Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.

Impulsunderhållning

Avsaknaden ut av någon form av konsert under årets sista veckor pockade på. ”Ryska sagor” och ”Modern dans med Jennifer Wärn Björk” föll bort direkt. Evenemanget som drog till sig mest av min uppmärksamhet var The Simon Garfunkel Story.

Europas största och mest framgångsrika show med Simon and Garfunkels musik och ett fullt liveband. De har spelat musikaler på West End i London och The Simon and Garfunkel Story har spelat för fulla hus runt om i Europa. Varken jag och Marie är några fullblodsfans av duon, men i brist på annat så stack de ut mest och bäst.

De bästa platserna var dessvärre upptagna, dock fanns det två ströplatser kvar i mitten på rad 9. Illerkvickt bokade jag upp dessa guldplatser på Upplev Norrköping.

Undertecknad med fru traskade ner från Ektorp till Industrilandskapet med paraplyerna i högsta hugg. Egentligen skulle vi förgyllt tillfället med ett restaurang innan, men valde att baka pepparkakor med yngsta dottern istället, då hennes kompis blivit sjuk.

Vi anlände 30 minuter innan spelstart. Medelåldern var skyhög vilket fick oss att nästan känna oss som tonåringar. Lokalen inhyst få överförfriskade individer, det låg snarare en tjock Fonusdimma över klientelet. Våra platser var minst sagt optimala. Lagom nära, mitt i och med två pensionärsdvärgar framför oss var förutsättningarna skoningslösa inför vad som komma skulle.

Dean Elliot som Paul Simon och Jonny Smart som Art Garfunkel intog scenen prick klockan 19.30. De flankerades utav gitarristen/keyboardisten Adam Smith samt basisten Leon Camfield. Trummisen Mat Swales blev scenens mittpunkt. Dessa tre yngre herrar uppehöll sig upphöjt bakom evenemangets två huvudkaraktärer. Ovanför dem härbärgerade en storbildsskärm.

Allt från ljussättning, interiören till själva framförandet präglades av minimalism, symmetri och lågmäldhet. Kaskader av ljus, hårdrockspyroteknik eller stora gester hade fått en kontraproduktiv effekt. Konsertens avskalade framtoning matchade dels evenemanget, dels Simon & Garfunkel arvet.

Duon på scenen gick all in när de inledde med gudabenådade ”Sound of silence”. Lite senare inleddes processen med att berätta historien hur barndomskompisarna träffades, hur deras musikaliska bana började och om slitningarna som sedermera blev början till slutet. De konverserade dels fram gruppens historien, dels bakgrundsåtervinning inför nästa låtval.

Till sin hjälp hade de storbildsskärmen som ackompanjerade historieberättaren via rörliga som  stillbilder. Allt som oftast visades parallellt upp tidstypiska bilder med allt från dåtidens reklam, barnuppfostran, kändisar, viktiga händelser, rasmotsättningar och dylikt.

Eftersom vi tillhör de som hörts de klassiska låtarna, men långt ifrån hela deras musikskatt blev det för mig lite halvsegt när två akustiska alster följdes åt.  Grymt svängigt blev det dock när hela bandet blev involverat och tempot höjdes som exempelvis i ”Rickard Cory”, ”The big bright green pleasure machine”, ”I´m a rock”, ”Keep the customer satisfied och ”Hazy shade of winter”.

Kemin mellan de fiktiva Simon & Garfunkel andades glädje och avslappning samt att de ibland la in några sparsmakade skämt för att lätta upp stämningen, utan att det på något sätt tog överhanden.

Bandet i sig osade musikbriljans långt ut i fingerspetsarna. Varje musiker på scen hade sin speciella stil som anpassats speciellt för musiken och dåtidens scenanda. Det förträffliga ljudet var pricken över i:et.

Denna välrenommerade show visade sig motsvara förväntningarna med råge. Det som fascinerade mig mest denna regntunga kväll var den sparsmakad lågmälda helheten där ljus, ljud, musik, estetik och bildkonst flöt samman till en totalitet.

Überklassiker som ”Scarborough fair”, ”The 59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)”, ”Homevward Bound”, ”Mrs Robinson”, Cecilia,   tolkades framfördes med perfektionism, vördnad och full scennärvaro. Extranumrena bestod av ”Bridge over trouble water”, ”The Boxer” och The Everly Brothers covern ”Bye bye love”.

Enda smolket i glädjebägaren var att de inte framförde en av duons bästa låtar ”El Condor pasa” framför någon av de melankoliskt segare akustiska låtarna. En petitess i sammanhanget, men ändå.

Musikerna samlandes i foajén efter spelningen. Jag hade hoppats på någon form av programblad med inkluderande setlist och adekvat presentation av bandet. De hade bara tillgång till deras cd som jag valde att inte köpa.

Tunga regndroppar hade ersatts av ett strilande sådana. Det tog oss cirka 15 minuter att promenera hem till Ektorp. Familjen avrundade lördagskvällen med att hyra den animerade ”Husdjurens hemliga liv” på Telias streamingtjänst

Kort historik Simon & Garfunkel

Simon & Garfunkel var en amerikansk folk-rock-duo om bildades i New York 1964. Duon bestod av sångarna Paul Simon och Art Garfunkel som båda är föda samma år: 1941. De växt upp tillsammans i stadsdelen Queens i New York.  1957  skrev de och spelade in singeln ”Hey, Schoolgirl” under namnet Tom & Jerry på skivbolaget BIG .

Simon kallade sig Jerry Landis, eftersom han vid den tiden dejtade en tjej som hette Sue Landis, och Garfunkel Tom Graph (från Graph Paper som han använde för att rita på).

Musikaliskt var deras stora förebilder duon The Everly Brothers. Singeln sålde 150.000 exemplar och nådde 49:e plats på Billboard-listan. Men de efterföljande singlarna floppade och båda återvände till sina studier. Garfunkel studerade matematik på Columbia University medan Simon valde engelsk litteratur som ämne

Efter en provspelning för producenten Tom Wilson 1964, densamme producerade också Bob Dylan. Duon fick kontrakt med skivbolaget Columbia. Albumet, Wednesday Morning, 3 AM spelades in, men sålde dåligt. Simon åkte till England och spelade på pubar och klubbar. Han spelade där dessutom in soloalbumet The Paul Simon song book 1965. Garfunkel fortsatte sina arkitektstudier.

När två lokala radiostationer i Florida och Boston började få önskningar från lyssnare om att få höra sången ”The Sound of Silence” från LP:n lät Tom Wilson spela in 12-strängad gitarr, bas och trummor på den akustiska versionen av sången och skivbolaget gav ut den som singel. När den nådde förstaplatsen i december 1965 återförenades Simon & Garfunkel för att snabbt spela in albumet Sound of silence som gavs ut i januari efterföljande år.

Duon spelade även in en ny version av ”I am a rock” som ursprungligen funnits med på Simons soloalbum och den blev en hit 1966. Senare samma år följde det mer genomproducerade albumet Parsey, Sage, Rosemary and Thyme som bland annat innehöll ”Homeward bound”, ”Scarborough Fair” och ”The 59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)”. Paul Simon var den som skrev låtarna. Båda sjöng och de producerade skivorna tillsammans med producenten Roy Hale.

Soundtracket till filmen Mandomsprovet 1968 gjorde Simon & Garfunkel till superstjärnor, trots att soundtracket i huvudsak bestod av redan utgivna låtar. Den nyskrivna ”Mrs Robinson” (ursprungligen betitlad ”Mrs Roosevelt”) från filmen hamnade istället på duons fjärde skiva Bookends som kom ut i nära anslutning till filmen.

Under 1969 pågick inspelningen av duons nästkommande album Bridge over troubled water. Ett smakprov från albumet gavs ut redan i april 1969 när singeln ”The Boxer/Baby Driver” gavs ut. Inspelningen av albumet försenades, delvis beroende på att Garfunkel befann sig i Mexiko för att spela in filmen Moment 22. Olika åsikter om musikalisk inriktning ledde till motsättningar mellan de båda gruppmedlemmarna.

Albumet Bridge over troubled water, som gavs ut i februari 1970, blev ändå deras största försäljningssuccé. Förutom titelspåret gjorde singlarna ”Cecilia” och ”El Condor Pasa (If I Could)” bra ifrån sig på hitlistorna. Albumet placerade sig överst såväl på den amerikanska Billboard-listan som den engelska albumlistan, liksom i flera andra länder.

På englandslistan låg albumet etta i totalt 41 veckor (under en 18 månader lång period) och albumet var där det mest sålda såväl 1970 som 171. Efter en påföljande turné i USA och Europa splittrades dock duon och de båda inriktade sig på sina respektive solokarriärer. Under följande år återförenades Simon & Garfunkel flera gånger i olika sammanhang.

Den 19 september 1981 gav de en gratiskonsert i Central Park i New York inför cirka 400 000 människor, vilket året efter resulterade i det storsäljande dubbelalbumet: The concert in Central park.

De turnerade i Europa sommaren 1982 och besökte bland annat Stockholm 6 juni. 1983 turnerade duon i USA där flera nya låtar från ett kommande album framfördes. På grund av nya motsättningar skrinlades dock albumet och gavs istället ut som Paul Simons soloskiva Heart and bones hösten 1983.

17 januari 1990 invaldes Simon and Garfunkel i Rock and roll hall of fame. Vid detta till tillfälle framfördes ”El Condor Pasa (If I Could)”, ”Bridge Over Troubled Water” och ”Goodnight Sweetheart”.

Hösten 1993 gav de 21 konserter i New York, men samarbetet dem emellan var ansträngt och det skulle dröja tio år innan de stod på scenen tillsammans igen.

Vid den amerikanska Grammy-galan 2003 återförenades de för en Lifetime Achievement Award. Då sjöng de ”The Sound of Silence”. Under oktober/november samma år genomförde de en 40 konserter lång turné över hela USA som sågs av sammanlagt över en halv miljon människor.

Under juni/juli 2009 turnerade de på nytt i USA (21 konserter) och Europa (12 konserter). De besökte bland annat Globen i Stockholm 25 juli och 31 juli hölls en gratiskonsert utomhus bredvid Colosseum i Rom bevittnad av 600.000 åskådare.

Under samtliga konserter 2003/2004 medverkade The Everly Brothers som särskilda gäster. Sommaren 2004 lanserades dessutom i en radiointervju den första nya Simon & Garfunkel-låten på 29 år; ”Citizen of the Planet”. Låten gavs senare ut som ett extraspår på Old friens – Live on stage.

Den 20 september 2005 uppträdde Simon & Garfunkel på nytt tillsammans. Då gällde det en stödgala i Madison square garden för de som drabbats av orkanen Katrina. De framförde låtarna ”Bridge over Troubled Water” (tillsammans med Aaron Neville), ”Homeward Bound” och ”Mrs. Robinson”. Hela denna konsert med många andra artister gavs ut på dvd i augusti 2006.

När Bacon Theatre i New York öppnade på nytt 13 februari 2009 efter att ha varit stängd under en sju månader lång restaurering, var Paul Simon den förste som gav konsert där. Efter en 90 minuter lång föreställning sa Simon: ”Mina damer och herrar, min gamle vän Art Garfunkel.” Därefter sjöng Simon & Garfunkel ”The Sound of Silence”, ”The Boxer” och avslutade kvällen med ”Old Friends”.

13 juni 2009 återförenades duon för en turné i Nya Zeeland (2 konserter), Australien (9 konserter) och den avslutades i Japan 18 juli (6 konserter). Dessa konserter var huvudsak en upprepning av turnéerna från 2003 och 2004 gällande låtar och spelordning. The Everly Brothers medverkade dock inte denna igång, istället framförde Paul Simon och Art Garfunkel några låtar var från sina respektive solokarriärer.

Den 29 oktober firade Simon & Garfunkel Rock & Roll Hall Of Fame’s 25-årsjubileum tillsammans med Bruce Springsteen, Crosby, Stills & Nash, Stevie Wonder, Eric Clapton, Aretha Franklin, Metallica och U2.  Det var en tvåkvällars konsert på Madison Square Garden.

2010 uppträdde duon på New Orleans Jazz Festival, men den redan annonserade sommarturnén i Kanada och USA ställdes in efter att Garfunkel fått problem med stämbandet och ordinerades vila från all sång tills vidare. Han återfick inte riktigt sin forna röstglans efter detta. Detta förbättrade inte heller deras relation.

2011 – 41 år efter storsäljande albumet Bridge over troubled water gavs ut – gav skivbolaget Columbia Records ut en 40-årsjubileumsutgåva av albumet som innehöll den nyinspelade dokumentären The Harmony game - The Making of Bridge Over Troubled Water. I filmen intervjuas Paul Simon, Art Garfunkel, Roy Halee och flera av de musiker som medverkar på albumet.

Alltsedan återföreningen 2003 verkar vänskapen mellan Simon och Garfunkel numera stå på mera fast grund. Ibland rapporteras om att de har bevistat någon baseballmatch ihop eller ätit lunch tillsammans. Trots detta verkar det som att någon återföring ligger oändligt långt bak i deras musikaliska agenda (Wikipedia).

Världens bästa hårdrockband

Med 15 studioalbum i ryggen från 1984 till 2016 står det klart att klart att Pretty Maids är världens bästa hårdrockband genom tiderna, utifrån mina metalperspektivögon.

Jag hittar inga konkurrenter helt enkelt, om man utgår ifrån kriterierna att att de dels funnits så långe, dels är bättre på skiva än någonsin det vill säga inte lever på gamla meriter. Black Sabbath i all ära, Metallica, definitivt inte. Polletten trillade ner efter senaste underbara skivsläppet ”Kingmaker” november 2016.

Om de är världens bästa hårdrockband, varför tycker bara jag det och i viss mån min kompis Stefan Hammarström? Antingen beror det på att alla andra är osedvanligt tröga, men vi exceptionellt klarsynta eller att bandet i sig är så underskattat. Det troligaste svaret är: jag vet faktiskt inte.

Precis som Lennon/McCartney och Björn/Benny har barndomsvännerna Ken Hammer (gitarrist) & Ronnie Atkins (sång) begåvats med ett melodisinne utav Guds like. Teamet applicerar detta friktionsfritt via fler genrer såsom rock, aor, power metal, ballader och melodisk hårdrock.

Medlemmarna från 1981 till nu har kommit och gått men bandets motor har bestått. Kanske är det den gyllene nyckeln till den bibehållna musikaliska kvaliteten?

Stefan och jag dyrkade  Yngwie J Malmsteen lika mycket som Pretty Maids. Skillnaden är att den killen sedan han blivit nykterist inte gjort en bra platta sedan ”Facing the animal” från 1997. Vart vill jag komma med detta svammel. Jo, att jag kan vara kritisk mot mina husgudar det vill säga inte slicka i sig allt de släpper bara för att det ett specifikt band som jag gillar.

Många band reproducerar istället samma musikformel till all oändlighet medan andra band/artister sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag för att då göra en musikalisk helomvändning a´la Bon Jovi eller Kalle Moreaus. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty Maids hittills balanserat mycket bra, modernt, men ändå som förr, en konstart i sig.

Den numera 52-årige sångaren Ronnie Atkins har onekligen en minst sagt en säregen sångteknik vilken i sig utmärker Pretty Maids sound. Allt om oftast pendlar han mellan en silkesrosslig röst för att sedermera kombineras med en melodisk halvsånggrowl. Den kraftfulla utomjordiska pipan varieras utifrån låtarnas karaktär likt en vokal Dr Jekyll och Mr Hyde.

I Pretty Maids fall har man som band lyckats framavla 15 sjukt bra plattor. Självklart har inte alla låtar varit bra, men tillräckligt många per platta för att titulera över 100 låtar som djävulskt bra, något andra band bara kan drömma om.

En sak som särskiljer bandet från andra är pendlandet mellan mjuka låtar såsom ”Litle drops of heaven” och brutala sådana som ”Virtual brutality”. Även i de tyngre tongångarna är melodierna och refrängerna ytterst tongivande.

Bandet har fått någon form av renässans eller snarare upprättelse de senaste åren. Pretty Maids gick till italienska AOR/melodisk rock bolaget Frontiers 2006. Från standardverket Wake up he real world 2006, till Pandemonium 2010, Motherland 2013 och Louder than ever 2014, en platta med fyra nya låtar samt äldre låtar i en modernare skrud.

Deras senaste från november 2066 Kingmaker är en stilistisk bruksanvisning till hur man tillverkar högkvalitativ melodisk hårdrock: adekvata melodier, varierat tempo och en knivskarp ljudbild.

Det är bara att gratulera Frontiers för att lyckats med konststycket att ha Pretty Maids, Treat, Eclipse, Allen/Lande, Magnus Karlsson, Khymera, Journey, The Poodles, W.E.T, Work of art och Pride of lions i samma stall.

Pretty Maids live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström gjorde ett försök att se bandet live för första gången på Ginos i Stockholm 1994. Tyvärr blev spelningen inställd, tyvärr fanns inte Internet på den tiden, vi åkte upp förgäves, men burgarna var osedvanligt goda.

Sweden Rock Festival 2001 blev årtalet då vi såg bandet för första gången. Skyhöga förväntningar, dålig ljud och för mycket hårdrock två dagar i rad innan var bromsklossar till eufori.

2010 var året då jag minutiöst planerat allt från logistik till övernattning i Jönköping för att se bandet uppträda på Zaragorn Rock Klubb. Ett  dysfunktionellt whiskyrace satte stopp för den upplevelsen. De få minnen jag hade inkluderade inte mina danska hjältar.

I Rejmyre på Skogsröjet 2013 avnjöt jag och Stefan bandet på en av de två scenerna i symbios med halvtaskigt ljud samt en revbensskadad sångare.

Den numera nedlagda Väsby Rock var anhalten för nästa liveförsök med bandet år 2014. Jönköpingsskuggorna återupprepades tyvärr. Att somna framför en hord av vakter tillhör inte kategorin smartast i stan precis. Den horribla upplevelsen förde med sig att jag indirekt inledde en process att sluta dricka alkohol i alla fall att hålla mig till öl.

Rockklubben Palatset  i Linköping

Gud, Moses eller Muhammed kastade i oktober 2016 ut ett oväntat rockben till mig. Jag nappade maniskt på biljetterna till konserten i Linköping den 3 december. Stefan, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson kunde inte följa med.

Det blev jag och min son David som fick uppleva vinstlotten istället. Han är uppväxt med Pretty Maids vare sig han ville eller inte. David gillar dock bandet, men inte i lika hög utsträckning som jag själv, men vem gör det?

Vi bilade till syskonstaden Linköping till tonerna av det fenomenala tyska bandet A Life Divided. När vi kom fram blev det en stärkande halvtimmes promenad runt centrum i -8 graders kyla.

Det var en fröjd att värma sig på utmärkta Yogi restaurang och bar där jag bokat bord till klockan 20.00. Jag tog en kyckling mango balti medan David valde fläskfilé goa korma. Förrätten bestod av Murgh Pakora, det vill säga friterad kyckling med chili, indiska kryddor och koriander, vilka svaldes ner med varsin magisk Mango lassi. Huvudrätten ackompanjerades av  Paneer naan (färskost), Dahi Raita Yoghurtröra med gurka, tomat, lök och kryddor. Redan här var kvällen i hamn; osannolikt gott käk i härlig meny.

Klockan 21.20 stegade vi över Rockklubben Palatsets trösklar. Jag och David var utan tvekan de enda två personerna som var helnyktra i lokalen. Det var nästan sorgligt att se några individer i min egen ålder som knappt kunde stå upp. Det kunde ju egentligen ha varit jag själv för bara några år sedan.

Förutsättningsstjärnorna stod i rak linje. I och med att jag och Stefan varit aningen missnöjda med ljudet där vi sett dem tidigare fanns chansen till en fullträff i Linköping. Max 150 personer i en lokal som är en renodla rockklubb i symbios med adekvat ljud och en  ny superplatta i bagaget.

De två helnyktra söktes sig längs fram  till scenstängslet. Jag flankerades utav en gammal fotbollskompis: Jesper Calderon och hans polare Crille. På andra sidan stod en kille som också hette Mats och dessutom bott på Idrottsgtan 51 där vi nu bor, världen är minst sagt liten.

Klockan 22.00 äntrade Pretty Maids scenen. De satte ribban blyhögt med ”When God took a day of” och  ”Kingmaker”. Bandet fullkomligt sprudlade utav energi och scennärvaro, något som smittade av sig på den entusiastiska publiken. De drev med sig själva, publiken, danskar och svenskar.

Deras nya Keyboardist var för övrigt svensk. Han heter Chris Laney, en kille som bland annat släppt två egna plattor och spelat med band som Zan clan, Randy pipers animal, Shotgun dessutom är han producent och låtskrivare.

Smolket i bägaren var lokalens mest överförfriskade person som härbärgerat precis bakom mig. Han var som ett skruvstäd med sylvassa klor. Detta var nog det närmaste jag kommit en man förut, på ett negativt sätt. Att den två meter långe saten slog världsrekord att göra djävulstecken mot bandet med Nordeuropas svettigaste armar gjorde inte saken bättre. Till och med sångaren Ron Atkins blev aningen skraj när monstret höll på att dra ner honom i publikhavet.

Förutom Mr aggressiv hade jag verkligen den absolut  bästa platsen i lokalen. Ljudet var sjukt mycket bättre än vid de andra gångerna jag sett bandet. Att jag stod 53 cm från sångaren och resten av bandet var ren eufori. Många hårdrockband har en förkärlek för trum-, bas- eller gitarrsolon. Jag upplever det som bland det mest påfrestande man kan råka ut för på konserter. Pretty Maids hade den goda smaken att utesluta denna helt intetsägande hårdrockaktivitet.

Pretty Maids var verkligen på  ett avslappnat spelhumör. De bjöd på sig själva, utan att applicera någon form av tysk hårdrock humor. De avverkade hela fem låtar från nya plattan; ”When God took a day of”, ”Kingmaker”, ”Heavens  litle devil”, ”Face the world” och ”Bull´s eye”. De backade upp dessa med gamlingar som ”Yellow rain”, ”Rodeo”, ”Red hot and heavy”, ”Savage heart”,  ”Back to back” och Thin Lizzy covern, ”Please don´t leave me”.

Den halvspäde trummisen Allan Tschicaja lät dubbelkaggarna tala. Han var verkligen ett energiknippe bakom trumskinnen. Taktbytena kändes som ett tjog piskrapp i mellangärdet gånger två. Extranumren bestod utav himmelska ”Futur world”, ”Litle drops of heaven”, ”Love games” och ”A merry jingle”.

Grabbarna höll nästan på i två timmar. En välbehövlig reducering av allsångsprocessen hade inneburit två låtar till, minst. De flesta hårdrockare tycks dyrka att yla så falskt som möjligt medan jag själv hellre vill höra musiken tala.

Vi var båda sjukt nöjda med kvällen som helhet. Just blandningen mellan mjukt, tungt samt snabbt gjorde aldrig konserten enformig, utan oerhört varierad istället. Det finns inget band i världen som behärskar båda världarna såsom Pretty Maids. Bandet skulle med lätthet bara kunna spela sina mera aor-låtar och ändå få till en superkonsert.

Ett bands som förfogar över en sådan sanslös låtskatt kan självklart inte tillfredsställa alla fans fullt ut, då var och en har personliga favoriter. De avverkade 19 låtar men jag saknade bland annat: ”Virtual Brutality”, ”Snakes in Eden”, ”Deranges”, ”Destination paradise”, ”Tortured spirit”, ”Psyhco time bomb planet earth”, ”Nightmare in the neighbourhood”, ”Sin-decade”,  ”Who´s gonna change”,” Cold killer”  

”When the angels cry”, ”Only in america”, ”They´re all alike”, ”Time awaits for no one”, ”Waitin forthe time”, ”Dead or alive”, ”Don´t settle for less”, ”Partners in crime”, ”Credit card lover”,  ”Spooked”, ”With these eyes”,  ”Battle of pride”, ”Who what where when why”, ”Wake up to the real world”,  ”I see ghosts”, ”You´re mind is where the money is”, vilket i sig är helt onaturligt utifrån ett låtkvalitetsperspektiv.

Efter att ha köpt några bubbelvatten bilade vi tillbaka till Peking. Runt klockan 01.00 var vi åter hemma. Det var en himmelsk känsla att gå upp till barnen utan tillstymmelse till bakfylla. Likt ett starkt tics styrdes jag till att lyssna på husgudarna i några timmar innan det var dags att fixa chili con carne till barnen. Kvällen avslutades med att familjen såg Hobbit 3.

En mycket kär vän

Jag har sedan 1987 haft en och samma Filofax i min ägo. Ögonstenen har vårdats med drakonisk omsorg. Skinntingesten har agerat skygglappar för min light-demens i kombination med en listmaniska sida. Parallellt har jag dysfunktionellt skrivit dagliga påminnelselappar om kommande händelser och idéer.

Det kan ju tyckas som överkurs men i och med stora och många intressen fanns det mycket att hålla reda på. Vilken diagnos som ligger bakom denna hybris av komma-ihåg listor vet jag inte ännu, och vill egentligen inte heller veta.

Att hålla många bollar i luften ligger egentligen inte i min natur, men eftersom fotboll, squash, löpning, musik, film, matlagning, resor, bloggande, jobb, familj, samhällsinsikt och skriva filmmanus skapar synergier utav lösa trådar är minnesanteckningar ett måste i syfte att inte förlora eventuell värdefull information samt att belönas med bättre framförhållning.

Via min Iphone 6 Plus som inköptes i slutet av 2015 har jag successivt implementerat vardagen i kalendern samt i anteckningar. I februari skedde det tronskifte som jag tills dess sett som nästintill omöjlighet. I och med att jag innan dess skrev parallellt på lappar, filofax samt mobilen upptog det dels tid, dels att man ibland missade saker när jag skrev ner saker på flera ställen.

När syftet för komma-i-håg-listor och kalendrar försvann via för mycket kaka-på-kaka-information var det dags som sagt att ta ett beslut. Kontentan av det ofrånkomliga blev att lägga filofaxen till handlingarna.

Sett i backspegeln är jag schizofrent nöjd över att ha gjort det valet. Det har inneburit att jag slipper att föra över information från en lapp till en annan, typ varje eller varannan dag.  En process som sett i backspegeln lät mindre sunt.

I ”anteckningar” så är det bara att stryka det som betats av, de andra måstena, finns ju kvar helt enkelt. Visst saknar jag blädderiet i filofaxen, men plusfördelarna vinner över minusfaktorerna.

Planering

Att planera är en dygd, jag spar tid, energi, pengar och reducerar eventuella missförstånd det vill säga förebygger det oväntade. Sedan är det väl så om exempelvis en resa är planerad i minsta detalj så försvinner ju en del utav charmen, vilket är mindre upphetsande.

Är det möjligt att planera ihjäl sig? Mycket möjligt, men i min värld finns det en inbyggd flexibel säkerhetsspärr, dock inte i att skriva listorna i sig, ett aber i sig, men i nästa liv kanske det förändras.

Struktör

Från barnsben har påminnelselappar, struktur och att organisera upp mig och mina intressen varit en en stor del av mitt liv. När påminnelselistan blir för diger kan det dock bli en dysfunktionell kontraproduktiv situation som bara stressar upp mig, det vill säga när berget av saker som ”måste” betas av blir för tungt.

Ett knep som jag implementerade var att sortera beta-av-listan med underkategorier såsom: idag, prioritet 1- 3 och projekt. Informationen blir betydligt mer lättöverskådlig samt att jag inte missar att skriva upp saker som jag tycker är viktiga att utföra, fast som inte behöver åtgärdas i första läget, men de finns ändå med på listulingen.

Ordning och reda är inte bara en fröjd för ögat utan också respekt mot sina arbetskamrater, sin partner eller ens barn. Att föregå med gott exempel är det bästa strategin att få andra att göra som man vill. Det är betydligt svårare att få sina barn att städa sina rum om man själv är slarvig. Det kan låta banalt, men barn gör som

Vid oreda är det också väldigt lätt att att lägga ifrån sig viktiga papper, nycklar, mobil eller annat. Att ha struktur var saker ligger är källan till livskvalitet utifrån att det spar tid, frustration och faktiskt pengar.

En fullspäckad kalender, ett kaotiskt skrivbord –  men ingen koll. Bristen på struktur kan vara upprinnelsen till stress, kollegial osämja och sedermera psykisk ohälsa på jobbet såväl som i vardagslivet.

På radion hörde min fru om en kille som liknade mig i sitt sätt att organisera och strukturera. Hans namn är David Stiernholm. Han ser sig själv som en struktör och livnär sig på att skriva böcker, undervisa och informera människor om nyttan utav att strukturera upp sina arbetsuppgifter och vardagsstressen.

Killen har skrivit: ”Bli superstrukturerad på 31 dagar” och ”Målmedveten: prioritera rätt och säg nej med gott samvete”. David listar struktörens frukter efter ha skördat dem:

• genom att prioritera bestämmer vad du ska göra först
• genom att strukturera får utrymme att vara spontan
• genom att fokusera får mer gjort på kortare tid
• genom att skapa ordning hittar det du behöver (när du behöver det)
• genom att förenkla hanteringen av e-post slipper bli stressad
• genom att använda knep och verktyg kan jobbet effektiviseras

Hälseneproblem av rang

Backträning och pyramidintervaller i symbios med 13 km på mjukt underlag i Vrinnevi var hörnpusselbitar som inleddes med syfte att göra en riktigt bra halvmaratid. Min bästa tid so far är från 2011 när vi sprang i Bratislava: 1.44.03

Jag hade också införskaffat individanpassade fotinlägg på Intersport med synkade skor från en ny bekantskap: Sacony Triumph ISO 2. Dessa verktyg var tänkta att föra mig under 1 timme och 45 minuter.

Den 29 augusti hände det som inte fick hända – jag blev skadad. En jobbarkompis utmanade mig på en badmintonmatch. Min tävlingsinstinkt undergrävde det sunda förnuftet med vetskapen att badminton är en überkälla till skador.

Martin Jernberg fintade genant bort mig via en fejkad stoppboll. Parallellt med det höga taket kom det istället en perfekt långboll. Jag backade snabbt, men likväl onaturlit osmidigt, plötsligt högg det till i hälsenan/vaden. Mitt skrik fick all annan träningsaktivitet i hallen att avstanna helt.

Jag var hundranio procent säker på att hälsenan gått av. Efter någon minut kunde jag gå upp, 10 minuter senare fortsatte jag haltande att spela i ytterligare 45, vilket sett i backspegeln var osedvanligt trögt.

Haglunds häl/syndrom

Frustrerad och ledsen lämnade jag Racketstadion väl medveten om att starterna i Lidingöloppet som Thessaloniki halvmaraton låg i farozonen. Fysiomax fick förtroendet att lotsa mig vidare i rehabprocessen.

Min läkare Eric Haglin var oerhört kunnig. Förutom konstaterandet att hälsenan fått sig en törn meddelade han att jag hade Haglunds häl. Andra experter hävdade diktatoriskt att det rörde sig om broskbildning.

Symptom

Haglunds sjukdom är en inflammation som inträffar i en slemsäck på hälbenet. Haglunds häl är resultatet av lång tids överbelastning samt av tryck mot hälbenet exempelvis av en skokant. Överbelastningstillstånd som ger ömhet och svullnad på bakre delen av hälbenet. Tryck över smärtområdet, under och efter aktivitet bli kraftfullare. Det kan vara så smärtsamt att det är svårt att använda skor. Påverkan från hälkappan blir för stor. När man går i skor utan hälkappa blir hälen smärtfri.

 Orsak

Ett mer framträdande hälben med ”utstående” konturer  drabbas lättare då det är i högre grad utsatt för tryck ex,  skor, skridskor, kängor eller pjäxor. Haglunds syndrom börjar ofta som en rodnad på hälen och som öm punkt på hälens bakre del. Detta beror på att slemsäcken på grund av tryck blivit irriterad, inflammerad och svullnar upp. Info lånat ifrån http://www.akillesfotvard.com/haglunds-syndrom.

Behandling

• Minska trycket från skor, skridskor, pjäxor eller liknande som framkallar eller försvårar besvären.
• Extra stötdämpning för att minska belastningen på slemsäcken.
• Lästa ut hälkappan över smärtområdet.
• Hälkopp vilken fördelar ut belastningen/Hälkil

Rehab

Hittills har det blivit fem besök på Fysiomax. Ultraljud var ett utav de instrument de använde sig av. Annars var det excentriska tåhävningar med raka och böjda knän tre gånger dagligen som gällde. Jag testsprang 13 km med kompisen Joakim Andersson i ett senare skede med molande värk som följeslagare.

825 kr kostade anmälningsavgiften till Lidingöloppet. De pengarna var inte precis någon investering då jag fick förbud från min läkare att inte springa loppet. Hängde dock med jobbarkompisen Fredrik Larsson till Lidingö för att följa honom och andra löparna från läktaren.

Det var självklart frustrerande, men också trevligt att höra den utmärkta speakern vid målfållan kommentera loppet. Emma Igelström, Markoolio och Månz Zelmerlöv var några kändisar som tog sig runt de backiga 30 kilometerna. Loppet inspirerade mig att anmäla mig till Lidingöloppet 2017.

Ett nytt år, ett nytt halvmaraton

Från början var tanken att springa i Ljubljana Slovenien. På grund av att flyglogistiken med byte i Turkiet kändes mindre lockande valde vi istället Thessaloniki. Fördelarna var bland annat att vi flög med Ryanair, med dess närhet samt att flygtiderna inte var absurda morgon- eller natttider.

Årets gruppnisch var att alla skulle ha odlat fram adekvata mustascher; alla utom jag lyckades med den bedriften fullt ut. Min var ganska fjunig, medan de andra såg ut som sanna sydeuropéer.

Dag 1 Torsdag

Jarmo agerade som vanligt chaufför; blev hämtad klockan 07.30 av densamme. I bilen satt resten av järngänget: Magnus Ström och Stefan Hammarström. Efter att ha checkat in tog vi våran traditionella stora kalla öl.

Planet avgick 10.05 och var framme klockan 14.00 lokal tid. Thessaloniki ligger i norra Grekland (Centrala Makedonien). Den är Greklands näst största stad efter Aten. Taxiresan från flygplatsen till vårt centralt belägna hotell tog 30 minuter och kostade 30 euro inklusive dricks.

Gruppen äntrade längtande rum 803 på ABC hotell där vi acklimatiserade oss. Den bestod av två rum, en dubbelsäng och två enkelsängar; Steffe och AIK tog den hårda dubbelsängen motvilligt. Dagen och kvällen gick i upptäckandet av Thessalonikis centrum.

Jag och Jarmo Kolehmainen grundade denna tradition via Stockholm maraton, därefter följde bland annat Berlin, Budapest, Madrid. Stefan Hammarström kom in i bilden när vi skulle springa ett halvmaraton i Lissabon. I och med hans inträde ökade alkoholkonsumtionen markant förutom dagen innan själva loppet som fortfarande var helig. Magnus Ström kom in i gruppen när vi sprang Nice halvmaraton, detta hans tredje medverkan.

2015 bestämde jag mig sent omsider för att minska mitt i och för sig måttliga drickande med att bara sörpla öl. Förra året var gänget i Bryssel. Det var första året där den processen iscensattes med ett adekvat utfall. Under denna resa reproducerades den framgången, förutom två Fernet Branca innan vi nådde Skavsta – ”för magens skull” såklart. Grupptrycket var betydligt mildare än i Bryssel.

Avgaser, motorbrus, avsaknaden av trafikhänsyn och sexfiliga gator, vilka krävde dödslängtan för att korsas var faktorer som uppenbarade sig i centrum. Det hindrade inte gänget från  att besökte en handfull pubar under kvällen; likt ett gäng pensionärer drog vi oss tillbaka på hotellet lite efter midnatt.

Dag 2 Fredag

Jag och Magnus var inte uppe med tuppen, men inte långt därifrån. Frukostbuffén var över förväntan. De stekta äggen, baconet och det svarta kaffet var självklara höjdpunkter.

Dagens beta av turistattraktioner bestod att vandra uppför till gamla stan. Den är mer känd som Ano Poli och tillhör det äldsta kvarvarande delarna av staden.

Vädret var helt okej trots avsaknaden av sol.  Det var en bra bit att gå; de omslingrande vägarna tycktes vara oändliga. Besvikelsen var ganska stor när vi nådde den bysantinsk fästning på toppen av. Av ursprunglig 8 kilometer stadsmurar finns bara 4 kilometer bevarade, men upplevdes som 1 kilometer.

Att kalla något för Gamla stan ingjuter i alla fall mig med associationer till kullerstensgator, pittoreska hus och mysiga butiker. Jag blev så illa tvungen att fråga om vi verkligen nått fram till Gamla stan eller inte. Klart ett av världens sämsta och minsta Old towns. Passande nog åt vi där på ett halvsunkigt grekiskt ställe.

Invid vårt hotell låg loppets expo tillika platsen där vi hämtade ut våra nummerlappar. Ett av de klart mindre tillställningarna i jämförelse med de andra loppen.

Traditionen med massage efter loppet sjönk i sank eftersom loppet gick av stapeln klockan 18.45. Jag och Stefan beställde istället massage till vårt rum. Det kan låta lite porrigt med fyra män i ett hotellrum, en kvinna och ett massagebord, men skenet bedrog. Ryggkotor, vader och nackar fick sig en rejäl omgång. Efter massagen tog vi det lugnt på rummet.

Vi fick besked att en strejk hade inletts i Grekland. En stor del av lördagen och öndagens avgångar var inställda. Gruppen ponerade upp B- och C-planer inför vad som komma skulle. Grekiska strejker var inte kända för att avslutas snabbt.

Den informationen dränkte vi med att besöka oändligt med pubar, främst på huvudgatan. På kvällen åt vi på Friday´s. Amerikansk franchising som man kan lita på. Vi måste börjat tackla av, även denna kväll slutade relativt tidigt.

Dag 3 lördag

Vädret var på sitt allra bästa humör. Vi fördrev tiden med att shoppa, fika och sol. Vi vilade sedan lite på rummet innan det var dags för tävlingsceremonin med att ta på sig löpareattiraljerna. Steffe hade fixat kläder från Sports.direct där han tryckt upp ”The Swedish drinking team”. Budskapet togs emot med öppna armar av andra löpare, de som vågade kommentera texten.

Mina tighta kompressionsplagg höll ihop kroppen på ett någorlunda önskvärt sätt. Jag hade glömt tigerbalsamet, men fick låna en näve av Magnus. För en gångs skull oroade jag mig inte för att slå några tider, utan bara att försöka genomföra loppet.

Vi gick i samlad trupp ner till startplatsen cirka 75 minuter innan själva startskottet. Tiden gick sjukt långsam. Någon uppvärmning var det inte heller tal om.

Mina fyra delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet,  förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar och 15 minuter

4. Best case scenario: att komma under 2.06 det vill säga 6 min/km tempo

Klockan 18.45 gick startskottet; allvaret sköt upp adrenalinet till något obeskrivbart. Magnus och Steffe drog iväg som dopade duracellkaniner medan jag och Jarmo höll ett sjusärdeles lågt tempo i symbios med ”första kilometer trängseln”. Min finske empatiske vän bad mig öka takten, då han visste att mitt tempo kunde vara betydligt högre.

Dock var varje steg förenad med asketisk smärta. När man minst anade högg det till på vänstersidan om vaden. I och med att smärtan ändå inte blev värre så tog jag beslutet att gå all in efter halva loppet det vill säga öka tempot betydligt.

Motivtionsfaktorn var att komma under ett 6 min/km tempo, en utopi utifrån de 10 första sengångarkilometerna. Jag vägrade att titta på min Garmin eftersom jag inte ville bli besviken.

Utifrån de förutsättningarna assimilerade jag stuationen oväntat bra. Att stanna till invid vätskepåfyllningen bedömde jag vara en källa till rigor moris light och  fortsatte istället oförtrutet halvhaltande med blicken borrad i asfalten.

Efter målgången var det nästintill omöjligt att ta sig hem. Jag haltade från ena parkbänken till den andra; parkalkisarna sneglade avundsjukt. På hotellrummet parkerade jag resten av kvällen och natten förutom när vi skulle ta oss till ett närliggande kebabhak för att äta.

Steffe berätttde att han fått ett hjärnsläpp då han inbillade sig att han var på väg mot målsnöret, men istället hade ett varv kvar. Frustrationen klippte av tävlingsandan ur kille. Han lämnade banan, men ändrade sig sedan för att fullfölja loppet. Både Magnus och Jamo var nöjda med sina lopp, men jag själv var lyrisk över tiden utifrån att jag haltade under hela loppet.

Vi fick information att strejken var avblåst, en händelse som gav under ett ansikte. De flyg som redan var inställda förblev det, vårt flyg som avgick på måndagen drabbades inte alls. Ett perfekt läge att att bli kristen, någon hade i alla fall räckt ut en gigantisk gudomlig hand.

De andra gick ut, för att ta några öl efter att ha käkat kebab, jag låg kvidande kvar i sängen. Molande värk hade fått ett ansikte. Jag sov inte en blund den natten, trots en knippe värktabletter. Prick 07.30 försvann nästan värken helt, bara sisådär, en minst sagt udda händelse.

Resultat

Plats 776/3352. Magnus Ström – 1:45:46

Plats 1469/3352. Stefan Hammarström – 1:57:58

Plats 1622/3352 Mats Widholm – 2:00:36

Plats 2592/3352. Jarmo Kolehmainen – 2:24:38

Bästa manliga: Antonis Papadimitrious, Grekland – 1:09:50 

Bästa kvinnliga:  Sonja Cekina, Grekland – 1:21:45

Dag 4 söndag

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet. Klockan 11.3o var det dags för min traditionella egentid. Det är verkligen ett skönt avbräck att ”slippa” de andra för att upptäcka det jag själv vill i lugn och ro, utan att behöva vara kommunicerbar. Mitt mål var att vandra den långa strandpromenaden från landmärket White Tower till till konserthuset (Megaro Mousiki) i östra delen av staden.

I lurarna på Spotify gick spellistan ”Top of the class: Rock”, med grupper som Shinedown, Survivor, Halestorm, Lacuna Coil och Lion´s Share. Förutom musiken hade jag med mig både videokameran som en traditionell kamera. Parallellt letade jag efter Pokémon på mobilen. Det var upplagt för en toppenförmiddag, trots avsaknaden av all form av sömn.

Jogga, skateboarding, inlining, flanera, gå ut med hunden, cykla är några aktiviter som ägnas åt utmed strandpromenadens fem temaparker, bland annat en rosenträdgård, näckrosdamm och aktivitetspark. Utanför öppnar sig ett ändlöst Medelhavet, vita segel och en tät trafik av lastfartyg till den stora hamnen.

Allt detta synkas med mängder av utomhuskonst som den flygande paraplyinstallationen. Mötesplatsen är tydligen omåttligt populärt under sommarkvällar ackompanjerad av den svalkande brisen  från havet.

Jag hade önskat mig mera liv invid kajerna med exempelvis bryggor och fler utomhusserveringar. Trots detta var söndagsfolkmyllret av gamla, unga, par och familjer en självklar höjdpunkt på resan i synnerhet när gradantalet låg på 22 grader och en klarblå himmel.

Jag pausade marscherandet med att sola, äta glass, dricka kaffe och öl. Sedan barnsben har jag alltid gillat arkitektur, parker och strandpromenader. Det är intressant att kunna jämföra olika städers kreativa ådra hur sådana ska se ut, för att själv fantisera fram hur jag skulle kunna gjort platserna ännu mera spännande.

Promenaden efter Konserhuset genomsyrades av att den fina fasaden rämnade. Detta var skuggsidan, livet bakom de fernissade centrumkvarteren. Dessa kontraster var minst lika berikande som den första delen, fast på en annan nivå.

Smolket i bägaren var när jag skulle ta bussen hem, men stod på en hållplats som inte var i bruk. Klockan 14.00 tog jag bussen från sjabbig Kalamari till White Tower. Jag bytte om på hotellrummet, tog några grekiska öl och kopplade av innan jag uppsökte resten av gänget.

The Swedish drinking team gjorde onekligen skäl för namnet. De hade suttit vid olika barer och pimplat alkohol precis som att tiden stått helt stilla. Jag legitimerade mig genom att beställa in en kall öl, då blev dt glada.

Ladadikakvarteret, området mellan gatorna Koudouriotou, Diamanti, Hiou och Lemnou är mötesplatsen för såväl lokalbefolkningen som turisterna. Traditionella tavernor och moderna restauranger serverar allt från grillmat till exotiska rätter. The Swedish drinking team förbannade sig själva då vi missat detta område såväl torsdag som fredag.

Vi huserade på Irländska puben Dubliners där vi också åt en snålt tilltagen middag. Kvällen avslutades på ett urskönt ställe kallat The  Hangover bar. Lokalen och interiören var av det gudomliga slaget. Trots att temat var rockabilly var det härligt att från soffläge titta på de proffissionella dansparen som avlöste varandra. Runt klockan 01.00 var vi hemma efter en sagolik grekisk kebabrulle.

Dag 5 Måndag – Hemfärden

Ett själlöst spöregn genomsyrade förmiddagen. Grått, kallt och blåsigt, tre utmärkta förevändningar att åter beträda svensk mark. Flyg- och bilresan hem var helt friktionsfri. Vi var hemma runt klockan 18.00.

Thessaloniki i sig var defintivt inget ställe jag vill återkoma till. Staden var  irrationellt ostrukturerad, charmlös och full av greker. Det fanns få sevärdheter, få pittoreska kvarter, däremot en orgie av dysfunktionell ful modern arkitektur.

Som en av grundarna av att avverka ett lopp per år någonstans i Europa och implementert ”Pain and Party mentaliteten”, önskar jag att balansen mellan upptäcka och besöka pubar vore jämbördigare, men nu är det som det är. Jag får helt enkelt ta seden dit jag kommmer, fast bara med öl, något som fungerar utmärkt. Jag är ju ändo tillsammans med några av mina äldsta och bästa kompisar – pain and party.

Vardagslivskvalitet

Att komma bort från vardagen, lyxa till densamma, äta god mat och höra på tidlös musik live är att slå fyra gödda flugor i en smäll. Smolket i i bägaren var att jag inte hade råd att ta ledigt från jobbet dagen efter, något som i så fall hade fullbordat processen.

Marie lånade två Gröna Lund kort utav en  snäll jobbarkompis. Jag som är en spontan kontrollmänniska bokade fyra billiga tågbiljetter till och från Stockholm samt ett hotellrum på Unique Hotell för 1004 kronor.

Madnesss var ett av de band som jag uppskattade mest under det glada 80-talet. De bildades redan 1976 i Camden Town London. Medlemmarna har kommit och gått precis som de oändliga återföreningarna, deras mest kända lineup är när de var sju i bandet.

Jag tycker fortfarande att många av deras låtar är bisarrt tidlösa. Bandet blandade friskt mellan reggae, ska och pop med ett knivskarpt sinne för starka melodier. En stor portion humor präglade både deras musik och ”nutty” videos.

Mer än nostalgi

Vår resa startade prick klockan 09.36 från Centralstation. Att ta tåg till Stockholm är både snabbt, smidigt och ytterst bekvämt. Parallellt också oerhört skönt att slippa köra bil samt att slippa leta efter svårtillgängliga och dyra parkeringar.

Den klarblå himlen och sensommarvärmen var som gjord för att promenera i. Middagen åt vi på utmärkta Restaurang Mother of India där sötma och starka kryddor samsades i gommen.

All kultur var bannlyst, istället fick shopping stå för underhållningen. Vi följde diktatoriskt Drottninggatan till Gamla stan för att avrunda på Söder med underbara Monteliusvägen. Promenadstråket vid Mariabergets höjder invigdes 1998. Den vidsträckta vyn över Riddarfjärden var definitivt svårslagen.

Några favorittillhåll på vägen var klädbutiken G26, Science fiction bokhandel, Ben & Jerrys. Jag handlade ett par nya svarta boots på Jack & Jones, spidermankalsonger och en spidermanmugg. Marie snålade som vanligt. Hon handlade en spartansk tunn sjal.

Vi upptäckte också det ekologiska matmeckat: Paradiset. De hade allt och lite till; 1600 kvadratmeter äkta shoppingglädje. Matmarknaden hade en stark flärd av lyx. Klientelet var raka motsatsen från de generella kunderna på Lidl.

Djurgårdsfärjan tog oss till Gröna Lund. O, Leary´s var fullt timmar framöver så nödlösningen blev grannlokalen som inhyste ett pizzahak vars enda syfte var att dra in pengar. De smutsvita kala väggarna matchade omedvetet de lytta plastborden. Våra pizzor var utifrån lokalens interiör förvånansvärt goda.

Madness består idag av:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard

För att få riktigt bra platser blev vi tvungna att snällt stå och vänta i 75 minuter innan bandet äntrade Gröna Lunds stora scen klockan 20.00.  Mina hälseneproblem torterade psyket under den asketiska tiden med en sjusärdeles molande värk. Det och att batteriet till mobilen var körd, uteslöt all form av förströelse. Att försöka  vara i nuet var lika jobbigt som det lät.

De inledde konserten med den det instrumentala cover- ska-mästerverket ”One step beyond”.  Därefter radade de upp de adekvata hitsen som ”The Prince”, ”My girl”, ”Grey day”, ”It must be love”" och ”House o fun”. Madness varvade klockrena hitlåtar med alster från nya kommande plattan, vilka heller inte gjorde bort sig.

Ett gäng av tonåringar dansade vilt under konsertens gång. Tyvärr var de i vår mening väl euforiska i kombination med en hel del alkohol i blodet. Det var ett smärre under att min spidermanmugg som stod bredvid mig i en påse inte blev demolerad under dessa upploppsfasoner.

Bandet kom av sig några gånger, men var annars väldigt tighta. Bäst var ”Baggy trousers”, Nightboat to cairo”, ”Embarrasment”, ”Shut up”, ”My girl”, ”Grey day” och självklart ”Our house”. McPhersons cockneybrytning var lika skön då som nu. Deras rytmiska gryta håller definitivt. Både jag och Marie förvånades över hur många bra låtar de hade i sin repertoar.

Efter 1½ timme avrundade bandet med ursköna ”Nightboat to Cairo”.  Det var en precis lagom dos av Madness. Jag saknade dock deras patenterade ”Nutty walk/dance”. Bandmedlemmarna har blivit äldre, något som självklart genomsyrade deras framträdande. Det var synd eftersom jag velat se mera av ”the nutty band”, att de blivit gubbar tycker jag inte spelar någon som helst roll.

Jag och Marie plankade på spårvagnen från Djurgården till Sergels torg. I den smockfulla vagnen trodde vi omöjligt att en vakt skulle dyka upp, men det är då de gör det. Vi flyttade oss hastigt, så långt bort som möjligt, tills det inte fanns något mer utrymme kvar av den korta Golgatavandringen. Vakten tillhörde gardet av mindre nitiska sådana. 2000 kronor i böter hade onekligen inte varit så upphetsande.

Glada att undslippa ett gigantiskt budgethål traskade vi till hotellet. Det hade varit en väldigt trevlig dag, men den hade tärt på krafterna, vi var helt urlakade utav promenader, intryck och god mat. Min hälsenevärk hade ökat i styrkan, smärtan hemsökte mig hela natten.

Hotellfrukosten var betydligt bättre än väntat. Det var ett varierat frukostsmörgåsbord som hade det mesta. Vårt tåg avgick 09.36, klockan 11.22 var vi tillbaka i Norrköping . Vi tog en uppfriskande promenad från Centralstationen till Ektorp.

Continue Reading »

Pokémon Go

Pedofili (av grekiska pais, genitiv paidos, ”barn” och philia, ”kärlek”, ”vänskap”) är en beteckning för en vuxen människas sexuella dragning till prepubertala barn. Pedofilerna finns där barn finns, så enkelt är det.

I huvudet på föräldrar existerar det ett myller av subtila potentiella pedofiltillhåll såsom förskola, skola och idrottsföreningar. Det tragiska är att den manliga personal som jobbar eller vill jobba med barn kan bli stigmatiserade av såväl kollegor som föräldrar. Det är inte bra utifrån att barn behöver bra manliga förebilder.

”Om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget”. Pedofiler behöver numera inte godis eller  andra sötsaker för att locka till sig barnen; de kommer fram självmant. De små liven frågar vilken team man tillhör, hur många Pokémon man har eller vilken man gillar bäst.

Under min Pokémonkarriär det vill äga en månad tid har oräkneliga med ungar mellan 5-15 år kommit fram med myriader av frågor. Det torde vara en utmärkt strategi för beräknande pedofiler att anamma. Pedofilismens högborg den Katolska yrkan har onekligen fått en konkurrent av rang.

För 1½ månad sedan upplevde jag vuxna som letade Pokémon som totalt bombade. Medelålders kvinnor och män som ville verka coola med att försöka hänga med de senaste trenderna fick magsyran att haverera hos mig.

I och med mitt arbete kom jag ofrivilligt i kontakt med Pokémon Go. Det ledde till att jag laddade ner spelet. Ju mer jag kom in i processen desto mer insyltad blev jag. Lägg på ett tjockt lager tävlingsinstinkt via kompisar som hade kommit riktigt långt, så var jag fast.

Jag är dock fel personlighetstyp att fastna i något som Pokémon Go. Ett patologiskt samlande light, av bland annat parfymer, cd och Marvelkonst gör mig till en perfekt måltavla för att samla på mig pokémon.

Jag har på 31 dagar nått till level 27 av 50 möjliga och hittat 105 olika pokémon av 151 möjliga. Att jag råkar ha två pokémon stop utanför mitt fönster är definitivt inte en välsignelse, snarare ett maniskt aber.

Fördelarna med letandet är att istället för att zappa mellan tv-kanalerna ger jag mig ut med cykeln eller tar en långpromenad. Det innebär träning, ljus och ibland solsken. Jag lyssnar parallellt på musik och har kameran i högsta hugg ifall någon exceptionell vacker vy framträder.

När jag var yngre dyrkade jag cyklandet i sig, det var en frihetskänsla som frammanade upptäckarinstinkten. På senare år har cykeln mer varit ett verktyg att ta mig till jobbet och tillbaka. Genom att ägna mig någon timme per dag att cykla i olika områden för att haffa nya pokémon har cykeleuforin fått renässans genom att jag upptäcker nya detaljer av Norrköping.

Ännu har jag inte assimilerats fullt ut till Pokémon Go. Mina mål är att dels att levla up, dels att hitta alla de 151 stycken som finns. Pokémon är en förkortning av Pocket Monsters de vill säga fickmonster. Den japanske spelutvecklaren Satoshi Tajiri är urfadern, det var han som kom med idén till speljätten Nintendo. Numera finns det ett Pokémon Company, som delägs av Nintendo.

Spelet går ut på att samla små låtsasdjur som man sedan tränar och slåss med, mot andra Pokémon. För att bli bättre i spelet krävs det att du rör dig utomhus, samlar prylar samt olika sorters Pokémon. Tekniken att kombinera den verkliga världen med en digital spelvärld på det här sättet kallas för AR, Augmented Reality.

De flesta Pokémon påminner om verkliga djur. Det finns Pokémon som exempelvis liknar fåglar, sälar, hundar, ödlor, krabbor, fladdermöss och fiskar. Det finns också Pokémon  liknar monster, sagodjur eller människor.

Alla Pokémon har sin specialitet, de tillhör alla varsin kategori. Exempelvis finns det gräs-Pokémon, vatten-Pokémon, flygande Pokémon, elektriska Pokémon och giftiga Pokémon. När de olika varelserna ställs mot varandra har de olika fördelar gentemot varandra. Till exempel har en vatten-Pokémon större chans mot en eld-Pokémon, precis som elementens förhållande till varandra i verkligheten.

Så snart man nått level 5 kan battling på dylika gym börja. Det första som händer när du nått level 5 och klickar på ett gym är att du ska välja ett lag. Röd (Team Valor), gult (Team Instinct) eller blått (Mystic). Jag själv tillhör Team Valor.

Det finns tre saker du kan göra när du klickar på ett gym i Pokémon Go. Attackera och försöka ta över ett gym som något annat lag just nu äger. Träna ett gym genom att möta deras Pokémon, det måste då vara ditt lag som äger gymmet. Försvara ditt lags gym genom att lägga in en Pokémon. Jag har hittills inte bemödat mig att ta över något gym – ännu.

Jag tror bara det är en tidsfråga innan polisen haffar någon pedofil utrustad med Pokémon Go vars syfte inte är att levla up. Det fattas bra att Katolska kyrkan skulle börja med grundkurser i Pokemon för barn under 12 år för att ungdomar ska börja röra på sig mera.

Pixel-Eskapism

Gillian Andersson från Arkiv X gestaltar mordutredaren Stella Gibb,en karaktär som är ljusår från hennes tidigare roll. Oempatisk, diktatorisk och självisk tar hon upp jakten på en seriemördare i Belfast. Paul Spector heter mannen som först stalkar sina offer, för att sedan efter minutiös planering döda dem. Han leker en katt och råtta lek med polisväsendet via dylika meddelanden. Jag upplever schackdragsspänningen mellan Stella och Paul som optimal. Att han är gift och har två barn samtidigt som han utövar sin morbida hobby förstärker helheten. Från första avsnittet till sista sitter man som fastnaglad framför skärmen. Miljöerna och dialogen i The Fall känns tveklöst ”äkta”. Den mörka stämningen som präglar karaktärerna och miljöerna är såväl realistiska som underhållande.

Skandinaviens mest kända tv-serie Bron har varit så hypat vilket mynnat ut i att jag inte sett den. Jag ser hellre amerikanska serier än svenska, framförallt när det kommer till deckare, varför vet jag inte. I vilket fall som helst kände jag mig manad att i alla fall se några avsnitt då några bekanta berättat att de sträcktittat på de tio avsnitten. Seriehybrisen smittade av sig. Jag avverkade de två säsonger om fanns på Netflix oroväckande snabbt, den tredje köpte jag på Ginza.

Poliskårerna på båda sidor av sundet blir tvungna att samarbeta då ett lik placerats mitt på Öresundsbron. Saga från Sverige och Martin från Danmark blir kollegor. Hon är  intensiv, koncentrerad, snabbt och smart, men också kall och empatilös. Saga har Aspergers syndrom, vilket vanligtvis innebär svårigheter med de sociala koderna. Kollegan från Danmark är hennes raka motsats. Trots detta kompletterar de varandra perfekt och bildar ett utredningsteam som torde kunna lösa de flesta brott. Trots att det ibland kunde bli lite för mycket fokus på det social samspelet var detta en riktig guldklimp.

Richie Finestra (Bobby Cannavale) är en  av tre delägare i skivbolaget American Century, Bolaget är på dekis och enda alternativet är att sälja till Polygram Records.  Richie väljer det otänkbara genom att inte sälja, till de andras förtret. Hans vision blir att hitta essensen av musiken det vill säga det som fick honom  att starta skivbolaget från allra första början.

Vinyl består av 10 oerhört välgjorda episoder. Serien utspelar sig i början på 70-talet. Knarket och sexhybris fullkomligt flödar under dessa avsnitt. Om detta är rena klyschor har jag ingen aning om, men troligtvis är det rejält överdrivet. Detaljrikedomen är nästintill perfekt; allt från miljöerna till frisyrerna. Slår man ihop Martin Scorsese och Mick Jagger sm HBO gjort blir resultatet precis det som Vinyl blev. Serien handlar egentligen inte om själva musiken, utan om det som pågår i kulisserna. Det är mörkt, skitigt och dysfunktionell; drogerna och tjejerna används som förträngningsverktyg. Castingen är top notch precis som skådespeleriet. En riktigt toppenserie som kryper genom skinnet på en.

Bra skräckisar växer sannerligen inte på träd. Jag och brorsan tog tillfället i akt att se Don´t breath på bio. Filmen är en hybrid utav thriller och skräck. Tre klåfingriga unga tjuvat får ett insider tips på ett hus att stjäla från. Förutom att huset låg ensligt beboddes det utav en blind man. Densamme ryktades ha fått ärva massor en stor summa pengar. De få nackdelarna var att gubben varit en före detta elitsoldat samt att han hade en vältränad hund i sin ägo.

Don´t breath är ljusår ifrån nyskapande. Vi har sett samma grundformel några miljarder gånger förut. Trots det väger historien och spänningsfaktorerna över. Den blinde spelas hyfsat trovärdigt utav Stephen Lang från bland annan Avatar och tv-serien Salem. Börjar man bita på naglarna så har upphovsmännen lyckats. Spänningen stegras successivt och man  dras omedvetet in i detta minihelvete. Den suggestiva musiken ackompanjerar katt och råtta leken utmärkt.

Eye in the sky handlar om ett moraliskt dilemma där etik, moral, politik, krig och prestige genskjuter varandra. Någonstans i Kenya befinner sig tre av Afrikas mest eftersökta människor. Deras syfte är att förbereda två självmordsbombare innan de far iväg för att bomba ett varuhus fylld med människor. En oskyldig nioåring inleder processen med att sälja egenbakat bröd invid byggnaden som ska sprängas. Hennes framträdande i ”Kill-zone” skapar ett etiskt dilemma mellan de berörda länderna Kenya, USA och Storbritannien: en barn liv kontra 100 människor. Moralen i filmen existerar troligtvis inte i verklighet, men jag tyckte ändå att helheten var riktigt, riktigt bra.

Eye in the sky är en förträfflig thriller med en stor dos drama inbakad. Filmen är nagelbitande skrämmande samtidigt som man är överlycklig att inte tillhöra de som tar beslutet i operationen. Filmen blev den eminente Alan Rickmans (1946 – 2016, London England: Die hard,  Robin Hood: Prince of thievs, Harry Potter filmerna,  Perfume, The Butler, Sweeny Todd, Alice in Wonderland) sista framträdande innan han tragiskt avled. En annan fantastisk brittisk skådis i filmen är Helen Mirren (1945, London, England: Excalibur, The Mosquito coast, The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover, Gosford park, Calender girls, The Queen, The Debt). 

Två främlingar tar lite droger innan de har hämningslös sex. På morgonen är mannen i livet medan den unga kvinnan ligger bredvid honom, ihjälstucken med 22 hugg. Kan man klara sig ifrån den mindre optimala situationen? Studenten Nasir Khan med rötter i Pakistan får en hjälpande hand av den avdankade försvarsadvokaten Jack Stone (John Turturro: 1957, USA New York: Do the right thing, Mo better blues, Millers crossing, Jungle Fever, The Big Lebowski, O Brother, where art thou, Transformers).

Vi får följa den mordanklagade Nasir i vått och torrt, mest i vått i brottsdramat The Night of. Vi får också en inblick i Jack Stones väldigt spartanska liv. Tittarna får stifta bekantskap med hans svårbotade fotksem samt vänskapen med en upphittad katt, trots att han är allergisk mot den. John Turturro gör en fantastisk gestaltning. Intelligent dialog avlöses av  fantastiskt skådespeleri med ett högt karaktärsdjup där typ allt känns helt trovärdigt. Respekt till HBO som fortsätter att göra überbra kvalitets-tv.

Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.