsvällt bäckenben. Det dolde ju hela paketet på honom, ja det hängde liksom över, trots att pungen var förstorad. Just nu känns det tungt och overkligt. Vi pratade inte så ofta, men han var ju ändå min granne, berättar Bertil Ståhfrääs innan han haltar iväg och snyter sig i en gammal näsduk.

“Att försöka sig på att ha samlag med ett getingbo är en mycket dålig idé”

Efter obduktion av kroppen samt teknisk undersökning på olycksplatsen, så har polisen kommit fram till den chockerande slutsatsen att “Hasse” har försökt idka samlag med getingboet. Man hittade bland annat rester av sädesvätska på några av de avlidna getingarna. De hittade även ett par av “Hasses” könshår i ingången till boet samt fingeravtryck från båda händerna.

– Att försöka sig på att ha samlag med ett getingbo är en mycket dålig idé. “Hasse” måste ha haft någon form av sexmissbruk som har eskalerat och drivits till det yttersta. Vad det beror på kanske man får reda på senare efter samtal med släktingar och vänner. Jag vill inte ens tänka på smärtan han måste ha genomlidit både inom sig själv innan han gav sig på getingboet, och smärtan som uppkom av själva getingattacken, berättar Siv Underlivh, psykolog och expert på udda sexfantasier (ur Nyheterna Sverige). Konstigare saker har hänt, dock inte denna uppdiktade historia, men stor uppmärksamhet fick den världen över.

Continue Reading »