Inledning

I två år har jag och Marie lagt undan pengar i ett resekonto med syfte att själva, utan barn, resa någonstans där det finns höga berg. Ett resereportage på nätet om Genèvesjön väckte mitt intresse. Eskapismembryot förmedlades sedan till min fru, som gillade vad hon läste.

Arméknivar, choklad, banker, neutralitet och klockor förknippade vi med landet som förväxlas med Sweden. Hårdrockgrupper som Shakra, Gotthard och Krokus känner jag också väl till. Genève är med sina knappt 200000 invånare Schweiz näst största stad och  ligger på gränsen mot Frankrike. Lausanne är landets fjärde största stad med cirka 130 000 tusen invånare.

Barnens fem föräldrafria dagar var minutiöst planerade i kombination att ta eget ansvar. Hade vi valt att inkludera dem på resan var vi rädda för att de dött utav allt utforskande. Det hade inneburit att såväl deras som vår semester hade blivit en orgie utav tjat, gråt och frustration. Då är det bättre att välja ett resmål som i högre grad attraherar dessa miniögonstenar på ett bättre sätt såsom London, Paris, Gröna Lund eller någon kuststad.

Dag 1 – regn och rusk

Vi bilade från Norrköping till Arlanda runt klockan 11.30. Vi checkade in, åt en hemmagjord lunch, köpte vatten och kaffe. Klockan 18.15 landade vi i Genève. Vi hämtade biljetter för att få åka gratis buss in till centrumet. Det visade sig att vårat hotell låg precis emot järnvägsstationen och granne med ett medelstort H & M.

Efter att ha checkat in och hastigt sett våra rum for vi ut i ett Genève fylld med mörka moln, ackompanjerad utav en förrädisk blåst. Det blev en relativ kort sightseeing invid strandpromenaden, innan vi började leta efter ett ställe att äta på. Det dystopiska vädret bjöd inte in besökarna till mera utforskande till fots.

Vi vacklade mellan att fira inledningen av semestern eller att satsa mera på kommande middagar. Efter ett febrilt letande fann vi halvtorftiga Istanbul kebab. Prisläget i Schweiz är otroligt nog högre än i Sverige. För en falafel med vatten, en wrapkebab med öl landade priset på 320 kronor; då pratar vi inte svenska storlekar precis.

Regnet tilltog och vi skyndade hem till vårt hotellrum. Då allt är dubbat på franska i detta alpland innebar det att själva tv-tittande i stort sett blev helt ovidkommande. Till och med jag klarade av att se andra halvleken av Liverpool – Sevilla. En batalj spanjorerna välförtjänt vann med 3-1.

Dag 2 – långpromenadsorgie

Jag hade knappt sovit någonting, Marie vaknat runt 16 gånger. Frukostbuffén, men främst kaffet lockade ner oss (mig) på ostadiga ben. Servicen och den sparsmakande morgonmålsintaget var klart över förväntan. På alla Hotell i Genève ingick det ett gratis buss-och spårvagnskort. Trots fyra kokainstinna espresso var både min själ som kropp balsamerad av ren skär koma.

Klockan 08.30 var vi i utforskarberedskap att upptäcka strandpromenaden som bland annat skulle ta oss till FN:s Europahögkvarter. Mörka moln, blåst och regn slog följe med oss under den långa promenaden. Strandpromenaden miste lite av sin charm när vi var tvungna att tämja våra paraplyer. Vi gick genom en härlig naturpark innan vi nådde fram. Den symboliska jättestolen som skuggar FN- huvudbyggnaden var tyvärr under restaurering.

Regnet upphörde lyckligtvis, och vi traskade vidare till Gamla stan. Området stolthet är utan tvekan St Pierre katedralen. Dock var även denna mäktiga byggnad föremål för en stor renovering. Vi upplevde Gamla stan som lite för splittrad och ogreppbar.

Efter några timmar kändes det som att sulorna på skorna successivt hade slipats bort. Vi var också osäkra om det var träningsvärk eller benhinneinflammation som gäckade oss. Tre gånger under dagen och kvällen sprack himlen upp. Jag och Marie greppade varje tillgänglig solstråle sittandes någonstans där det gick att lapa sol.

Nästa anhalt som turistbroschyrerna skvallrade om var i närliggande Bastionparken med Reformationsmuren som ögonsten vilken uppfördes 1909 för att hedra grundarna av protestantismen. Det var en mäktig mur som vi spanande in i typ tre minuter. Vi gick tillbaka till gamla stan, för att sedan leta upp en italiensk restaurang som vi sett tidigare.

La Trattoria da Tonino var bara sådär perfekt en trattoria kan vara. Ägaren delegerade sina familjemedlemmar och anställda till våra bord. Själv höll han mafiosolikt koll på läget och charmade pillemariskt kunderna. Den sjusärdeles krämiga Pasta Carbonaran var al dente i symbios med svartpeppar, parmesan, italienskt vatten och italienskt öl – dagens höjdpunkt kändes det som då.

Sedan barnsben har jag varit av den åsikten att allt som byggs i en stad inte bara ska vara funktionalistisk, utan också estetisk. Det ska gälla allt från elstationer, lyktstolpar, till papperskorgar och gångvägar. Synergieffekterna utav detta blir gladare invånare, förvånade turister, historisk särprägel, utomhuskonst med mera. I Genève körde de stenhårt med att måla upp sådant som i Sverige till 99.8 procent är klätt i grått.  Jag hittade säkert över 50 stycken konstverk, istället för 50 gråa intetsägande funktionstingestar.

Vi valde sedan mellan att ta en siesta eller halvligga på några bryggor. Eftersom solen visade sig någon halvtimme blev det flytbryggan. Vad ska man som turist göra i en storstad om vädret gäckar en, om man är mätt,  inte gillar konstmuseum eller är snuskigt segtrött? Att gå till hotellrummet kändes onekligen som en semesterförlust, då kunde vi lika gärna befunnit oss i Finspång.

Vi valde istället att ta ytterligare en långpromenad längs floden, fast i motsatt riktning. Det märktes ganska snart att det blev fler färgade människor ju fler kilometer vi lämnade bakom oss. Blomsterkreationerna var färre och bänkarna långt ifrån nymålade. Det var i vilket fall vackert på ett annorlunda sätt. Avsaknaden utav turister var en befrielse.

Vi shoppade inte direkt loss på deras svar på NK: Manos, men en deodorant och vatten hamnade i ryggsäcken. Matavdelningen på Manos var förövrigt helt klockren. Sjukt trötta stegade vi in på hotellet efter att ha handlat på oss lite godis. Att man utan tillstymmelse till sömn ändå gått runt 2 mil, varit på bra humör och tagit mängder av foton av staden i olika vinklar är en gåta som förblir olöst. Denna natt sov vi båda som däckade näbbdjur efter att ha ha varit ute på sociala medier samt pratat med barnen.

Dag 3 – solen regerade

Vi tog en välförtjänt sovmorgon innan frukostbuffén. Jag hade sparat en del av Genève till denna sista dag. Till skillnad från gårdagen så kändes inte energiflödet som en chimär. Att solen på långa vägar inte var skymd av svarta moln gjorde definitivt inte saken sämre. Klockan 10.30 flanerande vi  till Parc de Cirque.

Dessförinnan dess hittade jag den förträffliga affären Blue Max. Butiken var fylld av accessoarer som udda ringar, halsband, T-shirts och dylikt. Jag valde mellan två ytterst coola dödskalleringar, något som slutade med att jag blev 800 kronor fattigare, men två ringar rikare.

Den nyanlagda parken bestod av en gigantisk skateboardpark, men också orangeröd sand i kombination med asfalterade cykel- och gångvägar. En minst sagt konstig park. Bredvid den hölls en lokal lördagsmarknad där färska frukter samsades med ost, kött och grönsaker. The Bain district låg bara några 1000 meter därifrån. Etografiska- och Klockmuseet var två platser som fanns i räckhåll.

Vi fortsatte istället vidare till staden i staden: Carouge – Genèves svar på Greenwich Village.  Jag vet inte om det var  dåliga lokalsinnen eller en taskig turistkarta som  låg bakom fenomenet att fråga oss fram till platsen. Efter ett tröstlöst gående kom vi till sist fram till Carouge.

Det var helt klart värt mödan. En mysig huvudgata där spårvagnen gick, flankerades av pittoreska hus fyllda till bredden med hantverksbutiker, caféer och designprylar. Två timmars livskvalitetstid spenderades på detta helt underbara ställe, inklusive en långfika och en bänksiesta.

Från denna ändhållplats tog vi oss till nästa ändhållplats via spårvagnen. CERN betraktas som det ledande laboratoriet i världen för högenergifysik och världens största laboratorium för forskning inom partikelfysik. Den forskning som bedrivs är i första hand elementarpartikelfysik men även fundamental fysik inom angränsande områden.  För Marie och mig som knappt klarade Matte A framstod det hela som armeniska.

CERN forskar inte bara inom partiklar utan ligger också långt fram inom IT-området, till exempel utvecklades World Wide Web vid laboratoriet som idag är ledande med avseende på utvecklingen av Grid-tekniken inom Europa där Sverige deltar genom SweGrid-projektet.  Medlemsländerna betalade nästan 7 miljarder för kalaset 2008. Vår timing var optimal då vi precis hann till den futuristiska informationsfilmen. Inträdet var helt gratis.

På tillbaka vägen stannade vi till på IKEA. Det kan tyckas ganska idiotiskt att besöka något som är så typiskt svenskt och i vårt fall osar Linköping lång väg. Det var dock det som var charmen. Att kunna jämföra utbudet med Sverige. Se om de serverade köttbullar, vilket det gjorde eller återuppliva alla svenska namn på svenska i ett annat land.

Några stationer senare stegade vi av invid ”Smurfhusen”. Mellan 1982-1984 byggdes dessa coola byggnader som nästan täcker ett helt kvarter och som influerats av Antoni Gaudí och i viss mån Smurfarnas hus. Det var definitivt en annorlunda upplevelse. Därifrån var det inte så väldans långt bort att gå till FN:s Europakontor. Trots att stolen var övertäckt blev det en betydligt större upplevelse att se platsen med sol men utan spöregn.

Granne med det stora FN-palatset låg den botaniska trädgården. Troligtvis har många internationellt avtal rotts i hamn via diskreta diplomatiska överläggningar i dessa lugna filosofiska promenadstråk. Både jag och Marie blev hänförda av den variation som parken ståtade med. I de välskötta trädgårdarna fanns djur, örtgårdar, rosarier och typ tusen saker till, en helt underbar plats.

Den förföriska parken bands ihop med strandpromenadstråket, vilket i sig var en grogrund för unga som gamla att samlas. Vi strosade längs med vattnet till den stora allmänna piren som avslutades med en dvärgfyr. Två minimala stränder fanns där liksom bastu, omklädningsrum och massage. Vi var långt ifrån ensamma, utan hela piren fullkomligt vibrerade utav ett härligt folkmyller.

Jet d’Eau är en gigantisk fontän och är en av stadens mest kända landmärken samt av de största fontänerna i världen. Den ligger vid den punkt där Genèvesjön mynnar ut i floden Rhône och är synlig i hela staden och från luften. Från Piren eller kajen kunde besökarna ta optimala bilder på Jet d’Eau. Vårt tilltänkta indiska hak hade dels på tok för lite rätter på menyn, dels var snuskigt dyr.

Det blev istället Restaurang Bombay som fick bana vägen för våra utsvultna strupar. Jag åt en stark poulet Jalfresi med ett indiskt öl. Marie beställde Butter Chicken med en Lassie mango. Till detta blev det naan bröd med nötter, ost och chili. Kalaset gick ändå på runt 750 kronor, men maten var fantastisk. Klockan hade hunnit bli 21.30 innan vi äntrade hotellsängen. Det fanns lagom tid att skriva digitala kort på, prata med barnen samt ta det lugnt och packa.

Dag 4 – Lausanne

Efter frukosten betalade vi  de 5000 kronor som 3 nätter på Hotel Les Arcades kostade. 45 minuter tog den friktionsfria tågresan mellan Genève och Lausanne. För två biljetter fick vi betala 390 kronor. Logistiken i området var snuskigt servicevänligt. Tågen gick ofta, var inte superdyra, men bekväma och snabba. Vi passade också  på att köpa biljetter från Lausanne till Genève flygplats.

Klockan 10.15 var vi framme i Lausanne. Därifrån tog vi metron till vårt hotell.  Swiss Wine Hotel och Bar låg påpassligt precis invid vår metrostation. Även denna stad körde med att alla som bodde på hotell fick ett gratis resekort som gällde på all kollektivtrafik.

Trots bra väder så var både jag och Marie lite halvsega utifrån allt gående. 4½  mil på 3 dagar kräver sin man eller kvinna – retroaktivt. Typiskt nog så var Lausanne byggd på några hundra  backar. Den första kilometern gick i lodrät riktning genom oändliga kullerstensstigningar.

Den inklämda, men mäktiga Katedralen besöktes av oss tillika Schweiz största. Den intilliggande terrassen hade en utsikt att mörda för. Därefter fikade vi, kollade till Gamla stan och Lausannes nya flashiga kvarter, Flon district.

Ouchy kallas hamnområdet som får anses vara porten till Genevesjön. Här utgår de olika båtturerna från.  Inför morgondagen inhandlades därför två biljetter till en båtfärd från Lausanne till Chateux De Chillon. Utsikten till andra sidan med de höga alperna som bakgrund var bara sådär surrealistiskt vackert, precis det vi hade hoppats få se under resan.

Vi  följde strandpromenaden till The Olympic Museum. Inträdet på 160 kronor per person reducerade vårt intresse för olympiader. All utomhuskonst i den stora trädgården var relaterat till tidiga olympiska spel. Det fanns exempelvis både en höjd- och stavhoppsribba som påminner besökarna hur högt ett världsrekord egentligen är. Jag och Marie förlade en timmes välbehövlig siesta på de välskötta gräsmattorna.

Slaviskt följde vi den resterande biten utav strandpromenaden till dess ände, och tillbaka. Gradantalet hade stigit till 25 grader. Vi var aningen uttråkade, men fortsatte att gå eftersom vi inte hade något bättre för oss. Till sist hamnade vi på ett halvstort tivoli, typ Axels, fast större. Dock var det ljusår från Gröna Lund eller Liseberg. Det innebar att vi bara tittade, inte åkte.

Efter att ha sett allt som var värt att se i Ouchy tog vi backen därifrån till City. Den kändes som måndag hela veckan, den tycktes aldrig ta slut.

Vi gick återigen runt Gamla stan med huvudsyfte att hitta någon mysig restaurang. Ibland är denna process som förgjord. Efter ett helvetiskt letande fann vi Les Brasseurs. Ett franchiseställe som fanns på fem andra ställen i landet. Både jag och Marie fegade eftersom vi tog varsin stor burgare. Jag var exceptionell tydlig med att mitt kött skulle vara beyond well done.

Första tuggan bevisade att informationen inte lämnat bordet. Det rosa köttet bländade mig. Istället för att bara be servitören att göra om well done grillningen åt jag upp hälften av denna muleupplevelse. Jag omsatte min frustration i ren skär svenskhet ”jag vill absolut inte vara till besvär mentaliteten”. Den kalla ölen var det som fick godkänt. Ironiskt sett landade slutnotan på den dyraste hittills, ett hån mot oss fegisar.

En av höjdpunkterna på denna dag var att få kasta sig på sängen. Det gjorde vi efter att ha checkat in klockan 20.30. Kvällen avslutades med sociala medier, mobilspel och skicka ”Riktiga vykort”.

Dag 5 – Genèvesjön

Vi gick upp runt klockan 09.00. Frukosten ingick inte på detta hotell. För 340 kronor kunde vi få en buffé, men priset kändes lite väl högt och snålheten tog överhanden. I Ouchy handlade vi på oss vatten, yoghurt och bröd för bara 70 kronor. Vår båt avgick klockan 11.20, 13.25 var vi framme vid Chillon Castle.

Vägen dit kantades utav genant vackra vyer i symbios med ett fantastiskt sommarväder. Château de Chillon är ett ”sagoslott” byggt på en undervattensklippa vid östra ändan av Genèvesjön i Schweiz mellan Villeneuve och Montreux. Medeltidsslottet var oväntat häftigt även innanför murarna.

Fängelsehålorna och tortyrkammaren var exceptionellt obehagliga. Istället för överdådiga rum dekorerade med miljontals av tavlor bestod slottet av mindre karga rum där funktionaliteten stod främst  i fokus. Toaletten var en sådan plats; två hål på en marmorställning och 40 meter rakt ner i vattnet.

Vi valde att gå den 3 kilometer långa strandpromenaden till Montreux, istället för att ta bussen. Av alla sådana promenader jag gått var detta kungen av strandpromenader. Istället för bara en vattenlinje kantades färden av oändligt med kreativt varierade blomsterarrangemang, trädplanteringar och utomhuskonst. Alla färger, höga snöprydda alper, det blå vattnet, klippor, konstbänkar och båttrafik skapade en 3 kilometers naturtavla som vi inte sett maken till.

Efter denna sanslösa promenad var vi framme i Montreux. Det vimlade av människor runt kajerna. Gruppen Queens sångare Freddie Mercury hade hedrats med en staty invid vattenbrynet. Anledningen var att han slagit sig ner i denna underbara stad och skaffat sig en egen studio: Mountain recording studio.

Självklart ville vi ta foton där jag och Marie var i bild med denna karismatiske personlighet. Det ville tyvärr halva Bombay också. De fick fototokiga japaner att verka folkskygga utifrån att de skulle ta några 100 foton på varandra i alla olika konstellationer, möjliga som omöjliga. Att släppa fram några andra turister låg inte i deras intressen. Till sist blev jag tjurig och provocerade fram fotolägen för oss.

Efter denna pärs gick vi runt i staden för att hitta någonstans att äta. Jag hittade efter en stund en annan agenda. Beläget högt upp låg deras gamla stan. Jag ville helt enkelt se medeltidshusen, medan Marie definitivt inte delade detta engagemang. Efter horribla uppförsbackarna fick jag temporärt njuta utav de arkitektoniska mästerverken.

Marie och jag hittade ingen passande restaurang utan tog tåget till närliggande Vevey. Efter all sol hann det mulna till ordentligt för att i nästa sekund börja spöregna. Det var inte alls lika upphetsande att utforska staden som bland annat är känd för att Charlie Chaplin bott här i 25 år. Vi lyckades dock ta foton på oss och Chaplinstatyn invid strandkanten.

Likt ett gudomligt ingripande hittade vi lite senare en tvättäkta italiensk restaurang, Molino. Den tillhörde kategorin dyrare hak att äta på. All pasta gjordes direkt på stället och helt synligt, bara det en upplevelse. Vi tog varsin Tortellini alla panna. Den himmelskt krämiga såsen var mat för gudarna. Trots att jag kunde ha ätit tre gånger som mycket var varenda tortellini värd 30 sekunder i gommen.

Tåget till Lausanne gick klockan 18.15. Den resan tog bara 15 minuter. Kvällen avslutades med att vi handlade frukost inför morgondagens hemfärd. På agendan stod också dusch och packning. Sammanfattningsvis så upplevde vi Lausanne som en stad som ingen av oss riktigt gillade.

Dag 6 – hemfärd

Mobilen hamrade in budskapet att vi var tvungna att kravla oss upp från den sköna sängen. Vi betalade 2500 kronor för två nätter på detta braiga hotell, sedan metro till järnvägsstationen för att ta tåget till flygplatsen. På grund utav det dyra prisläget blev det inte mycket shoppande.

Frukosten avverkades invid vår gate. Hela reseprocessen fungerade sjukt bra. Det var bara från Arlanda till Norrköping som det blev 1½ timmes försening då det inträffat en olycka. Vi var hemma runt klockan 19.00. Barnen var frenetiskt nyfikna. De blev halvnöjda med de örhängen de fick samt lite godis. Borta bra men hemma bäst.

Hela kalaset hade gått på runt 19 000 kronor. Det kan tyckas dyrt, men vi vistades i ett av Europas dyraste land. Både jag och Marie var väldigt nöja med vad vi upplevt.

Continue Reading »

 ”Beta-av-kokboks-strategin”

Jag och min fru startade detta matprojekt år 2005 utifrån mitt maniska samlade på kokböcker. De här dammsamlarna blev sedermera katapulten till att skapa en strategi som inte skulle upplevas som ett jobbigt krav-ok över axlarna i vardagsstressen. I och med att vi har en hel vecka på oss att bestämma vilken efterrätt och vilken middag som avsmakas blir det aldrig riktigt jobbigt eftersom det inträffar just varannan vecka.

Den veckan har personen har det övergripande ansvaret att handla in råvarorna och tillaga dem. Det finns inga som helst krav på vilken dag i veckan det görs, eller om man vill gör recepten under samma dag; flexibilitet är ett ledord, annars blir det på tok för strikt.

Livet går upp och ner, motivation kommer och går, något som påverkar att vi ibland hamnar efter i såväl efterrätt- som middagsreceptdjungeln. Det gör dock inget, utan det får ske, för att senare jobbas ifatt; ibland händer det motsatta, att vi ligger före veckoschemat på grund av att man tidigarelägger sin vecka.

1560 olika recept har vi skapat under en tio-års period. Förutom att det är en hel,  har i alla fall jag lärt mig massor utifrån att förut varit en medioker kock. När man gör dessa recept är det en stor fördel att man inte känner sig alltför pressad av  andra vardagliga sysslor. Det är bara att acceptera att det tar tid  att laga mat från grunden och att njuta av dessa stunder istället för tvärtom.

I symbios med matprocessen lyssnar jag på  musik från alla genrer på hög volym. Förut drack jag vin till matprocessen. De senaste två åren gör jag inte det längre, utan hänger mig bara till råvarorna och musiken.

Ett bra råd vid exempelvis muffins, kladdkakor eller sockerkakor är att experimentera med olika ingredienser. Istället för att kombinera med bara Polly i kladdkakan så kan man dela upp kakan i två till fyra delar, där varje bit i sig fungerar som ett adekvat efterrättsrecept. Till exempel kan en kladdkaka delas upp med Daim, turkisk peppar, hallon eller likör; egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna. Utifrån provresultatet framavlas i bästa fall en sensationell smakkombination som man vill göra om många gånger med, det vill säga föras in i favoritreceptlistan.

Mina smaklökar är påminner en viss del om ett barns. Jag gillar i stort sett inget som kommer från havet. Torsk fungerar utmärkt, men sådant som andra varelser benämner som delikatesser ogillar jag såsom bläckfisk, musslor, räkor, kräftor och dylikt.

Något jag skyr som elden är all form av svamp. Om det är konsistensen, smaken av typ ingenting eller alla gifter som samlas i denna avskyvärda råvara låter jag vara osagt, men äta det skulle aldrig ske. Det tråkiga med detta är ju att de andra i familjen indirekt blir drabbade av infantilismen. Sorgligt, men de får glädja sig åt att jag dyrkar indisk mat och pastarätter.

Ett helhetskoncept

• Första steget är att dagbokföra vilket recept som gjorts, vilken vecka och vem som gjort det.

• Andra steget är just att betygsätta rätterna utifrån en sjugradig skala.

• Tredje steget handlar mera om hur vi tillvaratar recept som vi tycker är extra delikata och vill göra om.
  

Helheten skapar synergieffekter för att såväl bli en bättre kock som att måla upp vardagsbestyren i festskrud. De recept som vi graderar fyra eller uppåt är sådana recept vi sparar. Recept som får ett lägre betyg än en 4:a förkastar vi helt sonika.

Skulle en rätt attrahera våra svårflörtade barn eller att vi ger rätten 5 i betyg eller över, så vandrar receptet in i ytterligare en lista där själva matessensen i sig hamnar.

Efter några år har man definitivt inga problem med att hitta fantastiska recept på middagar eller efterrätter till vänner eller  släkt som kommer på besök, snarare det motsatta.

Betygskriterier

Att många recept sällan får under betyg 3 beror mest på att vi gör recept som instinktivt känns spännande och delikata. Då är det sällan vi blir riktigt besvikna, utan det tillagade hamnar främst på graderingen ”god”.

Däremot krävs det väldigt mycket utav smaklökarna om vi sätter en 6 eller ännu värre en 7. Vid ett sådant betyg måste rätten vara 5-i-topp något av det godaste man någonsin ätit.

7. Fulländat

6. Nästan perfekt

5. Enormt gott

4. Mycket gott

3. Gott

2. Inget speciellt

1. Misslyckat

Best of the best

Vissa rätter blir helt enkelt godare än andra. De som får en 5:a i betyg och över åker in i en speciell receptlista där ”top of the class” bara får inträde.

De med högst betyg 2015 var dessa härliga recept. Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap. Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad. Ost- och skinkgifflar med basilika. Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost. Inflätad grillkorv: vetemjöl,

Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskostrapsolja, jäst, mjölk. Kärleksmums: cocos, Kakao. Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes. Chokladdoppade dadlar med en valnöt i. Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk. Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär.

Kalljästa rabarber- och vaniljbullar med mandelmassa var det enda recept som fick en 6:a. Efterrätten var en fest för alla smaklökarna, en ren sensation.

2015 års recept

V.01 Mari 3½/7                  Maries köttpiroger med pizzadeg: chili, curry, oregano

V.01 Mari 2½/7                  Glutenfri pekannötpaj: maizena, citron, gräddfil

V.02 Mats 3/7                     Danske Hacke biff med potatismos: grädde, lök, tabasco

V.02 Mats 3/7                     Smoothies: banan, blåbär, vaniljglass

V.03 Mari 3/7                     Ris med citronstekt kyckling

V.03 Mari 3/7                     Pannacotta på gelé socker: grädde och kakao

V.04 Mats 3½/7                  Chiagröt med choklad och banan: 2 msk chia, mandelmjölk

V.04 Han  4/7                    Muffins med marabouchoklad i botten

V.05 Mari 3/7                      Chiagröt med bär: mandelmjölk

V.05 Mari 3½/7                  Pannkakstårta med grädde och nutella

V.06 Mats 4½/7              Varm smörgåstårta: kyckling, morötter

V.06 Mats 3/7                     Kladdkaka med non-stop

V.07 Mari 3/7                     Tacokyckling (spiskummin): stekt mango chutney/rödlök/morötter

V.07 Mari 4/7                   Devil´s food muffins: mandelmjöl, kakao, kokosmjöl

V.08 Mats 4/7                   Panerad kycklingfilé med ris blandat i massor ost och majs

V.08 Mats 2½/7                  AM cookie: Dumle kola, mörk choklad, farinsocker

V.09 Mari 4/7                    Krämig falukorv med ris:  senap, västerbottenost, chilisås, grädde

V.09 Mari 4½/7               Oreocheesecake: färskost, oreokex

V.10 Mats 2/7                     Lättlagad fiskgratäng. Purjolök, krossade tomater, potatismos

V.10 Mats 4/7                   Marabouchokladbanansockerkaka

V.11 Mari 3½/7                  Fisk á la orange: apelsinjuice, torsk, grädde

V.11 Mari 3/7                     Grahamsskorpor

V.12 Mats 3/7                     Köttfärspastaomelett med ost.

V.12 Mats 4/7                   Brownies med avokado: mandelmjöl, mörk choklad, florsocker

V.13 Mari 4/7                   Grahamsfrallor

V.13 Mari 4/7                   Blåbärssoppa med hallon: potatismjöl, vaniljpulver, citronsaft

V.14 Mats 4/7                   Potatismos i ugn med prästost, vanlig ost och kokt skinka

V.15 Mari 5/7                   Bananbröd: havregryn, solrosfrön, hasselnötter, mörk sirap

V.16 Mats 3/7                        Amerikanska pannkakor

V.16 Mats 4/7                    Kladdkaka i micro: havregryn, bakpulver, sirap

V.17 Mari 3/7                         Kycklinggryta Massaman: potatis, broccoli, chili, limeblad

V.17 Mari 3/7                        Chokladbollskaka i tårtbitar: havregryn, strössel, kokosflingor

V.18 Mats 4/7                     Tacopizza: tortillabröd, paprika, oregano, tacosås

V.18 Mats 4/7                     Nutella & banansmet i pannkakor

V.19 Mari 3/7                        Morotssoppa: lök, crème fraiche,

V.19 Mari 3/7                         Godiskaka i panna:  nonstop, farinsocker, mjölkchoklad

V.20 Mats 3½/7                  Vitlöksdoftande lövbiffsgryta & bandspagetti: lök, crème fraiche,

V.20 Mats 4½/7              Syrlig frestelse med vit choklad: citron, lemon curd, vispgrädde

V.21 Mari 3/7                     Sallad med gorgonzola, päron, valnötter, olivolja, isbergssallad

V.21 Mari 4½/7                Smoothie: med bana, blåbär och nykomlingen äpplen

V.22 Mats 3/7                     Enkel köttgryta med bandspagetti: grädde, vatten, lök, soja

V.22 Mats 3/7                     Chocolate chip cookies: havregryn,

V.23 Mari 2/7                     Filmjölkslimpa med frön, sirap, grahamsmjöl

V.23 Mari 5½/7             Rabarberpaj med kardemumma och vit choklad

V.24 Mats 5/7                 Ost- och skinkgifflar med basilika

V.24 Mats 3/7                     Kexchokladpannacotta

V.25 Mari 4/7                  Kycklinggryta med curry och bacon: crème fraiche, mjölk, lök

V.25 Mari 3½                     Banan-jordgubbspannacotta

V.26 Mats 3/7                     Lövbiff i pitabröd med vitlökssås

V.26 HW  2/7                     Choklad-kaka: oregokex, jordgubbar, mjölkchoklad (för sött)

V.27 Mari 5/7                  Inflätad grillkorv: vetemjöl, rapsolja, jäst, mjölk

V.27 Mari 3½/7                 Persikopaj: ägg, vispgrädde, mandelmassa

V.28 Mats 3½/7                 Vitlöksdoftande lövbiffsgryta med bandspagetti: crème fraiche

V.28 Mats 3/7                     Nutellarulltårta med färska hallon och grädde

V.29 Mari 4/7                   Maries fiskgratäng med färskpotatis: ost, fiskbuljong, grädde, dill

V.29 Mari 4/7                   Jordgubbar doppade i mjölkchoklad och strössel

V.30 Mats  3/7                    Quiche Lorraine: kassler, purjolök, lagrad ost, lök

V.30 Mats 4½/7              Blåbärssnittar i långpanna: mycket blåbär, smält smör, socker

V.31 Mari 3/7                     Hönokakapizza: rucola, parmesan, parmaskinka

V.31 Mari 3/7                     Körsbärs- & chokladsmuffins

V.32 Mats 2/7                     Grönpepparkyckling med ris: smör (för mycket dock), grädde

V.32 Mats  6/7                  Kalljästa rabarber- och vaniljbullar: mandelmassa

V.33 Mari 4/7                   Maries kycklingsoppa mede bröd: lök, linser, crème fraiche

V.33 Mari 2½/7                  Hembakade ballerina kakor: choklad och nougat smält ihop

V.34 Mats 3½/7                  Enkel köttgryta: gul lök, crème fraiche, soja, svartpeppar,

V.34 Mats 4/7                   Hård chokladkaka med lakrits/kolakräm

V.35 Mari 3½/7                  Krämig potatis och löksoppa med krutonger och grädde

V.35 Mari 3/7                     Nutella bullar

V.36 Mats 3/7                     Kamut-vetesallad med nötter och rårivna morötter

V.36 Mats 4/7                  Chocolate chip cookie brownie

V.37 Mari 5½/7               Gratinerad kyckling i chilisåsgrädde med oregano och riven ost

V.37 Mari 3/7                     Havrerutor med choklad och nötter

V.38 Mats 2/7                     Arlas Kalops: purjolök, lagerblad, gula lökar, kryddpepparkorn

V.38 Mats 3/7                     Smoothie: banan och jordgubb

V.39 Mari 3½/7                  Potatissoppa med parmesan och muskot

V.39 Mari 3/7                     Smoothie: banan och apelsin

V.40 Mats 4/7                  Dal Tadka (linsgryta) med chapatibröd: vitlök, gurkmeja, ingefära

V.40 Frida 3/7                    Kokostoppar: kokos, smör

V.41 Mari 4/7                   Kyckling på asiatiskt vis med ris: bananer, sambal oele

V.41 Mari 2/7                     Parmesanpannkakor:

V.42 Mats 3/7                     Stuvade ärtor med stekt korv: burkärtor, mjölk

V.42 Mats 5/7                  Cheescake med mintchoklad (after eight): vispgrädde, färskost

V.43 Mari 4½/7              Tunnbrödssticks: olivolja, kummin, västerbottenost, flingsalt

V.43 Mari 3/7                     Äppelkaka med mandelmassa & pinjenötter & vaniljsås

V.44 Mats 2/7                     Dillkött ur Recept.nu: purjolök, mkt grädde, morötter, kalvkött

V.44 Mats 4/7                  Sega havrerutor: Sirap, havregryn, ägg

V.45 Mari 3/7                     Kyckling med äpplen och ingefära med ris: grädde

V.45 Mari 4½/7             Kardemummakanel bullar

V.46 Mats 3/7                     Belgiska hamburgare: majonnäs, tomat, gurka, sallad

V.46 Mats 4/7                  Fluffig nutella mousse: grädde & nutella

V.47 Mari 2/7                     Fransk löksoppa med ost och krutonger: lagerblad, chiliflakes,

V.47 Mari 5/7                  Kärleksmums: cocos, Kakao

V.48 Mats 3/7                     Krämig majssoppa med parmachips

V.48 Mats 5/7                  Syrlig yoghurtkaka med hallon på och i samt citron

V.49 Mari  4/7                  Annas kålsoppa: vitkål, mörk sirap, kokt julskinka

V.49 Mari 3/7                     Pepparkakscheesecake med apelsinsås

V.50 Mats 3/7                     Potatismos med panerad fläskfilé

V.50 Mats 4/7                  Vår kokboks Knäck: sirap, grädde, socker

V.51 Mari 5/7                  Rocky road: mjölkchoklad (Daim), marshmallows, cornflakes

V.51 Mari 5/7                  Chokladdoppade dadlar med en valnöt i

V.52 Mats 5/7                  Chiaknäcke: lin, solros, chiafrön, fiberhusk

V.52 Mats 5½/7              Stekta havregryn med vispad grädde och frysta blåbär

Ett KISS fan av rang

I begynnelsen av mitt musikintresse det vill säga efter att ha lyssnat på mamma och pappas dansbandshit typ Ingmar Nordströms och Vikingarna blev det helt sonika KISS som gällde en bra tid framöver. På det dystra 70-talet var det antingen ABBA eller KISS som gällde.

Jag förstod då inte ABBAS genialitet utan fogade in mig till dem som dyrkade de maskerade männen. I klassen var det jag som slogs starkast för KISS, polaren Jukka Lukkonen hade Ramones som sina husgudar medan Keijo Kumpala föredrog Rainbow.

Tidningen Poster vars stora affischer allt som oftast hade KISS som headliner vilka var källan min tapet. Hela rummet var en orgie utav KISS-planscher. Några gånger per månad skiftade jag platser på dessa posters, vilket jag i viss mån  upplevde som en sorts religiös höjdpunkt mellanlångrandiga  läxorna. Om det var en hög form av kreativitet eller ett utav Nordeuropas tråkigaste liv låter jag vara osagt.  Att jag hade alla plattor med gruppen på vinyl var ingen överraskning, men att jag skaffade dockor av originalmedlemmarna var mindre rationellt.

En av mina bästa kompisar Jarmo Kolehmainen var också ett stort Kiss fan. Han blev min vapendragare som följde mig på de flesta konserter som jag sett med de sminkade amerikanerna. Första gången jag såg KISS var dock inte Jarmo med. Det var på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband. Jag blev hårt ansatt i bussen eftersom jag var den ende i horderna av  Kiss entusiaster som upplevde Bon Jovi som betydligt bättre. Det var gör övrigt en av inkörsportarna till a.o.r-genren. Med låtar som ”Runaway”, ”Breakout”, ”Shot through the heart”, ”Burning for love” och ”Roulette” ägde de arenan.

Andra gången  var i återföreningsturnén 1994 i ett utsålt Globen.  Jag hade lyckats med konststycket att få med mig min fru och bror. Hon somnade otroligt nog i den höga volymen. Till viss del kunde jag förstå tillståndet eftersom ljudet var så taskigt att det var svårt att urskilja vilka låtar de spelade, enerverande uselt.

Ännu horriblare blev det sista gången jag såg dem. Det var år 2013 på  Sweden Rock. Jag såg 6-7 låtar innan jag hastade tillbaka till tältet. Det var noll inlevelse, trots mängder utav eld, bomber och rök. Paul Stanley sjöng som en dåligt kastrerad hammarhaj; det mesta lät livlöst och konstruerat.

Sista plattan plattan som jag lyssnade rakt av var ”Asylum” från 1985. Därefter har jag inte hört något mera album i sin helhet. De blev bara tröttsamma, förutsägbara och för kommersiellt plastiga. Såhär i efterhand har jag lyssnat in mig på Spotify utan att bli speciellt imponerad utav det musikaliska de presterat på de senaste alstren.

Sett i backspegeln tycker jag att a.o.r-alstren: Dynasty och Unmasked fortfarande är sjukt bra. Med låtar som ”Easy as it seems”, ”Naked city”, ”Is that you”, ”Shandi”, ”Charisma”, ”I was made for loving you”, ”Dirty livin”, ”Sure know something”, ”What makes the word go round”, ”She´s so european”, ”Tomorrow” skapade de en melodisk magi.

Ett brittiskt tributeband

Dressed to kill: ar turnerat som tribute band i 25 år. Ash, Gary, Matt, Danny kommer från Storbritannien.

Att få igång publiken tillhörde troligtvis inte det enklaste uppdraget när Flygeln bara bestod utav numrerade sittplatser. Antingen var arrangören totalt trög i huvudet, eller hur genialisk som helst, utifrån att snittåldern låg mellan 55-60 år, och att någon i publiken när som helst kunde tuppa av. Jag hade hoppats på att en ny generation skulle upptäcka musiken, så tycktes inte vara fallet i Norrköping.

Flygeln var sådär pinsamt halvfull, vilket öppnade möjligheter att sätta sig någon annan stans i lokalen. Vårt gäng på fem gubbar satt oss nästan längst bak. Ljudet där var förhållandevis bra precis som vyn.

Paul Stanley borde ha varit typ 97 procent tystare på scen och istället låtit musiken talat. Slå ihop Donald Trump med Anna Book får man en ganska bra bild på hur pinsamt mediokert mellansnack den mannen hade. Enligt mina vänner var trummisen den som var bäst musikaliskt sett i bandet. Gene den som var mest look-a-like. Smolken i bägaren var att trummisen föreställde Eric Carr, inte Peter Criss.

De rev av de flesta klassiker såsom ”Room service”, ”Rock bottom”, ”Love gun”, ”Makin love”, ”Detroit rock city”, ”Tomorrow and tonight2,  ”Do you love me”, ”God of thunder”, ”I was made for lovin you”, ”Stole your love”, ”Rock and roll all nite”, ”Shout it out loud”, ”I want you”, ”Black diamond”, ”C´mon and love me”. Största överraskningsanfallet var ”The Oath” från ”Music from the elder”; en bortglömd pärla. Bandet passade på att dra sköna ”A world without heroes” från samma platta.

I Sverige är ordet ”lagom” ett kriminellt underskattat ord.  Det är ett ord som passar som handsken; det var lagom bra konsert. En av få låtar jag saknade var blytunga ”War machine” från ”Creatures of the night”.

Största behållningen var  en retroaktiv sådan. Inspirerad av musiken skapade jag en Spotify lista med 70 av KISS allra bästa låtar. Det var riktigt trevligt att återupptäcka KISS igen, gamla KISS låtar mestadels, men ändå. Det går inte komma ifrån att deras bästa låtar verkligen är bra och nästintill tidlösa.

Pixel-Eskapism

Teamet Speilberg & Hanks grottar denna gång in sig i det polariserade spionspelet under det kalla kriget. Denna genre är ljusår ifrån att vara en favorit. Jag måste dock abdikera för en relativt lättfattad feelgood dokudrama som speglas med värme. Vänner av James Bond lär bli besvikna. Dialogen är det primära, action förlagd till periferin.  Tom Hanks gestaltning av den vardaglige försäkringssnubben James Donovan är som gjord för honom. Kemin mellan honom och den ryske spionen Rudolf Abel (Mark Rylance) är klockren. Avsaknaden utav pure action är sinnessjukt befriande ibland. Inblicken på ett delat Europa är alltid lika högintressant även i nutid. Att jag upplevde filmen så bra kan också bero på att mina förväntningar var enormt låga.

Star Wars: The force awakens, årets mest efterlängtade film, årets bästa film? Svar nja, och nej. Underhållningsvärdet är skyhögt, tyvärr har upphovsmännen reproducerat all tänkbar nostalgi, vilket i mitt tycke blev på tok för mycket utav det goda. Att man dessutom inte kan komma på något annat än att förgöra ytterligare än i raden av dödsstjärnor tyder bara på sjukt dålig fantasi eller svårighet att våga gå utanför the comfort zone. Dialogen tycks vara skriven för 8 till 10- åringar, en faktor som drar ner helhetsbetyget rejält. JJ Abrahams är mannen bakom tv-succéer som Felicity, Alias och Lost samt filmer som Star Trek, Super 8 och Mission impossible. Han har filmskapandet i ådrorna och har en hög lägstanivå som ett kreativt vapen. Det han gjorde med Star Trek rebooten var definitivt ingen tillfällighet.  Förhoppningsvis blir de kommande uppföljarna mer fristående originalet, utan självplagiatkomplex. Jag vill ha mer våld, mer blod, mer sex tack. Jag är rädd för att Disney inte fattat  eller fattar det innan det är försent – money rules.

År 2149 jorden håller på att dö på grund utav rika människor som vill ha ännu mera makt och pengar. De har dammsugit jorden på allt värdefullt. Luften går knappt att andas och fattigdomen är överväldigande. Vetenskapsmännen har lyckats med konststycket att teleportera en koloni av människor 85 miljoner år tillbaka. Det ädla syftet är att återskapa en sund civilisation, medan the dark force ser detta som en chans att ytterligare råna jorden på dess tillgångar. Finns det  dinosaurier i en film är det lätt att associera till Jurasic Park. I Terra nova blir den kopplingen ännu tydligare. Trots manusluckor och glättighet gillade jag och barnen vad vi såg. Det var lagom av precis allt, utan att vara sådär superbra. Originalitet är ett starkt ord,  här lånas det friskt av Avatar/Jurassic Park/Earth 2/Lost/Stargate med flera. Tyvärr blev det bara en säsong utav en serie som jag skulle vilja ha sett en fortsättning av.

Vildmark, män, vapen, indianer, krig, död, våld präglar detta vildmarksäventyr The Revenent. För lång trogen tjänst fick äntligen Leonard DiCaprio en Oscar för sin gestaltning av den envise och seglivade Hugh Glass. Hans antagonist John Fitzgerald spelas utmärkt av Tom Hardy. Filmen är vacker, känns delvis autentisk, trots 2 timmar och 36 minuter. Filmen baseras löst på en novell, med stark betoning på löst. Det är inte mycket som överensstämmer med bokformatet förutom naturen. Det blir periodvis en Robinson Crouse på land, inget fel i det, men ibland upplevde jag att att mitt skruvande i biostolen blev väl frenetisk. Höjdpunkten är Hugh Glass batalj med en björn. Det såg schizofrent verkligt ut; som tittare tappar man helt enkelt andan. Hugh Glass måste ha ett av den kontinentens allra bästa läkkött. Så mycket som han var med om och överlevde skulle knappt Batman mäktat med. Eftersom detta är en amerikansk film så är väl inte den petitessen alltför märklig. En estetisk välgjord film, men lite för lång för sitt eget bästa.

Att jag fastnade för Spiderman i min ungdom berodde på karaktärens kulsprutande kommentarer vars syfte var att få sina motståndare ur balans. I Spidermans fall har man inte lyckats reproducera denna egenskap i filmerna. Detta är definitivt inte fallet i Deadpool. Ryan Reynolds (1976, Canada, Vancouver:  Blade: Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, The Nines, Fireflies in the garden, X.men origins: Wolverine, Paper man, Buried, Green lantern,  Safe house, The Change up, The captive, Self/less)  är klockren i rollen som den diagnosbabblande superhjälten. Action från första bildrutan dessutom oerhört snyggt designad sådan. Deadpools humor är inte alltid rolig utan också ytterst raljerande. Det känns mera som att han har tics och indirekt är tvungen att avfyra syrligheter i alla tänkbara som otänkbara situationer. Det skulle kunna vara en källa till en repetitiv film, men så blir inte fallet. Deadpool är rated R vilket få av Marvels filmer är. Det innebär massor av blod, ultravåld och grovt språk. Tänk så bra det kan bli när den subtila censuren får fritt spelrum. X-men karaktärerna Colossus och  Negasonic Teenage Warhead tröstlösa försök att övertala Deadpool att bli en av dem är också en stämningshöjare i filmen. Lagom bra effekter, lagom bra skådespeleri, lagom av allt, men helheten blir en uppvisning i en filmisk urkraft.

Oscarsvinnare och jag går inte inte alltid ihop – Spotlight gör det. Det är en historia som baseras på verkliga händelser. I och med att tidningen The Boston Globe får en ny chefredaktör som dels är jude, dels inte har några referenser till staden förut gör att tidningen agenda ändras. Istället för att subliminalt förtränga dysfunktionella samhällsnormer där politiker, präster, affärsmän och vanliga medborgare lever i symbios får det undersökande teamet Spotligt i uppdrag av chefredaktören att börja nysta i sådant som förut bara fick notiser i tidningen. Teamets detektivarbete leder till att man utmanar hela den katolska kyrkan och allt vad den står för. Castingen är totalt optimal, Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: The last castle, Wintalkers, Eternal sunshine of the spotless mind, Collateral, Zodiak, Blindness, The Avengers, Iron man 3, Now you see me, Shutter island, Margaret, The kids are all right, Begin again, Foxcather) är ADHD-speedad-Gud-alike. Alla skådisar är som små pusselbitar i ett stort pussel. Det är bara att abdikera för en en historia som känns så overklig utifrån ett grupperspektiv. Dialogen, tempot, skådespeleriet, typ allt är helt outstanding. En av de bättre och intressantaste filmer jag sett på länge – en samhällsögonöppnare.

Det sjuka är att detta har kunnat fortgå så länge som det gjort, med Gud som förklädnad. Att leva i celibat tycks vara en grogrund till att undertryckta sexuella känslor får Guds män att bli djävulens hantlangare i Guds namn och dessutom komma undan med det. Den Katolska kyrkan har alltid varit en en förening för pedofiler som gömmer sig bakom sin egen sfäriska maktfaktor utan insyn för yttervärlden. Jag hoppas att detta ändras i och med denna film. Tyvärr tror jag att kulturen består så länge som celibatet är ett honnörsord bland pedofilgubbarna. Jesus gick på vatten, men det är få förunnat, låt prästerna gifta sig istället för att utnyttja småpojkar med trasiga hemförhållanden sexuellt.

Sätt färg på livspusslet

I begynnelsen när jag och min fru Marie precis träffats inleddes en matprocess som idag är mer vital än någonsin. Vi upplevde att det vore trevligt att sätta guldkant på vardagen genom att en gång per månad besöka en helt ny restaurang. Att aktiviteten fick epitetet ”28:e middagar” berodde på att det var datumet som vi dels förlovade oss, dels gifte oss.

500-1000 kronor per månad lägger vi på vardagslyxkontot. Beroende på menyn så kan det skifta mellan att ta en efterrätt eller förrätt; huvudrätt och dryck är standard, men oftast inte alla tre.

Främst låg fokuset på Norrköping och dess restaurangutbud, men närliggande städer var lika attraktiva att konsumera samt restauranger som befann sig i skottgluggen där vår semester förlades. I år var det Kiruna, Jukkasjärvi Linköping och Stockholm som fick ta del utav vårt besök.

Det ursprungliga  kriteriet var att barnen inte skulle följa med på dessa kulinariska äventyr. Den dogmatiska strategin har vi ibland ruckat på. Anledningarna har varit att vi inte haft någon barnvakt eller att vi helt enkelt ville att barnen skulle få uppleva just den maten eller restaurangen. Generellt sett är de två små alvmonstren inte med oss vid dessa matupplevelser.

Restaurang eller restaurant kommer av det franska restaurer, vederkvicka, vilket i sin tur kan härledas till latin restaurare, återuppbygga, därav även svenska restaurera, försätta i ursprungligt skick. En av Europas äldsta restauranger är förmodligen Stiftskeller St. Peter i Salzburg, Österrike. Den finns omnämnd i skrift redan år 803.

De bästa restaurangerna

Det var många om budet eftersom kvaliteten detta år var osedvanligt högt. Samrat of India: Södermalm Stockholm var definitivt en av årets höjdpunkter. En annan given krogpärla var Urbane Goat. Vi hade inga höga tankar om stället, men upplevde att maten, servicen och interiören var sådär överraskande bra.

Den sämsta restaurangerna

I och med ett ägarbyte har före detta favoritrestaurangen Indra devalverats några snäpp på kvalitetsskalan. Tragiskt, men dessvärre sant, jag hoppas att de helt enkelt rycker upp sig eller återigen gör en ägar-rockad.

2015-års besökta mathak

Januari

Olympia i Linköping (grekisk restaurang)

Februari

Östgöta Kök: Nya Torget

Mars

Spicy Hot: Repslagargatan

April

Kopparhammaren

Maj

Urbane Goat: S:t Persgatan

Juni

Indra

Juli

Stadsvakten: Nya Rådstugugatam

Augusti

Samrat of India: Södermalm Stockholm

September

Asian Garden

November

Landströms kök: Kiruna

December

Hembygdsgården: Jukkasjärvi

Första gången

Jag och Marie hade den goda smaken att se Eurovisionfinalen i Globen år 2000. Sveriges bidrag var Roger Pontare med ”När vindarna viskar mitt namn”. De värdiga vinnarna kom dock från vårt Grannland Danmark. Olsen Brothers tog Europa som Sverige med storm med deras ”Fly on the wings of love”. Viss var det kul att ha varit på en final i Sverige i Globen, men det bestående minnena var egentligen taskiga platser  och dåligt ljud.

Jag bokade tidigt upp fyra biljetter till familjen när de släpptes. Att det blev genrepet var dels för att jag var nyfiken på det, dels för att kunna se finalen i favoritsoffan. Biljetterna kostade 55o kronor gånger fyra, en saftig summa, men klart värt pengarna om förväntningarna infriades.

De första deltävlingarna hade väl varit sisådär när det kom till helhetskvaliteten. Instinktivt kändes inte detta startfält helt klockrent heller.

För att rama in evenemanget i en rosa familjeskimmer besökte vi nyöppnade restaurangen Pinchos. Sedan starten 2012 har restaurangen varit Sveriges första och enda app-restaurang. Bordsbokning, menysurfing, betalning och beställning kommuniceras via en app i din egen mobiltelefon. Trots det vimlade det utav personal i såväl det öppna köket som på golvet.

Barnen fick varsin Tapasplanka speciellt anpassad för barn, tyvärr inte för våra kräsna matmonster. Quesadillas, Miniburgare, Kycklingspett, Sötpotatispommes passade inte alls. Jag och Marie testa på minipizza, minikebabrulle, sötpotatispommes och kycklingburrito. Det mesta smakade bra utan att vara sensationellt på något sätt. Sötpotatispommen blev dock en favorit till oss.

Deltävling 3

Vi handlade på oss godis på Hemköp innan vi bilade upp till Himmelstalundshallen. Rad 20 framför scenen visade sig vara optimala platser. Endast ett stenkast därifrån fick vi följa värdparets mellansnack. ”Ett få igång publiken team” inledde evenemanget med att kickstarta publiken via stereotypt kallprat och dj-mello-musik.

Därefter förklarade melodifestivalens ständige studioman Henrik von Zweigbergk hur kvällen skulle gestalta sig, var kamerorna fanns, var vi borde klappa händer och så vidare. Mr Melodifestivalen: Christer Björkman tog i 5 minuter över stafettpinnen för att lotsa publiken vidare via information.

Mellanakten bestod av någon mystisk dans där Gina medverkade. Jag har inte alls förstått det fantastiska med att värdarna måste dansa, sjunga och showa. Låt de som är bäst på att utföra dessa göra så, inte programledarna.

Startfältet

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

En väl framförd brygd av afropop. Varken bu eller bä, min fru gillade vad hon såg och hörde.

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

”Me and my drum” från 2011 var en personlig favorit hos mig. Jag blev ytterst förvånad när Åhlund (Teddybears)/Kleerup pennade ”You carved my name”  var minst lika bra. Helena Gutarras ”Leila K attityd” var kaxigt precis som dansarna i Junck. Den  tuggummihäftande rockrefrängen var som ett knytnävsslag i solar plexus utifrån en hit-låts perspektiv. Ett riktigt energiskt och bra framträdande från alla inblandade i symbios med en oerhört skönt electropop-driv.

3. Smilo ”Weight of the world”

För mig en ganska intetsägande mellohouselåt med ett horribelt tråkigt framträdande. Visst, musiken ligger i tiden, men låten var i alla fall en av deltävlingens sämsta i symbios med bedrövlig sånginsats.

4. After Dark ”Kom ut som en stjärna”

Jag är verkligen inget fan utav män som klär ut sig till kvinnor och till råga sjunger. Sången i sig är ju inte precis Adele, vilket inte gör saken bättre. Trots det var denna låt hyfsad och fyllde upp underhållningskvoten med glitter och glamour. Den bör dock inte gå vidare till vare sig final eller Andra chansen på bekostnad utav mer seriösa bidrag och bättre låtar

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Modern r’n’b-pop  a´la Zara Larsson till Rihanna. Soundet låter stort och snyggt men också dränkt i : ”vi har hört detta 1000 miljarder gånger förut”.  Lisa  har onekligen talangtävlingsrutinen, men saknade karisman.

6. Boris René ”Put your love on me”

Degerforsfotbollsspelande och självsäker avlossade Boris en stunds skön soulpop med hatten i högsta hugg.

7. Oscar Zia ”Human”

Otroligt oväntat bra. Hade väntat mig något mera i stil med förra låten ”Yes we can” och andra Saade kloner toner, men här var det en avskalad show som gällde. Musiken var  dock långtifrån stilistisk utan en härlig arena rock med en klockren Killer-refräng.

Värdparet

Gina Dirawi och Henrik Schyffert var sköna. Henrik var perfekt som sidekick, befriande att slippa det tillrättalagda melloskämten, utan mera en traditionell stand-up humor som jag skulle vilja se betydligt mera av i de andra deltävlingarna.

Som det varit nu har Edward Af Sillen skrivit dialogen och då spelar det ju ingen roll om det är Robert Gustavsson, David Batra, Johan Glans eller någon annan komiker som avlossar de oftast mello-anpasssade-humorn. Henrik Schyffert 5 minutare där han drev om sin egen IT-dyslektiska förmåga var genuint rolig. Inledningen med att mima till låten ”Underpressure” var oförutsägbart oförklarligt onödigt.

Helheten

Var det värt de 2200 kronorna som kalaset kostade. I och med att våra förväntningar infriades med råge var det helt enkelt så att kostnadens synkades adekvat med upplevelsen, något hela familjen var ense om.  Det avslappnade atmosfären genom att detta var ett genrep var behagligt. Att vara delaktig i ”bakom kulisserna” upplevde vi också som mycket givande.

Exempelvis var de Sci-fi långarmade kamerorna som spindlade sig fram lite över publikens huvud sanslöst häftiga. Ett restaurangbesök innan själva evenemanget förstärkte upplevelsen.

Familjens val till Finalen

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

7. Oscar Zia ”Human”

De som gick till finalen var:

7. Oscar Zia ”Human”

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Oerhört beklämmande att bovarna i dramat: kidsen, lägger sina 57 röster på hur coola vissa artister ser ut, inte hur taskigt de sjunger som exempelvis Smilo. Swingfly hade allt, men kom ändå inte till finalen eller Andra chansen. Tragiskt är ett starkt ord när världen ser ut som den gör, men tråkigt att en av två klockrena hits inte kom längre. Swingfly hade kämpat med både förkylning och kräksjuka under veckan vilket gjorde att han kraxade lite för mycket.

Familjens val till Andra chansen

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

6. Boris René ”Put your love on me”

De som gick till Andra chansen var:

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

6. Boris René ”Put your love on me”

Att professionella glädjespridaren Boris gick vidare var härligt. Att SaRaha gjorde samma sak var mindre roligt.

Melodieufori

2015 går inte till historien som varken ett topp-år för melodisk hårdrock eller a.o.r. Det blev ärligt talat påfrestande svettigt att hitta 15 plattor som var tillräckligt bra för listan.  Jag blev så illa tvungen att blanda in lite modern rock på den för att kunna iordningställa sammanställningen. Listans senare hälft präglas av att de inte alls når upp till mitt fjärde kriterium. Det som faktiskt räddar upp året är de svenska akterna.

Grupper som Serpentine, Level 10, Ten, Chaos magic, Lifeline, Hungryheart är på tok för dåligt. I mittfåran hamnar de flesta grupper, projekt eller artister via halvbra/godkänt som exempelvis Kelly Keeling, Radio exile, Lande/Holter, Kamelot, Issa, Royal Hunt, Kiske/Sommerville, House of lords,  Newman, Blood red saint.

Hur är det möjligt att året som gått varit halvljummet när veteraner som Toto, Def Leppard, FM, Bonfire, Whitesnake, Kamelot, Europe etc etc släppt plattor som hyllats. Utgår man som lyssnare att allt de släpper är lika med kvalitet så är väl musikåret en sensation. Utgår man istället från att dessa grupper oftast bränt sitt krut för att reproducera sin fornstora klassiker med syfte att uppnå någon form av glans från fansen, är det lättare att sopa bort det förgångna. Det är få gamla dinosaurier som levererar musik som överraskar i alla fall mig.

Att vara världsledande utan att ha engelska som sitt modersmål är minst sagt unikt. Förutom kvalitetsaspekten på musiken från Sverige är variationen abnormt stor. Varje grupp har verkligen sin egna stil och är inte stöpta i samma musikbryggd: The Poodles, Jono, Degreed, Find me, Magnus Karlsson, Art Nation,The Murder of my sweet och C.O.P. Jag tycker att massmedia borde sätta strålkastarljuset på hur världsledande vi är i melodisk hårdrock och hur det överhuvudtaget är möjligt.

Melodifestivalen kan man tycka vad man vill om, men att såväl H.EA.T, The Poodles, Dynazty och i år Eclipse varumärkesmedverkat där har fått kidsan på genrens sida, utan att de egentligen fattat det; en utmärkt grogrund för framtiden helt enkelt.

5 melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.  En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett utmärkt  exempel på bra musik vs taskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2015 års bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocksstronen stod som sagt mellan svenskarna och svenskarna. Det myllrar av melodisk hårdrock i bland annat i Tyskland och England, men när det gällde att komma över den subtila adekvata kvalitetströskeln var det de blågula som utrotade all konkurrens eftersom den saknades hos de flesta andra.

Inte mindre än åtta plattor var från Sverige, helt osannolikt egentligen utifrån vår folkmängd. Egentligen borde det vara en omöjlighet att skapa så mycket bra musik i ett så litet land.

Jag måste återigen prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket bra album och som vanligt introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag. Jag tror inte genren varit så vital som den ändå är i en ointresserad musikvärld som den är nu. Tack Gud för att ni finns!

1. Eclipse – Armageddonize

Jag hade oerhört höga förväntningar på denna platta. Deras förra album var ett av det årets topp-10. Med en sådan i bagaget försvåras varje grupps försök att följa upp en väldigt bra platta. Efter några lyssningar så lossnade det rejält i bilstereon och mina höga förväntningar överträffades med råge. Det var inte svårt att räkna ut att musiken med lätthet skulle placera sig på en 5-i-topp-placering.

De första fem låtarna är som bombastiska knytnävsslag i solarplexus. Fjärde låten ”The Storm” är plattan allra starkaste lysande stjärna.Produktionen, variationen, rösten men framförallt de starka refrängerna bidrog till att skapa ett av årets starkaste album. Det som gör denna platta bättre än den förra är definitivt att denna landar mer emellan melodiös hårdrock och a.o.r än den förra men framförallt att refrängerna är betydligt starkare.

På förra plattan fanns det låtar som aldrig riktigt blommade ut på grund avsaknaden av ett riktigt bra chorus. Det finns bara en låt jag inte alls gillar och det är spår 7, ”Breakdown”. Erik Mårtensson är gud i sin genre helt enkelt, med ett melodisnickrande där han subtilt stjäl lagom från genren och stöper om det till sitt egna signum och för a.o.r-facklan in i 2010-talet.

2. Revolution Saints

På gitarr Doug Aldrich (ex Dio, ex Whitesnake), på bas och sång Jack Blades (Night Ranger) och slutligen på sång och trummor Deen Castronovo (Journey). Kan något överhuvudtaget gå fel? Självklart, det är mera en regel än ett undantag. Denna gång vinner erfarenhet, någon form av hunger, ihopknåpandet utav bra låtar samt en sjukt bra produktion.

En annan skön faktor är att plattan inte bara retroandas 80-tal utan också nutid i och med att musiken känns fräscht tidlös. Jack Blades röst skärsmeker genom de härligt tungamelodiska riffen, den är som skapt för plattan. Ordet supergrupp känns som ett epitet bara Revolution Saints och W.E.T får legitimitet att iklä sig.

Plattan är i mitt tycke en a.o.r-classic som samsas med The Storm, Signal och Bad English. ”How to mend a broken heart” är skriven av Erik Mårtensson och inspelad av Eclipse. Denna version är bättre än originalet på grund av bättre röst och ljudvägg. För mig är ”Here forever”plattans kronjuvel, tätt följd av ”Locked out of paradise”, ”Turn back time” och ”Back on my trail”. Denna tyngre variant av Journey är ett exempel på att a.o.r fortfarande lever och frodas, trots att det är ett Frontiersprojekt, vilket även W.E.T är. Tänk om inte Frontiers funnits? Hade genren överlevt?

3. Jono – Silence

Första gången jag hörde Jono var via låten ”I was the one” från plattan ”Requim” (2013). Det var en låt som minst sagt fångade mitt intresse. Tankarna vandrade instinktivt till Queen, men också till ett mindre komplicerat A.C.T. Förutom att produktionen är 130 procent bättre än på förra skivan finns det också en helhet och en musikalisk röd tråd i denna svulstiga  musikaliska soppa.

Jono krånglar inte till det, de blir inte heller något Queenkopiator. Istället har de skapat en egen identitet influerad utav Queen. Deras svar på ”Bohemian Rhapsody” är låten Opus.  Själv föredrar jag ”Man of misery”,  ”Wasting time”, ”Can we make it”, ”Your bread”,  och ”In my life”.  Jag såg för övrigt bandet på Skogsröjet  2015 och blev förtrollad. Vokalistens Johan Norrby sjöng minst lika bra live som på skiva, vilket inte säger lite.

Efter 10 lyssningar var det ingen tvekan om att detta var ett utav årets bästa album. En pompös fet produktion och musiker i världsklass – Queen är Gudar, Jono halvgudar – vilket album. Enda smolket i bägaren är att plattan fått på tok för lite uppmärksamhet. I en rättvis värld hade albumet legat högt på typ alla listor runt om i världen.

4. A Life Diveded – Human

80-tals Depeche Mode blandat med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till tyska A Life Divided.  Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, ett band som många inte vet är större än självaste Rammstein. ”Human” är deras 5:e album tillika uppföljare till kvalitetsstinna albumet ”The Great Escape” som i mitt är ett ännu bättre album än detta.

Vad gör en sådan här platta på denna eminenta lista? Vill man vara riktigt kryptisk kan man månne kategorisera detta till en ny typ av a.o.r eller helt enkelt strunta i att etikettera ett melodisnickrande som kryllar av refränger att döda för, distade gitarrer, adekvat produktion och ett skönt driv. Sanslöst braiga ”The most beautiful black” är en klockren hit av stora mått.

Tunga anti-aoriga inledningslåten ”Burst” skulle kunna driva horder av fanatiska pudelrockare till att repa cd:n, men den är inte helt signifikativ för resten av skivan. Melodier som ”Inside me”, ”Own mistake”, Right where I belong”, ”Could you” och ”My apology” är pure örongodis som får vaxet att ploppa ut flera gånger om. A Life Divided har mångt och mycket gemensamt med sin landsmän Darkhaus, också ett band som går i bräschen med skapandet av nya  episkt tidlösa mollmelodier med epitetet: ”No fillers, just killers”.

5. The Poodles – Devils in details

Precis som Treat har The Poodles hittat en  egen kil mellan melodisk hårdrock och a.o.r -fluffet. Deras signum är kliniskt starka bombastiska melodier med stick samt chorus att döda för. De lyckas också variera sig utifrån att de från 2006 till 2015 släppt 6 kvalitetsstinna album. Deras sista alster kanske inte har de här topparna, men däremot en jämnhet.

Poodleismen har och är lika närvarande nu som när bandet startade. The Poodles framför högkvalitativ musik, där smådetaljer vårdas ömt, precis som helheten. De är den grupp på listan utifrån den hårda konkurrensen som kan ståta med mest variation på en platta, utan att det på något sätt upplevs för uträknat eller splittrat. Jag tycker att ”Devils in details” är betydligt bättre än föregående ”Tour de force” från 2013. Enda smolket i bägaren är ”What the hell baby”. Kul med crossovers, men den pastischen blev inte helt lyckad.

6. Shinedown – Threat to survival

Vad gör Shinedown på listan; varken a.o.r eller melodic rock. Jag upplever  Floridabandet som en hybrid av många genrer, men som verkligen tillvaratar en melodisk ådra som röd tråd i sin musik, därav inträdet på listan. Det var inte den lättaste uppgiften de hade framför sig, att toppa förra plattan Amaryllis från 2012. Till skillnad från Halestorm som hade liknande problematik, redde Shinedown ut det på ett exemplariskt sätt.

Det är ett  enda långt crescendo av variation och melodisnickerier av absolut högsta kaliber. Många förståsigpåare menar på att de blivit på tok för kommersiella. Absolut att de blivit det, och jag älskar det. ”Threat to survival” är deras jämnaste och mest varierade platta hittills, med refränger som gjutits ännu starka runt melodierna än på föregående plattor. Det här är verkligen arenarock för 2010-talet.

7. The Murder of my sweet – Beth out of hell

Tredje alstret från cineastmjukrockarna från Sverige. Det märks att det eklektiska musikgeniet Daniel Flores lagt tid och krut på detaljerna på detta album. Välgjord är ett positivt ledord, aningen enformigt ett annat. Ryggraden i bandet förutom Daniel är utmärkta sångerskan Angelica Rylin.

Soundet och låtarna är mörkare, mer dramatiska och mer symfoniska än på de tidigare plattorna. Innehållet är också  mindre trallvänliga, fast med bättre refränger och  mera a.o.r i sig. ”The Awakening”, ”World in ashes”,  ”Requiem for a ghost”, ”Bitter love”, ”The humble servant”, ”Still” och ”Euthanasia” är otroligt sköna låtar. Förutom att skriva låtar, texter, producerat, spelar människan många av instrumenten.

Det tar onekligen några lyssningar innan låtarna och de oändliga små ljuddetaljerna sätter sig i ryggraden, men det är helt klart värt den tiden. Det här är inte Nightwish, Delain, Within temptation eller Xandria; The Murder of my sweet har hittat sin egna stil i denna urbaniserade djungel.

8. Magnus Karlsson´s Freefall – Kingdom of rock

Förra skivan var en av 2013 års  allra bästa. Det var en orgie i sjukt starka låtar. Denna uppföljare vandrar samma utstakade väg, men innehar  långt ifrån de klockrena hitsen som präglade debutalbumet. På detta album gästar en prominent radda hårdrocksångare, bland dem Joe Lynn Turner (Rainbow, Yngwie Malmsteen), David Readman (Pink cream 69), Tony Martin (Black Sabbath), Jorn Lande (Masterplan), Tony Harnell (TNT) och Jakob Samuel (The Poodles).

Magnus Karlssons patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Att låta olika sångare sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock en förmåga att anpassa låtarna till de olika struparna utan att plattan på något sätt känns splittrad. Mindre metal, mera a.o.r  präglar Kingdom of rock. Mina favoritlåtar är titellåten ”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, ”Another life” och  ”Never look away”.

9. The Dirty Youth – Gold dust

Rebell-Pop/rock a´la Halestorm och Icons for hire, vad gör de på listan? Vad definierar melodisk hårdrock? En fråga som får olika svar beroende vem du frågar. Visst är detta en udda fågel i sammanhanget, men melodiskt och välproducerat är det. En plastpunkig attityd typ Pink, Tonight alive och Paramore genomsyrar plattan, vilket verkligen inte är någon nackdel.

De härligt klockrena refrängerna från Walesarna avlöser varandra med ett genomgående driv som jag upplever som ytterst befriande. ”Bury me next to Elvis” är en av plattans allra bästa spår med ”I´m not listening to you” och ”Bedroom karate”. Sångerskan Danni Monroe har en såväl stark som skön röst. Vad kan man säga mer, en bra platta är alltid en bra sådan.

10. Degreed – Dead but not forgotten

Degreeds tredje skiva är definitivt en übergroover. De första lyssningarna lät det mesta ungefär  likadant och upplevdes relativt intetsägande. Ju fler vändor plattan fick på sig desto mer växte den något svårtillgängliga musiken. Likt Vega och Harem scarem är de en aningen udda fågel i a.o.r-träsket. De sticker ut ordentligt med sin eklekticism och moderna sound samtidigt som a.o.r.själen finns i låtarna vare sig de är modern rock, pop, hårdrock eller melodisk hårdrock.

Av de 14 låtarna är  ”The scam”, ”Madness”, ”Forgive you”, ”Kill your darlings” och  ”Final ride” bättre en genomsnittet. Degreed låter verkligen som Degreed, inget annat, vilket är ett stort plus i en genre där reproduktion snarare är en regel än ett undantag. Sångaren Robin ”Idol” Ericsson är ett riktigt fynd. Han fyller ut pojkbandslåtar likväl som tuffare melodisk hårdrock.  Hela bandet är egentligen en uppvisning av intrumentkompetens. Detta unga band  tillhör definitivt eliten utav svensk melodisk hårdrock anförda av H.E.AT, Work of art , The Poodles och Eclipse. I en rättvisare radiovärld hade Degreed haft företräde att bli spelade på exempelvis Bandit framför annat halvskräp.

11. Halestorm – Into the wild life.

Att toppa 200-talets bästa album fanns inte på världskartan. Utifrån detta konstaterande har ens förväntningar sjunkit med 40 procent. Efter fem lyssningar började det som till en början var en grov besvikelse ta form, vinna terräng och besegra tvivlen, dock ljusår från förra plattan. Albumet är otroligt varierat och fylld med melodier att dö en gnutta till, men det kräver som sagt lite mer tålamod.

Jag faller för dem tyngre låtarna på plattan som: ”Scream”, ”I´m on fire” och ”Mayhem”. Låtar som jag inte gillar och definitivt kunde varit utan är ”Jump the gun”,  och ”I like it heavy”. Halestorm har en musikspännvidd och en låtsnickeriproccess som är få förunnat i branschen. Det ska bli ytterst spännande att se om bandet kan reproducera fler superlåtar i kombination med att också utvecklas.

12. Khymera – The grand design

Fjärde skivan från detta kvalitetsstinna Frontiersprojekt. De förra 3 skivorna har varit juveler i a.o.or kronorna. The Grand design var på väg att hamna i samma ädelstensskåp, men det som drar ner helhetsbetyget är låtarna 8 till 12 som inte är dåliga, men inte alls hakar på de första sju killerlåtarna.

Att kalla projektet för Khymera borde ju kunna diskuteras utifrån att alla lämnat projektet. Mannen som typ gör allt är eminenta musikmaestron Dennis Ward. Han sjunger, gör låtarna, spelar de flesta instrument. Resultaten är ändå oerhört kompetent. Låtar som gör en a.o.r-själ glad är ”She´s got the love”, ”Say what you want”, ”I believe” och ”A night to remeber”.

13. C.O.P – State of rock

En av årets största överraskningar för mig var denna svenska grupp. Med ett pure a.o.r-sound, vassa gitarrer, sköna låtar som sticker ut, men såklart inte för mycket. Grand Illusion vokalisten Peter Sundell med brorsan Christian  levererar pomp-rock  med kanonlåtar som ”Nightmare”,  ”On the run”, ”Darkness”, ”I want the world to know” och ”In my dreams”.

Den svenska tidsmaskinen för mig tillbaka till en svunnen och saknad tid. Produktionen, musikerkompetensen, bra falsettsång och sköna låtar; vad mer kan man begära förutom att plattan kunde ha innehållit ett mejämnare låtmaterial

14. Art Nation – Revolution

Hypade och hyllade av typ alla. Så bra var det väl egentligen inte, eller? De rider ordentligt på H.E.A.T-vågen och reproducerar indirekt deras sound. Ärligt talat så ville jag inte gilla denna platta överhuvudtaget. Till en början gjorde jag inte det heller.

Den föred röre detta sångaren i Diamond Dawn tyckte jag inte alls om, men i Art nation låter han betydligt bättre. Jag blev dock tvungen att abdikera med syfta att ta med albumet på listan.  Det är utifrån min a.o.r-smak på tok för mycket rockiga tongångar och för få  fluffiga guldkorn som ”Don´t wait for salvation”. Andra bra låtar är ”Start a fire”, ”3000 beats” och ”Here I am”. Överhypat, men ändå klart godkänt.

15.  Find me – Dark angel

Förra plattan ”Wings of love” var en riktig höjdare med några a.o.r classics i sitt sköte. Dessa saknas tyvärr på denna uppföljare, det blir liksom bara halvbra. Framgångsfaktorer är soundet, jämnheten och i viss mån sångaren ? ??? Jag upplever dock alltför ofta ”har jag inte hört det förr syndromet” på alltför många låtar. Helheten och den pure-aoraktiga soundet går ändå inte att motstå, plattan måste in på listan, trots avsaknaden av killerhits, lite som Kiske 2015? Bästa låtarna är ”Another day”, ”Midnight memories”, och ”I´m free”.

16. Cats in space- Too many Gods

Cats In Space debutalbum osar pompös 7-tals rock, på ett bra sätt. Gillar man Kansas, Queen, 10cc, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx, New England  och Supertramp så dyrkar man det här. Låten ”Stop” är en talande låt.

17. Ozone – Self defence

Slamer, Ousey och Overland, en line up som torde få majoriteten utav a.o.r.-folket att dregla över.  De båda sångarna har en bluesig underton i sina starka röster där svärta, ångest och brustna hjärtan har sitt härbärge.

Mannen bakom dessa är multigeniet Mike Slamer som florerat i grupper som City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer och Seventh key. Teoretiskt sett borde dessa förutsättningar vara en contender of the year. Dessvärre lever inte förväntningarna upp till den färdiga produkten.  Riktigt bra låtar är titellåten ”Self defence” samt  ”Practice what you preach”.

Årets besvikelser

FM – Heroes and villains

Så var vi där igen. Jag har full förståelse att de gillar två olika stilar. Själv har jag ytterst svårt för de bluesiga rockalstren som inte säger mig någonting alls, vedervärdigt.

Europe – War

Europe fortsätter sin resa mot nya musikaliska utflykter. Jag gratulerar verkligen dessa herrar för att hittat sin nisch och att de vågar lämna ”the comfortable zone”.  De är duktiga musiker, fortfarande hungriga på scenen och bra låtskrivare. Tyvärr skapar de rockblues pastischer som för mig förblir helt intetsägande precis som på förra plattan. Visst, det finns 2-3 låtar som visar prov på hur bra detta kunde ha blivit.

Mitt nya Europe är Eclipse, vilka jag aldrig hoppas hittar någon form av bluesinspiration i framtiden.  Dagens Europe verkar göra allt de kan för att tvätta bort sin hitmaskins-stämpel. Nu ska de bli respektabla musiker och tagna på allvar av både kritiker och publik. Sammanfattningsvis en sann besvikelse. Denna väg känns helt fel att gå. De borde istället vara stolta över sin historik och göra en melodiös poppig AOR-platta – med bluesinslag.

Toto – XIV

Totoism på hög nivå dock inte för mina öron. Jag hittar 2-3 ljusglimtar som tilltalar mig därutöver är det en en adekvat avsaknad av bra chorus. Den visar upp ett musikaliskt lekfullt Toto – tyvärr.

Peterik & Scherer

Exceptionellt höga krav på mannen  som är ju en gud i a.o.r-världen.  Jim Peterik är dock inte mer än en människa och i samarbetet med nya sångaren  Marc Scherer når inte materialet upp till hans sinnessjuka kvalitetströskel.

Def Leppard – De Leppard

Reproduktionsmaskinellt och scizofrent utstuderat. Jag föredrar hellre de svenska kopiorna Grand Design. Grand design plagierar på ett förtjänstfullt sätt och kan på senaste platta rada upp hits. Sådana existerar knappt på Def Leppards luftslott. Ta lite här, ta lite där filosofin känns ljusår från genuinitet. Det bästa vore om Grand Design skrev låtarna och Def Leppard framförde dem.

Svenskt och nordiskt

Svenskt: Europe,    Eclipse,   Last autumns dream,   Care of the night,    Impera,   Crazy Lixx,   The Poodles,    Magnus Karlsson,   Skintrade,   Reach,   Radioactive,   Hardcore superstars,   Jono,    Grand Design,   Naked, The murder of my sweet ,   S.A.Y,   Osukaro,   Vindictiv,    Art nation,    C.O.P,    Martina Edoff,   Nalle Påhlsson´s Royal mess,   Saffire,    Ghost,    The Summit,

Finskt: Cains offering,    Myon,    Lotta Lene,     Michael Monroe,    Nightwish,

Norskt: Issa,    Jorn Lande/Trond Holter,    Åge Sten Nilsen’s Ammunition

Danskt: Royal Hunt,    Powerplay

Superbra musik

De senaste 4-5 åren har genren modern rock börja få ett grepp om min musiksjäl och plånbok. Det började lite smått med Fountains of wayne,    Madina lake,    Fall out Boys,    Anberlin,    The all american reject, Disturbed,    Billy Talent,  Shinedown,    3 Doors down

Musikilärningsprocessn fortsatte med grupper som: Halestorm,    Icons for hire,    Nothingt more, Starset,    Escape the fate,    Rise again,    Like a storm,    Pop evil,     Saliva,    The Veer union,    Adelitas way,    Breaking Benjamin,    Skillet,    Cavo,    Days of jupiter,    Red,     The Inthersphere,    VersaEmerge,   

The Material, Poets of the fall,    Lord of the lost,    My Darkest days,    Six A:M,    Stone Sour,    Forever At Last,     The Cab,    A life divided,    Story of the Year,    The letter black,    Tonight alive,     Bridge of grace,    Jimmy eat world,    Yellowcard,    Sick puppies, Art of dying för att nämna några.

Skillnaden mellan genrerna ligger nog i hur man vill ha sin melodiska rock lista. det kan ju var befriande att inte blanda ihop stilarna trots att skillnaderna ibland är hårfina eller helt enkelt ligger i betraktarens ögon.

Om jag blandat dessa så hade det dessvärre inte funnits kvar så många contender of the year utifrån renodlad melodic rock eller a.o.r. Dock blev jag så illa tvungen att ta med The Dirty youths album som omöjligtvis inte kan stoppas undan, precis som Shinedown, A Life Divided och Halestorm.

Bästa modern rock och annat

Papa Roach

New years day – Mavovalence

Papa Roach – F.E.A.R.

Three days grace – Human

Trivium – Silence in the snow

Shinedown – Threat to survival

Bullet for my Valentine – Venom

A life divided – Human

The Dirty youth – Gold dust

Fall out boys – American beauty/american psycho

Ellie Goulding Delerium

Ed Sheeran – X

Breaking Benjamin – Dark before dawn

Några av årets låtar

Revolution Saints – Here forever

Praying Mantis – Believeable

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Art Nation – Don´t wait for salvation

Cats in space – Stop

Ozone – Self defence

The Poodles -  Stop

Murder of my sweet – The awakening

Jono – Can we make it

Eclipse – The Storm

C.O.P – Nightmare

Martina Edoff – Word has gone mad

Khymera – She´s got the love

Bullet for my Valentine – Hell or high water

Find me – Another day

House of lords – Go to hell

Naked – Aim for the heart

Three days grace – I am machine

Papa Roach – Skeletons

Halestorm – I´am the fire

Shakra – Hello

Lande/Holter – Walking on water

Issa – Long time coming

Grand Design – 10 outta 10

Kamelot – Insomnia

Khymera – She´s got the love

Shinedown -  Asking for it

Magnus Karlssons Free Fall – When the sky fall

Festivalsommaren

Den lilla och genuina Skogsröjetfestivalen som gick av stapeln slutet av juli blev min enda festival detta år. Jag hade lovat mig själv att aldrig övernatta i tält något mera. Man ska dock aldrig säga aldrig, då mygg och gyttja återigen blev mina vänner. Det fanns mycket att glädja sig åt utifrån ett melodiskt rock perspektiv. Festivalens överraskning var Jono. De levererade kvalitetsstinn  rock influerad utav Queen på ett sanslöst underhållande sätt.

FM var en fröjd för örat när de levererade hits som ”That girl” och ”Love be the leader”.  Trots att Europe dragits ner i ett bluesträsk är de fortfarande ett ytterst vitalt och professionellt band på scen.Precis som FM var det för första gången jag såg Magnum live. De gjorde mig inte besvikna. Några av deras nyare låtar såsom ”Unwritten sacrifice och ”Black skies” samsades behagligt med ”Vigilante”  och ”Sacred hour”.

Svenska H.E.AT med sångaren Erik Grönvall i spetsen har jag sett ytterligare två gånger förut. Denna kväll var inte sämre än någon av dessa. Variationen på låtarna i den genren är sjukt stort; de rockiga som exempelvis ”Enemy of me” som de mer aor:iga: ”Point of no returm” och ”Living on the run” vårdas ömt på scenen. Erik Grönwall är ett kapitel i sig. Han är en riktigt vitamininjektion på scen. Det blir ibland ”too much” och man undrar lite om han inte tagit någon annan form av injektion.

Kommande släpp 2016

Edens Curse, Avantasia, Nordic Union, Mecca. 

Jaded Heart, Rage of Angels, Treat, Serenity Magnum.

Last in line, Shakra, Rick Springfield, Chris Ousey, Dynazty.

TREAT

Ett resmål av rang

Jag och min fru har länge pratat om att få uppleva en natt i detta världsberömda ishotell. Eftersom vi indirekt kan dö imorgon, kunde vi lika gärna ta itu med besöket så snart som möjligt. Resekontot var påfyllt så det var egentligen bara att boka.

Vi bestämde tidigt att barnen inte skulle med. Anledningen var att det skulle bli för mycket gnäll och på så sätt devalvera upplevelsen av vistelsen. Nu fick de möjligheten att längta efter oss, vi efter dem samt bevisa sitt egenansvar. Självklart hade vi förberett dem via adekvata instruktioner såsom mata katterna, vilken mat de skulle äta, läxor och dylikt.

Det var med blandad skräckförtjusning som jag bokade upp de två dagarna. Jag har aldrig på eget initiativ rest till någon kall destination. Kan man vara allergisk mot kyla? Har ingen aning, men jag borde ligga i farozonen då jag har  Raynaud’s fenomen.

”Vad som händer hos patienter med Raynaud’s fenomen är att när exempelvis fingrarna utsätts för kyla så uppstår en spasm i blodkärlet, där små artärer snabbt drar ihop sig, och fingrarna blir vita eller blåaktiga och domnar. Detta gör inte ont men det gör det ofta när sedan spasmen släpper, och blodet rusar med pulserande kraft. Hela processen är ofarlig men obehaglig, och som sagt ibland smärtsam.”

Att på eget bevåg göra en sådan här resa beror just på själva exklusiviteten, något man bara borde göra en gång i livet – trots kyla, snö och is. Lyxresa borde vara ett epitet på denna reseskapism. Vi ville inte boka de två billigaste alternativen, utan valde nivån under de mest exklusiva. Det innebar dock en horribel kostnad på på 6000 kronor för en natt med frukost. Utifrån devisen – en gång i livet, blev detta egentligen inget problem.

Jag förbokade också en 3 timmars skotertur för  2500 kr för två personer. Tåget från Norrköping till Arlanda tur och retur var däremot relativt billigt: 916 kronor. Att flyga med Norwegian kostade bara 1300 kronor för två personer t. En natt på Bishop Arms i Kiruna för 521 kronor. Till detta tillkom  det en LKAB-tour för 700 konor samt två restaurangbesök, tilltugg och presenter.

Dag 1 Kiruna

Vi valde att ta en taxi till Centralstationen på morgonkvisten, väl värda de 200 kronor som logistikkalaset kostade. Klockan 06.27 avgick vårt tåg till Arlanda. Vila, läsa NT, spela Ruzzel, prata och häva i sig några kokainstinna baljor kaffe passade perfekt in i tåglunken. Jag hade inte vilat på tåget utan valde flyget för det ändamålet.

Det visade sig att vårt flyg var två timmar försenat vilket var ett ypperligt tillfälle att vila. Innan jag hann sluta  ögonen frågade jag Marie något om Kiruna; en dum ide sett i backspegeln. Det var inkörsporten till att väcka upp Nordeuropas mest pratglade norrlänning. Han bluddrade faktiskt på konstant och dessutom i jag-form.

Jag vet numera allt om hans arbete, jobbarkompisar, släkt, vänner och familj. Den korpulente medelålders människan hann knappt andas innan han fortsatte med nya kreativa hopsnickrade konspirationsteorier. Jag är för dumsnäll, och han hade ingen avstängningsknapp, så enkelt var det. Det var inte alls svårt att dra paralleller till den den halvjobbiga karaktär som spelades av John Candy i filmen ”Raka spåret till Chicago”.

Att inte besöka LKAB-gruvan  när man är i Kiruna vore ett turistiskt självmord. Jag hade förbokat en tour till och i gruvan några månader tidigare. Den skulle avgå klockan 15.00 från Turistbyrån. Med 5 minuters marginal hann vi med bussen. Det var snarare tur i oturen att planet inte var försenad mer än det var. Min förväntningar var definitivt inte höga, utan den kändes mer som en sak som man borde göra. Det visade sig att jag hade tokfel. 3 timmars touren var värd alla de 700 kronor som vi investerat i aktiviteten.

Vår guide var en äldre herre som pratade utmärkt svengelska, var snuskigt kunnig och dessutom kargt rolig. Av de cirka 50 medresenärerna var vi svenskar i klar minoritet. Det som skulle kunnat bli hur tråkigt som helst, förmedlades på ett sätt så att även en teknik-dyslektiker som jag själv kunde sätta värde på informationen.

Det var först nu som i alla fall jag insåg vilken process det är att producera järnmalm. Informatören berättade att de tar upp cirka 6 stycken Eiffeltornet – per dygn, sanslöst. Efter en välbehövlig fikapaus avslutades allt med ett riktigt intressant  och välgjort gruvmuseum. Vi fick också mycket information om hur processen med att flytta en stor del av Kiruna skulle gå till.

Fullmatade med järnmalmsinformation checkade vi in på vårt hotell Bishop Arms runt klockan 18.00. I princip båda dagarna var förbokade förutom kvällens restaurangbesök. Det visade sig svårare än vi hade anat att få ett bord på de tre restauranger vi hade att välja på, två var helt fullbokade. Vi lyckades till sist vädja fram ett sådant på utmärkta Lindströms Kök och Bar. Marie tog en vildsvinsfilé medan jag fegade ur med en 200 grams hamburgare. Efterrätten bestod utav Blåbär Bavarois.

Inte helt mätta traskade vi ut i  minus 31 gradig schizofren kyla. Känslan av att huden på ansiktet skulle sprick kändes inte alltför avlägsen. Att jag var genant cool genom att skippa mössan skapade dessutom frysskador på, runt och i öronen, Promenadens allra  största höjdpunkt var Kiruna kyrka; en av de vackraste jag sett.

Det var bara en upplevelse i sig att acklimatisera sig i det sterila hotellrummet runt klockan 20.30. Vi hade sällskap av isländsk chokladlakrits samt lite lösgodis. Dagen och kvällen fällde sina offer, vi var helt urlakade och somnade till tv-bruset. Det var bra eftersom morgondagens sovmorgon brann inne på grund av en tidig buss som skulle ta oss till metropolen Jukkasjärvi.

Dag 2 Jukkasjärvi

Mobilalarmet hamrade in sitt ofrånkomliga budskap klockan 07.30. Omtöcknade tog vi oss ner till en adekvat frukostbuffé. Efter en kokainstinn balja med kaffe vaknade kropp och själ successivt upp ur sin koma. Bussarna gick endera klockan 9 eller klockan 13 till byn. Valet föll självklart på just morgontiden eftersom vi inte ville lägga en 500-700 kronor på en taxi.

En halvtimme senare steg vi av invid Jukkasjärvis kyrka tillika ändhållplatsen. I Kiruna hade det varit  -25, i Jukkasjärvi -35 och dessutom en förrädisk blåst. Gårdagens kyla kändes faktiskt mild mot denna helvetiska köldknäpp. Vår husesyn av hobbitkyrkan avverkades på mindre än 3 minuter. Framför oss hade vi en kilometers promenad till anläggningen. I syfte att inte frysa ihjäl,  och införskaffa nässpray passade vi på att besöka byns enda Konsum.

I receptionen på anläggningen fick vi tillgång till overall, vantar, rånarluvor och långa vinterkängor. Därefter gick vi förväntansfulla in i ishotellet. Alla rum förutom de två mest exklusiva vilka innehöll varsin bastu gick att beskådas mellan klockan 10-18, därefter tillhörde rummen gästen. Först äntrade vi en lång huvudgång där gigantiska pelare kröntes av kristallkronor, allt självklart i is. Från den utgick det ytterligare 6 korridorer där själva rummen fanns. Vi inledde med de som var unika i sig eftersom det bara fanns ett utav dem.

Hotellets väggar, golv och tak blir kanvas, och skaparna kommer från alla sorters kreativa näringar. Kreatörerna och konsten i ishotellet varierar från år till år, varje vinter visar en förgänglig kollektion olik alla tidigare. Hotellet smälter i april och återförenas med moder jord vilket är essensen av ett oslagbart miljöprojekt. Sverige, och världens första ishotell grundades 1989 här i Jukkasjärvi.

Varje svit är en konstinstallation med originalverk. Intrikata och designade med individuella teman och omfattande skulpturdetaljer.  Alla konstsviter är individuellt designade och vackert handskulpterade av handplockade kreatörer från hela världen med en mängd olika bakgrunder. Ett privat omklädningsrum ingår alltid till skillnad från Norrskensrummen som vi hade bokat upp.

Vårt  rum var en konstinstallation av ljus, is och snö det vill säga enen hyllning till det mystiska norrskenet. Ett konstrum där sängen omhuldas av en svepande väggskulptur av snö och is och en norrskensprojektion spelar i taket. Ett grått tygdraperi för ingången var det enda som skilde vår säng från iskorridoren. Utanför hotellet låg dels kyrkan, dels isbaren. Båda två var en fröjd för ögat.

Efter denna fantastiska upplevelse var det dags att ta på oss extra klädsel inför vad som skulle komma. Jag hade bokat in mig på en 3 timmars skotertur med fika. Annat man kunde betala för att aktivera sig var bland annat isskulptering, åka skidturer, åka hundspann, pimpla, vildmarksöverlevnad, turridning på islandshäst, fotokurser, basturiter och Norrskensturer.

Den utmärkta guiden Malou tog oss över över sjöar och myrar, genom kuperad terräng med utsikt över älvdalen och Kiruna i horisonten. De andra tre ekipagen bestod av skottar, amerikanare och ett annat svenskt par. Utflykten gick tidvis genom tät granskog och eftersom turen skedde dagtid fanns det goda chanser att se vilda djur som till exempel älg, ren och ripa. Jag såg dock inte tillstymmelse av något levande väsen förutom Marie och mig själv.

Det tog inte ens en kvart innan guiden påpekade att jag fått frysskador ovanför näsan. Jag antog att något sådant var fallet eftersom jag frös som ett skadeskjutet djur. Det blev helt sonika att dra ner rånarluvan till bristningsgränsen för att skyla frostskadan. Marie inledde skoterkörandet och gjorde det så bra att hon fick köra hela rutten.

Vi hade tänkt byta av varandra efter halva sträckan, men eftersom jag parallellt började frysa om händerna så nöjde mig jag med en plats bakom Marie. Enda smolken i bägaren var när Marie i en tvär sväng åkte rakt fram, istället  för vänster,  vilket innebar att skoteruslingen välte.

I slutet av färden stannade vi till i en sjukt mysig liten stuga. Där blev det en traditionell norrländsk fika med kaffeost och kok-kaffe vid en värmande brasa. I mitt tycke var de lågorna dagsturens absoluta höjdpunkt i kombination med att komma tillbaka till ishotellet.

Det här var inte min cup of the så att säga. Under normala väderförhållanden hade det varit en sak. Gradantalet låg på -35, vilket guiden sa man kunde plussa på -10-15 grader till eftersom vi åkte mycket på isar. Efter halva turen gick mina tankar starkt till ”Game of thrones” i området invid muren. Dessa tankar förstärktes när jag börja tänka på mina kritvita förfrusna zombiefingrar.

Att appellera till högre makter var självklart helt verkningslöst. Visst, det är torrare luft här än i södra Sverige, men ändå det kallaste jag varit med om under mina 48 år. Det var en högreligiös upplevelse att stiga av skotern för att bege sig in till det varma omklädningsrummet.

Rikligt påklädda vandrade vi den kylslagna kilometern till Restaurang Hembygdsgården. Den hade anor från 1500-talet och var en arkitektonisk sensation utifrån en trivselfaktor. Maten var underbar trots att den runda formen innehållandes potatisgratäng var i minsta laget för en person, vi var två. Den stekta kycklingfilén avlöstes av en smarrig men likaledes snål tilltagen lingonmousse.

Vi stannade återigen till på Konsum där choklad, lösgodis och bubbelvatten köptes. När vi kom tillbaka till anläggningen installerade vi oss i loungen. Från klockan 19.30 till 23.00 flög tiden praktiskt fram. Vi läste tidningar, böcker, åt godis och umgicks med sociala medier. Jag passade på att se nyheterna på min Iphone, då det inte fanns någon tv, vilket egentligen var helt klockrent.

Den sista timmen kändes som en ren väntan på att göra någon form av mandomsprov, en härlig form av oförutsägbarhet. Känslan av att försöka klara av en natt i vårt rum stegrades för varje minut som avverkades. Vi hade tidigare under dagen fått instruktioner hur man som gäst i de minus femgradiga rummen skulle bete sig. Att ta en dusch eller bastu innan man gick och lade sig var något de exempelvis avrådde gästerna helt från.

En kvart efter midnatt gick vi till den dygnet-runt-bemannade receptionen. Vi hämtade ut varsin  sovsäck som innehöll två påslakan samt ett par kängor. Underställ och sockor var det enda vi hade med oss förutom det nyss nämnda. I rummet på de tre fällarna samsades varsin kudde.

Jag var 170 procent säker på att inte sova en enda blund denna natt. För 6000 kronor som rummet kostade för en natt var det väl då man egentligen borde ha sömnproblem, och inte annars. Det var lite typiskt att jag dels somnade snabbt, dels sov hela natten. Marie hade inte lika stor tur eftersom jag snarkade oanständigt  mycket. Den enes bröd, den andres död utifrån ett sömnperspektiv.

Norrskensrummet

Varken jag eller Marie upplevde inte att det blev det kallt i sovsäcken, snarare tvärtom. Det var bara ansiktsglipan som drabbades av lite kyla. Klockan 07.30 knackade personalen på vårt rum. De serverade oss en varm lingondricka. Vi tog på oss våra kläder, lämnade rummet, duschade och tog en skön bastu.

När vi bytt om till våra egna kläder traskade vi vidare till Ishotellets restaurang där en superb frukost serverades. Den var förövrigt en av de bättre jag ätit, produkterna osade av ekologisk kvalitet. Jag gillade verkligen de två våffeljärnen som fanns centralt, där kunde man utan svårighet fixa till sig egna våfflor med tvättäkta grädde och jordgubbssylt.

Vi checkade sedan ut, fick våra diplom att vi klarat en natt på Ishotellet och lämnade tillbaka all utrustning. Vistelsen avslutades med att invänta bussen som skulle avgå vid Ishotellet klockan 10.05. Dessförinnan hade vi besökt anläggningens souvenirbutik. Vi förbokade 2016 års Ishotellkatalog där de avhandlade varje konstrum och kreatörerna som skapat dessa.

Till barnen köpte vi snygga örhängen som skulle föreställa ett Norrsken. Det var för oss det enda Norrsken vi fick beskåda under denna vistelse. Gradantalet var nere på -15 grader det vill säga mer normala vinterförhållanden. Enligt Ishotellet har de ingen ambitionsnivå att bygga ut anläggningen. Deras mål var att bibehålla den höga servicenivån. Britterna är förövrigt de som leder besöksstatistiken från Europa.

Bussen från Kiruna till Flygplatsen avgick klockan 11.00. Så långt var allting bra. Samma sak som drabbade oss på ditresan drabbade oss igen. Planet var återigen två timmar försenat. Denna gång var det ett betydligt tyngre besked när man bara ville hem så snabbt som möjligt.

Även denna gång hade vi tur i oturen eftersom vi med 20 minuters marginal han ta oss till det tåg som gick till Norrköping. Klockan 19.00 var i tillbaka i ”Peking`. Våra grannar The Skarins hämtade oss på stationen klockan 19.00. Borta bra men hemma bäst i kombination med välkomnade barn som dessutom skött sig exemplariskt, enligt dem själva

Resmålsreflektioner

Var dessa två dagar värda cirka 16 000 riksdaler? Jo, det tyckte vi nog eftersom resmålet i sig sneglar åt just det lyxiga slaget. Att vi parallellt passade på att göra och äta var vi kände för utan att bry sig om det ekonomiska var dels en frihet, dels i linje med resmålet.

Mina och Maries förväntningar infriades. Dock hade vi väntat oss en betydligt större värld av is såsom reception, restaurang och dylikt, typ en stad av is.  Anläggningen bestod mer utav träbyggnader än av ishus så att säga. Marie njöt mera av skoterturen än vad jag gjorde, trots det intressant att ha testat på att åka detta vintervidunder, utan att köra den.

Att det var  35 minusgrader förstärkte snarare helheten av vistelsen. Vi har aldrig upplevt sådan kyla vilket skapade ett spänningsmoment.  Jag är helt säker på att det var första och enda gången jag besöker Ishotellet. Nu har vi gjort detta, och det räcker och blir över.

Nörd, tok eller patologiskt samlande?

Vad är sunt och vad är mindre  sunt? Hur nära en diagnos är man egentligen (patalogiskt samlande)? Jag hoppas att det är så, att om ingen kommer till skada, mår dåligt eller inte klarar av ekonomin på grund utav  ens samlande är det väl egentligen inget fel överhuvudtaget.

Jag har definitivt samlardjävulen i mig. När andra exempelvis samlar på katter, änglar, fingerborgar, tomtar, troll eller ugglor, samlar jag  bland annat på spidermanprylar. Muggar, slipsar, plektrum plånböcker, påslakan, suddgummi och dylikt adderas frekvent -  till min frus förtret.

Två av juvelerna är ett Marvelschack inköpt i Notting Hill London och ett Marvelmonopolspel på Science Fiction Bokhandeln i Stockholm. Det tragikomiska är att samlarvärdet på dessa sjunker som en sten om förpackningen bryts, vilket jag ännu inte gjort, kontra att jag inte kan använda mig av spelet vilket i sig är ett sjukt moment 22 läge.

Andra samlarkällor är hårdrocktidningarna Powerplay och Sweden Rock. I min ungdom samlade jag på typ alla Marveltidninger/DC comics såsom Hulken, Spindelmannen, Fantastiska fyran, Gigant, Läderlappen (Batman) samt musiktidningar som Okej (har alla nummer), Kerrang och Metal hammer. De flesta har jag faktiskt kvar i min ägo, i väldigt bra skick dessutom eftersom de är inplastade.

Ett ganska sent påkommet samlarinfall är att köpa på mig parfymer av kända märken såsom Gucci, Calvin Klein och Armani, för närvarande 20 stycken. Favoriterna är Farhenheit, Cool Water och Roma Uoma. Det kan ju tyckas aningen egendomligt, men i och med att jag sällan köper alkohol på mina resor så finns det pengar till annan shopping.

Det brukar allt som oftast bli en ny doftmagi per resa. Dyrgriparna står inte på något sätt och samlar damm, utan används frekvent beroende på humör. Eftersom det skiftar lika snabbt som Socialdemokraternas politik är det ingen fara att dofterna blir oöppnade.

En dyr samlarhobby är CD-skivor. Jag vet inte hur många jag har för tillfället, men det är lätt över er 2000 stycken. Innan dess var det LP skivor som gällde. Runt 1500 sådana hade jag samlat på mig under åren lopp. Numera  är dessa i Vaxkupans ägo. De har hittills  sålt 400 stycken till priset av cirka  50 000 kronor; hälften har de tagit för besväret.

Det visar på att även ett samlande inte behöver vara helt bortkastat. Dock är jag oerhört ambivalent över att tillhöra en av Ginzas bättre kunder utifrån att jag fullkomligt dyrkar Spotify. Den diskrepansen känns aningen krystad; månne är det bara en tidsfråga innan jag lägger ner cd-köpen helt – eller inte.

Barnen har också fått en släng av mitt maniska samlande. När de var mindre dyrkade de bland annat My litle pony och Brats-dockor. För att göra historien kort så har de en ansenlig samling som de av förklarliga skäl inte leker med längre. De flesta var dock inte dyra, utan inköpta på olika loppisar runt om i Östergötland.

Keramikmuggkärlek

Mitt samlande på keramikmuggar är också ett ganska nytt påfund. Mina självvalda kriterier är att jag måste ha sett lagets arena för att överhuvudtaget kunna legitimera mig ett köp. Det spelar ingen roll om jag sett den invändigt eller utvändigt, bara jag fått en skymt av fotbollspalatsen. Mina två undantag är Swansea och Wolverhampton, dessa muggar har jag skaffat ändå eftersom de är två favoritlag och innefattas därmed inte i kriteriet.

Ett annat undantag är arenor som jag sett retroaktivt. Några sådana är Venedig, Mallorca, Tottenham, PSG, Djurgården, AIK, Sylvia, Hamburg, Sampdoria, Köpenhamn, Latvia, Tallin och Genova.

Min fru  blir periodvis måttligt road utav att leta arenor. Dessa bestyr brukar jag oftast få sköta själv; inte dra in henne eller barnen. Arenorna huserar vanligtvis en bra bit utanför stadskärnorna, vilket ibland gör de besvärliga att ta sig till. En positiv synergieffekt av processen är att man oftast blir inkastad i ens stad verkliga ansikte, långt bortom fernissade turistkvarter. Risken att bli rånad ökar dock med 200-300 procent. Då är det tur att jag är en snabb kille/gubbe.

För närvarande har jag 20  muggar. Näst på tur står Djurgården och AIK det vill säga två retroaktiva inköp. Min fru och jag ska till Geneve och Lausanne i maj 2016. Det blir nog att specialgranska kartorna över städerna för att reducera tid och Maries mentala hälsa.

Det får aldrig bli så att muggsökandet blir ett dysfunktionellt aber som upptar för stor del av den tid som jag har till förfogande på semestern. Ibland kan jag bli frustrerad över att ha sett arenan, men inte lyckats hitta ett öppet ställe att köpa den på. Då är det retroaktiva undantaget manna från himlen eftersom det febrila sökandet självdelegeras till tid framför datorn efter jag kommit hem från resan.

De muggar som jag är minst nöjd med ur ett estetiskt perspektiv är Örebros och Åtvidabergs. Den sistnämnda har dessutom en helt annan form än de traditionella vilket gör det dubbelt motigt att dricka kaffe ur.

Att just dricka kaffe i dem förmildrar hela samlandet eftersom de används i praktiken, inte bara blir inhysta i något skåp för att sedan aldrig användas eller bara fungera som prydnadsmuggar. Om jag måste välja en topp tre på de muggar jag upplever som snyggast får det bli: Anderlecht, Notts County och Ajax.

När jag och en kompis var på Mallorca såg vi hemmalaget mot Getafe på deras häftiga arena. En välspelad match med ett oerhört tryck på läktarna skapade ett mervärde. Den euforiska upplevelsen skulle krönas med en keramikmugg i deras halvstora shop. Jag letade febrilt i hyllorna, utan att finna vad jag sökte. De hade det mesta när det gällde prylar av alla dess slag i kombination med Mallorcas logga. Tyvärr saknade shoppen något som överhuvudtaget liknade en mugg, vilket i sig är exceptionellt ovanligt.

Jag hittade till sist en mugg med 5 pennor i, den stod på en hylla bakom disken. Butiksbiträdet såg trevlig ut, så jag frågade henne om jag det var möjligt att köpa muggen för 100 kronor, det vill säga ett överpris. Hon svarade beslutsamt nej. Jag förklarade mitt samlande och erbjöd mig betala 250 kronor för keramiktingesten. Förvånad, men lika bestämd kom det samma svar som tidigare ur hennes mun. Det blev ingen mugg denna gång, men den finns ju numera en retroaktivlista.

För ett år sedan åkte jag över ensam till Nottingham i syfte att se en 3-dagars melodisk hårdrockfestival kallad Firefest. Då jag tillhörde minoriteten av de som drack minst så hade jag massor tid över för andra aktiviteter som exempelvis att upptäcka Nottingham.

Under en av dagarna tog jag kameran och gick den långa vägen till arenorna där Nottingham Forrest och Notts County huserar. Lillebror i Nottingham bildades 1862, och är den äldsta proffsklubben i världen som fortfarande deltar på en professionell  nivå. City ground och Meadow lane  är också de två arenorna som ligger närmast varandra i England.

En av de mest kära ägodelarna i min samling är en mugg från Vikbo IK, den klubb som jag spenderat nästan 12 år som spelare och tränare i. Att en division 6 klubb överhuvudtaget ståta med en mugg med tryck är en bedrift i sig. Mina muggsamling består utav dessa lag. Vikbo, Norrköping, Åtvidaberg, Örebro, Hammarby, Swansea, Wolverhampton, Hearts, Liverpool, Notts County, Arsenal,  Chelsea, Nottingham, Barcelona, Madrid, Benfica, Slavia Prag, Sparta Prag, Anderlecht och Ajax.

Patalogiskt samlande

• Patologiskt samlande är svårigheter att göra sig av med saker på grund av ett upplevt behov att behålla dem och obehag förknippat med att göra sig av med dem. Symtomen resulterar i att hemmet blir stökigt och överhopat.

• Patologiskt samlande var en av få nya diagnoser av den psykiatriska diagnosmanualen DSM.

• Vid bedömning och diagnostisering bör somatiska och psykiatriska tillstånd uteslutas som primära orsaker till samlarproblematiken.

• Tillståndet är svårbehandlat, men vissa lovande resultat finns med läkemedelsbehandling och psykologisk behandling. Troligtvis krävs samordnade insatser från sjukvård, socialtjänst, bostadsbolag etc.

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, vilket bekräftas i studier som bland annat visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har en samling. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är det tänkbart att det har varit en stark fördel för människan att spara på livsnödvändigheter som mat och verktyg för att maximera chanserna till överlevnad, särskilt under perioder med knappa resurser.

Vår benägenhet att samla på oss och behålla saker har också rönt stort medialt intresse exemplifierat bland annat av tv-programmet »Antikrundan« (nu inne på sin 22:e säsong).

Utifrån ovanstående kan det tyckas märkligt att samlande kommer att bli en ny diagnos i den kommande femte utgåvan av den psykiatriska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders).

En av förklaringarna till detta illustreras av engelskans distinktion mellan två olika typer av samlande: »collecting« och »hoarding«. Eftersom det på svenska finns endast ett ord för samlare använder vi i stället för »hoarding« begreppet »patologiskt samlande« för att beteckna det beteende som, till skillnad från samlande, är förenat med lidande och funktionshinder.

Samlande och patologiskt samlande har visat sig vara två, visserligen relaterade, men ändå distinkta fenomen. En väsentlig skillnad är att en samlares samlingar präglas av ordning och organisation, medan patologiska samlares tillhörigheter ligger huller om buller och därför helt eller delvis hindrar dem (och eventuella sammanboende) från att använda sina levnadsutrymmen.

Den systematiska forskningen om patologiskt samlande började först under 1990-talet och har sedan dess ökat stadigt och utmynnat i bland annat slutsatsen att tillståndet bäst konceptualiseras som skilt från men besläktat med tvångssyndrom. I den nya utgåvan av DSM  är patologiskt samlande därför att tillsammans med tvångssyndrom, dysmorfofobi (BDD), dermatillomani (skin picking) och trikotillomani (hair pulling) ingår i den nya diagnosgruppen »Tvångssyndrom och liknande tillstånd«. Samtliga tillstånd kännetecknas av repetitiva beteenden och svarar delvis på liknande psykologisk och farmakologisk behandling.

Patologiskt samlande har visat sig vara ett vanligt tillstånd, som förekommer hos ca 2–6 procent  av befolkningen och som ibland får katastrofala konsekvenser för dem som drabbas. Social isolering, familjekonflikter och vräkningar och, i de mest extrema fallen, död (till följd av fallande tillhörigheter) är potentiella konsekvenser.

Klassificering och fenomenologi

Följande är diagnoskriterier i DSM-5 för patologiskt samlande.

• A.  Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett deras faktiska värde. 

• B. Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem.

• C. Symtomen resulterar i ansamling av saker, som hopas och belamrar nödvändiga levnadsutrymmen och väsentligen förhindrar den avsedda användningen av dessa. Om levnadsutrymmen inte är stökiga och överhopade beror detta enbart på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter).

• D. Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra).

• E. Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd (t ex hjärnskada, cerebrovaskulär sjukdom eller Prader–Willis syndrom).

• F.  Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM-5 (t ex samlande till följd av tvångstankar i tvångssyndrom, minskad energi i egentlig depression, vanföreställningar i schizofreni eller annat psykotiskt tillstånd, kognitiva nedsättningar i demens, avgränsade intressen i autismspektrumstörning).

Svårigheterna med att göra sig av med saker förstärks av dysfunktionella tankar om ansvar för dessa, känslomässig anknytning till sakerna, svårigheter med beslut om huruvida sakerna ska slängas eller behållas, uppskjutande, svårigheter med organisering, undvikande och perfektionism samt tankar om att saker har människoliknande egenskaper (antropomorfism) .Samlingarna består oftast av kläder, tidningar, böcker, kvitton, förpackningar och saker som den som samlar har en sentimental anknytning till.

Ett fåtal personer med patologiskt samlande samlar också på ett stort antal djur som de inte förmår sköta om. Medianantalet djur per samlare var enligt en amerikansk studie 39, och oftast var en del av djuren antingen döda eller vanskötta. Det är oklart hur vanligt detta tillstånd är, men de uppskattningar som gjorts pekar mot en årlig incidens på mellan 700 och 2 000 nya fall i USA. Till skillnad från samlandet av föremål, som ofta innefattar en rad olika typer av föremål, samlar patologiska samlare av djur i huvudsak på en art, oftast katter eller hundar (ur Läkartidningen).

Weekend i Stockholm

Jag och Marie såg Clint Eastwoods tolkning av The Jersey Boys. Vi blev glatt överraskade av innehållet. Det var en feelgood film med starka karaktärer. Utifrån denna filmiska upplevelse bokade jag upp två biljetter på China teatern. Tyvärr var de bästa platserna slutsålda för länge sedan. Det skapade ett dilemma eftersom vi i våras satt så långt bak när vi såg Chess i Linköping så en stor del av syftet försvann. Vår nya devis blev att försöka sitta så nära scenen som möjligt, annars kunde vi strunta i evenemanget. Det som fanns var fyra stycken ströplatser. Jag valde två av dessa, vilket innebar att vi inte fick sitta tillsamman, men läget på rad tre var däremot helt optimal.

Det är otroligt givande att vara hemma mellan jobbpassen, men att ibland  bara bryta vardagspusslet är också en viktig livskvalitetshöjare. Vanligtvis brukar barnen följa med oss på dylika utflykter, men ibland kan det bara vara skönt att åka utan de små liven. ”Jag är trött!”, ”Maten smakar konstigt”, ”Är vi framme snart?”, ”När ska vi hem”, och ” Måste vi in där” är fraser som man slipper undan för tillfället. Det liksom företar ens höga förväntningar i symbios med den höga kostnad som logistik, biljetter, boende och mat innebär samtidigt som barnen får möjligheten att längta efter sina kära föräldrar.

Vi tåg snabbtåget från Centralstation till Stockholm klockan 09.24 och var framme 75 minuter senare. Det var nästan en för smärtfri logistikupplevelse: kaffe, NT samt Russel på mobilen – helt plötsligt var vi framme. Vårt hotell låg mittemot Centralstationen, men vi hade väldigt lite packning så det blev att gå dit senare. Målet var att shoppa loss på Södermalm. Vi följde Götagatan slaviskt. Jag kostade på mig några snygga långärmade samt en stickad tröja i underbara klädbutiken G26. Marie var betydligt restriktivare, troligtvis beroende att hon varit tre vändor på Ullared.

Vi svängde av till Katarina Bangatan där Bondens marknad hade slagit upp sin julmarknad. Det var en fröjd för ögat att botanisera i denna kvalitetsmarknad. Jag fick abdikera för de sjukt färska och goda marsipanlängderna och den ekologiska körsbärssylten. På samma gata huserade Restaurang Samrat of India. Enligt dem själva är deras hak Stockholms äldsta indiska restaurang. Maten var i vilket fall som helst himmelsk. För 600 kronor fick vi indirekt proteiner och kolhydrater för två dagar; prisvärt var bara förnamnet.

På samma gata beskådade vi minnesmärket av en av Sveriges mest kända fotbollsspelare: Nacka Skoglund. Mätta och belåtna traskade vi genom ett kylslaget Stockholm till Hotell Terminus. Bara läget invid Centralstationen var värt de 1400 riksdalerna som vi la upp för rummet. Det blev en  oplanerad siesta från 16 till 18, vi var  helt enkelt fullkomligt urlakade utav dagens promenerande.

Utvilade, omtöcknade och förväntansfulla tog vi oss till Chinateatern invid Berzelii park i stadsdelen Norrmalm. Vi var där i god tid innan föreställningen tog sin början. Klockan 19.30 prick inleddes musikalen. Första akten innehöll blod, svett, tårar,  frustration och italienare. Starka motstridiga viljor skapade interna spänningar i The Four seasons som banade vägen för skilsmässor och pengabråk. 

Den sista pusselbiten i gruppsammansättningen var Bob Gaudio tillika den som skrev alla deras stämsångshits såsom fösta hiten ”Sherry” och ”Walk lia a man” och ”Big girls don´t cry”.  Bruno Mitsogiannis (Frankie Valli), Peter Johansson (Tommy De Vito), David Lindgren (Bob Gaudio) och Robert Rydberg (Nick Massi) är alldeles utmärkta i sina gestaltningar av de fyra starka karaktärerna. Dock är ingen av dem någon ny Al Pacino precis, vilket gör att man som publik uppskattar sångnumren allra bäst. Jag tyckte för övrigt att Peter Johansson var väldigt lik Jim Carrey; en petitess i sammanhanget, men i alla fall.

Framgångens sötma hade dock sitt pris och bandet splittrades abrupt. Gruppens frontfigur den falsettsjungande Frankie Vallie blev soloartist med periodvis hjälp av motorn i bandet Bob Gaudios låtskriveri. Toppenljud, bra låtar,  utmärkta sångare  och en stark historia gjorde kvällens föreställning till en klockren fullträff. Den superba underhållningen avslutades klockan 22.20 och var som sagt en riktig energiinjektion. På vägen till hotellet passade vi på att ta varsin burgare på Burger King.

Dag 2 – Söndag

Efter en välbehövlig sovmorgon avnjöt vi en sagolik frukostbuffé. Därefter packade vi ihop våra pinaler för att i nästa skede lämna in dem på bagageförvaringen. På agendan stod återigen shopping; något besök på exempelvis Nordiska museet gick inte att kombinera tidsmässigt. NK är Stockholms mest anrika shoppingcenter. Vi betade hierarkiskt av de julpyntade våningsplanen. Efter designshoppingen begav vi oss sedan till turistfällan Gamla stan där horder av människor armbågade sig fram. Där besökte vi  bland annat stadens äldsta julmarknad som låg på Stortorget.

Mitt fokus låg dock på annat håll nämligen Science fiction bokhandeln. För mig är detta en höjdpunkt varje gång jag besöker Sveriges huvudstad. Jag var en hårsmån från att köpa ett Game of thrones monopolspel. Priset 999 kronor lyckades till slut avväpna mitt grumlade samlarsinne. Det blev till slut några engelska horrorböcker samt en Marvelkalender.

Tiden hade inga hämningar, utan sprang tekniskt sett iväg otäckt snabbt. Vi hämtade upp vårt bagage på hotellet och tog återigen varsin burgare på Burger King. Vårt tåg avgick runt 17.30 för att vara framme i Norrköping klockan 19.00; därifrån tog vi taxi till Ektorp. Borta bra men hemma bäst.