En mycket kär vän

Jag har sedan 1987 haft en och samma Filofax i min ägo. Ögonstenen har vårdats med drakonisk omsorg. Skinntingesten har agerat skygglappar för min light-demens i kombination med en listmaniska sida. Parallellt har jag dysfunktionellt skrivit dagliga påminnelselappar om kommande händelser och idéer.

Det kan ju tyckas som överkurs men i och med stora och många intressen fanns det mycket att hålla reda på. Vilken diagnos som ligger bakom denna hybris av komma-ihåg listor vet jag inte ännu, och vill egentligen inte heller veta.

Att hålla många bollar i luften ligger egentligen inte i min natur, men eftersom fotboll, squash, löpning, musik, film, matlagning, resor, bloggande, jobb, familj, samhällsinsikt och skriva filmmanus skapar synergier utav lösa trådar är minnesanteckningar ett måste i syfte att inte förlora eventuell värdefull information samt att belönas med bättre framförhållning.

Via min Iphone 6 Plus som inköptes i slutet av 2015 har jag successivt implementerat vardagen i kalendern samt i anteckningar. I februari skedde det tronskifte som jag tills dess sett som nästintill omöjlighet. I och med att jag innan dess skrev parallellt på lappar, filofax samt mobilen upptog det dels tid, dels att man ibland missade saker när jag skrev ner saker på flera ställen.

När syftet för komma-i-håg-listor och kalendrar försvann via för mycket kaka-på-kaka-information var det dags som sagt att ta ett beslut. Kontentan av det ofrånkomliga blev att lägga filofaxen till handlingarna.

Sett i backspegeln är jag schizofrent nöjd över att ha gjort det valet. Det har inneburit att jag slipper att föra över information från en lapp till en annan, typ varje eller varannan dag.  En process som sett i backspegeln lät mindre sunt.

I ”anteckningar” så är det bara att stryka det som betats av, de andra måstena, finns ju kvar helt enkelt. Visst saknar jag blädderiet i filofaxen, men plusfördelarna vinner över minusfaktorerna.

Planering

Att planera är en dygd, jag spar tid, energi, pengar och reducerar eventuella missförstånd det vill säga förebygger det oväntade. Sedan är det väl så om exempelvis en resa är planerad i minsta detalj så försvinner ju en del utav charmen, vilket är mindre upphetsande.

Är det möjligt att planera ihjäl sig? Mycket möjligt, men i min värld finns det en inbyggd flexibel säkerhetsspärr, dock inte i att skriva listorna i sig, ett aber i sig, men i nästa liv kanske det förändras.

Struktör

Från barnsben har påminnelselappar, struktur och att organisera upp mig och mina intressen varit en en stor del av mitt liv. När påminnelselistan blir för diger kan det dock bli en dysfunktionell kontraproduktiv situation som bara stressar upp mig, det vill säga när berget av saker som ”måste” betas av blir för tungt.

Ett knep som jag implementerade var att sortera beta-av-listan med underkategorier såsom: idag, prioritet 1- 3 och projekt. Informationen blir betydligt mer lättöverskådlig samt att jag inte missar att skriva upp saker som jag tycker är viktiga att utföra, fast som inte behöver åtgärdas i första läget, men de finns ändå med på listulingen.

Ordning och reda är inte bara en fröjd för ögat utan också respekt mot sina arbetskamrater, sin partner eller ens barn. Att föregå med gott exempel är det bästa strategin att få andra att göra som man vill. Det är betydligt svårare att få sina barn att städa sina rum om man själv är slarvig. Det kan låta banalt, men barn gör som

Vid oreda är det också väldigt lätt att att lägga ifrån sig viktiga papper, nycklar, mobil eller annat. Att ha struktur var saker ligger är källan till livskvalitet utifrån att det spar tid, frustration och faktiskt pengar.

En fullspäckad kalender, ett kaotiskt skrivbord –  men ingen koll. Bristen på struktur kan vara upprinnelsen till stress, kollegial osämja och sedermera psykisk ohälsa på jobbet såväl som i vardagslivet.

På radion hörde min fru om en kille som liknade mig i sitt sätt att organisera och strukturera. Hans namn är David Stiernholm. Han ser sig själv som en struktör och livnär sig på att skriva böcker, undervisa och informera människor om nyttan utav att strukturera upp sina arbetsuppgifter och vardagsstressen.

Killen har skrivit: ”Bli superstrukturerad på 31 dagar” och ”Målmedveten: prioritera rätt och säg nej med gott samvete”. David listar struktörens frukter efter ha skördat dem:

• genom att prioritera bestämmer vad du ska göra först
• genom att strukturera får utrymme att vara spontan
• genom att fokusera får mer gjort på kortare tid
• genom att skapa ordning hittar det du behöver (när du behöver det)
• genom att förenkla hanteringen av e-post slipper bli stressad
• genom att använda knep och verktyg kan jobbet effektiviseras

Hälseneproblem av rang

Backträning och pyramidintervaller i symbios med 13 km på mjukt underlag i Vrinnevi var hörnpusselbitar som inleddes med syfte att göra en riktigt bra halvmaratid. Min bästa tid so far är från 2011 när vi sprang i Bratislava: 1.44.03

Jag hade också införskaffat individanpassade fotinlägg på Intersport med synkade skor från en ny bekantskap: Sacony Triumph ISO 2. Dessa verktyg var tänkta att föra mig under 1 timme och 45 minuter.

Den 29 augusti hände det som inte fick hända – jag blev skadad. En jobbarkompis utmanade mig på en badmintonmatch. Min tävlingsinstinkt undergrävde det sunda förnuftet med vetskapen att badminton är en überkälla till skador.

Martin Jernberg fintade genant bort mig via en fejkad stoppboll. Parallellt med det höga taket kom det istället en perfekt långboll. Jag backade snabbt, men likväl onaturlit osmidigt, plötsligt högg det till i hälsenan/vaden. Mitt skrik fick all annan träningsaktivitet i hallen att avstanna helt.

Jag var hundranio procent säker på att hälsenan gått av. Efter någon minut kunde jag gå upp, 10 minuter senare fortsatte jag haltande att spela i ytterligare 45, vilket sett i backspegeln var osedvanligt trögt.

Haglunds häl/syndrom

Frustrerad och ledsen lämnade jag Racketstadion väl medveten om att starterna i Lidingöloppet som Thessaloniki halvmaraton låg i farozonen. Fysiomax fick förtroendet att lotsa mig vidare i rehabprocessen.

Min läkare Eric Haglin var oerhört kunnig. Förutom konstaterandet att hälsenan fått sig en törn meddelade han att jag hade Haglunds häl. Andra experter hävdade diktatoriskt att det rörde sig om broskbildning.

Symptom

Haglunds sjukdom är en inflammation som inträffar i en slemsäck på hälbenet. Haglunds häl är resultatet av lång tids överbelastning samt av tryck mot hälbenet exempelvis av en skokant. Överbelastningstillstånd som ger ömhet och svullnad på bakre delen av hälbenet. Tryck över smärtområdet, under och efter aktivitet bli kraftfullare. Det kan vara så smärtsamt att det är svårt att använda skor. Påverkan från hälkappan blir för stor. När man går i skor utan hälkappa blir hälen smärtfri.

 Orsak

Ett mer framträdande hälben med ”utstående” konturer  drabbas lättare då det är i högre grad utsatt för tryck ex,  skor, skridskor, kängor eller pjäxor. Haglunds syndrom börjar ofta som en rodnad på hälen och som öm punkt på hälens bakre del. Detta beror på att slemsäcken på grund av tryck blivit irriterad, inflammerad och svullnar upp. Info lånat ifrån http://www.akillesfotvard.com/haglunds-syndrom.

Behandling

• Minska trycket från skor, skridskor, pjäxor eller liknande som framkallar eller försvårar besvären.
• Extra stötdämpning för att minska belastningen på slemsäcken.
• Lästa ut hälkappan över smärtområdet.
• Hälkopp vilken fördelar ut belastningen/Hälkil

Rehab

Hittills har det blivit fem besök på Fysiomax. Ultraljud var ett utav de instrument de använde sig av. Annars var det excentriska tåhävningar med raka och böjda knän tre gånger dagligen som gällde. Jag testsprang 13 km med kompisen Joakim Andersson i ett senare skede med molande värk som följeslagare.

825 kr kostade anmälningsavgiften till Lidingöloppet. De pengarna var inte precis någon investering då jag fick förbud från min läkare att inte springa loppet. Hängde dock med jobbarkompisen Fredrik Larsson till Lidingö för att följa honom och andra löparna från läktaren.

Det var självklart frustrerande, men också trevligt att höra den utmärkta speakern vid målfållan kommentera loppet. Emma Igelström, Markoolio och Månz Zelmerlöv var några kändisar som tog sig runt de backiga 30 kilometerna. Loppet inspirerade mig att anmäla mig till Lidingöloppet 2017.

Ett nytt år, ett nytt halvmaraton

Från början var tanken att springa i Ljubljana Slovenien. På grund av att flyglogistiken med byte i Turkiet kändes mindre lockande valde vi istället Thessaloniki. Fördelarna var bland annat att vi flög med Ryanair, med dess närhet samt att flygtiderna inte var absurda morgon- eller natttider.

Årets gruppnisch var att alla skulle ha odlat fram adekvata mustascher; alla utom jag lyckades med den bedriften fullt ut. Min var ganska fjunig, medan de andra såg ut som sanna sydeuropéer.

Dag 1 Torsdag

Jarmo agerade som vanligt chaufför; blev hämtad klockan 07.30 av densamme. I bilen satt resten av järngänget: Magnus Ström och Stefan Hammarström. Efter att ha checkat in tog vi våran traditionella stora kalla öl.

Planet avgick 10.05 och var framme klockan 14.00 lokal tid. Thessaloniki ligger i norra Grekland (Centrala Makedonien). Den är Greklands näst största stad efter Aten. Taxiresan från flygplatsen till vårt centralt belägna hotell tog 30 minuter och kostade 30 euro inklusive dricks.

Gruppen äntrade längtande rum 803 på ABC hotell där vi acklimatiserade oss. Den bestod av två rum, en dubbelsäng och två enkelsängar; Steffe och AIK tog den hårda dubbelsängen motvilligt. Dagen och kvällen gick i upptäckandet av Thessalonikis centrum.

Jag och Jarmo Kolehmainen grundade denna tradition via Stockholm maraton, därefter följde bland annat Berlin, Budapest, Madrid. Stefan Hammarström kom in i bilden när vi skulle springa ett halvmaraton i Lissabon. I och med hans inträde ökade alkoholkonsumtionen markant förutom dagen innan själva loppet som fortfarande var helig. Magnus Ström kom in i gruppen när vi sprang Nice halvmaraton, detta hans tredje medverkan.

2015 bestämde jag mig sent omsider för att minska mitt i och för sig måttliga drickande med att bara sörpla öl. Förra året var gänget i Bryssel. Det var första året där den processen iscensattes med ett adekvat utfall. Under denna resa reproducerades den framgången, förutom två Fernet Branca innan vi nådde Skavsta – ”för magens skull” såklart. Grupptrycket var betydligt mildare än i Bryssel.

Avgaser, motorbrus, avsaknaden av trafikhänsyn och sexfiliga gator, vilka krävde dödslängtan för att korsas var faktorer som uppenbarade sig i centrum. Det hindrade inte gänget från  att besökte en handfull pubar under kvällen; likt ett gäng pensionärer drog vi oss tillbaka på hotellet lite efter midnatt.

Dag 2 Fredag

Jag och Magnus var inte uppe med tuppen, men inte långt därifrån. Frukostbuffén var över förväntan. De stekta äggen, baconet och det svarta kaffet var självklara höjdpunkter.

Dagens beta av turistattraktioner bestod att vandra uppför till gamla stan. Den är mer känd som Ano Poli och tillhör det äldsta kvarvarande delarna av staden.

Vädret var helt okej trots avsaknaden av sol.  Det var en bra bit att gå; de omslingrande vägarna tycktes vara oändliga. Besvikelsen var ganska stor när vi nådde den bysantinsk fästning på toppen av. Av ursprunglig 8 kilometer stadsmurar finns bara 4 kilometer bevarade, men upplevdes som 1 kilometer.

Att kalla något för Gamla stan ingjuter i alla fall mig med associationer till kullerstensgator, pittoreska hus och mysiga butiker. Jag blev så illa tvungen att fråga om vi verkligen nått fram till Gamla stan eller inte. Klart ett av världens sämsta och minsta Old towns. Passande nog åt vi där på ett halvsunkigt grekiskt ställe.

Invid vårt hotell låg loppets expo tillika platsen där vi hämtade ut våra nummerlappar. Ett av de klart mindre tillställningarna i jämförelse med de andra loppen.

Traditionen med massage efter loppet sjönk i sank eftersom loppet gick av stapeln klockan 18.45. Jag och Stefan beställde istället massage till vårt rum. Det kan låta lite porrigt med fyra män i ett hotellrum, en kvinna och ett massagebord, men skenet bedrog. Ryggkotor, vader och nackar fick sig en rejäl omgång. Efter massagen tog vi det lugnt på rummet.

Vi fick besked att en strejk hade inletts i Grekland. En stor del av lördagen och öndagens avgångar var inställda. Gruppen ponerade upp B- och C-planer inför vad som komma skulle. Grekiska strejker var inte kända för att avslutas snabbt.

Den informationen dränkte vi med att besöka oändligt med pubar, främst på huvudgatan. På kvällen åt vi på Friday´s. Amerikansk franchising som man kan lita på. Vi måste börjat tackla av, även denna kväll slutade relativt tidigt.

Dag 3 lördag

Vädret var på sitt allra bästa humör. Vi fördrev tiden med att shoppa, fika och sol. Vi vilade sedan lite på rummet innan det var dags för tävlingsceremonin med att ta på sig löpareattiraljerna. Steffe hade fixat kläder från Sports.direct där han tryckt upp ”The Swedish drinking team”. Budskapet togs emot med öppna armar av andra löpare, de som vågade kommentera texten.

Mina tighta kompressionsplagg höll ihop kroppen på ett någorlunda önskvärt sätt. Jag hade glömt tigerbalsamet, men fick låna en näve av Magnus. För en gångs skull oroade jag mig inte för att slå några tider, utan bara att försöka genomföra loppet.

Vi gick i samlad trupp ner till startplatsen cirka 75 minuter innan själva startskottet. Tiden gick sjukt långsam. Någon uppvärmning var det inte heller tal om.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar och 15 minuter

4. Best case scenario: att komma under 2.06 det vill säga 6 min/km tempo

Klockan 18.45 gick startskottet; allvaret sköt upp adrenalinet till något obeskrivbart. Magnus och Steffe drog iväg som dopade duracellkaniner medan jag och Jarmo höll ett sjusärdeles lågt tempo i symbios med ”första kilometer trängseln”. Min finske empatiske vän bad mig öka takten, då han visste att mitt tempo kunde vara betydligt högre.

Dock var varje steg förenad med asketisk smärta. När man minst anade högg det till på vänstersidan om vaden. I och med att smärtan ändå inte blev värre så tog jag beslutet att gå all in efter halva loppet det vill säga öka tempot betydligt.

Motivtionsfaktorn var att komma under ett 6 min/km tempo, en utopi utifrån de 10 första sengångarkilometerna. Jag vägrade att titta på min Garmin eftersom jag inte ville bli besviken.

Utifrån de förutsättningarna assimilerade jag stuationen oväntat bra. Att stanna till invid vätskepåfyllningen bedömde jag vara en källa till rigor moris light och  fortsatte istället oförtrutet halvhaltande med blicken borrad i asfalten.

Efter målgången var det nästintill omöjligt att ta sig hem. Jag haltade från ena parkbänken till den andra; parkalkisarna sneglade avundsjukt. På hotellrummet parkerade jag resten av kvällen och natten förutom när vi skulle ta oss till ett närliggande kebabhak för att äta.

Steffe berätttde att han fått ett hjärnsläpp då han inbillade sig att han var på väg mot målsnöret, men istället hade ett varv kvar. Frustrationen klippte av tävlingsandan ur kille. Han lämnade banan, men ändrade sig sedan för att fullfölja loppet. Både Magnus och Jamo var nöjda med sina lopp, men jag själv var lyrisk över tiden utifrån att jag haltade under hela loppet.

Vi fick information att strejken var avblåst, en händelse som gav under ett ansikte. De flyg som redan var inställda förblev det, vårt flyg som avgick på måndagen drabbades inte alls. Ett perfekt läge att att bli kristen, någon hade i alla fall räckt ut en gigantisk gudomlig hand.

De andra gick ut, för att ta några öl efter att ha käkat kebab, jag låg kvidande kvar i sängen. Molande värk hade fått ett ansikte. Jag sov inte en blund den natten, trots en knippe värktabletter. Prick 07.30 försvann nästan värken helt, bara sisådär, en minst sagt udda händelse.

Resultat

Plats 776/3352. Magnus Ström – 1:45:46

Plats 1469/3352. Stefan Hammarström – 1:57:58

Plats 1622/3352 Mats Widholm – 2:00:36

Plats 2592/3352. Jarmo Kolehmainen – 2:24:38

Bästa manliga: Antonis Papadimitrious, Grekland – 1:09:50 

Bästa kvinnliga:  Sonja Cekina, Grekland – 1:21:45

Dag 4 söndag

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet. Klockan 11.3o var det dags för min traditionella egentid. Det är verkligen ett skönt avbräck att ”slippa” de andra för att upptäcka det jag själv vill i lugn och ro, utan att behöva vara kommunicerbar. Mitt mål var att vandra den långa strandpromenaden från landmärket White Tower till till konserthuset (Megaro Mousiki) i östra delen av staden.

I lurarna på Spotify gick spellistan ”Top of the class: Rock”, med grupper som Shinedown, Survivor, Halestorm, Lacuna Coil och Lion´s Share. Förutom musiken hade jag med mig både videokameran som en traditionell kamera. Parallellt letade jag efter Pokémon på mobilen. Det var upplagt för en toppenförmiddag, trots avsaknaden av all form av sömn.

Jogga, skateboarding, inlining, flanera, gå ut med hunden, cykla är några aktiviter som ägnas åt utmed strandpromenadens fem temaparker, bland annat en rosenträdgård, näckrosdamm och aktivitetspark. Utanför öppnar sig ett ändlöst Medelhavet, vita segel och en tät trafik av lastfartyg till den stora hamnen.

Allt detta synkas med mängder av utomhuskonst som den flygande paraplyinstallationen. Mötesplatsen är tydligen omåttligt populärt under sommarkvällar ackompanjerad av den svalkande brisen  från havet.

Jag hade önskat mig mera liv invid kajerna med exempelvis bryggor och fler utomhusserveringar. Trots detta var söndagsfolkmyllret av gamla, unga, par och familjer en självklar höjdpunkt på resan i synnerhet när gradantalet låg på 22 grader och en klarblå himmel.

Jag pausade marscherandet med att sola, äta glass, dricka kaffe och öl. Sedan barnsben har jag alltid gillat arkitektur, parker och strandpromenader. Det är intressant att kunna jämföra olika städers kreativa ådra hur sådana ska se ut, för att själv fantisera fram hur jag skulle kunna gjort platserna ännu mera spännande.

Promenaden efter Konserhuset genomsyrades av att den fina fasaden rämnade. Detta var skuggsidan, livet bakom de fernissade centrumkvarteren. Dessa kontraster var minst lika berikande som den första delen, fast på en annan nivå.

Smolket i bägaren var när jag skulle ta bussen hem, men stod på en hållplats som inte var i bruk. Klockan 14.00 tog jag bussen från sjabbig Kalamari till White Tower. Jag bytte om på hotellrummet, tog några grekiska öl och kopplade av innan jag uppsökte resten av gänget.

The Swedish drinking team gjorde onekligen skäl för namnet. De hade suttit vid olika barer och pimplat alkohol precis som att tiden stått helt stilla. Jag legitimerade mig genom att beställa in en kall öl, då blev dt glada.

Ladadikakvarteret, området mellan gatorna Koudouriotou, Diamanti, Hiou och Lemnou är mötesplatsen för såväl lokalbefolkningen som turisterna. Traditionella tavernor och moderna restauranger serverar allt från grillmat till exotiska rätter. The Swedish drinking team förbannade sig själva då vi missat detta område såväl torsdag som fredag.

Vi huserade på Irländska puben Dubliners där vi också åt en snålt tilltagen middag. Kvällen avslutades på ett urskönt ställe kallat The  Hangover bar. Lokalen och interiören var av det gudomliga slaget. Trots att temat var rockabilly var det härligt att från soffläge titta på de proffissionella dansparen som avlöste varandra. Runt klockan 01.00 var vi hemma efter en sagolik grekisk kebabrulle.

Dag 5 Måndag – Hemfärden

Ett själlöst spöregn genomsyrade förmiddagen. Grått, kallt och blåsigt, tre utmärkta förevändningar att åter beträda svensk mark. Flyg- och bilresan hem var helt friktionsfri. Vi var hemma runt klockan 18.00.

Thessaloniki i sig var defintivt inget ställe jag vill återkoma till. Staden var  irrationellt ostrukturerad, charmlös och full av greker. Det fanns få sevärdheter, få pittoreska kvarter, däremot en orgie av dysfunktionell ful modern arkitektur.

Som en av grundarna av att avverka ett lopp per år någonstans i Europa och implementert ”Pain and Party mentaliteten”, önskar jag att balansen mellan upptäcka och besöka pubar vore jämbördigare, men nu är det som det är. Jag får helt enkelt ta seden dit jag kommmer, fast bara med öl, något som fungerar utmärkt. Jag är ju ändo tillsammans med några av mina äldsta och bästa kompisar – pain and party.

Vardagslivskvalitet

Att komma bort från vardagen, lyxa till densamma, äta god mat och höra på tidlös musik live är att slå fyra gödda flugor i en smäll. Smolket i i bägaren var att jag inte hade råd att ta ledigt från jobbet dagen efter, något som i så fall hade fullbordat processen.

Marie lånade två Gröna Lund kort utav en  snäll jobbarkompis. Jag som är en spontan kontrollmänniska bokade fyra billiga tågbiljetter till och från Stockholm samt ett hotellrum på Unique Hotell för 1004 kronor.

Madnesss var ett av de band som jag uppskattade mest under det glada 80-talet. De bildades redan 1976 i Camden Town London. Medlemmarna har kommit och gått precis som de oändliga återföreningarna, deras mest kända lineup är när de var sju i bandet.

Jag tycker fortfarande att många av deras låtar är bisarrt tidlösa. Bandet blandade friskt mellan reggae, ska och pop med ett knivskarpt sinne för starka melodier. En stor portion humor präglade både deras musik och ”nutty” videos.

Mer än nostalgi

Vår resa startade prick klockan 09.36 från Centralstation. Att ta tåg till Stockholm är både snabbt, smidigt och ytterst bekvämt. Parallellt också oerhört skönt att slippa köra bil samt att slippa leta efter svårtillgängliga och dyra parkeringar.

Den klarblå himlen och sensommarvärmen var som gjord för att promenera i. Middagen åt vi på utmärkta Restaurang Mother of India där sötma och starka kryddor samsades i gommen.

All kultur var bannlyst, istället fick shopping stå för underhållningen. Vi följde diktatoriskt Drottninggatan till Gamla stan för att avrunda på Söder med underbara Monteliusvägen. Promenadstråket vid Mariabergets höjder invigdes 1998. Den vidsträckta vyn över Riddarfjärden var definitivt svårslagen.

Några favorittillhåll på vägen var klädbutiken G26, Science fiction bokhandel, Ben & Jerrys. Jag handlade ett par nya svarta boots på Jack & Jones, spidermankalsonger och en spidermanmugg. Marie snålade som vanligt. Hon handlade en spartansk tunn sjal.

Vi upptäckte också det ekologiska matmeckat: Paradiset. De hade allt och lite till; 1600 kvadratmeter äkta shoppingglädje. Matmarknaden hade en stark flärd av lyx. Klientelet var raka motsatsen från de generella kunderna på Lidl.

Djurgårdsfärjan tog oss till Gröna Lund. O, Leary´s var fullt timmar framöver så nödlösningen blev grannlokalen som inhyste ett pizzahak vars enda syfte var att dra in pengar. De smutsvita kala väggarna matchade omedvetet de lytta plastborden. Våra pizzor var utifrån lokalens interiör förvånansvärt goda.

Madness består idag av:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard

För att få riktigt bra platser blev vi tvungna att snällt stå och vänta i 75 minuter innan bandet äntrade Gröna Lunds stora scen klockan 20.00.  Mina hälseneproblem torterade psyket under den asketiska tiden med en sjusärdeles molande värk. Det och att batteriet till mobilen var körd, uteslöt all form av förströelse. Att försöka  vara i nuet var lika jobbigt som det lät.

De inledde konserten med den det instrumentala cover- ska-mästerverket ”One step beyond”.  Därefter radade de upp de adekvata hitsen som ”The Prince”, ”My girl”, ”Grey day”, ”It must be love”" och ”House o fun”. Madness varvade klockrena hitlåtar med alster från nya kommande plattan, vilka heller inte gjorde bort sig.

Ett gäng av tonåringar dansade vilt under konsertens gång. Tyvärr var de i vår mening väl euforiska i kombination med en hel del alkohol i blodet. Det var ett smärre under att min spidermanmugg som stod bredvid mig i en påse inte blev demolerad under dessa upploppsfasoner.

Bandet kom av sig några gånger, men var annars väldigt tighta. Bäst var ”Baggy trousers”, Nightboat to cairo”, ”Embarrasment”, ”Shut up”, ”My girl”, ”Grey day” och självklart ”Our house”. McPhersons cockneybrytning var lika skön då som nu. Deras rytmiska gryta håller definitivt. Både jag och Marie förvånades över hur många bra låtar de hade i sin repertoar.

Efter 1½ timme avrundade bandet med ursköna ”Nightboat to Cairo”.  Det var en precis lagom dos av Madness. Jag saknade dock deras patenterade ”Nutty walk/dance”. Bandmedlemmarna har blivit äldre, något som självklart genomsyrade deras framträdande. Det var synd eftersom jag velat se mera av ”the nutty band”, att de blivit gubbar tycker jag inte spelar någon som helst roll.

Jag och Marie plankade på spårvagnen från Djurgården till Sergels torg. I den smockfulla vagnen trodde vi omöjligt att en vakt skulle dyka upp, men det är då de gör det. Vi flyttade oss hastigt, så långt bort som möjligt, tills det inte fanns något mer utrymme kvar av den korta Golgatavandringen. Vakten tillhörde gardet av mindre nitiska sådana. 2000 kronor i böter hade onekligen inte varit så upphetsande.

Glada att undslippa ett gigantiskt budgethål traskade vi till hotellet. Det hade varit en väldigt trevlig dag, men den hade tärt på krafterna, vi var helt urlakade utav promenader, intryck och god mat. Min hälsenevärk hade ökat i styrkan, smärtan hemsökte mig hela natten.

Hotellfrukosten var betydligt bättre än väntat. Det var ett varierat frukostsmörgåsbord som hade det mesta. Vårt tåg avgick 09.36, klockan 11.22 var vi tillbaka i Norrköping . Vi tog en uppfriskande promenad från Centralstationen till Ektorp.

Continue Reading »

Pokémon Go

Pedofili (av grekiska pais, genitiv paidos, ”barn” och philia, ”kärlek”, ”vänskap”) är en beteckning för en vuxen människas sexuella dragning till prepubertala barn. Pedofilerna finns där barn finns, så enkelt är det.

I huvudet på föräldrar existerar det ett myller av subtila potentiella pedofiltillhåll såsom förskola, skola och idrottsföreningar. Det tragiska är att den manliga personal som jobbar eller vill jobba med barn kan bli stigmatiserade av såväl kollegor som föräldrar. Det är inte bra utifrån att barn behöver bra manliga förebilder.

”Om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget”. Pedofiler behöver numera inte godis eller  andra sötsaker för att locka till sig barnen; de kommer fram självmant. De små liven frågar vilken team man tillhör, hur många Pokémon man har eller vilken man gillar bäst.

Under min Pokémonkarriär det vill äga en månad tid har oräkneliga med ungar mellan 5-15 år kommit fram med myriader av frågor. Det torde vara en utmärkt strategi för beräknande pedofiler att anamma. Pedofilismens högborg den Katolska yrkan har onekligen fått en konkurrent av rang.

För 1½ månad sedan upplevde jag vuxna som letade Pokémon som totalt bombade. Medelålders kvinnor och män som ville verka coola med att försöka hänga med de senaste trenderna fick magsyran att haverera hos mig.

I och med mitt arbete kom jag ofrivilligt i kontakt med Pokémon Go. Det ledde till att jag laddade ner spelet. Ju mer jag kom in i processen desto mer insyltad blev jag. Lägg på ett tjockt lager tävlingsinstinkt via kompisar som hade kommit riktigt långt, så var jag fast.

Jag är dock fel personlighetstyp att fastna i något som Pokémon Go. Ett patologiskt samlande light, av bland annat parfymer, cd och Marvelkonst gör mig till en perfekt måltavla för att samla på mig pokémon.

Jag har på 31 dagar nått till level 27 av 50 möjliga och hittat 105 olika pokémon av 151 möjliga. Att jag råkar ha två pokémon stop utanför mitt fönster är definitivt inte en välsignelse, snarare ett maniskt aber.

Fördelarna med letandet är att istället för att zappa mellan tv-kanalerna ger jag mig ut med cykeln eller tar en långpromenad. Det innebär träning, ljus och ibland solsken. Jag lyssnar parallellt på musik och har kameran i högsta hugg ifall någon exceptionell vacker vy framträder.

När jag var yngre dyrkade jag cyklandet i sig, det var en frihetskänsla som frammanade upptäckarinstinkten. På senare år har cykeln mer varit ett verktyg att ta mig till jobbet och tillbaka. Genom att ägna mig någon timme per dag att cykla i olika områden för att haffa nya pokémon har cykeleuforin fått renässans genom att jag upptäcker nya detaljer av Norrköping.

Ännu har jag inte assimilerats fullt ut till Pokémon Go. Mina mål är att dels att levla up, dels att hitta alla de 151 stycken som finns. Pokémon är en förkortning av Pocket Monsters de vill säga fickmonster. Den japanske spelutvecklaren Satoshi Tajiri är urfadern, det var han som kom med idén till speljätten Nintendo. Numera finns det ett Pokémon Company, som delägs av Nintendo.

Spelet går ut på att samla små låtsasdjur som man sedan tränar och slåss med, mot andra Pokémon. För att bli bättre i spelet krävs det att du rör dig utomhus, samlar prylar samt olika sorters Pokémon. Tekniken att kombinera den verkliga världen med en digital spelvärld på det här sättet kallas för AR, Augmented Reality.

De flesta Pokémon påminner om verkliga djur. Det finns Pokémon som exempelvis liknar fåglar, sälar, hundar, ödlor, krabbor, fladdermöss och fiskar. Det finns också Pokémon  liknar monster, sagodjur eller människor.

Alla Pokémon har sin specialitet, de tillhör alla varsin kategori. Exempelvis finns det gräs-Pokémon, vatten-Pokémon, flygande Pokémon, elektriska Pokémon och giftiga Pokémon. När de olika varelserna ställs mot varandra har de olika fördelar gentemot varandra. Till exempel har en vatten-Pokémon större chans mot en eld-Pokémon, precis som elementens förhållande till varandra i verkligheten.

Så snart man nått level 5 kan battling på dylika gym börja. Det första som händer när du nått level 5 och klickar på ett gym är att du ska välja ett lag. Röd (Team Valor), gult (Team Instinct) eller blått (Mystic). Jag själv tillhör Team Valor.

Det finns tre saker du kan göra när du klickar på ett gym i Pokémon Go. Attackera och försöka ta över ett gym som något annat lag just nu äger. Träna ett gym genom att möta deras Pokémon, det måste då vara ditt lag som äger gymmet. Försvara ditt lags gym genom att lägga in en Pokémon. Jag har hittills inte bemödat mig att ta över något gym – ännu.

Jag tror bara det är en tidsfråga innan polisen haffar någon pedofil utrustad med Pokémon Go vars syfte inte är att levla up. Det fattas bra att Katolska kyrkan skulle börja med grundkurser i Pokemon för barn under 12 år för att ungdomar ska börja röra på sig mera.

Pixel-Eskapism

Gillian Andersson från Arkiv X gestaltar mordutredaren Stella Gibb,en karaktär som är ljusår från hennes tidigare roll. Oempatisk, diktatorisk och självisk tar hon upp jakten på en seriemördare i Belfast. Paul Spector heter mannen som först stalkar sina offer, för att sedan efter minutiös planering döda dem. Han leker en katt och råtta lek med polisväsendet via dylika meddelanden. Jag upplever schackdragsspänningen mellan Stella och Paul som optimal. Att han är gift och har två barn samtidigt som han utövar sin morbida hobby förstärker helheten. Från första avsnittet till sista sitter man som fastnaglad framför skärmen. Miljöerna och dialogen i The Fall känns tveklöst ”äkta”. Den mörka stämningen som präglar karaktärerna och miljöerna är såväl realistiska som underhållande.

Skandinaviens mest kända tv-serie Bron har varit så hypat vilket mynnat ut i att jag inte sett den. Jag ser hellre amerikanska serier än svenska, framförallt när det kommer till deckare, varför vet jag inte. I vilket fall som helst kände jag mig manad att i alla fall se några avsnitt då några bekanta berättat att de sträcktittat på de tio avsnitten. Seriehybrisen smittade av sig. Jag avverkade de två säsonger om fanns på Netflix oroväckande snabbt, den tredje köpte jag på Ginza.

Poliskårerna på båda sidor av sundet blir tvungna att samarbeta då ett lik placerats mitt på Öresundsbron. Saga från Sverige och Martin från Danmark blir kollegor. Hon är  intensiv, koncentrerad, snabbt och smart, men också kall och empatilös. Saga har Aspergers syndrom, vilket vanligtvis innebär svårigheter med de sociala koderna. Kollegan från Danmark är hennes raka motsats. Trots detta kompletterar de varandra perfekt och bildar ett utredningsteam som torde kunna lösa de flesta brott. Trots att det ibland kunde bli lite för mycket fokus på det social samspelet var detta en riktig guldklimp.

Richie Finestra (Bobby Cannavale) är en  av tre delägare i skivbolaget American Century, Bolaget är på dekis och enda alternativet är att sälja till Polygram Records.  Richie väljer det otänkbara genom att inte sälja, till de andras förtret. Hans vision blir att hitta essensen av musiken det vill säga det som fick honom  att starta skivbolaget från allra första början.

Vinyl består av 10 oerhört välgjorda episoder. Serien utspelar sig i början på 70-talet. Knarket och sexhybris fullkomligt flödar under dessa avsnitt. Om detta är rena klyschor har jag ingen aning om, men troligtvis är det rejält överdrivet. Detaljrikedomen är nästintill perfekt; allt från miljöerna till frisyrerna. Slår man ihop Martin Scorsese och Mick Jagger sm HBO gjort blir resultatet precis det som Vinyl blev. Serien handlar egentligen inte om själva musiken, utan om det som pågår i kulisserna. Det är mörkt, skitigt och dysfunktionell; drogerna och tjejerna används som förträngningsverktyg. Castingen är top notch precis som skådespeleriet. En riktigt toppenserie som kryper genom skinnet på en.

Bra skräckisar växer sannerligen inte på träd. Jag och brorsan tog tillfället i akt att se Don´t breath på bio. Filmen är en hybrid utav thriller och skräck. Tre klåfingriga unga tjuvat får ett insider tips på ett hus att stjäla från. Förutom att huset låg ensligt beboddes det utav en blind man. Densamme ryktades ha fått ärva massor en stor summa pengar. De få nackdelarna var att gubben varit en före detta elitsoldat samt att han hade en vältränad hund i sin ägo.

Don´t breath är ljusår ifrån nyskapande. Vi har sett samma grundformel några miljarder gånger förut. Trots det väger historien och spänningsfaktorerna över. Den blinde spelas hyfsat trovärdigt utav Stephen Lang från bland annan Avatar och tv-serien Salem. Börjar man bita på naglarna så har upphovsmännen lyckats. Spänningen stegras successivt och man  dras omedvetet in i detta minihelvete. Den suggestiva musiken ackompanjerar katt och råtta leken utmärkt.

Eye in the sky handlar om ett moraliskt dilemma där etik, moral, politik, krig och prestige genskjuter varandra. Någonstans i Kenya befinner sig tre av Afrikas mest eftersökta människor. Deras syfte är att förbereda två självmordsbombare innan de far iväg för att bomba ett varuhus fylld med människor. En oskyldig nioåring inleder processen med att sälja egenbakat bröd invid byggnaden som ska sprängas. Hennes framträdande i ”Kill-zone” skapar ett etiskt dilemma mellan de berörda länderna Kenya, USA och Storbritannien: en barn liv kontra 100 människor. Moralen i filmen existerar troligtvis inte i verklighet, men jag tyckte ändå att helheten var riktigt, riktigt bra.

Eye in the sky är en förträfflig thriller med en stor dos drama inbakad. Filmen är nagelbitande skrämmande samtidigt som man är överlycklig att inte tillhöra de som tar beslutet i operationen. Filmen blev den eminente Alan Rickmans (1946 – 2016, London England: Die hard,  Robin Hood: Prince of thievs, Harry Potter filmerna,  Perfume, The Butler, Sweeny Todd, Alice in Wonderland) sista framträdande innan han tragiskt avled. En annan fantastisk brittisk skådis i filmen är Helen Mirren (1945, London, England: Excalibur, The Mosquito coast, The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover, Gosford park, Calender girls, The Queen, The Debt). 

Två främlingar tar lite droger innan de har hämningslös sex. På morgonen är mannen i livet medan den unga kvinnan ligger bredvid honom, ihjälstucken med 22 hugg. Kan man klara sig ifrån den mindre optimala situationen? Studenten Nasir Khan med rötter i Pakistan får en hjälpande hand av den avdankade försvarsadvokaten Jack Stone (John Turturro: 1957, USA New York: Do the right thing, Mo better blues, Millers crossing, Jungle Fever, The Big Lebowski, O Brother, where art thou, Transformers).

Vi får följa den mordanklagade Nasir i vått och torrt, mest i vått i brottsdramat The Night of. Vi får också en inblick i Jack Stones väldigt spartanska liv. Tittarna får stifta bekantskap med hans svårbotade fotksem samt vänskapen med en upphittad katt, trots att han är allergisk mot den. John Turturro gör en fantastisk gestaltning. Intelligent dialog avlöses av  fantastiskt skådespeleri med ett högt karaktärsdjup där typ allt känns helt trovärdigt. Respekt till HBO som fortsätter att göra überbra kvalitets-tv.

Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Inledning

Utifrån vår lyckade nio dagars familjesemester i Dubrovnik för några år sedan fastnade vi för ett liknande upplägg. Precis då som nu ungefär lika antal dagar, inte för få, inte för många var tanken. Ett solsäkert ställe med många olika badstränder till vårt förfogande. Vi ville också ha en lägenhet med kök, inte bara ett opersonligt hotellrum.

Att Malta var hemvisten för första säsongen av Game of thrones – Kings landing var också en koppling till Dubrovnik som tog över Valettas stafettpinne. En  skillnad var att vi bodde i gamla stan, inte utanför. De maltesiska öarna har varit värd för Hollywood-succéer som Gladiator, U-571, Greven av Monte Cristo, Troja, München och prestigefyllda drama- och komediserier som BBC:s Byron och ITV:s Coronation Street.

Om man får för sig att titta på en Europakarta så förstår man att Malta inte är alltför stort; en flugskit nedanför Sicilien nära Afrika. Malta består av huvudön samt den mindre Gozo och ännu mindre Comito. I landet bor det ungefär 400 000 tusen människor, i Valletta endast 6 300 invånare. Malta är Europas sydligaste stat. Landet blev 1964 självständigt från Storbritannien.

De officiella språken är maltesiska och engelska. Maltesiska är ett språk med semitiskt ursprung som skrivs med latinska bokstäver.  Med tiden har det lånat in många ord som härstammar från engelskan, italienskan och franskan. Många talar också italienska och ser på italienska tv-kanaler. Influensen från araberna som gjorde öarna till sitt hem från 800- till 1200-talet är tydlig i det maltesiska språket, vars rötter är nära besläktade med arabiskan. Ortnamn och siffror är de tydligaste exemplen på arabiskt inflytande över språket.

Vi valde juni för att det dels inte är lika varmt, dels färre turister och dessutom billigare .Öarna har ett mycket soligt klimat med ett genomsnitt på fem till sex soltimmar per dag mitt i vintern och upp till tolv timmar på sommaren. Vintrarna är milda, ibland med kortare, kyliga perioder som orsakas av de nordliga och nordostliga vindarna från Centraleuropa.

Somrarna är varma, torra och mycket soliga. Dagstemperaturen under sommaren mildras ofta av svalkande havsvindar, men på våren och hösten kan en mycket het vind från Afrika orsaka ovanligt hög temperatur och luftfuktighet för årstiden. Denna vind kallas Sirocko, eller Xlokk på maltesiska, och den påverkar även Grekland och Italien. På Malta är luften i allmänhet torrare på grund av den korta sjövägen från Afrikas kust.Den årliga nederbörden är låg, 578 millimeter per år, och sommarens torrsäsong är längre än i grannlandet Italien. Det går bra att bada i havet till långt in på vintern, och högsäsongen på stranden kan pågå fram till mitten eller slutet av oktober.

Dag 1-  skaplig tidig morgon

Alarmet hamrade in det oåterkalleliga ljudet av processen att stiga upp. Klockan hade hunnit blivit runt midnatt innan familjen kom i säng. Klockan 04.00 gick vi upp. Jag hade legat klarvaken hela natten så ironiskt nog var jag först upp. Frida hade nog olägligt spytt under natten med 38.5 grader i feber. Vi bilade trots detta till Skavsta där planet avgick klockenligt 06.50.

En förbeställd taxi tog oss för 200 kronor direkt till vår lägenhet efter att vi landat på Malta runt klockan 10.40. Frida hade sovit som en timid hundvalp under den tiden. Hyresvärden mötte upp familjen i syfte att göra en husesyn och självklart betala de 13 000 kronor som lägenheten kostade för 9 nätter. Den lyxiga lägenheten kändes mindre än på de attraktiva bilderna.

Familjen acklimatiserade sig i lägenheten samt på den gemensamma terrassen. Den sjukt bra utsikten stördes av att bubbelpoolen som ännu inte fungerade, utemöbler-madrasser som såg och luktade sunkigt. Fridas feber var konstig; hon var inte svettig, inte jättetrött eller led av andra feberdrag.

Vi stegade ut i ett molnigt, men ytterst kvalmigt Valletta. Den välorganiserade turistbyrån blev vårt första mål därefter vandrade vi till närliggande botaniska trädgården. I vanliga fall skulle barnen varit måttligt roade. Florianas Game of Throneliknande vyer och omgivningar omgärdades utav gotisk arkitektur och 1 miljon kaktusar, något barnen  brydde sig nada om. Hemlösa katter i mängder var dock något som fångade deras intresse. Vi fick nästan dra dem från stället.

Färden fortsatte via den sandstensuppbyggda yttermuren och sedermera längs med Grand Harbourbukten. Vi stannade ofta, gick sakta och frågade några tusen gånger hur Frida mådde. Efter den långa promenaden så var vi framme vid utsiktsplatsen: Upper Barrrakka Garden. Det var hänförande vyer över Grand Harbour och De tre städerna.

Sannolikheten att hitta en perfekt italiensk trattoria utan att leta ihjäl sig fanns inte på kartan. Gudarna var på vår sida och lotsade subliminalt familjen till Luciano´s. Trattorian serverade väldigt stora portioner av autentisk italiensk mat. Marie tog pesto, barnen bolognese och jag ricottafyllda ravioli med gorgonzolaost. Ögonshoppandet, värmen, maten och promenaden hade tagit ut sin rätt; det blev en välbehövlig siesta. Jag själv följde Tyskland mot Nordirland i fotbolls-EM.

Ett adekvat ställe att fylla upp kylskåp och frys fanns knappt på Valetta, otroligt nog. Efter förödande mycket letande hittade vi ett beigt hak där flingor, bröd, frukt, mjölk och pålägg inhandlades. Lägenheten hade två tv, vilket var lägligt utifrån att våra nio dagar på Malta var mitt under fotbolls-EM. Barnen tittade Cartoon Network, medan jag såg på matchen mellan Kroatien och Spanien, Marie satt klistrad med sin mobil.

Dag 2 – Shopping

Klockan 09.30 samlades familjen runt frukostbordet. Febertermometern visade att Frida hade 38.2 i feber. Vi tog det lugnt tills klockan 12.00 då vi stegade ner till huvudgatan för att bland annat testa på Maltas godaste hemgjorda glass tillika dyraste. Amarino – Gelato al naturale  gick inte efter skopor, utan storlek på bägaren. Det innebar att man kunde testa många smaker. Cherry amareno var den smaken som familjen enades om var godast.

Klockan 13.15 avgick färjan från Valletta till Sliema. Turen tog 5-10 minuter och kostade 75 kronor t/r för hela familjen. Sliema är ett stort kommersiellt centrum med mängder av butiker, restauranger och kaféer. Kontrasten mellan Valletta kunde inte vara större. Sliema påminde mera om någon halvnedsliten charterbadstad med promenadkajer, helt utan egen identitet, nästan bara uppbyggd för turister.

Det positiva med Sliema för oss var att de kunde ståta med Maltas lyxigaste och bästa shoppingcenter. The Point innehöll 50 butiker inklusive ett jättebra supermarket fylld till bredden med matvaror.

Att strålkastarljuset låg på shopping berodde på att Hanna blivit en modemedveten tonåring. Det innebär kortfattat att hon vet vilka klädmärken hon vill köpa. För tillfället var det Adidasbyxor och Adidaslinné som låg högst på hennes prioriteringslista.

All envägskommunikation gjorde oss föräldrar medvetna om det, typ två gånger i timmen. Frida och Marie vilade sig i den luftkonditionerade betongkolossen medan jag och Hanna shoppade loss på bland annat på Pull & Bear. Fyra fulla kassar med matvaror/kläder rikare var vi klockan 16.30 när färjan tog oss tillbaka till Valetta. Till skillnad från gårdagen var solen en ständig följeslagare till luftfuktigheten.

Efter siestan begav vi oss ut för att hitta någon bra restaurang. Det blev populära Str.eat whisky and bistro som fick stå för utskänkningen; ett hak som låg på var gata. Återigen stora portioner, god service och billiga priser. Jag och Hanna tog varsin schizofrent autentisk spagetti med carbonara. Frida orkade inte äta så mycket av sin burgare med pommes, medan Marie njöt av en Maltesisk pasta. Fyra huvudrätter, dryck och dricks gick på 500 kronor, helt klart prisvärt.

Efter maten vandrade vi runt vänstra flanken av muren med Hastings gardens som utkiksplats över Marsamxett harbour. Även här utkristalliserades vyer att dö, eller döda för, även här fanns det också hemlösa katter, något som reducerade frasen ”när ska vi hem pappa”.

Vi kom hem perfekt till dagens höjdpunkt: Sverige – Belgien. De blågula gjorde sin bästa match hittills. Dock gäller det att göra mål i fotboll, vilket inte svenskarna gjorde. Belgien vann oförtjänt med 1-0, och Sverige var ute ur turneringen, men de föll med flaggan i topp.

Dag 3 – Fiskeby och bad

Det första vi gjorde efter att gått upp klockan 10.00 var att ta tempen på Frida. Den segdragna febern visade 38.6. Hon visade egentligen inga tecken på att vara sjuk förutom just dessa siffror på termometern samt att hon inte var hungrig. Buss 81 avgick klockan 11.50 till den pittoreska fiskebyn Marsaxlokk.

Solen hade verkligen tagit Malta i besittning; gradantalet pendlade mellan 28-32 grader. Vi gick fram och tillbaka längd med fiskekajerna där mängder av fiskarbåtar låg äntrade. Till barnens glädje fanns där också en stor souvenirmarknad ämnad för just oss turister. Fyra härligt nyttiga smoothies beställdes på en utav de många uteserveringar längs kajen.

Marsaxlokk låg fridfullt vackert inbäddat i en bukt i symbios med ett azurblått vatten och de typiskt Maltesiska färggranna fiskebåtarna: Luzzus. Vyn hade varit en fotografs dröm, om inte bukten flankerats av dels ett kraftverk, dels en lasthamn med skyhöga kranar. Klockan 14.30 lämnade vi denna charmiga by för att ta bussen till närliggande Birzebbuga.

Själva stan var essensen av något helt intetsägande. Namnet på stranden på Pretty Bay var i mina ögon aningen missvisande; den långgrunda beachen var i och för sig riktigt bra. Dock var det ofrånkomligt att missa Maltas största containerhamn några 100 meter längre ut.

Gigantiska lyftkranar, ett jättelikt lastfartyg  och containrar fick hela stranden att se helt surrealistisk ut. Ungefär som någon dystopisk sci-fi film där de som badat kom upp som radioaktiva mutanter. Jag är i skrivande stund osäker om så blev fallet.

Jag och barnen tog kommandot till badandet. Det blev nästan två timmar i det ”härliga” vattnet. Därefter började de enstaka molnen få massor av kompisar samtidigt som det blåste upp.

Att hitta restaurang i denna stad var som att hitta en golfbana i Gobiöknen. Vi tog bussen tillbaka till Valletta; en resa som tog cirka 30 minuter. Att få duscha bort all sand, saltvatten och miljarder ohälsosamma kemikalier var minst sagt befriande.

Sett ur mitt perspektiv fick minoriteten ge sig utifrån vart vi absolut inte skulle äta. Det blev till min förtret Pizza Hut. Deras pizza var dock godare än jag befarat, riktigt goda till och med. Det blev en doggybag av det vi inte orkade äta upp.

På kvällen tog vi en promenad runt muren för att uppleva Valletta i mörkt tillstånd, en upplevelse i sig. Hänförande vackert när hela medeltidsstaden dränktes av små ljusfragment från alla möjliga och omöjliga håll. Den kalla milkshaken kunde inte förtränga Fridas feber på 39.3 grader.

Dag 4 – Slappa

I och med att Frida fortfarande hade feber, blev det en lugn dag och kväll. Barnen fick vara på rummet när jag och Marie återigen tog färjan till Sliema och deras utmärkta supermarket i The Point mall. Frida tittade på tv i liggande ställning, medan Hanna fingrade på sin mobil. Familjen traskade senare på dagen till närliggande Stormästarpalatset. Det var perfekt väder för detta eftersom ett oväder dragit in över Valletta vilket var anförd av massiva blixtorgier och högljudd åska.

Grand Masters Palace med tillhörande rustkammare gav oss en bild av hur mäktiga stormästarna var. Palatset uppfördes 1572 – 1580 som residens för Johanniterordens stormästare. Självklart rikt utsmyckat med kostbara målningar och gobelänger. Härifrån styrde Johanniterordens riddare Malta under århundraden. Utifrån ett upplevelseperspektiv var de fem öppna stora rummen rent ut sagt tråkiga. Barnen höll på dö av tristess.

Rustkammaren gjorde inte de små liven på ett bättre humör, de satte sig i 30 minuter på en bänk och tjurade. Det var dock en enastående samling med bland annat delar från vapentillverkning, allehanda vapen, rustningar och sköldar. Trots ljudslingor som utmärkt förklarade föremålen och det historiska blev det lite väl enahanda att passera rustning  efter rustning som i mina ögon såg snarlika ut.

Mitt förslag är att iordningställa ett antal rustningar för män, kvinnor och barn med autentisk vikt. Syftet skulle vara att i högre grad det skulle kännas att ha dessa otympliga saker på sig.  Idag tjänstgör Stormästarpalatset som parlamentsbyggnad där bland annat Maltas president arbetar.

Åskmullret och de oändliga starka blixtarna fick Hanna och Frida återigen på bra humör i kombination med tre souvenirbutiker. Ovädret höll på i över två timmar. När det värsta lagt sig gav jag mig ut för att spring medan resten av familjen var hemma. Det har liksom blivit min nisch att springa/jogga med min kamera. En annan nisch är att jag allt som oftast ofrivilligt springer vilse. Denna resa var definitivt inget undantag.

Jag sprang runt hela Valetta längs muren och vattenlinjen. Därefter lämnade jag staden för att upptäcka ”det riktiga Malta” långt ifrån tillrättalagda turiststråk. Vanskötsel, andra världskrigets bomber och tidens tand har samverkat till att vissa delar såg ut som Fallujah.

Det var också svårt att veta var en stad slutade och en annan började, troligtvis på grund av att denna del är så tättbefolkad. Det mesta såg ungefär likadant ut eftersom allt i stort sett var byggt i karakteristiska sandstensblock. De mångkulturella intetsägande kvarteren avlöste varandra. Kontrasten gentemot Valletta  var minst sagt påtaglig; arbetslösheten gick nästan att ta på.

Stadsskyltar berättade den obehagliga sanningen att jag sprungit åt fel håll. Efter att vänt om, irrade jag genom en surrealistisk barrskogspark. Doften av kåda gjorde mig snurrig. Tankarna for instinktivt till när man smörjer in sig med för mycket tigerbalsam.

Det blev några kilometer i riktning mot Sliema innan jag vände tillbaka mot Vallettas murar. Lyxbåtarna stod på rad vänsterflankerade utav fallfärdiga hus. Italienska hus kan vara fallfärdiga med charm, men de i hamnen var dess raka motsats. Skyltar som förklarade att det fanns lokaler att hyra var nästan lika många som lyxbåtarna.

Under löpturens gång hann jag ta många fina bilder. Solen höll på gå ner i Valletta vilket förstärkte endorfinutsöndringen. Det var oerhört sköna 1½ timme som passerade under mina förhållandevis pigga ben. Hanna och Marie blev inspirerade av min utflykt och gav sig själva ut för att titta på hemlösa katter i någon timme.

Frida låg utslagen i sängen med blicken fokuserad på tv:n, men ”bara” med 38.1 i feber. Både jag och Marie hade gång på gång förklarat hur duktig hon varit under dessa dagar.

Dag 5 – Maltas vackraste beach

Klockan 09.15 var familjen på benen. Glädjande nog hade Fridas feber minskat till 37 grader. Buss 44 avgick från stationen klockan 10.45 och var framme en timme senare invid Golden bay.

Att Malta tillhör Europatoppen i olycksstatistiken kom inte som någon överraskning efter att ha åkt buss över halva landet. De kör verkligen som vettvillingar och visar bara hänsyn för sig själva och sin familj. Malteserna verkar inte tro på hastighetsgränser; trafikvett är mera ett skällsord.  Busschaufförerna är nästan värst i klassen genom att behandla alla trafikanter som luft.

Golden bay visade sig vara en vacker sandstrand av rang med långgrunt vatten. Det kostade 200 kronor att tillskansa oss solparasoller och solstolar. Dagen innan hade vi fixat en beachpicknickkorg. Gradantalet låg närmre 35 än 30. Det kryllade av människor i alla dess åldrar på stranden. Denna gång var det Maries tur att vistas i vattnet.

Själv tog jag en promenad i bukten eftersom omgivningarna skulle vara exceptionellt vackra; ingen annan ville hänga på. Vandringen tog runt 1½ timme. Första etappen gick till Ghajn Tuffieha bay. Den lite halvkrävande promenaden upp till  ett litet torn visade sig vara värd varenda steg. Min belöning blev sjukt hänförande vyer över de båda bukterna, högt ovanför havet. Min höjdrädsla gjorde sig konstant påmind parallellt var det meditation för själen.

Ghajn Tuffieha bay halvmåneformade sandstrand omgärdades av terrassformade kullar som inkluderade klippstigar i båda riktningarna. De badsugna tog sig ner via en lång trätrappa. Min väg till Gnejna bay gick via en av klippstigarna. Vyn över de två bukterna var sanslöst vacker.

På den branta viksluttningen hade naturen helt sonika placerat en gigantisk light-Ayers Rock. Grand Canyon känslan i symbios med de släta klipphällarna med ljusa kalkstensklippor i bakgrunden gick inte av för hackor. Gnejna beach var den klart minsta av de tre stränderna. Det fanns heller inget manetnät, inga badvakter, utan bara en handfull båthus.

För mig var detta en av höjdpunkterna på resan. Synd att ingen annan i familjen orkade ta sig tid att slita sig från solstolarna och saltvattnet. Min väg tillbaka till familjen ackompanjerades utav en klarblå himmel, turkosfärgat hav och guldskimrande kalksten.

Vi greppade bussen som avgick klockan 17.00. Efter att ha duschat av oss sand och saltvattnet vilade vi oss. Runt klockan 20.00 gästade vi återigen favorithaket Luciano´s. Denna gång satt vi utomhus flankerade utav en fotbollsskärm och en som visade nyheterna. Frida fick för sig att hon inte ville ha något grönt i sin bolognese det vill säga allehanda färska kryddor och örter. Hon insåg ganska snabbt efter att ha tagit första tuggan att det är dem som är smaken i såsen.

Kvällen ute avslutades med varsin två-kulors glassbägare. Jag såg EM-fotboll hemma Kroatien – Portugal medan de andra satt med sina mobiler. Både jag som Hanna var halvt solfrossiga.

Dag 6 – De tre städerna

Vi låg och drog oss till klockan 10.30. Lite senare åkte vi färjan till de tre städerna. Färden tog knappt 10 minuter och kostade cirka 75 kronor t/r för hela familjen. Barnen var ljusår  i sina sinnen från någon form av kulturella aktiviteter.

Trots trippelstrategin med att gå sakta, stanna ofta och försöka muta med kommande glass var det ett sjusärdeles gnäll. De ville bara gå i skuggan. Vackra gotiska kyrkor och charmiga kullerstensgränder var lika intressant som pubar utan öl. 35 graders kvalmig värme krävde sin hen, vi förstod barnens klagomål utan att gnälla tillbaka.

Senglea (L-Isla) heter första staden som fick ta del av vårt besök. Charmigt, slitet och nästintill inte en turist i sikte. Uddens mes kända kyrka heter Our Lady of Victorias. Den är mest känd för att ha en juvelbesatt staty samt en Kristusstaty som sägs ha helande krafter. Vi hade onekligen behövt lite av dessa eftersom värmen var tropisk vid det här laget.

Öns vackraste utsikt får man längs ut på uddspetsen: Gnien II – Gardjolas trädgårdar. Den symmetriska trädgården var liten men naggad god, utsikten var däremot storslagen över Grand Harbour.

Jag slog fyra flugor i en smäll när vi satte oss för att äta lunch på en uteservering nedanför murarna. Blidka barnen, blidka oss, se första första halvleken Italien – Irland samt få tillgång till en utsikt som påminde mig ganska mycket om Venedig. Efter denna religiösa upplevelse exkluderat maten i sig gick vi till nästa stad som låg 10 minuter bort.

Barnen var nu  bortom all räddning. Jag pratade med en caféägare att hålla ett vakande öga på barnen, fixa varsin läsk till dem samt se till att de hade tillgång till Spotify. Det var ohållbart att begära att barnen skulle orka se massor av byggnader. Strategin gjorde alla parter nöjda.

Bigu (Vittoriosa) som staden heter är större än Senglea. Jag och Marie traskade varsamt runt i de svala stenlabyrinterna. Vi gick runt i en stadsdel som i folkmun kallas Collachio. Det var här korsriddarna byggde upp sina värdshus på 1530-talet.

De slumrande gränderna och restaurerade byggnaderna påminde mig om hur det ser ut i Italienska småbyar. Från muren såg vi över till tredje staden ll-Kalkara. Till vår besvikelse var Fort Angelo stängt för allmänheten, vilket gjorde att vi missade att ta oss till Bigus uddspets. Inkvisitorn palats var dessvärre också stängd. Den fungerade som domstol för de olyckliga stackare som kyrkan ansåg som hot.

Våra kära barn berättade om vad de gjort, vad de sett, och hur skönt det varit att vila fötterna och slippa solstrålarna. Efter en siesta gick vi ut på en härlig kvällspromenad. Vi hade köpt kattmat i syfte att mata de hemlösa katterna. Barnen uppskattade detta väldigt mycket. Kvällen avslutades med delikata glassar.

Dag 7 – Turistfällan Blå grottan

Mobilalarmet ljöd klockan 08.30. Efter frukosten tog vi buss 74 till Blå grottan. Färden tog bara 30 minuter. Bussarna gick en gång i timmen, men just mellan lunchtid så var det två timmar innan nästa skulle komma.

Turistfällan var utstuderat upplagd. Alla barn  över 10 år fick betala vuxenpris. Hela kalaset gick på 320 kronor för en båtfärd mellan 20-25 minuter. Högst åtta kamerakåta turister fick vistas i båten samtidigt. Det väldiga valvet i klipporna har fått sitt namn utav den blå färgen som periodvis fladdrar under ytan.

Båtturen i sig var okej, precis som det blå fladdret. Bäst var dock att sitta med fötterna doppade i det azurblå vattnet invid kajen. Här följde man skytteltrafiken av andra turister, folk som dök med tuber och andra som badade i den pyttelilla klippbadstranden.

Efter denna turistkommers gick vi av tidigare av bussen för att handla på Lidl. Därefter en lång siesta för att återigen äta på utmärkta Str.eat whisky and bistro. Deras väl tilltagna pasta carbonara var lika magisk som första gången.

Mätta och belåtna genomsökte vi på barnens order varenda souveniraffär i området. Senare på kvällen återupprepades processen med kvällspromenad och kattmatning. På tv var det två toppmatcher, dels Italien – Spanien, dels England  – Island. Italien vann sin match precis som Island oväntat gjorde. 

Dag 8 – Dingle Cliffs och Mdina

Natten hade för min del varit dysfunktionell skoningslös. Det gick helt enkelt inte att somna och jag låg vaken tills vi skulle gå upp klockan 09.30. Trötthetskoman mildrades lite av en kokainstinn kopp kaffe där skeden  knappt gick att röra med på grund av den grumliga konsistensen.

Buss 74 till Dingle Cliffs tog runt 75 minuter. Vi gick av mitt i ingenmansland till ett av Maltas mest orörda område. De 300 meter höga klipporna störtdök ner i det blå havet. Det var en mäktig upplevelse att se kontrasterna av vad naturen kan åstadkomma utan människornas hjälp. Den dramatiska utsikten visade upp en otämjd sida av Malta.

Det var vi och åtta andra som gick de 15 minuter promenaden tog, de andra turisterna kom direkt till det lilla ensliga kapellet Tal-Providenza precis bredvid stupet, för att 10 minuter senare åka tillbaka. Bussen gick en gång i timmen så familjen hade god tid att smaska på frukt och bär på en bänk 1½ meter från klippkanten.

Ärligt talat var det en meditativ känsla att blicka över det oändliga havet med dessa mäktiga klippor som bästa kompisar. Barnen skötte sig otroligt bra under hela tiden, trots blåst och kvav värme.

Beslutet att skippa moderna Rabat var inte svårt. Fokuset låg istället på att utforska tysta staden eller som den heter Mdina. Tiden har stått still i den före detta huvudstaden.

Staden är omgiven av bastanta och näst intill ointagliga murar. Mdina var betydligt mindre än Valetta, men sjukt tillrättalagt. Det fanns inte en sten som låg på fel plats. Självklart var detta positivt, men  i symbios med turisthorderna blev lite som att gå i ett stort välskött museum.

Fontanella tea room serverade autentiska italienska pizzor i en vacker miljö med utsikt över omgivningarna. Till skillnad från Valletta som har sitt hav som utsiktsmarkör upplevde jag att utsikten från Mdina långt ifrån lika storlagen. Sandslätten med buskar, några enstaka träd och hus matchade inte staden i sig.

Den timslånga bussresan från Mdina till Valletta var välbehövlig; tröttheten gjorde sig påmind och ögonen kändes som två brinnande eldklot. Efter siestan gick vi ut för att handla, mata katter och insupa den svalare kvällsluften.

Dag 9 – Mellieha beach

Alarmet berättade intensivt att det var dags att gå upp klockan 08.30. Dagens agenda bestod av att besöka Maltas största badstrand. Buss 49 guidade oss mekaniskt till Mellieha och den längsta restiden hittills, cirka 1 ½ timme.

Även på denna beach fanns det tydlig information om vilka arter av maneter (10 stycken) det fanns i området, och vad man skulle göra ifall man blev bränd. Ett möte med maneterna kan sluta mycket plågsamt  på grund av de tusentals brännande nässelcellerna. På de beacher vi besökte fanns det nät som hindrade manetstim från att komma i kontakt med badsugna.

För 300 kronor fixade strandpersonal två solstolar och två parasoll till oss på den västra beachflanken. Den barnvänliga stranden var nästan proppfull av människor. Sanden var så het att den knappt gick att gå på. Mellieha beach hade det mest långgrunda vattnen av alla Maltas badstränder, vilket förklarade barnfamiljshorderna.

Det fanns stor tillgång på allehanda vattenaktiviteter med dylika fordon som trampbåtar. Jag och barnen sprang till vattnet, medan badkrukan Marie vaktade våra prylar.

Frida och jag korsade hela stranden genom det långgrunda vattnet. Vi upptäckte ett vattenland lite längre ut. Kostnaden för detta var 60 kronor per person. Trots idogt tjat fick jag inte med Hanna till en timme på dessa plastkonstellationer. Vattenlandet var väl inte exceptionellt, men 60 minuter avverkades ganska snabbt. Via handtag tog man sig upp till rutschkanor, höjdhopp, gungor och studsmatta.

Min rigor mortis gjorde det komplicerat att sig upp till vissa aktiviteter, Frida var för kort. Vissa av dem krävde nästan en bergbestigningsexamen. De hala plasttingestarna var som gjorda för att halka på, vilket vi dråpligt gjorde ofta.

Fem timmars bad fick vara nog, värmen var diktatorisk . Jag hade lyckats bränna mig ordentligt under de långa vattensejourerna. Bussen hem gick 30 minuter snabbare än på hitvägen.

Vi åt från gårdagens pizza-doggybag innan det var dags att hämta kattmatspåsen, äta glass och shoppa souvenirer. Städning och packning var det som vi ägnade de sista timmarna åt innan vi skulle gå och lägga oss.

Dag 10 – Avskedspromenad och hemfärd

Framför mig hade jag en mental Golgata av Guds like. Inte en sekund sömn eftersom jag inte kunde somna. Klockan 09.00 gick vi alla upp då lägenhetsreglerna var tydliga med att alla gäster skulle lämna boendet innan klockan 10.30. Vid det magiska klockslag lämnade vi nyckeln på köksbordet.

Bagaget fick vi tillåtelse att ha kvar utanför lägenheten, tills det var dags att åka. Jag trodde att det skulle bli segt att rasta av dessa 6 simmar utifrån att vi sett det mesta. Det visade sig istället att klockan tickade på snabbt.

Dagens första och enda mål var den beryktade S:t John Katedralen. För 200 kronor fick vi inträde till en av världens finaste katedraler. Det är omöjligt att hitta något som är mer tvärtemot stilistiskt än detta. Varenda millimeter tycktes vara prydd av bladguld, bokstäver, kors, änglar, barn, änglar. Varken jag eller Marie hade sett något så imponerade förut, synd bara att vi inte förstod innebörden av den imposanta estetiska konsten.

För mig blev det redan efter tio minuter ett enda stort virrvarr av tristess, allt liksom flöt ihop. Barnen fick fick säkerligen traumatiska upplevelser av allt det religiösa stöldgodset.

35 graders kvalmighet följde oss under avskedspromenaden runt murarna. Lower  Barrakk garden hade undgått de tidigare dagarnas flagranta upptäcktsfärder. Platsen blev ett andrum för vila, skugga och dryck. Precis som sina syskon, Hastings garden och Upper Barrakk garden for tankarna instinktivt till Sagan om Ringen eller Game of Thrones.

Vår sista middag blev på exklusiva Papannis Italian Restaurant. För dyrare pengar fick vi nästan lika god mat som på de andra mathaken, men mindre portioner. Efter maten hämtade vi bagaget och tog buss X4 till flygplatsen klockan 16.55.

Vår busschaufför  fick dock ett ryck och lämnade alla sina passagerare i sticket, cirka 1 mil från flygplatsen. 30-40 minuter hann gå innan en ny irriterad gubbe tog över stafettpinnen. Ingen fick någon förklaring vad som skett eller varför.

Det viktigaste var dock att vi inte missade vårt flyg. Det blev godis till våra trevliga vänner The Skarins, vilka skötte om katter som växter medans vi var bortresta. Jag köpte på mig ytterligare en fin parfym till samlingen: Dior Sauvage. Flyget och bilfärden till Norrköping fungerade friktionsfritt. Runt klockan 23.00 äntrade vi lägenhetshallen i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst.

Sett i backspegeln

Om man inte får för sig att hyra bil på Malta är det klockrent att köpa 3, 5 eller 7 dagars kollektivtrafikkort. 210 kr för vuxen, 150 kronor för barn, men också härligt smidigt, bara gå på en buss utan att strula med mynt, biljetter och köer.

Utifrån ett bussperspektiv så kunde vi haft med oss badkläder i väskan, ”i fall att” man hittade någon mysig enslig vik, vilket vi gjorde några gånger.

Adekvata supermarkets växer inte precis på träd i Valletta. De som har hotell behöver inte bry sig, men de som hyr lägenhet likt oss får ta färjan över till Sliema och där The Point Mall.

Under vår förra resa i Genevé vågade man knappt titta på kvittot efter ett restaurangbesök. På Malta var det nästan tvärtom. Generellt sett god mat, stora portioner och mycket prisvärt. Runt 500 kronor för huvudrätt och dryck för två vuxna och två barn.

Det enda som bryter av alla kalkstensbyggnader är olika färger på burspråk och dörrar, vilket kan bli lite enformigt efter ett tag. Städerna hade också en tendens att vara hopväxta, något som gjorde det svårt att veta när en stad började eller slutade. Trots att alla kyrkor såg ungefär likartade ut så var det ändå dessa magnifika byggen som stack ut i städerna.

Det fanns bara fördelar att åka i juni. Det är varmare, dyrare och betydligt mer trängsel på Malta under juli och augusti.

Spåren av inspelningen från första säsongen av Game of Thrones syntes det knappt ett spår av. Självklart skulle denna succéserie bättre kunna infogas i landets turism.

Valletta var för oss kullerstensgator, ringmur, fort och torn omgärdad av turkosblått vatten och i vissa fall vackra växter, träd och blommor. De traditionella maltesiska burspråken i olika färger var något signifikativt för Malta. Husen på Malta överraskar oftast sina besökare med utsmyckade helgonbilder. Statyer, monument och annan utomhuskonst fanns det minst sagt gott om.

2018 blir Valletta kulturhuvudstad i Europa med Leeuwarden i Nederländerna. De förfallna områdena och eftersatta byggnaderna kan få renässans i och med att det tycks restaureras överallt i Valletta. Malta tillhörde ett av de områden i Europa som blev värst drabbad utav 2:a världskrigets bomber. Exempelvis föll det 6700 ton bomber under 6 veckor.

Dock såg såg framför mig ett stort turistiskt uppsving när staden om ett tiotal år återfår sin forna glans med mer hjälp av UNESCO och EU. Valletta i Symbios med de tre städerna samt närheten till fina sandstränder på en relativt liten ytan ger besökarna en varierad semester.

Inledning

I två år har jag och Marie lagt undan pengar i ett resekonto med syfte att själva, utan barn, resa någonstans där det finns höga berg. Ett resereportage på nätet om Genèvesjön väckte mitt intresse. Eskapismembryot förmedlades sedan till min fru, som gillade vad hon läste.

Arméknivar, choklad, banker, neutralitet och klockor förknippade vi med landet som förväxlas med Sweden. Hårdrockgrupper som Shakra, Gotthard och Krokus känner jag också väl till. Genève är med sina knappt 200000 invånare Schweiz näst största stad och  ligger på gränsen mot Frankrike. Lausanne är landets fjärde största stad med cirka 130 000 tusen invånare.

Barnens fem föräldrafria dagar var minutiöst planerade i kombination att ta eget ansvar. Hade vi valt att inkludera dem på resan var vi rädda för att de dött utav allt utforskande. Det hade inneburit att såväl deras som vår semester hade blivit en orgie utav tjat, gråt och frustration. Då är det bättre att välja ett resmål som i högre grad attraherar dessa miniögonstenar på ett bättre sätt såsom London, Paris, Gröna Lund eller någon kuststad.

Dag 1 – regn och rusk

Vi bilade från Norrköping till Arlanda runt klockan 11.30. Vi checkade in, åt en hemmagjord lunch, köpte vatten och kaffe. Klockan 18.15 landade vi i Genève. Vi hämtade biljetter för att få åka gratis buss in till centrumet. Det visade sig att vårat hotell låg precis emot järnvägsstationen och granne med ett medelstort H & M.

Efter att ha checkat in och hastigt sett våra rum for vi ut i ett Genève fylld med mörka moln, ackompanjerad utav en förrädisk blåst. Det blev en relativ kort sightseeing invid strandpromenaden, innan vi började leta efter ett ställe att äta på. Det dystopiska vädret bjöd inte in besökarna till mera utforskande till fots.

Vi vacklade mellan att fira inledningen av semestern eller att satsa mera på kommande middagar. Efter ett febrilt letande fann vi halvtorftiga Istanbul kebab. Prisläget i Schweiz är otroligt nog högre än i Sverige. För en falafel med vatten, en wrapkebab med öl landade priset på 320 kronor; då pratar vi inte svenska storlekar precis.

Regnet tilltog och vi skyndade hem till vårt hotellrum. Då allt är dubbat på franska i detta alpland innebar det att själva tv-tittande i stort sett blev helt ovidkommande. Till och med jag klarade av att se andra halvleken av Liverpool – Sevilla. En batalj spanjorerna välförtjänt vann med 3-1.

Dag 2 – långpromenadsorgie

Jag hade knappt sovit någonting, Marie vaknat runt 16 gånger. Frukostbuffén, men främst kaffet lockade ner oss (mig) på ostadiga ben. Servicen och den sparsmakande morgonmålsintaget var klart över förväntan. På alla Hotell i Genève ingick det ett gratis buss-och spårvagnskort. Trots fyra kokainstinna espresso var både min själ som kropp balsamerad av ren skär koma.

Klockan 08.30 var vi i utforskarberedskap att upptäcka strandpromenaden som bland annat skulle ta oss till FN:s Europahögkvarter. Mörka moln, blåst och regn slog följe med oss under den långa promenaden. Strandpromenaden miste lite av sin charm när vi var tvungna att tämja våra paraplyer. Vi gick genom en härlig naturpark innan vi nådde fram. Den symboliska jättestolen som skuggar FN- huvudbyggnaden var tyvärr under restaurering.

Regnet upphörde lyckligtvis, och vi traskade vidare till Gamla stan. Området stolthet är utan tvekan St Pierre katedralen. Dock var även denna mäktiga byggnad föremål för en stor renovering. Vi upplevde Gamla stan som lite för splittrad och ogreppbar.

Efter några timmar kändes det som att sulorna på skorna successivt hade slipats bort. Vi var också osäkra om det var träningsvärk eller benhinneinflammation som gäckade oss. Tre gånger under dagen och kvällen sprack himlen upp. Jag och Marie greppade varje tillgänglig solstråle sittandes någonstans där det gick att lapa sol.

Nästa anhalt som turistbroschyrerna skvallrade om var i närliggande Bastionparken med Reformationsmuren som ögonsten vilken uppfördes 1909 för att hedra grundarna av protestantismen. Det var en mäktig mur som vi spanande in i typ tre minuter. Vi gick tillbaka till gamla stan, för att sedan leta upp en italiensk restaurang som vi sett tidigare.

La Trattoria da Tonino var bara sådär perfekt en trattoria kan vara. Ägaren delegerade sina familjemedlemmar och anställda till våra bord. Själv höll han mafiosolikt koll på läget och charmade pillemariskt kunderna. Den sjusärdeles krämiga Pasta Carbonaran var al dente i symbios med svartpeppar, parmesan, italienskt vatten och italienskt öl – dagens höjdpunkt kändes det som då.

Sedan barnsben har jag varit av den åsikten att allt som byggs i en stad inte bara ska vara funktionalistisk, utan också estetisk. Det ska gälla allt från elstationer, lyktstolpar, till papperskorgar och gångvägar. Synergieffekterna utav detta blir gladare invånare, förvånade turister, historisk särprägel, utomhuskonst med mera. I Genève körde de stenhårt med att måla upp sådant som i Sverige till 99.8 procent är klätt i grått.  Jag hittade säkert över 50 stycken konstverk, istället för 50 gråa intetsägande funktionstingestar.

Vi valde sedan mellan att ta en siesta eller halvligga på några bryggor. Eftersom solen visade sig någon halvtimme blev det flytbryggan. Vad ska man som turist göra i en storstad om vädret gäckar en, om man är mätt,  inte gillar konstmuseum eller är snuskigt segtrött? Att gå till hotellrummet kändes onekligen som en semesterförlust, då kunde vi lika gärna befunnit oss i Finspång.

Vi valde istället att ta ytterligare en långpromenad längs floden, fast i motsatt riktning. Det märktes ganska snart att det blev fler färgade människor ju fler kilometer vi lämnade bakom oss. Blomsterkreationerna var färre och bänkarna långt ifrån nymålade. Det var i vilket fall vackert på ett annorlunda sätt. Avsaknaden utav turister var en befrielse.

Vi shoppade inte direkt loss på deras svar på NK: Manos, men en deodorant och vatten hamnade i ryggsäcken. Matavdelningen på Manos var förövrigt helt klockren. Sjukt trötta stegade vi in på hotellet efter att ha handlat på oss lite godis. Att man utan tillstymmelse till sömn ändå gått runt 2 mil, varit på bra humör och tagit mängder av foton av staden i olika vinklar är en gåta som förblir olöst. Denna natt sov vi båda som däckade näbbdjur efter att ha ha varit ute på sociala medier samt pratat med barnen.

Dag 3 – solen regerade

Vi tog en välförtjänt sovmorgon innan frukostbuffén. Jag hade sparat en del av Genève till denna sista dag. Till skillnad från gårdagen så kändes inte energiflödet som en chimär. Att solen på långa vägar inte var skymd av svarta moln gjorde definitivt inte saken sämre. Klockan 10.30 flanerande vi  till Parc de Cirque.

Dessförinnan dess hittade jag den förträffliga affären Blue Max. Butiken var fylld av accessoarer som udda ringar, halsband, T-shirts och dylikt. Jag valde mellan två ytterst coola dödskalleringar, något som slutade med att jag blev 800 kronor fattigare, men två ringar rikare.

Den nyanlagda parken bestod av en gigantisk skateboardpark, men också orangeröd sand i kombination med asfalterade cykel- och gångvägar. En minst sagt konstig park. Bredvid den hölls en lokal lördagsmarknad där färska frukter samsades med ost, kött och grönsaker. The Bain district låg bara några 1000 meter därifrån. Etografiska- och Klockmuseet var två platser som fanns i räckhåll.

Vi fortsatte istället vidare till staden i staden: Carouge – Genèves svar på Greenwich Village.  Jag vet inte om det var  dåliga lokalsinnen eller en taskig turistkarta som  låg bakom fenomenet att fråga oss fram till platsen. Efter ett tröstlöst gående kom vi till sist fram till Carouge.

Det var helt klart värt mödan. En mysig huvudgata där spårvagnen gick, flankerades av pittoreska hus fyllda till bredden med hantverksbutiker, caféer och designprylar. Två timmars livskvalitetstid spenderades på detta helt underbara ställe, inklusive en långfika och en bänksiesta.

Från denna ändhållplats tog vi oss till nästa ändhållplats via spårvagnen. CERN betraktas som det ledande laboratoriet i världen för högenergifysik och världens största laboratorium för forskning inom partikelfysik. Den forskning som bedrivs är i första hand elementarpartikelfysik men även fundamental fysik inom angränsande områden.  För Marie och mig som knappt klarade Matte A framstod det hela som armeniska.

CERN forskar inte bara inom partiklar utan ligger också långt fram inom IT-området, till exempel utvecklades World Wide Web vid laboratoriet som idag är ledande med avseende på utvecklingen av Grid-tekniken inom Europa där Sverige deltar genom SweGrid-projektet.  Medlemsländerna betalade nästan 7 miljarder för kalaset 2008. Vår timing var optimal då vi precis hann till den futuristiska informationsfilmen. Inträdet var helt gratis.

På tillbaka vägen stannade vi till på IKEA. Det kan tyckas ganska idiotiskt att besöka något som är så typiskt svenskt och i vårt fall osar Linköping lång väg. Det var dock det som var charmen. Att kunna jämföra utbudet med Sverige. Se om de serverade köttbullar, vilket det gjorde eller återuppliva alla svenska namn på svenska i ett annat land.

Några stationer senare stegade vi av invid ”Smurfhusen”. Mellan 1982-1984 byggdes dessa coola byggnader som nästan täcker ett helt kvarter och som influerats av Antoni Gaudí och i viss mån Smurfarnas hus. Det var definitivt en annorlunda upplevelse. Därifrån var det inte så väldans långt bort att gå till FN:s Europakontor. Trots att stolen var övertäckt blev det en betydligt större upplevelse att se platsen med sol men utan spöregn.

Granne med det stora FN-palatset låg den botaniska trädgården. Troligtvis har många internationellt avtal rotts i hamn via diskreta diplomatiska överläggningar i dessa lugna filosofiska promenadstråk. Både jag och Marie blev hänförda av den variation som parken ståtade med. I de välskötta trädgårdarna fanns djur, örtgårdar, rosarier och typ tusen saker till, en helt underbar plats.

Den förföriska parken bands ihop med strandpromenadstråket, vilket i sig var en grogrund för unga som gamla att samlas. Vi strosade längs med vattnet till den stora allmänna piren som avslutades med en dvärgfyr. Två minimala stränder fanns där liksom bastu, omklädningsrum och massage. Vi var långt ifrån ensamma, utan hela piren fullkomligt vibrerade utav ett härligt folkmyller.

Jet d’Eau är en gigantisk fontän och är en av stadens mest kända landmärken samt av de största fontänerna i världen. Den ligger vid den punkt där Genèvesjön mynnar ut i floden Rhône och är synlig i hela staden och från luften. Från Piren eller kajen kunde besökarna ta optimala bilder på Jet d’Eau. Vårt tilltänkta indiska hak hade dels på tok för lite rätter på menyn, dels var snuskigt dyr.

Det blev istället Restaurang Bombay som fick bana vägen för våra utsvultna strupar. Jag åt en stark poulet Jalfresi med ett indiskt öl. Marie beställde Butter Chicken med en Lassie mango. Till detta blev det naan bröd med nötter, ost och chili. Kalaset gick ändå på runt 750 kronor, men maten var fantastisk. Klockan hade hunnit bli 21.30 innan vi äntrade hotellsängen. Det fanns lagom tid att skriva digitala kort på, prata med barnen samt ta det lugnt och packa.

Dag 4 – Lausanne

Efter frukosten betalade vi  de 5000 kronor som 3 nätter på Hotel Les Arcades kostade. 45 minuter tog den friktionsfria tågresan mellan Genève och Lausanne. För två biljetter fick vi betala 390 kronor. Logistiken i området var snuskigt servicevänligt. Tågen gick ofta, var inte superdyra, men bekväma och snabba. Vi passade också  på att köpa biljetter från Lausanne till Genève flygplats.

Klockan 10.15 var vi framme i Lausanne. Därifrån tog vi metron till vårt hotell.  Swiss Wine Hotel och Bar låg påpassligt precis invid vår metrostation. Även denna stad körde med att alla som bodde på hotell fick ett gratis resekort som gällde på all kollektivtrafik.

Trots bra väder så var både jag och Marie lite halvsega utifrån allt gående. 4½  mil på 3 dagar kräver sin man eller kvinna – retroaktivt. Typiskt nog så var Lausanne byggd på några hundra  backar. Den första kilometern gick i lodrät riktning genom oändliga kullerstensstigningar.

Den inklämda, men mäktiga Katedralen besöktes av oss tillika Schweiz största. Den intilliggande terrassen hade en utsikt att mörda för. Därefter fikade vi, kollade till Gamla stan och Lausannes nya flashiga kvarter, Flon district.

Ouchy kallas hamnområdet som får anses vara porten till Genevesjön. Här utgår de olika båtturerna från.  Inför morgondagen inhandlades därför två biljetter till en båtfärd från Lausanne till Chateux De Chillon. Utsikten till andra sidan med de höga alperna som bakgrund var bara sådär surrealistiskt vackert, precis det vi hade hoppats få se under resan.

Vi  följde strandpromenaden till The Olympic Museum. Inträdet på 160 kronor per person reducerade vårt intresse för olympiader. All utomhuskonst i den stora trädgården var relaterat till tidiga olympiska spel. Det fanns exempelvis både en höjd- och stavhoppsribba som påminner besökarna hur högt ett världsrekord egentligen är. Jag och Marie förlade en timmes välbehövlig siesta på de välskötta gräsmattorna.

Slaviskt följde vi den resterande biten utav strandpromenaden till dess ände, och tillbaka. Gradantalet hade stigit till 25 grader. Vi var aningen uttråkade, men fortsatte att gå eftersom vi inte hade något bättre för oss. Till sist hamnade vi på ett halvstort tivoli, typ Axels, fast större. Dock var det ljusår från Gröna Lund eller Liseberg. Det innebar att vi bara tittade, inte åkte.

Efter att ha sett allt som var värt att se i Ouchy tog vi backen därifrån till City. Den kändes som måndag hela veckan, den tycktes aldrig ta slut.

Vi gick återigen runt Gamla stan med huvudsyfte att hitta någon mysig restaurang. Ibland är denna process som förgjord. Efter ett helvetiskt letande fann vi Les Brasseurs. Ett franchiseställe som fanns på fem andra ställen i landet. Både jag och Marie fegade eftersom vi tog varsin stor burgare. Jag var exceptionell tydlig med att mitt kött skulle vara beyond well done.

Första tuggan bevisade att informationen inte lämnat bordet. Det rosa köttet bländade mig. Istället för att bara be servitören att göra om well done grillningen åt jag upp hälften av denna muleupplevelse. Jag omsatte min frustration i ren skär svenskhet ”jag vill absolut inte vara till besvär mentaliteten”. Den kalla ölen var det som fick godkänt. Ironiskt sett landade slutnotan på den dyraste hittills, ett hån mot oss fegisar.

En av höjdpunkterna på denna dag var att få kasta sig på sängen. Det gjorde vi efter att ha checkat in klockan 20.30. Kvällen avslutades med sociala medier, mobilspel och skicka ”Riktiga vykort”.

Dag 5 – Genèvesjön

Vi gick upp runt klockan 09.00. Frukosten ingick inte på detta hotell. För 340 kronor kunde vi få en buffé, men priset kändes lite väl högt och snålheten tog överhanden. I Ouchy handlade vi på oss vatten, yoghurt och bröd för bara 70 kronor. Vår båt avgick klockan 11.20, 13.25 var vi framme vid Chillon Castle.

Vägen dit kantades utav genant vackra vyer i symbios med ett fantastiskt sommarväder. Château de Chillon är ett ”sagoslott” byggt på en undervattensklippa vid östra ändan av Genèvesjön i Schweiz mellan Villeneuve och Montreux. Medeltidsslottet var oväntat häftigt även innanför murarna.

Fängelsehålorna och tortyrkammaren var exceptionellt obehagliga. Istället för överdådiga rum dekorerade med miljontals av tavlor bestod slottet av mindre karga rum där funktionaliteten stod främst  i fokus. Toaletten var en sådan plats; två hål på en marmorställning och 40 meter rakt ner i vattnet.

Vi valde att gå den 3 kilometer långa strandpromenaden till Montreux, istället för att ta bussen. Av alla sådana promenader jag gått var detta kungen av strandpromenader. Istället för bara en vattenlinje kantades färden av oändligt med kreativt varierade blomsterarrangemang, trädplanteringar och utomhuskonst. Alla färger, höga snöprydda alper, det blå vattnet, klippor, konstbänkar och båttrafik skapade en 3 kilometers naturtavla som vi inte sett maken till.

Efter denna sanslösa promenad var vi framme i Montreux. Det vimlade av människor runt kajerna. Gruppen Queens sångare Freddie Mercury hade hedrats med en staty invid vattenbrynet. Anledningen var att han slagit sig ner i denna underbara stad och skaffat sig en egen studio: Mountain recording studio.

Självklart ville vi ta foton där jag och Marie var i bild med denna karismatiske personlighet. Det ville tyvärr halva Bombay också. De fick fototokiga japaner att verka folkskygga utifrån att de skulle ta några 100 foton på varandra i alla olika konstellationer, möjliga som omöjliga. Att släppa fram några andra turister låg inte i deras intressen. Till sist blev jag tjurig och provocerade fram fotolägen för oss.

Efter denna pärs gick vi runt i staden för att hitta någonstans att äta. Jag hittade efter en stund en annan agenda. Beläget högt upp låg deras gamla stan. Jag ville helt enkelt se medeltidshusen, medan Marie definitivt inte delade detta engagemang. Efter horribla uppförsbackarna fick jag temporärt njuta utav de arkitektoniska mästerverken.

Marie och jag hittade ingen passande restaurang utan tog tåget till närliggande Vevey. Efter all sol hann det mulna till ordentligt för att i nästa sekund börja spöregna. Det var inte alls lika upphetsande att utforska staden som bland annat är känd för att Charlie Chaplin bott här i 25 år. Vi lyckades dock ta foton på oss och Chaplinstatyn invid strandkanten.

Likt ett gudomligt ingripande hittade vi lite senare en tvättäkta italiensk restaurang, Molino. Den tillhörde kategorin dyrare hak att äta på. All pasta gjordes direkt på stället och helt synligt, bara det en upplevelse. Vi tog varsin Tortellini alla panna. Den himmelskt krämiga såsen var mat för gudarna. Trots att jag kunde ha ätit tre gånger som mycket var varenda tortellini värd 30 sekunder i gommen.

Tåget till Lausanne gick klockan 18.15. Den resan tog bara 15 minuter. Kvällen avslutades med att vi handlade frukost inför morgondagens hemfärd. På agendan stod också dusch och packning. Sammanfattningsvis så upplevde vi Lausanne som en stad som ingen av oss riktigt gillade.

Dag 6 – hemfärd

Mobilen hamrade in budskapet att vi var tvungna att kravla oss upp från den sköna sängen. Vi betalade 2500 kronor för två nätter på detta braiga hotell, sedan metro till järnvägsstationen för att ta tåget till flygplatsen. På grund utav det dyra prisläget blev det inte mycket shoppande.

Frukosten avverkades invid vår gate. Hela reseprocessen fungerade sjukt bra. Det var bara från Arlanda till Norrköping som det blev 1½ timmes försening då det inträffat en olycka. Vi var hemma runt klockan 19.00. Barnen var frenetiskt nyfikna. De blev halvnöjda med de örhängen de fick samt lite godis. Borta bra men hemma bäst.

Hela kalaset hade gått på runt 19 000 kronor. Det kan tyckas dyrt, men vi vistades i ett av Europas dyraste land. Både jag och Marie var väldigt nöja med vad vi upplevt.

Continue Reading »

 ”Beta-av-kokboks-strategin”

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att skapa en strategi som inte skulle upplevas som ett jobbigt krav-ok över axlarna i vardagsstressen. I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma vilken efterrätt och vilken middag som avsmakas blir det aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den veckan har personen har det övergripande ansvaret att handla in råvarorna och tillaga dem. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan det görs, eller om man vill gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt.

Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske, för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

1560 olika recept har vi skapat under en tio-års period. Förutom att det är en hel,  har i alla fall jag lärt mig massor utifrån att förut varit en medioker kock. När man gör dessa recept är det en stor fördel att man inte känner sig alltför pressad av  andra vardagliga sysslor. Det är bara att acceptera att det tar tid  att laga mat från grunden och att njuta av dessa stunder istället för tvärtom.

I symbios med matprocessen lyssnar jag på  musik från alla genrer på hög volym. Förut drack jag vin till matprocessen. De senaste två åren gör jag inte det längre, utan hänger mig bara till råvarorna och musiken.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera med bara Polly i kladdkakan så kan man dela upp kakan i två till fyra delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Daim, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Mina smaklökar är påminner en viss del om ett barns. Jag gillar i stort sett inget som kommer från havet. Torsk fungerar utmärkt, men sådant som andra varelser benämner som delikatesser ogillar jag såsom bläckfisk, musslor, räkor, kräftor och dylikt.

Något jag skyr som elden är all form av svamp. Om det är konsistensen, smaken av typ ingenting eller alla gifter som samlas i denna avskyvärda råvara låter jag vara osagt, men äta det skulle aldrig ske. Det tråkiga med detta är ju att de andra i familjen indirekt blir drabbade av infantilismen. Sorgligt, men de får glädja sig åt att jag dyrkar indisk mat och pastarätter.

Ett helhetskoncept

• Första steget är att dagbokföra vilket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.

• Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.

• Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extra delikata och vill göra om.
  

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar. Recept som får ett lägre betyg än en 4:a förkastar vi helt sonika.

Skulle en rätt attrahera våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 i betyg eller över, så vandrar receptet in i ytterligare en lista där själva matessensen i sig hamnar.

Efter några år har man definitivt inga problem med att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrätter till vänner eller  släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

Att många recept sällan får under betyg 3 beror mest på att vi gör recept som instinktivt känns spännande och delikata. Då är det sällan vi blir riktigt besvikna, utan det tillagade hamnar främst på graderingen ”god”.

Däremot krävs det väldigt mycket utav smaklökarna om vi sätter en 6 eller ännu värre en 7. Vid ett sådant betyg måste rätten vara 5-i-topp något av det godaste man någonsin ätit.

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Vissa rätter blir helt enkelt godare än andra. De som får en 5:a i betyg och över åker in i en speciell receptlista där ”top of the class” bara får inträde.

De med högst betyg 2015 var dessa härliga recept. Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap. Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad. Ost- och skinkgifflar med basilika. Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost. Inflätad grillkorv: vetemjöl,

Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskostrapsolja, jäst, mjölk. Kärleksmums: cocos, Kakao. Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes. Chokladdoppade dadlar med en valnöt i. Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk. Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär.

Kalljästa rabarber- och vaniljbullar med mandelmassa var det enda recept som fick en 6:a. Efterrätten var en fest för alla smaklökarna, en ren sensation.

2015 års recept

V.01 Mari 3½/7                  Maries köttpiroger med pizzadeg: chili, curry, oregano

V.01 Mari 2½/7                  Glutenfri pekannötpaj: maizena, citron, gräddfil

V.02 Mats 3/7                     Danske Hacke biff med potatismos: grädde, lök, tabasco

V.02 Mats 3/7                     Smoothies: banan, blåbär, vaniljglass

V.03 Mari 3/7                     Ris med citronstekt kyckling

V.03 Mari 3/7                     Pannacotta på gelé socker: grädde och kakao

V.04 Mats 3½/7                  Chiagröt med choklad och banan: 2 msk chia, mandelmjölk

V.04 Han  4/7                    Muffins med marabouchoklad i botten

V.05 Mari 3/7                      Chiagröt med bär: mandelmjölk

V.05 Mari 3½/7                  Pannkakstårta med grädde och nutella

V.06 Mats 4½/7              Varm smörgåstårta: kyckling, morötter

V.06 Mats 3/7                     Kladdkaka med non-stop

V.07 Mari 3/7                     Tacokyckling (spiskummin): stekt mango chutney/rödlök/morötter

V.07 Mari 4/7                   Devil´s food muffins: mandelmjöl, kakao, kokosmjöl

V.08 Mats 4/7                   Panerad kycklingfilé med ris blandat i massor ost och majs

V.08 Mats 2½/7                  AM cookie: Dumle kola, mörk choklad, farinsocker

V.09 Mari 4/7                    Krämig falukorv med ris:  senap, västerbottenost, chilisås, grädde

V.09 Mari 4½/7               Oreocheesecake: färskost, oreokex

V.10 Mats 2/7                     Lättlagad fiskgratäng. Purjolök, krossade tomater, potatismos

V.10 Mats 4/7                   Marabouchokladbanansockerkaka

V.11 Mari 3½/7                  Fisk á la orange: apelsinjuice, torsk, grädde

V.11 Mari 3/7                     Grahamsskorpor

V.12 Mats 3/7                     Köttfärspastaomelett med ost.

V.12 Mats 4/7                   Brownies med avokado: mandelmjöl, mörk choklad, florsocker

V.13 Mari 4/7                   Grahamsfrallor

V.13 Mari 4/7                   Blåbärssoppa med hallon: potatismjöl, vaniljpulver, citronsaft

V.14 Mats 4/7                   Potatismos i ugn med prästost, vanlig ost och kokt skinka

V.15 Mari 5/7                   Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap

V.16 Mats 3/7                        Amerikanska pannkakor

V.16 Mats 4/7                    Kladdkaka i micro: havregryn, bakpulver, sirap

V.17 Mari 3/7                         Kycklinggryta Massaman: potatis, broccoli, chili, limeblad

V.17 Mari 3/7                        Chokladbollskaka i tårtbitar: havregryn, strössel, kokosflingor

V.18 Mats 4/7                     Tacopizza: tortillabröd, paprika, oregano, tacosås

V.18 Mats 4/7                     Nutella & banansmet i pannkakor

V.19 Mari 3/7                        Morotssoppa: lök, crème fraiche,

V.19 Mari 3/7                         Godiskaka i panna:  nonstop, farinsocker, mjölkchoklad

V.20 Mats 3½/7                  Vitlöksdoftande lövbiffsgryta & bandspagetti: lök, crème fraiche,

V.20 Mats 4½/7              Syrlig frestelse med vit choklad: citron, lemon curd, vispgrädde

V.21 Mari 3/7                     Sallad med gorgonzola, päron, valnötter, olivolja, isbergssallad

V.21 Mari 4½/7                Smoothie: med bana, blåbär och nykomlingen äpplen

V.22 Mats 3/7                     Enkel köttgryta med bandspagetti: grädde, vatten, lök, soja

V.22 Mats 3/7                     Chocolate chip cookies: havregryn,

V.23 Mari 2/7                     Filmjölkslimpa med frön, sirap, grahamsmjöl

V.23 Mari 5½/7             Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad

V.24 Mats 5/7                 Ost- och skinkgifflar med basilika

V.24 Mats 3/7                     Kexchokladpannacotta

V.25 Mari 4/7                  Kycklinggryta med curry och bacon: crème fraiche, mjölk, lök

V.25 Mari 3½                     Banan-jordgubbspannacotta

V.26 Mats 3/7                     Lövbiff i pitabröd med vitlökssås

V.26 HW  2/7                     Choklad-kaka: oregokex, jordgubbar, mjölkchoklad (för sött)

V.27 Mari 5/7                  Inflätad grillkorv: vetemjöl, rapsolja, jäst, mjölk

V.27 Mari 3½/7                 Persikopaj: ägg, vispgrädde, mandelmassa

V.28 Mats 3½/7                 Vitlöksdoftande lövbiffsgryta med bandspagetti: crème fraiche

V.28 Mats 3/7                     Nutellarulltårta med färska hallon och grädde

V.29 Mari 4/7                   Maries fiskgratäng med färskpotatis: ost, fiskbuljong, grädde, dill

V.29 Mari 4/7                   Jordgubbar doppade i mjölkchoklad och strössel

V.30 Mats  3/7                    Quiche Lorraine: kassler, purjolök, lagrad ost, lök

V.30 Mats 4½/7              Blåbärssnittar i långpanna: mycket blåbär, smält smör, socker

V.31 Mari 3/7                     Hönokakapizza: rucola, parmesan, parmaskinka

V.31 Mari 3/7                     Körsbärs- & chokladsmuffins

V.32 Mats 2/7                     Grönpepparkyckling med ris: smör (för mycket dock), grädde

V.32 Mats  6/7                  Kalljästa rabarber- och vaniljbullar: mandelmassa

V.33 Mari 4/7                   Maries kycklingsoppa mede bröd: lök, linser, crème fraiche

V.33 Mari 2½/7                  Hembakade ballerina kakor: choklad och nougat smält ihop

V.34 Mats 3½/7                  Enkel köttgryta: gul lök, crème fraiche, soja, svartpeppar,

V.34 Mats 4/7                   Hård chokladkaka med lakrits/kolakräm

V.35 Mari 3½/7                  Krämig potatis och löksoppa med krutonger och grädde

V.35 Mari 3/7                     Nutella bullar

V.36 Mats 3/7                     Kamut-vetesallad med nötter och rårivna morötter

V.36 Mats 4/7                  Chocolate chip cookie brownie

V.37 Mari 5½/7               Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost

V.37 Mari 3/7                     Havrerutor med choklad och nötter

V.38 Mats 2/7                     Arlas Kalops: purjolök, lagerblad, gula lökar, kryddpepparkorn

V.38 Mats 3/7                     Smoothie: banan och jordgubb

V.39 Mari 3½/7                  Potatissoppa med parmesan och muskot

V.39 Mari 3/7                     Smoothie: banan och apelsin

V.40 Mats 4/7                  Dal Tadka (linsgryta) med chapatibröd: vitlök, gurkmeja, ingefära

V.40 Frida 3/7                    Kokostoppar: kokos, smör

V.41 Mari 4/7                   Kyckling på asiatiskt vis med ris: bananer, sambal oele

V.41 Mari 2/7                     Parmesanpannkakor:

V.42 Mats 3/7                     Stuvade ärtor med stekt korv: burkärtor, mjölk

V.42 Mats 5/7                  Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskost

V.43 Mari 4½/7              Tunnbrödssticks: olivolja, kummin, västerbottenost, flingsalt

V.43 Mari 3/7                     Äppelkaka med mandelmassa & pinjenötter & vaniljsås

V.44 Mats 2/7                     Dillkött ur Recept.nu: purjolök, mkt grädde, morötter, kalvkött

V.44 Mats 4/7                  Sega havrerutor: Sirap, havregryn, ägg

V.45 Mari 3/7                     Kyckling med äpplen och ingefära med ris: grädde

V.45 Mari 4½/7             Kardemummakanel bullar

V.46 Mats 3/7                     Belgiska hamburgare: majonnäs, tomat, gurka, sallad

V.46 Mats 4/7                  Fluffig nutella mousse: grädde & nutella

V.47 Mari 2/7                     Fransk löksoppa med ost och krutonger: lagerblad, chiliflakes,

V.47 Mari 5/7                  Kärleksmums: cocos, Kakao

V.48 Mats 3/7                     Krämig majssoppa med parmachips

V.48 Mats 5/7                  Syrlig yoghurtkaka med hallon på och i samt citron

V.49 Mari  4/7                  Annas kålsoppa: vitkål, mörk sirap, kokt julskinka

V.49 Mari 3/7                     Pepparkakscheesecake med apelsinsås

V.50 Mats 3/7                     Potatismos med panerad fläskfilé

V.50 Mats 4/7                  Vår kokboks Knäck: sirap, grädde, socker

V.51 Mari 5/7                  Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes

V.51 Mari 5/7                  Chokladdoppade dadlar med en valnöt i

V.52 Mats 5/7                  Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk

V.52 Mats 5½/7              Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär