Ingen gemensam utlandsresa

Dubrovnik, London, Paris och Malta; vi har matat våra barn med dessa härliga resmål de senaste åren. De har blivit resvana, sett sjukt mycket och upptäckt fantastiska platser. Så när Dalarna kom upp som förslag till familjesemester mollade blickarna ihop sig totalt.  Tonårsmonster till trots, men de hade helt sonika blivit bortskämda med metropoler och azurblå kustremsor.

Utifrån en veckas vistelse på Österlen; en i de mörka skogarna i Småland  för några år sedan ville vi som föräldrar visa upp ytterligare ett fantastiskt ställe i Sverige. Jag och Marie gjorde en resa runt Siljan år 2002. Undertecknad blev hänförd utav områdets förtrollande skönhet. Det var det där magiska som vi  diktatoriskt ville outsourca till Hanna och Frida.

Jag bokade i maj upp en tre nätters vistelse via Visit Dalarna i Tällberg för 3500 kronor. För att assimilera familjekittet ytterligare bestämde vi att ta bilen. Jag planerade inte minutiöst upp dessa 72 timmar, utan såg mera boendet på Tällberg som familjeframgångsfaktorn.

De enda aktivitetsstolparna var Nusnäs, Mora, Rättviksbryggan, Rättviksbanan samt någon tur till något vackert naturområde, inga vattenland eller karuseller eftersom vi varit på Liseberg veckan innan.

Till skillnad från den lätta packningen till Göteborg med tåg tur och retur blev detta ofrånkomligt ett annat packningsformat. Under de 3 dagarna i Göteborg åt vi frukost som kungar på Örgryte Hotell; i Tällberg en flagrant motsats till bufféöverflödet.

Måndag – Rättvik

Vi bilade från Ektorp prick klockan 09.10. Barnens humör fluktuerade under de 4 timmarnas bilfärd mellan änglalika, till kverulerande minimyskoxar. Det var ett enda stort civilkurage att åka delar av denna sträcka.

Visst är det härligt med dagens ungdomar att allt som är över två år gammalt rankas som ohörbart eller inte sevärt om det gäller filmer. Det som spelas på Mix Megapol och dylika reklamkanaler är till 99% Guds gåva till människan, enligt de bestämda tonårsliven.

Ariana Grande

Resans största antagonist var det lynniga svenska sommarvädret. Vi kunde bara appellera till högre makter, en strategi  som vanligtvis är helt overksam. Tiden flöt på, vilket gjorde att vi endast stannande till en gång innan vi var framme. Maten som bestod av tunnbrödsrullar fyllda med salami, skinka och ägg intogs i bilen.

Runt klockan 13.30 var vi framme. Stugan på toppen av Tällberg var som tagen ur Astrid Lindgren värld.  Finns något svenskare än den röda stugan med vita knutar? Troligtvis inte, det i kombination med grönska, blå himmel och blomsterdekorationer. Utsikten var nästintill overkligt hänförande.

Interiört var det inte sämre. Bygget var hypermodernt, stora ytor som gick i nordiska ljusa färger. 90 kvadratmeter utrymme med braskaminen som kronan på verket. Köket var dessutom top-notch.

Efter uppackningen, avkopplingen var det dags att kort besöka Leksand innan vi for vidare till dagens stad: Rättvik. Efter ett strosande i stadens enda huvudgata åt vi på Sportbaren Brothers. Vädertimingen var sjusärdeles optimal, ösregnet inleddes och avslutades medan vi åt pommes, pasta med fläskfilé.

Att inte gå på Långbryggan är troligtvis förenat med ett enda stort helgerån. Långbryggan nyinvigdes på nationaldagen den 6 juni 1992 efter en storrenovering.

Allmänhet och företag erbjöds köpa bryggplankor (2938 stycken) med sitt namn ingraverat, för att finansiera en del av renoveringen. Den är förövrigt 628 meter, byggd så tidigt som 1895.

Hanna och Frida var måttligt roade av allt som rörde rörelse av benen, men framförallt allt som har med kultur att göra, om det inte gällde någon form av shopping. Lät man dem vara så kom de sakta säkert protestgående, för att allt som oftast lite senare sätta värde på kulturen.

Efter att ha bryggmediterat på denna underbara plats bar det iväg till deras Kulturhus, men främst till deras svar på Halvars där de serverade delikat lokalproducerad Rättviksglass. Tiden rann nästan iväg lika snabbt som jag åt upp mina tre glasskulor, som vanligt en för mycket.

Ett trolskt besök vid Springkällan/Styggforsen eller uppleva kalkstensbrottsmusikarenan Dalhalla var uteslutet utifrån ”finns inte chans att orka mera idag strategin”. Roadtripen avslutades med att handla på ICA inför vad som skulle komma de närmaste dagarna.

Efter lite avkoppling begav vi oss ner till Tällberg Strand, där även en camping huserade. Jag fastnade återigen i fällan att ta den längre av de två rekommenderade vägarna hem. Första delen var fantastisk, den andra var avverkningsområden för husbyggen. Klockan 20.30 var vi äntligen tillbaka, där det blev lugnt resten v kvällen.

Tisdag – Mora

Halvsovmorgon till klockan 09.00, därefter en stadig frukost för att lite senare återigen härbärgera bilen och dess hästkrafter.

Förra gången jag och Marie var här  så var en av höjdpunkterna Rättviksbacken. Det är en 725 meters parallellrodelbana. När barnen fick se höjdskillnaden veknade de båda fegisarna. Vi kunde ju inte tvinga barnen att åka, istället for vi vidare mot Mora.

Jag undvek dock att berätta att Marie med råge slog mig i rodelåkning förra gången vi var här; rädd för att åka ur bromsade jag typ hela tiden.

På vägen till Mora stannade vi till i Nusnäs. Dalahästtillverkning, utställningar och självklart hantverksshopping var uppenbara aktiviteter på ett litet område fyllda med turister från osannolikt många nationaliteter.

Två av Moras attraktioner: Zorn- och Vasaloppsmuseet dissade vi. Istället shoppade vi loss i leksak, hantverk- och hälsokostaffärer på deras trevliga butiksstråk. Mora är en vacker småstad med mycket grönt, rikligt med utomhuskonst och tjockt med kultur.

Barnens hungerkänslor kidnappade min planeringsagenda. Vi hastade till några intressanta fotoutställningar Moras Kulturhus. Det var ungefär lika spännande för Hanna och Frida som pyttipanna med stora lökbitar i.

En av utställarna; Juha Helttunen visade var melankoliskåpet skulle stå när det kommer till morbida bilder. Jag som skräckfilmsentusiast var inte sen att ta till mig den otäcka stämningen som bilderna förmedlade. Att han var från Finland kom väl inte precis som någon överraskning.

Widholms kulturella dos var överskriden. Vår middag intogs på toppstället Wasastugan. Deras honungsmarinerade revbensspjäll var inte utav denna värld. Mätta och belåtna lämnade vi Mora för denna gång.

I syfte att verkligen åka runt Siljan tog vi motsatta vägen till Tällberg. Några av platserna på vägen var oförglömligt vackra. Jordgubbar, grädde, glass, grönsaker och vitlöksdip inhandlas inför kvällsmyset i stugan.

Jag fick bita i det sura äpplet eftersom det var ”Allsång på skansen” på tv:n. Dock blev ändå ett pillande på mobiltelefonerna som gick segrande ur striden.

Onsdag – Spa/slappardag

Jag hade byggt in en aktivitetsfri dag i syfta att bara vara i stugan med undantag för ett besök i Klockarrikets hantverksby, ett ställe där det mesta var stängt.

Ihållande nederbörd från 13 – 23 på kvällen passade väl in i planeringen eftersom det legitimerade familjen att hålla oss inomhus. Jag själv tog motvilligt initiativet att springa 5 kilometer i ett halvstrilande regn.

För nästan 900 kronor var jag den ende som valde 3 timmar spa på Åkerlunds Gästgiveri. Processen visade sig vara bisarrt lyxigt. Förutom 50 minuters massage hade man tillgång till massor av andra totala avslappnings aktiviteter. Först av allt blev jag tilldelad en morgonrock, handduk, tofflor och ett nyckelkort för att kunna låsa in mina saker.

Deras spaavdelning var sanslöst lyxigt och fint. ”Im not worth it känslan” smög sig på mig. Var inledningsvis aningen tveksam för priset för massagen, men det förbyttes i: ”vad billigt det var”.  Bytte om, steg sedan in i deras gym; där hängav jag mig åt maskinerna någon halvtimme.

Därefter tog jag hissen upp till massagemottagningen iförd endast kalsonger och morgonrock. Det som mötte mig var ännu mera estetisk välvald lyx. Medan man väntade fanns det tillgång till färsk uppskuren frukt, te, vattenfontän och gratis hårvårdsprodukter.

Efter en ytterst behaglig varsam massage av Johanna njöt jag  av varm bubbelpool i en timme för att sedan renas i en eukalyptusbastu. Avslutade hälsoegentiden i relaxavdelningen för eftersvettning och ”bara vara för en stund”. Dessa 3 timmar var verkligen välinvesterade i hälsa.

När jag kom tillbaka så hade de andra handlat och iordningställt en trave med pannkakor som avnjöts med ekologisk blåbärssylt. Kvällen avslutades med sociala medier och tv-tittande.

Det är verkligen en befrielse med att implementera in egentid med sådant man själv vill göra, inte vara hela tiden med familjen. I mitt fall spa, löpning samt 30 minuters gå runt att ta foton i vackra Tällberg.

Sett i backspegeln hade man i betydligt högre grad kunnat samla familjen för några timmars kort, – eller familjespel under de tre dagarna.

Torsdag – Vingåker outlet

Upp med tuppen är ett stark begrepp, men klockan 08.30 inledde vi processen med att städa ur huset. Klockan 11.00 skulle vi vara ute. Hela familjen hjälptes åt på ett föredömligt sätt.

Framför oss låg en halvseg färd med bilen. Vi valde i variationssyfte den lite längre väg än på hitvägen. Tiden gick dock ändå hyfsat fort. Familjen lyssnade, analyserade och jämförde det förgångna musik med nutidens.

Detta var tredje gången som jag i alla fall besökte Vingåker outlet. Den senaste gången gick det lite överstyr efter att varit 7000 kronor fattigare. Denna gång bara 3000 kronor efter bland annat tre par jeans. Marie köpte ett par skor, Hanna ett par jeans.

Lustigt nog var inte Hanna överförtjust i utbudet. ”Fel märkesvaror” var en av anledningarna, mer bestämt avsaknaden av Adidas produkter. Frida ville hem efter 15 minuter; det blev till sist 1½ timmes vistelse. Runt klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka i Ektorp. Borta bra men hemma bäst, hur bra än man haft det.

Weekend med barn

Reseursprungsversionen bestod endast utav mig och Hanna. Jag upplever att det kan vara ett bra sätt att ibland bara göra något, med ett av sina barn, där ett miljöbyte är kärnan i processen. En bra ingång är definitivt att anamma ens barn intresse, inte bara sin egna agenda. Hade jag exempelvis valt vandring med tältövernattningar i västra Vitryssland hade resekommunikation troligtvis fallit innan den ens inletts.

Shopping, ta fina mobilkort, uppleva smala gränder ifyllda med medeltidskullersten var bättre lockrop. Subtila kompisviskningar ledde sedermera till en expanderad reserockad. En av Hannas bästa kompisar Tilde och hennes pappa Jonas omfamnade dessa kontinentala resetankar med hull och hår.

Hela processen skedde relativt snabbt. Semesterdagvälsignelsen var droppen som fick  oss agera. Vi valde med att åka med Ryanair eller Wizz air. Schizofrena flygavgångstider på hemresan som klockan 06.00, bannlyste Öststatsbolaget. Dock avgick planet från Skavsta med Ryanair klockan 07.00. Det en väsentlig skillnad gentemot en morgonlig hemresa. Dels är det lite spännande att stiga upp fyra på natten när ens resa ligger framför en, dels kan man utnyttja hela dagen optimalt.

Min gamle polare Booking.com stod för boendeförslagen. Det blev en snabb affär med ett stort lägenhetshotell i hjärtat av Warszawa för det ringa priset av 3000 kronor för tre nätter. Jag införskaffade mig kvickt en reseguide över Warszawa. Det visade sig vara svårare än jag väntat. Guiden som jag hämtade ut på Q8 devalverades till en Polenguide i brist på annat.

Fredag – Gamla Staden

Alkoholpåverkade långtradarchaffisar, ostrukturerade byggnadsarbetare, korrumperade politiker, antastande tivolipersonal och namn som är omöjliga att uttala. Snacka om fördomar, så mycket mer visste inte jag om Polen. Mina låga förväntningar var källor till en härlig weekendresa.

Våra aggressiva klockradios hamrade symbiotiskt in budskapet – att nu var det definitivt dags gå upp. Sömndruckna som få staplade vi upp ur sängarna runt klockan 04.30. Precis som i matprogrammen var allt minutiöst förberett. En halvtimme senare körde jag Jonas bil som tog oss till Skavsta.

Det är alltid bra med marginaler. Kön som sträckte sig från restaurangen till visiteringen var helvetisk lång. Med två minuters framförhållning blev våra resedokument avpolletterade. 30 minuter senare satt vi fyra utspridda för vinden eftersom jag vägrade betala extra för tjänsten att sitta tillsammans. Tilde skötte sig med bravur utifrån att detta var hennes första flygning någonsin. Jag lyssnade på Spotify under de 90 minuter resan pågick.

En marginell högre värmehalt än Nyköping mötte oss efter avstigningen. Molnen avlöste periodiskt solljuset. 45 minuters taxifärd från flygplatsen till vårt hotell kostade 170 Zloty (40 Zloty ungefär 100 kr). Bagaget lämnades in på hotellet, tog med det viktigaste såsom glasögon, guideböcker och solkräm.

Klockan 10.00 inleddes rutten med att följa floden Wisla via ett nybyggt promenadstråk som skulle kunna göra tjänstemännen i Norrköping gröna av avund. Stenblocksorgier avlöstes endast av metall, minimalt med trä och obefintlig grönska. Polsk struktur på en skala från 1 – 100 hamnade i de absolut lägre regionerna. Inför fotbolls-EM 2012 byggdes en helt ny Nationalstadion för fotboll. Den såg otroligt häftig ut från den optimala utsikten vi hade från kajen.

Slutfasen av promenadstråket var inte färdigbyggt. Något som visade sig genom ett stalinistiskt stängsel. Omöjligt att komma vidare, om man inte gick utmed en sjukt trafikerad väg några 100 meter. I ren protest och frustration valde vi rysk roulette vägen. Eftersom vi fortfarande är i livet fungerade strategin.

Vi vek av från promenadstråket för att ta oss till Multimedia fountain park. Efter att ha gått över en mil kändes en glass- och kaffepaus som en välsignelse.

När det blev Jonas tur kom han inte på vad glassrån heter på engelsk, och drog till med ”vaffla” det vill säga våffla. De anti engelsktalande personalen såg lika oförstående ut som oss. Jonas våffelfras blev källan till återkommande skrattbristningar hos oss alla dessa tre dagar. Jonas Visakort var dessutom ogiltigt, något som skapade en kö bakom oss utav Guds like. Mitt Mastercardkort blev den förlösande faktorn.

Från fontänparken var det inte långt till  Stare Miasto (Gamla stan). Ur andra världskrigets rykande rester restes gamla stan mjuk och pastellfärgad likt fågeln Fenix via öppna torg, vindlande gränder, utsmyckade husfasader och lummiga parker. Skadorna beräknas ha kostat 45 miljarder dollar och man övervägde till och med  att flytta huvudstaden till Łódź istället.

Gamla stans återuppbyggnad avlutades officiellt år 1953. Slottet öppnades däremot åter för allmänheten först i mitten av 1980-talet. För att återuppbygga så mycket som möjligt av dess landskap och karaktär använde de ansvariga arkitekterna sig av Canalettos främsta verk från 1700-talets Warszawa, som fortfarande kan beskådas i Canalettorummet i det kungliga slottet.

Jonas kortstrul fortsatte. Istället för att ta ut kontanter, tog bankautomaten oväntat hans kort. Där stod hänfört vilseledda av teknikens under. Jag löste detta  genom att ta ut pengar som han swishade mig.

Hard Rock Café var stället där hungerkänslorna stillades. Ett perfekt ställe att ta med sig barnen till. De åt pasta medan vi dissekerade deras gigantiska burgare. Lite sömn, mycket logistik och helvetiskt mycket gående i solkvalmigt väder hade gjort oss chockerande trötta. Det blev 3 timmars ytterst välbehövlig avkoppling på hotellrummet.

Vi var som andra människor när vi fått vila ut ett tag. På kvällen traskade gänget via Nya Staden till Gamla staden. Trots sitt namn, Nowe Miasto (Nya Staden) är inte heller denna stadsdel särskilt ny, om man bortser från att den också återbyggts sedan kriget. Dock är det en perfekt avvägd huvudgata med restauranger och butiker på båda sidor, vackra kyrkor och packat med folk.

Vi passades på att implementera en sötsakstradition nämligen deras svar på typ mjukglass. Den existerade överallt, med olika smaker med oftast två storlekar. Det var en oerhörd stor prestation att bara inta en sådan per dag.

En bit från Old town letade Jonas oss fram till Warszawa uprising monument. Av alla monument jag sett var detta schizofrent stora konstverk det största av dem alla. Till och med Hanna och Tilde ryggade tillbaka utav respekt för något som måste kostat ruskigt mycket.

Nöjda med dagen och kvällen kastade vi oss i sängarna. Det var bara det att barnens säng bara var en soffa. Jag kollade på vår beställning och insåg att vi bokat ett familjerum för…2 personer. Servicenivån var top-notch eftersom vi helt kostnadsfritt fick ett nytt större rum de två återstående dagarna. Barnen fick ofrivilligt sova på golvet denna natt.

Lördag – Krigshistoria

Mitt i natten runt klockan 03.00 hoppade spasmiskt Jonas ur vår smala dubbelsäng. Kombination av The Grudge och Jean Claude Van Damne fick hjärtat att stanna flera gånger om. Denna häpnadsväckande mardrömsrealism höll mig vaken någon timme extra. Jonas hade upplevt en obehaglig mardröm, jag ett sjusärdeles trauma.

Hotellfrukosten var ett ordentligt plåster på såret. Prick klockan 08.45 intog vi allt från diverse bröd, fruktyoghurt, kokta ägg och kronan på verket: starkt svart kaffe. Även fresterskor som dansk croissant där det fanns två varianter: en med choklad, en med hallonsylt, förföriskt gott, och ett extra kaloriintag på minst 2000 sådana.

I och med Polens inträde i EU upplever Warszawa idag en ekonomisk högkonjunktur som staden aldrig skådat förut. Stora satsningar har gjorts på kulturens område genom byggandet av flera påkostade museer. Warszawa håller på senare år att utvecklas till ett ekonomiskt centrum med betydelse utanför Polens gränser särskilt för stora delar av Central- och Östeuropa. Det märktes bland annat på alla glasskyskrapor som tycktes finnas lite var stans.

Även denna dag var vi välsignade med fint väder; moln, sol i kombination med 22 grader. Bästa sättet att upptäcka en stad är helt sonika att promenera. Det vore synd att säga att vi slaviskt inte följde dessa råd. Vi hade gått cirka 2.4 mil på fredagen, 1.7 mil lördag och söndag 2.1 mil. Det var definitivt en bra bit att gå till Warszawa Rising Museum. Barnen var sanslöst duktiga; synkad marschtakt, oväntat lite gnäll.

Upprorsmuseet invigdes i samband med 60-årsjubileum av Warszawaupproret år 2004. Inträdet kostade 100 kronor för 1 vuxen och en ungdom samt 25 kronor styck för  svensk audioguide bestående av 47 berättelsepunkter. När Polen ockuperades av nazisterna samlade man ihop en motståndsarmé som så småningom krossades.

Museet har även dokumenterat lokalinvånarnas vardag under ockupationen och kommunismen. Detaljrikedomen var såväl estetiskt som minutiöst. Har ytterst svårt att tro att de missat en enda detalj; det var information för flera år framöver.

Filmer, fotografier och andra utställningsobjekt gav oss och alltför många turister inblick i hur dessa år kunde te sig för Warszawaborna. Det var en orgie utav polska smeknamn, datum och krigsstrategier. Efter 3 timmar var i alla fall mitt, Hannas och Tildes hjärnbalkar översvämmade av information. Jonas skulle nog kunnat vara kvar 1 timme till. Frihetsparken invid museet inhyste ett minnesmonument med namnen på de ca 10 000 upprorsmakare som miste sitt liv under striderna.

Dränerad på energi tog vi taxi till Praga som låg på andra sidan Wislafloden. Stadsdelen har tidigare varit en rätt så förfallen stadsdel i Warszawa, men förskonad från världskrigets bombningar som under de senaste åren fått ett rejält ansiktslyft.

Många har liknat stadsdelen med New Yorks Brooklyn, då området numera har blivit hippt bland unga konstnärskreatörer med många nya barer och restauranger som positiva följeslagare.

Upptäcktsfärden inleddes med en bohemisk marknad bestående av lokala konstnärer. En kilometer senare blev vi avrådda att fortsätta, då några lokalbor varnade oss för att området var långt ifrån säkert. Det grusade min planering att se Neonmuseet som eventuellt låg någon kilometer längre fram.

Vi vände på klacken för att ta sig till Pragas största shoppingmall. Barnens shoppingögon var  som stora tefat av det som fanns i dessa butiker. Att barnen lyckades ta sig ut utan att handla var ett smärre under. Jag och Jonas passade på att insupa den mer white trashiga stämningen utanför kommersialismens högborg.

Återigen använde vi oss v taxin för att ta oss till hotellet där vi slappade några timmar i vårt helt nya större rum med sängplatser för fyra personer. Runt klockan 18.00 begav i oss ut i folkvimlet via Nya staden till Gamla staden. Innan dess åt vi goda pizzor och himmelsk pasta på en lokal trattoria.

Där uppdagades det att även mitt kort var körd. Jag hade använt mig av kortet hela dagen innan, så det var ett mindre muntert mysterium. Jonas betalade därifrån allt via sitt kreditkort, jag swishade honom direkt. Det funkade, men fungerade ändå som en frustrationsmåltavla.

Vi upptäckte nya delar av Gamla stan, köpte glass och var ett med folkvimlet samt mobilkamerorna. På hotellrummet uppdagades ett nytt troligtvis mer ekonomiskt sätt att dubba film på. The Impossible från 2012 var på amerikanska utan undertexter.

Polsk finurlighet visade sig genom en polsk berättarröst som efter karaktärerna sagt sina kommentarer på amerikanska återupprepade på polska vad de sagt. Det var inte så att de hade en röst för varje karaktär vilket är brukligt. Nää, här var det en gubbe som emotionellöst tog sig an alla karaktärer. Henrik Larssons röstvariation framstod som livlig i jämförelse; tragikomiskt uselt.

Söndag – Park

Vi vaknade till ett helt molnfritt Warszawa. Frukosten var lika god och varierad som dagen innan. Klockan 10.15 marscherade vi stalinistiskt från folkmyller till den betydligt lugnare stora och vackra Lazienkiparken mitt i Warszawa.

Dessförinnan log Gudarna mot mig. Jag samlar på fotbollslags muggar. Ett självvalt kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att se arenan laget spelar på.  50 meter från Warszawa vackraste park låg Legia Warszawa arena tillika legitimitet att traska in på deras fanstore. Den var oväntad stor, modern och faktiskt vacker. Min samling var via ett mugginköp ett faktum.

Lazienkiparken kan ståta med hela 76 hektar. I lummigheten tecken inhystes mängder av historiska byggnader, konstsamlingar, trädgårdar, gondoler och utomhuskonst. Det var en ren fröjd att spatsera runt prunkande träd och dammar. Vi betade av de mest intressanta delarna, i annat fall hade vi kunnat vara kvar hela dagen om vi skulle sett allt.

Vi vilade någon timme invid imponerande Chopinstatyn, där gratiskonserter ges varje söndag under sommarmånaderna; ett folknöje för lokalborna. Några timmar i denna gigantiska park var helt enkelt ”good enough”.  Vi valde en helt annan väg tillbaka till Centrum, en som såg betydligt kortare på kartan än i verkligheten

Barnens shoppinggener fick återigen sina behov tillfredsställda i Polens största och modernaste shoppingpalats. Jag och Hanna åt kungligt på Kentucky fried chicken med en lyxig milkshake som kronan på verket, Jonas och Tilde valde istället McDonalds.

Barnen styrdes av Adidas- och Nikegudarna; vi fick slaviskt agera bankautomater utifrån deras in- och utspring från oändliga klädbutiker. Deras högsta önskan var snygga skor, vår högsta önskan var vila. Trots det blev inte shoppingrundan alltför påfrestande för plånboken som vi först befarat. Deras kräsenhet blev deras fall. Benen kändes som cementerade timmerstockar på ett negativt sätt.

Kulturpalatset var en gåva från Stalin till Warszawa ironiskt nog inspirerad utav Empire state building. I konkurrens med nya skyskrapor är den ändå den högsta byggnaden i Polen med 237 meter till toppen av spiran. Den har 42 våningar, 3288 rum; på 30: e våningen finns en terrass med en helt fantastisk utsikt över staden, något vi dissade. Klart Warszawas häftigaste byggnad.

Klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka på hotellrummet. Belöningen var en välbehövlig vila där lyssnandes på Spotify var en ren bonus. Två timmar senare tog vi farväl av Warszawa genom att reproducera gårdagens rutt till Gamla stan. Glassinköp varvades med souvenirbutiker. Runt tiotiden var vi tillbaka på hotellrummet efter att ha tagit en annan väg hem. Vi kopplade av med dylika sociala medier och packning innan John Blund hälsade på.

Måndag – Hemresa

Under sista hotellfrukosten fick vi reda på att man vid disken kunde beställa olika omeletter eller äggröror. Det förtog inte kvaliteten på det i upplevt innan. När jag skulle betala vistelsen med samma kort som jag bokat rummen med uppstod det ett problem då mitt kort var trasigt. Det löste sig efter att tredje personalen tycktes vara mer kunnig i dessa frågor än de andra.

Vi tog en taxi till flygplatsen runt 11 där kön till incheckningen nästan var obefintlig. Shopping stod på agendan. Presenter till Marie och Frida samt en ny parfym till min samling: Hugo Boss – The Scent.  Planet avgick klockenligt 14.00 för att landa på Skavsta 90 minuter senare. Eftersom Jonas Visakort var kopplad till parkeringstiden blev det lite strul att passera bommen.

Eftertanke

Tre mastiga dagar med toppenväder var precis en lagom dos. En dag till lite för länge, en dag mindre, för kort vistelse. Barnen gick precis som vi, nästan 6 mil på tre dagar, ett smärre under i sig. Att vi upptäckte Warszawas nutid som dåtid var ett understatement

Warszawa som stad betraktad upplevde jag som en stor överraskning. Det var en oväntad grön stad, med massor av spännande monument, uteserveringar och

En stilla undran

8 Hultsfredsfestivaler, 9 Sweden Rock Festival, 4 Skogsröjet och 1 Väsby rock festival… ingen Bråvallafestival! Utifrån mitt eklektiska musikintresse  är det till synes oförklarligt att jag ännu inte kommit till skott så att säga. En delförklaring är att jag faktiskt jobbat då och inte velat ta ut någon semesterdag samt att andra kollegor trånat mer efter festivalens sötma än jag själv.

Min fru har en längre tid velat sett Maryam Bryant. Då hon var en av akterna på Bråvallafestivalen och nyss fyllde år blev en kombo som var alltför svår att motstå. Jag jobbade såväl torsdag som fredag, men helledig lördag och söndag,  det vill säga ytterligare en faktor som förstärkte mitt köp utav lördagsbiljetten för 1000 riksdaler

Band som jag velat se från debutfestivalen tills nu har varit Muse, Mando Diao, Stone Sour, Ghost, Johnossi, Bullet for my valentin, System of a down, Royal Republic, The Sounds, Papa Roach, Kent, Rise against, E – Type, Nightwish och Five finger deathpunch.

Lördag

Utifrån den ambivalenta väderprognosen blev det varsin ryggsäck till bredden fyllda med regnkläder, extra tröjor och handskar. Jag och min fru Mari spårvagnade smärtfritt till ändstationen vid Eneby. Vi bytte sedan in våra biljetter mot armband. Nästa steg i festivalprocessen var att toppa armbandet med 500 kronor eftersom Bråvalla är en helt kontantlös festival. Var dock skeptisk mot detta, då det tidigare varit källor till strul; barnsjukdomarna tycktes vara överstökade då allt fungerade klockrent, smidigt och enkelt.

En av mina bästa kompisar Stefan Hammarström var där med sina syskon samt vår ständige festivalvapendragare Johan Nordström. Detta var dock Maries födelsepresent så denna dag ägnade jag mig att vara med henne och i viss mån när det passade med kompisarna. Samma klientel möter jag i kommande Skogsröjet hårdrockfestival i Rejmyre senare i år.

Första intrycket var ett kargt och sterilt område med ytterst lite människor trots att Miss Li skulle uppträda om 30 minuter. Vi spatserade lite vilsna runt området. Dåtidens svar på Bråvalla hette Hultsfred. Under de 8 gånger jag och Stefan Hammarsröm besökte den festivalen var i alla fall min upplevelse att den vann på alla punkter. Omgärdad av vatten och skog gjorde det området till en ytterst mysig festival, raka motsatsen till Bråvalla som dessvärre hamnar under epitetet sjusärdeles intetsägande.

Prick klockan 13.00 stod Miss Li (1982, Borlänge, 7 studioalbum sedan 2006). Hennes pianopop musikaliska spännvidd sköljer över i pop, reggae, motownsoul, blues-, jazz-, kabaré- och folkmusik. För den stora allmänheten blev hon 2012 känd i tv-programmet ”Så mycket bättre”.

Miss Li bjuder på sig själv, har energi, det liksom händer något på scenen. Densamme sjunger som en tvättäkta motownhes gudinna trots att hon hade feber. För mig är hon i paritet med Amanda Jenssen som rör sig lite samma musikaliska soulfåror.  Stämningen var tyvärr lite avslagen såhär tidigt på förmiddagen samt att många äldre människor typ mig och Marie beskådade konserten. Det var liksom inte läge för stage diving, även fast musiken inbjöd till detta, dock inte via asfaltsbeläggningen.

Trombon- och saxofon/trumpetblåskillarna tillförde scenen såväl som musiken det där lite medryckande extra. Grymma låtar som bland annat ”Plastic faces”, ”You could have it so much better without me”, Stupid girl”, ”I heard of a girl”, ”My heart goes boom”, ”Love hurts”, ”My man” och ”I can´t get you off my mind” var euforiska bomull vadderade käftsmällar. Helhetsintrycket inklusive ett helvetiskt bra ljud blev för mig och Marie en musikalisk fullträff – kvällens bästa spelning.

Hurula avlöste Miss Li; för mig en helt ny bekantskap. Han har två plattor i bagaget varav den senaste passar mig betydligt bättre. Den är smutsigare, råare; tankarna för mig omedelbart till Staffans Hellstrands plattor med The Nomads: ”Pascha Jims dagbok” och ”Underland”, förövrigt två av världens bästa plattor.

Denna uppdaterade version av Staffan Hellstrand levererar en poprockpunkig repertoar med mycket energi och sköna melodier. Hans röst kommer i mitt tycke bättre till rätta i låtarna än de från debutalbumet.

Maries väntan var över; klockan 15.00 stod Miriam Bryant på Panoramascenen. Undertecknad saknade riktigt bra låtar; det blev helt enkelt för mycket 80-tals blip-blop-ljud. Marie var dock utav en annan åsikt. Hon dyrkar Miriams röst. Allra bäst blev det med hennes bästa låt ”Black car” samt Sven Bertil Taube covern ”Ett sista glas”.

Mätt på musik, men hungrig begav vi oss till kön för Jamaicansk mat. Wrapen tillhörde varken de största eller godaste, men stillade ändå bulimikergenen. Jag hade druckit två öl, det fick räcka helt enkelt. Vädergudarna trotsade alla appar, tidningar och andra prognoser. Istället för regn, tittade solen fram emellanåt.

Bara för vi kunde beskådade vi Dark Funeral i några låtar. Jag har på senare år kunnat ta till mig hip-hop, men dessa babianskrik, helt avsaknad av någon refräng är för mig oförklarligt att folk lyssnar på. Dessa gravplundrare har skapat 6 studioalbum, medan det  skulle ha kunnat räcka med en EP. Smaken är dock som baken, man maste visa respekt för sådant man faktiskt inte riktigt förstår.

Kontrasterna mellan förra akten och en halvtimme med Fredrik Lindström stand up var gigantiska. Jag har alltid beundrat Fredrik eftersom han lyckats dels vara musiker, komiker, dels seriös som språkvetare light. Det är lätt att bli placerad i ett fack utifrån ”På spåren domare” eller komiker.

Fredrik lyckas med konststycket att balansera dessa olika karriärer på ett fantastiskt sätt. Tyvärr var inte dessa 30 minuter superkul. Tempot kändes ADHD-forcerat i symbios med några 100 svordomar, välbehövliga mikropauser saknades.

Marie och jag tog ett visuellt break från musiken i syfte att insupa atmosfären och koppla av inför vad komma skulle. Vi valde grässlänten lite utanför Panoramascenen för återhämtningsmeditation i liggande ställning. För mig blev Broder Daniel ett band som fastnade i farstun; en plats de aldrig lämnade.  Jag gillade varken rösten, låtarna eller imagen.

1999 kastade bandet formellt in handduken. Frontmannen Henrik Berggren släppte i maj 2017 sitt debutalbum. Nu var det dags för Norrköping att få sin dos utav melankoli, förakt mot ett konventionellt samhälle i symbios med i hans ögon dysfunktionella informella normer. Indie-Messias med sina patenterade guldstjärnor/silverstjärnor fastklistrade under ögonen intog scenen inför  en vildentusiastisk publik.

Utan några som helst förväntningar upplevde jag liggande den sminkade ikonens musik som oväntat bra. Sången lät faktiskt inte så illa; låtarna taggigt skörsköna. Upptäckte till min fasa att ”Work” var en klockren hit

I efterhand har jag läst att Henrik Berggren drabbats av kroniskt trötthetssyndrom, vilket gör att han lever sitt liv som en spöktillvaro, där han måste vila efter minsta ansträngning. Sorgligt, men ändå starkt gjort att dels släppa en platta, dels möta sin publik.

Klockan 18.00 stod Norlie & KKV på sensationscenen omgärdad av främst ungdomar. Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag som de egentligen heter, är en av Sveriges mest framgångsrika duos, fostrade i ett hiphopsverige präglat av artister som Snook och Maskinen.

Hitlåtar har blivit något utav Norlie & KKV’s signum.”Ingen annan rör mig som du”  har  exempelvis streamats över 42.000.000 gånger på Spotify. Det var ytterst komplicerat att ens försöka värja sig mot de slimeknådade festglada tongångarna.

Nya singeln ”Säg nåt som får mig att stanna”, var klockren, en som som titulerar på att vara deras bästa låt med ”Där jag hänger min hatt”. Konserten var  som en lång förfest, en som osade sommarhit- kavalkad helt enkelt, typ 2010-talets svar på Tomas Ledin.

Laddade med surcola rem och  nutelladonut intog vi bra platser framför Ellie Goulding som gick av stapeln klockan 19.15; med svettig solvärmen i ryggen. Precis som Miss Li och Norlie & KKV har Ellie ett artilleri av riktigt bra låtar. till sitt förfogande.

”Something in the way you move”, ”Love me like you do”, ”Lights”, ”Burn”, ”On my mind”, ”First time”  är oerhört starka kort. Dessa äss, ett tight band med sjukt bra ljudbild samt knappt en dålig låt blev en omvänd Golgata för denna brittiska. Ellie Goulding gick dock inte riktigt igenom rutan såsom Miss Li, vilket reducerade ett högre betyg.

Under kvällen nåddes vi av det tråkiga beskedet att Scorpio skippar nästa års Bråvalla. Huruvida manligt våld är symptomen eller en ekonomisk dysfunktionell dold agenda låter jag vara osagt.

I och med att inte artister och grupper ännu inte kan klona sig kanske det är fördelaktigt att ha artister till andra Scorpiofestivaler samtidigt att man slipper gå back ekonomiskt. Helt klart att det är lättare att ha festivaler i mer folktätare regioner än länderna i oberäkneliga Norden.

Marie och jag tittade som hastigast in till Little Jinder innan vi spatserade till för vår del den sista konserten. Sist men inte minst arenarockbandet The Killers från Las Vegas, vilka släppt endast 4 album sedan år 2001. De gick ut stenhårt med ultrahittarna ”Human” och ”Somebody told me” sedan fortsätter de i samma anda til the bitter end.

Sångaren och grundaren Brandon Flowers ser så jäkla bra ut, har en gudabenådad karisma och sjunger dessutom fantastiskt. Deras eklektiska glamorös dansrock påminner mångt och mycket om Mando Diaos experimenterande, något som blir ännu tydligare i nya singeln ”The Man”. Det osade såväl 80- som 90-tal dock väl ompacketerat i en modernare skrud som går i den kommersiella musikens tecken, definitivt inget som störde mig.

Efter stadiumrockmusiken tonat ut drog jag och Marie till Spårvagnen som skulle ta oss hem. Fötterna kändes som cementblock och det tycktes som en hel evighet innan vi kom fram till vändplatsen.

Nu hade vi i alla fall sett Bråvalla, lämpligt nog kanske för sista gången. För mig kommer Hultsfred ligga mig varmast om hjärtat detsamma gäller även för Sweden Rock Festival. Upplevelsen blev onekligen större av att regnet höll sig borta under dagen som kvällen.

Kvällens bästa enligt mig

1. Miss Li
2. The Killers
3. Ellie Goulding

Pixel Eskapism

The girl with all the gifts är en brittisk  Zombiefilm som skiljer sig lite från the ordinary. I en dystopisk framtid där människorna i sig är de jagade, kämpar vetenskapsmän, regeringar och soldater för överleva och att finna ett botemedel. Smittade mödrars barn visade sig bli hybrider utav människor och zombies. Deras strategi är att försöka tämja dessa ungdomar. Första halvan är fenomenal, medan andra delen helt sonika kunde blivit bättre. Helheten bildar dock ett stort plus. Trots låg budget hanteras kapitalet på ett varsamt sätt Gemma Arterton och Glen Close förgyller filmens golgatavandring til the bitter end.

The light between the oceans handlar om en soldat som tar det ensliga jobbet som fyrvaktare. Under dessa omständigheter träffar han sina drömmars prinsessa. Allt vore frid och fröjd om paret fick till ett eget barn. Likt ett smärre under kommer berget till Muhammed, något som indirekt är en brottslig handling. Ett tvättäkta drama uppstår enligt mig när upphovsmännen får sina tittare att bli berörda på allvar. Jag grät som ett spädbarn, något som är ett gott tecken på en väl uppbyggd dramaturgi. Snälltågstempot är till filmens fördel. Historien, miljöerna och de vackra scenerna känns autentisk. Både Michael Fassbender och  svenska Alicia Vikander bör vara stolta över sina trollbindande rollprestationer. Ett oerhört starkt drama om tro, hopp och kärlek.

Guardians of the galaxy vol 2 får det oangenäma uppdraget att följa upp första filmen. Den hade verkligen allt man kunde önska sig av en film om man ville bli underhållen på bio. Utifrån att detta är uppföljare har överraskningsmomenten undanröjts, vilket i sig brukar vara källor till att första filmen allt som oftast är den bättre, man liksom vet vad man blir serverad.

En knivig fråga som både regissörer som publik måste ta itu med är hur förra filmens nästintill oslagbara antagonist skulle kunna toppas? 80-tals skådisen Kurt Russel axlar den manteln via rollen som Peters mystiska pappa. Det är onekligen en udda antagonist, men inte lika effektiv som fullträffen från första filmen. Utifrån ett biobesökare perspektiv är detta en klassisk berg och dalbana underhållning på hög nivå. Trots det, trots orgien av välskrivna coola oneliners når den inte riktigt upp till ettan. Baby Groot är dock lika klockren som farsan.

Helt sågad och sargad av såväl kompisar som recensenter var mina förväntningar på Alien: Covent minst sagt ljumma. Dessa sköts dock i sank på grund av, dels var det en logisk fortsättning på Prometheus, dels inte alls var en karbonkopia utav de första 4 filmerna. Mer sci-fi än horror; något jag inte hade det minsta emot. Förra filmens forskare stämde inte in på bilden hur sådana ska agera. De borde definitivt inte påminna om brottslingar.

I denna uppföljare slipper vi som tur är detta. Visst har man sett det mesta förut, och så speciellt överraskad blev man inte, trots det en film jag uppskattade. Om det beror på låga förväntningar eller att den faktiskt var halvbra vet jag ännu inte riktigt. Michael Fassbender (1977: Heidelberg, Västtyskland: Tv-serie: Band of brothers, 300, Hunger, Eden lake, Fish Tank, Inglourious basterds, Jane Eyre, X-Men, Prometheus, Shame, Haywire, 12 years a slave, Steve Jobs, Assassins Creed) är lika gudabenådad som vanligt. Han spelar en dubbelroll via Androiderna David/Walter.

I första Pirates iklädde Jonny Depp rollen som Jack Sparrow klockrent. I de tre uppföljarna la han mer vikten på fjollighet och slapstickfeghet, något som jag upplevde som fel karaktärsväg att gå. Inget fel på vare sig i feghet eller fjollighet, men det blev i mina ögon too much. I 4:e filmen var varken Orlando Bloom eller Kiera Knightley med, vilket förstärkte filmserien.

Pirates of the Caribbean: Dead men tell no tales är den femte filmen i denna framgångsrika franchise. Tyvärr  är det fortfarande så att Jack Sparrow fortsätter på den dysfunktionella inslagna vägen. Det är ju ett smärre under att denna karaktär överhuvudtaget kan bli kapten på ett skepp. Han tycks knappt kunna slåss, ständigt påverkad av alkohol och allmänt trög. Att han klarar sig ur knipor beror på manusförfattarfördelar och att andra hjälper honom, själv lyckas han inte med något alls. Det tycker jag är kärnan till att filmen som i sig är en bra äventyrsfilm, men vacklar utifrån huvudkaraktären i sig. Javier Bardem är antagonisten i detta piratäventyr: han liksom varken tillför något eller gör bort sig. Jag märkte att jag helt enkelt blivit trött på såväl karaktärer som handling, trots det är filmen helt okej. Allt har sitt slut, nästa films agenda måste vara att dels överraska, dels avsluta och binda samman alltet.

Ibland är tv-underhållning en genväg till kortsiktig livskvalitet. I Big litle lies får vi följa tre medelålders kvinnor på USA:s västkust i ett välbärgat område. Under den fernissade ytan härbärgerar kommunikativa relationsproblem, vissa värre än andra. Avsnitt 1 inleds med en blåljussamling, något har hänt, men vad? Korta ögonvittnesskildringar kastas flott in i episoderna i tron att de kan diagnosticera vad som hänt. I sju episoder med ett antiklimax i det avslutande avsnittet dissekeras successivt skygglapparna i ett tillsynes perfekt samhälle.

Reese Witherspoon,  Shailene Woodley och Nicole Kidman är några av huvudkaraktärerna som känns helt äkta, castingen är överlag helt sanslöst bra. Vår egen Alexander Skarsgård spelar en exceptionellt obehaglig typ, übercharmig inför alla, sociopat inför sin fru, hans bästa prestation so far. Snygga miljöer varvas med dramaturgiperfektionism; varje barnkalas är en form av OS-uppladdning mellan föräldrarna. Serien hamnar lätt i samma liga som True Detective, The Sopranos och Game of thrones – pure magic. 

Skägghysteri

Vad har Bin Ladin, Jesus, Jultomten och Oliver Giroud gemensamt?

Skäggväxt har spelat en viktig roll i männens historia som exempelvis tecken på manbarhet och visdom, men har även associerats med konstnärskap och vildhet. Det går dock inte längre att avfärda fenomenet som enbart modetrender eller hipsterdiktatorism; skäggpandemin är här för att stanna, och ännu finns det inget adekvat botemedel mot detta.

Behåringsrörelsen tar sakta men säkert över Sverige och månne hela världen. Vart man än vänder sig, så står det någon välansad skäggtomte och drar fingrarna genom sitt enväldiga bäverbo, det är mera en regel än ett undantag dessvärre.

Skägg har varit inne ett bra tag nu, men det har skett en subliminal förändring. Under flera år har man sett män på stan med stora buskiga skägg, störst och tätast skägg vinner helt enkelt. Så är det inte riktigt längre, nu ska man ha ett snyggt och välansat skägg. Skägg tycks numera vara det som skiljer männen från barnen, än så länge.

Det sägs att all reklam är bra reklam. Sedan 2001 har vi i västvärlden matats med bilder på arga, frustrerade och aggressiva muslimska män i skägg som skriker ut sin vrede mot andra religioner. De som inte är självmordsbombare finns inte. Kan det vara så att den mediala krigföringen omedvetet fungerat som en källa till ett nytt modefenomen i västvärlden? Är det förklaringen till den kraftiga ökningen av män i skägg?

Förutom att män numera tycks avguda konstärlig ansiktsbehåringskreativitet, gillas tilltaget oväntat nog utav det motsatta könet också. Rationellt sett borde det vara den totalt raka motsatsen.

Utifrån ett antal kvinnliga bekanta så är ett stickigt skägg inte det mest intimt attraktiva precis. Skrapsår och eksem  som belöning vid grovhångel är väl ingen kvinnas dröm.

Är det hygieniskt med ett smörgåsbord i skägget? Frågan är berättigad utifrån ett matskickperspektiv. Hur mycket yoghurt, gröt, soppor, grytor, ketchup, cappuccino, sockervadd, ostron, öl, semlor fastnar i skägget egentligen?

En fördel med detta torde vara ifall man blir strandsatt utan mat. Att då ha en matreserv tillgodo kan i så fall vara skillnaden mellan liv och död. En härbärgering för bakterier av alla dess slag kanske inte är lika upplyftande tanke, om nu så är fallet.

Ett skräckscenario är att vi som inte kan eller vill vara täckta med hårväxt successivt infogas i någon form av minoritet. I en dystopisk framtid skulle det kunna innebära en subtil stigmatisering mot oss så kallade skägglösa. Det är ju inte en helt otänkbar tanke att man som skägglös sakta men säkert beställer mat och kläder på nätet än att vistas med dessa. Social fobi är nästa fas i den tragiska processen.

Något som skulle kunna få till följd att vissa evenemang, restauranger eller tillställningar bara tillåter män med välansade skägg att få tillträde. Definitivt en lukrativ marknad för de affärsidkare som vågar sälja lösskägg för oss som vägrar ansiktsbehåring. Gillar man inte lösskägg sitter man i en minst sagt rekär situation där rollen som hemmasittare troligtvis besitts.

Vill man überkonspiratoriskt dissekera ett annat kontroversiellt ämne så ligger inte utomjordingar långt ifrån. Dessa så kallade aliens har kommunikativa skägg i olika former som gemensam värdegrund. När minoriteten är tillräcklig reducerad så får vi skägglösa antingen agera slavar eller bidra till deras matkonsumtion för all framtid.

Skäggboken  den perfekta boken för dig som har skägg eller någon med skägg i din närhet, dig som kanske funderar på att börja odla eller dig som bara gillar att kolla på snygga skägg eller helt enkelt bara avskyr alt som har med skägg att göra och på så sätt vill vara så välinformerad som det bara är möjligt om ens värsta antagonister.

Världens längsta skägg, 1,895 meter. Så långt är världens längsta skägg, som sitter på Guinness rekord-innehavarens Sarwan Singhs hakspets. Inga kluvna hårtoppar här inte. Sarwan Singh borstade sitt skägg noggrant före mätningen under en ceremoni i Surrey, i British Columbia på tisdagen. Under mätningen stod han uppställd på en hög pall.

Skäggets historia av BAWS

En Dali-musche eller blomsterrabatt, bock eller talibanskägg. Mannens näst manligaste del -skäggets- historia är kantad av såväl makt som mode. Från kåtbocken Alexander den stores rebellskägg och Brad Pitts forna tredagarsstubb till dagens håriga (eller välansade) skäggmode guidar Baws dig genom en hårresande historia om skäggets uppsving och nederlag!

Om någon någonsin skulle komma med det befängda påståendet att ansiktsbehåring på män endast fungerar som prydnad så kan man med all rätt hävda det motsatta. I alla fall om man ska se det historiskt korrekt. Genom alla dess tider (se: ca 4000 år tillbaka) har skäggväxtens former definierat och sagt en hel del om bärarens identitet, ideologi ,självbild och till och med arbete.

Redan under antikens tid var skägget ett mycket viktigt inslag i vilken samhällsklass man tillhörde. En man av överklass skulle till exempel ha ett kantigt format skägg som parfymerades, pyntades och målades medans en slav skulle vara helt renrakad och ansågs vara alldeles för obetydlig för att få bära skägg.

Även inom religion förekom detta väldigt tidigt då guds män och utvalda folk skulle låta skägget sitt växa fritt. Bland annat uppkom det som vi idag kallar polisonger för första gången bland de anrika folket hettiterna. (Så ,nu vet du vem du ska tacka för dina men efter farfars kittlande polisonger som liten)

Och likt de härmapor som grekerna då var dröjde det inte länge innan även de lät sitt skägg växa och vara hårigt ( som om det vore någon större skillnad till nuläget?) tills en dag, då den ökände Alexander den store gav order om att hans soldater minsann skulle vara renrakade.

Anledningen? Jo, eftersom skägget skulle kunna komma att vara i vägen och bli draget i under en eventuell närstrid. Alexanders nya skäggförbud kom att skapa en ny och rakad trend i den tidigare så buskiga världen och kom att vara ända fram till 100-talet då den romerska kejsaren Hadrianus (observera anus) anlade skägg för att dölja sin dåliga problem-hy.

Medeltidens skäggmode däremot är lite av ett mysterium, relativt okänt bortsett från kyrkans pendling mellan rakat och icke rakat. Präster kom och gick med skägg och icke skägg och kyrkan var oviss hur vidare det borde bäras eller ej tills en dag år 1096 då en ärkebiskop i Rouen fått nog av allt hår och hotade alla ”syndiga” skäggbärare med omedelbar uteslutning ur kyrkan.

Det kom faktiskt att dröja så länge som ända fram till senmedeltiden innan skägget fick en ärofylld comeback igen. Att man i filmer har sett riddare med stora skägg, nästintill skepparkransar, var inget som förekom vanligt i verkligheten, de var bara i vägen för hjälmvisiret på dåtidens hunkar.

Resurrection av skägget

När renässansen stod för dörren kom det också att bli en renässans och ett uppsving för det så tabubelagda skägget. Under hela 1500-talet och 1600-talet uppstod stil efter stil, skägg efter skägg, alla med var och sin prägling men med den gemensamma nämnaren ”desto större desto bättre”.

Ett bevis i denna fråga kan man se i William Shakespeare som huserade under denna tiden, han refererande till inte mindre än 90 olika sorters skägg i sina pjäser. ( Ja, vi talar om pajasen du läste om på svenska lektionerna under gymnasiet, Romeo & Julia du vet?)

Men lyckan för skägget var kortvarigt. I takt med perukernas växande volym kom skägget att hamna i skymundan och 1700-talet blev ett nästintill ganska kalt sekel utan vare sig skägg eller polisonger. Muschen däremot hade kommit för att stanna och ta revansch, denna underbart håriga och formbara skapelse kom att bli ytterst populär bland officerare och värderades högt långt in på 1900-talet. Pojkar med dålig ansiktsbehåring tvingades faktiskt till förnedringen att behöva måla dit en fejkad mustasch om dennes riktiga var obefintlig, allt för att passa in i ledet.

Kring mitten av 1800-talet fick skägget en ny glorifierande period. Försiktigt kom trenden med polisonger, och de växte både på längd och omfång med tiden. Bland annat var det högsta mode att låta pollisarna växa ända ned på halsen under 1830-talet.

I våra öron låter det säkert snuskigt, men vid den tiden var det endast ett bevis på att du minsann visste vad som gällde. Vid mitten av seklet fanns polisonger, helskägg eller kraftiga mustascher i varje mans ansikte, hade du inte hår var du ute, ingen tvekan om saken.

Abraham Lincoln, Charles Dickens, Karl Marx och många fler – alla anammade de trenden, alla bar de skägg. Bland annat finns det ett välbevarat foto på ett gäng avgångsstudenter från Harvard 1870 som visar att alla, nu menar vi alla, bar någon sorts mask i form av ansiktsbehåring.

Men trenden kom att som så många decennier tidigare få ännu ett abrupt slut. När första världskriget kom att påbörjas växte behovet av att vara renrakad. Gasmasken uppfanns och för att förhindra att gas skulle kunna läcka in krävdes en noga rakning.

När även det moderna rakbladet uppfanns och snabbt kom ut på marknaden bidrog det i sin tur till att rakning blev populärare. Rakningen blev både var säkrare och snabbare än förr, och de tidigare buskiga muscharna och skäggen fick ge vika för baby-lena och rosenröda kinder.

Under denna tid började dessutom hygieniska argument mot skägg bubbla upp. Under en tid som genomsyrades av fanatisk hygien var det egentligen inte så konstigt att skägg ansågs som något smutsigt. Det var heller inte speciellt konstigt att skägg sågs på med avsmak efter en artikel publicerats i Chicago Chronicles 1903, som yrkade på att ett genomsnittsskägg kunde ge hem åt hela 200 000 farliga mikrober.

I samma veva uppkom även den löjliga skrönan om att de som bar skägg endast var de som hade något att dölja. Det gick tom så pass långt att 1907 försökte man i New Jersey att införa en skäggskatt för att främja den numera ”moraliska” rakningen.

Modernismens skägg

Sedan långt tillbaka hade tjocka kejsare och annat ståtligt folk stått modell för vad som gällde inom skäggmodet. De var den tidens kändisar, och enligt folket var det kungen bar, det enda rätta. Men i och med demokratiseringen som kom att slå i genom under 1900-talet ,förlorade kejsare och kungar sin forna status i samhället och fokusen kom nu istället att hamna på kändisar och skådespelare, rockstjärnor och annat välkänt folk som florerade i media.

Tänk bara på Elvis välkända polisonger, eller om man ser ännu längre fram i tiden, den numera avlidna Kurt Cobains förfärliga bockskägg och alla de tusentals män som följt i deras fotspår. Mustaschen till exempel spreds av de allra första Hollywoodstjärnorna på 20-talet. Adolf Hitler bland annat sägs ha varit en av dem som kopierade Charlie Chaplins välkända och välansade mustasch.

I dagsläget kan man enkelt säga att vi lever i en ganska så skäggneutraliserad värld. Se bara på Mr Pitts forna getskägg ( förskräckligt, tur att Angelina fick honom att raka sig till slut), eller George Clooneys alltid så sexiga dagen-efter stubb. Till och med psykologer har i undersökningar sett att neutralitet angående skägg är här för att stanna. Och tro det eller ej, men skäggväxtens attraktionsvärde har tom växt de senaste åren. I en undersökning svarade uppåt 75 % av kvinnorna under 50 år att de tycker skägg är OK eller till och med sexigt.

Så om du står och tvekar över hur vidare du ska raka dig eller inte idag så kan vi med lugn i röst säga, att de spelar ingen roll. Nu menar vi självklart inte att du kan se ut hur som helst. Vi rekommenderar till exempel inte ett skägg likt Bin Ladins forna buske som pryder fejan, men ansar du lite, håller det snyggt och fräscht , så har du halva inne ! Och du vet vad de säger, man är inte man förrän man har hår på bröstet, och här inkluderar vi även ansiktet.

Allt detta material är taget från BAWS, utifrån att det var så klockrent skrivet

Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”? Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Tidlöst

Så fort jag såg annonsen att The music of Motown featuring Afro-dite skulle gå av stapeln i De Geer hallen beställdes biljetterna med fokus på grymt bra sittplatser. 700 kronor för mig och min fru Marie på mitten av rad tre, vilket var helt optimalt.

Sedan barnsben har tonerna av Motown soundet attraherat mig. Hypnotiska refränger, starka vokalister, cool koreografi och positiv energi utöver det vanliga. Blandningen av funk, soul, blues, r’n’b kryddat med pop hybridiseras till en magisk gryta. Mina tidiga Motown-favoriter har varit låtar åt det mer poppiga hållet som exempelvis:

The Temptations: ”My girl”, ”Get ready”, ”Papa was a rollin stone”.

The Supremes: ”Stop in the name of love” ”You can´t hurry love”, ”Baby love”, ”Where did our love go”, ”You keep me hanging on”.

Four Tops:  ”Reach out i´ll be there”,  ”I can´help myself”, ”It´s the same old song”, ”Baby I need your loving”, ”Standing in the shadows of love”.

Marvin Gaye: ”Heard it throught the grapevine”.

Stevie Wonder: ”Superstition”, ”Sir Duke”, ”Master blaster”.

Martha an the Vendella: ”Jimmy Mack”, ”Dancing in the street”, ”I say a litle prayer”.

Jimmy Ruffin: ”What becomes of the brokenhearted”.

Edwin Starr: ”War”.

The Contours: ”Do you love me”.

Mary Wells: ”My guy”.

Brenda Holloway: ”When I´m gone”.

De Geer hallen energi

Barnen höll varandra sällskap i symbios med ljummen Melodifestival, natriumglutifierade chips, lösgodis, cola och nyladdade mobiltelefoner. Jag och Marie intog kvällsmiddagen på Härlig Pasta. En väl tilltagen Basilikapesto och Rökt lax pasta ekade förväntad gourmetkäk…. de första tuggorna, därefter blev det enbart en plikt att äta upp maten som var under medelbetyg. Färsk pasta är väl det minsta man skulle kunna begära; det här kändes mer som Netto. Jag tror inte man kan bli förgiftad av olivolja, men mängden som serverades i rätten var i mesta laget, på ett negativt sätt.

I ett nästintill utsålt De Geer hallen fann vi våra utmärkta sittplatser i orkesterdiket det vill säga de mindre bekväma stolarna. Vi ögnade igenom innehållet i det oklanderliga programmet som införskaffades för 60 riksdaler. Klockenligt klockan 19.30 inledde Gladys del Pilar showen med en traditionell intetsägande gospelsång.

Lite senare gjorde fotbollsspelande – Melodifestivalbekantingen Boris Rene en version av Muddy Waters bluesdänga ”Hoochie Coochie”. Däremellan blev också rhythm’n'blues och rock’n'roll för att demonstrera för publiken var Motownsoundet hade sitt ursprung. I mina ögon var detta en relativt seg inledning utifrån den gigantiska Motown-låtskatten.

Därefter tog sig showen med ett högt tempo, snygga dansnummer och oändligt med klädbyten. Afro-Dite, exklusive Kayo Shekon, de vill säga Gladys del Pilar, Blossom Taintor och Jessica Folcker samt de övriga sju i ensemblen fullkomligt överöste publiken med utstrålning, roliga, men trovärdiga peruker, kostymering och scenografi. Jag uppskattade att alla på scenen involverades i såväl sång, dans som mellansnack, ingen blev utanför i denna glitter och glamour-orgie.

Tjejensamblen

Aretha Franklin, Temptations, Four Tops, Stevie Wonder, Marvin Gaye, Diana Ross & the Supremes, Jackson 5, Arthur Conley, Beyoncé och Bruno Mars var artister vars låtar rekonstruerades på scenen iförd Ullared-kostymen av nästintill bara förinspelad musik.

The Temptations-låten ”Papa was a Rolling Stone” var en av höjdpunkterna precis som The Four Tops låten: ”Reach out i´ll be there”. För mig var dock Tranåssonen Simon Lingmerth känd från Wallmans, körsångare i Melodifestivalens och Idol 2010 det allra största utropstecknet. Han hade mest utstrålning, sjöng bäst och var coolast på scenen, en klockren överraskning.

Simon Lingmerth

Afro-Dite avfyrade också sin Meldifestivalvinnare från 2002: ”Never let it go”, en låt som inte alls gjorde bort sig i sammanhanget, snarare tvärtom. Sista nostalgitimmen gick fort, de 90 minuterna kändes slutligen aningen för korta.

Egentligen var detta en bra blandning av gammalt och lite nyare tongångar samt välbehövliga genreväxlingarna, men jag hade ändå föredragit helt annat låtval, men som sagt smaken är ju som baken. Publiken gillade dock verkligen vad de hörde genom att stå upp och klappa händer och svänga med sina dinosauriehöfter.

A Light Motown History

Historien om Motown kan berättas på så många sätt, men allt annat än att börja den magiska soulsagan utan att först nämna entreprenören och visionären Berry Gordy Jr (född 1929, Detroit, Michigan) skulle faktiskt vara en smärre hädelse.

Mannen som den 12 januari 1959 lånade 800 dollar från sin familj för att förverkliga sin dröm om skivbolaget Motown kom inte bara att förändra den globala musikscenen, han kom även att skriva soundtracket till delar av den historiska rörelse som idag har lett ända fram till en svart amerikansk president.

Han hade tidigare jobbat på Ford-fabriken i Detroit och tog med det löpande-konceptet som han hade blivit bekant med på fabriken in i företaget. Det var vanligt på den tiden, men det var första gången det blev ett mycket framgångsrikt musikkoncept.

Gordy startade i musikbranschen som låtskrivare. Det var efter att hans ”Lonely Teardrops” blivit en hit med Jackie Wilson som han inspirerades att starta ett skivbolag.

Den första skivan som spelades in och gavs ut var ”Come to me” med Marv Johnson, och skivetiketten hette Tamla. Första Motown-skiva som gick upp till förstaplatsen på den amerikanska Billboardlistan var ”Please Mr Postman” med The Marvelettes (1961).

I mitten av 1960-talet var Motown det största företag i USA som var helägt av svarta. Musiken som strömmade ut ur Hitsville USA på 2648 West Grand Boulevard i Detroit kom att hjälpa till att ena ett rasindelat och segregerat land och är än idag lika relevant som när den första Marv Johnson-singeln släpptes för snart ett halvt sekel sedan.

Men trots att det är främst 60-talet som vi idag förknippar med Motown var det faktiskt på 70- och 80-talet som bolaget sålde flest skivor. 70-talets funkkombo The Commodores hade mellan 1974 och 1980 ett försäljningssnitt på två miljoner album per år och det mest framgångsrika Motownsläppet kom så sent som 1984 då Lionel Richies ”Can’t slow down” sålde i hela tio miljoner exemplar. Detta var dock många år efter bolagets mest inflytelserika period, eller kanske snarare, perioder.

The Four Tops

Den första riktigt viktiga framgångssagan var Smokey Robinson och hans The Miracles som kom att länka samman 50-talets doo-wop med det unga popsouliga 60-talssound som inom några år skulle komma att kallas The sound of young America.

Med låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland (Eddie och Brian Holland samt Lamont Dozier) och det näst intill abnormt tajta husbandet The Funk Brothers sedermera på plats var det sedan bara en tidsfråga innan hitlistorna skulle ockuperas med storm. De kommande stjärnorna hette då The Primettes och The Distants, men kom efter kontraktskrivning med Berry Gordy att byta namn till The Supremes och The Temptations.

Holland-Dozier-Holland

Under 1960-talet skrev och producerade de flera hundra låtar för det Motown. Många av deras låtar kom att nå Billboardlistans heliga förstaplats. Bland deras hits kan nämnas: ”Baby love” och ”Where did our love go” med The Supremes, ”Baby I need your loving” med The Four Tops, ”Heat Wave” med Martha and the Vendellas och ”How Sweet It Is (To Be Loved by You)” med Marvin Gaye.

Eddie Holland skrev texter, Brian Holland skrev melodier och Lamont Dozier skrev såväl texter som melodier. Eddie Holland försökte sig också på en egen sångarkarriär och hade en hit 1962 med Jamie.ad gjorde Holland-Dozier-Holland efter att de lämnade Motown tidigt 1968 efter en royalitydispyt.

Lite äldre melodigenier: Holland-Dozier-Holland

De fortsatte dock reproducera  hits lika bra som den som producerades för Motown, men inte lika känd som låtarna till The Supremes eller The Four Tops. De startade skivbolaget Invictus, men de låg i rättslig tvist med Berry Gordy många år efter att de lämnat Motown, så de skrev låtar under mer eller mindre hemlig pseudonym. Holland-Dozier-Holland valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 1990. 

Tillsammans med Martha & The Vandellas, Four Tops och ett elvaårigt underbarn som kom att stöpas om till Little Stevie Wonder växte det karaktäristiska Motownsoundet så fram vid 60-talets mitt. Och kanske är det allra främst existerande på Martha & The Vandellas euforiska ”Dancing in the street” från juli 1964.

The Supremes

När 60-talet sedermera började lida mot sitt slut och Holland Dozier Holland lämnade bolaget verkade de största framgångarna vara i fara, men dels kom då Jackson 5 och dessutom började producenter som Norman Whitfield skapa en mer psykedelisk ljudbild åt främst The Temptations.

Denna period kom dock snart att överskuggas av en politisk och social medvetenhet som tog skruv med släppet av Marvin Gayes ”What’s going on” 1971 och som även kom att bli Stevie Wonders signum under det resterande 70-talet.

När discoeran alltmer tog över efter 70-talets mitt började Motown visserligen tappa konstnärlig mark, men The Commodores kom att hålla bolagsfanan högt fram till 80-talet då artister som Rick James, Lionel Richie, High Inergy och Rockwell tog vid. År 1972 flyttade Gordy hela företaget från Detroit till Kalifornien. År 1993 köptes det av PolyGram och ingår numera i Universal Music.

Stevie Wonder

Trots att det nu är länge sedan storhetseran finns bolaget faktiskt kvar än idag, nu som en del av Universal och har under 00-talet släppt album med bland andra Erykah Badu, Damian Marley, Q-Tip och Lindsay Lohan.

Dess musikaliska betydelse som bolag är dock dessvärre över och förbi, det går idag knappast att prata om ett enat Motownsound. Däremot går det att prata om ett Motownarv på andra sätt.

Detroit

Tanken som växte fram i Detroit, om att utifrån ingenting starta ett svart skivbolag, har inte minst påverkat just motorstadens musikscen, där technoakter som Underground Resistance och producenter som Derrick May kom att inspireras till liknande gärningar, och dessa har sedan i sin tur påverkat den europeiska dansmusiken.

Detta arv kan knappast överdrivas. När den idag snart 80-åriga Berry Gordy i senaste numret av magasinet Mojo får frågan om vad Motowns arv betyder nu efter 50 år blir han osäker men svarar till slut; ”kärlek, och en tro på sig själv.” En sammanfattning god nog av ett skivbolag vars like vi tidigare aldrig skådat och som inte heller har funnit sedan dess. (skribent Stefan Thungren material från SvD, modifiering av Mats Widholm)

Nio av världens sexton bästa

Swedish Open i squash har utvecklats till att bli ett av Sveriges största återkommande internationella idrottsarrangemang och är idag Europas näst största internationella tävling med internationell titel, endast British Open är större. Det är för fjortonde gången som världsarrangemang går av stapeln på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall.

För mig och Henrik Andersson var detta 10-års jubileum. Tidigare har det varit semifinalerna som gällt. Fördelen med det upplägget var att det blev en till match med världssquash, två spelare till, och olika spelstilar. Nackdelen var att man helt enkelt också vill se finalen, men inte ville ta sig till syskonstaden dagen efter också.

Fördelen med att se finalen var att man som åskådare får ett bredare helhetsperspektiv via finaler för juniorer flickor och pojkar, elit damer och herrar för att sedan se hur essensen av squashen utförd av de bästa i världen.

Sverige åt svenskarna?

Njae, inte riktigt. Rasmus Hult är etta på svenska rankinglistan tätt följd utav av Christan Drakenberg. Starkt att vara i topp under en sådan lång tid som dessa herrar varit det. Tyvärr är det ljusår från strålkastarljuset topp 100. Erik Jakobsson är bäste svensk på världsrankingen på sin 417 plats, tätt följd av landsmannen Rasmus Hult på 441 plats

Bästa nordbo är finnen Olli Touminen på 51:a plats, nästkommande sådan är Henrik Mustonen på 65:e. På 71:e plats hittar vi dansken Kristian Frost. Längre ner på listan dyker ytterligare en finne upp: Matias Tuomi 125 plats, efter honom Jami Aijanen 139. Nästa finne Jaako Vähämaa kniper plats 190.

Vad egyptierna har i sitt vatten torde vara oklart, men de fullkomligt regerar i squashvärlden på såväl dam som herrsidan. Många av dem är dessutom yngre än sina europeiska racketpolare.

Finaler & Finaler

Cirkeln var sluten, med att ursprungsduon Mats Widholm och Henrik Andersson återigen beskådade världssquash tillsammans utan några gästkompisar. Resor eller andra avbräck gjorde att vare sig Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari eller Joakim Andersson inte hade möjlighet att ansluta sig till duon.

Precis på sekunden när biljetterna släpptes ringde jag upp biljettbokningen i syfte att dels var först, dels knipa de mest åtråvärda platserna på arenan. Primeseatplatserna (400 kr) sektion B, rad 8 och plats 0153/0154 var odiskutabelt gudasänd.

Kronan på verket att de två framförvarande platserna förblev tomma det vill säga att vi slapp någon form av Dolphinsliknade varelse på två meter skymma sikten, trots superbra platser. Alla squashplaneter stod om sagt i rad och förutsättningarna var optimala inför vad som komma skulle.

Det var sannerligen ingen pauser mellan finalerna om man ville närvara vid all squash mellan klockan 11.30 till cirka 16.30. Kontrasterna var oerhört stora mellan damer och herrar, något som förstärkte upplevelse av squashevenemanget i sig.

En rykande varm kopp kaffe, spelprogrammet, Henrik och mobiltelefonen var kommunikationsmedlen. Dubbeluppvisningen var spexig och underhållande i typ 10 minuter resterande tid bara påfrestande. Det är verkligen ingen lyckad kombination med fyra människor på samma planhalva på en liten yta.

Gaultier vs Gawad

Gregory Gaultier (FRA) – Karim Abdel Gawad (EGY):  3-1: 7-11, 11-3, 11-0, 11-8 (59 minuter)

Fransk urkraft mot Egyptisk finess var källan till sann squashmagi. Gregory Gaultier har 7-2 i matcher mot egyptiern, men de två senaste bataljerna har dock han förlorat. Fransmannen var  dessutom en hårsmån från att förlora semifinalen mot 10 rankade tysken Simon Rösner. Den 35-åriga Gaultier var innan matchen rankad 3:a i världen, medan Gawad var tvåa.

Det var action from the beginning; ett enormt högt tempo sattes upp, Gawad såg inledningsvis oerhört stark ut  och lyckades kontrollera farten allra bäst efter vinst 11-7 i första game.

Det förändrades radikalt under de nästkommande gamen. Gregory dominerade spelet totalt och pulvriserade Gawad först med 11-3 därefter genom att för första gången i sin karriär nolla densamme. I fjärde gamet satsade Karim allt på ett kort, men drog till sist det kortaste strået och förlorade med 11-8 tillika matchen med 3-1. Gaultier kändes mer motiverad och revanschlysten, några faktorer som troligen var källor till den relativt enkla segern.

En petitess i sammanhanget var att den nioåriga äldre fransmannen knappt hade ett uns fett på kroppen och såg sinnessjukt vältränad ut till skillnad från den högre rankade Karim som motsatt nog såg lite ”lönning” ut. Månne en pusselbit för Karim att ta till sig i jakten på att bli världsetta.

En annan petitess i sammanhanget var Linköpings vice borgmästare. Han visade var skåpet skulle stå utifrån att hålla Nordeuropas mest otimade tal.  Att helt sakna fingertoppskänsla för hur mycket av Linköpins kommuns förtjänster som bör tas med i ett tal borde efter denna subtila fadäs återfinnas i kommunala riktlinjer. Käklederna hos majoriteten av publiken måste ha krampat efter alla gäspningar som avverkades under detta tal som kändes som en ren evighet.

Jag upplever att Swedish open squash i Linköping utvecklat sig i typ allt under de år jag besökt evenemanget. Det var också härligt att publikrekordet rök all världens väg i 2017 års upplaga. De magiska bollduellerna inspirerade en själv till att försöka bli en bättre squashspelare under 2017.

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. ”Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall, är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon Lyazidi. Just Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free” är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier, något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Myrath – Legacy

Tunisisk hårdrock, det kan omöjligt vara bra? Så fördomsfull och fel jag hade. Nordafrikanerna förflyttar sina lyssnare till Sinbad & Tusen och en natt. Crossoverhårdrocken startade sin karriär som coverband, men som snabbt tröttnade på det och började skriva sitt eget material. Shehlil är Myraths femte album Jag började min dyrkan av Kamelot med låten ”Night of arabia”, vilken hade inslag av orientism. Det här osar också aningen Kamelot, vilket i mina öron är härligt i samklang med Symphony X.

Sångaren Zaher Zorgatis röst är mäktig och accentfri. Tunisierna kombinerar hemlandsmusiken med progmetal och melodisk hårdrock. Produktionen är himmelsk, låtarna är genomtänkta, refrängbaserade, bombastiska och välstrukturerade och typ inte ”det har jag hört förut”.  Svårt att plocka ut någon riktig favorit. Det är liksom bra rakt igenom.

10. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit” och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

11. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

12. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger Danger: Paul Laine, Bruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

13. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing” (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

14. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

15. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag”, ”Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

16. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge”, ”Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

17. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

18. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

19. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

20. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

21. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Myrath – Get your freedom back

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus”. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.

Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista. Därutöver överraskade Breathe Atlantis med klockrena ”Futurestories”.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Breathe Atlantis – Futurestories

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric Mårtensson, Michael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

Pixel – Eskapism

En intelligent sci-fi rulle, definitivt, men också ett thrillerliknande drama. I kölvattnet utav utmärkta Intestellar rammar Arrival sina tittare med knappt några nedskjutningar av farkoster – befriande, minst sagt. Helt utan förvarning posterar sig 12 ovala farkoster tillsynes randomiserat runt om i världen. Är de fientlig eller vänligt sinande, vad vill de? Den intressant och brännheta frågeställning fick lingvisten Louise Banks i sitt knä och matematikern Ian Donnely. Regissören bakom mästerverket Incendies (2019, Denis Villeneuve ligger bakom detta subtila framtidsdrama, inspirerad av Stanley Kubrick 2001: A Space Odyssey. Hans filmiska fingertoppskänsla lotsar utmärkta skådisar från fällan att vandrande bli klichéer. En av de bättre filmerna jag sett på bio på ett tag, spännande, trovärdig och oerhört tänkvärd.

Doctor Strange är en Marvel snubbe som jag trots ett idoga serietidningsläsande nästintill knappt lagt märke till. Att casta Benedict Cumberbatch som den arrogante läkaren Dr. Stephen Strange var ett genidrag. Förutom att han är en klasskådespelare, passar karaktären i sig honom som handen i handsken. Den subtila humorn som följer Mr drygs fotspår är faktiskt rolig. Precis som Antman, Guardians of the galaxy och Deadpool skiljer sig Doctor Strange från Marvels stadardhjältar, vilket för mig känns ytterst välkommet, när Avengers och X-men målat i sig trötta hörn. De psykedeliska visuella effekterna var både snygga och annorlunda. En klockren film som jag var glad att jag och brorsan avnjöt på bioduken.

Bra skräckisar växer sannerligen verkligen inte på träd. Därför var det en angenäm överraskning att få tillträde till nervpirrande Lights out. Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights out från 2013 drog en en vinstlott utav Guds like. Den blev en inträdesbiljett till självaste Hollywood. Han fick förtroendet att göra en långfilm av sitt kortfilmsalster. Det lyckades han över förväntan med. Bra skådespeleri i kombination med sparsmakade anti-överdrivna effekter och många hoppa-ur-stolen ögonblick. Spöket ”Diana” är i sig också djävulskt obehaglig. En tvättäkta ”popcorn horror movie story”.

Jag och kompisen Jocke Andersson äntrade Filmstaden med agendan att se krigsfilmen Hacksaw Ridge signerad Mel Gibson. Filmen baseras på verkliga händelser. Trots att genren krigsfilm är långt från min favoritgenre, vann de 2 timmarna och 19 minuter över mig på rätt sida utav kvalitetslinjen. Det mesta var rätt i denna film som torde passa Hollywood lite väl perfekt.

Historiens medelpunkt är Desmod T. Doss (Andrew Garfied). En man som vill tjäna sitt land genom att hjälpa andra…utan att själv bära vapen. Det rimmar självklart illa under utbildningen om präglas av testosteron och att just förbereda sig inför att döda sina motståndare. Desmond lyckas med konststycket att få tjänstgöra i slaget om Okinawa, trots manlig härskarteknik i det oändliga. Vince Vaughn som vanligtvis figurerar i komedier gör sin roll som Sergeant Howell trovärdigt precis som alla andra i denna kanonrulle.

I mina ögon är de bästa krigsfilmerna när man får se del 1: personliga motiv, utbildningen, där individerna skiljs från agnarna och sammansvetsat, del 2: där verkligheten omfamnar de nyrekryterade. Långt efter filmen slocknat i biosalongen ruskades jag runt mentalt hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka inta berget. Först ta sig uppför det, sedan inte veta var ”de osynliga” japanerna höll hus när man väl kom upp, för att i nästa ögonblick se kamrater invid bli skjutna i huvudet. Mel Gibson spar inte på realistiska otäcka ”bli träffade av vapen scener”. Det är dock dessa som åskådliggör krigets  brutala fasansfulla innebörd och gör Hacksaw Ridge till en av de 10 bästa krigsfilmer jag sett.

Netflix storslagna epos om Marco Polos äventyr under Kublai Khans hov i 1300-talets Mongoliet. Gillar man historiska berättelser såsom Rome, Spartacus, Borgia och Vikings så blir man definitivt inte besviken på Marco Polo. Jag har sett alla avsnitt från de hittills inspelade säsongerna; jag vill se mer, ett gott betyg. Vackra miljöer, detaljrik kostymering, väl underbyggda intriger och adekvata skådespelarprestationer. Det känns också som upphovsmakarna försökt skilja kineser gentemot mongoler istället för att bunta ihop kulturerna. Jag gillar att Marco Polo karaktären mer fungerar som en observatör än en flashig superhjälte.

HBO´s nya slagskepp heter Westworld. Den baseras på Michael Crichton  (Jurasic Park) film Westworld från 1973. Handlingenkretsar runt en nöjespark där gästerna får leva ut livet i det gamla Amerika via revolvermän, salongsberusningar  och skökor. Parken befolkas av Androider som programmerats med historier anpassade för att tilltala besökarna, de är ”nästan” som människor. Det är tillåtet att ligga med de prostituerade eller skjuta folk man inte gillar; Androiderna har en inbyggd spärr att inte skada parkens inkomstkällor.

Jag gillar verkligen den filosofiska tanken med att visualisera hur människor beter sig mot sådant som till trots inte är mänskligt.  Ed Harris och  Anthony Hopkins äger verkligen alla sina scener i denna intelligenta sci-fi serie, kostar det så smakar det.  Artificiell  Intelligens är inget parkens börshajar vill ha mer av, utan snarare tvärtom. När detta embryo till självständighet får ett uns av fotfäste blir serien också ljusår bättre. Kontrasten mellan Amerikas födelse och framtid skär sig på ett positiv sätt. Trots alla coola detaljer och utmärkt skådespeleri var det inte med en renodlad eufori jag betade av måndagens nya avsnitt. Snarare var det aningen segt och faktiskt halvt ointressant. Som sagt brasan tog sig under andra halvan av första säsongen då helheten började ta form. Säsongsavslutningen vari Game of throne klass.